Smakebit på søndag: Läraren

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Jag undrar om det ska bli något slags standard det här, med snöstorm(svarning) varje torsdag (just den här veckan så stämde dock inte varningen). Jag kan gå med på det om det bara fick ligga kvar, utan att passera tillståndet is först. Nåväl, igår var det feelgoodmässa på biblioteket. Lika bra och roligt som förra året. Jag trivs hemskt bra med att sitta och lyssna på alla författarna. Och om man skulle behöva det så får man massor av boktips.

Efter att ha harvat mig igenom en Jan Guillou-bok tyckte jag att jag behövde en rejält motvikt till det grabbiga, tillkrånglade, raljerande och valde Läraren av Freida McFadden. Jag har läst hennes tre böcker om hembiträdet och en till, så jag tror jag vet vad jag kan förvänta mig.

Min smakebit är från bokens början:

Jag hatar det här jävla grävandet,
    Det värker precis överallt i kroppen. Muskler som jag inte ens visste fanns skriker av smärta. Varje gång jag lyfter spaden och lyckas skyffla upp lite mer jord ur gropen, känns det som en knivspets körs rakt in i en muskel vid skulderbladet. Jag trodde det bara fanns ben där, men jag måste ha missat något. Jag har blivit supermedveten om varenda liten sena, och de gör ont allihop. Sjukt ont.

Bok: En man att lita på av Nicholas Searle

Författare: Nicholas Searle
Titel: En man att lita på
Genre: Thriller
Antal sidor: 252
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: A fatal game
Översättare: Boel Unnerstad
Serie: -
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 januari 2026




Första meningen: Abu Omar stannade till när han steg ut genom lastbilens bakre dörr, såg sig om, tog sedan på baseballkepsen igen och fortsatte framåt.

Baksidetext
Jake Winter har misslyckats. Både civila och säkerhetspersonal har omkommit under ett terroristdåd på en tågstation, en attack som underrättelseofficer Winter hade i uppgift att stoppa. Men trots att han nu är under utredning och tvingas granska sin egen kompetens, sina instinkter och beslut, så undanhåller Jake något.

Utan sina chefers vetskap har Winter planterat en källa bland fyra jihadister, som planerar ytterligare ett dåd. Han hoppas att Rashid, en ung brittisk man som nyligen återvänt, desillusionerad, från krigsfältet, ska vara nyckeln till hans professionella återlösning.

När hans tidigare handlingar ifrågasätts och dissekeras hänger allt på att denna operation lyckas. Men kan han verkligen lita på Rashid?

Min kommentar
Våren 2019 läste jag en bok av Nicholas Searle, Den gode lögnaren, som var väldigt bra. Den var dessutom hans debut så det kunde väl egentligen bara bli bättre. Tänkte jag. Alltså önskade jag mig hans tredje bok, En man att lita på, i julklapp samma år.

Man ska ju gräva där man står, har jag hört, och det är väl vad Nicholas Searle gör här. Innan han blev författare så jobbade han inom brittisk underrättelsetjänst i 25 år. Nu sticker jag ut hakan lite här och slänger ur mig att det kanske inte alltid är så bra att gräva där man står. Min känsla när jag läser den här boken är att det förutsätts att man är väldigt insatt i allt som har med brittisk underrättelsetjänst att göra. Det är inte jag.

Början av boken känns inte som början, för den tycker jag saknas. Om man med det menar att man får veta vilka alla är och vilken funktion de har. Alla olika människor på olika(?) avdelningar gör mig bara förvirrad. Speciellt när det kombineras med otaliga politiska detaljer, som inte betyder något för mig. Det är mycket svårt att hänga med där.

Inte blir det heller bättre av att upplägget är rörigt och ologiskt. Historien ska handla om ett terroristdåd, men mer än halva boken handlar om utredningen av ett annat terroristdåd. Vilket blir väldigt märkligt när uppdelningen i boken är per dag, alltså måndag, tisdag och så vidare, men större delen av en dag är en enda lång tillbakablick till en annan dag. Det finns inga avgränsningar som berättar när man är. För mig blir det svårt att avgöra vad som händer nu och vad som hände tidigare.

Här är det mest snack och ingen verkstad. De pratar och pratar. Lite oklart om vad. Personer gör saker, men jag förstår inte varför. Det antyds saker, men exakt vad har jag ingen aning om. Dialogen mellan Jack och mrs Massoud är bara absurd och känns oerhört krystad. Jag avskyr innerligt när folk talar i gåtor. Även i verkligheten. Inte ens slutet ger mig något, det blir bara en stor antiklimax. Om meningen var att man inte skulle förstå något så är mission accomplished. Det finns en del bra idéer i boken och även en del insikter. Tror jag. Men de slarvas i så fall bort.

En man att lita på ger mig strängt taget absolut ingenting, eftersom jag inte får veta något. Jag gillar när inte alla svar serveras, men här vet jag faktiskt inte ens vilka frågor jag ska ställa. Bara en: Vad är egentligen meningen? Man kommer inte fram till något alls, vilket säkert är trovärdigt i den här branschen, men ett litet ben kunde han väl ha kastat till oss i alla fall.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,22 i genomsnitt (beräknat på 148 betyg).
Jag ger den 2,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om En man att lita på: Bokprataren, DAST Magazine och Vargnatts bokhylla

Den årliga bokrea-statistiken

Det ser ut som att det är dags för något som blivit en tradition inför bokrean. Det är dags att gå igenom hur många av de där bokrea-böckerna som faktiskt är lästa. I dag verkar vara en perfekt dag för det, med bara några dagar kvar till årets bokfest.

Den här lilla sammanställningen är nog faktiskt ganska nyttig. Det skadar aldrig att se de här lite sorgliga siffrorna.

Så här har inköpen sett ut sedan 2010.

Det har gått lite upp och ner med inköpen på bokrean. Mest ner ändå, tycker jag. Från att ha klättrat rätt ordentligt där, de första åren, så är antalet nu mer rimligt. Så få som fyra vet jag inte om det någonsin mer kommer att bli, men allt under tio är väl okej, tror jag. Hur många det blir i år? Det återstår att se. Jag har inte kollat i en enda katalog. Än.

Så här såg siffrorna ut, per 8/2-2026.

Bokreainköp per år
År	Köpta	Lästa		Olästa
2010	14	13	(13)	1
2011	18	16	(16)	2
2012	28	22	(22)	6
2013	40	33	(32)	7
2014	32	16	(15)	16
2015	19	12	(12)	7
2016	32	21	(20)	11
2017	23	12	(12)	11
2018	17	4	(4)	13
2019	21	15	(13)	6
2020	13	6	(4)	7
2021	15	3	(3)	12
2022	4	3	(2)	1
2023	9	3	(2)	6
2024	6	1	(1)	5
2025	10	0	(-)	10
Summa	301	180	(171)	121	(120)

Hur många som är lästa (förra årets siffror i parentes) är inte någon munter läsning. De senaste två åren har i alla fall ökningen stannat av. Kanske främst för att det faktiskt är färre böcker som lockar. Faktum är ändå att hur länge det än dröjer innan jag läser dem, så gör jag det. Så småningom.

Nyss - Nu - Nästa v7

Ett meme som väldigt ofta förekommer på Instagram är Last - Now - Next. Nu inför jag det på min blogg, under namnet Nyss - Nu - Nästa. Varannan torsdag kommer jag att lägga upp det här inlägget. som då varvas med Hett i hyllan övriga veckor.

Nyss: Snövit jord av Lilja Sigurðardóttir, som är tredje och sista(?) delen i Áróra-serien. Det var kul att vara tillbaka på Island, men den här var inte alls lika bra som den första.

Nu: Fiendens fiende av Jan Guillou, fjärde delen om Carl Hamilton. Jag känner mig lite förvirrad över läsningen för jag vet ju att jag har gillat de delar som jag har läst, men ändå är jag på något sätt förvånad över att det är bra. Förutom den ohyggliga kvinnosynen.

Nästa: Läraren av Freida McFadden, som jag tror och hoppas kan bli en bra motvikt till Guillous bok. Hennes böcker om hembiträdet har varit spännande, snabblästa och tempofyllda.

Bok: Kleptomania av Kristina Hård

Författare: Kristina Hård
Titel: Kleptomania
Genre: Fantasy
Antal sidor: 250
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Arvet efter Kaiser 1
Förlag: Mörkersdottir Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2016
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 januari 2026




Första meningen: Det korta avbrutna telefonsamtalet andas panik och får mannen att köra alldeles för fort längs de isiga skogsvägarna.

Baksidetext
Den värsta tågolyckan i modern tid sker en sommarnatt i den djupaste skogen. Inga överlevande hittas. Inte förrän Linus Kaiser efter flera veckor stapplar ut ur skogen mil från själva olycksplatsen. Förvirrad, undernärd och med svår minnesförlust.

År senare är hans luftskeppsimperium en framgångssaga som ingen kan förstå hur det gått till. Själv är han döende i cancer. När Ingra Varg vill veta sanningen bakom framgången och alla pengar beslutar han sig för att avslöja vad som egentligen hände i skogen.

Hittade han något därute i skogen eller var det något som hittade honom ...

Min kommentar
De senaste åren så har jag märkt hur viktigt det är, för mig, att få en snabb start på läsningen när ett nytt år börjar. Då menar jag både vad gäller utmaningar och hur snabbt den första boken blir utläst. Alltså letade jag upp den kortaste boken bland de jag har planerat att läsa i år. Det blev Kleptomania. En bok som jag hade ögonen på ett bra tag och sedan ramlade den plötsligt ner i inboxen. Sedan blev den bara liggande där på läsplattan. Tills nu.

Potentialen finns där, det låter ju som att det kan vara en riktigt spännande historia, men det är något som skaver hela tiden. Det är ganska tråkig läsning, från start, trots den stora tågkraschen. Jag kan inte påstå att jag är intresserad av dessa människor. Inte heller bryr jag mig om dem. Dialogen är ibland åt det pinsamma hållet.

Onekligen så är det spännande med fantasy som utspelar sig i en bekant miljö, i de svenska skogarna. Jag gillar inslaget av nordisk folktro, i en värld som är ganska lik vår. Förutom troll och luftskepp då.

Världsbygget är något förvirrande och oklart. Jag undrar lite om det är en dystopisk framtid eller vad det är. Just det här med att luftskepp blir en stor grej gör mig fundersam. Man får inte någon bakgrund alls till hur världen blev så här. Tillståndet bara förutsätts. Vissa saker, som kunde ha varit intressanta, hastas bara förbi. Andra skeenden är vi kvar i i vad som känns som en evighet. Det blir helt enkelt för diffust.

Tidshopp gör mig nästan alltid, mer eller mindre, förvirrad. Alldeles särskilt mycket när de inte markeras tydligt. Vid flera tillfällen hoppar man plötsligt framåt eller bakåt utan att det visas på något sätt. Det gav ett rörigt intryck.

Flera saker förstår jag inte meningen med. Till exempel tågkraschen. Vad var det egentligen som hände. Och vem gjorde det? Och framför allt varför? Detta är ju en serie så det kanske man får veta i senare delar. De kommer jag förmodligen inte att läsa.

Kleptomania tar sig en del mot slutet, men tyvärr inte tillräckligt för att väcka mitt intresse. Jag kollade upp hur långa de efterföljande böckerna är och de är lika korta som denna. Jag förstår inte varför man delar upp den här historien i tre korta böcker i stället för att lägga allt i samma. Det känns väldigt onödigt. Fantasy brukar ju dessutom vara tjocka böcker. Så man hinner komma in i den nya världen ordentligt.

På Goodreads hade den 3,47 i genomsnitt (beräknat på 109 betyg).
Jag ger den 2,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Kleptomania: I heart fantasy, Tentakelmonster och Skymningssång

Tisdagstrion: Författare som idag är under 50 år

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Författare som idag är under 50 år

Oj, det här var lite svårt. Jag vet nog inte hur gamla författarna är 🤔

1. Mattias Edvardsson klarar sig, med ett par år till godo. Vilken tur. Om du ännu inte har läst något av honom så tycker jag att det är dags nu. Den jag har tyckt absolut bäst om av hans böcker är En helt vanlig familj.

2. Christoffer Carlsson är en annan mycket, mycket bra författare. Hans serie Hallandssviten är ruskigt bra och inte alls bara deckare.

3. Fredrik Backman behöver nog ingen presentation. Jag brukar kalla honom "Jävla Backman", eftersom han på något sätt alltid lyckas skriva böcker som känns som ett slag i magen. Den första jag läste av honom var En man som heter Ove. Så rolig och så sorglig.

Film: Black bag (2025)

Titel: Black bag
Originaltitel: Black bag
Genre: Thriller
Regissör: Steven Soderbergh
Manus: David Koepp
Skådespelare: Michael Fassbender, Cate Blanchett, Naomie Harris, Tom Burke, Marisa Abela
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 93 min
Serie: -
Såg den på SkyShowtime 5 januari 2026





Handling
När underrättelseagenten Kathryn Woodhouse misstänks för att ha förrått nationen ställs hennes man – även han en legendomspunnen agent – inför det ultimata testet om han ska vara lojal mot sitt äktenskap eller sitt land.

Min kommentar
En film som jag fick rekommenderad av en kollega för ganska längesedan är Black bag. Ända sedan dess (tror det var i våras/somras) så har jag hållit utkik och väntat på att den skulle dyka upp på någon streamingtjänst. Och plötsligt händer det.

Historien är lite som en le Carré, som inte är någon favorit hos mig. Jag vet ju att Steven Soderbergh brukar vara konstig, men även bra. Den här filmen är bara konstig. Den är väldigt snygg, men det är mest en massa trist prat. Egentligen mer form än funktion.

Några intressanta vändningar finns det, dock inget wow. Den är väldigt minimalistisk. Inga "stora" scener, ingen action, ingen ond bråd död. Olidligt långsamt och ännu mer prat.

För mig känns det som att filmen försöker ge sken av att vara smart, men det är den inte. Den där middagsbjudningen i början förstår jag inte alls vad den gick ut på. Vad hoppades han egentligen få ut av den? Sanningsserumet verkar dessutom bara ha drabbat selektivt. Faktum är att den är en ganska blek (spion)thriller, som jag kommer att ha glömt om några dagar. Ju längre filmen pågår desto mer snack och mindre verkstad blir det.

Filmen är ganska linjär, i det att den saknar både berg och dalar. Allt tuffar bara på. Med ännu mera prat. Det största problemet kan nog vara att amerikaner har försökt göra en brittisk film. Det är ett dödfött och omöjligt uppdrag. De har helt enkelt inte det handlaget.

Det mest positiva jag kan komma på är att Black bag inte är utdragen, filmen är bara runt 90-minutersstrecket. Egentligen är den nog mer ett drama, men jag skulle inte kalla den tråkig, men inte heller spännande. Den är alldeles för ointressant för det.


På Letterboxd hade den 3,4 i genomsnitt (beräknat på 357 206 betyg).
På IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 85k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Fiendens fiende

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Först var det kallt med hårda vindar. Sedan blev det snö med hårda vindar. Snön kom verkligen horisontellt. Efter det blev det precis över noll och underkylt duggregn. Fortfarande med hårda vindar. Jag kan inte påstå att jag vill vara utomhus. Inte bara för kylan utan för isunderlaget. Våren känns väldigt långt bort.

I år har jag tagit tag i en riktigt gammal surdeg; Jan Guillous serie om Carl Hamilton. I januari läste jag första delen och jag blev faktiskt lite överraskad över hur bra den trots allt var. Och aktuell. Eftersom jag har läst lite spridda skurar i serien (och inte vill läsa om de delarna) så har turen redan kommit till fjärde delen, Fiendens fiende.

Min smakebit är från bokens början:

Varje gång han försökte strypa en kvinna hade han misslyckats, Men det hade varit hans gamla jag, han hade varit sjuk, förvirrad eller förtvivlad eller helt enkelt bara full och han hade inte haft någon allvarligt menad avsikt. Nu var allt annorlunda.
    Hon missförstod honom när han släckte ljuset i kojen och hon hann fnittra till när han vände henne på mage och satte sig grensle över henne.
    Sen började han strypa henne nästan ömsint, som om det vore en kärleksakt, som om hon vore hans hustru på riktigt.

Just nu - februari

Första lördagen i månaden hakar jag som vanligt på avstämningskollen hos Kulturkollo.

Just nu ...

läser jag ... Snövit jord av Lilja Sigurðardóttir, som är tredje delen i Áróra-serien. Det är alltid kul att läsa böcker från Island, men första boken i den här serien har nog varit klart bäst.

lyssnar jag på ... OS-ljud, tror jag. Större delen av dagen.

tittar jag på ... jo, det är ju OS, så det blir mycket av det. Men jag hinner med lite annat också, som till exempel andra säsongen av Manifest. Det har tagit oss fem år att fortsätta se den. Varför har jag faktiskt ingen aning om. Det här är ju bra. Dock fortfarande lite Lost-varning. När jag tittar på egen hand så är det Masterchef Australia och där är det sextonde säsongen.

njuter jag av ... ingenting faktiskt. Det är ju februari och det är snö/regn/stormvindar ute hela tiden. Men OS är ju kul, förstås.

längtar jag efter ... inte speciellt mycket, tror jag. Våren. Men den kan jag inte påverka på något sätt, den kommer när den är redo. I övrigt är det Lunds feelgoodmässa på biblioteket på självaste alla hjärtans dag.

Månadsbokslut januari 2026

Antal lästa böcker i januari: 8

01. Kleptomania av Kristina Hård
02. En man att lita på av Nicholas Searle
03. Coq Rouge av Jan Guillou
04. En liten droppe blod av Christoffer Carlsson
05. Jag som aldrig känt en man av Jacqueline Harpman
06. Senare av Stephen King
07. Fadern av Monica Rehn
08. Förtjänst och skicklighet av Monica Nubelius Lüning

Sidor
Totalt lästa	2616
Genomsnitt/dag	84
Genomsnitt/bok	327

Fördelning på antal sidor
1	-	99:	0
100	-	199:	0
200	-	299:	4
300	-	399:	1
400	-	499:	3
500	-	599:	0
600	-	699:	0
700	-	799:	0
800	-	899:	0
900	-	999:	0
1000	-	1099:	0
1100	-	1199:	0
1200	-	1299:	0

Betygsfördelning
1:	0
1,5:	0
2:	0
2,5:	2
3:	1
3,5:	1
4:	3
4,5:	1
5:	0

Snittbetyg: 3,5

Serier
Ingående i serie:		5
Påbörjade serier:		4
Avslutade serier: (läst senast utgivna/översatta)		2

Genre
Drama:		1
Fantasy:		1
Feelgood:		0
Humor:		0
Kriminalroman:		3
Romance:		0
Science fiction:		0
Skräck:		0
Thriller:		3

Utmaningar
Boktolvan:		0	(1/12)
Finish That Series:		1	(2/18)
Hyllvärmare:		5	(4/37)
Vi möts igen:		0	(1/6)

Författare
Olika författare:		8
Ej läst tidigare:		3

Kvinnor:		4
Män:		4
Duo:		0

Format
Danskt band/Häftad/Storpocket:		0
E-bok:		3
Inbunden/Kartonnage:		4
Ljudbok:		0
Pocket:		1

Språk
Originalspråk (svenska):		5
Originalspråk (engelska):		0

Källa
Biblioteksböcker/e-lib:		0
Egen hylla/läsplatta:		6
Streamingtjänst:		2

Recensionsexemplar:

1

In/ut
Antal nykomna böcker:		8
Antal bortskänkta böcker:		0

Månadens nominerade
Månadens bästa: En liten droppe blod av Christoffer Carlsson
Månadens överraskning: Förtjänst och skicklighet av Monica Nubelius Lüning
Månadens besvikelse: En man att lita på av Nicholas Searle
Månadens roligaste: -
Månadens mysigaste: -
Månadens otäckaste: -
Månadens beckmörker: Jag som aldrig känt en man av Jacqueline Harpman

Kommentar:
Månaden (och året) började riktigt dåligt. Två böcker i rad som fick bara 2,5 i betyg. Januari tog sig dock. Rejält. Betygssnittet blev överraskande nog 3,5. Antalet böcker blev åtta och antalet sidor kunde ha varit mycket högre (drygt 400 sidor lästa i en bok som blev utläst 1 februari), men det kommer februari att få dra nytta av i stället.

Fem av böckerna (Carlsson, Guillou, Hård, Nubelius Lüning, Rehn) ingår i serier och två av dem (Carlsson, Guillou) har jag med i min Finish That Series-utmaning. Tre av dem (Guillou, Hård, Nubelius Lüning) är första delen i sin respektive serie och en (Rehn) är den senaste i sin, men den är även den första jag läser i den serien. En av böckerna (Searle) ingår i min Vi möts igen-utmaning. Utmaningsmässigt så har året börjat precis som det ska.

Fyra av böckerna var hyllvärmare så även där ligger jag i fas med mitt mål att läsa 10% av samtliga hyllvärmare (37 stycken för 2026). Två av böckerna läste jag på min streamingtjänst och en av dem är ett recensionsexemplar.

När det gäller inflödet av nya böcker så har 2026 börjat mindre bra. Det har blivit mycket nytt som har flyttat in. Totalt nio stycken. Fyra har jag köpt själv, tre är recensionsexemplar varav två är sådana som jag har tackat ja till. En av dem är redan läst. En bok fick jag av snälla @lottengl Ytterligare en bok kom till via pocketbytet på läsretreaten i Varberg. Även den är redan läst. Inga böcker gavs bort, men det börjar bli en liten hög som ska skänkas vid första bästa kalas. Nettoresultat: ett illrött +9.

Om månadens bästa: En liten droppe blod blev den enda som fick 4,5 i betyg så den måste ju ha varit bäst.
Om månadens överraskning: Förtjänst och skicklighet överraskade mig rejält.
Om månadens besvikelse: Efter att ha läst en annan, otroligt bra bok av honom så blev En man att lita på en stor besvikelse.
Om månadens roligaste: Jag skulle inte påstå att någon var rolig.
Om månadens mysigaste: Inte mysig heller.
Om månadens otäckaste: Trots att jag läste en King så fanns det ingen otäck heller.
Om månadens beckmörker: En egen kategori krävs för Jag som aldrig känt en man, som nog är den mest hopplösa och ljusbefriade bok jag någonsin har läst.

Hett i hyllan #524

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje varannan under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Då gör vi ett litet hopp till bokrean 2024.

En författare som ständigt dyker upp i mina inlägg om kommande böcker är Tony Fischier och den här bokrean kunde jag inte stå emot, utan köpte Mannen som försvann.

Jag tror inte att jag var riktigt medveten om att Tony Fischier var med i mina kommande böcker-inlägg varje gång han släppte en ny bok. Det märkte jag först nu, när jag skulle skriva ihop det här inlägget. Den främsta anledningen till att böckerna hamnar där är att de utspelar sig i Göteborg, det räcker faktiskt ibland. Detta är då en serie och den här boken är första delen. Det finns totalt sex delar utgivna, så här långt. Det är kanske dags att prova på och en Göteborgstur närmar sig. Kanske är det dags för denna då. Vi får se.

Så här står det på baksidan:

Bokhandelsbiträdet Hans Arnesson räddar en fyraårig flicka från att drunkna i Hamnkanalen. Kort därpå hittas han knivhuggen till döds i sitt eget hem. Kriminalkommissarie Niklas Ragnvik och hans kollegor vid Göteborgspolisen utreder fallet som visar sig vara fullt av frågetecken. Vem var egentligen Hans Arnesson?

Finns det en koppling till "Kilroy" - den skugglike seriemördare som tidigare härjade i trakten och tömde sina offer på blod?

Och vad har hänt med Ragnviks syster Viveca? Hon är spårlöst försvunnen sedan arton år, men plötsligt hittar Ragnvik tecken på internet som tyder på att hon fortfarande kan vara vid liv.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Processen av John Grisham

Författare: John Grisham
Titel: Processen
Genre: Thriller
Antal sidor: 458
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The litigators
Översättare: Kjell Waltman
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 31 december 2025




Första meningen: Advokatbyrån Finley & Figg kallade sig boutiquebyrå.

Baksidetext
Oscar Finley och Wally Figg har på någon sätt lyckats få sin lilla advokatbyrå i Chicago att överleva. Småhugg håller dem flytande och de väntar på det stora lyftet. När en utbränd och berusad David Zinc står på deras tröskel är det överraskande nog inledningen på en ny era för byrån. Zinc blir snart byråns tredje advokat.

Nu känner de sig redo att hantera ett rejält fall, som i bästa fall kan se till att de slipper fundera mer på pengar och rättssalar. De har hört talas om en kolesterolmedicin, Krayoxx, som används av överviktiga. Medicinen omsätter närmare hundra miljarder varje år för läkemedelsföretaget, och ryktet säger att ett flertal patienter har råkat ut för hjärtattacker efter att ha tagit medicinen. Wally känner doften av pengar.

Allt som de tre kompanjonerna behöver göra är att hänga på en planerad masstämning som en annan byrå i Florida jobbar med, hitta personer som drabbats av hjärtattacker och tar Krayoxx, övertala dem att bli klienter och ingå i stämningen. Det verkar nästan vara för bra för att vara sant.

Min kommentar
Vid ett årsskifte så vill jag hemskt gärna inte läsa en bok över själva skiftet, utan avsluta en i slutet och börja på en ny 1 januari. Det är inte alltid helt lätt att försöka avpassa det, men jag tyckte att jag behövde en relativt tjock bok när det återstod en knapp vecka av 2025. När jag började gå igenom vilka böcker som eventuellt kunde passa då så blev jag helt sugen på en John Grisham och valet föll på Processen.

Mitt första möte med John Grisham skedde redan 1994 och då var det Firman jag läste, en bok jag fick i present på mitt första riktiga jobb. Han blev en omedelbar favorit och jag har sedan dess köpt på mig mycket av det han har skrivit. De senaste åren så har jag dock märkt att han är ganska ojämn och det har lite förtagit glädjen i att börja läsa en ny Grisham.

I början av boken blev jag lite orolig, för jag hade svårt att komma in i den. Osympatiska advokater är inte något som lockar och jag var rädd att jag, återigen, skulle bli besviken på en Grisham. Sedan gör David Zinc entré och detta visar sig vara en klassisk Grisham, där en advokat med samvete slåss för den lilla människan, mot stora elaka företag. Nej, jag tröttnar aldrig på David mot Goliat-temat.

David Zinc är den stora behållningen i den här boken. Han är smart, klok och faktiskt lite ödmjuk. Det är lite ångestframkallande, men mycket underhållande att läsa om "skenrättegången" och jag njuter med varenda cell i min kropp när David får en chans att ge tillbaka lite. Och allvarligt talat, vem har inte drömt om att göra som David gjorde? Då menar jag den bit som är innan han hamnar i baren.

En del trådar/klienter hade man lätt kunnat ha slopat. Jag gissar att det hörde till etableringen av de två skumma advokaterna Finley och Figg. Det blir dock ganska snabbt väldigt tydligt vilken typ av advokater de är. Speciellt Figg är en inte så trevlig figur. Det blir emellertid nästan omöjligt att inte börja tycka om både Finley och Figg. Åtminstone känna lite empati med dem.

Förhoppningsvis så är den här historien (mer än) lite satiriskt berättad. Jag önskar att verkligheten inte såg ut så här, men vet väl egentligen bättre. Och det gäller båda sidorna, kan man säga. Nu vet inte jag vad som krävs för att få kalla sig advokat i Sverige, men jag undrar lite vad som krävs i USA. Jag gillar verkligen inte när rättvisa blir ett rävspel och när den som har mest pengar har mest rätt. Något som verkar vara sanning i USA. Det verkar som att Grisham inte har mycket till övers för det amerikanska rättssystemet. Det har inte jag heller.

Processen är en ganska förutsägbar historia och en bit in förstod man precis hur det skulle sluta. Speciellt spännande, i betydelsen ovisst, var det alltså inte. Däremot så var det en mycket intressant och underhållande resa till slutet. Jag skulle inte ha något emot om David Zinc dyker upp i fler böcker.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,90 i genomsnitt (beräknat på 83 803 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Processen: Kulturbloggen, DAST Magazine och Lottens bokblogg (engelsk utgåva)

Tisdagstrion: Böcker med grönt omslag

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Böcker med grönt omslag

Jag har ju som (ett inofficiellt) mål att få med en bok av Stephen King i varje tema, men det har misslyckats ganska många gånger. Även om han har skrivit många olika böcker så är det omöjligt att få med honom i teman som författare på F och rymden. Alltså kör jag en vecka med bara hans böcker.

1. Rygga inte undan är den senaste av hans böcker och fjärde (eller eventuellt tredje eller sjunde) delen om den fantastiska Holly Gibney. En av mina favoritkaraktärer. Just den här var inte den bästa, men den är grön. Och det är en thriller. Polisen i Buckeye City får ett brev från en person som hotar att döda "tretton oskyldiga människor och en skyldig” som ett sätt att gottgöra det personen beskriver som en felaktigt dömd mans orättvisa död.

2. Blaze skrev han under pseudonymen Richard Bachman och är väl mer åt skräckhållet. Den handlar om Clayton Blaisdell, som var en helt vanlig liten pojke, ända tills hans pappa slänger honom nedför trappan. Tre gånger i rad. När han blir stor så är han en stor kille, som begår små brott.

3. Sista vakten är tredje och sista delen om Bill Hodges (TV-serien heter Mr Mercedes) och är en deckarthrillerskräck. Kanske. Här hittar man även Holly. Handlar om efterdyningarna till ett våldsamt brott; en ensam förare plöjer rakt genom en människohop som väntar på att en jobbmässa ska starta.

TV-serie: Only murders in the building #5 (2025)

Titel: Only murders in the building
Originaltitel: Only murders in the building
Säsong: 5
Genre: Crime
Skapad av: John Hoffman, Steve Martin
TV-bolag: hulu
Skådespelare: Steve Martin, Martin Short, Selena Gomez, Michael Cyril Creighton, Renée Zellweger
Premiär: 2025-09-09
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 39 min
Såg den på Prime Video 20 januari - 24 januari 2026




Handling
I den femte säsongen av Only murders in the building dras Charles, Oliver och Mabel återigen in i ett nytt mysterium i och kring Arconia. När en till synes isolerad händelse väcker fler frågor än svar, börjar trion gräva djupare – både i fallet och i människorna runt omkring dem. Med sin karakteristiska blandning av humor, spänning och oväntade vändningar fortsätter serien att utforska hemligheter, relationer och besattheten av true crime.

Min kommentar
En serie som har gett mig många timmars underhållning är Only murders in the building och när fjärde säsongen slutade så var det ganska uppenbart att det skulle komma en femte. Med tanke på cliffhangern i slutet. Av någon anledning så dröjde det ganska många månader innan den kom överst i listan, men till slut så var det dags.

Precis som vanligt så är det kemin mellan dem i trojkan som är den stora behållningen här. Den är oslagbar. Tre så olika människor som förenas i ett gemensamt mål är både roligt och intressant och de kompletterar varandra på ett väldigt bra sätt. Martin Short som Oliver är definitivt den roligaste i trion den här säsongen. Hans repliker levereras alltid med en felfri tajming. Jag tycker att han har växt mycket över säsongerna.

Det dyker upp en del nya karaktärer och en av dem förtjänar ett eget omnämnande. Jag har väl egentligen alltid gillat Renée Zellweger, men nu börjar jag bli kraftigt allergisk mot hennes sätt att snörpa på munnen när hon pratar. Har hon verkligen bara det uttrycket i sin repertoar nu? I övrigt så r de tre miljardärerna så överdrivna (hoppas jag) och icke-roliga att de förtar en del av serien.

Ännu värre är de fem maffiabröderna. Dem blir det lyteskomik över och det är en typ av humor som jag inte tycker är det minsta rolig. Deras mamma är också åt det obehagliga hållet.

I ett helt avsnitt så får vi se tillbaka på dörrvakten Lesters liv. Det är ett fint avsnitt, som ger en bra bakgrund både till honom och byggnaden. Jag kommer att sakna Lester. LESTR kommer jag däremot inte att sakna alls och jag tycker att de kan plocka bort den fjantiga robotdörrvakten nästa säsong. Den tillför ingenting. Av någon anledning så syntes den i nästan varenda scen i sista avsnittet och jag förstår inte varför den var med överallt, hela tiden. Jag funderar allvarligt på om de blev sponsrade av robotbolaget och att det var produktplacering.

Jag måste också bara säga att jag tyckte det var fantastiskt kul (och verklighetstroget) att autokorrigering i mobilen ställer till det. Det har vi väl alla varit med om i verkligheten. Jag avskyr autokorrigering.

Sin vana trogen så slutar Only murders in the building med en rejäl cliffhanger och sjätte säsongen är redan på gång. Kanske kommer den så snart som till hösten. Då har jag hört att man ska bege sig till London.


På Trakt.tv har serien 3,9 i genomsnitt (beräknat på 8,9k betyg).
På IMDb har serien 8,0 i genomsnitt (beräknat på 201k betyg).
Jag ger säsongen 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Jurassic World: Rebirth (2025)

Titel: Jurassic World: Rebirth
Originaltitel: Jurassic World: Rebirth
Genre: Action
Regissör: Gareth Edwards
Manus: David Koepp
Skådespelare: Scarlett Johansson, Mahershala Ali, Jonathan Bailey, Rupert Friend, Manuel Garcia-Rulfo
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 133 min
Serie: -
Såg den på SF Anytime 2 januari 2026





Handling
Fem år efter händelserna i Jurassic World Dominion, har jordens ekosystem visat sig vara ohållbart för dinosaurier. De kvarvarande lever isolerade i tropiska miljöer nära ekvatorn, med klimat som liknar det där de en gång frodades. De tre mest kolossala arterna på land, i havet och i luften, inom denna tropiska biosfär bär, i sitt DNA, på nyckeln till en medicin som kommer att ge mänskligheten mirakulösa, livräddande fördelar.

Zora Bennett, expert på hemliga operationer, landar ett kontrakt för att leda ett expertteam för att säkra genetiskt material från världens tre största dinosaurier. När Zoras operation stöter på en civilfamilj vars båtexpedition kapsejsade, strandar de alla på en ö där de ställs ansikte mot ansikte med en olycksbådande, chockerande upptäckt som har varit dold för världen i årtionden.

Min kommentar
När man åker en del tåg med SJ så får man väldigt trevliga poäng som man kan använda för att hyra film på SF Anytime. Eftersom en hög poäng gick ut vid årsskiftet så köptes det värdekod. Sedan var det bara att botanisera bland de filmer som ännu inte streamar på någon tjänst som vi har. Valet för årets första film föll på Jurassic World: Rebirth.

Varningarna var många, kan man väl säga, men eftersom vi har blivit väl underhållna av samtliga tidigare filmer så tänkte vi att alla andra kanske hade fel. Faktum är att jag många gånger har varit nära att köpa filmen, men något har stoppat mig. Varenda gång. Med tanke på att jag köpt alla andra så är det lite märkligt. Nu i efterhand så är jag extremt tacksam för att jag inte köpte den.

Här är så mycket som är ologiskt och inte går ihop. Då är det inte ens de levande dinosaurierna jag tänker på. Jag orkar knappt kommentera allt som är tokigt, men här kommer ett litet urval. Säkerhetssystemet i labbet i början måste ha varit designat av en idiot. Mer vill jag inte säga om det. Zora gör en stor affär av att klippa upp ett stängsel. Trots att mellanrummen mellan vajrarna är minst en meter. de behövde knappt böja sig för att ta sig igenom. Pappa Reuben avfyrar en nödraket. Trots att båten som är på väg för att rädda dem är typ hundra meter bort och har kursen rakt mot dem. Gigantiska dinosaurier döljs helt av ett gräs som inte är högt nog för ens en människa att gömma sig i. Det finns så mycket mer, men jag orkar bara inte.

Skådespelarna är rent allmänt ganska dåliga, de spelar över och så har de dåliga repliker. Vilket ju inte är deras fel. Scarlett Johansson tycker jag bara synd om. Här gjorde hon ett stort misstag när hon tackade ja till den här rollen. Hon är så mycket bättre än detta. Hoppas hon fick riktigt bra betalt i alla fall.

Ganska så förvånad blev jag när jag i eftertexterna såg Steven Spielbergs namn. Jag tänkte (hoppades) att det stod där bara symboliskt, men när jag googlade (ja, så illa var det faktiskt, så att jag var tvungen att veta) så visade det sig att han i allra högsta grad varit involverad. Det gjorde mig bara ledsen.

Jurassic World: Rebirth är ändå en film med potential. Om den hade varit bättre filmad och med ett något vettigare manus så kunde den ha blivit bra. Nu blev det mer en uppvisning i vad som kan gå fel. Vi bestämde oss ganska snabbt för att se den som en komedi i stället. Det var enda alternativet. Tyvärr så tror jag inte att det på något sätt var meningen.


På Letterboxd hade den 2,9 i genomsnitt (beräknat på 908 821 betyg).
På IMDb hade den 5,9 i genomsnitt (beräknat på 169k betyg).
Jag ger den 2,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Mörkrets alla färger

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men just nu verkar vi vara lite husvilla. Vår ordinarie samlingspunkt tycks ha försvunnit, men vi har fått en ny hos Mias bokhörna.

Ända sedan i torsdags har jag befunnit mig i Varberg, på läsretreat. Och läst har jag gjort, mycket, men också umgåtts en hel del med andra läsande människor. En av årets höjdpunkter. En extra bonus är också närheten till havet, som jag saknar varje dag. Läsretreaten avslutas i dag, med bokcirkel, men jag åker inte hem förrän i morgon. Jag brukar alltid bli så stressad på söndagar så jag tänkte försöka lura mig själv genom att åka hem en måndag. Vi får se hur det går.

Boken jag läser just nu är en riktig tegelsten, Mörkrets alla färger av Chris Whitaker. Jag vet ju att i stort sett alla böcker vinner på långa lässtunder och kanske är det just de som gör att jag gillar boken. Så här långt. Men visst, den är lite lång och utdragen.

Min smakebit är från sida 402:

På den leriga vägen stod en ensam vit skåpbil..
    Tre kvinnor var i färd med att ta på sig vita överdragsoveraller..
    Patch dök upp trots att Saint hade sagt åt honom att låta bli. Han ställde sig på avstånd mellan träden som fortfarande var glesa i baksmällan efter vintern..
    Tooms gamla hus stod fortfarande stadigt; det hade ridit ut värre strömmar än vilsegångna ägare. Det byggdes ett år innan tornadon i Saint Louis 1896 tog ett par hundra människoliv. Saint hade läst alla dokument bara för att hon blev nyfiken på huset som han verkade ha så starka känslor för samtidigt som han brydde sig så lite om människoliv.