Film: San Andreas

Titel: San Andreas
Originaltitel: San Andreas
Genre: Katastroffilm
Regissör: Brad Peyton
Manus: Carlton Cuse
Skådespelare: Dwayne Johnson, Carla Gugino, Alexandra Daddario, Hugo Johnstone-Burt, Paul Giamatti
Utgivningsår: 2015
Produktionsland: USA
Längd: 114 min
Serie: -
Såg den på Blu-ray 27 december 2015




Handling
Efter att en förödande jordbävning ödelagt stora delar av Kalifornien lämnar räddningspiloten Ray, tillsammans med sin ex-fru, kaoset i Los Angeles för att bege sig mot San Fransisco i hopp om att kunna rädda sin dotter. När de tror att det värsta är över har det bara börjat…

Min kommentar
Jag tror att jag nämnt några gånger att jag älskar katastroffilmer, men ända tills nu har det inte varit uppe till bevis. Nu, med julklappsfilmen San Andreas, så kommer du att förstå vad jag menar...

Filmen börjar med en helt osannolik olycka och en precis lika osannolik räddning. Jag fattar direkt. Den här filmen ska ses med öppet sinne och jag öppnar det så det står vidöppet. Det är nog tur. Eller så är jag bara väldigt förlåtande när det handlar om katastrofer.

Effekterna är helt fantastiska och jag kunde inte låta bli att lite längta efter en stor bioduk, på den tiden när det fortfarande fanns stora salonger. När man trodde att det inte kunde bli värre så blev det just det. Filmen innehåller ett flertal av mina stora nojor, vilket betyder att jag satt med maxpuls i nästan två timmar. Tack och lov så finns humorn där och det blir som en ventil så jag kan släppa ut lite ångest ibland.

Skådespelarna gör det bra, tycker jag. Jag känner igen ett flertal av dem, men det är inga större stjärnor med. Personligen tycker jag att karaktärerna skildras trovärdigt och med värme (förutom skitstöveln då) och jag känner med dem.

Det här är i stort sett samma historia som alla andra katastroffilmer som har passerat spelaren här hemma, men eftersom jordbävningen är en lokal företeelse (hela världen är inte inblandad och behöver inte räddas av amerikaner) så slipper vi krigiska generaler. Det finns inte ens några missförstådda forskare med. På det sättet skulle jag nog vilja säga att den är nyskapande. Jag förstår att många kan tycka att den är stereotyp och schablonmässig, men faktum är ju att livet faktiskt ser ut så där; folk skiljer sig, det finns omänskliga hjältar, det finns egoistiska skitstövlar, jordbävningar existerar och tro det eller ej, kärlek finns också. På de mest oväntade ställen. Inte ens den amerikanska flaggan i slutet stör mig speciellt mycket. Efter att ha jobbet i flera år med amerikaner så vet jag nu att de faktiskt är precis så patriotiska som de framställs på film.

Skit i allt som var överdrivet, ologiskt och ibland bara väldigt märkligt. Jag älskar det! Sa jag förresten att jag är väldigt förlåtande när det handlar om katastroffilmer?



Filmtipsets estimerade betyg var 3 (beräknat på 730 betyg).
På IMDb hade den 6,1 i genomsnitt (beräknat på 114 655 betyg).
Jag ger den 5,0.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

TV-serie: Homeland - Säsong 5

Titel: Homeland - Säsong 5
Originaltitel: Homeland
Genre: Thriller
Skapad av: Alex Gansa, Howard Gordon
Skådespelare: Claire Danes, Mandy Patinkin, Rupert Friend, F. Murray Abraham, Miranda Otto, Sarah Sokolovic
Premiär: 2015-10-05
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 12
Avsnittslängd: ca 45 min
Såg den på TiVo december 2015





Handling
Carrie Mathison bor i Berlin med sin dotter och pojkvän, jobbar som säkerhetsexpert åt en filantropisk miljonär och har byggt upp ett familjeliv hon verkar trivas med. Saul Berenson är numera CIA:s Europachef, medan Peter Quinn blivit ännu mer lik en mördarmaskin. En hackare råkar hitta hemliga dokument i CIA:s arkiv. Någon vill inte att Carrie ska få tillgång till de dokumenten. Finns det en spion på CIA:s Berlinkontor?

Min kommentar
Homeland har blivit en av våra favoritserier och den här gången kunde vi inte ge oss till tåls och vänta på DVD-släpp, utan hela säsongen spelades in och sågs sedan nästan i ett svep.

Det som slår mig allra först, och gör mig så lycklig att jag nästan börjar gråta, är att tyskarna pratar tyska. De pratar bara engelska när de har att göra med icke-tysktalande människor. Det känns så obeskrivligt skönt. Och trovärdigt.

Säsong 5 är kanske inte riktigt lika bra som föregående, men det är otroligt spännande. För det mesta sitter jag och tittar med hög puls. Det är osannolikt klurigt och vändningarna står som spön i backen. Det som är genomgående den här säsongen är min konstanta oro för Peter Quinn. En oro som visar sig vara befogad.

Som vanligt är serien väldigt aktuell, den behandlar bland annat situationen i Syrien och whistleblowers som Snowden, och politisk. Jag tycker balansen mellan hitte-på och verklighet är väldigt bra, rent generellt. Som en bonus kan man faktiskt lära sig saker genom att titta på Homeland.

Naturligtvis finns det en del logiska hål, bland annat det som händer i Amsterdam, och hela hanteringen av den eventuella spionen på CIA. Just den biten tror jag faktiskt inte riktigt på. Det känns inte helt trovärdigt att Saul och Dar Adal tror blint på vissa, oavsett vad de gör och beskylls för (även motsatsen gäller, dessvärre) och att tro på en person som precis har anklagats för att vara spion är helt orimligt.

Min favorit i den här serien är Peter Quinn, men min idol är Carrie Mathison. Claire Danes, som spelar Carrie, gör det så otroligt bra. Ingen kan se så ledsen och galen ut som hon. Jag hittade förresten ett test på SVT, där man kan se vem av karaktärerna man är. Till min stora glädje blev jag Peter Quinn.

Så här slutar sista avsnittet: [spoiler]Saul erbjuder Carrie återanställning på CIA och fria händer. Carries gamla chef, Otto Düring, erbjuder Carrie partnerskap, eventuellt både affärsmässigt och privat, det är lite oklart. Saul dödar Allison när hon försöker fly. Carrie dödar Peter Quinn, där han ligger som en grönsak i sjuksängen.[/spoiler]

Så. Nu väntar vi på säsong 6...



På TV-serier.nu hade säsongen 3,7 i genomsnitt.
På IMDb hade hela serien 8,4 i genomsnitt (beräknat på 210 821 betyg).
Jag ger säsongen 4,0.

Serien är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Serien kan köpas på cdon och discshop.

Film: Unbroken

Titel: Unbroken
Originaltitel: Unbroken
Genre: Biografi
Regissör: Angelina Jolie
Manus: Ethan Coen, Joel Coen, Richard LaGravenese, William Nicholson, Laura Hillenbrand (bok)
Skådespelare: Jack O'Connell, Domhnall Gleeson, Finn Wittrock, Garrett Hedlund, Miyavi
Utgivningsår: 2014
Produktionsland: USA
Längd: 137 min
Serie: -
Såg den på Blu-ray 18 december 2015


Handling
År 1943 kraschade OS-löparen Louis Zamperini tillsammans med elva kompanikamrater i Stilla havet under ett rutinuppdrag. Efter att ha brottats med hungriga hajar, svår svält, beskjutning av japanskt flyg och alla tänkbara uttorkningssymptom i fyrtiosju dagar blev han och den enda andra överlevande soldaten till sist undsatta. Av ett japanskt krigsfartyg. Helvetet i livbåten skulle visa sig vara rena semestern i jämförelse med tiden i fiendens fångläger.

Min kommentar
Det här är ännu ett fynd från Black Friday och även om jag kanske inte gillar att läsa biografier så brukar jag tycka bättre om att se dem. Och det här är berättelsen om en väldigt intressant man som i alla fall inte jag hört talas om tidigare. Att det tydligen även är Angelina Jolies regidebut gjorde det hela ännu mer intressant.

Till vissa delar så tycker jag att den här historien berättas på ett bra sätt, den är till exempel helt fri från sentimentalitet. Något som jag tycker det ofta blir för mycket av i amerikanska filmer. Dessvärre känner jag att jag inte alls får komma Louis Zamperini in på livet. Filmen handlar mer om vad som händer honom än vem han är och blir. Jag kan inte riktigt ta ställning till om det här är bra eller dåligt.

Historien berättas väldigt mycket rakt upp och ner och det gör att den blir lite opersonlig. Den berör mig, men den BERÖR mig inte. Inte förrän filmen egentligen är slut och man får se den verklige Louis Zamperini. Då lyckas den bli personlig och då påverkar den mig på riktigt.

Tempot är aldrig speciellt högt, men det lilla som finns tappas rejält mot slutet. Eller egentligen när de blir "räddade" från flotten. Därifrån och ända till slutet så blir allt väldigt repetetivt och man får igen och igen se hur illa behandlad Zamperini blir. Den här delen av filmen är ganska seg och den hade nog vunnit på att klippas ner rejält där.

Tydligen är det här en bok, som jag alltså inte heller har hört talas om, men faktum är att jag blev väldigt sugen på att läsa den efter att ha sett filmen. Boken sägs vara väldigt trogen sanningen och filmen sägs följa boken väldigt väl. Förutom att man i boken får veta mer om vem Louis Zamperini egentligen var.



Filmtipsets estimerade betyg var 4 (beräknat på 854 betyg).
På IMDb hade den 7,2 i genomsnitt (beräknat på 89 307 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

TV-serie: House of cards - Säsong 1

Titel: House of cards - Säsong 1
Originaltitel: House of cards
Genre: Drama
Skapad av: Beau Willimon
Skådespelare: Kevin Spacey, Robin Wright, Michael Kelly, Kate Mara, Michel Gill
Premiär: 2013-02-01
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 13
Avsnittslängd: ca 45 min
Såg den på DVD december 2015






Handling
Den hänsynslöse och beräknande kongressledamoten Francis Underwood tjänar allmänheten – så länge han själv har något att tjäna på det. Men han får i alla fall saker och ting gjorda. Och tillsammans med sin fru Claire är han beredd att göra vad som än krävs för att nå toppen. Alla är brickor i spelet.

Min kommentar
Jag har ju inte Netflix så man kan säga att jag missade House of cards när den startade. Eftersom jag gillade serien Vita huset och jag tycker att Kevin Spacey är en fantastisk skådis så kunde jag inte stå emot när jag såg DVD-boxen med första säsongen.

Tyvärr är House of cards inte på något sätt lik Vita huset (förutom att de båda handlar om amerikansk politik). Där Vita huset har värme, humor och karaktärer man känner med så är House of cards precis motsatsen. Här finns varken värme eller humor och det finns inte en enda karaktär som jag vare sig gillar eller bryr mig om. Jag ogillar dem allihop. Eller nja, i sista avsnittet, tror jag, visar det sig att i alla fall en person har lite karaktär och moral.

Säsongen börjar med att kongressledamoten Frank Underwood blir snuvad på utrikesministerposten, som han hela presidentkampanjen trott varit hans som i en liten ask. Eftersom det enda som spelar någon roll för Frank och hans fru Claire är att komma så högt upp i hierarkin som möjligt så startar Frank en helt osannolik konspiration för att ta sig dit. Claire är inte ett dugg bättre. De förtjänar verkligen varandra, de är precis lika maktfullkomliga och skrupelfria båda två.

Serien handlar om makt och att styra människor dit man vill, rätt eller fel spelar ingen som helst roll och om någon måste sätta livet till så må det vara hänt. Det enda som gäller är att utnyttja människor på vilket sätt som helst och till vilket pris som helst. Bara man får det man vill ha. Den bygger på en bok av Michael Dobbs och har även filmatiserats som miniserie, Maktens män från 1990.

Skådespelarprestationerna är helt fantastiska och Kevin Spacey gör eventuellt sin bästa roll. Hur hemska och manipulerande karaktärerna än blir så är de otäckt trovärdiga. Det gör det hela än värre.

Jag är nog inte tillräckligt insatt i amerikansk politik för att uppskatta den till fullo, men det är inte det som gör att jag förmodligen inte kommer att se fler säsonger. Inte heller är det för att den skulle vara dålig. Det som får mig att vilja stoppa här är alla hänsynslösa människor, utan empati och värme. Jag vill att det åtminstone ska finnas något i en serie som får mig att må bra. Det finns det inte här.



På TV-serier.nu hade säsongen 4,1 i genomsnitt.
På IMDb hade hela serien 9,0 i genomsnitt (beräknat på 260 832 betyg).
Jag ger säsongen 4,0.

Serien är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Serien kan köpas på cdon och discshop.

Film: Jupiter ascending

Titel: Jupiter ascending
Originaltitel: Jupiter ascending
Genre: Science fiction
Regissör: Andy Wachowski, Lana Wachowski
Manus: Andy Wachowski, Lana Wachowski
Skådespelare: Mila Kunis, Channing Tatum, Eddie Redmayne, Sean Bean, Tuppence Middleton
Utgivningsår: 2015
Produktionsland: USA
Längd: 127 min
Serie: -
Såg den på Blu-ray 11 december 2015





Handling
Jupiter Jones föddes under natthimlen och flera tecken förutspådde att hon skulle komma att uträtta stordåd. Som vuxen möter hon dock den bistra verkligheten och är förföljd av otur. I en framtid och i ett universum där människosläktet befinner sig i botten av näringskedjan beordrar universums ägare att Jupiter Jones ska avrättas. Jupiters blotta existens hotar ledarens suveräna styre och måste undanröjas. Mördarna hinner dock inte före den genetiskt modifierade soldaten Caine, som letar upp kvinnan vars genetiska signatur kan förändra balansen i universum. Först när Caine spårar upp henne på Jorden får hon en glimt av sitt egentliga öde: ett extraordinärt arv som kan förändra universum.

Min kommentar
Det kommer väl inte direkt som någon överraskning att jag gillar sci fi och om en film beskrivs som det så måste jag bara se den. Jag går igång lite på fräcka effekter och den fantasitriggning som genren brukar innebära. Så trots att jag hört en del negativt om Jupiter ascending så köpte jag den under Black Friday (och ja, den var löjligt billig).

Jag ångrar inte köpet, men bra var inte filmen. Redan från början får jag lite problem, jag vet inte hur jag ska titta på den. Är det en seriös film? Parodi? Det brukar stå ganska klart ganska snabbt, men Jupiter ascending verkar inte riktigt veta vad den är. Den verkar vilja vara en blandning mellan Star Wars och Guardians of the galaxy. Något den misslyckas kapitalt med. Här finns absolut ingen som helst humor. Det enda som finns är fräcka effekter, ibland så många att man faktiskt inte kan se vad som händer.

Skådespelarna vet jag inte riktigt vad jag ska säga om. Medan jag tittade så tyckte jag att karaktären Balem var så överdriven och överspelad att jag blev illa till mods. När jag sedan skulle skriva det här så upptäckte jag att det var Eddie Redmayne som spelade honom. Japp, samma person som spelade Stephen Hawking och fick en Oscar för det. Det fick mig att fundera på om det kanske var meningen att karaktären skulle vara så där. Men speciellt stolt kan Eddie inte vara över den här prestationen. Mila Kunis är i stort sett bara ett par ögon. Channing Tatum är bättre än den här filmen och Sean Bean är väl den enda som jag tycker är riktigt bra.

Kärlekshistorien, för naturligtvis finns det en sådan, är bara fjantig och inte ett dugg trovärdig. De utomjordiska varelser som finns med ser nästan plastiga ut, speciellt den som liknar en blandning mellan en padda och en Velociraptor. Och så undrar jag lite över hur en blandning mellan en varg och en människa kan ha vingar.

Filmen försöker också ha ett viktigt budskap; tid är det viktigaste och mest värdefulla vi har, men det slarvas bort helt och hållet. Tyvärr kan man inte dölja en dålig handling under mängder av effekter och handlingen räcker verkligen inte till för två timmar. Om den hade kortats av och tightats till så kunde den ha blivit riktigt bra.



Filmtipsets estimerade betyg var 2 (beräknat på 1 066 betyg).
På IMDb hade den 5,4 i genomsnitt (beräknat på 119 841 betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

Film: Hobbit - Femhärarslaget

Titel: Hobbit - Femhäraslaget
Originaltitel: The Hobbit: The Battle of the Five Armies
Genre: Fantasy
Regissör: Peter Jackson
Manus: Peter Jackson, Fran Walsh, Philippa Boyens, Guillermo del Toro, J.R.R. Tolkien (bok)
Skådespelare: Martin Freeman, Orlando Bloom, Evangeline Lilly, Ian McKellen, Richard Armitage
Utgivningsår: 2014
Produktionsland: Nya Zeeland | USA
Längd: 144 min
Serie: Hobbit
Såg den på Blu-ray 4 december 2015



Handling
Hobbit - Femhäraslaget är den storslagna avslutningen på Bilbo Baggers äventyr tillsammans med Thorin Ekensköld och de tretton dvärgarna.

Erebors dvärgar har återkrävt sitt hemlands enorma rikedomar men ställs nu inför följderna av att ha släppt lös den skräckinjagande draken Smaug. Då Thorin Ekensköld, konung under Berget, drabbas av draksjukan offrar han både vänskap och heder i sin jakt på den sägenomspunna Arkenstenen.

Oförmögen att få Thorin att ta reson, tvingas Bilbo fatta ett desperat beslut. En gammal fiende har återvänt till Midgård. Sauron, Mörkrets herre, har sänt ut legioner av orcher som utan förvarning går till anfall mot Ensliga berget. När mörkret tätnar omkring deras hårdnande konflikt tvingas dvärgarna, alverna och människorna att välja, ska de gå samman eller låta sig förintas? Plötsligt befinner sig Bilbo mitt i striden, där han kämpar för sitt och sina vänners liv när fem väldiga härar går ut i krig.

Min kommentar
Bilbo, som boken hette när jag läste den, är min favorit av Tolkien. När boken skulle bli film så blev jag ju givetvis glad, men att den skulle bli inte mindre än tre filmer gjorde mig orolig. De två första filmerna såg jag innan jag började skriva om filmer på bloggen, den första fick en femma i betyg och den andra en fyra. Det var exakt ett år sedan jag såg Smaugs ödemark.

På grund av mitt extremt dåliga bok- och filmminne så minns jag ingenting av hur andra delen slutade. Därför blir jag minst sagt förvirrad när jag kastas rätt in i ett kaos med en stor, elak drake (Smaug) och panikslagna flyende människor. Jag fattar först absolut ingenting. Några minnesbilder kommer till slut tillbaka och jag börjar få grepp om saker och ting. Väldigt effektfull start, men ack så förvirrande om man inte ser filmerna direkt efter varandra.

Min oro för tre filmer på en enda tunn liten bok visar sig vara befogad. Det finns ingenting kvar att berätta efter de första två och den här tredje är i stort sett bara ett enda slag. Om man gillar action utan handling så är denna film en guldgruva. Scenerna är extremt utdragna och består mest av effekter, men har inget hjärta. Vilket gör att den blir väldigt kall, bara yta och inget djup. Effekterna är visserligen helt OK och ibland fantastiska. Scenen där Legolas springer på stenar som faller är något av det läckraste jag sett.

Jag blir en aning överraskad när det plötsligt dyker upp en kärlekshistoria mellan en alv och en dvärg. Fullständigt onödig och den tillför ingenting. Kanske är det därför som den inte finns med i boken. Den enda karaktär som jag bryr mig om är Bilbo och det är nog också den enda rollprestation som får väl godkänt. De andra är nästan ointressanta och de verkar dessutom bara ha ett enda ansiktsuttryck (bistert). Till min stora förvåning så ser jag, när jag ska skriva detta, att Mikael Persbrandt står med i rollistan. Det missade jag. Förklaringen kan vara att han tydligen bara är med i två sekunder. Det kan jag inte uttala mig om, eftersom jag inte såg honom alls.

Hur man kan göra nästan åtta timmar film på den här väldigt tunna och enkla boken övergår mitt förstånd (å andra sidan så tycker jag ju inte heller att man kunde det). Tolkien måste vända sig i sin grav om han får veta hur hans mästerverk har förstörts. Trots att betyget sjunkit ett steg för varje film så är detta ändå en måste-se film, om man gillar den här världen. Och det var ju en evig tur att berättelsen började så starkt, med en femma.



Filmtipsets estimerade betyg var 3 (beräknat på 4 171 betyg).
På IMDb hade den 7,5 i genomsnitt (beräknat på 311 803 betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

Film: Bäst före

Titel: Bäst före
Originaltitel: Bäst före
Genre: Komedi
Regissör: Mats Arehn
Manus: Ulf Kvensler
Skådespelare: Brasse Brännström, Kjell Bergqvist, Göran Ragnerstam, Ewa Fröling, Meta Velander
Utgivningsår: 2013
Produktionsland: Sverige
Längd: 101 min
Serie: -
Såg den på TiVo 27 november 2015





Handling
Bäst före är berättelsen om tre män. Bosse, nypensionerad och övergiven av sin vackra hustru. Lennart, skolchefen som är övertygad om sin oemotståndliga charm och som missbedömer sin hustrus klarsynthet. Och Anders, en passionerad entusiast som är övertygad om att han har kläckt ett epokgörande TV-format. Dom vinner en mindre summa på V75 och beslutar sig för att pigga upp tillvaron med en Åbo-kryssning. Men när Bosses gamla ungdomskärlek, Anna, dyker upp på båten med sin åldriga mamma sätts gammal vänskap på prov.

Min kommentar
Jag hade egentligen bestämt mig för att inte se den här filmen, eftersom jag hade hört så mycket negativt, men så gick den på TV och då kunde jag inte låta bli att spela in. Där har den legat och mognat, men nu när äntligen alla köpefilmer var färdigtittade så var det dags för något inspelat.

Faktum är att jag inte alls förstår alla negativa kommentarer jag läst. Visst, det är ingen fantastisk film, men väl så charmig och underhållande. Det kan nog vara fel att kalla det komedi för egentligen är det en tragisk historia, men som alltid med mänskligt beteende så blir det roligt när det ligger nära verkligheten och man känner igen sig själv. Eller andra. I det här fallet är det mest andra jag känner igen, eftersom filmen handlar om tre män i sextioårsåldern. Här hittar vi bocken, tråkmånsen och snåljåpen och jag måste säga att de skildras väldigt träffsäkert och med stor värme. Man kan inte ens låta bli att tycka om den gubbsjuke Lennart, som tror att han är Guds gåva till kvinnorna. Raggningsreplikerna och uppförandet vid baren känns som direkt tagna ur verkliga livet. Och det är så patetiskt.

Jag tycker de här tre gubbarna gör det fantastiskt bra, de känns äkta och trovärdiga. Och en speciell eloge till Kjell Bergqvist som gör den halväcklige Lennart riktigt bra. Det är väldigt bra kemi mellan dem och de känns som ett riktigt kompisgäng. Kanske blev filmen mer speciell eftersom det är Brasses sista film och varje gång jag såg honom så blev jag lite ledsen och kom på hur mycket jag saknade honom.

Filmen är naturligtvis förutsägbar, det hör ju lite till genren, men den väcker en del tankar. Vem av oss lever egentligen det liv vi tänkte oss när vi var 20? Och det är aldrig för sent.



Filmtipsets estimerade betyg var 2 (beräknat på 449 betyg).
På IMDb hade den 5,0 i genomsnitt (beräknat på 413 betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

TV-serie: Castle - Säsong 3

Titel: Castle - Säsong 3
Originaltitel: Castle
Genre: Crime
Skapad av: Andrew W. Marlowe
Skådespelare: Nathan Fillion, Stana Katic, Jon Huertas, Susan Sullivan, Molly C. Quinn
Premiär: 2010-09-20
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 24
Avsnittslängd: ca 45 min
Såg den på DVD oktober-november 2015






Handling
Den berömde deckarförfattaren Richard Castle och detektiv Kate Beckett vid New York-polisen är tillbaka i den spännande tredje säsongen av ABC:s smarta och roliga TV-serie, Castle. Högt underhållningsvärde garanteras tack vare Castles kreativa författartalang, som är till stor hjälp när knepiga fall ska lösas. Trots hans stormiga förhållande med Beckett och relationen till sin diviga mamma och smarta dotter, Alexis, är Castle alltid steget före.

Min kommentar
Jag är så glad att jag köpte den här serien, den är så ruggigt bra. Både spännande och rolig. Nästan lite som ett Kinder-ägg.

Jag kan inte riktigt komma ihåg om det har varit samma i de två tidigare säsongerna, men film- och bokreferenserna står som spön i backen och det är något som jag verkligen gillar. I ett avsnitt så dyker till och med Dennis Lehane och Michael Connelly upp, som medlemmar i Castles pokergäng. Tidigare har James Patterson varit en av dem, men nu var det alltså Dennis Lehane.

Den här säsongen tycker jag det har svängt lite från rolig till spännande, även om den fortfarande är riktigt kul ibland. Den underfundiga humorn och replikskiftena är obetalbara. Fallen har blivit mer komplicerade också och ibland får jag anstränga mig för att hänga med. Den röda tråden genom avsnitten verkar vara mordet på Becketts mamma, i det fallet har det hänt en hel del, men varje gång man tror det är löst så sker något överraskande. Dock tycker jag att de nog får fixa till det ganska snart, det räcker liksom med tre säsonger på det temat.

Tyvärr så tycker jag att poliskollegorna Esposito och Ryan har fått mindre utrymme igen, det är synd för de tillför en hel del. Dessvärre gäller detta också Castles mor och dotter. Jag skulle väldigt gärna se mer av dem. Fokus har på något sätt legat på Castle och Beckett och deras never-happening romans. Jag hoppas verkligen att de inte drar ut på den historien alltför länge. Risken är att det blir tjatigt. Samtidigt är det faktiskt inte så många serier som har lyckats hålla intresset vid liv efter att huvudkaraktärerna blivit ett par. Nåväl, den som lever får se.

Om jag tyckt att tidigare säsonger slutat med en cliffhanger så tar denna ändå priset. [spoiler]Montgomery visar sig vara "den tredje polisen" som de jagat i samband med mordet på Becketts mamma. Han dödas när han räddar Beckett, men hinner skjuta Lockwood innan. Beckett skjuts sedan på begravningen. Castle rusar fram och säger att han älskar henne, sedan blir allt svart[/spoiler].



På TV-serier.nu hade säsongen 4,0 i genomsnitt.
På IMDb hade hela serien 8,2 i genomsnitt (beräknat på 110 366 betyg).
Jag ger säsongen 4,5.

Serien är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Serien kan köpas på cdon och discshop.

Film: All is lost

Titel: All is lost
Originaltitel: All is lost
Genre: Drama
Regissör: J.C. Chandor
Manus: J.C. Chandor
Skådespelare: Robert Redford
Utgivningsår: 2013
Produktionsland: USA
Längd: 106 min
Serie: -
Såg den på Blu-ray 20 november 2015






Handling
Långt ut på havet, mitt under en soloresa över den Indiska oceanen, vaknar en man av att hans segelbåt tar in vatten efter en kraftig kollision med en container som ligger och driver i havet.

Min kommentar
Det är något speciellt med en ensam människa som slåss mot elementen och det är inte precis som att det går tretton på dussinet av sådana här filmer. Men den här är speciell och unik även i den genren. I Castaway fanns fotbollen och i 127 timmar fanns videokameran som gjorde det möjligt för åskådaren att följa med i tankar och funderingar. Här finns bara en enda man.

Vi får inte veta något alls om den här mannen som befinner sig på segelbåten. Inte vad han heter, varför han är mitt ute på havet eller vart han är på väg. Det enda vi förstår under filmen är att han är envis som få, otroligt strukturerad och nästan onaturligt lugn i allt han gör. Inte en enda gång drabbas han av panik eller stress.

Man skulle lätt kunna räkna alla ord som sägs i den här filmen, förutom ett nödanrop så är det enda som sägs ett enda FUCK!. Och det är långt in i filmen och långt senare än jag själv hade sagt det. Robert Redford är lysande som den här okände ensamseglaren och med bara sitt minspel och kroppsspråk får han fram det han vill säga. Sambon beklagade sig över att han inte förstod vad seglaren gjorde hela tiden, när han gick omkring och drog i tåtar och annat. Eftersom jag tillbringat ett och annat dygn på segelbåt så var det mesta solklart för mig. Det är möjligt att den här filmen är bättre om man har seglat lite själv, men hur krystat hade det inte blivit om mannen gått runt och förklarat, för sig själv, vad han gjorde och varför.

Allting är väldigt nedtonat, det enda som är viktigt är mannen, segelbåten och elementen. Här finns inga stora gester, som ju annars är så vanliga i amerikanska filmer. Tack vare hela stämningen som genomsyrar flmen så är den väldigt, väldigt obehaglig och jag fick andnöd flera gånger. Det enda som möjligtvis stör mig är att den här mannen inte en enda gång hade på sig en flytväst, inte ens när han är uppe på däck i full storm. Ingen seglare gör så.

Slutet är perfekt och öppet för tolkning. Precis som jag vill ha det.



Filmtipsets estimerade betyg var 3 (beräknat på 680 betyg).
På IMDb hade den 6,9 i genomsnitt (beräknat på 55 349 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

Film: Child 44

Titel: Child 44
Originaltitel: Child 44
Genre: Thriller
Regissör: Daniel Espinosa
Manus: Richard Price, Tom Rob Smith (bok)
Skådespelare: Tom Hardy, Joel Kinnaman, Fares Fares, Noomi Rapace, Gary Oldman
Utgivningsår: 2015
Produktionsland: USA
Längd: 137 min
Serie: -
Såg den på DVD 13 november 2015





Handling
Moskva 1953. Stalins järngrepp är hårt och obarmhärtigt och säkerhetstjänsten är brutal och urskiljningslös. I detta "perfekta" samhälle finns inga brott, men ändå lever miljoner i ständig skräck. Officeren Leo Demidov är en idealistisk krigshjälte, som är lojal mot sin arbetsgivare. Han tror att han är med och bygger ett perfekt samhälle, men han har börjat tvivla... tvivla på ett samhälle som kommenderar sina medborgare att tro att brott inte existerar, men där man försöker mörka ett barns död.

Min kommentar
När jag läste boken av Tom Rob Smith blev jag fullständigt överväldigad av alla känslor jag kände. Den berörde mig verkligen på djupet. Därför hängde jag ju givetvis på låset när filmen släpptes, men som med allt annat så fick den vänta i kön.

Jag vill poängtera att jag förmodligen inte är helt objektiv i min bedömning av den här filmen, just för att jag älskade boken. Filmen gör mig nämligen väldigt besviken. Det börjar direkt vid start. Jag förstår inte alls vad den egentligen handlar om den första kvarten eller så. Och då har jag ju som sagt läst boken.

Sedan kommer min allra största invändning mot den här filmen och alla andra filmer som tycker att engelska med brytning är en bra idé. Det är det inte. Jag blir alldeles skogstokig av den svulstiga ryska accenten, som i många fall är extremt dålig och ibland lyser svenska igenom lika starkt som Rudolfs röda mule. Dessutom kommer enstaka ryska ord mitt i alltihop. Alltså. Vi fattar att allt utspelar sig i gamla Sovjet, vi förstår att det är ryssar som pratar. Snälla, sluta omedelbart med det här påhittet. Tittarna är inte korkade. Välj ett språk och håll er till det.

Skådespelarinsatserna är överlag inte speciellt bra. Inte ens Joel Kinnaman gör det som han brukar, men han kan i alla fall gå ifrån den här filmen med huvudet högt. Han får åtminstone godkänt. Oftast tycker jag de spelar över så jag blir alldeles rådvill. Är det en parodi jag tittar på? Värst av alla är nog faktiskt Noomi Rapace, det är inte mycket av det hon gör och säger som känns äkta. Tom Hardy ligger inte långt efter. Den enda som får plus i kanten är Fares Fares. Tyvärr har han en ganska liten roll.

Filmen är rörig och oklar och spretar åt alla håll. Det känns lite som att den försöker vara deckare, thriller, krigsfilm och relationsdrama samtidigt. Ingen av trådarna får egentligen mest fokus utan barnmorden, Stalintiden, paranoia och äktenskapet mellan Leo och Raisa känns alla som sidohistorier vilket ju betyder att hela filmen blir som flera sidohistorier. Den får inte heller fram den där fasan och hjälplösheten som jag tyckte var det starkaste med boken. Inte heller är den speciellt spännande för att vara en thriller. Tempot är väldigt långsamt och trots att filmen är drygt två timmar lång så händer det inte speciellt mycket.

Betyget blir ändå godkänt, för hur det nu än är så tittade jag klart och ibland glänste det till. Men läs boken i stället.



Filmtipsets estimerade betyg var 3 (beräknat på 353 betyg).
På IMDb hade den 6,4 i genomsnitt (beräknat på 28 226 betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

Film: Förr eller senare exploderar jag

Titel: Förr eller senare exploderar jag
Originaltitel: The Fault in Our Stars
Genre: Drama
Regissör: Josh Boone
Manus: Scott Neustadter, Michael H Weber, John Green (bok)
Skådespelare: Shailene Woodley, Ansel Elgort, Nat Wolff, Laura Dern, Sam Trammell
Utgivningsår: 2014
Produktionsland: USA
Längd: 121 min
Serie: -
Såg den på DVD 12 november 2015




Handling
Texten är tagen från boken
Hazel är 17 år och kommer aldrig att bli frisk igen. Det har hon vetat sedan dagen då hon fick sin cancerdiagnos för tre år sedan.

Hazels mamma är orolig för att Hazel ska missbruka Americas Next Top Model och bli allt mer isolerad hemma vid teven. Depression är ju en vanlig bieffekt till cancer har hon läst (Hazel menar att det inte är cancern som gör henne deppig - det är vetskapen om att hon ska dö).

Lösningen blir att anmäla Hazel till kyrkans stödgrupp för unga med cancer. Men mötena visar sig vara allt annat än uppiggande och följer ungefär samma mönster som ett AA-möte.

Men en eftermiddag i den där stödgruppen förändras livet. Augustus Waters, friskförklarad från sin cancer, dyker upp.

Hazel möter Augustus Waters blick och deras kärlekshistoria ska komma att bli en sådan som poeterna diktar om. E p i s k.

Det här är en berättelse om cancer, visst, men det är framförallt en förkrossande vacker och gripande historia om livet, Hazel Grace och Gus. Om att vara ung och ändå stå med ena foten i graven. Om att tro att man aldrig mer kommer att bli glatt överraskade. Om att få sin sista önskan uppfylld.

Min kommentar
Den här boken läste jag i våras, efter att i stort sett ha översvämmats av lyriska kärleksförklaringar till den. Jag gillade den, men inte så att jag blev alldeles såld. Sedan funderade jag på om jag verkligen ville se filmen och när jag hittade den för 29 kronor så kunde jag ju inte stå emot. Mitt största problem var egentligen att hitta ett tillfälle att se den. Det måste nämligen ske utan sambo, han skulle inte alls uppskatta den (han avskyr sorgliga filmer) och nu var det äntligen dags.

Jag gillar filmen ungefär lika mycket som jag gillade boken och jag tycker den är lika befriad från sötsliskig sentimentalitet. Den är ändå alldeles tillräckligt känslosam. Huruvida den stämmer med boken kan jag inte riktigt säga, men de två saker som fastnade/berörde mig mest saknas helt; Amsterdams vårsnö och Hazels replik "jag älskar dig i presens".

Överlag tycker jag att skådespelarna gör ett bra jobb, även om jag har svårt att se Gus som en trovärdig 18-åring. Men de kanske finns, vad vet jag. Kemin mellan Hazel och Gus är fantastisk och det är nästan så att jag sväljer hela romansen med hull och hår. Eller jo, det gör jag nog. Det kan kanske vara så där.

Precis som boken så fokuserar filmen på livet, inte döden. Man behöver inte dö innan man har dött. Det är kanske inte feelgood, men jag mår ändå bra av den. Utan humorn hade den dock varit outhärdlig att se, men de sista femton minuterna var riktigt jobbiga. Det behövs fler filmer som visar att man ibland mår dåligt och att det är OK. Livet är inte rättvist, livet är inte perfekt, men man kan ändå vara lycklig i stunden. Det här är en fantastisk motvikt till allas underbara och perfekta liv på Facebook och andra sociala medier.



Filmtipsets estimerade betyg var 4 (beräknat på 1 828 betyg).
På IMDb hade den 7,9 i genomsnitt (beräknat på 219 489 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

Film: The theory of everything

Titel: The theory of everything
Originaltitel: The theory of everything
Genre: Drama
Regissör: James Marsh
Manus: Anthony McCarten, Jane Hawking (bok)
Skådespelare: Eddie Redmayne, Felicity Jones, Harry Lloyd, Charlie Cox, Emily Watson
Utgivningsår: 2014
Produktionsland: UK
Längd: 118 min
Serie: -
Såg den på DVD 6 november 2015





Handling
Bara tjugoett år gammal fick Cambridgestudenten Stephen Hawking beskedet att han drabbats av en sjukdom som angriper hans motoriska funktioner, hans tal och rörelseförmåga. Han har två år kvar att leva meddelar läkarna. Men Stephen vägrar att acceptera sitt öde och med otrutet stöd från sin unga hustru kämpar han mot sjukdomen för att kunna slutföra sin doktorsavhandling. Femtio år senare bidrar Stephen Hawking i högsta grad fortfarande till förståelsen av vår värld som en vetenskapens frontfigur med sin fascinerande grand unified theory och ett outtröttligt hopp att finna vägen till Teorin om allt.

Min kommentar
Jag har egentligen alltid fascinerats av fysik, rymden och matematiska genier (förutom när jag själv gick i skolan då) och det verkar lite som det gått inflation i filmer om genier just nu. Den ena filmen efter den andra dyker upp och jag är inte sen att se dem.

Det här är inte en film om geniet Stephen Hawking och hans teorier. Det är en film om hur uppslitande det är att drabbas av en dödlig sjukdom när man är 21 och precis blivit kär. Det är en film om hur uppoffrande kärlek ser ut. Det är en film om relationen mellan Stephen och hans fru Jane. Jag gillar speciellt att Jane inte framställs som den goda, självuppoffrande kvinnan som är lycklig över att stå bakom sin man. Hon gör allt det där, men speciellt lycklig verkar hon inte. Jag får känslan att hon ställde upp på två års vårdande av Stephen. Vad hon fick var decennier.

Hawking, som väl måste vara förra århundradets skarpaste hjärna framställs inte som någon nörd (som de i Big Bang Theory), han är social och... nåja, trevlig är kanske för mycket sagt. Han har samma åkomma som verkar drabba alla genier, han är lite lynnig och nedlåtande. Jag har egentligen inte sett Eddie Redmayne i någon större roll, men jag är helt säker på att han kommer att få många erbjudanden efter den här filmen. Han är helt enkelt lysande. Och det gäller de andra skådespelarna också.

Tempot är långsamt och med små medel berättas om kampen mot sjukdomen, en kamp som inte går att vinna, men som i bästa fall kan sluta oavgjort. Inget är överdramatiserat eller tårdrypande sentimentalt, men berörd blir man.

Filmen bygger tydligen på Jane Hawkings bok (som jag nog måste försöka få tag i nu) och jag vet inte hur väl den motsvarar sanningen, men eftersom den verkar vara godkänd av båda Hawkings så gissar jag att den inte är alltför långt från verkligheten. Det är i alla fall en fantastisk historia.



Filmtipsets estimerade betyg var 4 (beräknat på 2 095 betyg).
På IMDb hade den 7,7 i genomsnitt (beräknat på 214 904 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

Film: This is where I leave you

Titel: This is where I leave you
Originaltitel: This is where I leave you
Genre: Komedi
Regissör: Shawn Levy
Manus: Jonathan Tropper (bok)
Skådespelare: Jason Bateman, Tina Fey, Jane Fonda, Adam Driver, Rose Byrne
Utgivningsår: 2014
Produktionsland: USA
Längd: 99 min
Serie: -
Såg den på DVD 30 oktober 2015





Handling
Fyra syskon tvingas återvända till sitt barndomshem när deras far dör. I en vecka måste de bo tillsammans och sitta shiva. De fyra syskonen, deras lite väl öppna mor, makar, före-dettingar och annat löst folk har en hel del att reda ut.

Min kommentar
När jag läste boken så hade jag ingen aning om att den skulle bli film, men när jag hörde det blev jag väldigt glad. Och nyfiken. Det är ju inte alltid som filmatiseringar blir bra.

Det här är faktiskt något så ovanligt som ett fall där jag tycker filmen är bättre än boken. Mest beror det kanske på att Judds sexfantasier är helt borta, tack och lov. I boken råkade man ut för dem så fort Judd såg en kvinna. Annars tycker jag att den följer originalet väldigt bra, vilket kanske inte är så konstigt eftersom det är Jonathan Tropper själv som skrivit manus.

Egentligen är det nog fel att kalla den här filmen för en komedi, den är i så fall mer en svart komedi, men dramakomedi passar nog bäst. Mitt i allt det roliga, och här finns en hel del dråpliga situationer, finns det en del djup också. Den visar på ett bra sätt hur viktigt det är med familj, även om man kanske inte älskar den hela tiden. Men mot en yttre fiende håller man ihop.

Familjen är inte alltför dysfunktionell, inte så att det blir överdrivet, men de är väldigt annorlunda. Barnens uppväxt, med en mor som berättat i stort sett allt för alla (inklusive otroligt pinsamma detaljer i uppväxten) i sina böcker, har inte alltid varit så lätt och de verkar inte ha pratat med varandra på länge. Om någonsin. Så kan det nog bli om man växer upp med en terapeut.

Skådespelarna gör det fantastiskt bra och kemin är perfekt mellan dem. Jag känner mig verkligen med dem i allt. Dialogerna är bra och trovärdiga, replikskiftena är snabba och humoristiska. Och jag skrattar egentligen inte åt dem, utan med dem. Jag blir verkligen berörd av de här människorna.



Filmtipsets estimerade betyg var 3 (beräknat på 514 betyg).
På IMDb hade den 6,6 i genomsnitt (beräknat på 46 248 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.