Bok: Mannen som läste högt på 6.27-tåget av Jean-Paul Didierlaurent

Författare: Jean-Paul Didierlaurent
Titel: Mannen som läste högt på 6.27-tåget
Genre: Feelgood
Antal sidor: 206
Originalspråk: Franska
Originaltitel: Le liseur du 6h.27
Översättare: Marianne Tufvesson
Serie: -
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 19 februari 2024




Första meningen: Somliga föds döva, stumma eller blinda.

Baksidetext
Guylain Vignolles är en man som inte gör något väsen av sig direkt. 36 år gammal sammanbor han med sin guldfisk Rouget de Lisle, döpt efter sin namne, kompositören till Marseljäsen. Dagarna tillbringar Guylain vid den stora papperskrossen på en återvinningsstation för makulerade böcker och enda ljuspunkten i hans monotona tillvaro är morgonens tågresa in till jobbet då Guylain läser högt för sina medresenärer ur boksidor som han räddat ur papperskrossens käftar.

Varje torsdagskväll ringer Guylain hem till sin stolta mor och berättar om sitt arbete i bokbranschen. Hon tror nämligen att sonen är fin förläggare på ett stort bokförlag i Paris och Guylain låter henne leva i den villfarelsen. Men så en dag förvandlas Guylains trista liv och får ett rosenrött skimmer över sig. I pendeltågsvagnen hittar han en USB-sticka där en viss Julie har samlat sina dagboksanteckningar. Som genom ett trollslag drabbas Guylain av blind kärlek till den förmodat vackra Julie, vars dagbok han mer eller mindre lär sig utantill, och han beslutar sig för att leta upp henne. Problemet är att han vet tre saker om Julie: att hon är toalettvakt på ett stort köpcentrum i Paristrakten, men inte vilket, att hon heter Julie och att toaletten där hon sitter och skriver sin dagbok har 14 717 vita kakelplattor, eftersom Julie varje vårdagjämning räknar dem i hopp om att ett mirakel ska inträffa ...

Min kommentar
Februari verkar bli månaden med de långa boktitlarna. När jag av livets omständigheter kände att jag behövde något ljusare och, förhoppningsvis, gladare så plockade jag fram den gamla hyllvärmaren Mannen som läste högt på 6.27-tåget. Titeln är ju otroligt lockande.

Boken är, i mina ögon, väldigt fransk. Vilket ju inte är en bra grej för mig, men här fungerar det. Jag trodde att den skulle handla mer om högläsningen på tåget, men det var tyvärr bara den lilla delen i historien. Den är både snabb- och lättläst, lättsam och mysig. Lite lagom rolig är den också.

Guylain verkar vara en sympatisk figur. Visserligen, kanske, lite tråkig, men allt behöver ju inte vara spännande hela tiden. Kanske är det hans kärlek till böcker som gör honom extra lätt att tycka om. Tänk då fasan när hans jobb innebär att förstöra just böcker. Jag förstår precis hans ångest. Det märks dock att han inte är någon problemlösare av rang. Han fick ju massor av användbar information i de där texterna som han hittade. Men alltså, att sätta ett upphittat USB-minne i sin dator ... det var faktiskt fel även 2014.

Egentligen så vet jag inte riktigt vad det är som tilltalar mig med den här historien. Det händer egentligen ingenting, men karaktärerna är intressanta och märkliga. För att inte säga lite vrickade. Väldigt relaterbara, för mig, alltså. Ibland behövs inte så mycket mer. Jag ville veta mer om dem, men är ändå glad att boken inte är längre. Den är perfekt längd.

Mannen som läste högt på 6.27-tåget är en liten fransk bagatell, men en oerhört charmig sådan. Jag funderar faktiskt ett tag på vilket betyg den ska få, men bestämmer mig till slut för det något högre. Den fick mig att må bra och den lämnade mig med en varm känsla i hela kroppen. En bra bok att plocka upp när livet känns tungt och man behöver något upplyftande.

På Goodreads hade den 3,71 i genomsnitt (beräknat på 15 392 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Mannen som läste högt på 06.27-tåget: Bloggbohemen, enligt O och Romeo and Juliet

"Mirakelverkstaden" av Valérie Tong Cuong

Författare: Valérie Tong Cuong
Titel: Mirakelverkstaden
Genre: Drama
Antal sidor: 261
Originalspråk: Franska
Originaltitel: L'atelier des miracles
Översättare: Sofia Strängberg
Serie: -
Förlag: Sekwa
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2014
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 18 november 2020




Första meningen: Den skarpa, stickande lukten trängde in i varenda cell i min kropp, sved i näsan och halsen och vällde i aggressiva vågor in i min sömndruckna hjärna.

Baksidetext
Mariette är historie- och geografilärare och gift med en narcissistisk politiker. Hon är på gränsen till utbrändhet och när klassens bråkstake går ett steg för långt gör hon något oerhört hon skickar honom nerför en trappa med en rungande örfil. Millie lever ett ensamt liv där vikariaten som sekreterare avlöser varandra. Men en kväll står hennes hus plötsligt i ljusan låga. Då vänder Millie flammorna ryggen och kastar sig ut genom fönstret. Monsieur Mike har deserterat från militären och har sedan dess gjort gatan till sitt hem. Överfallet från den stackars saten vars sovplats han stulit kommer som en blixt från klar himmel.

Precis när Mariette, Millie, och Monsieur Mike tror att allt är förlorat dyker Jean upp som svaret på deras böner och sträcker ut en hand. Det sägs att han uträttar underverk med dem han välkomnar till sin Mirakelverkstad, att han mot alla odds lyckas lappa ihop trasiga själar. Men kan man verkligen skapa sig själv på nytt utan att göra upp med sina gamla demoner? Den mystiske Jean drar i trådarna i en lek som blir allt farligare, och de boende på Mirakelverkstaden börjar ana att allt inte är som det verkar.

Min kommentar
Mirakelverkstaden har stått i hyllan i över nästan fem år och jag minns inte längre vad det var som lockade med den. Förmodligen är det någon bokbloggare som har läst och gillat, vilket har fått mig att vilja läsa den. Trots att den är fransk. För även om det har hänt flera gånger att jag har gillat franska böcker så fortsätter jag att hävda, med en dåres envishet, att det franska inte är något för mig. När det gäller den här boken så stämmer det. Nästan.

Direkt från start så får jag lite problem, det börjar liksom krypa i mig och jag trivs inte alls. Språket är tillkrånglat, utbroderat och väldigt franskt, i mitt tycke. Vilket betyder att det är oerhört pratigt och lite halvhysteriskt. Nåväl, jag vänjer mig och börjar uppskatta den lite humoristiska tonen som lyser igenom allt. Det som fortsätter att störa mig genom hela boken är att det är väldigt svårt att veta vilket som är dialog och vilket som bara är tankar. Ofta är det som att karaktärerna pratar med sig själva, inne i huvudet.

Huvudpersonerna är Millie, Mariette och monsieur Mike. Alla tre berättar de i jag-form och det funkar bra med alla perspektivbytena. Man får veta mer om dem genom tillbakablickar, med de där rösterna i huvudet, och informationen portioneras ut i små bitar. Även om man ganska snabbt förstår deras bakgrund. Jean är en annan viktig karaktär, men han berättar inte. Honom får vi bara möta genom de andras ögon. Dessvärre lyckas inte författaren få mig att bry mig om karaktärerna. De är för pladdriga, för franska helt enkelt. Jag blir vare sig nyfiken eller intresserad av vad som hänt eller kommer att hända dem. Mot slutet börjar det dessutom kännas som den där gamla ramsan "Jag gillar en kille som gillar en tjej som gillar en kille..." och så vidare.

Jag anar en symbolik här, men den går mig nog över huvudet. Det jag tar med mig är att man kan inte fly från sig själv. Man måste se sig själv i spegeln och acceptera den man är. Sedan kan man börja förändra sig. Det som i baksidetexten lät som något mystiskt eller som en möjlig twist, visade sig bli absolut ingenting. Jag vet inte riktigt vad boken vill säga. Att det inte finns några genuint goda människor? Att det är bättre att göra rätt saker av fel skäl än att göra ingenting alls?

Mirakelverkstaden börjar lite segt, men tar sig mot slutet. Sedan blir det lite väl mycket uppklarat. Det är en i grunden bra idé och historia, men utförandet känns lite hafsigt och slarvigt. Går det inte lite väl snabbt och lätt att fixa de här trasiga människorna? Det är i alla fall en optimistisk och hoppfull liten fransk bagatell, men den lyckas inte beröra mig.

På Goodreads hade den 3,12 i genomsnitt (beräknat på 514 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Mirakelverkstaden: Bokstunder, Johannas deckarhörna och Beas bokhylla.

"De obotliga optimisternas klubb" av Jean-Michel Guenassia

Författare: Jean-Michel Guenassia
Titel: De obotliga optimisternas klubb
Genre: Drama
Antal sidor: 628
Originalspråk: Franska
Originaltitel: Le club des incorrigibles optimistes
Översättare: Dagmar Olsson
Serie: -
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 augusti 2018




Första meningen: I dag begravs en författare.

Baksidetext
Quartier Latin i Paris i slutet av 50-talet: Den tolvårige Michel Marini bor med sin mamma Hélène, pappa Paolo, brodern Franck, systern Juliette och katten Nero i en stor våning. Michel har fått en kamera och skivspelare i födelsedagspresent och när han inte skolkar från skolan ligger han hemma på sängen och lyssnar på Elvis Presley på högsta volym.

Michel har ett tredje intresse som upptar hans tid: han är en bokslukare av stora mått. Författarna delas in i två kategorier: sådana som gör att man kommer för sent eller sådana som gör att man kommer i tid. De förra är bäst.

Ute i världen pågår kalla kriget för fullt. Ryssarna har skjutit upp den första sputniken och i Frankrike delar det algeriska inbördeskriget befolkningen i två läger: för eller emot självständighet för Algeriet. Detta krig griper högst påtagligt in i familjen Marini-Delauneys liv när sonen Franck meddelar att han blivit övertygad kommunist och tagit värvning i franska armén med det dolda syftet att övertyga andra soldater att desertera. Föräld­rarnas äktenskap börjar knaka i fogarna och uppgörelserna över Francks öde avlöser varandra när Héléne kastar ur Fanck.

Michel flyr hemmet så ofta han kan till Café Balto där han spelar fotbollsspel. En dag av upptäcker han av en ren slump att det döljer sig en schack-klubb bakom ett draperi. Klubben heter De obotliga optimisternas klubb och där har en rad bisarra östeuropéer med otroliga levnadsöden funnit en fristad. Michel lär känna de olika medlemmarna: ryssen Leonid, före detta stridspilot och folkhjälte i Sovjetiska armén, ungrarna Tibor och Imre, en före detta filmstjärna och hans agent, östtysken och antina­zisten Werner, polacken Pavel, revisor med kreativ bokföring som specialitet och så den mystiske och undanglidande Sacha som de andra inte riktigt tolererar.

Min kommentar
Jag kommer egentligen inte ihåg på vilka grunder jag köpte den här boken, sommaren 2013, men jag gissar att jag hade läst positiva saker om den (inlägg jag så klart inte hittar nu). En tegelsten i pocketformat lockar inte jättemycket, alltså har den bara blivit stående. Ett säkert sätt att få en bok läst är att ta med författaren på sin boktolva. Vilket jag gjorde i år.

Om man har någon relation alls till Paris så kommer man att älska miljöerna där vi rör oss. Jag har själv aldrig varit där, men med hjälp av De obotliga optimisternas klubb så kommer jag dit inne i mitt huvud. Nu utspelar sig boken 1959-1964, men jag gissar att det inte skiljer sig så vansinnigt mycket från nu.

I början av boken så är jag lite lätt uttråkad. Det händer inte speciellt mycket och det är väldigt långsamt. Efter kanske drygt 200 sidor så märker jag till min stora förvåning att jag plötsligt är intresserad, att jag ser fram emot att plocka upp boken och läsa mer. Jag kan inte säga var, hur eller varför det förändrades, det bara gjorde det.

Boken är full av anekdoter ur dessa, så kallade, optimisters liv och jag blir onekligen berörd av deras livsöden. Det är roligt, sorgligt och rent av tragiskt, här finns alla tänkbara känslor. Jag kan känna den ryska berättarstilen andas från sidorna, men tyvärr (för mig) så tar det franska överhanden. Här finns dessutom, som en bonus, mängder av litteraturdiskussioner. Bland annat ett citat som jag tycker är så sant och träffande (sid 45):

Att läsa och tycka om en roman som har skrivits av en skitstövel är inte detsamma som att ge någon sorts syndaförlåtelse, dela hans övertygelser eller bli hans medbrottsling, det är att erkänna hans talang, inte hans moral eller idéer. Jag har själv inte lust att skaka hand med Hergé, men jag tycker om Tintin. Och du själv förresten, är du ofelbar?

Fler bonusar med boken: Jag lärde mig att spelet foosball även kallas baby-foot, av någon outgrundlig anledning. Jag hittade ett recept på "äkta" ungersk gulash, som jag givetvis måste prova någon gång. Perfekt till hösten.

Berättelsen är icke-linjär, det hoppas en del fram och tillbaka, men här funkar det. Tyvärr så tycker jag att boken är ett par hundra sidor för lång för mig. Det är egentligen det som gör att den inte får ett högre betyg. Jag anar att jag kanske kommer att tycka att den är värd en fyra när jag har fått lite distans till den.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 och genomsnittet 3,8 (beräknat på 80 betyg).
På Goodreads hade den 4,28 i genomsnitt (beräknat på 3 718 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om De obotliga optimisternas klubb: Bokblomma, Beas bokhylla och BleuBlancRouge.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp" av Romain Puértolas

Författare: Romain Puértolas
Titel: Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp
Genre: Feelgood
Antal sidor: 251
Originalspråk: Franska
Originaltitel: L'extraordinaire voyage du fakir qui était resté coincé dans une armoire IKEA
Översättare: Cecilia Franklin
Serie: -
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 augusti 2017


Första meningen: Det första ord indiern Pugalendhi Kushanu Patel uttalade efter sin ankomst till Frankrike var svenskt.

Baksidetext
Pugalendhi heter en bluffande 38-årig fakir från Rajasthan, som har lurat sina grannar i byn att samla ihop pengar för att han ska kunna åka till Paris och köpa Ikeas senaste innovation, spikmattesängen Svavelvikspik. Men sängen visar sig vara dyr, vilket gör att fakiren tvingas lura till sig pengar av den vackra fransyskan Marie, för att sedan tillbringa natten på Ikea. Han gömmer sig i en garderob som naturligtvis packas in i en låda och skickas iväg, och detta är startskottet för en galen jakt över världen. En resa där fakiren lär känna sudanesiska flyktingar, blir jagad av hämndlystna romer på Barcelonas flygplats, skriver början på en roman och får ett bokkontrakt i Rom samt hänger på ett hotellrum i ett konfliktdrabbat Libyen. Under tiden upptäcker han mycket som han inte visste om både kärlek och vänskap.

Min kommentar
För något år sedan så syntes den här boken överallt, tyckte jag, men jag var egentligen inte särskilt hågad. Den är ju fransk och det gillar ju inte jag. Sedan dök den upp på bokrean förra året och då kunde jag inte längre stå emot. Det är jag glad för. Och kanske måste jag snart sluta säga att jag inte gillar franskt.

Vi gör en rejäl rundresa, som startar i Frankrike (även om nu Pugalendhi har flugit dit från Indien, men det får vi inte läsa om) och sedan fortsätter till England, Spanien, Italien, Libyen och till slut tillbaka till Frankrike. Vi får se världen genom Pugalendhis något naiva ögon. På vägen händer det mängder av fullständigt osannolika saker, men märkligt nog så är det hela ändå trovärdigt. Det här är en bok full av humor, i form av satir och ironi, blandat med allvar (som en hel del iakttagelser om hur saker och ting fungerar). För mig funkar den här blandningen alldeles förträffligt.

Det som får detta att inte bli smaklöst är den värme och kärlek som lyser igenom hela tiden. Pugalendhi är egentligen en väldigt osympatisk person, han är en bedragare och bluffmakare, men jag gillar honom ändå. Han är ganska charmig i sin enfald. Dessutom är han oförarglig och har ett hjärta av guld. Och han lär sig på vägen. Den här boken har ju jämförts med Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, men det tycker jag är en orättvis jämförelse. Mot den här boken. Där Hundraåringen... bara var plump och huvudpersonen bara en självisk och envis gubbe, så är denna varmt och kärleksfullt berättad.

Ett grepp som förekommer ganska ofta är parenteser som ofta är humoristiska och talar direkt med läsaren och det är något som jag är svag för. Det gör sig utomordentligt bra i en sådan här bok. Bland annat är ju namn en ständig källa till humor och uttalsförslagen är roliga på riktigt. Och jag är förresten helt säker på att ett svenskt namn låter lika kul för en indier. Det är rappt och träffsäkert. Det blir många fniss, men jag skrattar aldrig åt Pugalendhi, utan med.

Titeln speglar innehållet på ett bra sätt och boken är väldigt snabbläst, det gick knappt att lägga ifrån sig den. Den här lilla tunna boken var några timmars stor underhållning.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 2,8 och genomsnittet 2,8 (beräknat på 104 betyg).
På Goodreads hade den 3,26 i genomsnitt (beräknat på 5 693 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp: Bloggbohemen, Fantastiska berättelser och Melas böcker.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Cirkeltecknaren" av Fred Vargas

Författare: Fred Vargas
Titel: Cirkeltecknaren
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 269
Originalspråk: Franska
Originaltitel: L'homme aux cercles bleus
Översättare: Cecilia Franklin
Serie: Adamsberg 1
Förlag: Sekwa
Utgivningsår: (original) 1991 (min) 2015
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 januari 2017




Första meningen: Mathilde tog upp sin anteckningsbok och skrev: "Jag retar mig på mannen som sitter till vänster om mig."

Baksidetext
Under flera månader rapporterar tidningarna om ett fenomen som förbryllar parisarna. Stora cirklar ritas med blå krita på trottoarer runt olika vardagliga föremål och bredvid står en mystisk fras skriven med vacker handstil.

Kommissarie Adamsberg oroar sig. Något säger honom att detta bara är början och mycket riktigt återfinns snart en kvinna med avskuren hals i en av cirklarna. Tillsammans med sin brokiga skara kollegor på mordroteln måste Adamsberg göra sitt yttersta för att förhindra att fler faller offer för cirkeltecknaren.

Min kommentar
Jag brukar hävda att jag inte gillar något franskt. Trots det blev jag väldigt sugen på Fred Vargas böcker om kommissarie Adamsberg. Tyvärr är detta ännu en serie som har översatts i fel ordning, men när jag efter flera års väntan upptäckte att första delen, Cirkeltecknaren, äntligen kommit på svenska så tvekade jag inte länge.

Boken utspelar sig 1990 (den gavs ut redan 1991, det tog alltså "bara" 24 år innan den kom på svenska) och här finns inga datorer, mobiltelefoner eller andra nymodigheter. Bara skarpa hjärnor. Många gånger när jag läser böcker som är "gamla" så får jag något slags antikvitetskänsla, men det händer aldrig här. Inte en enda gång tänker jag på att de inte ringer varandra hela tiden eller att inget kan googlas. Det är ganska skönt att slippa det, faktiskt. Förmodligen är Paris återgivet på ett bra sätt, till och med jag som aldrig har varit där får en känsla av stan.

Jag upplever det som att författaren berättar på ett väldigt distanserat sätt. Inte kallt på något sätt, men utifrån och det brukar jag uppskatta. Humorn är närvarande hela tiden och den är av den varma sorten. Det finns ett naturligt driv framåt, även om det går väldigt långsamt och mest på känsla.

Här finns inte en enda vanlig, ordinär karaktär. De är inte speciellt många, men de är alla udda på olika sätt. Adamsberg själv är en underlig figur och jag har väldigt svårt att se honom passa in på 2010-talet. Från början gillar jag honom, mycket, men sedan får han en del egenskaper som inte är så lätta att tycka om. De flesta karaktärer blir lite för mycket, men faktum är att jag gillar dem ändå.

Cirkeltecknaren är precis vad jag skulle kalla för väldigt fransk. Det är en förfärlig massa prat, gärna ovidkommande, gärna åt det filosofiska hållet och mycket navelskåderi. För det mesta är allt så dramatiskt, minsta lilla känsla skruvas upp till max. Karaktärerna försjunker ofta, gärna och länge i tankar på den försvunna kärleken. Det känns som att det franska är väldigt långt ifrån min värld. Förvånande nog så gillar jag det, det är så olikt vad jag brukar läsa att det känns uppfriskande.

När jag börjar närma mig slutet så irriterar jag mig över att jag inte får veta saker samtidigt som Adamsberg, vilket gör det (nästan) omöjligt att lista ut vem och varför. Det känns lite som fusk och det är ingen konst att skriva en klurig deckare om man undanhåller viktig information. Och så finns det ett namnbyte som stör mig också. Heter Leclerc Leclerc eller Declerc?

Jag kommer definitivt fortsätta att läsa den här serien, men jag envisas med att hävda att jag inte gillar det franska (så mycket). Om man bara gör sådant man gillar så utvecklas man ju aldrig. Kanske blir jag frankofil i framtiden.

Boktipsets estimerade betyg var 3,3 och genomsnittet 3,1 (beräknat på 47 betyg).
På Goodreads hade den 3,67 i genomsnitt (beräknat på 4 383 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Cirkeltecknaren: Lyrans noblesser, Midnatts ord och Annika Bengtsson.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Drömbokhandeln" av Laurence Cossé

Genre: Drama
Antal sidor: 456
Originalspråk: Franska
Originaltitel: Au bon roman
Översättare: Marianne Öjerskog
Serie: -
Förlag: Sekwa förlag
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2013
Format: e-bok
Källa: elib
Utläst: 24 januari 2015






Första meningen: Man kan knappast påstå att Paul Néons försvinnande väckte någon större uppståndelse, vare sig i kantonen Le Blot där han tycktes ha slagit sig ner för gott, eller i den lilla magra byn Les Créts vars sista hus han bebodde.

Baksidetext
Den före detta vagabonden Ivan och den italienska arvtagerskan Francesca öppnar en minst sagt ovanlig bokhandel, där deras litterära drömmar kan få fritt spelrum. De gör uppror mot bästsäljarhysterin genom att bara erbjuda bra romaner: ett stort antal litterära mästerverk har valts ut av en topphemlig kommitté bestående av likasinnade litteraturkännare. Till Ivans och Francescas förvåning visar sig drömbokhandeln bli en succé. Men då börjar också problemen. De utsätts för anonyma hot och giftiga kommentarer om bokhandeln på internet, men när tre av de åtta medlemmarna i den hemliga urvalskommittén blir attackerade, bestämmer de sig för att kontakta polisen. En efter en faller de olycksbådande pusselbitarna på plats och det blir alltmer tydligt att Ivans och Francescas drömmar kommer att bemötas med småaktighet, avundsjuka och våld.

Min kommentar
Bara titeln gör ju att man vill läsa den här boken och det var nära att jag valde den i utmaningen Böcker om böcker för något år sedan, men av någon anledning så blev det inte så. Därför blev jag ändå lite glad när det visade sig att den blev boktokarnas val, även om jag inte la min röst på den.

Vi kommer lite på kant från start, det tar lite tid att vänja sig vid det lite omständliga skrivsättet. Bisatser staplade på varandra och kommentarer i parenteser i mängder. För att inte tala om den urusla korrekturläsningen, ett tag var det särskrivningar på varannan sida. Det är en av anledningarna till att jag inte gillar e-böcker, det brukar alltid vara sämre i dem. Boken har dessutom en mystisk, okänd berättare. Det är ett jag, som man inte vet vem det är. Alldeles i slutet får man veta vem detta jag är och då får jag inte alls ihop något av det jag läst om den personen tidigare i boken.

Jag har så otroligt svårt för elitistiskt tänk att jag trodde jag skulle tycka illa om boken på grund av det, men egentligen gillar jag idén. En bokhandel där det bara säljs ett visst urval av böcker (nej, jag vill inte kalla det för "bra" litteratur för nej, det finns ingen "dålig"). Det blir lite som en delikatessbutik för böcker och jag kan inte för mitt liv begripa varför det skulle vara provokativt. Däremot är både Ivan och Francesca provokativa och det är det som stör mig här. De är otroligt osympatiska, pretentiösa, märkvärdiga och nedlåtande mot all annan litteratur, som tror sig vara "finare" än andra, bara för att de läser "finare" böcker. Kanske är allt bara ironi.

Historien berättas av någon (berättare 2) som fått allt berättat för sig av någon annan (berättare 1) och i den berättelsen ingår dessutom när berättare 1 förklarar allt för polisen, Ja, det är precis lika konstigt som det låter och jag tycker det är ett väldigt konstigt grepp och det blir krångligt att hålla reda på vem, var, när. Här finns också massor av namedropping, som mestadels går mig helt förbi. Ibland är det så många titlar som räknas upp att jag bara blir trött. Detta kombineras ibland med faktaspäckade delar om hur man öppnar en bokhandel och sedan driver den.

Den konstiga romansen mellan Ivan och Anis förstår jag inget alls av. Lapparna de skriver till varandra har förmodligen någon mening, men jag är varken romantiker, tankeläsare eller frankofil. Och varför Francesca stannar hos sin missunnsamma man begriper jag inte heller.

Med allt detta negativa sagt så ska jag erkänna att jag faktiskt inte vet om jag gillar den eller ej, det är svårt att veta hur jag ska förhålla mig till den. Trots allt jag räknat upp här ovanför så är den spännande och jag återvänder alltid med glädje till läsningen. Jag är nyfiken på hur det ska gå för bokhandeln och de inblandade. Och de konstiga relationerna. Tyvärr är det så att boken som handlar om bokhandeln som bara säljer "bra" böcker inte själv skulle platsa i den affären, men jag tror jag gillar den ändå.

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 (beräknat på 139 betyg).
På Goodreads hade den 3,54 i genomsnitt (beräknat på 2 233 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Drömbokhandeln: Bokmania, Lotten och och dagarna går....

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"En mässa för de döda" av Jean-Christophe Grangé

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 491
Originalspråk: Franska
Originaltitel: Miserere
Översättare: Cecilia Franklin
Serie: -
Förlag: Bonnier Pocket
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 juli 2014





Första meningen: Skriket var fånge i orgeln.

Baksidetext
En körledare hittas mördad i en armenisk kyrka i Paris. Snart försvinner också barn ur kören. Lionel Kasdan, en pensionerad polis som tillhör församlingen kastar sig genast ut i mördarens spår, i något som är långt ifrån en officiell polisundersökning. Den hårdföre snuten Cédric Volokine, som egentligen borde vara på avgiftning, intresserar sig också för de försvunna barnen. De två försöker tränga in i mördarens hemlighet och förstå hans motiv i ett fall där allt tycks kretsa kring den mänskliga rösten.

Min kommentar
Jean-Christophe Grangé har skrivit boken som en av mina favoritfilmer, De blodröda floderna, bygger på. Detta upptäckte jag efter jag hade köpt En mässa för de döda på en semester för tre år sedan. Varför, kan man då undra, har det dröjt så länge innan jag läste den? Mest är det nog på grund av mina förutfattade meningar om franska böcker, men också för att boken är ganska tjock och tätskriven. Det har helt enkelt tagit emot. Men nu har jag läst den och gissa om jag är glad för det...

Vi kom dock lite på kant direkt från början, boken och jag, när prästen som hittade liket gjorde det 16:45. Sedan ringde han till sin vän polisen, som tittade på klockan när han kommit till liket. Då var den 16:22. Såvida det inte handlar om en tidsresa, helt utan förvarning och anledning, så måste det ju ha blivit galet någonstans. Visst, det är ett litet fel och det har ingen som helst betydelse för historien, men jösses vad det stör mig.

Till slut får jag ändå falla till föga. Det här är en gediget skriven historia, utan trams som vardagsproblem och kärlekshistorier. Här handlar det bara om polisens, visserligen väldigt oortodoxa, arbete. Inga ledtrådar ramlar över det otroligt omaka radarparet, de letas upp, placeras i kontext och slutsatser dras. Radarparet ja, det är så osannolikt och underligt att man bara måste älska dem båda två. De kompletterar varandra på ett fantastiskt sätt och bara relationen dem emellan gör den här boken läsvärd.

Boken är härligt uppfriskande politiskt inkorrekt, förmodligen är det inget som drabbat Frankrike och det känns väldigt ovant att läsa något som inte är tillrättalagt och "lagom". Men, som sagt, härligt. Det här är en odyssé genom monstruösa tortyrmetoder och -redskap och väldigt, väldigt sjuka sinnen. Det enda som eventuellt stör mig genom berättelsen är de ibland för utförliga historieföreläsningarna och förklaringar av självklarheter.

Mot slutet befinner vi oss väldigt nära gränsen till vad som är trovärdigt, men sanningen är att jag egentligen inte har några som helst problem med att så här sjuka människor finns. Det enda jag möjligtvis skulle kunna invända mot är Lionels och Cédrics smått övermänskliga förmågor vid själva uppgörelsen.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4.1. På Goodreads hade den 3.76 i genomsnitt. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om En mässa för de döda: Pocketblogg, Annika och Maria L.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.