Bok: New York-trilogin av Paul Auster

Författare: Paul Auster
Titel: New York-trilogin
Genre: Drama
Antal sidor: 399
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The New York trilogy
Översättare: Ulla Roseen
Serie: -
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 1987 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 oktober 2024




Första meningen: Det var en felringning som var början till alltihop, telefonen som ringde tre gånger mitt i natten och så rösten i andra änden som frågade efter någon som inte var han.

Baksidetext
I första delen, Stad av glas, blir deckarförfattaren Quinn uppringd av någon som söker detektiven Paul Auster. Plötsligt finner han sig indragen i ett mysterium mer intrikat än något han själv kunnat tänka ut. I den efterföljande Vålnader vill White att Blue ska skugga Black och hålla honom under uppsikt så länge det blir nödvändigt. Från en lägenhet på andra sidan gatan kan Blue se hur Black sitter och skriver. Trilogin avslutas med Det låsta rummet. Fanshawe var berättarens vän under skoltiden men sedan förlorade de kontakten. Så kommer oväntat ett brev från Fanshawes hustru, som skriver att hennes man är försvunnen.

Min kommentar
För över tio år sedan läste jag en bok av Paul Auster, som inte alls passade mig. Eftersom så många verkar gilla hans böcker så tänkte jag att jag kanske borde ge honom ännu en chans (ibland har jag ju fel) och köpte New York-trilogin för många år sedan. När jag satte ihop min Vi möts igen-utmaning för i år så tyckte jag att han kunde platsa där.

I stort sett så är detta tre berättelser, men det är samma historia. Låter det märkligt? Bra. För det är boken också. Jag vet inte om man i det här sammanhanget kan tala om lösa trådar. Hela trilogin är en enda lång lös tråd. Det är oundvikligt att fundera över om han själv visste vad allt handlade om, hur allt hängde ihop. Jag känner mig ytterst skeptisk. Det är en fascinerande historia (eller tre, då), men den försvinner i bruset. Så otroligt många ord för att beskriva ... ingenting.

Vad boken handlar om är oklart. För det mesta är texten otaliga utvikningar och utbroderingar. Det är egentligen mer av det än handling. I stort sett är det en massa ovidkommande babbel. Jag har väldigt svårt för omständliga människor även i verkligheten. De bara slösar med min tid och energi.

För mig känns Paul Austers böcker lite som kejsarens nya kläder. Obegripligt och märkligt betyder inte per automatik bra. Detta är ganska tråkig läsning, men det händer att det glimrar till. Dock kan jag inte förmå mig själv att känna minsta engagemang. Ibland vet jag inte om han är medvetet rolig, men oavsett det så blir det lite småroligt vid vissa tillfällen. Speciellt när en läsares tyckande om en annan bok, Walden, tycks beskriva även New York-trilogin:

Thoreus ord tråkar ut honom och han har svårt att koncentrera sig. Hela kapitel passerar och efteråt inser han att han inte fått ut ett enda dugg av dem. ... Blue trodde att han skulle få en berättelse, men detta är i stället rena pladdret, ett ändlöst orerande om ingenting alls. (s 213).

Ibland gillar jag mystiskt och obegripligt, men här saknas någon typ av mening. Jag förstår inte alls varför karaktärerna känner och handlar som de gör. Det måste vara väldigt jobbigt att vara den här typen av människa. Största delen av texten är bara transportsträckor. Kontentan av det hela hade kunnat rymmas på ett A4-ark. Detta hade kunnat vara skrivet av någon som har rökat på. Rejält. Är det något jag inte gillar och inte sysslar med, inte heller i det verkliga livet, så är det fruktlösa gissningar och spekulationer.

New York-trilogin är som en experimentell övning i meta. Jag kan bara konstatera att han har en berättarstil som är så långt ifrån mig som man kan komma. Själv är jag ingen sökande person, snarare tvärtom (om pragmatisk är motsatsen). Förmodligen måste man vara det för att uppskatta detta. Nu har han fått två chanser, den gode Auster, och det blir inga fler.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,87 i genomsnitt (beräknat på 79 418 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om New York-trilogin: och dagarna går, Mösstanten och Bokblomma

Tisdagstrion: Fåglar på omslaget

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Fåglar på omslaget

Det här temat tänkte jag skulle bli svårt. Jag kom bara på en enda bok. När jag började gå igenom omslagen så hittade jag dock massor. Och så blev det svårt av en helt annan anledning. Dessa tre slutade det med.

1. Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami hade jag med i min Boktolva 2013 och jag var ganska orolig inför läsningen. Den är väldigt tjock och mina tidigare möten med asiatisk litteratur/film hade inte gått så bra. Men denna är väldigt bra. Märklig. Men bra.

2. Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyce är faktiskt ännu en bok som jag helt otippat tyckte riktigt mycket om. Även detta en Boktolva, fast 2015. Harold Fry ska bara gå och posta ett brev till en cancersjuk vän, men det slutar med en odyssé genom hela England.

3. Stark av Stephen King handlar om en författare, ett av King favoritteman tror jag. Denna skriver böcker under eget namn, som tyvärr inte säljer så bra, och andra böcker under pseudonym, som är väldigt populära. Han bestämmer sig för att ta död på sin pseudonym, men det går inte riktigt som han har tänkt sig.

TV-serie: Only murders in the building #4 (2024)

Titel: Only murders in the building
Originaltitel: Only murders in the building
Genre: Crime
Skapad av: John Hoffman, Steve Martin
TV-bolag: hulu
Skådespelare: Steve Martin, Martin Short, Selena Gomez, Eugene Levy, Eva Longoria
Premiär: 2024-08-27
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 40 min
Såg den på Disney+ september-november 2024





Handling
Traditionsenligt så avslöjade avslutningen på säsong tre vems mord som ska lösas i den fjärde. Men innan trion sugs in i den utredningen så ringer Hollywood. Någon har skrivit ett manus om den populära podden och deras utredningar.

Min kommentar
En av mina favoritserier är Only murders in the building. Den är något av det bästa/roligaste som finns just nu. När jag såg att fjärde säsongen kommit igång så började vi titta nästan direkt. Vilket inte blev så bra för jag glömde kolla om alla avsnitten var ute. Det var de inte. Nu gick det bra ändå, trots att jag ju så klart hann glömma en del.

Serien börjar nu bli så populär att andra kända personer vill vara med. Det tycker jag är kul. Bland annat så dyker självaste Melissa McCarthy upp som Charles syster. Hon är som vanligt lysande. Innan hon börjar spela över. Men hon gör det ändå så bra att det oftast är roligt.

Det bästa med den här serien är kemin mellan de tre huvudpersonerna. Jag bara älskar den. Det finns så mycket kärlek mellan dem. Nästan som syskon. Outsider-gänget i västra tornet är nästan lika kul och jag gillar dem. Hela den här byggnaden verkar vara bebodd av outsiders. Det tycker jag är fint.

I den här säsongen får vi trion gånger två för en annan version av trion gör entré. Det var kul, till att börja med, men det användes nog lite för mycket i min smak. När det blir för mycket buskis så tappar jag intresset lite.

Jag gillar att den här säsongen knyter an lite till den första och jag lärde mig, långt om länge, att man tydligen inte kan känna sig säker i vem som får sätta livet till. Egentligen är det en bra grej. Upplösningen är jag inte så glad i. Det twistades till det ordentligt där.

Fjärde säsongen av Only murders in the building känns förvånansvärt fräsch, fortfarande. Det är nästan lite overkligt att de lyckas hitta nya scenarion som inte känns (alltför) långsökta. Sista avsnittet slutar med det, numera, sedvanliga upplägget för en ny säsong. Det är faktiskt redan klart att det blir en femte.



På Trakt.tv har serien 3,95 i genomsnitt (beräknat på 6,2k betyg).
På IMDb har serien 8,1 i genomsnitt (beräknat på 172k betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Strul (2024)

Titel: Strul
Originaltitel: Strul
Genre: Actionkomedi
Regissör: Jon Holmberg
Manus: Jon Holmberg, Tapio Leopold
Skådespelare: Filip Berg, Amy Deasismont, Eva Melander, Måns Nathanaelson, Sissela Benn
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: Sverige
Längd: 98 min
Serie: -
Såg den på Netflix 11 oktober 2024





Handling
Han är skild, jobbar som säljare på en stor elektronikkedja och ser fram emot varannan vecka när han får umgås med dottern Julia. Plötsligt vänds livet upp och ner. Conny är på fel plats vid fel tidpunkt, blir oskyldigt dömd för mord och hamnar i fängelse. Där träffar han brottslingarna Norinder och Musse som misstar Conny för att vara pilot, yrket för hans ex-frus nya framgångsrika man Tomas. Conny blir en del av flyktplanen då han kommer att flyga "flyktplanet" ...men han behöver också hitta den rätte mördaren.

Min kommentar
Tidigare den här veckan så nämnde sambon Strul och undrade om vi skulle se den. Jag sa ett snabbt och tydligt "Nej!", eftersom originalet Strul är en favorit och jag är så less på alla re-makes som görs. Varför kan inte nutida manusförfattare hitta på något själva? Tänkte jag. Av någon oklar anledning så ändrade jag mig någon dag senare.

Nu, med facit i hand, så förstår jag faktiskt inte varför de valde att kalla detta en re-make överhuvudtaget. Det borde de inte ha gjort. Den är så annorlunda mot originalet att den lätt hade kunnat ses som en ny och annan film. Men ja, jag älskar blänkarna till Björn Skifs. Han gör till och med en cameo.

Början av filmen är riktigt bra och då känner jag mig lugnare. Tyvärr så blir det för tramsigt mot slutet, när de springer runt på hotellet. Där blir det buskisvarning. Utan det så hade jag kanske kunnat ge en fyra i betyg. Det känns som att den ville för mycket, tror jag.

Filip Berg, som jag tydligen har sett i ganska många filmer men inte kände igen, gör en riktigt bra Conny. Jag älskar hans förvirrade nördighet. Amy Deasismont gör det också bra och detta är det första jag ser henne i.

Tempot är högt genom i stort sett hela filmen. Den händer något nästan hela tiden. Ibland blir tempot till och med lite för högt, så det känns forcerat och småjäktigt. Jag gillar att de har moderniserat handlingen och lagt in lite teknikdetaljer. Men vad är det för hörlurar som Conny har? Jag skulle ge nästan vad som helst för hörlurar med så bra noise cancelling.

Strul är nog en ganska dum film, men väldigt underhållande. Den ger en del höga skratt (ja, faktiskt) och en del fniss. Mer behövs egentligen inte. En mycket positiv överraskning. Tänk bara inte för mycket, kuta dig bara tillbaka och åk med.


På Letterboxd hade den 2,8 i genomsnitt (beräknat på 1 998 betyg).
På IMDb hade den 6,2 i genomsnitt (beräknat på 2,4k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Höstdåd

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Den här helgen har gått åt till att fira pappor, varav ingen av dem är min. Det jobbiga är att båda bor 10-14 mil från oss, åt samma håll. Den ena firas på lördagen, den andra på söndagen. Det tog mig över tjugo år innan jag kom på att man kanske kunde bo på hotell, i en stad som ligger lite närmre, så man slapp att köra nästan 50 mil och sitta i en bil större delen av helgen. Så det provar vi i år.

Boken jag läser nu är Höstdåd av Anders de la Motte, som är andra delen i Årstidskvartetten. Till skillnad från många andra serier så tror jag faktiskt att denna kan läsas i vilken ordning som helst. Än så länge har inga karaktärer från förra boken synts till i denna.

Min smakebit är från sida 177:

Simon förstod inte riktigt vad som hände. För bara några minuter sedan hade han varit mitt i ett lyckorus. Stockholm, turnén, hoppet från klippan, Tanja.
    Utan att han riktigt visste hur det hade gått till stod han nu mitt i en ring, omgiven av sina bästa vänner. Men de betedde sig inte alls som sådana.
    Marie var fortfarande synbart berusad och högröd i ansiktet, Bruno stod snett framför henne med höjda nävar riktade mot Simon. Alex blick hade mörknat till en nyans som brukade betyda att någon skulle åka på stryk och Carinas läppar var vita av raseri.
    Och så orden de kastade mot honom från alla riktningar. Som stänkte ur deras munnar, nästan i samma takt som regnet. De frätte sig genom skinnet och borrade sig djupt in i honom.

Bok: X: Den sista platsen av John Ajvide Lindqvist

Författare: John Ajvide Lindqvist
Titel: X: Den sista platsen
Genre: Skräck
Antal sidor: 440
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Platserna 3
Förlag: Ordfront Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 18 oktober 2024




Första meningen: Under hösten 2016 drog en självmordsvåg genom Stockholms undre värld.

Baksidetext
En gång var kriminaljournalisten Tommy T hela Sveriges älskling, men på senare år har hans stjärna dalat. Undersökningen av självmorden ska bli hans upprättelse. Tillsammans med sin hund Hagge nosar han sig djupare in i mysteriet kring den undflyende gestalten "X" som tycks ligga bakom allting. Spåren leder till ett enormt parti kokain samt till ett oändligt fält med kortklippt gräs och en himmel utan sol.

Samtidigt dras Tommys systerson Linus allt djupare in i X verksamhet. Han är 17 år och bor i det megalomaniska höghusbygget Gårdsstugan. Allt sedan han som 13-åring började sälja sin egen ADHD-medicin har han drömt om att få deala i de högre divisionerna. När han slutligen får chansen visar sig verksamheten vara både farligare och underligare än vad han kunnat föreställa sig.

Min kommentar
För nästan två år sedan läste jag första delen i den här trilogin. En bok som jag inte begrep mig på alls, den var väldigt underlig, men fick hjärnan att arbeta för högtryck. Vad den handlade om är också lite oklart. Andra delen gjorde mig inte ett dugg klokare. Snarare tvärtom. I X: Den sista platsen kommer hela förklaringen.

Jag vet egentligen inte alls vad jag förväntade mig när jag började läsa denna, men inte var det en hårdkokt thriller i alla fall. Men det är vad jag får. Åtminstone till en början. Och för det mesta. Min hjärna försökte febrilt se/gissa sammanhanget mellan de tre böckerna, men gick bet. Det är inte förrän alldeles i slutet som det klarnar och då hänger allt plötsligt ihop. Synd bara att det nästan är två år sedan jag läste Himmelstrand (som jag tycker är den bästa i trilogin, den var åtminstone läskig). Jag minns inte alltför många detaljer.

Karaktärerna är fantastiskt skrivna och det är väl det som är en av John Ajvide Lindqvists stora styrkor. Jag är inte säker på att jag gillar någon av karaktärerna och jag gillar inte heller det de gör, men jag förstår dem (oftast). Relatera till dem kan jag däremot inte överhuvudtaget. Linus förändring avskyr jag, men den är faktiskt trovärdig. Hur gränsen för det normala hela tiden flyttas och allt eskalerar. Det är många slanguttryck när Linus berättas och ganska många ord som jag aldrig hört förut. Ibland får jag en känsla av att jag läser en Jens Lapidus. Tänk inte ens på att googla dem. Det är nämligen ett påhittat språk.

Mopsen Hagge är den solklara favoriten bland karaktärerna. Trots att han är en hund. Husse Tommy T får ett lika självklart plus i kanten för att han "lyssnar" på Hagge. Även i första delen fanns det ju en mycket trevlig hund och även en intressant katt. Som vi faktiskt får träffa igen. Liksom ett par av de andra karaktärerna i den boken.

Det är svårt för mig att reda ut vad jag egentligen tycker om detta. Ibland blir det bara för mycket. Då menar jag inte blod och splatter och liknande. Det som var mystiskt och fantasieggande i Himmelstrand blir bara konstigt här. Jag är inte överdrivet förtjust i "krim-delen". Det hårdkokta. De delarna är alldeles för många och för långa. Det är rejält med svärta, men inte så mycket skräck. Det är inte det minsta läskigt och inte heller speciellt spännande.

X: Den sista platsen är mer en thriller än skräck. Förutom det där konstiga då. Man kan egentligen inte bedöma böckerna var för sig, man måste ha alla tre för att ha hela historien klar för sig. Det är otroligt snyggt hopknutet, det måste jag ge honom. Slutet är inget annat än perfekt och i sista meningen kommer den lilla läskiga rysningen som jag väntade på i hela boken.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,80 i genomsnitt (beräknat på 999 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om X: Den sista platsen: I bokhyllan, Ugglan & boken och Läsa & lyssna

Fullbordad utmaning 2024:1

Du vet hur det är. Det kommer så mycket nytt och spännande att man på något sätt glömmer bort de där författarna som man kanske bara har läst någon enstaka bok av, men som man verkligen gillade. På något sätt har det känts som att de alltid får stå åt sidan, jag vet ju att de är bra, till förmån för det okända som kanske blir en ny favorit. Och så där håller det på.

Enda lösningen var att helt enkelt göra en utmaning för att hitta tillbaka till de där gamla favoriterna, eller i alla fall de jag ville läsa något mer av. Så föddes Vi möts igen. Detta är sjunde året och det har fungerat alldeles lysande. Även om de kanske borde ha varit fler, men sex stycken tycker jag är ett rimligt antal.

2024 blev det följande författare:
Paul Auster (New York-trilogin)
Flynn Berry (Dubbeliiv)
Varg Gyllander (Somliga linor brister)
Matt Haig (Historieläraren)
Mikael Niemi (Koka björn)
Håkan Östlundh (Dykaren)

Temat för 2024 har egentligen varit lite av Andra chansen. Författare som jag har läst en bok av, som jag inte var så glad i, men som jag tyckte förtjänade en andra chans. Inte speciellt många av dem tog den chansen. Kan man väl säga.

Paul Auster är väl egentligen den enda som jag nu med säkerhet vet att jag inte vill läsa något mer av. Hans berättarstil är nog motsatsen till vad jag vill ha.

Den förra boken jag läste av Flynn Berry var riktigt bra och jag ville veta om det var en lyckoträff eller hennes böcker passar mig. Det visade sig att denna andra bok var nästan lika bra.

Varg Gyllander kommer jag att läsa fler böcker av, eftersom jag har ett par till olästa i den där serien. Annars tror jag faktiskt inte det hade blivit mer av honom heller.

När jag läste den första boken av Matt Haig blev jag nästan golvad. Jag tyckte den var fantastisk. Det tyckte jag dessvärre inte om denna, men det kommer ändå att bli fler lästa. Jag hoppas ju att det är den förra som är baslinjen. Detsamma gäller faktiskt Mikael Niemi.

Serien av Håkan Östlundh kommer jag att läsa vidare i och nu ska jag försöka komma ihåg att jag inte alls tyckte illa om den här boken. Mitt minne verkar ha spelat mig ett spratt för när jag läste vad jag tyckte om den första boken så var det inte alls så jag kom ihåg det.

Slutresultatet är att jag åtminstone kan plocka bort en författare ur min vill-läsa-mer-av-lista. Jag kommer visserligen att läsa fler böcker av de fem andra, men en av dessa fem är bara för att jag redan har fler böcker i bokhyllan. En annan av de fem kommer det också att bli fler av, delvis lite för att jag har andra böcker i hyllan. Två av dem kommer jag kanske inte att prioritera, men om de släpper något som låter intressant så kommer det inte att ta emot att läsa. Egentligen var det bara en av sex som jag inte blev besviken på.

Betygssnittet för 2024 blev 3,5, vilket är sämre än 2023 då det blev 3,75.

Hett i hyllan #482

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Tro det eller ej, men det är redan dags för den sista olästa från bokrean i februari 2022.

Det var omöjligt för mig att inte köpa Två sanningar och en lögn av Riley Sager.

Året innan så hade jag läst en annan av hans böcker, som jag tokgillade. När jag då hittade denna så blev jag riktigt glad och tyckte att den var ett måste. Om den inte blir läst innan så har jag en hel hög böcker nu som jag kan ha med i min Vi möts igen-utmaning 2026. Med temat presumtiva favoritförfattare som jag bara har läst en enda bok av. För fem år sedan. Jag får nog göra en lista.

Så här står det på baksidan:

Två sanningar och en lögn. De fyra flickorna lekte ofta den leken i den lilla stugan vid Camp Nightingale. Vivian, Natalie, Allison och nybörjaren Emma Davis, yngst i gänget. Men leken tog slut den natt då Emma såg sina vänner smyga ut i mörkret. Vivian, som försiktigt stänger dörren med ett hyschande finger över munnen, är den sista som Emma - eller någon - ser av dem.

Det är länge sedan nu. Emma är en stigande stjärna på New Yorks konstscen. Hennes mörka förflutna har hon förvandlat till tavlor, fyllda av svarta löv och ärrade träd, som täcker spöklika och dystra figurer i vita klänningar. När Franscesca Harris-White, ägare av Camp Nightingale, ser målningarna ber hon Emma att återvända till lägret, denna gång som bildlärare.

Emma ser en chans att till sist ta reda på vad som hänt hennes vänner. Vad hon inte vet är att en säkerhetskamera är installerad i stugan där hon bor, samma stuga som hennes vänner försvann från femton år tidigare. Och att ju närmare sanningen hon kommer, desto närmare kommer hon också döden.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Nora Webster av Colm Tóibín

Författare: Colm Tóibín
Titel: Nora Webster
Genre: Drama
Antal sidor: 374
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Nora Webster
Översättare: Erik Andersson
Serie: -
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 oktober 2024




Första meningen: "Du måste vara dödstrött på dem."

Baksidetext
Platsen är Wexford, Irland, i slutet av sextiotalet. Nora Webster är fyrtio år och gift med Maurice, hennes stora kärlek som en gång räddade henne från de knappa omständigheter under vilka hon växte upp. Livet med honom har varit både enkelt och självklart, med familjen i centrum, hans jobb som lärare och hennes roll som hemmafru. Så händer det ofattbara: Maurice drabbas av en hemsk sjukdom och avlider kort därefter.

Nora blir lämnad kvar själv med ansvar om allt, inte minst sina två unga pojkar, och trots allas välvilliga blickar och ord så vet hon ögonblickligen att det nu är upp till henne att förhindra familjens undergång. Till sin hjälp kommer dock en oanad kraft som hon glömt bort fanns där djupt inom henne. Eller med hennes egna ord: "Det finns inget bättre sätt att bli frisk än att sjunga i en kör. Det var därför Gud skapade musiken."

Min kommentar
Irland har nog alltid lockat mig, som land och resmål. Det betyder ju att även böcker och film därifrån lockar. Nora Webster är en bok som syntes väldigt mycket att tag, för några år sedan. När jag hittade den på bokrean (2017 😲) så var det inte så mycket att tveka på. I år tog jag med den i min Boktolva.

Efter runt halva boken så börjar jag befara att vi inte är på väg någonstans med den här berättelsen. Den verkar sakna både riktning och mål. I stället så får vi följa en sörjande kvinna, i vardagen, under tre år. Vilket väl i sig är riktning och mål. Bara inte den sorten jag förväntar mig. För övrigt så framgår det inte att det har gått så lång tid, förrän på typ sista sidan.

Dessvärre så är detta ingen särskilt trevlig kvinna. Hon är avig, butter och inåtvänd. Hon har noga räknat ingen social kompetens alls. Inte ens hennes systrar tycker om henne (eller mamma, när hon levde). På något märkligt sätt så är det ändå svårt att inte tycka om henne. Hon verkar ha varit lite nedtryckt av sin älskade man, eller i alla fall så har hon automatiskt tänkt och tyckt likadant som han. Hon får efter hans död lära sig att ta ansvar för sitt eget liv och upptäcker att hon faktiskt kan och måste tänka själv. Fatta egna beslut. Hon är känslomässigt avstängd, men sakta så får hon kontakt med sina känslor igen. Hon bevakar svartsjukt sin egen sorg och låter sönerna hantera allt det på egen hand. Hon är så rädd för att lägga sig i sina barns liv att det i stället blir helt tvärtom. Hon vet i stort sett ingenting om dem och deras liv. De flesta, inklusive hennes barn, verkar vara mer eller mindre rädda för henne.

Man skulle kunna tänka att detta inte alls är en komplicerad historia och det är det väl strängt taget inte. Tyvärr så blir det lite komplicerat på grund av språket. Jag vet inte om det är översättningen eller om det är så i originalet också, men ibland blir meningarna så konstiga att jag måste läsa dem flera gånger. Ibland blir de mer än nödvändigt röriga. Ofta på grund av syftningsfel, tror jag. Det är åtminstone ofta omöjligt att veta vilken hon som menas. Även släktförhållandena är en mardröm för mig. Jag har svårt att hålla isär döttrar, systrar, svägerskor och mostrar.

Nora Webster är lågmäld och långsam. Det händer egentligen ingenting. Så som livet ändå är för de flesta av oss. Det är mycket reflektioner och eftertänksamhet. Jag har lite problem att bestämma mig för vad jag faktiskt tyckte om den, kanske mest för att jag inte var förberedd på vilken typ av bok det är. Om jag någonsin kommer tillbaka till Irland (hoppas, hoppas, hoppas) så kan jag mycket väl tänka mig att läsa något mer av Colm Tóibín och då är jag förberedd på hans stil.

På Goodreads hade den 3,61 i genomsnitt (beräknat på 21 365 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Nora Webster: och dagarna går, Lyrans noblesser och A room of my own

Tisdagstrion: Krig

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Krig

Jodå, det finns några böcker i hyllan som man nog kan säga handlar om krig. Även om de nu mer handlar om hur vanliga människor drabbas av det än om själva kriget.

1. Morgon i Jenin av Susan Abulhawa är ju tyvärr mer aktuell än någonsin och jag läste den faktiskt bara knappt två månader innan allt började om igen.

2. En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie handlar om Biafras födelse och korta existens.

3. Jag ville egentligen inte ha med andra världskriget, men så kom jag fram till Boktjuven av Markus Zusak, som ju är en helt fantastisk bok.

Film: Salem's Lot (2024)

Titel: Salem's Lot
Originaltitel: Salem's Lot
Genre: Skräck
Regissör: Gary Dauberman
Manus: Gary Dauberman, Stephen King (bok)
Skådespelare: Lewis Pullman, Makenzie Leigh, Bill Camp, Alfre Woodard, John Benjamin Hickley
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: USA
Längd: 114 min
Serie: -
Såg den på Max 5 oktober 2024





Handling
Det är 70-tal och författaren Ben Mears återvänder till sin lilla barndomsstad Jersusalem’s Lot, Maine, för att söka inspiration och göra upp med sitt förflutna. Men ny i stan är även den mystiske antikhandlaren Richard Straker, som har flyttat in i ett övergivet hus med sin uråldriga härskare Kurt Barlow för att förvandla den redan halvdöda hålan till en vampyrkoloni.

Min kommentar
Eftersom den nya versionen av Salem's Lot hade premiär på Max samma vecka som jag fick förra veckans film så fick det helt enkelt bli film även på lördagen. Så kan det bli ibland, men jag kunde bara inte vänta en vecka till.

Boken, som hette Staden som försvann på svenska, förr, läste jag någon gång före 1991. Film och/eller TV-serie var jag helt säker på att jag hade sett, jag har så tydliga bilder i huvudet, men har ingen aning om vilken version och när det skulle ha varit. Jag minns alltså bara själva grundhistorien, inga detaljer, vilket betyder att jag inte kan jämföra. Vilket jag är ganska säker på är till filmens fördel.

Historien blir väldigt forcerad. Man går direkt från första dödsfallet till vampyrer. Inga undrande eller skeptiska bybor. Ingen mystik överhuvudtaget. Jag förstår ju att det är omöjligt att få med allt från boken och det är ju inte heller alltid önskvärt, men kanske är en film fel media för den här berättelsen. Den kräver mycket mer tid än så.

Visuellt har de lyckats med en del saker, som känslan av 70-tal. För mig som var med då så känns det väldigt autentiskt, allt från frisyrer till bilar. Men vem kom på/godkände de lysande ögonen? Den personen borde få sparken. Precis där och då förstördes allt. Även korsen som lyser blir bara fjantigt. Nåväl, det är åtminstone vampyrer som ska föreställa läskiga. Precis som de ska vara. Inte ett dugg sexiga, som så många moderna är. Jag uppskattar också att de följer de traditionella vampyrreglerna.

Boken är en av väldigt få (den enda?) vampyrberättelsen som jag har gillat och jag minns den som mind-blowing. Utan att jag minns något från boken så får jag känslan att det saknas mycket i historien. Som bakgrund, relationer, känslan. Djup, helt enkelt. Det som King är så fenomenal på att skriva. Kort sagt så känns detta inte alls om en Stephen King.

Salem's Lot är en ordinär vampyrhistoria. En helt vanlig skräckfilm. Som inte skrämmer någon, tror jag. Dock är den inte alls så dålig som betygen på olika filmsajter antyder. Problemet är att den fokuserar på helt fel saker. Eller så kunde de inte bestämma sig för om målgruppen var ungdomar eller vuxna. Och så blev det ingetdera.


På Letterboxd hade den 2,5 i genomsnitt (beräknat på 31 231 betyg).
På IMDb hade den 5,7 i genomsnitt (beräknat på 11k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Nattens öga

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Då är hemska november här. Här nere i södra delen har det blåst ordentligt i flera dagar, men enligt meteorologerna är det fortfarande sommar här. Temperaturmässigt så stämmer det ju, för det är 12-13 grader och folk ränner omkring i shorts. Fram till i helgen var det så varmt till och med på nätterna.

Jag läser egentligen Viskande skuggor av Jan-Philipp Sendker nu, men den blir det ingen smakebit ifrån. I stället kommer den ifrån nästa bok jag ska läsa, Nattens öga av Rolf och Cilla Börjlind, som är åttonde delen i serien om Rönning & Stilton. Än så länge är det den senaste delen, men i veckan såg jag att den nionde boken släpps i maj nästa år. Hoppas bara att de är kloka nog att avsluta innan det börjar gå på tomgång.

Min smakebit är från början av boken:

Boris satt stilla vid den sammetslena väggen, han var helt klädd i svart, intill stolen stod en skinande metallhink. Det hände att besökarna behövde kasta upp.
    Den lilla salongen var fullsatt ikväll, åtta personer från skilda delar av världen. Alla män, djupt nersjunkna i röda plyschfåtöljer. De hade erlagt en förmögenhet för att få sitta här.
    Han hade dämpat golvbelysningen innan de kom in, rummet låg nästan i mörker, det blå skenet i männens ansikten kom från akvariet ett par meter framför. Inga mobilkameror var tillåtna. Den dolda dokumentationen skedde via ett minimalt hål i brandvarnaren uppe vid ventilationslocket.

Just nu - november

Första lördagen i månaden hakar jag som vanligt på den ny-gamla kulturkollutmaningen.

Just nu ...

... läser jag ... Viskande skuggor av Jan-Philipp Sendker vars böcker jag har sett lite överallt under många år. Nu är det äntligen dags för mig att prova själv.

... ser jag på ... en hel del. Bland annat Över Atlanten, The floor, Race across the world, Idol, Wahlgrens värld, Hela Sverige bakar, Kockarnas kamp, IFS, Stormester (danska Bäst i test), Förrädarna, fjärde säsongen av Only murders in the building och när jag får tillfälle så ser jag, på egen hand, tredje säsongen av The handmaid's tale.

... lyssnar jag på ... ingenting, precis just nu, men för ett tag sedan läste jag att ELO ska göra sin avskedskonsert i sommar och då blev jag inspirerad att lyssna på dem, så det gör jag när tillfälle bjuds. De var den allra första konserten jag någonsin var på. 1978 😲

... njuter jag av ... att ha lite av en långhelg. Vi var lediga igår så det blir i alla fall tre dagar.

... längtar jag efter ... jag har ingen aning faktiskt. Allt är så långt bort i tid att jag inte har börjat längta än. Det skulle ju vara det att november är över då.

Månadsbokslut oktober 2024

Antal lästa böcker i oktober 2024: 7

64. Blodlokan av Louise Boije af Gennäs
65. Redemption Point av Candice Fox
66. Nora Webster av Colm Tóibín
67. X: Den sista platsen av John Ajvide Lindqvist
68. New York-trilogin av Paul Auster
69. Hembiträdets hemlighet av Freida McFadden
70. Gravglänta av Mattias Edvardsson

Sidor
Totalt lästa	2681
Genomsnitt/dag	86
Genomsnitt/bok	383

Fördelning på antal sidor
1	-	99:	0
100	-	199:	0
200	-	299:	1
300	-	399:	2
400	-	499:	4
500	-	599:	0
600	-	699:	0
700	-	799:	0
800	-	899:	0
900	-	999:	0
1000	-	1099:	0
1100	-	1199:	0
1200	-	1299:	0

Betygsfördelning
1:	0
1,5:	0
2:	0
2,5:	0
3:	1
3,5:	2
4:	4
4,5:	0
5:	0

Snittbetyg: 3,71

Serier
Ingående i serie:		5
Påbörjade serier:		2
Avslutade serier: (läst senast utgivna/översatta)		4

Genre
Drama:		2
Fantasy:		0
Feelgood:		0
Humor:		0
Kriminalroman:		1
Romance:		0
Science fiction:		0
Skräck:		1
Thriller:		3

Utmaningar
Boktolvan:		2	(10/12)
Finish That Series:		2	(16/18)
Hyllvärmare:		5	(45/42)
Tre på tre:		0	(3/3)
Vi möts igen:		1	(6/6)

Författare
Olika författare:		7
Ej läst tidigare:		2

Kvinnor:		3
Män:		4
Duo:		0

Format
Danskt band/Häftad/Storpocket:		0
E-bok:		0
Inbunden/Kartonnage:		7
Ljudbok:		0
Pocket:		0

Språk
Originalspråk (svenska):		3
Originalspråk (engelska):		0

Källa
Biblioteksböcker/e-lib:		0
Egen hylla/läsplatta:		7
Streamingtjänst:		0

Recensionsexemplar:

2

In/ut
Antal nykomna böcker:		4
Antal bortskänkta böcker:		4

Månadens nominerade
Månadens bästa: Gravglänta av Mattias Edvardsson
Månadens överraskning: Hembiträdets hemlighet av Freida McFadden
Månadens besvikelse: Nora Webster av Colm Tóibín
Månadens roligaste: -
Månadens mysigaste: -
Månadens otäckaste: -

Kommentar:
Det såg inte speciellt ljust ut ett tag där i oktober. Tre böcker på raken som inte befrämjade läslusten. Kan man säga. Sedan blev det två böcker som lästes med blixtens hastighet, så det blev ändå ganska bra till slut. Antalet blev, tack vare spurten på slutet, sju stycken. Precis som det brukar. Antalet sidor blev lite högre och det blev även genomsnittsbetyget, 3,71. Trots de där tre böckerna i mitten.

Fem av böckerna (Boije af Gennäs, Edvardsson, Fox, Lindqvist, McFadden) ingår i olika serier och av dem är två (Boije af Gennäs, Edvardsson) den första delen i sin respektive serie. Dubbelt så många, fyra alltså, (Edvardsson, Fox, Lindqvist, McFadden) är den sista/senast (översatta) i sin. Två (Fox, Lindqvist), av de totalt fem, ingår i min Finish That Series-utmaning. I min Vi möts igen-utmaning läste jag också en bok (Auster) och därmed så är den utmaningen avklarad. I Boktolvan blev det två böcker (Boije af Gennäs, Tóibín) lästa. Det betyder att jag har två Finish That Series-böcker och två Boktolva-böcker att läsa på två månader.

Fem av böckerna den här månaden var hyllvärmare och alla fem har varit med i Hett i hyllan. Det här betyder att jag har gått i mål vad gäller lästa hyllvärmare. Målet var 42 och så här långt har jag redan läst 45. Det kommer att bli fler. Två recensionsexemplar hann jag också med.

Fyra böcker hittade på olika vägar hem till mig. Tre köpte jag faktiskt själv och en är ett recensionsexemplar som jag tackade ja till. Fyra är även antalet som blev adopterade och fick följa med en gäst på månadens kalas. Ett netto på ±0 och det är ju jättebra.

Om månadens bästa: Egentligen är Gravglänta helt utom tävlan.
Om månadens överraskning: Jag hoppades ju, men trodde inte att konceptet skulle hålla i en bok till, men Hembiträdets hemlighet fixade det.
Om månadens besvikelse: Jag hade väntat mig väldigt mycket mer av Nora Webster.
Om månadens roligaste: Nej, ingen var egentligen rolig.
Om månadens mysigaste: Överhuvudtaget inget mysigt.
Om månadens otäckaste: Ingen, faktiskt, vilket ju inte är så bra om man har läst en bok av en skräckmästare.