"Marcoeffekten" av Jussi Adler-Olsen

Författare: Jussi Adler-Olsen
Titel: Marcoeffekten
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 480
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Marco effekten
Översättare: Leif Jacobsen
Serie: Avdelning Q 5
Förlag: Bonnierförlagen
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 december 2015




Första meningen: Den sista morgonen i Louis Fons liv blev som en stilla viskning.

Baksidetext
Den femtonårige Marco har under hela sin uppväxt tvingats till kriminalitet av sin farbror Zola. När han förstår att farbrodern vill lemlästa honom, för att han ska dra in mer pengar och för att Zola ska kunna kontrollera honom bättre, så gör Marco det omöjliga: han flyr och försöker ta sig ur klanens järngrepp.

Men under flykten finner han av en slump en fruktansvärd hemlighet, som Zola och klanen med alla medel vill förhindra från att komma ut. Marcos nya tillvaro i Köpenhamn blir snart en kamp för livet.

Och det är inte bara klanen som vill se honom död. Kriminalinspektör Carl Mørck och hans assistenter Assad och Rose från Avdelning Q följer trådar som leder dem till bankvärlden, in i regeringen och ända till Afrikas djungler.

Min kommentar
Jag blev ju alldeles överväldigad när jag läste första delen i den här serien, det kändes så annorlunda och nytt alltihop. Kanske var jag bara speciellt mottaglig just när jag läste den, för ingen av de andra har kommit i närheten. Dock har ingen varit dålig, bara inte så bra.

Marcoeffekten började väldigt bra och lovande, men sedan tyckte jag att det blev lite väl mycket fokus på Marcos springande på Köpenhamns gator. Det var visserligen kul när jag kände igen gatunamn, platser och byggnader och det var spännande, i alla fall de första trettifjorton gångerna han flyr, sedan blir det bara tjatigt. Det är för utdraget och jag blir otålig.

Hela historien är alldeles för omständligt berättad och hade lätt kunnat kortats några tiotal sidor. Dessutom är det så mycket upprepningar, speciellt Marcos tankar och funderingar. Jag fattade första gången. Sidohistorien med husbåten som brann förstår jag inte alls. Var den bara utfyllnad? Det behövs väl inte i en bok på nära 500 sidor. Jag funderar också över översättningen, den känns inte speciellt bra, nästan som ett hastverk. Det var nog ett väldigt sug efter den här boken när den kom så det var nog tvunget att få ut den snabbt på svenska.

Jag tycker inte Marcoeffekten är riktigt lika rå och brutal som de tidigare delarna, denna är otäck på ett helt annat sätt och tyvärr ligger det nog en hel del sanning i den. Avdelning Q är ett härligt och annorlunda gäng och här får de ett nytt tillskott i Gordon, juridikstuderande. Jag är inte helt säker på att jag gillar honom. Inte heller gillar jag mellanspelet med Rose och jag fattar inte alls varför det är med. Det känns bara konstigt och krystat. Assads kamelhistorier och språkförbistringen är lika kul som den brukar, men vad har hänt med Carl? Plötsligt är han bara en patetisk gubbe.

Tacksamt nog lämnas det inte några lösa trådar, utan allt knyts ihop på ett väldigt snyggt sätt. Även om det finns en del logiska luckor och ologiska händelser. Som till exempel varför bovarna kom tillbaka till huset för att där hitta Marco. Det fanns ju liksom ingen anledning, eftersom de redan letat igenom allt grundligt.

Nu ser jag fram emot att läsa den senaste i serien, Den gränslöse, och jag hoppas att vi snart kommer Assads hemlighet på spåren.

Boktipsets estimerade betyg var 4,2 och genomsnittet 3,75 (beräknat på 355 betyg).
På Goodreads hade den 3,85 i genomsnitt (beräknat på 5 454 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Marcoeffekten: Johannas deckarhörna, hyllan och Bokdamen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Styckerskan från Lilla Burma" av Håkan Nesser

Författare: Håkan Nesser
Titel: Styckerskan från Lilla Burma
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 442
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Gunnar Barbarotti 5
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 18 december 2015




Första meningen: En morgon vilken som helst.

Baksidetext
Detta är den femte och sista boken om polismannen Gunnar Barbarotti i staden Kymlinge. Det är samtidigt den första och enda boken om Ellen Bjarnebo, känd som styckerskan från Lilla Burma. Den av privata skäl arbetsoförmögne kriminalinspektören Gunnar Barbarotti sätts på ett av Kymlingepolisens "cold cases", som emellertid tinar upp i Barbarottis vård. Om inte Ellen Bjarnebo var skyldig till det hon anklagats och suttit elva år i fängelse för, vem var det då som mördade och styckade sitt offer 1989? Ett allt hetare fall med förvecklingar leder Barbarotti på en resa genom Sverige, från jordbrukshemmanet Lilla Burma utanför Kymlinge till ett fjärran beläget fjällpensionat, och utgör en snygg sorti för Gunnar Barbarotti och möjligen även för vår Herre. Det sistnämnda dock en tros- eller tolkningsfråga.

Min kommentar
Efter mitt första och inte så positiva möte med Gunnar Barbarotti för några år sedan så har han nu blivit något av en favorit. Och det är lite vemodigt att läsa denna, som är den sista i serien.

Att läsa Håkan Nesser är lite som att komma hem. Jag är inte människa att reda ut exakt vad det är som gör att det blir så speciellt, men jag tror inte det är någon enskild detalj. Det är hela paketet. Orden han använder (nej, det är ingen riktig Nesser utan ordet luguber), språkmelodi, tempo, karaktärer. Allt. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta och ibland glömmer jag faktiskt att här har skett (minst) ett brott som ska lösas.

Boken börjar med en otroligt traumatisk händelse och det färgar hela berättelsen. Hela mitt jag bara skriker NEEJ! Det här måste vara den mest nedstämda delen om Barbarotti, vilket i och för sig är passande. Vi ska ju skiljas åt nu.

Parallellt med Barbarottis utredning så hoppar vi tillbaka till 1989 och får i små portioner veta vad som hände då. I slutet av boken får vi även veta vad som skedde 2007. Upplösningen är inte helt oväntad, men eftersom Nessers böcker inte går ut på rafflande spänning så blir det ändå inte förutsägbart och trist. Dock tycker jag det känns lite krystat att han får meddelanden direkt från Gud, bland annat. Nog för att han tidigare har pratat med Gud, men inte så direkt, och det stör mig en aning. Det blir helt enkelt lite för filosofiskt för min smak. Annars älskar jag Barbarottis inre monologer, de sätter en extra krydda på hela anrättningen. Och ibland fnissar jag högt.

Det dyker upp en del gamla bekanta från de tidigare böckerna och jag gillar det. Vi får veta lite om hur det har gått för en och annan och det gör att i alla fall jag får ett avslut. De tre fall som avhandlas här (Eva Backman har ett eget) knyts ihop på ett otroligt snyggt sätt och hela serien slutar riktigt bra. Jag är nöjd. Speciellt nöjd är jag över att ha flera Nesser-böcker olästa i hyllan.

Tyvärr var det väldigt svårt att hitta någon som skrivit om boken utan att nämna det traumatiska som händer alldeles i början, i klartext. Själv tyckte jag det var så traumatiskt att vara oförberedd på detta att det satte tonen för hela boken och det tycker jag att alla ska få uppleva, men jag lyckades i alla fall hitta några inlägg som jag kan länka till.

Boktipsets estimerade betyg var 4,2 och genomsnittet 3,74 (beräknat på 326 betyg).
På Goodreads hade den 3,80 i genomsnitt (beräknat på 285 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Styckerskan från Lilla Burma: Bokstunder, Sannas bokhylla och Vaduville.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Havskatten" av Ann Rosman

Författare: Ann Rosman
Titel: Havskatten
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 483
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Karin Adler 5
Förlag: Damm förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 december 2015




Första meningen: Synen av den vackra gulmålade träfastigheten fyllde honom alltid med blandade känslor.

Baksidetext
Det är 1906 och kung Oscar II anländer till kurorten Marstrand. Runt honom flockas societeten och under två intensiva sommarmånader badar man tångbad, knyter kontakter och väver intriger. Direktör Lundberg med familj har tagit in på det nybyggda Turisthotellet, trots att det egentligen är alldeles för dyrt. Men förhoppningsvis kan den stärkande havsluften kurera den sjukliga dottern Karolina, och kanske kan de på köpet hitta henne en välbeställd make. I kretsarna runt kungen möter Karolina greve Douglas Lagercreutz, som snart visar sig bära på en skamlig hemlighet.

En kväll i maj 2013 övar Marstrands deltidsbrandkår rökdykning inne på det anrika Turisthotellet, men övningarna avbryts när brandmännen hittar kroppen av en död man. Karin Adler vid kriminalpolisen i Göteborg kallas in för att utreda fallet. Har mannen blivit mördad? Och vem kan tänkas ha vinning av hans död?

Min kommentar
Ann Rosmans så kallade deckare är något så ovanligt som deckare där jag inte hela tiden funderar över vem som är gärningsmannen. Faktum är att jag ofta glömmer bort att jag har ett brott att lösa. Så infångad blir jag av hennes sätt att berätta.

Den här boken är inget undantag, även om nu själva deckardelen faktiskt har större utrymme här och därför har också Karin en betydligt större roll. Det är fortfarande inte odelat positivt, för den där Karin irriterar jag mig väldigt mycket på. Hennes velande och "jag måste bo på min båt året runt"-tjafs stör mig omåttligt mycket. Utan att säga för mycket så kanske det ändras till slut. Just Karins privatliv är extremt förutsägbar och allt är solklart direkt.

Något som jag ofta stör mig på i böcker är när det blir rörigt och det blir denna, alldeles i början. Det är för många människor och för många olika trådar, men det ger sig efter bara ett ganska kort tag. Genom hela boken är det också lite för många och långa ekonomiska turer, där tappade boken fart och jag intresset. För en gångs skull så hänger inte den historiska delen ihop med nutiden överhuvudtaget (älvkvarnarna räknas faktiskt inte) och hellre det än något krystat sammanhang. Jag älskar ändå biten som handlar om 1906 och hur en ung kvinna kunde ha det då. Och jag gillar att varje avsnitt i den historiska biten börjar med en anfang.

Genom hela boken så känner jag dofter och vinden som sveper genom de smala gatorna, jag försöker se de där byggnaderna för mitt inre öga med hjälp av de ganska svaga minnesbilder jag har. Seglingsturen fick mig att längta ut på vattnet. Jag blir väldigt sugen på att åka till Marstrand. Och att segla. Nog för att jag visste att Marstrand var "fint", men jag hade faktiskt ingen aning om att ön lockade kungligheter och adel.

Boken är nog egentligen mer en känga till Kungälvs kommun än en ren deckare. Det förvånar mig att ett sådant här debattinlägg inte har gjort större väsen av sig. Men titeln... där funderar jag faktiskt på hur den blev till. Jag förstår den inte. Ordet nämns kort och en förklaring ges, men varför ha det som titel? Eller är det så att Kungälvs kommun är en havskatt?

Detta är tyvärr den senast utgivna boken och jag vet inte riktigt hur jag ska stå ut tills nästa kommer. Om jag har tolkat allt rätt så bör den i alla fall vara på gång.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,6 och genomsnittet 3,67 (beräknat på 150 betyg).
På Goodreads hade den 3,55 i genomsnitt (beräknat på 62 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Havskatten: Johannas deckarhörna, Fantastiska berättelser och enligt O.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

Fullbordad utmaning #12

I några år nu har jag insett att det här med att jag är beroende av serier är ett problem. Jag vet inte hur många jag följer och de har en förmåga att inte bli färdiglästa. Trots att jag faktiskt gillar dem. Det kommer ju hela tiden nya serier... Alltså gör man en avsluta-serier utmaning!

Det här är första året som jag provar och det har fungerat över förväntan, då kom jag ändå igång sent. I utmaningen ingick att läsa 24 böcker och det handlade om 15 olika serier. Alla är nu lästa och det betyder att jag lyckats avsluta 15 serier (en sanning med modifikation eftersom tre av författarna bestämde sig för att släppa en ny bok just i år), men jag har bestämt att de räknas ändå. Det är de böcker som finns utgivna när utmaningen bestäms som gäller, annars blir det alldeles tokigt.

Böckerna jag läst är

Gunnar Barbarotti av Håkan Nesser

• De ensamma #4
• Styckerskan från Lilla Burma #5

Stockholm noir av Jens Lapidus

• Livet deluxe #3

Annika Bengtzon av Liza Marklund

• Du gamla du fria #9
• Lyckliga gatan #10

HP Pettersson av Anders de la Motte

• [buzz] #2
• [bubble] #3

Arvtagaren av Christopher Paolini

• Arvtagaren #4

Ewert Grens av Anders Roslund & Börge Hellström

• Två soldater #6

Avdelning Q av Jussi Adler-Olsen

• Fasanjägarna #2
• Flaskpost från P #3
• Journal 64 #4
• Marcoeffekten #5

Victoria Bergmans svaghet av Jerker Eriksson & Håkan Axlander Sundquist

• Pythians anvisningar #3

Fredrika Bergman av Kristina Ohlsson

• Davidsstjärnor #5

Karin Adler av Ann Rosman

• Porto Francos väktare #3
• Mercurium #4
• Havskatten #5

Ölandskvartetten av Johan Theorin

• Rörgast #4

Madeleine Edwards av Katarina Wennstam

• Alfahannen #3

Emma Sköld av Sofie Sarenbrant

• Andra andningen #2
• Visning pågår #3

Annie Lander av Robert Kviby

• Listan #2

Yngvar Stubø och Inger Johanne Vik av Anne Holt

• Död i skugga #5

Det här är definitivt en utmaning som jag ska fortsätta med och jag håller som bäst på att bestämma vilka som ska vara med nästa år. 24 böcker verkar i alla fall vara ett bra antal att satsa på.

"Två soldater" av Anders Roslund & Börge Hellström

Författare: Anders Roslund & Börge Hellström
Titel: Två soldater
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 686
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ewert Grens 6
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 december 2015




Första meningen: Hon har legat här så länge.

Baksidetext
José Pereira vid Sektionen mot Gängkriminalitet har en vägg fylld av stirrande ansikten. Unga pojkar som agerar som grovt kriminella män och klassas som farligast i Sverige. Han vet att han har ett problem som skenar - ytterligare femtusen svenska pojkar på väg in i kriminella nätverk.

Vi är bröder. Vi är krigare och Fammilj in i döden.

Mitt på väggen sitter två ansikten. Leon och Gabriel. Redan som nioåringar gömde de vapen i sina elevskåp och kapslar med amfetamin under frysdisken på Konsum, tog vilka risker som helst för längtan efter att en dag få höra till.

Tio år senare skriver Leon från fängelsecellen på Aspsås brevet till Gabriel, kärlek älskade bror, den ende han litar på. Brevet är början på den plan som med aggressivitet, våld, död ska föra dem allra högst upp på den där snutväggen. Gabriel väntar på andra sidan men är inte längre själv, han har Wanda. Och det starka band som funnits mellan Leon och Gabriel riskerar för första gången att brytas.

När Leon och två andra gängmedlemmar rymmer från fängelset börjar jakten och kriminalkommissarie Ewert Grens förs hastigt många år tillbaka när han sida vid sida med José Pereira söker en mördare som Grens vet mer om än vad han själv skulle önska.

Min kommentar
Jag har läst de fem tidigare böckerna i den här serien av Roslund & Hellström och verkligen berörts av dem. I deras böcker är alla på något sätt offer, men utan att för den skull hemfalla åt det sentimentala. Det har tagit emot väldigt att börja läsa denna, mest för att den är så ohyggligt tjock, i kombination med att jag blev lite besviken på förra boken.

Språket är tyvärr lika märkligt och onaturligt i denna som det var i Tre sekunder och det är riktigt jobbigt att komma in i historien. Språket känns pretentiöst, som om det försöker vara något annat, speciellt. I början känner jag mig också lite lätt förvirrad över alla saker som författarna verkar tro att jag vet, det känns nästan som att det är ett krav att man är insatt i kriminella gäng. Ett tag funderar jag allvarligt på att ge upp boken. Något jag aldrig gör. Jag är glad att jag fortsatte för det tar sig och antingen så vänjer jag mig vid språket eller så förändras det.

Ewert Grens dyker inte upp förrän på sida 258, alltså en dryg tredjedel in i boken. Det är synd, han är en del av behållningen i de här böckerna. Även om jag faktiskt tycker att han blir lite för filosofisk här och hans ältande om att en polis ingripande får konsekvenser känns bara märkligt till slut. Alla val får konsekvenser. Även så kallade icke-val, när man väljer att göra ingenting. Det är för övrigt väldigt mycket upprepningar och det känns väldigt tjatigt att läsa om samma sak för fjärde eller femte gången. En annan konstighet är att det dyker upp kursiva ord, ibland mitt i meningar, och annat typsnitt. Det är väldigt störande och jag förstår inte tanken med det.

Något jag inte heller förstår är författarnas val att låta Ana och Thom komma med en idé som förmodligen är den mest korkade jag hört. Det är inte byggnader som är kriminella. I vilket fall är det skönt att de inte försöker servera någon enkel förklaring eller lösning, det finns nog tyvärr inte. Boken är på tok för lång och kunde med lätthet ha kortats ner minst 200 sidor.

Det är svårt att skriva om den här boken för den är otroligt frustrerande att läsa. Den är helt utan hopp. Jag blir helt enkelt förbannad. Över att samhället står handlingsförlamat och tittar på, att alla bara skyller ifrån sig (det är ju i och för sig bekvämt att det alltid är någon annans fel) och över att barn kan förvandlas till monster utan empati. Jag vill verkligen inte tro att det är så här och att det går till på det här sättet. Dessvärre vet jag bättre och jag har allra största förtroende för Roslund & Hellström.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,0 och genomsnittet 3,42 (beräknat på 510 betyg).
På Goodreads hade den 3,30 i genomsnitt (beräknat på 390 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Två soldater: Romeo and Juliet, TinaO och Bokbrus.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"[bubble]" av Anders de la Motte

Genre: Thriller
Antal sidor: 424
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: HP Pettersson 3
Förlag: Alfabeta
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 oktober 2015





Första meningen: Som ett knytnävsslag i bröstet - det var ungefär så det kändes.

Baksidetext
Medan HP desperat försöker slingra sig ur Spelets järngrepp har Rebecca påbörjat sin nya karriär på säkerhetsavdelningen i PayTags växande IT-imperium. Men ett gammalt bankfack visar sig ha ett mycket oroande innehåll och hon tvingas återigen vända sig till den mystiske Tage Sammer för att be om hjälp. Är han verkligen pappans gamle officerskamrat, eller är det som HP påstår - att Sammer i själva verket är SpelLedaren?

Och vilka är egentligen den avhoppade grupp Spelare som jagar HP, vad vill de honom, och framför allt, var kommer syskonens barndomsvän Mange Sandström, alias Farook Al-Hassan, in i bilden?

Samtidigt som Stockholm ännu en gång rustar för prinsessbröllop hamnar HP och Rebecca på en sista dödlig kollisionskurs. Men om verkligheten bara är ett spel, hur skiljer man då vän från fiende? Eller kan fienden i själva verket visa sig vara en vän?

Min kommentar
Jag har ju alltid gillat konspirationsteorier och teknik (specifikt IT) är ett av mina största intressen. Två saker som verkligen tillgodoses med hela den här serien, i vilken [bubble] är den tredje och sista. Min största undran när jag började läsa var om jag skulle få svar på alla frågor jag samlat på mig under vägen.

I början känner jag mig helt förvirrad över alla referenser till vad som hänt tidigare, det tar ett tag att leta upp all information som finns där i minnet. Även om jag var lite irriterad där en stund så tycker jag att tillbakablickarna sköts på ett föredömligt sätt. Det mesta kommer tillbaka till mig bara genom korta meningar, inga långa förklarande textmassor alltså. Skönt.

Det dröjer inte många sidor innan jag i stort sett är svettig av paranoia. Jag börjar tänka underliga tankar och vet knappt vad jag ska tro längre. Detta trots att jag haft min åsikt klar sedan bok ett. Jag blir imponerad över hantverket och att Anders de la Motte faktiskt får mig att tvivla på mig själv genom hela boken (nu hade jag rätt från början på alla punkter, utom en. Den där Micke hade jag tydligen fel om. Eller? Ja, du ser. Inte ens nu är jag helt säker.).

Tempot är högt och det är så spännande att jag inte vill lägga ifrån mig boken. Den är snabbläst så det är inte något problem någon längre stund. Det som gör att allt går så snabbt, tror jag, är de väldigt korta besöken i de två händelsetrådarna; en för HP och en för Rebecca. Jag kan nog tycka att det ibland blev lite för korta stycken, vilket gjorde det hela ganska ryckigt. Men det blev ju lite extra spännande också.

HP har verkligen tagit sig som karaktär, från en lat slusk till en modig snabbtänkt hjälte. Rebecca har väl också gjort framsteg, men i den här boken blev jag irriterad på henne för att hon var så korkad och godtrogen. Hon missar gigantiska ledtrådar. Ska hon verkligen vara kvalificerad för Säpo?

Jag tycker jag får svar på alla mina frågor och alla trådar knyts ihop på ett väldigt snyggt sätt. Förutom en. Var det Erman HP såg? Det tror jag inte att jag fick veta. De här böckerna skulle bli väldigt bra som film, tror jag och det gläder mig att läsa att det tydligen är (har varit?) på gång. Men var är den?

Nu när jag läst ut den här serien så har jag gett mig själv lov att köpa på mig hans andra serie, den som börjar med MemoRandom.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,4 och genomsnittet 3,52 (beräknat på 178 betyg).
På Goodreads hade den 3,69 i genomsnitt (beräknat på 576 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om [bubble]: Bokstunder, Bokberoende och En bok om dagen håller doktorn borta.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Alfahannen" av Katarina Wennstam

Genre: Thriller
Antal sidor: 365
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Madeleine Edwards 3
Förlag: Bonnier Pocket
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 oktober 2015





Första meningen: Det var en nejsägare den här gången.

Baksidetext
Jack Rappe tar kvinnor som en karl ska. Att de inte alltid är med på noterna hör ju bara till spelet, eller hur? Filmen älskar sina bad boys. Jack Rappe med sitt vargleende är den verklige alfahannen bland de manliga skådespelarna i Sverige.

Så det är en given förstasidesnyhet när Rappe hittas vid sitt luxuösa brygghus med ett livshotande sår i magen. Det är samma natt som han fått sitt livs första Guldbagge.

Överfall eller hämnd, rånförsök eller självförsvar? Det är många som tycker att Jack Rappe fått vad han förtjänar. Och det står snart klart att den som gett sig på Jack Rappe finns i hans närhet. Hans omedelbara närhet.

Min kommentar
Det här är tredje och också sista delen i serien om Madeleine Edwards och precis som de två tidigare behandlar den ett brännande hett ämne och jag kan förstå att den skapade en del debatt när den kom. Vad som är intressant, tycker jag, är att så många "proffsrecensioner", skrivna av kvinnor, är så negativa.

När jag läste den första boken i serien, Smuts, så önskade jag att Emma skulle få en egen bok. Lite visste jag då att denna tredje faktiskt handlar om henne. Dock önskar jag att det var under lite trevligare omständigheter som jag fick träffa henne igen. Även hennes föräldrar dyker upp och det är kul att lite trådar knyts ihop.

Katarina Wennstam gör det här riktigt bra, utan att pracka på läsaren åsikter eller enkla lösningar så berättar hon bara hur det fungerar. Och jag tror henne. Hon har också den goda smaken att låta Emmas historia berättas i ett eget avsnitt, så jag slipper de där jobbiga insprängda tillbakablickarna och tidshoppen. Jag önskar fler gjorde så. Däremot är det fortfarande så att så gott som alla män i boken är svin, även om det nu finns någon som aspirerar på epitetet sympatisk. För egen del så hade boken blivit bättre om den varit lite mer nyanserad. Det finns faktiskt trevliga män som inte bara är ute efter att utnyttja alla kvinnor de ser. Inte heller gillar jag att bli idiotförklarad genom otroligt detaljerade beskrivningar av hur en rättegång går till och en förklaring av vad de flesta tror. Men Shirin Sundin är fantastisk!

Slutet är bra och trovärdigt, i mina ögon lyfter det boken. Även om nu filmindustrins cynism än en gång trycker fram sin fula nuna.

Det är en svår bok att skriva om, den föder många tankar och funderingar. Vilket ju förmodligen är meningen. Det enda jag egentligen har att säga om temat är att två fel omöjligt kan bli ett rätt. Jag önskar verkligen att det fanns en enkel lösning, som också är till 100% idiotsäker. Tyvärr är det nog så att så länge inte alla talar sanning så är just det idiotsäkra ett problem.

Jag tycker det är jättebra att ta upp sådana här ämnen inom skönlitteraturen, det gör att fler läser och det är faktiskt en bra grej. Det här är dock inte en bok som är skriven för att lösa problemet utan helt enkelt för att tala om att det faktiskt finns ett problem.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,49 (beräknat på 694 betyg).
På Goodreads hade den 3,26 i genomsnitt (beräknat på 135 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Alfahannen: Romeo and Juliet, och dagarna går... och Bokbrus.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Lyckliga gatan" av Liza Marklund

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 412
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Annika Bengtzon 10
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 september 2015






Första meningen: En människa kan bara uppfatta ett visst mått av smärta.

Baksidetext
En kall och blöt majdag hittas riskkapitalisten och före detta riksdagsmannen Ingemar Lerberg torterad och medvetslös i sin fashionabla villa utanför Stockholm. Hans hustru Nora är spårlöst försvunnen.

På Kvällspressen får Annika Bengtzon i uppdrag att skriva om fallet samtidigt som hennes privatliv är i gungning. Hon lever tillsammans med sin nya kärlek och hans barn, och hon delar vårdnaden om sina egna barn med ex-maken. Det fungerar inte smärtfritt. Tidningens chefredaktör Anders Schyman hamnar i blåsväder när anklagelser riktas mot honom om det reportage som många år tidigare gav honom Stora Journalistpriset.

Och medan Ingemar Lerberg hamnar i allt djupare koma och kritiken mot Anders Schyman växer, framträder en allt tydligare bild av något väldigt mörkt och förljuget under den tjusiga ytan i villaförorten. Varför ville någon plåga ihjäl en före detta politiker? Och var är den försvunna hustrun?

Min kommentar
Det här är den tionde boken om Annika Bengtzon och jag har läst de andra nio med mycket nöje. Trots att jag ibland retat mig tokig på hennes egoistiska syn på livet och den ojämna kvaliteten på böckerna. Generellt kan man dock säga att jag tyckt mycket bättre om de senare än de tidigare.

Lyckliga gatan börjar fantastiskt bra och jag får rysningar av de första meningarna (se länkad smakebit här nedanför). Det är våldsamt och grymt, utan att bli alltför detaljerat. I alla fall om man är någorlunda van vid den här genren.

Annika själv har blivit mindre egoistisk, nästan som att världen inte längre snurrar runt henne, och därför också mer mänsklig, vilket gör henne lättare att tycka om. Det kan hänga ihop med att hon har fått en betydligt mindre roll i den här boken och därför är det också betydligt mindre av hennes personliga problem och livspusslande. I Lyckliga gatan dyker en gammal bekant upp, Nina Hoffman (som jag minns från Livstid, men som verkar ha varit med i ytterligare någon bok om man ska döma efter alla antydningar). Nina är nu anställd på Rikskrim och tack vare henne får vi på ett betydligt mer trovärdigt sätt ta del av polisutredningen. Det är smart. Kanske en ny huvudperson i en ny serie av Marklund? Det dyker även upp en praktikant på tidningen, Valter, som Annika får på halsen. Jag gillar honom. Kanske är det så att Valter och Nina blir ett nytt radarpar? Det skulle jag tycka om.

Själva historien är onödigt tillkrånglad med mängder av sidohistorier, mot slutet förstår jag varför alla olika trådar är där, men jag tycker ändå att det blev för mycket. Det får inte finnas för många olika sammanträffanden. Annars tycker jag det är väl sammanhållet och tajt, det blir en snygg väv till slut.

Som vanligt är det en del samhällskritik inblandat och media får sig en rejäl skopa. Tyvärr befogat, jag kan se många likheter med verkligheten. Tack och lov så bestämmer inte Liza Marklund vad vi ska tycka, hon bara berättar och så får vi själva dra vilka slutsatser vi vill. Precis som jag vill ha det.

Det är spännande och snabbläst. Tyvärr förlorar den lite i slutet för är det något jag inte gillar så är det öppna slut i deckare. Jag vill att hela säcken ska knytas ihop. Kanske kommer det i nästa bok, Järnblod, som ska vara den sista i serien.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,3 och genomsnittet 2,99 (beräknat på 225 betyg).
På Goodreads hade den 3,09 i genomsnitt (beräknat på 376 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Lyckliga gatan: Fru E:s böcker, Books ABC och Tankar från en samlares hjärna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Journal 64" av Jussi Adler-Olsen

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 415
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Journal 64
Översättare: Leif Jacobsen
Serie: Avdelning Q 4
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 augusti 2015






Första meningen: I ett oförsiktigt ögonblick drog känslorna iväg med henne.

Baksidetext
Fram till för bara 40 år sedan skickades missanpassade kvinnor till Kvinnohemmet på ön Sprogø för att glömmas bort. Grymhet, tvång och förnedring tillhörde vardagen på den lilla isolerade ön utanför Danmarks kust. För vissa innebar livet på ön oinskränkt makt, men för de flesta en fruktansvärd misär. Dit kom Nete Hermansen, och hon lyckades även ta sig därifrån. Trodde hon.

En dag hinner hennes förflutna ikapp henne och det blir inledningen på en av Avdelning Q:s hittills svåraste utredningar. Vad döljer hennes förflutna? Vad hände egentligen med henne? Vart försvann människorna runt henne? Och vem låg bakom?

Manad av sina envisa assistenter, Assad och Rose, börjar Carl Mørck att arbeta med det gamla fallet. Snart går det upp för den lilla gruppen att fallet blott är en liten del av något mycket större. Det handlar om övergrepp av det värsta slaget och det pågår fortfarande. Samtidigt har Carl egna problem på det privata planet. Ett annat fall har nämligen blivit aktuellt, en gammal mordutredning från 1978 där Carls farbror drunknade under mystiska omständigheter. Utredningen lades ner i brist på bevis, men det fanns två huvudmisstänkta: kusinerna Ronny och Carl Mørck.

Min kommentar
Fjärde boken om Avdelning Q och min undran, innan jag började läsa, var om trenden att betyget sjunker med ett halvt steg för varje bok skulle hålla i sig. Serien började ju med en solklar 4,5 så det finns ju lite marginal innan det blir dåligt. Kanske blev jag helt enkelt bara överrumplad av Carl Mørck och gänget i första boken?

Den här boken tycker jag nog är lite bättre än förra, men nu har jag nog lyckats komma på vad det är som stör mig. Allt det här hoppandet fram och tillbaka i tiden, med tillbakablickar i tillbakablickarna gör mig bara trött. I det här fallet blev det dessutom väldigt rörigt med alla karaktärer som dök upp i de olika trådarna. Det gjorde att det tog lite längre tid att sugas in i historien.

Det finns också ungefär fem olika handlingar, vilket är på tok för många, bland annat fallet där Carls kollega blev skottskadad och förlamad (detta hände innan vi lärde känna Carl) fortsätter. Där har det blivit ytterst tillkrånglat och det är ändå bara en av sidohistorierna.

Huvudhistorien, det som börjar med ett försvinnande, är så grym och gräslig att jag knappt vet vad jag ska säga. När det hela nystas upp och man får reda på allt runt omkring så blir jag mest ledsen. Rent generellt så gillar jag inte hämndtema och när folk tar lagen i egna händer, men ibland får människor vad de förtjänar.

Slutet blir en rejäl tvist, som jag inte förväntade mig överhuvudtaget och jag blev ordentligt överraskad. Det är bra.

I avdelningen konstigheter hittar vi det fantastiska att en privatperson, låt vara en ganska rik sådan men ändå, har en dator hemma. Och inte bara en dator utan även en skrivare. 1987. Det måste ha kostat minst 60 000 kronor. Kanske inte helt trovärdigt. Och så var det det där med det uppeldade arkivet. Vem satte eld på det egentligen? Den enda jag kan tänka mig gjorde det satt själv inlåst i samma arkiv. Är det inte otroligt korkat att sätta eld på ett rum där man sitter inlåst?

Jag tycker de här böckerna börjar bli alltför tillkrånglade, med alldeles för många sidohistorier och det är för lite Carl och kollegor i dem. Brotten är otroligt grymma och råa. Tack och lov så lättar humorn upp lite, böckerna hade varit för dystra utan den. Carls medarbetare är fortfarande kantiga och relationen mellan de tre är obetalbar. Roses bakgrund börjar klarna lite, men Assads är fortfarande höljt i mörkaste mörker. Jag ser verkligen fram emot att få veta mer.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 och genomsnittet 3,85 (beräknat på 367 betyg).
På Goodreads hade den 4,05 i genomsnitt (beräknat på 6 917 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Journal 64: Carolina läser, Bokdamen och Läsa & Lyssna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Mercurium" av Ann Rosman

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 419
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Karin Adler 4
Förlag: Ponto pocket
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 augusti 2015






Första meningen: "Vem kunde tro att den jäveln skulle ge sig på att bestrida pappas testamente?"

Baksidetext
År 1802 står Metta Fock Ridderbielke inför rätta misstänkt för mord på sin man och två av sina barn. Mot sitt nekande döms hon att sitta på Carlstens fästning. Isolerad på den karga ön ska hon stanna, tills hon erkänner eller går under vilket som kommer först. Utan möjlighet till kontakt med omvärlden, utan vare sig penna eller papper, börjar hon brodera. Ord för ord tar en förtvivlad nådeansökan form.

2011 hålls en storslagen maskerad på fästningen. Gräddan av Sveriges societet är där, och innan kvällen är över har två personer mist livet. Men portarna har hela tiden varit stängda och bevakade, ingen kan ha tagit sig in eller ut. Finns mördaren någonstans bland de 94 gästerna? Kriminalinspektör Karin Adler kallas till platsen och pusslandet kan börja.

Min kommentar
Ann Rosman har ju ganska snabbt seglat upp som en solklar favorit och det är inte bara på grund av miljön (vem gillar inte Marstrand liksom). Nu betar jag av den här serien, i år tänkte jag. Och faktiskt blir det ännu bättre så här.

Jag blir lätt infångad i berättelsen, även om jag tycker att det är för korta stycken med de olika berättelserna. Det blir lite sönderhackat när man hoppar mellan en tråd i dåtid och inte mindre än tre i nutid. Tråden som handlar om Karin Adler får lite större plats i den här boken jämfört med förra, men jag vet inte om det är något positivt. Faktiskt börjar jag tycka lite sämre om henne, eftersom hon har tendensen att bli en sådan där människa som tycker jag är som jag är och tänker inte förändra mig, det är du som måste ändra dig. Jag har personlig erfarenhet av den typen av människor och de ger mig kalla kårar. De två andra nutida trådarna (släkten Ekeblad och Sara som gör något slags avhandling) behövs visserligen för att förklara Karin Adlers roll, men faktum är att ingen av de nutida berättelserna behövs för den här boken.

Medan jag läser så glömmer jag helt bort att detta är en deckare, så fascinerad blir jag av berättelsen om Metta Fock. Det är också den här tråden som är bokens hjärta och det är den som väcker alla möjliga känslor till liv. Jag blir så förbannad, arg, ledsen och allt möjligt annat som höjer blodtrycket. Nu vet man ju faktiskt inte riktigt vad som är sant, men om man ska döma efter den här boken så var kvinnor andra kvinnors största fiende även på 1800-talet. Visst var det männen som gjorde "slutarbetet", men det var de avundsjuka och missunnsamma kvinnorna som startade alltihop.

Ann Rosman har en osviklig förmåga att levandegöra historia och jag önskar så att min gamla historielärare hade haft den talangen. Då hade kanske inte historia varit förknippat med något torrt och tråkigt. Det är ju alldeles uppenbart att det inte behöver vara så. Jag lider med stackars Metta Fock som inte bara mister två (eller faktiskt fyra totalt) barn och man, hon blir också anklagad för mordet på dem. Jag förfäras över att man någon gång i historien faktiskt kunnat kastas i fängelse på bekännelse. Man har alltså inte förklarats skyldig till något, men man får sitta inlåst tills man erkänner. Eller dör.

Det enda jag blir förvirrad av i boken är ordet mercurium. För mig betyder det kvicksilver, men tydligen är det ett gammalt ord för arsenik. Det kan jag önska hade förklarats i början av boken, för jag fick inte alls ihop beskrivningen av ämnet med det jag trodde att det var. Det klargörs i efterordet i alla fall och jag rekommenderar att alla som läser boken faktiskt läser ända till slutpärmen. Där står mycket intressant. När jag bland annat läser att Mettas barnbarns barnbarns barnbarn hittades tack vare den här boken så blir jag alldeles rörd. Faktum är att jag lätt hade kunnat bli besatt av Metta Fock och historien om henne. Vad hände egentligen? Var hon skyldig? Om det inte var hon, vem var det då? Antingen så var hon en förhärdad och iskall lögnare eller så var hon ett oskyldigt offer för patriarkatet, den svenska avundsjukan och missunnsamheten. Det får vi aldrig veta. Men jag vet vad jag tror.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,6 och genomsnittet 3,78 (beräknat på 282 betyg).
På Goodreads hade den 3,67 i genomsnitt (beräknat på 90 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Mercurium: Lotten, En bok om dagen och I min hylla från A till Ö.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Död i skugga" av Anne Holt

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 298
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Skyggedød
Översättare: Margareta Järnebrand
Serie: Yngvar Stubø och Inger Johanne Vik 5
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 augusti 2015






Första meningen: Pojken låg i moderns knä, som om han sov.

Baksidetext
Fredagen den 22 juli 2011 lamslås den norska huvudstaden av ett terrordåd. Samtidigt genomlever Jon och Ellen Mohr en privat katastrof: deras åttaårige son dör i en tragisk olycka i familjens vardagsrum. Bara den unge polisen Henrik Holme fattar misstankar om att allt inte står rätt till i det välmående hemmet i ett av Oslo bästa bostadsområden. Utan erfarenhet men med stor viljestyrka och engagemang lyckas han dra in kriminalpsykologen Inger Johanne Vik i utredningen om Sanders död.

I skuggan av det stora trauma som drabbat landet försöker de omaka parhästarna nysta upp en familjs allra mörkaste hemligheter. Jakten på sanningen bakom åttaåringens död blir en brutal konfrontation med fördomar och skamkänslor, med lögner och mänsklig förnedring.

Min kommentar
Jag har läst ganska många böcker av Anne Holt, i olika serier, och tyckt ganska blandat om dem även om det varken varit djupa dalar eller höga berg. De har helt enkelt hållit en förhållandevis hög och jämn nivå.

Den här boken utspelar sig samtidigt som Norge chockas av Anders Breivik och hans dåd och bara det gör mig ledsen. När ytterligare ett barn dör, helt oberoende av terrordåden och i skuggan av dem, blir jag frustrerad. Visst förstår jag att fokus måste läggas på den stora terrorn, men för den lilla familjen, vars enda barn trillar ner för en stege, är traumat minst lika stort. Och det är här bokens storhet ligger. Hur ett barns död helt hamnar i skymundan av något större.

Här handlar det om att fördomar om "bättre" familjer gör att ingen tror att Sander kan ha misshandlats. Vänskapsband och goda kontakter gör att skolan inte bryr sig om att undersöka anmälningar om misstänkt misshandel och så vidare. Allt sammantaget gör att polisen bara vill avsluta fallet som en olyckshändelse för att kunna koncentrera sig på det större och viktigare. Om det inte hade varit för den helt nybakade polisen Henrik Holme. Det är inte helt klart varför han fattar misstankar, om det är för att han vill att det ska vara mord för att få en skjuts i karriären eller om han helt enkelt har en tillförlitlig magkänsla. Det spelar i det stora hela ingen som helst roll i just det här fallet.

Redan från start får jag konstiga vibbar från alla inblandade. Allas sorg är olika, men somliga här reagerar väldigt underligt. Jag är på rätt spår från början, men vissa saker gör mig så förvirrad att jag ibland inte vet vad jag ska tro. Det hela är väldigt snillrikt konstruerat. Upplösningen gör att jag får en känsla av att jag läser en Poirot-deckare av Agatha Christie. Alla inblandade samlas nämligen i ett rum och där går Inger Johanne Vik, tillsammans med Henrik Holme, igenom hela fallet och vi får äntligen veta sanningen.

Dessvärre slutar inte boken här, utan det som händer sedan tar helt fokus från upplösningen. Herregud, slutet! Jag kan garantera att det är ett jag aldrig kommer att glömma. Det här är en väldigt mörk historia, som vanligt när det gäller Anne Holt, men denna tar nog priset.

Boktipsets estimerade betyg var 3,6 och genomsnittet 3,42 (beräknat på 125 betyg).
På Goodreads hade den 3,17 i genomsnitt (beräknat på 179 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Död i skugga: Bloggbohemen, Annika Koldenius och Bokkatten.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Visning pågår" av Sofie Sarenbrant

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 398
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Emma Sköld 3
Förlag: Damm Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 18 juli 2015






Första meningen: Hon ligger alldeles stilla under sänghimlen.

Baksidetext
Morgonen efter familjen Göranssons husvisning i Bromma hittar sexåriga dottern Astrid sin pappa brutalt mördad i gästrummet. Inget tyder på inbrott och mordvapnet är en av familjens egna köksknivar. Har någon dröjt sig kvar efter visningen? Det enda som talar för det är att Astrid påstår att en främling har klappat henne på kinden under natten.

Kriminalinspektör Emma Sköld utreder fallet. Hon misstänker att mannens hustru kan ligga bakom dådet, och hemligheter som avslöjas stärker teorin. Men när fler mord sker i samband med husvisningar ställs allt på ända. Vad är det egentligen som pågår i det på ytan idylliska bostadsområdet? Och vad är kopplingen mellan offren?

Min kommentar
Jag fortsätter med min satsning på att läsa klart serier och en av de jag har på min lista är Sofie Sarenbrants serie om Emma Sköld. Efter att jag hade läst förra boken, Andra andningen, så önskade jag mig mer brott och mindre personliga problem i nästa. Halva önskningen uppfylldes i alla fall.

Kanske är det bara jag som retar mig på allt ältande i de här böckerna. Jag är så sjukt trött på Emmas ständiga gnäll. Och för all del Josefines också. Varför kan ingen av kvinnorna vara lycklig? Vare sig det är med eller utan man, bara lycklig i sig själv? Jag är helt enkelt less på alla kvinnliga offerroller. En annan sak som stör mig, fortfarande, är att känslor ska förklaras så att de till slut inte betyder något. Jag förstår att man är rädd om ens man slår en, att man känner en hel del om man får veta att ens man kanske lämnar en och att man funderar på framtiden när man är gravid. Faktiskt tror jag mig att kunna föreställa mig detta utan att någon ideligen förklarar för mig hur jag ska känna. Det är inte heller speciellt trovärdigt att Emma och Josefine blir personligt inblandade i varenda fall.

Med det sagt... det här är den bästa boken, hittills, i serien. Förutom ovan nämnda ältande så är det ett högt tempo. De korta kapitlen gör att det går väldigt snabbt att läsa. Det är spännande och faktiskt lite läskigt att föreställa sig hur enkelt det skulle kunna vara (kanske) att stanna kvar i ett hus efter en visning. Mer fokus borde för övrigt varit på det otäcka scenariot.

Här finns en jag-karaktär, som man ju snabbt förstår är boven i dramat och det tar mig knappt halva boken innan jag förstår vem det är. Minst två karaktärer i den här boken uppvisar plötsligt egenskaper som inte antytts tidigare. Så kan det ju i och för sig vara med psykopater, om jag förstått det hela rätt, men man tycker ju att somliga andra, som står dem nära och som kanske har lite psykologiutbildning i bagaget, borde ha upptäckt för längesedan.

Jag är inte speciellt insatt i polisens arbete, men jag tycker det verkar konstigt om de skulle dra igång en sökinsats med full styrka för att leta efter en vuxen, frisk person efter bara några timmar. Och om det skedde bara för släktskapet så är det faktiskt ännu värre.

Några obesvarade frågor som jag hoppas få svar på i Avdelning 73: Vad var det för kvitto som Josefine hittade i sin mans skrivbord? Ljuger han? Vad händer med Hugo? Kommer Emma och Kristoffer att flytta ihop? Kommer Kristoffer att bli Emmas drömman? Kommer Emma äntligen att bli lycklig när hon blir mamma?

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,45 (beräknat på 197 betyg).
På Goodreads hade den 3,46 i genomsnitt (beräknat på 108 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Visning pågår: Lotten, Bloggbohemen och Johannas deckarhörna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Davidsstjärnor" av Kristina Ohlsson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 485
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Fredrika Bergman 5
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 juli 2015






Första meningen: Rädslan kom med mörkret.

Baksidetext
Enligt en gammal israelisk legend skulle den så kallade Papperspojken få liv om natten. Han kom med mörkret och skydde inga medel när han rövade bort sina offer. Nu för tiden är det nästan ingen som minns myten om Papperspojken, men så skjuts en förskolelärare på Judiska Församlingen i Stockholm till döds inför barn och föräldrar.

Bara timmar senare försvinner två judiska pojkar på väg till sin tennisträning. Ett häftigt snöoväder rasar i Stockholm och spåren efter den skyldige är få.

Fredrika Bergman och Alex Recht ställs inför en av sina svåraste utmaningar när de dras in i jakten på en mördare som framstår som lika skoningslös som effektiv. Spåren i utredningen är många, men samtliga leder utredarna till en och samma plats: Israel. Och upprepade gånger nämns den så kallade Papperspojken. Men vem är han egentligen? Kan han ha fått liv och börjat söka efter nya offer?

I utredningens utkant figurerar Efraim Kiel som rest från Jerusalem till Stockholm med dunkelt uppdrag. Han har tidigare haft ett förhållande med Eden Lundell som är chef på Säkerhetspolisen, och Eden blir obevekligen en bricka in i det spel som mördaren skapat. Driven av sin vilja att en gång för alla få Efraim ur sitt liv, börjar hon nysta i sitt eget förflutna. Det dröjer inte länge förrän hon är en väl bevarad hemlighet på spåren.

Min kommentar
Jag har läst alla de tidigare böckerna om Fredrika Bergman och gillat dem och till skillnad från de flesta, känns det som, så älskade jag Paradisoffer.

Boken börjar med slutet och för ett litet, litet ögonblick så får jag nästan ångest eftersom jag tror att en helt annan person råkat ut för det som hänt. De här fragmenten från slutet fortsätter att komma med jämna mellanrum och det gör det hela väldigt spännande. Det dröjer inte speciellt länge innan jag förstår hur blev så illa, men det förtar inte spänningen på något sätt.

Jag har otroligt svårt att lägga ifrån mig boken och göra något annat, jag måste få veta. Allt. Kapitlen är korta och det gör ju att läsningen går snabbt framåt. Speciellt glad blir jag över att Peder Rydh dyker upp igen, tycker han försvann så snöpligt för någon bok sedan. Han har utvecklats en del sedan sist och nu tycker jag ännu bättre om honom. Eden Lundell från förra boken är också med och vi får veta mer om hennes bakgrund. Det gör att det är lättare att tycka om även henne.

Jag vet inte om det varit så i de tidigare böckerna, det är inte något jag tänkt på, men Kristina Ohlsson har tyvärr också börjat med upprepningar och sammanfattningar. Det stör mig lika mycket här som i alla andra böcker där de finns. Jag behöver inte höra samma sak mer än en gång och man behöver inte summera tidigare händelser. Jag förstår första gången. Tyvärr börjar det dyka upp efter ungefär halva boken och det fortsätter sedan ända till slutet. Boken hade kunnat vara lite kortare och tajtare om allt sådant tagits bort.

En del reaktioner har jag svårt att förstå, som till exempel Mikaels. Om min Säpo-jobbande sambo ringde mig och sa att jag måste lämna hemmet, snabbt, då hade jag vare sig ifrågasatt eller blivit irriterad. Jag hade stuckit därifrån så fort jag bara kunde. Märkligt.

Titeln funderar jag på också, varför heter den Davidsstjärnor och inte Papperspojken. Det hade varit mycket mer logiskt. I efterordet får vi veta att Kristina Ohlsson redan för flera år sedan bestämde sig för att skriva en bok med titeln Davidsstjärnor, men jag förstår ändå inte att den här boken fick heta så.

Det här är en otroligt komplicerad historia, många inblandade och många trådar, men det blir aldrig svårt att hänga med. I slutet har ingen av de inblandade hela bilden klar för sig, förutom läsaren. Jag vet egentligen inte vad jag tycker om det. Om motivet tycker jag i alla fall inte. Hämnd är något som jag aldrig kommer att förstå. Om alla ska hämnas allt som händer så skulle det till slut bara vara en enda människa kvar i världen.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,84 (beräknat på 393 betyg).
På Goodreads hade den 3,90 i genomsnitt (beräknat på 239 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Davidsstjärnor: Lotten, Zelly och Booze'n'Books.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Rörgast" av Johan Theorin

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 453
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ölandskvartetten 4
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 juni 2015






Första meningen: Gerlof Davidsson gick ut den sexåriga svenska folkskolan när han var fjorton år, och till sjöss som jungman två år senare.

Baksidetext
Mitt i natten bultar en pojke på den gamle skepparen Gerlof Davidssons dörr. Pojken, som kommit staplande över stranden, beskriver ett skepp fyllt av döda eller döende sjömän, och en galen man med yxa. Så inleds högsäsongen på norra Öland, en het, tryckande period då tusentals turister kommer för att fira midsommar på ön. Men bland besökarna finns en hemvändare som kommit för att utkräva betalning för en mycket gammal skuld. Efter sig i sommarnatten lämnar han död och skräck. Det är bara Gerlof som börjar misstänka vem hemvändaren är, och varför han vill hämnas på en hel släkt. Och det är bara Gerlof som mött personen förut - i ungdomen. De båda stod vid en nygrävd grav på kyrkogården och hörde plötsligt ett knackande ljud från kistan...

Min kommentar
Jag kanske har fattat fel, men jag har fått för mig att Ölandskvartetten marknadsförts som mystisk med en dragning åt spökhållet. Nattfåk är hittills den enda som det har stämt på och det kan ha påverkat min bedömning av de andra tre.

När jag börjar läsa så undrar jag nästan direkt var det övernaturliga är, det finns inte ens några tendenser åt det hållet. Jo, kanske om man är tolv år, men det var det längesedan jag var. Det är synd att Theorin verkar ha tappat bort den biten, det var ju den som gjorde Nattfåk så bra.

Tempot är långsamt, trots de korta kapitlen och det är lätt att förstå vad som hänt och vad som kommer att hända. Och vilka de skyldiga är. Det hela känns lite ljummet, jag dras aldrig in i berättelsen för det finns egentligen inget som jag är nyfiken på. Det är varken kusligt, mystiskt eller läskigt. Egentligen inte heller speciellt spännande. Det enda som får mig att fundera är när Sven och Aron åker till Stockholm för att utvandra till Det nya landet. Där blir jag faktiskt lite lurad och överraskad. Bra tvist där.

Karaktärerna är mestadels väldigt tunna och konstiga. En del förstår jag inte ens varför de är med. Som Lisa. Hon tillförde absolut ingenting. Inte heller Jonas pappa Niklas hade behövt vara där. De enda som känns som riktiga människor är Jonas och Gerlof, även om också de fattar underliga beslut.

Det är inte heller så mycket Öland som jag skulle ha önskat, eftersom halva handlingen utspelar sig i ett annat land. Det är lite tråkigt att en viktig karaktär mer eller mindre försvunnit. Theorins beskrivningar av det öländska har ju varit halva behållningen i de andra böckerna.

Slutet gillar jag inte alls. Själva upplösningen blir lite för mycket och ligger farligt nära ett Hollywood-slut. Och varför ta död på [spoiler]John Hagman. Det var ju bara sorgligt. Och om man nu tog död på John så kunde väl även Gerlof ha fått dö[/spoiler]. Rörgast är ändå bättre än både Skumtimmen och Blodläge, men Nattfåk har den långt kvar till.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 (beräknat på 324 betyg).
På Goodreads hade den 3,54 i genomsnitt (beräknat på 324 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Rörgast: Lotten, hyllan och Bokdamen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.