"De sista flickorna" av Riley Sager

Författare: Riley Sager
Titel: De sista flickorna
Genre: Thriller
Antal sidor: 368
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Final girls
Översättare: Elisabet Fredholm
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 24 november 2021




Första meningen: Skogen hade klor och tänder.

Baksidetext
Först var de tre.

Medierna kallar dem De sista flickorna - Quincy, Sam, Lisa - den ökända gruppering som ingen vill ingå i. De är de ensamma överlevarna från tre separata massakrer, förenade av det trauma de gått igenom.

Sen var de två. Men när Lisa dör under mystiska omständigheter och Sam dyker upp oannonserad vid hennes dörr måste Quincy erkänna för sig själv att hon egentligen inte vet någonting alls om de två andra Sista flickorna. Kan hon lita på dem?

Kan det sluta med att bara en av dem är kvar? Quincy vet bara en sak: Det är hon som står på tur att bli nästa offer.

Min kommentar
De sista flickorna är en bok som jag fick ögonen på redan månaden innan den släpptes. Vilket var drygt 3,5 år sedan. Det berodde inte bara på att självaste husguden, Stephen King, är blurbad på omslaget. Det lät verkligen som en bok för mig och när den överraskande nog kom med posten, även det för drygt 3,5 år sedan, så blev jag jätteglad. Inte kunde jag föreställa mig att det skulle dröja så länge innan jag läste den.

Jag har aldrig ens funderat på om det här med "de sista flickorna" är något som finns, men jag har inga problem med att tro att det skulle kunna vara så. I alla fall i det stora landet i väster. Det är i alla fall en vinkling som jag aldrig har läst tidigare. Bara det är ju nästan en bragd.

Boken börjar riktigt bra, precis som jag vill ha det. Man kastas rätt in i handlingen. När Sam sedan dyker upp så tycker att det mest bara blir konstigt. Förmodligen beror det på att jag har svårt att tro att Quincy skulle agera som hon gjorde. Det mesta är i alla fall rejält ovisst och jag är inte helt säker någon gång egentligen. Jag var ganska säker på vad som inte hade hänt och vem som var skum och vem som, eventuellt, gick att lita på. Nu var det inte någon, tror jag, som gav intryck av att vara pålitlig, men ändå. Jag hade en teori. Så klart.

I små glimtar får vi veta hur allt gick till, den där gången för tio år sedan. Det kanske inte är nagelbitande spänning, men osäkerhetskänslan som ständigt lurar i bakhuvudet gör det hela väldigt obehagligt, på det där krypande och smygande sättet som jag uppskattar. Jag trodde ju knappt själv på min teori och många gånger tänkte jag "men så här kan det väl ändå inte vara". Det var det.

Karaktärerna är inte många och de är inte speciellt lätta att tycka om, men däremot gillar jag när karaktärer har fler sidor än en, vilket de har här. Den lilla epilogen känns onödig, den tillför ingenting. Jag tycker det här är mycket snyggt gjort, även om det kanske inte är det mest trovärdiga jag har läst.

De sista flickorna är en psykologisk thriller på topp och skulle göra sig alldeles förträffligt som film. Till min stora glädje så ser jag att jag inte är ensam om att tycka det, uppenbarligen. Den har statusen In development på IMDb. Den ser jag fram emot. Och jag måste läsa fler böcker av honom.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,83 i genomsnitt (beräknat på 108 384 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om De sista flickorna: Kulturnästet, En bok om dagen och DAST Magazine.

Fullbordad utmaning 2021:2

Detta är en sådan bra utmaning och förhållandevis enkel att det faktiskt är elfte året som jag kör den. Den startade hos enligt O och går ut på att läsa tolv nya författare under året och det är en utmaning som passar mig jättebra, eftersom jag oftast läser betydligt fler. Det brukar alltså inte vara någon utmaning i egentlig mening.

Jag försöker alltid få ihop en bra blandning av genrer och allra helst ska det vara en typ av böcker jag inte brukar läsa, men i år blev det inte riktigt så. Det blev förhållandevis många inom spänningslitteraturen, men ibland blir det så och det beror ju lite på vad jag har för olästa böcker hemma.

Betygsmässigt blev det, som vanligt, ganska spridda skurar. Allt från besvikelse till utmärkt (enligt mina egna betygskriterier). En av författarna (Riley Sager) bestämde jag mig på stående fot att jag måste läsa mer av. Ytterligare ett gäng kommer jag alldeles säkert att läsa mer av, om jag ramlar över någon bok, som Catherine Steadman, Jo Spain, Lyra Koli, Alan Parks och Lizette Edfeldt.

Det vore ju konstigt om det inte också fanns en del besvikelser, men det är nog bara bok som sticker ut här. Melissa Broders bok var bara märklig och då inte alls på något bra sätt. Jag har svårt att se mig läsa mer av henne. Resterande författare ligger där i mellanskiktet och det är fullt möjligt att jag kommer att läsa mer av dem, men det är inget jag kommer att anstränga mig för att göra.

Betygen blev fyra fyror, fyra 3,5, tre treor och en tvåa, vilket ger ett genomsnitt på 3,41. Det här genomsnittet har varit stadigt sjunkande nu i ett par år (3,62 för 2020 och 3,71 för 2019). Om det beror på mig eller böckerna... ja, därom tvista de lärda.

Betyg 4

Betyg 3,5

Betyg 3

Betyg 2

"Kolibri" av Kati Hiekkapelto

Författare: Kati Hiekkapelto
Titel: Kolibri
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 376
Originalspråk: Finska
Originaltitel: Kolibri
Översättare: Marjut Hökfelt
Serie: Anna Fekete 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 november 2021




Första meningen: Den natten agerade John Blund hantlangare åt Gestapo.

Baksidetext
Anna Fekete har ett förflutet - som barn flydde hon kriget i Jugoslavien - och nu är hon precis i början av sin karriär som brottsutredare i en nordlig finsk kuststad. Hon har blivit inkastad i ett högprofilerat, till synes olösligt fall som fångat hela nationens intresse. Och det hjälper inte att hennes nya medelålders partner, Esko, inte ens bryr sig om att dölja sina rasistiska fördomar.

En ung kvinna har mördats i ett joggingspår och ett smycke föreställande en aztekisk gud har återfunnits i hennes ägo. Inom kort följer ännu ett mord, och allt tyder på en seriemördare, som får smeknamnet Kolibrin. Men kan Anna spåra upp mördaren innan han - eller hon - slår till igen? Och till vilken kostnad för henne själv?

Min kommentar
Jag vet inte om jag har läst någon finsk deckare tidigare, men jag vet att jag länge har velat göra det. Av en händelse så hade jag Kolibri i hyllan, den dök upp här som en överraskning för ganska längesedan. Första delen i en serie är det också, men det verkar som att förlaget slutade översätta efter andra delen.

Den här har ju klassats som deckare, men som deckare är den varken speciellt bra eller spännande. Det den vinner på är skildringen av hur det är att vara invandrare. Trots att författaren inte verkar ha någon invandrarbakgrund så känns den delen trovärdig. Personligen så tycker jag att det hade varit intressant att veta om det har varit någon diskussion om detta i Finland, om att man skriver om något som man själv inte har personlig erfarenhet av. Som det alltid brukar bli här i Sverige.

Dialogen känns mestadels krystad och/eller överdriven. Vuxna människor, i många fall poliser, står och skriker åt varandra. Jag är lite osäker på hur jag hade reagerat om någon, kollega eller kund, hade skrikit åt mig på jobbet. Förmodligen hade jag gått hem och helst inte kommit tillbaka. Personerna som förhörs reagerar otroligt konstigt på fullt normala frågor (som, till exempel, vad gjorde du igår?). Jag kan inte föreställa mig att en normalt funtad person skulle reagera så. Såvida man inte är en karaktär i en deckare och författaren vill lägga rökridåer, helt enkelt förvilla läsare. Mig gör det bara irriterad.

En del ord och meningar känns ibland lite märkliga. Jag vet inte om det beror på översättningen, men vissa ord är rent felvalda. Dessutom är det en hel del dialog på ett annat språk, oklart vilket. Förmodligen är det ungerska. Förstår det gör jag i alla fall inte.

Karaktärerna känns trovärdiga, även om jag tröttnar lite på Annas demoner och jag har svårt att sympatisera med henne. Hon är inte direkt smidig själv, om man säger så. Om Anna får vi i alla fall veta precis allt, men hennes kollega Esko får vi inte veta något alls om. Förutom att han inte gillar invandrare. Överraskande nog så tycker jag mest om Annas och Eskos relation. Den känns mest ärlig och dynamisk. Där händer det grejer. Annas bror får vara med på ett hörn också. För honom har det inte gått lika bra. Han har vägrat lära sig finska och kan knappt ett enda ord. Då är det inte speciellt lätt att bli en del av samhället.

Kolibri är lite småtråkig och den är väldigt mörk, med mycket ångest. Här blir mordfallen som en parentes och har inte alls det fokus som jag hade önskat. Det är inte speciellt mycket utredning, utan mest tid ägnas åt Annas ångest, fylla och ångest igen. Det är nog mer en lyckoträff och slump att de löser fallen.

På Goodreads hade den 3,69 i genomsnitt (beräknat på 1 534 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Kolibri: Lottens bokblogg, Just nu - just här och Bokstunder.

"Tsarens dotter" av Gill Paul

Författare: Gill Paul
Titel: Tsarens dotter
Genre: Drama
Antal sidor: 406
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The secret wife
Översättare: Annika Sundberg
Serie: -
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 19 oktober 2021




Första meningen: Det hade gått tjugonio timmar sedan Kitty Fisher lämnade sin man, och under den tiden hade hon rest 5 975 kilometer.

Baksidetext
1914. Tsarens rike håller på att gå under och familjen Romanovs framtid blir alltmer osäker. Storhertiginnan Tatiana är hemligt förälskad i officeren Dmitri och de drömmer om en gemensam framtid. När familjen fängslas och flyttas långt ut i Sibirien sätter Dmitri en våghalsig plan i verket för att rädda sin älskade.

2016. Kitty Fisher lämnar hals-över-huvud London när hon upptäcker att hennes man är otrogen. Hon åker till den lilla stuga i USA som hon nyligen ärvt efter sin gammelfarfar som hon aldrig kände. Där, på stranden, hittar hon ett halssmycke som kommer att leda henne till en djupt begraven familjehemlighet.

Min kommentar
Tsarens dotter kom som en överraskning från förlaget och har stått och blängt på mig från hyllan i flera år nu. Jag läste mängder av historiska romaner i min ungdom, men de har delvis tappat sin lockelse genom åren. Just den här boken gav mig dessutom vibbar av att vara en romance (många är de som faktiskt kallar den det, har jag sett nu i efterhand). Det som, till slut, vägde över för dess fördel är det ryska. Det har alltid lockat och passat mig väldigt bra. I år åkte boken upp på min Boktolva.

Jag börjar i slutet, vid författarens efterord, som är mycket intressant. Det visar sig att mycket av det som jag utgick från var helt hittepå är sant. En hel del av det andra skulle kunna vara det.

Boken börjar intressant och bra, sedan blir det mest samma sak hela tiden. Varenda sida fylls med hur Dmitrij suktar efter Tatjana och det blir för utdraget för mig. De här karaktärerna är så fullständigt känslostyrda och jag kan inte påstå att någon av dem agerar på ett förnuftigt sätt. Jag har väldigt svårt att relatera till den sortens människa, men i det här fallet så kan jag åtminstone föreställa mig det. Andra halvan så händer det något igen. När jag slipper den himlastormande kärleken så suger boken tag i mig på riktigt. Jag kan knappt lägga ifrån mig boken.

Eftersom det är en britt som har skrivit boken så slipper man alla dessa extra efternamn som ryssar hade/har. Det underlättar att de heter samma hela tiden. Vissa saker känns förvånansvärt aktuella. Som det här med att den rika, naiva eliten inte har koll på verkligheten. Där har det inte förändrats så mycket.

Det är en mycket mörk och mycket tragisk historia som spelas upp på sidorna. Det känns lite otäckt att läsa om deras kärlek och framtidsplaner när man har facit. Eller har man det? Och alltså, det här med att döma andra utan att ha hela historien... varför gör folk det?

Jag tycker om Tsarens dotter överraskande mycket. Andra halvan är en solklar fyra. Kanske borde jag återvända till historiska romaner.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,18 i genomsnitt (beräknat på 42 337 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Tsarens dotter: Johannas deckarhörna, Bokmalen.nu och och dagarna går.

"Brännmärkt" av Lizette Edfeldt

Författare: Lizette Edfeldt
Titel: Brännmärkt
Genre: Science fiction
Antal sidor: 434
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Imperiet 1
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2018
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 september 2021




Första meningen: Blodiga fötter springer över det frosttäckta gräset.

Baksidetext
Efter flera hundra år av översvämningar, orkaner, epidemier och krig tvingas återstoden av mänskligheten att hålla hårt i sina resurser för att inte gå under. Befolkningen är inordnad i ett hierarkiskt system, där bara den som fötts som Alfa kan göra sin röst hörd. En värld, fyra zoner, tio rang.

Detta är Imperiet. I rang åtta lever Adeline Theta - en sarkastisk och upprorisk tjej som vägrar att acceptera sitt öde. Runt halsen bär hon det enda hon har kvar efter sin bortgångna mor en amulett i silver. Smycket är hennes mest värdefulla ägodel, men den drar snart in henne i ett livsfarligt dubbelspel. Hon tvingas ta upp kampen mot Imperiet, som visar sig vila på hemligheter mörkare och blodigare än hon någonsin kunnat ana. För att överleva måste hon ge upp det hon håller allra kärast. Kanske till och med sig själv...

Min kommentar
Brännmärkt dök upp som en överraskning här, för ett bra tag sedan. Den har inte varit högprioriterad, av olika anledningar. En av dem är att beskrivningen lät som något jag har läst många gånger tidigare, men det är ju trots allt så att svensk dystopi, det är man inte direkt bortskämd med. Så i år åkte den upp på Boktolvan. Nu är den äntligen läst och jo, den är väldigt lik andra dystopier.

Det här känns lite som en blandning av Hungerspelen, Divergent och Diabolic (de enda moderna YA-dystopier jag har läst). Personligen så tycker jag att den följer dystopimallen till punkt och pricka (inklusive triangeldramat, och oj, vad jag är less på det), men det är ingen nackdel. Det är också mycket tydligt att den är riktad till en yngre publik. Det jag är säker på att jag hade älskat i min ungdom blir jag bara trött på nu. Så mycket drama...

Världsbygget känns solitt, förutom att själva indelningen av människor inte känns vare sig trovärdig eller effektiv. Karaktärerna är inte speciellt många, men de är tillräckligt många för att det ska bli bara lite förvirrande när alla i samma rang heter samma i efternamn. Det namnet används dessutom i dialogen, så "Kom nu, Theta." kan vara riktat till vem som helst av alla som bor i hela området. Det brukar ändå ge sig vem som menas, men ändå.

Nu, när jag skulle sätta ihop det hör inlägget, upptäckte jag att många har hyllat boken för att den är normbrytande. Visst, hela frågan om sexualitet och kön är avkönifierad, eller vad man ska säga, men... Jag skulle vilja kalla karaktärerna för dystopistereotyper - den lågättade tuffa, snygga tjejen i huvudrollen; den otrevliga, men snygga och starka, manliga birollen, som så klart visar sig vara riktigt trevlig; den fula och elaka och grymma manliga ledaren. På det viset bryter den inga normer alls. Min bedömning bryr sig inte ett dugg om om två människor av samma kön får gifta sig eller om ordet hen används (många gånger helt i onödan, enligt mig). En bok blir inte automatiskt bra för det och inte heller bedömd efter det. Det jag däremot tycker är bra med den här boken är att detta med vem någon blir kär i inte är ett problem överhuvudtaget. Det bara är.

Det här är lite som en debut brukar vara, tycker jag. Den är lite för tydlig, lite för detaljerad, lite för förklarande. Många uttryck används om och om och om igen och en del saker upprepas, många gånger. Hur många gånger måste jag få veta att Davian har isblå ögon? Jag har inte räknat, men jag är ganska säker på att 50 gånger inte räcker. Jag skulle nog våga påstå att läsaren, förmodligen, inte är dum i huvudet och fattar redan första gången något berättas. Bland annat gäller det ledtrådarna, som upprepas in absurdum, vilket gör att den så kallade tvisten inte blir någon överraskning alls.

Potentialen på Brännmärkt är väldigt hög och jag vill kalla detta för bra svensk dystopi. Fortsättningen verkar dröja, men när den kommer så tror jag minsann att jag vill läsa den. Jag tror att den kan vara mycket bättre.

Avdelningen för olika funderingar:
Det här med de röda strecken i dörrkarmen... Vem tog egentligen bort det första strecket? Och var det verkligen det enda de hade att gå efter? Sprang de runt där i mörkret och letade efter röda streck? Det låter väldigt ineffektivt.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,87 i genomsnitt (beräknat på 186 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Brännmärkt: Bokhuset, Mitt liv i ord och Boktycke.

"De försvunna" av Lori Roy

Författare: Lori Roy
Titel: De försvunna
Genre: Thriller
Antal sidor: 315
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The disappearing
Översättare: Leif Janzon
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 augusti 2021




Första meningen: Lane Wallace står ensam på Rowland's Tavern när ytterdörren flyger upp.

Baksidetext
När Lane en gång flydde Florida, för anonymitetens New York City, var hon säker på att aldrig återvända. Tjugo år senare flyttar hon tillbaka, med sina två döttrar, lämnande ett dåligt äktenskap bakom sig. Hon serverar i en bar och bor under föräldrarnas tak, på historiska Fielding Mansion där hon gör sitt bästa för att inte tänka på faderns brott på platsen, under tiden som rektor för en uppfostringsanstalt för pojkar.

Plötsligt försvinner hennes äldsta dotter. Lane fruktar det värsta att seriemördaren som traumatiserade norra Florida på sjuttiotalet är tillbaka. Sedan tio dagar saknas ännu en flicka och hela trakten vakar extra noga över sina döttrar. När yngsta dottern erkänner att hon fått en märklig ny vän, måste Lane räkna med att den äldre dotterns försvinnande har med hennes fars brott att göra eller kanske med hennes egna. Alltmedan media följer varje steg hon tar, och hela staden befinner sig i hysteriskt kaos, får Lane alltför många fiender omkring sig, och alltför lite tid att rädda sin dotter tillbaka i säkerhet.

Min kommentar
De försvunna dök upp som en överraskning för nästan exakt tre år sedan. Då var boken helt okänd för mig. Tror jag. Jag är inte helt säker på om jag såg den bland kommande boksläpp, men av någon anledning ratade den, eller om jag helt enkelt missade den. Det får vi aldrig veta, men nu med facit i hand så vet jag i alla fall att om jag ratade den så gjorde jag rätt.

Det börjar inte alls bra för boken och mig. Det är otroligt rörigt när författaren försöker få in all möjlig information på väldigt få rader. Egentligen är det synd att kalla det information för det är bara en hel hög antydningar. Man får egentligen inte veta någonting.

Något som bidrar till rörigheten är att det finns fyra berättarröster och två tidslinjer (varav den ena är översållad med tillbakablickar). Berättarrösterna är dessutom förvillande lika. Nästan som att det är samma berättare, men ur fyra olika perspektiv. Det tar ett bra tag innan jag får rätt på alla de här olika delarna.

Karaktärerna är inte många, men författaren lyckas inte engagera mig i någon av dem. Den enda som jag eventuellt kan känna något för är Daryl. Stackaren. Talley gör mig mest förvirrad. Det är lite oklart hur gammal hon är. Jag har för mig att jag läste 9, men hon tänker ofta som att hon är 5 och beter sig ibland som att hon är betydligt äldre. Det sorgliga är att hon springer runt på egen hand, helt vind för våg, och ingen verkar bry sig om vad hon gör. I det stora hela så bryr jag mig egentligen inte om någon av dem.

Första halvan, kanske så mycket som två tredjedelar, är ett enda (om)tuggande av hur elak Neil var (är) och hur han tyranniserade resten av familjen. Hela byn faktiskt. Det tjatas och tjatas om det där hemska som hände Lane när hon var 13. Utan att man faktiskt får veta vad det var. Antydningar blir bara irriterande när de upprepas och ältas på det viset. Som en mygga som surrar runt huvudet. För mig blir det bara segt och tråkigt.

Detta är en berättelse om hemligheter, specifikt de inom familjen, hämnd, småstadsskvaller och förutfattade åsikter. Det är väldigt uppenbart att boken vill få en att tro att det är på ett visst sätt. Eftersom jag ofta läser den här typen av böcker så var det enda jag var säker på att det inte var just så.

De försvunna är för ospännande och berättande för en thriller, tycker jag. Stämningen är det dock inget fel på. Historien är också bra. Det är utförandet som inte passar mig.

På Goodreads hade den 3,38 i genomsnitt (beräknat på 835 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om De försvunna: Fru E:s böcker, Kulturnästet och och dagarna går.

"En oskyldig lögn" av Sabine Durrant

Författare: Sabine Durrant
Titel: En oskyldig lögn
Genre: Thriller
Antal sidor: 299
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Lie with me
Översättare: Ing-Britt Björklund
Serie: -
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 juli 2021




Första meningen: På natten kom jag på att det kanske hade börjat tidigare.

Baksidetext
Några små vita lögner kan väl inte skada någon? Eller? Det börjar med en lögn. En banal liten lögn för att imponera på en gammal kompis från universitetstiden som Paul möter i en bokhandel. En lögn för att bli lite mer framgångsrik i vännens ögon. Sanningen är att han är en 42-årig misslyckad författare som hade sin enda succé för över tjugo år sedan.

Nu är han på väg att förlora sin lägenhet, och utsikten att behöva flytta hem till mamma får honom att tacka ja till vännens middagsinbjudan, där han träffar den vackra änkan Alice. Hon har allt han vill ha, och nu tänker han bli en del av hennes liv. När han får möjlighet att följa med Alice och hennes vänner till Grekland är han mer än nöjd.

Men i den grekiska hettan blir han alltmer insnärjd i sina lögner och kanske är han inte den enda som ljuger?

Min kommentar
Ibland dyker det upp böcker som jag helt har missat (eller eventuellt ratat, av någon anledning). En oskyldig lögn är en sådan bok. Jag minns inte längre om jag missat eller ratat. Förmodligen det första, den låter ju verkligen som något för mig. Trots det så har den blivit stående oläst i några år. 2021 verkar vara året att ta tag i gamla surdegar och i år tog jag med den i min boktolva.

Nu när jag har läst den så kan jag inte låta bli att fundera över hur man översätter titlar. I det här fallet så är den svenska titeln extremt missvisande. Exakt vilken av de 100-tals lögnerna som förekommer åsyftas egentligen? Undrar jag. Den engelska titeln, Lie with me, är så mycket mer talande. Och rätt.

Karaktärerna är inte speciellt många och det de alla har gemensamt är att ingen, absolut ingen, är sympatisk. Alla verkar de ha något att dölja och alla ljuger. Oavbrutet. Huvudpersonen Paul säger knappt ett enda sant ord. Förmodligen så har han ljugit så mycket att han inte längre vet vad sanning är och det finns nog inte en ärlig cell i hela hans kropp. Han ljuger, stjäl och bedrar. Visst låter han kul? Personligen så orkar jag inte ens tycka illa om honom, han är helt enkelt inte värd att lägga någon energi alls på. Han är bara patetisk. Och så otroligt självgod att han inte ens reflekterar över att andra kanske gör samma sak mot honom.

Mitt stora problem med den här boken är detaljnivån. Det blir så otroligt ordrikt. Ibland får jag känslan att författaren försöker beskriva ett foto. Speciellt den gången när han går genom byn, som är beskriven ända ner till minsta gatsten. Då är detta alltså en fiktiv ö, även om nu en by med samma namn finns på Korfu. Dessutom är all den här informationen fullständigt irrelevant för handlingen. Jag behöver inte, och vill inte ha, färdiga och detaljerade bilder. Det jag vill ha är känslan.

Den obehagliga stämning som författaren försöker skapa förtas helt av alla långrandiga beskrivningar av allt och inget. Det funkar inte alls för mig. Jag tycker dessutom att det var ganska uppenbart vad som hade hänt, så ingen twist för min del. Förmodligen så har jag läst för många böcker med opålitliga berättare. För opålitlig är han, Paul. När det gäller andra. Dock vet ju läsaren hela tiden vad som är sant, när det gäller honom.

Maken till seg bok har jag knappt träffat på. Det tog mig sex dagar att läsa dessa 300 sidor, vilket måste vara något slags bottenrekord. Historien i sig har potential, men sättet den berättas på förstör det för mig. Jag var redo att sätta en tvåa i betyg på En oskyldig lögn, allra mest 2,5, men det tog sig ganska rejält på slutet. Nu verkar det vara så att jag är relativt ensam om att tycka så här för jag kan inte hitta en enda blogg som håller med, så det kan vara jag som har fel.

Avdelningen för olika funderingar:
Jag har ganska länge förstått att jag reagerar på helt andra saker än de berömda "alla andra". Det hände att jag glömde vem som var vem i den här boken, men när Paul stjäl en sedel på tio euro, som en polis tar när han letar igenom plånboken och som Paul sedan ändå på något sätt har kvar och vill betala en båtbiljett med... då reagerar jag. Riktigt dåligt!

På Goodreads hade den 3,73 i genomsnitt (beräknat på 10 947 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om En oskyldig lögn: Johannas deckarhörna, och dagarna går (gästbloggare A) och Bina's Books.

"Jag följer dig" av Dan Nilsson

Författare: Dan Nilsson
Titel: Jag följer dig
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 326
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Niklas Lund 2
Förlag: Hoi Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 juni 2021




Första meningen: Niklas Lund vek upp brevet och läste det för sjätte gången.

Baksidetext
Niklas har två dagar på sig att ta reda på vem som utför aktiviteter i hans namn. Det är så lång tid som han är på permission från fängelset, där han sitter sedan han gått över gränsen som privatspanare.

Den okände personen skickar ett meddelande som lockar Niklas till ett hus i gamla hemstaden Eslöv. Plötsligt blir en kvinna mördad i samma hus, vid samma tillfälle. Samtidigt inser Niklas att mördaren för en brutal kamp mot den företagskoncern som hans egen pappa startade en gång i tiden. Och mördaren är övertygad om att Niklas står på hans sida – utifrån den sanning som kommer att avslöjas.

För att förstå den hårdföra kampen måste Niklas lära känna både sin numera döda pappa och dennes företag på nytt – men också undersöka sin egen plats i historien. Med sig har Niklas sin nya allierade privatspanare – mest känd som ”Spanjorskan”. Mot sig har han polismannen Per Mattsson, som har sin egen agenda för att snabbt hitta mördaren.

Det visar sig att mördaren väckt gamla oförrätter till liv på IT-koncernens huvudkontor i Lund. Den fortsatta jakten på mördaren tar Niklas och hans bihang genom hela Skåne – med spår som leder ända till Thailand. Frågan de måste ställa sig är: Hur kommer det sig att någon kunnat dölja en sådan hemlighet – när Niklas pappa skapat en modern koncern som står för total öppenhet?

Min kommentar
Jag följer dig dök upp som en överraskning tillsammans med en annan bok för några år sedan. Av någon anledning så har den den förblivit oläst. Trots att den utspelar sig i mitt närområde. Det finns mycket med den här boken som borde locka mig till läsning. I år fick den vara med i min Boktolva och nu är den äntligen läst.

Miljön blir faktiskt bättre än vad jag hade hoppats på. Vi rör oss på flera platser runtom i Skåne och jag känner igen/har besökt de flesta av dem. Bland annat ett bostadsområde som jag går igenom varje dag på min väg till jobbet (när jag inte jobbar hemma, vill säga). Jag är nästan barnsligt förtjust över att känna igen mig så.

Karaktärerna är inte speciellt många och de är väldigt tydliga. För att vara ett tekniskt snille och självutnämnd spanare så är Niklas Lund ganska korkad. Han fattar helt vansinniga beslut och beter sig både aningslöst och dumt. Varken hans analytiska förmåga eller självbevarelsedrift verkar vara på topp. Det stör mig rejält när karaktärers agerande inte stämmer med beskrivningen av dem, som det blir här. Både Niklas Lund själv och hans medhjälpare, Jeanette, beskrivs som smarta, men de beter sig inte så.

Det höll på att gå illa redan från start här. Många referenser till något som hänt tidigare dök plötsligt upp, vilket fick mig att kolla upp den här boken närmare. Det här visar sig vara andra delen i en serie. Ingenstans i bokens beskrivning framgår det att detta är en fortsättning. För mig ställer det till problem. Jag får aldrig veta vad det är Niklas Lund egentligen har gjort för att sitta i fängelse. Det gör det svårt för mig att avgöra om han är en bra eller dålig person.

Läsningen flyter på bra, det är både fartfyllt och rappt, men en liten aning humor. Det händer något mest hela tiden. Mitt problem är att det är på tok för otroligt och osannolikt. Här är alltså två "privatspanare", som inte bara får ta del av polisens utredning utan i stort sett leder den. Nej, inte speciellt trovärdigt. Vem som var den skyldige var ganska uppenbart, tycker jag. Vissa karaktärer (faktiskt även i verkligheten) ger mig bara dåliga vibbar. Varför är lite oklart, men jag tror att det beror på att somliga inte beter sig som "riktiga" människor, som går att tro på.

Jag gillar verkligen att IT får spela en roll här, det är ju lite mitt område. De där forumen som nämns är rent farliga, om man tror på allt som folk skriver. Däremot så kan man få nyttig information och det händer att jag kollar på Flashback, speciellt när det har hänt något i mitt närområde och jag vill veta vad. Man måste bara vara källkritisk när man läser.

Idén och temat i Jag följer dig är intressant och aktuellt, men tyvärr så haltar utförandet lite. Jag får ibland känslan av att jag läser en bok om mästerdetektiven Kalle Blomkvist.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,64 i genomsnitt (beräknat på 11 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Jag följer dig: Boklysten, Bina's Books och Bokraden.

"Bekännelsen" av Jo Spain

Författare: Jo Spain
Titel: Bekännelsen
Genre: Thriller
Antal sidor: 334
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The confession
Översättare: Hanna Williamsson
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 maj 2021




Första meningen: Den första skuren av min mans blod som träffar TV-skärmen är det som kommer att hemsöka mig under de följande veckorna - ett perfekt diagonalt stänk där varje liten droppe faller som en klarröd tår.

Baksidetext
Sent en kväll kliver en man in i det luxuösa hem som tillhör ökände bankiren Harry McNamara och hans fru Julie. Mannen attackerar Harry, obeskrivligt brutalt, medan Julie ser på, fastfrusen av skräck.

Onekligen ser det ut som om Harrys många synder korruption, girighet, svek till sist hunnit ikapp honom. En timme senare överlämnar sig våldsmannen till polisen, som alltså har ett offer, en misstänkt gripen och till och med ett ögonvittne. Ändå kan Julie inte släppa känslan av att det kommer mer. Var Carneys snabba bekännelse verkligen ett svar på hans samvete eller är det bara det första draget i ett dödligt spel?

Min kommentar
Bekännelsen dök upp som en överraskning för drygt tre år sedan. Man skulle kunna tycka att en bok med den här handlingen, som utspelar sig i Dublin, snabbt borde ha flutit upp och placerat sig överst i läskön. Men icke. Ibland räcker inte ens det. I år tog jag med den i min Boktolva. Jag är ju väldigt nyfiken på vad jag tycker om hennes författarskap, hon har skrivit fler böcker som jag är nyfiken på.

Boken börjar med en smäll, kan man säga. Nästan en smärre chock. Kan man verkligen börja en bok så där? Jodå, det går bra och den starten fångade omedelbart mitt intresse. Tyvärr så bibehålls inte det järngreppet utan det dalar och blir mer ett drama än en thriller. Den nervpirrande, ovissa spänningen saknas helt, i stället blir det spännande som i intressant när vi får följa karaktärerna och deras personliga problem. De innefattar, bland annat, alkoholism, barnlöshet, otrohet och en tung barndom med föräldrar som har alkoholproblem och psykiska problem.

Det finns tre berättare, eller vad man ska kalla det. POV:s kanske. Julie och JP berättar i jag-form medan Alice, av någon oklar anledning inte gör det. Just tråden med polisen Alice ställer jag mig frågande till. Den behövs inte överhuvudtaget, jag tycker den tillför noll och intet. Även om nu hon faktiskt verkar vara den enda sympatiska karaktären här. I övrigt så gillar jag varken Julie, Harry eller JP och kan varken relatera till dem eller förstå dem. Jag bryr mig egentligen inte om dem, men jag vill gärna veta hur allt blev som det blev. Det är ett styvt jobb att ändå få mig att gilla berättelsen med de här förutsättningarna.

Jag tycker att allt blir lite för långdraget, mest för att det ju faktiskt är ganska uppenbart vad som hänt. Varför dröjer lite och vad som ledde fram till det får vi inte veta förrän mot slutet. Rent berättarmässigt så är det snyggt gjort, men detta är alltså ingen vem-gjorde-det. Det vet man redan från början och det finns faktiskt logik i vansinnet. Trots allt. Även om den är fel.

Lite förvånad är jag över att Bekännelsen inte har rönt större framgångar i Sverige. Det är ingen klockren fyra, men det är omöjligt för mig att sätta ett lägre betyg på ett gediget arbete. Jag vill väldigt gärna läsa mer av henne.

Avdelningen för olika funderingar:
Vid ett flertal tillfällen så refereras till något som JP:s mamma hade gjort mot/med honom när han var liten. Vad var det, egentligen? Har det editeras bort? Jag kan inte minnas att jag läste vad det var.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,95 i genomsnitt (beräknat på 3 801 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Bekännelsen: Läsa och lyssna, DAST Magazine och Läsvärd eller inte.

"Allting växer" av Lyra Koli

Författare: Lyra Koli
Titel: Allting växer
Genre: Science fiction
Antal sidor: 310
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 april 2021




Första meningen: Jag trodde nästan att jag hade glömt det här språket, men tangentbordet under fingertopparna väcker känselminnen som åren av att diktera på engelska inte har suddat ut.

Baksidetext
Efter klimatkatastrofer och världskrig har Förenta Nationerna förtätats till en klimatkontrollerad zon. Här lever människor det goda livet bland blomstrande takträdgårdar, VR-miljöer och kroppsintegrerade teknologier. Jossi, nygift och nyutexaminerad konstnär, borde egentligen vara lycklig. Men trots att medicinimplantaten reglerar hennes hormonnivåer drabbas hon av en oförklarlig dödsångest, som inte ens det kryoniska löftet om evigt liv biter på. På jakt efter förklaringar söker sig Jossi till politiken. Men de etablerade partierna visar sig vara fulla av floskler. Snart dras hon i stället in i en radikal organisation, som tror att lösningen på allt är att omvandla människans relation till naturen.

Min kommentar
Allting växer dök upp som en överraskning för ett par år sedan och den har helt ärligt inte varit prioriterad alls. Jag var helt säker på vad det var för typ av bok och det var då en sort som jag inte gärna ville läsa. I år tog jag med den i min Boktolva, bara så att den skulle bli läst någon gång, men det tog emot att börja. Tog emot väldigt mycket. Men... så fel man kan ha!

Det framgår inte när boken utspelar sig, men det är en bit in i framtiden. Jag skulle säga minst två generationer framåt. Världen som vi känner den finns inte längre. Den befolkning som räknas bor i artificiella klimatbubblor där typ inget är på riktigt. Här kan man man snacka om mobilzombies! Man bara blundar så har man alla flöden, och allt annat också, på insidan av ögonlocken. Vilket så klart betyder att alla går omkring och blundar. Ingen ser något eller någon alls. Nästan inget sker i verkligheten utan man går och sätter sig i sitt VR-rum och upplever allt. Möten och demonstrationer sker också i VR. Det finns gråtappar som man kan starta så att ens animerade persona riktigt kan visa hur starkt man känner för något. Medan man själv gör något helt annat. Ett uppdaterat Facebook minsann. Yta är allt. Perfektion är det enda eftersträvansvärda.

Jag kan inte påstå att jag bryr mig om någon av karaktärerna, men det är ju lite det som är grejen. Att de inte är människor på riktigt. Att de faktiskt inte lever. Bara överlever.

För mig är det här en extremt obehaglig bok, som inte alls är speciellt osannolik. I min bok är inte perfekt = lycklig. Jag tycker att det behövs skönhetsfläckar och lite olycka för att man ska veta vad vackert och lyckligt är. Att inte ha några toppar eller dalar skulle göra mig olycklig på riktigt. Lite som Jossi i boken. Jossi som plötsligt börjar känna saker. Något som inte alls är acceptabelt. Då räknas man som ett psykfall och blir sjukskriven. Alla ska vara likadana. Ingen ska sticka ut på något sätt. Inte ens barn blir till på ett naturligt sätt. Dem beställer man och blir tilldelad och barnet är inte släkt med någon av föräldrarna.

Den romantiserade synen på naturen som Organisationen har är skrämmande. Å andra sidan så är vägen till helvetet kantad av goda intentioner. Dock är jag ytterst tveksam till om det verkligen fanns några goda intentioner ens från början. Deras idéer påminner mer om nazisternas groteska experiment. Slutet på boken blir lite för flummigt, lite för mycket navelskåderi för mig, men ändra fram till den sista delen så är det här väldigt bra.

Allting växer var inte alls vad jag förväntade mig, vilket var en bok som skulle slå in öppna dörrar. Att den liksom skulle skriva mig på näsan vad jag skulle tycka. Jag hittar inget sådant. Det här känns som en modern version av 1984. På ett bra sätt.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,07 i genomsnitt (beräknat på 138 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Allting växer: Bokhyllan, I stället för bokcirkel och Gabis annex.

"I fiskarnas tecken" av Melissa Broder

Författare: Melissa Broder
Titel: I fiskarnas tecken
Genre: Drama
Antal sidor: 298
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The pisces
Översättare: Helena Hansson
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 mars 2021




Första meningen: Jag var inte ensam längre men jag var det.

Baksidetext
Lucy har skrivit på sin avhandling om Sapfo i nio år när förhållandet med pojkvännen tar slut och det blir omöjligt för henne att bo kvar i Phoenix. Systern Annika insisterar på att Lucy ska passa hennes hund och bo i systerns fantastiska hem: en glaskub i Venice Beach. Men Lucy finner ingen lindring från ångesten. Inte hos den grekiska kör av kvinnor hon möter i gruppterapin för kärleksberoende. Knappast heller på Tinder. Inte ens i den kravlösa ömheten hos hunden Dominic. Men allt förändras en dag vid stranden när hon spanar in en gåtfull simmare. Efter att ha blivit varse hans identitet tvingas Lucy att fullständigt omvärdera sin syn på vad kärlek och förhållanden kan vara.

Min kommentar
Den här boken dök upp som en överraskning från förlaget för ett bra tag sedan. Helt ärligt så har jag aldrig känt mig lockad att läsa den. Inte ens innan jag började höra vad den handlade om. Eftersom jag har problem med att göra mig av med olästa böcker (en släng av FOMO) så tog jag med den i min Boktolva i år. I fiskarnas tecken var precis det jag trodde att den var och nej, jag gillade inte The shape of water heller. Jag har ingen aning om var jag ska börja med att förklara vad jag tänker om den här boken. Eller ens om det är lönt att försöka.

Låt oss börja med huvudpersonen Lucy. Min första tanke är "38? Är hon verkligen 38?!" och ja, den tanken finns kvar genom hela boken. Hon är så otroligt självupptagen och är ännu ett fall av "hela världen kretsar kring mig". Jag skulle vilja ta tag i henne och säga åt henne att lyfta blicken, att sluta ägna sig åt navelskåderi. Visserligen av högsta klass, men ändå. Jag kan inte få ihop ens det minsta intresse för henne och jag kunde inte bry mig mindre om hur det går för henne.

Hela boken är ett frossande i fenomenalt ordbajseri. Från början till slut. Filosofiska funderingar skulle man kanske, i bästa fall, kunna kalla det, men det är helt bortkastat på mig. Det är flummigt och konstigt. Ibland på ett roligt sätt. Oftast bara väldigt tragiskt. Jag känner till att det finns de som har den här typen av humor, men detta klickar inte alls med mig.

Språket är en historia för sig och det gäller att inte vara pryd. Här vimlar nämligen av ord som bara en massa k*k, f*tt*, kn*l*a. Det är inget jag uppskattar, vare sig i talat eller skrivet språk. Jag är inte mycket för den erotiska genren, men sensuellt brukar jag klara av, i alla fall lite bättre. Tyvärr är den här boken inte ett dugg sensuell. Den är bara snuskig. Jag fick flashbacks från min ungdom och de där läsarnas egna sexberättelser i de gamla herrtidningarna. Precis så kändes det att läsa. Det hela är fullständigt absurt och även utan den där merman-erotica-delen (ja, det är uppenbarligen en grej som finns) så hade detta varit för konstigt för mig.

Det är ju ganska ofta som jag gillar en historia, men klagar på utförandet. Här är det nästan lite tvärtom. Historien är skit, men utförandet är bra. Oftast. I fiskarnas tecken är ett ältande av rang. Allt går i en cirkel och upprepas. Tack och lov inte i det oändliga utan bara tills boken är slut. Ett slut som faktiskt ger ett halvt poängs påslag i betyget.

På Goodreads hade den 3,23 i genomsnitt (beräknat på 13 949 betyg).
Jag ger den 2,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om I fiskarnas tecken: C.R.M. Nilsson, Bokhusflickan och Den läsande kaninen.

"Dolt i vatten" av Catherine Steadman

Författare: Catherine Steadman
Titel: Dolt i vatten
Genre: Thriller
Antal sidor: 365
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Something in the water
Översättare: Klara Lindell
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 februari 2021




Första meningen: Har du någonsin grubblat över hur lång tid det tar att gräva en grav?

Baksidetext
Hur skulle de ens kunna önska att något vore annorlunda? Erin är dokumentärfilmare på väg att få sitt genombrott. Mark är investeringsrådgivare på en bank, med stora framtidsplaner. De är passionerat förälskade i varandra, nygifta och på idyllisk smekmånad i solen på ön Bora Bora i Franska Polynesien. Men så förändras allt när Erin och Mark under en dykning gör en chockerande upptäckt i vattnet. De måste bestämma sig för om de ska rapportera det till någon eller inte. Å ena sidan borde de antagligen göra det. Å andra sidan: vem skulle kunna ta skada av att de höll tyst? Beslutet Erin och Mark fattar sätter igång en kedja av oförutsägbara händelser, med katastrofal utgång...

Min kommentar
Psykologiska thrillers lockar alltid mig. Dolt i vatten var inget undantag, när jag la märke till den för snart två år sedan. Samma vår dök den faktiskt upp här på hallmattan och jag blev riktigt glad för det. Ändå har det dröjt tills nu innan jag tar tag i den. Något jag inte alls ångrar.

Efter bara runt ett tiotal sidor är jag helt såld. Då har jag lett flera gånger och till och med lyft på ögonbrynet en gång. Jag bara älskar tonen i berättandet. Det börjar så fantastiskt bra och jag hoppas så att det ska fortsätta. Det gör det inte, men det blir inte så mycket sämre.

Erin och Mark är två väldigt intressanta karaktärer. Båda två verkar ha mycket bagage. De är korkade, men inte så korkade att det blir osannolikt. De beter sig underligt mot varandra, de döljer saker och ljuger. Jag får olustiga vibbar av dem båda två, [spoiler]men Mark tycker jag mer och mer illa om för varje gång han säger eller gör något. Genuint illa[/spoiler]. Mark kör med härskartekniker och Erin är så osannolikt godtrogen och naiv. Eller korkad om man så vill.

Här finns en hel del vändningar, dock inga direkt oväntade. Själva "gåtan" är inte så bra gjord, jag tycker det är ganska tydligt vad det är som egentligen händer. Drivet är väldigt bra och jag vill hela tiden komma framåt. Jag är på riktigt intresserad av alla sidospår och allt som händer. Allt snurrar bara fortare och fortare. Det finns nog inget onödigt alls.

Alla trådar knyts inte ihop och alla frågor får inte svar. Detta är något jag inte brukar gilla, men i det här fallet så funkar det. Faktum är att det bara blir mer trovärdigt på det här viset, eftersom vi ju bara har Erins perspektiv och vi vet bara det hon vet. Vilket inte är så mycket.

Som sagt så finns det en hel del frågor kvar när boken är slut. Den viktigaste är nog ändå: Var allt verkligen bara en slump? Eller var allt noga planerat? Om Dolt i vatten någon gång blir film så vill jag väldigt gärna se den. Och Catherine Steadman kommer jag att hålla utkik efter.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,59 i genomsnitt (beräknat på 124 488 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Dolt i vatten: Johannas deckarhörna, Bloggbohemen och Bokkoll.

"Blodig januari" av Alan Parks

Författare: Alan Parks
Titel: Blodig januari
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 351
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Bloody January
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: Harry McCoy
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 januari 2021




Första meningen: Det blev en av dessa utredningar som poliser kunde peka på som vattendelare i sina karriärer.

Baksidetext
När en tonårspojke skjuter ihjäl en ung kvinna mitt på en trafikerad gata i Glasgow och sedan tar livet av sig är kommissarie Harry McCoy säker på en sak: Det var ingen slumpmässig våldshandling.

Tillsammans med sin nya partner använder sig McCoy av sitt nätverk i Glasgows undre värld för att driva utredningen framåt, men snart stöter han ihop med ett hemligt sällskap som leds av stadens rikaste invånare: familjen Dunlop.

McCoys chef vill inte att han utreder dem. Dunlop-familjen verkar vara omöjliga att komma åt. Men McCoy har andra idéer...

Min kommentar
Böcker från/som utspelar sig i Skottland står av någon anledning väldigt högt i kurs hos mig. Dessvärre är det inte alltid de funkar. Blodig januari blev jag väldigt nyfiken på när jag såg den och en vacker dag så dök den upp här hemma på hallmattan. Det var ett tag sedan nu, men nu är den äntligen läst och vad passar bättre än att läsa den i januari.

Allt som kommer från Skottland (och specifikt Glasgow) är tydligen mörkt och skitigt. Här är det ännu värre... allt är liksom värsta möjliga. Till och med vädret. Hopplösheten är monumental. Frågan är hur någon överhuvudtaget orkar. Det bästa alternativet verkar vara att bara ge upp. För mig blir det alldeles för många ytterligheter.

Det finns en del trevliga tidsmarkörer också, som till exempel Sweet, Marc Bolan, Rod Stewart, Chirpy Chirpy Cheep Cheep, men för det mesta så är det deprimerande. Var poliserna verkligen så här på 70-talet? Jag hoppas inte det. Här spenderar de i alla fall mer tid på puben än löser mord. När de inte är snorfulla så är de höga som hus. Gärna både och. Vår så kallade hjälte är inget undantag. Han har dessutom affärer med kriminella och en "flickvän" som är prostituerad. Poliserna känns som karikatyrer av sig själva och allt är genomsyrat av klyschor och schabloner. Boken får mig att tänka på filmen Sin City. Som jag inte gillade.

McCoy, antihjälten, har trots allt ett visst rättspatos och integritet. Problemet är bara att han inte använder dem. Eller snarare är det så att olika omständigheter hindrar honom från att använda dem. Dubbelmoral verkar han vara utrustad med också och tydligen gäller andra gränser för hans kollegor än vad han har satt upp för sig själv. Bland annat så blir han rejält arg på en kollega som i stort sett gör samma sak som han själv. Det handlar bara om olika grader i helvetet. Jag tycker ändå att det hade varit kul med en polis som inte är korrumperad, inte super/tar droger, inte går till prostituerade och inte hänger med tungt kriminella.

Till och med språket är hårdkokt, vilket väl egentligen är tur för nu passar det ihop i alla fall. Till och med de liknelser som förekommer är hårdkokta, som till exempel "ett ansikte lika långt som en regnig helg". Det livar onekligen upp. Historien drivs framåt på ett effektivt sätt.

Det finns ändå en hel del utredning här, det gillar jag och jag är glad att det hinns med mellan alla pubrundor och baksmällor. Däremot så är jag så osannolikt less på dessa supermänniskor som blir slagna, sparkade, skurna och så vidare, men på nästa sida så står de upp ändå.

Blodig januari är rejält hårdkokt och innehåller allt som en hårdkokt deckare ska innehålla. Om jag ska läsa andra delen? Ja, kanske, men i så fall inte för McCoy. Jag sätter mitt hopp till Wattie.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,90 i genomsnitt (beräknat på 1 301 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Blodig januari: Lottens bokblogg, Kapprakt och En trave böcker.

Boktolva 2021

En av de riktigt bra utmaningarna som florerar i bokbloggosfären är Boktolvan, som har sitt ursprung hos enligt O. Den går ut på att läsa böcker av tolv författare som man ännu inte har läst någonting av. Jag har ytterligare ett krav, förutom att det ska vara en ny författare, så ska boken även finnas i min bokhylla. För elfte året så kör jag den här utmaningen.

Jag har en hel del olästa böcker av författare jag inte läst något av så det är en ganska komplicerad sak att plocka ut endast tolv stycken. Oftast försöker jag blanda genrer, men eftersom jag har flest inom den så kallade spänningsgenren så är det ofrånkomligt att det blir flest av den typen.

Detta är de tolv nya författare och deras böcker som jag tänkt ge mig på nästa år:

Melissa Broder (I fiskarnas tecken)
Sabine Durrant (En oskyldig lögn)
Lizette Edelfeldt (Brännmärkt)
Kati Hiekkapelto (Kolibri)
Lyra Koli (Allting växer)
Dan Nilsson (Jag följer dig)
Alan Parks (Blodig januari)
Gill Paul (Tsarens dotter)
Lori Roy (De försvunna)
Riley Sager (De sista flickorna)
Jo Spain (Bekännelsen)
Catherine Steadman (Dolt i vatten)

Har du läst någon av dem? Vad tyckte du?