Smakebit på søndag: Allting växer

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Egentligen tycker jag att alla helger borde vara så här. Fyra dagar ledigt. Så mycket lugnare jag blir när jag har dubbelt så lång tid att hinna med allt som ska hinnas med. Ett par långpromenader har till och med kunnat läggas in.

Det känns som att jag på något sätt har kommit i otakt med smakebitarna och läsningen. Varje söndag närmar jag mig slutet i en bok, i stället för att precis ha påbörjat en. Så var det alltid förut. Vad jag kan komma ihåg. Och jag vet helt ärligt inte hur jag bär mig åt för att varje påsk inte läsa en deckare. Jag hade ändå planerat in en först i april, men den läste jag ut innan påsken egentligen började. Jag tjuvstartade visserligen på den i mars, men den var så bra att det inte gick att sluta läsa. Så kan det gå. Nu läser jag i stället Allting växer av Lyra Koli, som alltså inte är en deckare utan en dystopi. Den är inte alls vad jag förväntade mig utan, än så länge, mycket bättre.

Så här beskrivs boken: Efter klimatkatastrofer och världskrig har Förenta Nationerna förtätats till en klimatkontrollerad zon. Här lever människor det goda livet bland blomstrande takträdgårdar, VR-miljöer och kroppsintegrerade teknologier. Jossi, nygift och nyutexaminerad konstnär, borde egentligen vara lycklig. Men trots att medicinimplantaten reglerar hennes hormonnivåer drabbas hon av en oförklarlig dödsångest, som inte ens det kryoniska löftet om evigt liv biter på. På jakt efter förklaringar söker sig Jossi till politiken. Men de etablerade partierna visar sig vara fulla av floskler. Snart dras hon i stället in i en radikal organisation, som tror att lösningen på allt är att omvandla människans relation till naturen.

Det är svårt att välja ett lösryckt stycke, som inte är helt obegripligt. Min smakebit är från sida 74, trots att jag har kommit mycket längre:

- Gold-vive, mandelbloom, catfoot and blue violets, mumlade hon. Vad betyder det?
     - Skandinaviska blomnamn, svarade Helena kort.
     Jossi motstod impulsen att fråga hur de skulle uttalas. Helena hade aldrig talat något annat än engelska med vare sig hennes mamma eller henne själv. Om man bad henne säga något på det gamla språket brukade hon vägra och rentav bli sur. Nu satt hon med ögonen slutna och tittade på något annat, som för att demonstrera att det här samtalet var över. Jossi skannade in den första meningen i översättningsprogrammet också. Look how many flowers that are already blossoming on the meadow! Men vad var en meadow? "Ängen"? Var det någon sorts dåtida takträdgård?