"Viskaren" av Karin Fossum

Författare: Karin Fossum
Titel: Viskaren
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 308
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Hviskeren
Översättare: Margareta Järnebrand
Serie: Konrad Sejer 13
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 juli 2020




Första meningen: Vacker var hon inte, och det insåg hon naturligtvis, hon rörde sig som de flesta oansenliga kvinnor, försiktigt över golvet och med urskuldande blick.

Baksidetext
Kommissarie Konrad Sejer sitter i polisens förhörsrum med en kvinna. Ett fruktansvärt brott har begåtts. Sejer söker sanningen och försöker förmå kvinnan att berätta sin historia.

Ragna Riegel tar ingen plats, hon är liten och tunn, viskar till och med fram orden efter en misslyckad stämbandsoperation. Ragna arbetar på Europris, där vanliga människor köper vanliga, mörka dunjackor till lågpris. Efter föräldrarnas död bor hon ensam i barndomshemmet, sin son har hon inte mycket kontakt med, han har flyttat till Berlin och skickar bara enstaka jul och födelsedagskort.

Hennes liv följer fasta rutiner, det är så hon vill ha det. Hon sitter på samma säte i bussen varje dag, handlar i samma närköp. Hon har ordning på livet. Tills den dag då hon får ett hotbrev. Någon vill döda henne. Rutinerna förvandlas till skräck och förvirring, Ragna måste försvara sig. Till varje pris.

Min kommentar
Karin Fossum var länge en favoritförfattare, men de senaste böckerna har jag blivit lite besviken på. Det kanske hör till när en serie har kommit upp i ansenliga dussinet, men det har i alla fall gjort att det tar emot lite att läsa. Därför har Viskaren blivit stående att bra tag i väntan på läslust. I stället för att bara vänta på den så la jag till serien i min Finish That Series-utmaning i år och nu har jag äntligen läst den.

Den här boken är lite mer lik de tidigare böckerna, avseende titten in i förövarens psyke. Dock är det i kubik, eftersom nästan hela boken är det, skulle man kunna säga. Brottet har skett och förövaren sitter häktad. Det finns ingen utredning överhuvudtaget. I stort sett allt är Sejers förhör med Ragna. Efter ett tag dyker det också upp brev mellan Ragna och hennes son. De känns väldigt detaljerade och ordrika. Jag kan ärligt säga att jag aldrig någonsin har skrivit sådana brev. Inte ens min dagbok hade så mycket information.

Känslorna för Ragna ändrar sig några gånger under läsningen, men jag är för det mesta irriterad på henne. Hon gnäller på att ingen här och ser henne, men själv ser hon inga andra. Hon är inte ett dugg intresserad av andra människor. I början tycker jag lite synd om henne, men det dröjer inte länge innan jag börjar misstänka att det är något annat fel på henne. Förutom att hon har tappat rösten. Hennes tankar och fantasier är märkliga.

Layouten på boken finns det en hel del att säga om. Allt är som en enda stor textmassa, nästan. Det finns inte ett enda talstreck eller citationstecken för att markera tal. Inte heller finns det egentligen något som markerar skiftet mellan förhör och berättelse. Ibland finns det en asterisk mellan två stycken. Ibland inte. Jag kan inte hitta någon som helst logik i dem.

Slutet på Viskaren är ovisst, tvetydigt. Antingen Sejer eller Ragna har fel, man får liksom inte veta vem. Jag kan ju tycka att en deckare utan avslut på något sätt inte är en deckare. Jag vet i alla fall vad jag tror att slutet betyder. Bara för att man är paranoid betyder det inte att man inte är förföljd.

På Goodreads hade den 3,53 i genomsnitt (beräknat på 1 247 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Viskaren: Tofflan, Läsvärd eller inte? och Gunillas bokblogg.

"Helveteselden" av Karin Fossum

Författare: Karin Fossum
Titel: Helveteselden
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 233
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Helvetesilden
Översättare: Margareta Järnebrand
Serie: Konrad Sejer 12
Förlag: Forum
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 augusti 2016




Första meningen: Femte juli 2005, varmt.

Baksidetext
I handlingens centrum står två ensamstående mödrar med varsin son, två familjer som på varsitt håll kämpar mot tillvarons torftighet och dåliga odds, män som svikit och familjehemligheter som får katastrofala följder.

Det är en varm sommardag i början av juli 2005. I en sänka, intill en träddunge, står en gammal, rostig husvagn. Inuti ligger en kvinna och hennes femårige son döda. Brutalt mördade. Fyra knivhugg i moderns kropp, lika många i barnets. På golvet bredvid dem ligger det blodiga mordvapnet, en kniv med långt blad.

Kniven och ett blodigt fotavtryck är de enda spår poliskommissarie Konrad Sejer har då han försöker lösa vad som på en gång framstår som ett vansinnesdåd och ett välplanerat mord. Varför befann sig kvinnan och hennes son i husvagnen? Och vem har haft motiv att mörda dem?

Min kommentar
Det här är alltså tolfte delen i serien om Konrad Sejer och jag var faktiskt lite orolig när jag började läsa. Förra boken gjorde mig ganska besviken och även om nu Helveteselden är bättre än Carmen och döden så är den ändå väldigt långt ifrån Fossums tidigare böcker.

På något sätt känns det som att Fossum skriver på slentrian nu och den där känslan jag fick för de inblandade i de, åtminstone, åtta-tio första delarna, infinner sig inte. Det känns lite som att jag har läst det förut. Återigen handlar det om en aning osunda relationer mellan mor och son, något slags diagnos och frånvarande fäder. Alla brott begås inte av den här försvinnande mängden människor. Sejer och Skarre är knappt med alls, de figurerar bara i utkanten och Sejer känns väldigt trött och grå. Jag får inte alls samma känsla för honom.

Boken blir också extremt svårläst eftersom alla talstreck och/eller citationstecken plötsligt lyser med sin frånvaro. Det gör det i stort sett omöjligt att reda ut vad som är dialog och vad som är tankar. Jag var faktiskt tvungen att kolla om det har varit så i de andra böckerna, men det har det inte.

Historien börjar på sätt och vis i slutet, med mordet. Allt som händer efter det är inte viktigt. Vi får i stället veta vad som ledde fram till dådet. Det är nog ett ganska bra upplägg för det är väldigt tydligt vem som är förövaren. Det finns liksom bara en möjlig skyldig.

Det som räddar boken lite är att karaktärerna är väldigt tydliga och trovärdiga. Relationerna är bra beskrivna och jag blir speciellt berörd av Bonnies liv. Vilken kämpande och positiv människa. Och vilket öde. En riktigt sorglig historia. Spännande är den dock inte, inte ett dugg, i alla fall inte i betydelsen nervkittlande.

Jag tycker Fossum misslyckas kapitalt med att försöka lura läsaren att tro att mördaren är någon annan. Alltför många gånger påpekas en liten detalj [spoiler]att Jens bil är röd[/spoiler] och det blir liksom övertydligt att det bara är där för att vilseleda. En härlig liten tvist blir det i slutet också, för mig var det oväntat i alla fall.

Nu har jag alltså blivit lite besviken på de två senaste böckerna av Fossum och det får mig att fundera över om jag ska läsa den nya som lär vara på gång. Hviskeren kom ut på norska för bara en månad sedan. Vad jag har hört är att den ska vara väldigt bra...

Boktipsets estimerade betyg var 3,4 och genomsnittet 3,24 (beräknat på 69 betyg).
På Goodreads hade den 3,55 i genomsnitt (beräknat på 179 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Helveteselden: Läsa & Lyssna, Bokbabbel och LitteraturMagazinet.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Carmen och döden" av Karin Fossum

Författare: Karin Fossum
Titel: Carmen och döden
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 204
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Carmen Zita og döden
Översättare: Margareta Järnebrand
Serie: Konrad Sejer 11
Förlag: Forum
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 1 februari 2016




Första meningen: Yrseln kom i våldsamma kast, och trots att han kämpade emot tappade han balansen.

Baksidetext
I ett obevakat ögonblick har det värsta tänkbara hänt. Ett litet barn har drunknat i en damm. Det ser först ut att vara en olyckshändelse och de unga föräldrarna är förtvivlade. Men under förundersökningen uppvisar modern, Carmen Cesilie Zita, underliga personlighetsdrag, sidor som förbryllar den erfarne kriminalkommissarien Konrad Sejer. Han har en väl utvecklad intuition som ofta leder honom rätt. Men den här gången famlar han i blindo.

Min kommentar
Karin Fossums böcker om Konrad Sejer brukar vara riktigt bra och inte den vanliga deckaren. Hon brukar mer gå in i psykologin runt både gärningsman och polis, det är det som gör hennes böcker speciella. Att man kommer nära och karaktärerna blir nästan som av kött och blod.

Därför blir jag väldigt besviken på den här boken, den känns inte alls som en bok av Fossum utan varken genomarbetad eller genomtänkt. Det är egentligen en väldigt sorglig historia, men den berör mig knappt, kanske mest beroende på karaktärerna. Jag tycker inte jag kommer nära någon av dem, de känns nästan som streckgubbar, och hela historien är berättad på ett nästan disträ sätt. Carmen är, för mig, sinnebilden av hur det är att växa upp just nu, även om hon är vriden ganska många extra varv. Hon och Nicolai befinner sig i varsin ände på skalan och jag kan överhuvudtaget inte förstå vad de gör tillsammans. Jag gillar inte någon av dem.

Förra boken, Döden skall du tåla, slutade med en rejäl cliffhanger gällande Konrad Sejer själv. Den delen av historien känns inte heller riktigt genomtänkt i den här boken. Jag förstår överhuvudtaget inte meningen med det mellanspelet och jag får känslan av att något annat var meningen. Slutet känns lite enkelt och krystat, nästan som att författaren kände sig tvungen att ordna upp allt, rent polisiärt. Läsaren visste ju redan och ibland räcker det.

Det här är ju ett lite jobbigt tema och jag kan förstå varför Karin Fossum kände sig tvungen att skriva den. Det kan inte vara lätt att vara polis och ha ett sådant här fall. Om föräldrarna är oskyldiga så vore det ju hemskt att plåga dem, men om de är skyldiga så måste de ju pressas. Inte en avundsvärd situation direkt.

Tempot är långsamt och eftertänksamt, precis som det brukar i de här böckerna, men ändå känns det som att berättandet är väldigt snabbt, nästan som ett hafsverk. Jag tycker den här är klart sämst i serien.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,2 och genomsnittet 3,3 (beräknat på 91 betyg).
På Goodreads hade den 3,50 i genomsnitt (beräknat på 821 betyg).
Jag ger den 3,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Carmen och döden: Läsa & Lyssna, Bokbabbel och Dark Places.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Jag kan se i mörkret" av Karin Fossum

Genre: Thriller
Antal sidor: 222
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Jeg kan se i mørket
Översättare: Margareta Järnebrand
Serie: -
Förlag: Forum
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 februari 2014






Första meningen: Det finns ingenting intagande hos henne, och hon har ingen kontroll.

Baksidetext
Riktor är en man med inrutade vanor. På dagarna arbetar han på ett äldreboende med mycket gamla och sjuka människor. Utåt sett tycks han vara den perfekte, omtänksamme vårdaren, men när ingen annan ser plågar han de äldre. Bara lite, så att det inte lämnar synliga spår, men tillräckligt kännbart för att väcka rädsla när han närmar sig.

På kvällarna går Riktor hem till sitt hus. Han bor ensam, äger ingen tv och får aldrig besök. När han är ledig sitter han på en parkbänk nära arbetsplatsen och iakttar olika personer med cynisk blick. Han förutsätter att ingen av dem går att lita på, och att det kommer att gå illa för dem alla. En dag efter jobbet går han en långpromenad och blir vittne till en dramatisk händelse. En skidåkare ute på isen åker ner i en vak. Mannen kämpar för sitt liv men sjunker till slut och drunknar. Riktor står stilla och ser på, adrenalinet börjar pumpa genom kroppen, men han gör inget för att hjälpa skidåkaren.

Av en slump blir Riktor bekant med Arnfinn, en äldre herre i parken. Han bjuder hem Arnfinn och något som liknar vänskap utvecklas. Tills den kväll då han kommer på Arnfinn med att stjäla pengar ur hans plånbok. Plötsligt brister något inombords. En livslång, inkapslad vrede flammar upp.

Min kommentar
Jag har läst alla böcker om Konrad Sejer av Fossum och jag tycker verkligen bra om hennes sätt att skriva. När jag då fick höra talas om denna fristående bok, om hur mörk och hemsk den var, så kunde jag ju inte alls stå emot. Jag var bara tvungen att ha och nu är den minsann läst också.

Den här boken handlar om Riktor, eller egentligen är det Riktor som berättar för oss. Vi befinner oss helt enkelt inne i Riktors huvud. Allt han ser, upplever och tänker får vi veta. Nu hör det till saken att Riktor är en väldigt sjuk människa. Väldigt, väldigt sjuk. Hans tankar är inte av den trevliga sorten. Det läskiga med Riktor är att han, utåt sett, till en början verkar helt normal. Bara lite tillbakadragen och inte speciellt social. Ju mer tid vi spenderar med honom desto värre blir det. Obehaget stegras hela tiden. Till slut får jag sätta upp något slags filter, för när jag försöker sätta mig in i allt som händer så mår jag illa på riktigt. Riktor vet att det han gör inte är riktigt accepterat, men han kan inte tycka att det är fel heller. Han gör ju bara mänskligheten en tjänst och dåligt samvete har han inte. Han rättfärdigar allt för sig själv på ett logiskt, men fullständigt barockt sätt. Riktor kan mycket väl vara den mest otäcka karaktär jag läst om.

Boken gör att man börjar fundera lite på ont och gott, om människan är ond eller bara dennes handlingar. Vad gör egentligen en människa ond? Föds man sådan? Blir man sådan på grund av uppväxten/miljön? Jag gillar verkligen att Fossum inte lägger in några som helst värderingar i texten, hon fördömer inte utan berättar bara. Alla tolkningar och värderingar får man stå för själv.

Boktipsets estimerade betyg var 2.3. På Goodreads hade den 3.36 i genomsnitt. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Jag kan se i mörkret: Eli läser och skriver, Sagas bibliotek och Bokbrus.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Döden skall du tåla" av Karin Fossum

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 269
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Varsleren
Utmärkelser: -
Översättare: Helena Örnkloo & Ulf Örnkloo
Serie: Konrad Sejer 10
Utgivningsår: (första) 2009 (min) 2010
Format: Inbunden
Källa: Bokhylla
Förlag: Forum
Utläst: 14 december 2011

Första meningen: Barnet sov i en vagn på baksidan av huset.
Sista meningen: Och Else Meiner satte sig på sin blå Nakamuracykel.

Baksidetext
Det är en varm sensommardag i ett norskt villaområde. Barn hoppar på studsmattor, vuxna slöar i solstolar, någon målar ett staket och en annan tvättar bilen. En ung mamma har lagt sin bebis i vagnen att sova middag under ett träd i hagen. Hon känner sig helt trygg och vet att hon genast skulle höra om något hände barnet. Men när en person kommer fram ur skogen och drar av det lilla täcket märker hon ingenting.

I ren panik anländer mamman till akuten, hon har hittat barnet i en pöl av blod i vagnen, men läkarna är förbryllade för flickan har inte minsta sår på kroppen. Någon har utsatt dem för ett djävulskt spratt.

Samma dag hittar kriminalkommissarie Konrad Sejer ett kort utanför sin dörr där det står Helvetet börjar nu! Detta blir upptakten till en rad bisarra händelser i trakten.

Min kommentar
Det här är alltså tionde delen om Konrad Sejer och Jacob Skarre (de andra nio har jag läst pb (pre-blogg)) och det är är nog faktiskt en av de bättre. Tempot är snabbt och trots att man vet vem, varför och hur så gott som hela tiden så är det ändå spännande. Jag gillar också det Fossumska sättet att skriva, att man får följa både offer, gärningsman och polis; vad de tänker, hur de känner och hur de påverkas. Faktum är att jag ofta får sympatier för gärningsmannen i Fossums böcker.

Något jag däremot inte gillar utan får riktiga rysningar av (och det är inte av vällust) är att hon cementerar gamla fördomar, som att alla barn med en alkoholiserad mor (ja, specifikt mor) blir förstörda på något sätt och att alla kvinnor är hjälplösa, olyckliga och svaga utan en stark man vid sin sida. "[...] Hon hade allt som en kvinna drömmer om. Skönhet, hälsa och kärlek, man och barn, eget hus och trädgård med rhododendron och frodiga blomster." Ja, eller hur? Många stereotyper och klichéer hittar man. Om man är rödhårig så är man hetlevrad, om man är thailändare är man alltid glad, lycklig och hjälpsam och så vidare.

Jag gillar ämnet i den här boken och jag tycker det är ett viktigt sådant. Även ett aldrig så oskyldigt skämt kan slå fel och man måste hela tiden tänka på vilka konsekvenser ens handlingar får för andra. Respekt och hänsyn är ju något som har minskat drastiskt i samhället de senaste tio åren bara. Något som man själv upplever som kul och "bara" ett skämt kan få förödande följder för någon annan. Jag ska inte gå in på detaljer, men gärningsmannen tycker att det han gör är helt oskyldigt och ofarligt. Eller gör han det?

Sanningen är att jag är lite förvirrad över slutet och ställer mig lite frågande till vad som egentligen hände. Var det så som man trodde eller var det något helt annat? Kanske är det meningen att man inte ska vara helt säker, för att det helt enkelt är farligt och svårt att vara helt säker. Ja, jag har ingen aning. Många lösa trådar och obesvarade frågor blir det i alla fall. En av dem är: Är Konrad Sejer sjuk? Jag hoppas verkligen det snart kommer en elfte del och att kanske en del frågor får sina svar.

Boktipset estimerade betyg var 4.2, jag ger den 4.0.

Andra som bloggat om Döden skall du tåla: Bokhora, Bokbrus och Lyrans Noblesser.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.