Bok: New York-trilogin av Paul Auster

Författare: Paul Auster
Titel: New York-trilogin
Genre: Drama
Antal sidor: 399
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The New York trilogy
Översättare: Ulla Roseen
Serie: -
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 1987 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 oktober 2024




Första meningen: Det var en felringning som var början till alltihop, telefonen som ringde tre gånger mitt i natten och så rösten i andra änden som frågade efter någon som inte var han.

Baksidetext
I första delen, Stad av glas, blir deckarförfattaren Quinn uppringd av någon som söker detektiven Paul Auster. Plötsligt finner han sig indragen i ett mysterium mer intrikat än något han själv kunnat tänka ut. I den efterföljande Vålnader vill White att Blue ska skugga Black och hålla honom under uppsikt så länge det blir nödvändigt. Från en lägenhet på andra sidan gatan kan Blue se hur Black sitter och skriver. Trilogin avslutas med Det låsta rummet. Fanshawe var berättarens vän under skoltiden men sedan förlorade de kontakten. Så kommer oväntat ett brev från Fanshawes hustru, som skriver att hennes man är försvunnen.

Min kommentar
För över tio år sedan läste jag en bok av Paul Auster, som inte alls passade mig. Eftersom så många verkar gilla hans böcker så tänkte jag att jag kanske borde ge honom ännu en chans (ibland har jag ju fel) och köpte New York-trilogin för många år sedan. När jag satte ihop min Vi möts igen-utmaning för i år så tyckte jag att han kunde platsa där.

I stort sett så är detta tre berättelser, men det är samma historia. Låter det märkligt? Bra. För det är boken också. Jag vet inte om man i det här sammanhanget kan tala om lösa trådar. Hela trilogin är en enda lång lös tråd. Det är oundvikligt att fundera över om han själv visste vad allt handlade om, hur allt hängde ihop. Jag känner mig ytterst skeptisk. Det är en fascinerande historia (eller tre, då), men den försvinner i bruset. Så otroligt många ord för att beskriva ... ingenting.

Vad boken handlar om är oklart. För det mesta är texten otaliga utvikningar och utbroderingar. Det är egentligen mer av det än handling. I stort sett är det en massa ovidkommande babbel. Jag har väldigt svårt för omständliga människor även i verkligheten. De bara slösar med min tid och energi.

För mig känns Paul Austers böcker lite som kejsarens nya kläder. Obegripligt och märkligt betyder inte per automatik bra. Detta är ganska tråkig läsning, men det händer att det glimrar till. Dock kan jag inte förmå mig själv att känna minsta engagemang. Ibland vet jag inte om han är medvetet rolig, men oavsett det så blir det lite småroligt vid vissa tillfällen. Speciellt när en läsares tyckande om en annan bok, Walden, tycks beskriva även New York-trilogin:

Thoreus ord tråkar ut honom och han har svårt att koncentrera sig. Hela kapitel passerar och efteråt inser han att han inte fått ut ett enda dugg av dem. ... Blue trodde att han skulle få en berättelse, men detta är i stället rena pladdret, ett ändlöst orerande om ingenting alls. (s 213).

Ibland gillar jag mystiskt och obegripligt, men här saknas någon typ av mening. Jag förstår inte alls varför karaktärerna känner och handlar som de gör. Det måste vara väldigt jobbigt att vara den här typen av människa. Största delen av texten är bara transportsträckor. Kontentan av det hela hade kunnat rymmas på ett A4-ark. Detta hade kunnat vara skrivet av någon som har rökat på. Rejält. Är det något jag inte gillar och inte sysslar med, inte heller i det verkliga livet, så är det fruktlösa gissningar och spekulationer.

New York-trilogin är som en experimentell övning i meta. Jag kan bara konstatera att han har en berättarstil som är så långt ifrån mig som man kan komma. Själv är jag ingen sökande person, snarare tvärtom (om pragmatisk är motsatsen). Förmodligen måste man vara det för att uppskatta detta. Nu har han fått två chanser, den gode Auster, och det blir inga fler.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,87 i genomsnitt (beräknat på 79 418 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om New York-trilogin: och dagarna går, Mösstanten och Bokblomma

Fullbordad utmaning 2024:1

Du vet hur det är. Det kommer så mycket nytt och spännande att man på något sätt glömmer bort de där författarna som man kanske bara har läst någon enstaka bok av, men som man verkligen gillade. På något sätt har det känts som att de alltid får stå åt sidan, jag vet ju att de är bra, till förmån för det okända som kanske blir en ny favorit. Och så där håller det på.

Enda lösningen var att helt enkelt göra en utmaning för att hitta tillbaka till de där gamla favoriterna, eller i alla fall de jag ville läsa något mer av. Så föddes Vi möts igen. Detta är sjunde året och det har fungerat alldeles lysande. Även om de kanske borde ha varit fler, men sex stycken tycker jag är ett rimligt antal.

2024 blev det följande författare:
Paul Auster (New York-trilogin)
Flynn Berry (Dubbeliiv)
Varg Gyllander (Somliga linor brister)
Matt Haig (Historieläraren)
Mikael Niemi (Koka björn)
Håkan Östlundh (Dykaren)

Temat för 2024 har egentligen varit lite av Andra chansen. Författare som jag har läst en bok av, som jag inte var så glad i, men som jag tyckte förtjänade en andra chans. Inte speciellt många av dem tog den chansen. Kan man väl säga.

Paul Auster är väl egentligen den enda som jag nu med säkerhet vet att jag inte vill läsa något mer av. Hans berättarstil är nog motsatsen till vad jag vill ha.

Den förra boken jag läste av Flynn Berry var riktigt bra och jag ville veta om det var en lyckoträff eller hennes böcker passar mig. Det visade sig att denna andra bok var nästan lika bra.

Varg Gyllander kommer jag att läsa fler böcker av, eftersom jag har ett par till olästa i den där serien. Annars tror jag faktiskt inte det hade blivit mer av honom heller.

När jag läste den första boken av Matt Haig blev jag nästan golvad. Jag tyckte den var fantastisk. Det tyckte jag dessvärre inte om denna, men det kommer ändå att bli fler lästa. Jag hoppas ju att det är den förra som är baslinjen. Detsamma gäller faktiskt Mikael Niemi.

Serien av Håkan Östlundh kommer jag att läsa vidare i och nu ska jag försöka komma ihåg att jag inte alls tyckte illa om den här boken. Mitt minne verkar ha spelat mig ett spratt för när jag läste vad jag tyckte om den första boken så var det inte alls så jag kom ihåg det.

Slutresultatet är att jag åtminstone kan plocka bort en författare ur min vill-läsa-mer-av-lista. Jag kommer visserligen att läsa fler böcker av de fem andra, men en av dessa fem är bara för att jag redan har fler böcker i bokhyllan. En annan av de fem kommer det också att bli fler av, delvis lite för att jag har andra böcker i hyllan. Två av dem kommer jag kanske inte att prioritera, men om de släpper något som låter intressant så kommer det inte att ta emot att läsa. Egentligen var det bara en av sex som jag inte blev besviken på.

Betygssnittet för 2024 blev 3,5, vilket är sämre än 2023 då det blev 3,75.

Bok: Dykaren av Håkan Östlundh

Författare: Håkan Östlundh
Titel: Dykaren
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 380
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Fredrik Broman 2
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2005 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 september 2024




Första meningen: Någonstans djupt inne i sin dröm kämpade hon emot.

Baksidetext
Det är en ovanligt varm höst på Gotland, långt in i september dröjer sommarvärmen kvar. Två småpojkar, som åkt på badutflykt till ett gammalt vattenfyllt kalkbrott, gör en makaber upptäckt. Några meter under ytan flyter liket av en dykare. Det verkar först vara en olycka, men vid en närmare undersökning upptäcker man att han inte drunknat i kalkbrottet utan dränkts i ett badkar.

Under tiden pågår en annan ovanlig utredning vid Gotlandspolisen. En ung kvinna har anmält att hon sjutton år tidigare sett sin far slå ihjäl en ung kvinna i Frankrike. Problemet är att hennes minnen har dykt upp i drömmen. Trots vagheten i hennes vittnesmål påbörjar man en utredning, och det visar sig att hennes uppgifter stämmer kusligt väl överens med ett mord i Frankrike vid samma tid. Men minns hon verkligen allt, eller ligger det mer bakom?

När härvan av ledtrådar reds ut avslöjas mörka hemligheter som legat dolda i sjutton år och som kunde förblivit dolda om det inte varit för ett sommarbröllop och ett fotografi i ett bankfack.

Min kommentar
När jag hade läst första delen i den här serien så skrev jag sist i mitt inlägg att jag trodde att jag måste fortsätta läsa direkt. Detta var tydligen i årsskiftet 2018-2019. Fem och ett halvt år senare så var det i alla fall dags att ta sig an andra delen, Dykaren.

En av de största anledningarna till att det har dröjt så länge är att mitt minne måste ha spelat mig ett spratt. Som jag kommer ihåg det så var jag inte alls speciellt förtjust i Släke, men när jag läser vad jag har skrivit om den så verkar jag ha gillat. Faktum är att Dykaren är mycket bättre än vad jag minns första boken som. Lite roligt ändå att den här boken handlar om (förvanskade) minnen. Litegrann.

Något jag störde mig på i första boken var detaljnivån och den är fortfarande för hög. Jag behöver inga beskrivningar av att man måste öppna en dörr innan man går genom och liknande saker som man gör varenda dag. Det stör mig ändå inte alltför mycket. Oftast flyter det på bra och det är bara ibland jag hakar upp mig.

Kanske är det bara jag som tycker det är märkligt att polisanmäla någon utifrån drömmar man har. Det vet ju alla att de är sammanblandade fragment av verkligheten. De är sällan verkligheten. Fick man egentligen någon förklaring till varför drömmarna hade börjat precis nu? Var det bara terapin?

Personliga problem är det ju svårt att undvika, verkar det, så det blir en del av det här också. De hålls på en bra nivå och tar inte över. De påverkar också jobbet på ett realistiskt sätt. Fredriks frun förstår jag mig dock inte alls på. Hon verkar ha extremt höga krav på sin man. Där bland annat tankeläsare och klärvoajant tydligen ingår också. Förutom att hämta/lämna barn, laga mat, handla, städa, tvätta och så vidare.

Pluspoäng blir det för hanteringen av dåtidshistorien. Jag gillar verkligen hur Östlundh ger oss information om vad som hände den där gången, för längesedan. Det är antingen i tydliga tillbakablickar eller i väl separerade kapitel. Inget evigt hoppande fram och tillbaka och inga kursiva avsnitt som är omöjliga att läsa.

Slutet blir en aning för krystat och väldigt mycket amerikansk actionfilm. Tänkvärt är att det inte bara är prickskytte poliser behöver öva på. Så klart är det stor skillnad på övning och verklighet, men får de verkligen inte träna på att hantera farliga situationer? En sak som blir lite jobbig att hänga med i är tiden som går. Historien börjar i september. När boken är slut så har fem månader gått. Ibland framgår det inte att flera veckor har passerat.

Dykaren är en underhållande och klurig historia. En van (deckar)läsare förstår ju så klart hur en del pusselbitar ska placeras. Eller inte. Jag gillar verkligen att både polisen och jag serveras villospår. Och en liten reflektion. Det är ovanligt att en manlig författare har en manlig huvudperson. Kanske är det därför han känns så trovärdig ändå, Fredrik Broman.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,43 i genomsnitt (beräknat på 264 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Dykaren: Bokstunder, Lilla O och Annikas litteratur- och kulturblogg

Bok: Somliga linor brister av Varg Gyllander

Författare: Varg Gyllander
Titel: Somliga linor brister
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 352
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: CSI Stockholm 1
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2009
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 juni 2024




Första meningen: Hennes grepp hårdnade kring hans handled.

Baksidetext
Det är tidig vårmorgon och huvudstaden sover när Jenny Svensson slutar sitt liv, naken i en fontän mitt i city. För kriminaltekniker Ulf Holtz verkar det först röra sig om en olycka, kanske en lek som gått snett. Men det står snart klart att man har med en målmedveten mördare att göra. Endast ett ögonvittne finns, en nära vän till den unga kvinnan, och han är försvunnen.

Några filmsekvenser från en övervakningskamera är allt polisen har att gå efter, i övrigt har mördaren inte lämnat några spår. Och när den unge graffitikonstnären Peter Konstantino dör på ett liknande sätt ökar pressen. Allt mer tyder på att det pågår en människojakt, och rädslan och frustrationen sprider sig.

Offren tycks inte ha någonting gemensamt, men Ulf Holtz vet att människors livstrådar kan korsas på de mest oväntade sätt. Trots den allra nyaste kriminaltekniska kunskapen och utrustningen tar det lång tid innan ett mönster kan skönjas. Långsamt börjar Holtz och hans kollega Pia Levin inse vart allting leder en upptäckt som sätter vänskapen på svåra prov. Holtz misslyckanden i tidigare utredningar förföljer honom, och medan jakten på mördaren pågår kämpar han med sin egen ensamhet och en sorg vars ursprung går att finna långt tillbaka i tiden.

Min kommentar
När jag hade läst ut förra boken så insåg jag att det var för många dagar kvar innan semesterresan och semesterböckerna skulle börja. Alltså fick jag försöka improvisera lite. Då kom jag på att vi även skulle passera Stockholm, så det fick bli en bok därifrån. Somliga linor brister har stått i hyllan sedan 2012 och då kan man ju tycka att det är dags att läsa den.

Detta är första delen i en serie, som tidigare kallades Ulf Holtz och Pia Levin. Nu har den tydligen bytt namn till CSI Stockholm, vilket är ett väldigt passande namn med tanke på att den handlar om kriminaltekniker, men får man göra så? Jag trodde att CSI var ett varumärke, typ. Nåväl, under läsningen så händer det flera gånger att jag på allvar funderar på om detta verkligen är första delen. Det refereras, ofta, till ett gammalt fall och även Holtz fru, på ett sådant sätt att det känns att jag borde känna till det.

Mitt första problem med boken är att saker förklaras för mig som om jag vore dum. Det dyker till och med upp en praktikant så att än mer kan förklaras. Jag tröttnar ganska snabbt på självklarheter, som hur fingeravtryck och DNA fungerar.

Det andra problemet som uppstod var att den överhuvudtaget inte följer de regler som finns för deckare. Till exempel att läsaren ska ha samma chans som polisen att lösa gåtan. Det förutsätter att läsaren får samma information, samtidigt, som polisen. Vid ett flertal tillfällen kom Holtz på något, men läsaren får inte veta vad förrän långt senare. För att inte tala om den allra viktigaste regeln, att den skyldige måste ha introducerats tidigt i berättelsen. Inte, som här, dyka upp från sidan, som gubben i lådan, när boken nästan är slut. Det är kanske egentligen en bagatell, men jag läser ju deckare för problemlösningens skull och hela den idén faller ju med ett sådant här upplägg.

Jag får lite känslan av att författaren desperat har försökt göra Holtz intressant, med ett väldigt udda intresse. Bonsaiträd är definitivt annorlunda, men jag är mest tacksam för att det inte är musik eller whisky, som det ju brukar vara. Visserligen är Holtz polis, men han är inte utredare. Ändå är det han som löser fallet. För märkligt nog så pysslar han ofta med egna idéer och gör utredarnas jobb. I stället för att föra informationen vidare till dem. Jag är inte överdrivet förtjust i poliser som jobbar på egen hand. Och Levin, henne får man inte veta något alls om. Hon är knappt ens en sidekick. Jag blir inte direkt intresserad av eller nyfiken på någon av karaktärerna. Det är bara en hög medelålders män. Inte riktigt, men nästan.

Tempot är långsamt och det är inte överdrivet blodigt. Jag gillar det. Det behöver inte vara full fart hela tiden. Jag får nästan känslan av filmmanus, ibland med väldigt tydliga scenanvisningar. Gnisslet mellan de olika avdelningarna, kriminaltekniker och utredare, är underutnyttjat tycker jag och det löser sig lite för lätt och snabbt.

Somliga linor brister är, trots mina invändningar, en habil deckare om än inte i toppskiktet. Jag gillar ju konceptet med CSI, åtminstone som TV-serie, eftersom jag gillar utredning. Här är det mest kriminalteknisk sådan, i övrigt väldigt mycket känna-på-sig-lösningar (brott mot ännu en deckarregel), vilket jag inte alls uppskattar. Det finns tydligen fem delar i den här serien och jag har två av dem. Får se när de blir lästa.

På Goodreads hade den 3,20 i genomsnitt (beräknat på 116 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Somliga linor brister: Tankar från en samlares hjärna, Bokform och Bokstunder

Bok: Koka björn av Mikael Niemi

Författare: Mikael Niemi
Titel: Koka björn
Genre: Drama
Antal sidor: 451
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 juni 2024




Första meningen: Jag vaknar i en vidsträckt tystnad.

Baksidetext
Det är sommaren 1852 i byn Kengis i nordligaste Sverige. Prostens andliga väckelse drabbar samer och tornedalingar med oanad kraft. Samtidigt försvinner en vallpiga i de djupa skogarna. Snart drar folket ut i jakten på den slagbjörn som man tror härjar. Men prosten fruktar att det är en långt värre dråpare som går lös. Tillsammans med samepojken Jussi finner prosten spår av den ondska som tränger sig allt närmare prosten och snart hotar att krossa hela väckelsen.

Min kommentar
Juni planerades att bli månaden då jag bara läste böcker från den norra delen av Norden. Riktigt så kommer det inte att bli, men nästan. Koka björn kvalificerar sig i alla fall. Den har stått i hyllan i många år och jag tyckte det kunde passa bra att läsa den nu.

Av Mikael Niemi har jag läst minst en annan bok innan, det kan vara två. Fallvatten, som jag vet att jag har läst, är en helt annan sorts bok än denna. I alla fall till det yttre. Tittar man lite närmre så handlar de båda två om människor och psykologi. Man skulle eventuell kunna kalla den här boken för deckare, för den påminner väldigt mycket om Sherlock Holmes och dr Watson. Ända ner till den ständigt närvarande pipan.

Jag hade lite svårt att komma in i boken från början. Det var lite segt där. Tempot är extremt långsamt och det passar perfekt till berättelsen. Tyvärr så blir det mycket upprepningar och filosofiska funderingar. Speciellt Jussis långa avsnitt med grubbel skulle jag mestadels ha klarat mig utan. Och så har vi det här med liknelserna. De är så många att hälften hade varit nog. Många av dem är dessutom av typen som inte säger mig någonting. Det blir väldigt tjatigt efter ett tag, när hela texten är strösslad med dem.

Karaktärerna är ganska endimensionella. Antingen så är man god eller så är man ond. Det finns ingen mellanting. Och Jussi är faktiskt läskig. Han smyger omkring i skogarna och spionerar på, i synnerhet, unga vackra kvinnor. Eller specifikt en av dem. Jussi är den som är berättare i de tre första av de fyra delarna som historien är uppdelad i. Varför det är fyra delar har jag ingen aning om, jag kan inte se någon anledning där. I den fjärde delen så blir prosten plötsligt "jag".

Vad den här berättelsen skulle handla om hade jag nog inte klart för mig, men att prosten i boken ska föreställa Lars Levi Læstadius står klart bara en bit in. Jag tycker det är vanskligt att skriva fiktion om en verklig person. Att han var präst är väl allmänt känt och kanske även det att han var botaniker, men var han också en utomordentlig kriminaltekniker? Som dessutom är flera decennier före sin tid när det handlar om forensik. Bilden av Laestadius stämmer i alla fall inte riktigt med vad jag kände till sedan tidigare, men jag kan tänka mig att den här sympatiska skildringen behövs som motvikt.

Som deckare så är Koka björn medelmåttig. Som berättelse om levnadsvillkoren för fattiga i Norrbotten är den betydligt bättre. Den handlar inte så mycket om rörelsen Laestadius startade, utan mer om vilken fena han var på att lösa brott. Tyvärr så är den lite för lång och jag vågar inte säga att jag har lärt mig något under läsningen. Jag vet ju inte vad som är sant. Det är svårt att sätta betyg på den. Vissa delar är en solkar fyra. Andra är det inte. Ibland blir det helt enkelt för många ord och precis som berättelsen tappar jag fokus och fladdrar iväg ibland.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,01 i genomsnitt (beräknat på 5 324 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Koka björn: Bokstunder, Carolina läser och Peter Westberg

Bok: Dubbelliv av Flynn Berry

Författare: Flynn Berry
Titel: Dubbelliv
Genre: Thriller
Antal sidor: 236
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: A double life
Översättare: Erik MacQueen
Serie: -
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 mars 2024




Första meningen: En man kommer gående runt en krök i stigen.

Baksidetext
Claire är en hårt arbetande läkare som lever ett stillsamt liv i London. Hon är också dotter till en av Englands mest ökända misstänkta brottslingar, fast det är hon noga med att dölja.

För nästan trettio år sedan bröt sig någon in i huset där Claire och hennes familj bodde. Barnflickan hittades brutalt mördad och Claires mamma var svårt skadad. Senare hittades Claires pappas bil övergiven med blodfläckar på sätet, men ingen har sett honom sedan dess.

När polisen nu meddelar att hennes pappa har synts till rämnar Claires uppbyggda fasad. Hon vet inte om hon är dotter till en mördare eller till en oskyldig man, men hon är beredd att offra allt för att få reda på sanningen.

Min kommentar
För nästan exakt sex år sedan läste jag Flynn Berrys debut, som jag verkligen, verkligen tyckte om. Därför var det självklart för mig att önska hennes nästa, Dubbelliv, i födelsedagspresent året efter. Jag fick den och sedan har den stått övergiven i hyllan. Men jag har tänkt på den och att den nog skulle vara dags. I år tog jag med den i min Vi möts igen-utmaning.

Det här är en klassisk psykologisk thriller, skulle jag våga mig drista påstå. Till synes så händer det inte speciellt mycket, men det som sker det sker inne i huvudet på huvudpersonen. Och där händer det massor. Precis som jag vill ha dem.

Precis som i förra boken så är det två huvudsakliga trådar, men det finns fler. Minst två, tror jag. Det kunde lätt ha blivit rejält rörigt, ofta var det nämligen oklart i vilken tid vi befinner oss. Efter ett tag brukade det ge sig, men det var ett evigt hoppande och ganska många förvirrade ögonblick (för mig, menar jag då).

Här berättas det i jag-form och i presens. Det gillar jag, det brukar göra så att jag känner mig mer mitt i det hela. Man (jag) har ingen aning om vem jag kan lita på. Är berättaren pålitlig? För helt ärligt så känns inte heller Claire riktigt frisk. Det hon gör, spionerar på alla inblandade, på alla sätt som finns, det är extremt obehagligt. Dessvärre så tror jag faktiskt att jag själv hade gjort precis likadant.

Historien går långsamt framåt, men trots det låga och skenbart makliga tempot så är drivet ständigt närvarande. Jag vill hela tiden vidare, måste få veta mer. Måste få veta vad som hände. Läsningen går så lätt, helt friktionsfritt. Slutet blir dock lite av ett antiklimax och det känns en aning forcerat. Men även ganska oväntat, till vissa delar.

Dubbelliv är mer av det smygande obehagliga än nagelbitande spänning och det passar mig utmärkt. Jag gillar verkligen Flynn Berrys sätt att berätta. Något jag helt hade missat är att den här boken är löst baserad på ett verkligt fall, Lord Lucan. Det var nog tur det, jag hade helt klart läst den med andra ögon om jag hade vetat det. Nu kunde jag bara luta mig tillbaka och njuta av en bra historia.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,43 i genomsnitt (beräknat på 7 550 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Dubbelliv: Lottens bokblogg, Romeo and Juliet och Läsvärd eller inte

Bok: Historieläraren av Matt Haig

Författare: Matt Haig
Titel: Historieläraren
Genre: Drama
Antal sidor: 377
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: How to stop time
Översättare: Karin Andrae
Serie: -
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 januari 2024




Första meningen: Jag tänker ofta på vad Hendrich sa till mig för mer än hundra år sedan i min lägenhet i New York.

Baksidetext
Tom Hazard bär på en livsfarlig hemlighet. Av allt att döma är han en högst ordinär 41-åring, men han har i själva verket levt i århundraden. Från den elisabetanska eran genom 1920-talets Jazzålder i Paris till dagens London. Han har sett världen förändras så många gånger, men det enda han längtar efter är ett vanligt liv.

Tom är "kvasi-odödlig". På 13-14 år åldras han endast ett. Han har med åren blivit en outsider, en betraktare av världen utifrån, förundrad och kritisk. Han följer franska revolutionen, fascineras av Facebook och hänger med Zelda Fitzgerald och Josephine Baker. Det enda han inte får göra, det enda förbjudna, är att bli kär.

Som historielärare på en grundskola i London har han hittat det perfekta jobbet: han kan lära barnen om häxjakten, världskrigen och andra stora historiska händelser. Han försöker på så sätt att tämja det förflutna, som alltid riskerar att springa ikapp honom, och komma över förlusten av sin sedan länge försvunna dotter.

Min kommentar
För några år sedan läste jag Människorna av Matt Haig och blev nästan omåttligt förtjust. Alltså ville jag ju läsa mer av honom och önskade mig därför Historieläraren i födelsedagspresent. 2018. Nästan sex år senare är det alltså dags att äntligen läsa den. Det är lite oklart för mig vad jag egentligen förväntade mig, men det var helt klart inte det jag fick. Den svenska titeln är ju lite vilseledande. Originaltiteln, How to stop time, är betydligt mer beskrivande och rätt.

Vi kan börja med lite av det som man eventuellt kan hänga upp sig på. Det är ganska obegripligt att Tom inte har lyckats hitta sin dotter på 400 år. Han kan inte ha letat speciellt noga, med tanke på att hon också borde ha letat efter honom. Nåväl, nu är det inte det boken handlar om. Kanske är det även lite orealistiskt att Tom har träffat alla dessa berömdheter under sina fyra sekel. Bara för att man befinner sig i samma stad betyder det inte att man automatiskt har träffat alla kändisar därifrån. Jag har bott länge (betydligt längre än de åtta år Tom spenderade i de olika städerna) i både Göteborg och Lund, men har aldrig träffat vare sig Håkan Hellström eller Måns Zelmerlöv. De är inte ens hälften så kända som, till exempel, William Shakespeare och James Cook. Nu är det inte heller det som boken handlar om. Den handlar om att leva.

Lite bekymrad (och besviken) blev jag när det visade sig att det var ett oupphörligt hoppande fram och tillbaka i tiden. Jag har alltid problem med det. Nutiden gick i alla fall alltid framåt, men dåtiden gick åt båda hållen och då klarar jag inte riktigt att hålla koll på vad som har hänt när. Eller jag orkar inte bry mig. Boken är också en aning för filosofisk för mig. Det blir mycket ältande av saker och ting och det gillar jag aldrig. I övrigt är den både lättläst och snabbläst, mest egentligen för att jag är nyfiken på hur det ska gå för Tom.

Om jag hade varit bra med ord så kunde jag ha beskrivit hur det handlar om att livet känns långt om man inte lever. Att det inte handlar om att bara överleva. Utan att faktiskt leva. Med allt vad det innebär, av både glädje och sorg. Vad är det för mening med att leva i flera hundra år om man inte får fästa sig vid någon, inte skapa några relationer alls. Varför bekymra sig om framtiden, den händer oavsett vad vi gör. Det är ju det som är hela grejen med framtiden. Precis som det står i boken.

Historieläraren är mycket tänkvärd och det finns en hel del att fundera över. Nu upptäckte jag också att den ska bli film, med Benedict Cumberbatch i huvudrollen. Vad skönt att jag redan har läst boken då, så kan jag se den omedelbart när den kommer.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,84 i genomsnitt (beräknat på 163 778 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Historieläraren: Carolina läser, Just nu - just här och Boktanken

Vi möts igen 2024

Något jag har märkt sedan jag startade den här bloggen är att gamla favoritförfattare får stryka på foten till förmån för nytt och spännande. För att inte tala om alla de författare som jag gillat efter att ha läst bara en enda ynka bok av dem. Den här utmaningen är till för att råda bot på det problemet.

När jag nu kör den här utmaningen för sjunde året så har jag bara valt författare som jag endast har läst en enda bok av. Man skulle kunna kalla det för Andra chansen, men det gäller i så fall enbart hälften av dem. Den andra halvan har jag visserligen också bara läst en bok av, men deras böcker tyckte jag väldigt mycket om.

De författare och böcker jag har tänkt mig är följande:
Paul Auster (New York-trilogin)
Flynn Berry (Dubbeliiv)
Varg Gyllander (Somliga linor brister)
Matt Haig (Historieläraren)
Mikael Niemi (Koka björn)
Håkan Östlundh (Dykaren)