"Dorei" av Karolina Bjällerstedt Mickos

Författare: Karolina Bjällerstedt Mickos
Titel: Dorei
Genre: Fantasy
Antal sidor: 412
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Till Esperani 3
Förlag: Fafner Förlag
Utgivningsår: (original) 2004 (min) 2019
Format: Häftad
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 juli 2019




Första meningen: Den brinnande pilen krossade fönsterrutan, missade Laronas ansikte med en tvärhands bredd och borrade sig in i väggpanelen.

Baksidetext
Larona kämpar förtvivlat för att återupprätta det fallna Storriket, och när hela Norrstad står i lågor inser hon att den nyfödda kronprinsessan Berilen måste föras i säkerhet. Uppdraget går till Dorei, en ung kvinna med ovanliga krafter. Som skydd får hon med sig soldaten Turq, duvpojken Gambor och den mystiske Sagern.

Men det är onda tider. I skogen dånar trummor. Ryktet går om en hemlig sekt, de fruktade gnistbärarna. De sägs ägna sig åt blodsriter och leds av en man vid namn Mantor.

Dorei och hennes sällskap ger sig ut på en resa som blir farligare och mer fantastisk än vad någon kunnat föreställa sig.

Min kommentar
Dorei är tredje och sista delen i serien Till Esperani. Svensk fantasy som är helt annorlunda än det i alla fall jag tänker på när jag hör ordet fantasy. Här finns inga långa (tråkiga) vandringar, inga drakar, inga magiska svärd/stavar och inte speciellt mycket magi. Med magin blev det lite annat i den här delen, men allt det andra är fortfarande sant.

När jag börjar läsa så känner jag mig fullständigt förvirrad och tyckte att jag måste ha glömt allt. Den här Dorei-människan kom jag inte alls ihåg och hon behandlades verkligen som att man borde ha känt till hennes historia. Okända namn kastas fram och saker antyds. Det visar sig att det inte alls är jag som har fått dåligt minne, Dorei har inte varit med tidigare. Det är väldigt synd när en bok hamnar på minus så direkt, som den ju gör när den får mig att känna mig irriterad och lite korkad. Det har för övrigt hänt massor sedan förra boken, som nu bara antyds, och det känns som att det lätt skulle kunna ha varit en bok emellan.

Dorei är ingen sympatisk person, hon heller. Det verkar vara genomgående för de här böckerna, att huvudpersonen inte är speciellt lätt att tycka om. Dorei är självgod och vill gärna tänka på sig själv som en martyr; "titta vad duktig jag är som lider så här mycket". Precis som i de två tidigare delarna så växer huvudkaraktären mot slutet. Jag gillar det här upplägget, att fokus skiftar mellan olika personer. Väldigt många av karaktärerna är ändå återkommande, bara inte lika viktiga.

Samhällskritiken, som jag tycker finns här, fungerar väldigt bra. Inga pekpinnar alls. Dock känns berättelsen lite för naivt berättad och det är lite symptomatiskt att "vapenvägraren" blir räddad av andra. Med vapen. Hur det hade slutat annars kan man bara gissa. Jag är i alla fall tacksam för att det framgår att man inte kan gömma sig, man måste stå upp för det man tror på. Även om man ibland måste slåss för det.

Nu är ju detta fantasy, vilket betyder att världen inte behöver fungera som vår, och jag kan köpa att ammor har mjölk utan att någonsin ha fått egna barn. Jag kan också köpa att blod inte koagulerar. Men när vägvisare och skuggor börjar slåss så känner jag ett det bara blir för mycket för mig. Båda dessa har jag sett mer som symboler för den väldigt fina tanken som genomsyrar serien, att allt och alla är sammankopplade. När de plötsligt blir verkliga så är jag väck, skulle man kunna säga.

Det är fortfarande så att många kapitel är på tok för långa och det är svårt att hitta något naturligt ställe att pausa på. Dorei är också för lång, även om den är betydligt kortare än fantasy brukar vara. Slutet är ja, det är lite för puttenuttigt för mig, jag är inte så glad i den här typen av slut. Jag hade nog gillat de här böckerna mycket mer för 40 år sedan och jag tycker att de är ett självklart val för den yngre publiken.

På Goodreads hade den 3,67 i genomsnitt (beräknat på 3 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Dorei: Boklysten, Håkans Hylla och Catahya.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Larona" av Karolina Bjällerstedt Mickos

Författare: Karolina Bjällerstedt Mickos
Titel: Larona
Genre: Fantasy
Antal sidor: 328
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Till Esperani 2
Förlag: Fafner Förlag
Utgivningsår: (original) 1999 (min) 2019
Format: Häftad
Källa: Bokhyllan
Utläst: 18 april 2019




Första meningen: Salen var stor och dragig.

Baksidetext
Det är dags för årliga förhandlingar mellan Storriket och Enhetliga Kejsardömet, parter i ett krig som aldrig tycks ta slut. I händelsernas centrum finns Larona som fästmö till prins Rostal av Storriket. Krigslyckan verkar vända uppåt när det viktiga Norrstad återerövras ur fiendens hand. Men vem har egentligen tagit makten i Norrstad? Och vem är den mystiske betjänten som så snabbt fått Kungens förtroende?

Från sin uppsatta position ser Larona att både Storriket och den kungliga familjen håller på att falla samman. Hon dras in i en sammansvärjning som inte bara hotar att stjälpa den uråldriga maktbalansen utan också avslöja vem hon egentligen är.

Min kommentar
Tidigare i år så läste jag första delen i den här trilogin och den var en väldigt annorlunda fantasy, en samhällskritisk fantasy utan alla de vanliga attributen. När den här andra delen dök upp så kände jag att jag bara måste klämma in den så fort som möjligt.

Larona var lite jobbig att läsa, kanske mest på grund av att det var svårt att veta vad som sas och vad som tänktes. Larona har till exempel en inre röst, som ibland inte alls är inre utan hon säger saker högt. Det gjorde det lite besvärligt.

De intressanta diskussionerna som var en stor del i Mantor lyser med sin frånvaro i stället får jag många ganska långa föreläsningar. Den känns plötsligt lite naivt skriven. Samhällskritiken finns här dock fortfarande och pekpinnarna håller sig borta, men allt blev lite för förklarande. Tanken och idén är fin, men för mig blev det lite för mycket av alla dessa "andar". Det blev för överdrivet och för mycket. Samtidigt så är det ju fantasy. Jag vill inte kalla boken tråkig, men det är en väldigt lång uppbyggnad, men mot slutet tänder det till. Så kan det ju förstås vara i en mittenbok. Det som drar ner mitt tempo är de helt osannolikt långa kapitlen. Jag tappar lite sugen när det aldrig kommer något ställe att pausa på.

Mantor har definitivt förändrats som människa, till det bättre då, vilket också får gälla för Larona. Många nya intressanta karaktärer dyker upp och jag ser fram emot att träffa dem igen i den tredje boken, Dorei, som redan står i hyllan.

Det här är fortfarande väldigt speciell fantasy, men när jag läser Larona så blir det väldigt tydligt att den är skriven för yngre läsare. För mig blir den fylld av floskler eftersom jag för längesedan har insett det som här beskrivs som nytt och fantastiskt. Jag hoppas att många yngre läser och inspireras.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,0 i genomsnitt (beräknat på 4 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Larona: Tusen sidor, Bokhyllan och Håkans hylla.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Mantor" av Karolina Bjällerstedt Mickos

Författare: Karolina Bjällerstedt Mickos
Titel: Mantor
Genre: Fantasy
Antal sidor: 332
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Till Esperani 1
Förlag: Fafner Förlag
Utgivningsår: (original) 1998 (min) 2018
Format: Häftad
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 januari 2019




Första meningen: Salen var mycket stor och kvällen så mörk att det bleka ljus som föll in genom fönstren inte förmådde lysa upp rummet till taket.

Baksidetext
Vem är Esperani som alla på teatern Fågelgården pratar om? Och vilka är fritänkarna, vars torn bränns ned varje år på Vårfestens afton?

Mantor är en ung adelsman som flyr från ett krig som hans land utkämpat i generationer. Han byter identitet och blir flöjtist på en teater i det fjärran Pyros, ett kulturellt och religiöst centrum där teaterkonst och gudsdyrkan är intimt sammanflätade.

Mantor har kommit undan kriget, men i Pyros lurar andra faror. Templet och Högsta prästinnan håller staden i ett järngrepp, och många av invånarna är beredda att göra vad som helst för att upprätthålla religionens makt.

Min kommentar
Det kom ett mejl från en av mina favoritförfattare, tillika förläggare. Det visade sig att hans förlag ger ut en nyutgåva av en bok (ja, hela serien faktiskt, det är en trilogi) han gillade väldigt mycket. Jag erkänner villigt att jag automatiskt blir nyfiken på böcker som författare som jag gillar gillar. Det borde ju liksom hänga ihop. Alltså tackade jag ja till Mantor.

Efter den korta prologen så suckade jag trött. Där var den igen, den där himlastormande ögonblickliga kärleken. Suck igen. Men det var bara alldeles där i början, sedan blev det en helt annan bok.

Om du vill läsa en annorlunda fantasy så kan jag verkligen rekommendera denna. Här finns inga långa (tråkiga) vandringar, inga drakar, inga magiska svärd/stavar och inte speciellt mycket magi. Den som finns befinner sig mer på nivån vanlig folktro och örtmedicin. Världen vi befinner oss i är som vår egen värld och den befolkas av vanliga människor. Gränsen mellan ond och god är hårfin och skiftande. Till min stora förvåning är den också samhällskritisk och den lyckas riktigt bra med det, helt utan pekpinnar.

Mantor själv har jag så svårt för. Han är egentligen allt det där i en människa som jag inte alls gillar. Han är självgod, feg och lättpåverkad. Han tror på den som han har pratat med senast. Han är fördömande mot andra, tills han själv befinner sig i samma situation. Han är fullständigt inkapabel till att tänka själv. Jag vet inte om han bättrade sig i slutet, men jag hoppas det.

Det är religionen som får bära hundhuvudet här, men jag kan tänka mig att den symboliserar allt som får en människa att tro att hon kan köpa lycka. Den här religionen är rent förfärlig. Du förstår kanske själv när den bön alla ber innefattar orden "må vi alltid leva under deras fot". Alltså, jag får rysningar.

Ett flertal gånger blir jag riktigt överraskad över händelser, det händer saker som inte är jättevanliga i böcker. Kan man väl säga. Bäst tycker jag ändå om de intressanta diskussionerna uppe i trädet. För övrigt min egen favoritplacering som barn.

Jag tycker att det var en aning för tydliga ledtrådar till vad som hade hänt, det som väl ska vara mysteriet i boken. Förvånad blev jag i alla fall inte. Men det här är bra och jag hoppas att fortsättningen kommer snart.

På Goodreads hade den 3,5 i genomsnitt (beräknat på 8 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Mantor: Bokhyllan, Läsfåtöljens bokblogg och Tusen sidor.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.