Det är inte så många böcker i februari, men vilka böcker det är. Tre favoritförfattare och en som har potentialen att bli det (när jag väl har läst fler än en bok av honom).
Dödens klackar av Tine Frennstedt
Genre: Kriminalroman
Serie: Cold Case (5)
Antal sidor: 430
Utgivningsdatum: 2025-02-06
Förlag: Norstedts
Från Bokus
David Landström är på väg mot sitt stora genombrott som dragqueen när han blir brutalt mördad i sitt hus på Sandhammaren. Tolv år senare är Österlenmordet fortfarande ouppklarat.
När en journalist som granskar fallet blir skjuten bestämmer sig Tess Hjalmarsson, chef för Skånes Cold Case-grupp, för att det är dags att utreda mordet på nytt. Tess och hennes sidekick Marie Erling befinner sig snart mitt i en dramatisk utredning med en gärningsman som verkar fullständigt hänsynslös.
Till sin stora förvåning ärver Tess samtidigt ett stort hus i Stockholm, och inser förskräckt att sambon Sandra kanske vill lämna Österlen för huvudstaden.
Men titta här! Vad glad jag blir, denna har jag väntat på.
De fastfrusna av Elly Griffiths
Genre: Kriminalroman
Serie: Ali Dawson (1)
Antal sidor: 375
Utgivningsdatum: 2025-02-06
Förlag: Bokförlaget Forum
Från Bokus
Ali Dawson är en femtioårig frånskild kvinna som arbetar på Londonpolisens avdelning för kalla fall. Av många betraktas det som ett trist skrivbordsarbete för garvade poliser, men vad få vet är att de i hemlighet kan resa bakåt i tiden för att leta efter bevis. Det senaste fallet rör en excentrisk aristokrat som blev anklagad för mord år 1850. Hans nutida släkting, en konservativ minister, kontaktar teamet och ber specifikt om Alis hjälp. Hennes son Finn arbetar med ministern, och när även Finn dras in i fallet blir det personligt. Men det finns ett problem: Ali fastnar på 1850-talet. Det hela blir en underhållande berg-och-dalbana genom Londons historia i jakt på en viktoriansk seriemördare.
En ny deckarserie! Den låter minsta sagt annorlunda.
Hipp hipp hurra av Malin Stehn
Genre: Kriminalroman
Serie: -
Antal sidor: 413
Utgivningsdatum: 2025-02-12
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Från Bokus
Dagen efter sin fyrtioårsfest hittas Sandra Wallin mördad i familjens villa. Misstankarna riktas snart mot hennes make, den tidigare bästsäljande författaren Jack Wallin. Grannar och vänner är i chock. Jack är en sann konstnärssjäl, han skulle aldrig kunna skada någon. Och Sandra var en helt vanlig mamma, hon hade inga fiender. Eller hade hon det?
Ännu en favoritförfattare!
Mörka kvällar i Kollektivet av Callum Bloodworth
Genre: Feelgood
Serie: Kollektivet (2)
Antal sidor: 316
Utgivningsdatum: 2025-02-05
Förlag: Bazar Förlag
Från Bokus
När mörkret faller över Kollektivet och vinden för med sig förändring, står ordförande Stina Nilsson inför sin största utmaning. Med sina dagar räknade och en kalender som spricker av uppgifter, slungas hon in i ett virrvarr av hemliga brev, truliga systrar och oväntat kaos.
Men Stina är inte den enda som brottas med livets prövningar. Bakom stängda dörrar kämpar Hakan och Zahra med sitt nya föräldraskap, samtidigt som Bengt och hans dotter Frida tassar på tå kring känsliga ämnen. Ämnen som den ena helst undviker och den andra bearbetar i smyg med hjälp av körsång. Frågan är om de hinner prata, eller sjunga, ut - innan det är för sent?
Jag har visserligen inte läst första delen, men jag är övertygad om att det här är bra.
Mest om böcker, men lite om film och TV-serier också. En bra berättelse är en bra berättelse.
fredag 31 januari 2025
torsdag 30 januari 2025
Hett i hyllan #494
Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?
Det blir bara ett litet kliv, fram till början av september 2022.
Mirakelkammaren av Angie Kim låg en dag i brevlådan, som en överraskning från förlaget.
Den här boken är tydligen en debut, som har vunnit en del priser. Bland annat Bästa debut. Sådana här priser är inget som jag brukar bry mig om, för jag tycker att det oftast inte betyder något för mig, om någon annan har tyckt om den. Hyfsat bra betyg på Goodreads har den också, men inte heller det betyder egentligen något. Däremot så brukar jag lockas av böcker där inget är som det först verkar ...
Så här står det på baksidan:
Det blir bara ett litet kliv, fram till början av september 2022.
Mirakelkammaren av Angie Kim låg en dag i brevlådan, som en överraskning från förlaget.
Den här boken är tydligen en debut, som har vunnit en del priser. Bland annat Bästa debut. Sådana här priser är inget som jag brukar bry mig om, för jag tycker att det oftast inte betyder något för mig, om någon annan har tyckt om den. Hyfsat bra betyg på Goodreads har den också, men inte heller det betyder egentligen något. Däremot så brukar jag lockas av böcker där inget är som det först verkar ...
Så här står det på baksidan:
I en småstad i Virginia driver de koreanska immigranterna Young och Pak Yoo företaget Mirakelkammaren, vars patienter får medicinsk syrgasbehandling i en tryckkammare som alternativ terapi för olika åkommor. När kammaren exploderar och dödar två personer skakas samhället i grunden.Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.
Vem eller vad orsakade explosionen? Den påföljande, dramatiska mordrättegången avslöjar en väv av hemligheter: förbjudna möten och farliga missförstånd, intensiv rivalitet och dolda lojaliteter. En gripande, andlöst spännande och överraskande roman där inget är som det först verkar.
Etiketter:
Hett i hyllan
onsdag 29 januari 2025
Bok: Mord och ingen julefrid
Författare: Inger Frimansson / Arne Dahl / Amanda Hellberg / Åke Edwardson / Lisa Förare Winbladh / Johan Theorin / Camilla Läckberg / Dag Öhrlund
Titel: Mord och ingen julefrid
Genre: Kriminal
Antal sidor: 175
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Bokförlaget Semic
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 31 december 2024
Baksidetext
En fantastisk samling nervkittlande kriminalnoveller skrivna av några av Sveriges absolut främsta deckarförfattare: Arne Dahl, Åke Edwardson, Inger Frimansson, Lisa Förare Winbladh, Amanda Hellberg, Camilla Läckberg, Johan Theorin och Dag Öhrlund.
Min kommentar
Varje jul så tänker jag att jag borde läsa mer julböcker och gärna även noveller. I januari förra året så var jag så förutseende att jag köpte antologin Mord och ingen julefrid, som jag då tänkte jag skulle ta mig an när december kom. Den här typen av antologi verkar ha kommit ut med väldigt ojämna mellanrum och just denna är från 2021. Det ska ju inte spela någon roll, för böcker är ju ingen färskvara.
Precis som vanligt i en novellsamling eller antologi så är det både högt och lågt. Det ska ju helst finnas något för alla och det gör det nog här. Någon av novellerna förstår jag inte alls, men så brukar det vara. Något jag tänkte på under läsningen var att jag hade förväntat mig betydligt mer mord/brott. Och definitivt mer jul.
Om det är meningen att detta ska vara nervkittlande kriminalnoveller (som det ju faktiskt står i beskrivningen) så är det ett gång som kanske inte passar in så bra. Novellen ABC passar dock inte in överhuvudtaget. Jag förstår inte alls vad den gör här. Inte ett enda brott inom synhåll. Inte en enda nervkittling heller. Den handlar om någon som heter Astrid och har skrivit ett manus om en Pippi Långstrump, som aldrig har blivit utgivet. I stället står hon och säljer batikkläder på en marknad.
Två av novellerna är riktigt bra. Chokladasken av Amanda Hellberg är den enda med en knorr på slutet. Den hör tydligen till Ulltunasviten och nu blir jag ju på riktigt sugen på att läsa de böckerna. Jag vet ju att jag har gillat hennes skräckböcker. Den andra som är jag vill nämna här är Änkornas kafé av Camilla Läckberg. Vilken affärsidé hon har kommit på! Tyvärr så är ju titeln ganska avslöjande, men novellen är ändå riktigt bra.
Rent generellt så är många av novellerna väldigt vaga. Så vaga att de varken blir spännande eller otäcka. Bara irriterande. Till exempel Här och nu av Arne Dahl och Tomten kommer av Åke Edwardson skapar fler frågor än svar. Inga svar alls, om jag ska vara ärlig. Kanske är det bara är jag, men jag behöver något slags bakgrund att hänga upp historien på och det får jag inte alls här. Det är ju så klart svårt att få med på bara några sidor, men det finns ju många som klarar det. Även de här två författarna som har skrivit andra bra noveller.
Jag måste bara nämna också ... en av mina exter är att samla på roliga, påhittade (hoppas jag) namn. I Svindlande affärer av Dag Öhrlund figurerar en Inge Munther, som nu får göra, exempelvis Inge Naning sällskap i min samling. Tack!
Mord och ingen julefrid blir nog den sista novellsamlingen av den här typen för mig. På något sätt så verkar det vara viktigare att ha med kända författare än att novellerna är bra. Eller ens passar in.
På Goodreads hade den 2,79 i genomsnitt (beräknat på 19 betyg).
Jag ger den 3,5.
Andra som bloggat om Mord och ingen julefrid: Mina skrivna ord och bokbesatt
Titel: Mord och ingen julefrid
Genre: Kriminal
Antal sidor: 175
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Bokförlaget Semic
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 31 december 2024
Baksidetext
En fantastisk samling nervkittlande kriminalnoveller skrivna av några av Sveriges absolut främsta deckarförfattare: Arne Dahl, Åke Edwardson, Inger Frimansson, Lisa Förare Winbladh, Amanda Hellberg, Camilla Läckberg, Johan Theorin och Dag Öhrlund.
Min kommentar
Varje jul så tänker jag att jag borde läsa mer julböcker och gärna även noveller. I januari förra året så var jag så förutseende att jag köpte antologin Mord och ingen julefrid, som jag då tänkte jag skulle ta mig an när december kom. Den här typen av antologi verkar ha kommit ut med väldigt ojämna mellanrum och just denna är från 2021. Det ska ju inte spela någon roll, för böcker är ju ingen färskvara.
Precis som vanligt i en novellsamling eller antologi så är det både högt och lågt. Det ska ju helst finnas något för alla och det gör det nog här. Någon av novellerna förstår jag inte alls, men så brukar det vara. Något jag tänkte på under läsningen var att jag hade förväntat mig betydligt mer mord/brott. Och definitivt mer jul.
Om det är meningen att detta ska vara nervkittlande kriminalnoveller (som det ju faktiskt står i beskrivningen) så är det ett gång som kanske inte passar in så bra. Novellen ABC passar dock inte in överhuvudtaget. Jag förstår inte alls vad den gör här. Inte ett enda brott inom synhåll. Inte en enda nervkittling heller. Den handlar om någon som heter Astrid och har skrivit ett manus om en Pippi Långstrump, som aldrig har blivit utgivet. I stället står hon och säljer batikkläder på en marknad.
Två av novellerna är riktigt bra. Chokladasken av Amanda Hellberg är den enda med en knorr på slutet. Den hör tydligen till Ulltunasviten och nu blir jag ju på riktigt sugen på att läsa de böckerna. Jag vet ju att jag har gillat hennes skräckböcker. Den andra som är jag vill nämna här är Änkornas kafé av Camilla Läckberg. Vilken affärsidé hon har kommit på! Tyvärr så är ju titeln ganska avslöjande, men novellen är ändå riktigt bra.
Rent generellt så är många av novellerna väldigt vaga. Så vaga att de varken blir spännande eller otäcka. Bara irriterande. Till exempel Här och nu av Arne Dahl och Tomten kommer av Åke Edwardson skapar fler frågor än svar. Inga svar alls, om jag ska vara ärlig. Kanske är det bara är jag, men jag behöver något slags bakgrund att hänga upp historien på och det får jag inte alls här. Det är ju så klart svårt att få med på bara några sidor, men det finns ju många som klarar det. Även de här två författarna som har skrivit andra bra noveller.
Jag måste bara nämna också ... en av mina exter är att samla på roliga, påhittade (hoppas jag) namn. I Svindlande affärer av Dag Öhrlund figurerar en Inge Munther, som nu får göra, exempelvis Inge Naning sällskap i min samling. Tack!
Mord och ingen julefrid blir nog den sista novellsamlingen av den här typen för mig. På något sätt så verkar det vara viktigare att ha med kända författare än att novellerna är bra. Eller ens passar in.
På Goodreads hade den 2,79 i genomsnitt (beräknat på 19 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är
Tråkig | Spännande | Förutsägbar | ||
Bladvändare | Klurig | Läskig | ||
Långsam | Tempofylld | Obehaglig | ||
Detaljrik | Fåordig | Nagelbitare | ||
Mysig | Rå | Sorglig | ||
Måbrabok | Tankeväckande | Rolig | ||
Rörig | Genomtänkt | Mörk | ||
Lättsam | Mystisk | Berörande |
Andra som bloggat om Mord och ingen julefrid: Mina skrivna ord och bokbesatt
tisdag 28 januari 2025
Tisdagstrion: Pengar
Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord
Veckans tema: Pengar
Här hade jag svårt att bestämma om jag skulle ha pengar i titeln, på omslaget eller i handlingen. Så det fick bli en av varje. Eller ja, en av dem är ju faktiskt alla tre.
1. Andras pengar av Tomas Arvidsson läste jag tydligen 2009, men jag minns den inte alls. Här finns i alla fall pengar i både titeln, på omslaget och i handlingen. Enligt Svenne, yrkesförbrytare och dataexpert, finns det bara kontanter på två ställen: i värdetransporter och i bankernas datasystem. Svenne och hans två kumpaner slår till den sista vardagskvällen före jul och mångmiljonrånet är ett faktum.
2. Heta pengar av Dick Francis kan jag inte påstå att jag minns något av heller, men titeln funkar ju. Multimiljonären Malcolm Pembrokes liv har varit färgstarkt och händelserikt. Han har haft fem fruar och är far till nio barn. När hans femte fru blir mördad, avslutar han ett gräl som han i nästan tre års tid fört med sin älsklingsson Ian: I stället ber han honom nu om hjälp. Tillsammans ska de försöka hitta och oskadliggöra mördaren.
3. Brott och straff av Fjodor Dostojevskij handlar ju i allra högsta grad om pengar. Raskolnikov dödar ju en pantlånerska för pengarna.
Veckans tema: Pengar
Här hade jag svårt att bestämma om jag skulle ha pengar i titeln, på omslaget eller i handlingen. Så det fick bli en av varje. Eller ja, en av dem är ju faktiskt alla tre.
1. Andras pengar av Tomas Arvidsson läste jag tydligen 2009, men jag minns den inte alls. Här finns i alla fall pengar i både titeln, på omslaget och i handlingen. Enligt Svenne, yrkesförbrytare och dataexpert, finns det bara kontanter på två ställen: i värdetransporter och i bankernas datasystem. Svenne och hans två kumpaner slår till den sista vardagskvällen före jul och mångmiljonrånet är ett faktum.
2. Heta pengar av Dick Francis kan jag inte påstå att jag minns något av heller, men titeln funkar ju. Multimiljonären Malcolm Pembrokes liv har varit färgstarkt och händelserikt. Han har haft fem fruar och är far till nio barn. När hans femte fru blir mördad, avslutar han ett gräl som han i nästan tre års tid fört med sin älsklingsson Ian: I stället ber han honom nu om hjälp. Tillsammans ska de försöka hitta och oskadliggöra mördaren.
3. Brott och straff av Fjodor Dostojevskij handlar ju i allra högsta grad om pengar. Raskolnikov dödar ju en pantlånerska för pengarna.
Etiketter:
Tisdagstrion
måndag 27 januari 2025
Film: Deadpool & Wolverine (2024)
Titel: Deadpool & Wolverine
Originaltitel: Deadpool & Wolverine
Genre: Actionkomedi
Regissör: Shawn Levy
Manus: Ryan Reynolds, Rhett Reese, Paul Wernick
Skådespelare: Ryan Reynolds, Hugh Jackman, Emma Corrin, Matthew Macfadyen, Jennifer Garner
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: USA, Kanada, Storbritannien, Nya Zeeland
Längd: 130 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 31 december 2024
Handling
I denna multiversumberättelse blir Deadpool kontaktad av en man som heter Paradox som har för avsikt att förånga hela hans universum eftersom det uppenbarligen inte är tänkt att leva vidare utan den nu avlidne hjälten Wolverine. Deadpool kidnappar en annan version av Wolverine för att ersätta men detta resulterar bara i att Paradox förvisar både Deadpool och Wolverine.
Min kommentar
Nu var det slut på allt vad julfilmer heter och för att råda bot på allt det där rosaskimrande, tramsiga och glättiga glittret så valde jag Deadpool & Wolverine. En rejäl motvikt och en film som jag egentligen inte hade tänkt se. Men det är ju tur att man kan ändra sig.
Min relation till Ryan Reynolds (och Deadpool) är ytterst komplicerad. Jag har inte varit jätteglad i de två tidigare filmerna. Denna gillar jag emellertid väldigt mycket. Jag vet inte om det beror på min ändrade inställning till Ryan Reynolds (efter tre säsonger av Welcome to Wrexham) eller om filmen bara är så här bra.
Jag har i stort sett noll koll på Marvels universum, förmodligen så är filmen ännu bättre om man förstår alla referenser. Utan tvekan är den extremt meta. Då förstår jag nog inte ens hälften, men det jag förstår är tillräckligt för att göra det här riktigt bra. Det dyker upp massor av superhjältar. En del mer bekanta än andra. För mig i alla fall.
Handlingen är väldigt simpel. Eller sanningen är väl den att jag är osäker på vad den egentligen handlar om. Om något. Men otroligt underhållande är det. Dialogen är rapp. Kanske inte så underfundig, utan mer pang på. Vilket väl gäller hela filmen. Man skulle kunna kalla detta för svart humor eller så kan man kalla det som jag vill kalla det: ironi. Jag älskar ironin och sarkasmen. Speciellt glad är jag i hur de hela tiden bryter den fjärde väggen. Jag har nog alltid varit svag för den typen av interaktion. För mig funkar det och jag känner mig delaktig.
Om jag ska klaga på något så skulle det vara alltför långa och blodiga slagsmålsscener. Det behöver inte spruta blod och flyga allehanda kroppsdelar. Hela tiden. Men tråkigt har jag verkligen inte.
Deadpool & Wolverine är vansinnigt rolig, otroligt rå och brutal. Och sanslöst meta. Jag känner mig välvilligt inställd och ger filmen en fyra i betyg. Jag kommer alldeles säkert att se om den och kanske också de två tidigare filmerna. Min känsla är att filmen är precis det den vill vara.
På Letterboxd hade den 3,5 i genomsnitt (beräknat på 1 611 027 betyg).
På IMDb hade den 7,6 i genomsnitt (beräknat på 439k betyg).
Jag ger den 4,0.
Originaltitel: Deadpool & Wolverine
Genre: Actionkomedi
Regissör: Shawn Levy
Manus: Ryan Reynolds, Rhett Reese, Paul Wernick
Skådespelare: Ryan Reynolds, Hugh Jackman, Emma Corrin, Matthew Macfadyen, Jennifer Garner
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: USA, Kanada, Storbritannien, Nya Zeeland
Längd: 130 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 31 december 2024
Handling
I denna multiversumberättelse blir Deadpool kontaktad av en man som heter Paradox som har för avsikt att förånga hela hans universum eftersom det uppenbarligen inte är tänkt att leva vidare utan den nu avlidne hjälten Wolverine. Deadpool kidnappar en annan version av Wolverine för att ersätta men detta resulterar bara i att Paradox förvisar både Deadpool och Wolverine.
Min kommentar
Nu var det slut på allt vad julfilmer heter och för att råda bot på allt det där rosaskimrande, tramsiga och glättiga glittret så valde jag Deadpool & Wolverine. En rejäl motvikt och en film som jag egentligen inte hade tänkt se. Men det är ju tur att man kan ändra sig.
Min relation till Ryan Reynolds (och Deadpool) är ytterst komplicerad. Jag har inte varit jätteglad i de två tidigare filmerna. Denna gillar jag emellertid väldigt mycket. Jag vet inte om det beror på min ändrade inställning till Ryan Reynolds (efter tre säsonger av Welcome to Wrexham) eller om filmen bara är så här bra.
Jag har i stort sett noll koll på Marvels universum, förmodligen så är filmen ännu bättre om man förstår alla referenser. Utan tvekan är den extremt meta. Då förstår jag nog inte ens hälften, men det jag förstår är tillräckligt för att göra det här riktigt bra. Det dyker upp massor av superhjältar. En del mer bekanta än andra. För mig i alla fall.
Handlingen är väldigt simpel. Eller sanningen är väl den att jag är osäker på vad den egentligen handlar om. Om något. Men otroligt underhållande är det. Dialogen är rapp. Kanske inte så underfundig, utan mer pang på. Vilket väl gäller hela filmen. Man skulle kunna kalla detta för svart humor eller så kan man kalla det som jag vill kalla det: ironi. Jag älskar ironin och sarkasmen. Speciellt glad är jag i hur de hela tiden bryter den fjärde väggen. Jag har nog alltid varit svag för den typen av interaktion. För mig funkar det och jag känner mig delaktig.
Om jag ska klaga på något så skulle det vara alltför långa och blodiga slagsmålsscener. Det behöver inte spruta blod och flyga allehanda kroppsdelar. Hela tiden. Men tråkigt har jag verkligen inte.
Deadpool & Wolverine är vansinnigt rolig, otroligt rå och brutal. Och sanslöst meta. Jag känner mig välvilligt inställd och ger filmen en fyra i betyg. Jag kommer alldeles säkert att se om den och kanske också de två tidigare filmerna. Min känsla är att filmen är precis det den vill vara.
På Letterboxd hade den 3,5 i genomsnitt (beräknat på 1 611 027 betyg).
På IMDb hade den 7,6 i genomsnitt (beräknat på 439k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är
Spännande | Tråkig | Trovärdig | ||
Klurig | Förutsägbar | Mystisk | ||
Berörande | Osannolik | Underhållande | ||
Snyggt foto | Rolig | Långsam | ||
Romantisk | För lång | Fartfylld | ||
Sorglig | För kort | Läskig |
Etiketter:
Film,
Film - Actionkomedi,
Film - Betyg 4,
Sett 2024
söndag 26 januari 2025
Smakebit på søndag: Holly
En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.
Jag har sedan i torsdags eftermiddag befunnit mig i Varberg, på den årliga läsretreaten. Det betyder mycket, mycket läsning och också väldigt mycket umgås med resten av "flocken". Fantastiskt trevligt är det!
Läsningen har gått mycket snabbare än vad jag egentligen hade räknat med så jag har egentligen redan läst ut tegelstenen jag påbörjade i fredags, men min smakebit kommer ändå ur den; Holly av Stephen King.
Min smakebit är från början av boken:
Jag har sedan i torsdags eftermiddag befunnit mig i Varberg, på den årliga läsretreaten. Det betyder mycket, mycket läsning och också väldigt mycket umgås med resten av "flocken". Fantastiskt trevligt är det!
Läsningen har gått mycket snabbare än vad jag egentligen hade räknat med så jag har egentligen redan läst ut tegelstenen jag påbörjade i fredags, men min smakebit kommer ändå ur den; Holly av Stephen King.
Min smakebit är från början av boken:
Staden är gammal och inte längre i särskilt gott skick. Det är inte heller sjön den är byggd intill, men det finns delar av staden som fortfarande är rätt tilltalande. De som har bott länge i den är förmodligen eniga om att den trevligaste stadsdelen är Sugar Heights, och den trevligaste av gatorna som löper genom den är Ridge Road, som kröker sig svagt sluttande nedför höjden från Bell College of Arts and Sciences till Deerfield Park tre kilometer nedanför krönet. Längs sin sträckning passerar Ridge Road många vackra hus som i några fall tillhör universitetets lärarkår och i andra stadens mer framgångsrika affärsmänniskor - läkare, jurister, bankirer och företagsledare. De flesta av de här husen är byggda i viktoriansk stil, perfekt målade och med burspråksfönster och mängder av svagt gotiska fasadutsmyckningar.
Etiketter:
Smakebit på søndag
lördag 25 januari 2025
Bok: Under två timmar av Hanna Landahl
Författare: Hanna Landahl
Titel: Under två timmar
Genre: Drama
Antal sidor: 282
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Staffan & Anna 1
Förlag: Bokfärlaget Polaris
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 december 2024
Första meningen: Jag orkar inte mer
Baksidetext
Överallt finns de. De där ansvarsfulla människorna som håller sig i trim, som satsar hårt och springer långt och snabbt. Staffan är inte en sådan man. Han tränar inte alls faktiskt. Därför är han ansvarslös. Och dessvärre också betydelselös, , åtminstone i sina egna ögon. Någonstans bland blöjbyten, fotbollsträningar och alltför långa, grå myndighetskorridorer på Migrationsverket där han prövar asylärenden har han tappat bort sig själv och den status han en gång hade. Men nu är det dags att ändra på det. Staffan bestämmer sig, uppumpad av Håkan Hellströms musik, för att göra det alla andra gör. Han ska springa Göteborgsvarvet och han ska göra det med bravur – på under två timmar.
Min kommentar
Det var fortfarande lite kvar av december när jag hade läst klart allt jag tänkt. Plus lite till. Jag tänkte att jag ville ha en ganska tunn och snabbläst bok och fastnade för Under två timmar. Som ju dessutom utspelar sig i Göteborg, där jag (nästan) befann mig när jag började läsa.
Man skulle kunna kalla det här en övning i frustration. Varken Staffan eller Anna känns som vuxna människor. De låter saker bara hända, i stället för att aktivt fatta beslut. Bara för att de är rädda att välja fel. Då gissar jag att det är lätt att tappa bort sig, eller egentligen aldrig hitta sig, när man inte ens börjar fundera över vad man egentligen tycker. Om något.
För mig så är det ett något jobbigt upplägg på boken. Här är det tillbakablickar till förbannelse. Mitt i en händelse så börjar Staffan se tillbaka på något som hände för längesedan och den tråden är så lång att jag har glömt var vi var innan den började. Det är omöjligt att hålla reda på vad som händer nu och vad som redan har hänt.
Staffan känns som ett stort barn, som aldrig någonsin har behövt ta ansvar för något. Jag blir bara irriterad när en vuxen människa, på nästan 40 år, försöker leva upp till andras, inbillade, förväntningar. Och på vuxna människor som får andra att må dåligt för att de inte är/gör som dessa andra tycker att man ska vara/göra. Man ska göra det man själv blir lycklig av. Hur kan man ens tro att man definieras av hur långt man kan springa, hur fort?
Anna är faktiskt inte mycket bättre. Jag får inte en alltigenom bra känsla för henne heller. Hon frågar mycket, men bryr sig inte om att lyssna på svaret. Jag känner mig också tudelad för människor som påtvingar andra sina egna åsikter och människor som gör saker för att det ser bra ut. För att de ska kunna visa upp för andra i ett "se vad jag gör, vad duktig jag är".
Det här känns som en ganska trolig människotyp ändå, om man tänker på män som är runt 40. De där som drar på sig fin märkesutrustning för att ge sig ut och jogga/cykla/spela paddel och så vidare. Lögnerna som Staffan dukar upp är inget vidare och det blir bara värre och värre. Vilket ju är trovärdigt. När man väl har börjat ljuga så blir det lätt en snöbollseffekt av alltihop. Det som Staffan till slut gör kan tyckas vara osannolikt, men fenomenet verkar bli vanligare och vanligare. Det är en affärsidé nu. Passar dem som inte har något emot att fuska, som tycker att yta är allt.
Kanske hade jag tyckt bättre om Under två timmar om jag hade gillat Håkan Hellström, som får väldigt mycket utrymme, men jag delar inte Staffans musiksmak. Heller. Det kan ju vara jag som är konstig, men jag kan inte alls relatera till detta. Dock är det bra gjort att inte får mig att avsky Staffan (och Anna). Jag blir både irriterad och frustrerad, men tycker inte direkt illa om dem. Bara det de gör. Och inte gör. De är typiska människor som jag hade valt att inte umgås med.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 3,14 i genomsnitt (beräknat på 84 betyg).
Jag ger den 3,5.
Andra som bloggat om Under två timmar: Lottens bokblogg, Just nu - just här och C.R.M. Nilsson
Titel: Under två timmar
Genre: Drama
Antal sidor: 282
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Staffan & Anna 1
Förlag: Bokfärlaget Polaris
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 december 2024
Första meningen: Jag orkar inte mer
Baksidetext
Överallt finns de. De där ansvarsfulla människorna som håller sig i trim, som satsar hårt och springer långt och snabbt. Staffan är inte en sådan man. Han tränar inte alls faktiskt. Därför är han ansvarslös. Och dessvärre också betydelselös, , åtminstone i sina egna ögon. Någonstans bland blöjbyten, fotbollsträningar och alltför långa, grå myndighetskorridorer på Migrationsverket där han prövar asylärenden har han tappat bort sig själv och den status han en gång hade. Men nu är det dags att ändra på det. Staffan bestämmer sig, uppumpad av Håkan Hellströms musik, för att göra det alla andra gör. Han ska springa Göteborgsvarvet och han ska göra det med bravur – på under två timmar.
Min kommentar
Det var fortfarande lite kvar av december när jag hade läst klart allt jag tänkt. Plus lite till. Jag tänkte att jag ville ha en ganska tunn och snabbläst bok och fastnade för Under två timmar. Som ju dessutom utspelar sig i Göteborg, där jag (nästan) befann mig när jag började läsa.
Man skulle kunna kalla det här en övning i frustration. Varken Staffan eller Anna känns som vuxna människor. De låter saker bara hända, i stället för att aktivt fatta beslut. Bara för att de är rädda att välja fel. Då gissar jag att det är lätt att tappa bort sig, eller egentligen aldrig hitta sig, när man inte ens börjar fundera över vad man egentligen tycker. Om något.
För mig så är det ett något jobbigt upplägg på boken. Här är det tillbakablickar till förbannelse. Mitt i en händelse så börjar Staffan se tillbaka på något som hände för längesedan och den tråden är så lång att jag har glömt var vi var innan den började. Det är omöjligt att hålla reda på vad som händer nu och vad som redan har hänt.
Staffan känns som ett stort barn, som aldrig någonsin har behövt ta ansvar för något. Jag blir bara irriterad när en vuxen människa, på nästan 40 år, försöker leva upp till andras, inbillade, förväntningar. Och på vuxna människor som får andra att må dåligt för att de inte är/gör som dessa andra tycker att man ska vara/göra. Man ska göra det man själv blir lycklig av. Hur kan man ens tro att man definieras av hur långt man kan springa, hur fort?
Anna är faktiskt inte mycket bättre. Jag får inte en alltigenom bra känsla för henne heller. Hon frågar mycket, men bryr sig inte om att lyssna på svaret. Jag känner mig också tudelad för människor som påtvingar andra sina egna åsikter och människor som gör saker för att det ser bra ut. För att de ska kunna visa upp för andra i ett "se vad jag gör, vad duktig jag är".
Det här känns som en ganska trolig människotyp ändå, om man tänker på män som är runt 40. De där som drar på sig fin märkesutrustning för att ge sig ut och jogga/cykla/spela paddel och så vidare. Lögnerna som Staffan dukar upp är inget vidare och det blir bara värre och värre. Vilket ju är trovärdigt. När man väl har börjat ljuga så blir det lätt en snöbollseffekt av alltihop. Det som Staffan till slut gör kan tyckas vara osannolikt, men fenomenet verkar bli vanligare och vanligare. Det är en affärsidé nu. Passar dem som inte har något emot att fuska, som tycker att yta är allt.
Kanske hade jag tyckt bättre om Under två timmar om jag hade gillat Håkan Hellström, som får väldigt mycket utrymme, men jag delar inte Staffans musiksmak. Heller. Det kan ju vara jag som är konstig, men jag kan inte alls relatera till detta. Dock är det bra gjort att inte får mig att avsky Staffan (och Anna). Jag blir både irriterad och frustrerad, men tycker inte direkt illa om dem. Bara det de gör. Och inte gör. De är typiska människor som jag hade valt att inte umgås med.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 3,14 i genomsnitt (beräknat på 84 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är
Tråkig | Spännande | Förutsägbar | ||
Bladvändare | Klurig | Läskig | ||
Långsam | Tempofylld | Obehaglig | ||
Detaljrik | Fåordig | Nagelbitare | ||
Mysig | Rå | Sorglig | ||
Måbrabok | Tankeväckande | Rolig | ||
Rörig | Genomtänkt | Mörk | ||
Lättsam | Mystisk | Berörande |
Andra som bloggat om Under två timmar: Lottens bokblogg, Just nu - just här och C.R.M. Nilsson
Etiketter:
Betyg 3.5,
Drama,
Hanna Landahl,
Läst 2024,
Staffan & Anna,
Sverige
fredag 24 januari 2025
Läsplanering februari 2025
Det blev en del omkastningar i min planering för februari när en bok flyttades därifrån till januari (då det ju är läsretreat och då passar ju en tegelsten, hoppas jag). Jag hoppas det här blir bra, även om det blev lite dålig blandning.
• Nådastolen av M W Craven..
• Never let me go av Kazuo Ishiguro. Boktolva. Hyllvärmare.
• Levande och döda av Christoffer Carlsson. Finish That Series. Hyllvärmare.
• Smugglaren av Jan-Erik Fjell. Hyllvärmare.
• Nådastolen av M W Craven..
• Never let me go av Kazuo Ishiguro. Boktolva. Hyllvärmare.
• Levande och döda av Christoffer Carlsson. Finish That Series. Hyllvärmare.
• Smugglaren av Jan-Erik Fjell. Hyllvärmare.




Etiketter:
Läsplanering
torsdag 23 januari 2025
Hett i hyllan #493
Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?
Här är det fortfarande i slutet av augusti 2022.
Akrobaten av Anders Sundkvist dök upp som en överraskning från förlaget.
Jag har läst en annan bok (debuten) av författaren och jag var väl inte jätteförtjust i den. När jag läste den så fick jag i alla fall känslan av att den var första delen i en serie. Mycket riktigt var det så, för Akrobaten är fortsättningen ser jag nu. Handlingen verkar dock förflyttad till Stockholm. Om jag hade haft koll på det där med serien så kanske den hade fått vara med i min Finish That Series-utmaning nästa år. Kanske läser jag den bara. Ändå.
Så här står det på baksidan:
Här är det fortfarande i slutet av augusti 2022.
Akrobaten av Anders Sundkvist dök upp som en överraskning från förlaget.
Jag har läst en annan bok (debuten) av författaren och jag var väl inte jätteförtjust i den. När jag läste den så fick jag i alla fall känslan av att den var första delen i en serie. Mycket riktigt var det så, för Akrobaten är fortsättningen ser jag nu. Handlingen verkar dock förflyttad till Stockholm. Om jag hade haft koll på det där med serien så kanske den hade fått vara med i min Finish That Series-utmaning nästa år. Kanske läser jag den bara. Ändå.
Så här står det på baksidan:
Lydias bror Dani bär på ett mörkt förflutet. Som trettonåring värvades han av ett kriminellt gäng och dömdes för misshandel och narkotikabrott innan han lyckades bryta sig fri. De En känd toppadvokat skjuts till döds i källaren till sin villa i ett av Stockholms välbärgade områden. Samma natt tar sig en inbrottstjuv in i huset och blir vittne till avrättningen. Amfetaministen Ninni har siktat in sig på Stockholms rikare områden, och hon har unika förmågor som gör att hon aldrig blivit påkommen.Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.
När Victor Méndez, nybakad patrullerande polis med stora ambitioner, får korn på den ovanliga inbrottstjuven och utanför arbetstid drar i gång privatspaningar, upptäcker han snart att han är något större på spåren. Samtidigt kämpar kriminalpoliserna Erik Borg och Linda Ndege i motvind i sin jakt på advokatens mördare.
Ovetande om varandra dras de alla från sina olika håll in i ett upptrappat sökande efter gärningsmannen. En jakt genom en härva av drogpengar, oheliga allianser och poliskorruption – med allt högre insatser, och allt dödligare risker.
Etiketter:
Hett i hyllan
onsdag 22 januari 2025
Bok: Klubben för en lyckligare jul av Caroline Säfstrand
Författare: Caroline Säfstrand
Titel: Klubben för en lyckligare jul
Genre: Feelgood
Antal sidor: 350
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Vid livets vägskäl 4
Förlag: Bokfärlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2024 (min) 2024
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 27 december 2024
Första meningen: Albert Einstein lär ha sagt: "Det finns bara två sätt att leva sitt liv."
Baksidetext
Joy har egentligen allt, ändå är hon aldrig så glad som hennes namn antyder. När hon ser en annons om en skrivkurs som ska göra deltagarna lyckligare på sex veckor nappar hon. Kanske kan den förhindra ett sammanbrott före jul? Kursens deltagare är olika varandra men har en sak gemensamt: alla behöver de hitta ett sätt att klara av årets mest kravfyllda familjehögtid, späckad av traditioner och måsten. Kursledaren Sam, och hans medhjälpare och stora kärlek Cecilia, vet att pennans kraft faktiskt kan ta dem längre än så. Vänskapsband knyts, orden öppnar helt nya dörrar och julen … ja, den bjuder på oväntade överraskningar.
Min kommentar
Eftersom jag ogillar att ha en bok igång över ett årsskifte (det är så tillfredsställande att börja på en ny på första dagen av det nya året) så försöker jag avpassa så att det blir som jag vill ha det. När julafton kom och jag skulle påbörja en ny bok, så var det ju en hel vecka kvar på 2024 så jag tänkte att jag hade gott om tid för att läsa Klubben för en lyckligare jul. Den lästes dock ut på bara fyra dagar.
Caroline Säfstrand har blivit något av en favorit nu och den här serien, som faktiskt är fristående, bestående av fyra böcker är riktigt bra. Hon skriver på ett sätt som verkligen passar mig, som berör på djupet. Från start till mål. Dessutom så är det helt omöjligt att inte börja fundera på sitt eget liv under läsningen. Vad man eventuellt skulle vilja ändra eller förbättra. Jag blir helt enkelt inspirerad.
Berättelsen består av fyra olika perspektiv och alla är lika bra och intressanta. Så fort jag lämnar ett POV så längtar jag tillbaka. Fokus ligger på hur skrivkursen sätter igång saker i de olika karaktärernas liv. Just skrivterapidelen känns inte riktigt trovärdig, som den är skildrad. Det låter ju helt fantastiskt om det att skriva ett enda ord kan få sådana här följder. Men jag antar att de gör mer än det som läsaren får ta del av.
Karaktärerna är trovärdigt tilltufsade av livet och jag gillar dem allihop. Men Valter! Åh, vad jag tycker om Valter. Han är nog lättast att relatera till, med nära och kära på långt avstånd. Även om mina inte är riktigt så långt bort och jag har ju dessutom sambons familj att falla tillbaka på. Joy kan jag känna igen mig lite i. Jag hade inte heller kunnat låta bli att gräva lite i familjehemligheterna. Hon har i alla fall en bra man, även om han verkar ha lite samma tendens att rycka på axlarna åt problem som Joys mamma. Den som hade flest människor runt sig var den som var mest ensam, men Sannes liv har en utomordentligt vacker yta. Jag känner omedelbart att jag inte hade gillat vare sig hennes hem, man eller svärföräldrar. Så förljuget.
Jag är helt förvissad om att ingen blir lycklig av att vara glad hela tiden, att förneka/inte låtsas om det jobbiga. Man måste få känna alla känslor. inte låta vare sig sig själv eller någon annan förminska dem. Bara genom att läsa den här boken så får jag känna allt man kan tänka sig.
Är Klubben för en lyckligare jul den mest trovärdiga julroman jag har läst? Kanske. Den har i alla fall mer julångest än julmys, men jag mår ändå bra av den. Men vad händer nu med Sam och Cecilia? Det behövs ju ännu en uppföljare. Om du inte har läst de här böckerna, gör det! Låt dig inte luras att de är feelgood, i betydelsen chicklit eller romance, men de får dig att må bra.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 3,88 i genomsnitt (beräknat på 107 betyg).
Jag ger den 4,0.
Andra som bloggat om Klubben för en lyckligare jul: Bokdivisionen, Bokstunder och enligt O
Titel: Klubben för en lyckligare jul
Genre: Feelgood
Antal sidor: 350
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Vid livets vägskäl 4
Förlag: Bokfärlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2024 (min) 2024
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 27 december 2024
Första meningen: Albert Einstein lär ha sagt: "Det finns bara två sätt att leva sitt liv."
Baksidetext
Joy har egentligen allt, ändå är hon aldrig så glad som hennes namn antyder. När hon ser en annons om en skrivkurs som ska göra deltagarna lyckligare på sex veckor nappar hon. Kanske kan den förhindra ett sammanbrott före jul? Kursens deltagare är olika varandra men har en sak gemensamt: alla behöver de hitta ett sätt att klara av årets mest kravfyllda familjehögtid, späckad av traditioner och måsten. Kursledaren Sam, och hans medhjälpare och stora kärlek Cecilia, vet att pennans kraft faktiskt kan ta dem längre än så. Vänskapsband knyts, orden öppnar helt nya dörrar och julen … ja, den bjuder på oväntade överraskningar.
Min kommentar
Eftersom jag ogillar att ha en bok igång över ett årsskifte (det är så tillfredsställande att börja på en ny på första dagen av det nya året) så försöker jag avpassa så att det blir som jag vill ha det. När julafton kom och jag skulle påbörja en ny bok, så var det ju en hel vecka kvar på 2024 så jag tänkte att jag hade gott om tid för att läsa Klubben för en lyckligare jul. Den lästes dock ut på bara fyra dagar.
Caroline Säfstrand har blivit något av en favorit nu och den här serien, som faktiskt är fristående, bestående av fyra böcker är riktigt bra. Hon skriver på ett sätt som verkligen passar mig, som berör på djupet. Från start till mål. Dessutom så är det helt omöjligt att inte börja fundera på sitt eget liv under läsningen. Vad man eventuellt skulle vilja ändra eller förbättra. Jag blir helt enkelt inspirerad.
Berättelsen består av fyra olika perspektiv och alla är lika bra och intressanta. Så fort jag lämnar ett POV så längtar jag tillbaka. Fokus ligger på hur skrivkursen sätter igång saker i de olika karaktärernas liv. Just skrivterapidelen känns inte riktigt trovärdig, som den är skildrad. Det låter ju helt fantastiskt om det att skriva ett enda ord kan få sådana här följder. Men jag antar att de gör mer än det som läsaren får ta del av.
Karaktärerna är trovärdigt tilltufsade av livet och jag gillar dem allihop. Men Valter! Åh, vad jag tycker om Valter. Han är nog lättast att relatera till, med nära och kära på långt avstånd. Även om mina inte är riktigt så långt bort och jag har ju dessutom sambons familj att falla tillbaka på. Joy kan jag känna igen mig lite i. Jag hade inte heller kunnat låta bli att gräva lite i familjehemligheterna. Hon har i alla fall en bra man, även om han verkar ha lite samma tendens att rycka på axlarna åt problem som Joys mamma. Den som hade flest människor runt sig var den som var mest ensam, men Sannes liv har en utomordentligt vacker yta. Jag känner omedelbart att jag inte hade gillat vare sig hennes hem, man eller svärföräldrar. Så förljuget.
Jag är helt förvissad om att ingen blir lycklig av att vara glad hela tiden, att förneka/inte låtsas om det jobbiga. Man måste få känna alla känslor. inte låta vare sig sig själv eller någon annan förminska dem. Bara genom att läsa den här boken så får jag känna allt man kan tänka sig.
Är Klubben för en lyckligare jul den mest trovärdiga julroman jag har läst? Kanske. Den har i alla fall mer julångest än julmys, men jag mår ändå bra av den. Men vad händer nu med Sam och Cecilia? Det behövs ju ännu en uppföljare. Om du inte har läst de här böckerna, gör det! Låt dig inte luras att de är feelgood, i betydelsen chicklit eller romance, men de får dig att må bra.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 3,88 i genomsnitt (beräknat på 107 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är
Tråkig | Spännande | Förutsägbar | ||
Bladvändare | Klurig | Läskig | ||
Långsam | Tempofylld | Obehaglig | ||
Detaljrik | Fåordig | Nagelbitare | ||
Mysig | Rå | Sorglig | ||
Måbrabok | Tankeväckande | Rolig | ||
Rörig | Genomtänkt | Mörk | ||
Lättsam | Mystisk | Berörande |
Andra som bloggat om Klubben för en lyckligare jul: Bokdivisionen, Bokstunder och enligt O
Etiketter:
Betyg 4,
Caroline Säfstrand,
Feelgood,
Läst 2024,
Sverige,
Vid livets vägskäl
tisdag 21 januari 2025
Tisdagstrion: Snö
Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord
Veckans tema: Snö
Snö-böcker finns det en del att välja på här, både vad gäller omslag och titel. Det får bli lite av varje.
1. Snöblind av Ragnar Jónasson utspelar sig i en liten fiskeby på norra Island. Än mer isolerad blir byn när snön blockerar den enda vägen till och från. Då hittas ju så klart ett par döda människor.
2. Iskallt spår av Stephen Booth är tredje delen i serien om Ben Cooper och Diane Fry, poliser i Peak District.
3. Nådastöt av Louise Penny är andra delen i den fantastiska serien om Armand Gamache och den helt osannolikt mysiga lilla byn Three Pines. Byn som man bara hittar om man behöver den.
Veckans tema: Snö
Snö-böcker finns det en del att välja på här, både vad gäller omslag och titel. Det får bli lite av varje.
1. Snöblind av Ragnar Jónasson utspelar sig i en liten fiskeby på norra Island. Än mer isolerad blir byn när snön blockerar den enda vägen till och från. Då hittas ju så klart ett par döda människor.
2. Iskallt spår av Stephen Booth är tredje delen i serien om Ben Cooper och Diane Fry, poliser i Peak District.
3. Nådastöt av Louise Penny är andra delen i den fantastiska serien om Armand Gamache och den helt osannolikt mysiga lilla byn Three Pines. Byn som man bara hittar om man behöver den.
Etiketter:
Tisdagstrion
måndag 20 januari 2025
TV-serie: Silo #2 (2024)
Titel: Silo
Originaltitel: Silo
Genre: Science fiction
Skapad av: Graham Yost
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Rebecca Ferguson, Tim Robbins, Avi Nash, Steve Zahn, Harriet Walter
Premiär: 2024-11-15
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 50 min
Såg den på Apple TV+ januari 2025
Handling
Juliette utforskar ytan innan hennes dräkt börjar ta slut på syre. Under tiden sprider Bernard lögner om Juliettes heroiska "död", och invånarna i Silon börjar bli rastlösa. Ett uppror börjar bubbla under ytan medan Juliette gör några chockerande upptäckter om världen ovanför.
Min kommentar
Förra hösten såg vi första säsongen av Silo och sedan har i alla fall jag väntat otåligt på nästa. Till slut kom den ju och jag tyckte det skulle vara en bra start på ett nytt år att börja se säsong två. Tyvärr så var det återigen så att jag missade att kolla så alla avsnitt var släppta. Vi fick vänta i en vecka på sista avsnittet. Det var nästan outhärdligt.
Första avsnittet börjar med en riktigt bra resumé, någon som alla TV-serieskapare borde lära sig något av. Till skillnad från den första säsongen så har jag inte läst den här andra delen (det var bara första delen som översattes, stort misstag!) och jag vet faktiskt inte om den här säsongen är bättre än första bara tack vare att jag inte har läst den. Men bättre är den. Nu har Apple TV+ haft två fullpoängare i rad.
Jag tänker vara så fräck att jag inte berättar något alls om handlingen för jag vill att alla ska uppleva samma förvirring och förundran. Det enda jag tänker säga är att de som satte upp allt detta, Grundarna, borde ha lärt av historian. Ett förtryckt folk gör alltid uppror. Så småningom.
Rebecca Ferguson är inget annat än lysande, detta är det bästa jag har sett henne göra. Liksom nytillskottet Steve Zahn. Faktiskt så gäller det nog samtliga som är med här. Tim Robbins karaktär, borgmästare Bernard, är så trovärdig. Han förklarar vartenda otäckt beslut med att det är det bästa för Pakten. Alltså bäst för flest. Eller kanske är det så att det bara är bäst för de som bestämmer? Jag har tidigare tyckt hjärtligt illa om Sims, spelad av Common, men nu undrar jag om inte hans fru Camille, spelad av Alexandria Riley, har klättrat förbi honom.
Cliffhangern man lämnas med i sista avsnittet är något i hästväg. Jag blir dock inte ett dugg klokare. Tvärtom. För varje svar som man får så skapas minst två nya frågor. Jag har så många frågor nu. Förutom nämnda cliffhanger. Den skapar en ström av nya frågor.
Andra säsongen av Silo är otroligt spännande. Man vill inte, och kan inte, sluta titta, trots att man egentligen inte får veta något alls. Nackdelen nu är ju att jag får vänta i evigheter på den tredje, för en sådan blir det och det sägs att det ska bli en fjärde också. Sedan är det slut.
På Trakt.tv har serien 4,05 i genomsnitt (beräknat på 7,9k betyg).
På IMDb har serien 8,1 i genomsnitt (beräknat på 162k betyg).
Jag ger den 5,0.
Originaltitel: Silo
Genre: Science fiction
Skapad av: Graham Yost
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Rebecca Ferguson, Tim Robbins, Avi Nash, Steve Zahn, Harriet Walter
Premiär: 2024-11-15
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 50 min
Såg den på Apple TV+ januari 2025
Handling
Juliette utforskar ytan innan hennes dräkt börjar ta slut på syre. Under tiden sprider Bernard lögner om Juliettes heroiska "död", och invånarna i Silon börjar bli rastlösa. Ett uppror börjar bubbla under ytan medan Juliette gör några chockerande upptäckter om världen ovanför.
Min kommentar
Förra hösten såg vi första säsongen av Silo och sedan har i alla fall jag väntat otåligt på nästa. Till slut kom den ju och jag tyckte det skulle vara en bra start på ett nytt år att börja se säsong två. Tyvärr så var det återigen så att jag missade att kolla så alla avsnitt var släppta. Vi fick vänta i en vecka på sista avsnittet. Det var nästan outhärdligt.
Första avsnittet börjar med en riktigt bra resumé, någon som alla TV-serieskapare borde lära sig något av. Till skillnad från den första säsongen så har jag inte läst den här andra delen (det var bara första delen som översattes, stort misstag!) och jag vet faktiskt inte om den här säsongen är bättre än första bara tack vare att jag inte har läst den. Men bättre är den. Nu har Apple TV+ haft två fullpoängare i rad.
Jag tänker vara så fräck att jag inte berättar något alls om handlingen för jag vill att alla ska uppleva samma förvirring och förundran. Det enda jag tänker säga är att de som satte upp allt detta, Grundarna, borde ha lärt av historian. Ett förtryckt folk gör alltid uppror. Så småningom.
Rebecca Ferguson är inget annat än lysande, detta är det bästa jag har sett henne göra. Liksom nytillskottet Steve Zahn. Faktiskt så gäller det nog samtliga som är med här. Tim Robbins karaktär, borgmästare Bernard, är så trovärdig. Han förklarar vartenda otäckt beslut med att det är det bästa för Pakten. Alltså bäst för flest. Eller kanske är det så att det bara är bäst för de som bestämmer? Jag har tidigare tyckt hjärtligt illa om Sims, spelad av Common, men nu undrar jag om inte hans fru Camille, spelad av Alexandria Riley, har klättrat förbi honom.
Cliffhangern man lämnas med i sista avsnittet är något i hästväg. Jag blir dock inte ett dugg klokare. Tvärtom. För varje svar som man får så skapas minst två nya frågor. Jag har så många frågor nu. Förutom nämnda cliffhanger. Den skapar en ström av nya frågor.
Andra säsongen av Silo är otroligt spännande. Man vill inte, och kan inte, sluta titta, trots att man egentligen inte får veta något alls. Nackdelen nu är ju att jag får vänta i evigheter på den tredje, för en sådan blir det och det sägs att det ska bli en fjärde också. Sedan är det slut.
På Trakt.tv har serien 4,05 i genomsnitt (beräknat på 7,9k betyg).
På IMDb har serien 8,1 i genomsnitt (beräknat på 162k betyg).
Jag ger den 5,0.

Serien är
Spännande | Tråkig | Trovärdig | ||
Klurig | Förutsägbar | Mystisk | ||
Berörande | Osannolik | Underhållande | ||
Snyggt foto | Rolig | Långsam | ||
Romantisk | För lång | Fartfylld | ||
Sorglig | För kort | Läskig |
Etiketter:
Sett 2025,
TV - Betyg 5,
TV - Science fiction,
TV - Silo,
TV-serie
Film: Släpp taget (2024)
Titel: Släpp taget
Originaltitel: Släpp taget
Genre: Drama
Regissör: Josephine Bornebusch
Manus: Josephine Bornebusch
Skådespelare: Josephine Bornebusch, Pål Sverre Hagen, Sigrid Johnson, Leon Mentori, Tone Danielsen
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: Sverige
Längd: 110 min
Serie: -
Såg den på Netflix 6 december 2024
Handling
Stella är en trött och ständigt passivt irriterad mamma, med ett extremt kontrollbehov. Medan Pål Sverre Hagen är den egotrippade pappan som en dag kommer hem och säger att han vill skiljas.
Det är inte så förvånande eftersom äktenskapet verkar ha förvandlats till en trist härva av logistik, men Stella vägrar, och insisterar på att familjen först ska göra en sista resa tillsammans. Inte till någon härlig semesterresort, utan till Skånes ödsligaste landsbygd, där den ilskna tonårsdottern ska tävla i poledance.
Min kommentar
Släpp taget hade jag tänkt att vi skulle se till julen, men sedan hörde jag av flera stycken att den är mycket sorglig. Om det är något sambon avskyr så är det filmer han blir ledsen av. Alltså tänkte jag att det var bäst att se den utan honom och när han var på julfest passade jag på.
Josephine Bornebusch har en fantastisk förmåga att skildra vardag och relationer. Precis som de är. Hon vågar verkligen peta i det som är jobbigt och gör ont. Jag kan så relatera till både kontrollbehovet och den självpåtagna projektledarrollen. Igenkänningen är hög, både från mitt och andras liv.
Det finns väldigt mycket man kan säga om den här filmen, men det tänker jag inte göra. Jag tror att ju mindre man vet desto bättre är det. Så jag tänker att jag bara tar det lite kort. Det är helt omöjligt för mig att inte fundera på vilket som kom först - mammas kontrollbehov eller pappas fullständiga ointresse för allt som har med hem och barn att göra. Ingen har egentligen tid eller ork för att lyssna eller se varandra. Mest på grund av att barnen har blivit odrägliga just för att ingen lyssnar eller ser. För mig blev de för mycket, men det är ju inte alls konstigt att de har blivit sådana. Det känns ju också typiskt att en, vars jobb är att lyssna, helt glömmer bort det hemma.
Skådespelarna här är inget annat än fantastiska. Egentligen kände jag bara till Josephine Bornebusch själv (trodde jag) och det vet jag ju att hon är riktigt duktig. Det visade sig att jag sett både Pål Sverre Hagen och Sigrid Johnson i annat, men då bara i mindre roller. Nu fick de blomma ut ordentligt.
Den enda invändningen jag eventuellt kan ha är att upplösningen kanske blev lite väl tillrättalagd. Men jag köper den faktiskt rakt av. Förmodligen för att jag behöver göra det. Så modigt och starkt att kräva den där familjeresan. Och så nödvändigt.
Att Släpp taget är otroligt berörande kom inte som någon överraskning, men någon gråtfest blev det inte för min del. Den är både rolig och sorglig och blev bästa film 2024.
På Letterboxd hade den 3,4 i genomsnitt (beräknat på 10 441 betyg).
På IMDb hade den 7,0 i genomsnitt (beräknat på 4,7k betyg).
Jag ger den 4,5.
Originaltitel: Släpp taget
Genre: Drama
Regissör: Josephine Bornebusch
Manus: Josephine Bornebusch
Skådespelare: Josephine Bornebusch, Pål Sverre Hagen, Sigrid Johnson, Leon Mentori, Tone Danielsen
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: Sverige
Längd: 110 min
Serie: -
Såg den på Netflix 6 december 2024
Handling
Stella är en trött och ständigt passivt irriterad mamma, med ett extremt kontrollbehov. Medan Pål Sverre Hagen är den egotrippade pappan som en dag kommer hem och säger att han vill skiljas.
Det är inte så förvånande eftersom äktenskapet verkar ha förvandlats till en trist härva av logistik, men Stella vägrar, och insisterar på att familjen först ska göra en sista resa tillsammans. Inte till någon härlig semesterresort, utan till Skånes ödsligaste landsbygd, där den ilskna tonårsdottern ska tävla i poledance.
Min kommentar
Släpp taget hade jag tänkt att vi skulle se till julen, men sedan hörde jag av flera stycken att den är mycket sorglig. Om det är något sambon avskyr så är det filmer han blir ledsen av. Alltså tänkte jag att det var bäst att se den utan honom och när han var på julfest passade jag på.
Josephine Bornebusch har en fantastisk förmåga att skildra vardag och relationer. Precis som de är. Hon vågar verkligen peta i det som är jobbigt och gör ont. Jag kan så relatera till både kontrollbehovet och den självpåtagna projektledarrollen. Igenkänningen är hög, både från mitt och andras liv.
Det finns väldigt mycket man kan säga om den här filmen, men det tänker jag inte göra. Jag tror att ju mindre man vet desto bättre är det. Så jag tänker att jag bara tar det lite kort. Det är helt omöjligt för mig att inte fundera på vilket som kom först - mammas kontrollbehov eller pappas fullständiga ointresse för allt som har med hem och barn att göra. Ingen har egentligen tid eller ork för att lyssna eller se varandra. Mest på grund av att barnen har blivit odrägliga just för att ingen lyssnar eller ser. För mig blev de för mycket, men det är ju inte alls konstigt att de har blivit sådana. Det känns ju också typiskt att en, vars jobb är att lyssna, helt glömmer bort det hemma.
Skådespelarna här är inget annat än fantastiska. Egentligen kände jag bara till Josephine Bornebusch själv (trodde jag) och det vet jag ju att hon är riktigt duktig. Det visade sig att jag sett både Pål Sverre Hagen och Sigrid Johnson i annat, men då bara i mindre roller. Nu fick de blomma ut ordentligt.
Den enda invändningen jag eventuellt kan ha är att upplösningen kanske blev lite väl tillrättalagd. Men jag köper den faktiskt rakt av. Förmodligen för att jag behöver göra det. Så modigt och starkt att kräva den där familjeresan. Och så nödvändigt.
Att Släpp taget är otroligt berörande kom inte som någon överraskning, men någon gråtfest blev det inte för min del. Den är både rolig och sorglig och blev bästa film 2024.
På Letterboxd hade den 3,4 i genomsnitt (beräknat på 10 441 betyg).
På IMDb hade den 7,0 i genomsnitt (beräknat på 4,7k betyg).
Jag ger den 4,5.

Filmen är
Spännande | Tråkig | Trovärdig | ||
Klurig | Förutsägbar | Mystisk | ||
Berörande | Osannolik | Underhållande | ||
Snyggt foto | Rolig | Långsam | ||
Romantisk | För lång | Fartfylld | ||
Sorglig | För kort | Läskig |
Etiketter:
Film,
Film - Betyg 4,
Film - Drama,
Sett 2024
söndag 19 januari 2025
Smakebit på søndag: Brinn mig en sol

Den första hela veckan efter långledigheten gick både snabbt och bra. Jag har fått jobba ihop med en annan kollega, som jag inte haft så mycket att göra med tidigare. Främst för att han sitter i Umeå och att vi inte hör till samma team. Men han är både duktig, lugn och pedagogisk (och strukturerad), så det är roligt. Veckan som kommer blir också kort för på torsdag, vid lunch, sticker jag iväg till Varberg och årets läsretreat.
Den där John Irving-boken jag började på för en vecka sedan har gått plågsamt långsamt att läsa. Hur mycket jag än läser så kommer jag inte framåt, framför allt inte till slutet. Men igår lyckades jag ätnligen ta mig dit, men njutbart var det inte. I dag ska jag plocka upp Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson. En bok jag är 100% säker på är mycket bättre än John Irvings. Det vågar jag faktiskt påstå.
Min smakebit är från början av boken:
Det var sommaren då Evy Carlén blev mycket sjuk, förstod att hon snart skulle dö och anförtrodde mig att hon visste vad som hade hänt Sven Jörgensson och hans son Vidar däruppe i Tiarp.
Vi hade inte känt varandra särskilt länge. Jag visste att Evy hade varit polis och flyttat till huset i närheten av Tofta några år efter pensionen. Hennes man Ronnie var död och som änka ägnade hon sina dagar åt den vackra trädgård som omgärdade deras hus. Det låg några kilometer upp i skogen. Det var så vi träffades.
Etiketter:
Smakebit på søndag
lördag 18 januari 2025
Bok: Julen är kommen av Annika Devert & Jessika Devert
Författare: Annika Devert & Jessika Devert
Titel: Julen är kommen
Genre: Feelgood
Antal sidor: 234
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Sardinön 5
Förlag: SAGA Egmont
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 22 december 2024
Första meningen: Klockan var tre på natten och klipporna på Sardinön låg i mörker.
Baksidetext
Äntligen vankas det bröllop och jul på Sardinön! Emelies höst på Sardinön är mer än lovligt stressig. Hon och Andreas planerar sitt bröllop med allt vad det innebär. Klänningen, som Birgitta och Linnea syr måste bli bra, maten och tårtan ska Linn fixa och ladan där vigseln ska hållas måste dekoreras.
När Andreas blir pappa har Emelie plötsligt en bebis i huset och livet vänds upp och ner. Hennes ex Ousman lyser med sin frånvaro vilket är både skönt och oroväckande och samtidigt fortsätter den anonyma Feskarn att racka ner på Emelies arbete. Julen är dock bara några veckor bort vilket fyller Emelie med hopp om framtiden, julhuset pyntas med Astrids fina dekorationer och Linn provar nya recept som sprider väldoft över hela ön.
När kommunen meddelar att hembygdsgården ska bli äldreboende orkar Emelie inte mer och funderar på om hon ska behöva lämna ön. Men var ska hon då ta vägen?
Min kommentar
Med Julen är kommen (och alla julfilmer) så skulle man kunna tro att jag har fått en tillräcklig dos av jul, men så är det inte. Man skulle också kunna tycka att jag borde ha lärt mig nu att de här böckerna har titlar som talar om när de slutar. Inte när de utspelar sig. Jag blir faktiskt lite besviken på att inte heller denna sista del är en julbok. Trots titeln. Julen är bara en pytteliten del i slutet.
Ett genomgående problem jag har haft med de här böckerna är att ön verkar befolkas av riktiga dramaqueens. Jag tycker ändå att serien har lugnat ner sig lite. Folk är inte riktigt lika hysteriska nu som de var i början. Det har helt klart blivit mer trevligt att hänga med dem en stund. Den röda tråden genom samtliga böcker är event på hembygdsgården och visst hade det varit mysigt att ha en sådan i sin närhet.
Emelie är inte min favoritperson, även om hon har blivit mycket bättre längs vägen. Jag blir lite irriterad på henne och hennes reaktion på att hembygdsgården kanske ska läggas ner. Den är värdig en dramaqueen. Och allt det här tassandet runt Sussi. Den är ju inte rimligt att hon ensam ska få bestämma allt, när det är tre andra människor inblandade. Men det allra värsta, som faktiskt gjorde mig rent bestört, är det som Sussi och Stina gör mot Andreas. Jag tycker det är att likställa med ett övergrepp. [spoiler]Liksom "God jul, här får du ett barn i julklapp". Hade de verkligen fryst ner befruktade ägg?[/spoiler] Vilka sällsamt osympatiska och självcentrerade människor de är.
Bakning är det otroligt mycket av. I alla böckerna. Det är tur att jag gillar att läsa om det. Trots att jag inte tycker om att äta bakverk, rent generellt. Ibland önskade jag att luktböcker var uppfunna. Det måste dofta ljuvligt.
En del trådar känns oavslutade, men det är gott så. Gränsdragning är något som har varit ett utmärkande drag hos många karaktärer och det är det fortfarande. Eller kanske egentligen mer att inte kliva över den.
Det kanske inte är nödvändigt att allt går att tro på, men det känns inte trovärdigt att en ö, med runt 1000 bofasta (det sägs i boken) har underlag för ett fint café, en livsmedelsaffär, växtvaruhus och en tjusig restaurang. Men jag önskar att det hade varit möjligt.
Julen är kommen är en mysig och varm historia, jag gillar verkligen tonen som genomsyrar böckerna, men om du vill ha rejäl svärta i din feelgood så är inte detta rätt för dig. Den här sista delen är nog faktiskt den bästa i serien. Jag hade tyckt om att vara på den här ön. Förmodligen så kommer jag, vid tillfälle, att ta tag i spin-offen, om Linn och Oskar.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 3,56 i genomsnitt (beräknat på 27 betyg).
Jag ger den 3,0.
Andra som bloggat om Julen är kommen: malins bokblogg och Mias bokhörna
Titel: Julen är kommen
Genre: Feelgood
Antal sidor: 234
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Sardinön 5
Förlag: SAGA Egmont
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 22 december 2024
Första meningen: Klockan var tre på natten och klipporna på Sardinön låg i mörker.
Baksidetext
Äntligen vankas det bröllop och jul på Sardinön! Emelies höst på Sardinön är mer än lovligt stressig. Hon och Andreas planerar sitt bröllop med allt vad det innebär. Klänningen, som Birgitta och Linnea syr måste bli bra, maten och tårtan ska Linn fixa och ladan där vigseln ska hållas måste dekoreras.
När Andreas blir pappa har Emelie plötsligt en bebis i huset och livet vänds upp och ner. Hennes ex Ousman lyser med sin frånvaro vilket är både skönt och oroväckande och samtidigt fortsätter den anonyma Feskarn att racka ner på Emelies arbete. Julen är dock bara några veckor bort vilket fyller Emelie med hopp om framtiden, julhuset pyntas med Astrids fina dekorationer och Linn provar nya recept som sprider väldoft över hela ön.
När kommunen meddelar att hembygdsgården ska bli äldreboende orkar Emelie inte mer och funderar på om hon ska behöva lämna ön. Men var ska hon då ta vägen?
Min kommentar
Med Julen är kommen (och alla julfilmer) så skulle man kunna tro att jag har fått en tillräcklig dos av jul, men så är det inte. Man skulle också kunna tycka att jag borde ha lärt mig nu att de här böckerna har titlar som talar om när de slutar. Inte när de utspelar sig. Jag blir faktiskt lite besviken på att inte heller denna sista del är en julbok. Trots titeln. Julen är bara en pytteliten del i slutet.
Ett genomgående problem jag har haft med de här böckerna är att ön verkar befolkas av riktiga dramaqueens. Jag tycker ändå att serien har lugnat ner sig lite. Folk är inte riktigt lika hysteriska nu som de var i början. Det har helt klart blivit mer trevligt att hänga med dem en stund. Den röda tråden genom samtliga böcker är event på hembygdsgården och visst hade det varit mysigt att ha en sådan i sin närhet.
Emelie är inte min favoritperson, även om hon har blivit mycket bättre längs vägen. Jag blir lite irriterad på henne och hennes reaktion på att hembygdsgården kanske ska läggas ner. Den är värdig en dramaqueen. Och allt det här tassandet runt Sussi. Den är ju inte rimligt att hon ensam ska få bestämma allt, när det är tre andra människor inblandade. Men det allra värsta, som faktiskt gjorde mig rent bestört, är det som Sussi och Stina gör mot Andreas. Jag tycker det är att likställa med ett övergrepp. [spoiler]Liksom "God jul, här får du ett barn i julklapp". Hade de verkligen fryst ner befruktade ägg?[/spoiler] Vilka sällsamt osympatiska och självcentrerade människor de är.
Bakning är det otroligt mycket av. I alla böckerna. Det är tur att jag gillar att läsa om det. Trots att jag inte tycker om att äta bakverk, rent generellt. Ibland önskade jag att luktböcker var uppfunna. Det måste dofta ljuvligt.
En del trådar känns oavslutade, men det är gott så. Gränsdragning är något som har varit ett utmärkande drag hos många karaktärer och det är det fortfarande. Eller kanske egentligen mer att inte kliva över den.
Det kanske inte är nödvändigt att allt går att tro på, men det känns inte trovärdigt att en ö, med runt 1000 bofasta (det sägs i boken) har underlag för ett fint café, en livsmedelsaffär, växtvaruhus och en tjusig restaurang. Men jag önskar att det hade varit möjligt.
Julen är kommen är en mysig och varm historia, jag gillar verkligen tonen som genomsyrar böckerna, men om du vill ha rejäl svärta i din feelgood så är inte detta rätt för dig. Den här sista delen är nog faktiskt den bästa i serien. Jag hade tyckt om att vara på den här ön. Förmodligen så kommer jag, vid tillfälle, att ta tag i spin-offen, om Linn och Oskar.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 3,56 i genomsnitt (beräknat på 27 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är
Tråkig | Spännande | Förutsägbar | ||
Bladvändare | Klurig | Läskig | ||
Långsam | Tempofylld | Obehaglig | ||
Detaljrik | Fåordig | Nagelbitare | ||
Mysig | Rå | Sorglig | ||
Måbrabok | Tankeväckande | Rolig | ||
Rörig | Genomtänkt | Mörk | ||
Lättsam | Mystisk | Berörande |
Andra som bloggat om Julen är kommen: malins bokblogg och Mias bokhörna
Etiketter:
Annika Devert,
Betyg 3,
Feelgood,
Jessika Devert,
Läst 2024,
Sardinön,
Sverige
fredag 17 januari 2025
Den sista nya boken 2024
Jag var ju helt säker på att det inte skulle bli något mer nytt, efter julklapparna, men ibland så händer det oväntade saker.
Jag fick ju novellsamlingen Sånger vid en vägkorsning av Patrik Centerwall i höstas och efter att jag hade skrivit om den så var han så snäll att han skickade även sin första novellsamling, Skymningssång. Den ser jag fram emot att läsa! Tack Patrik!
Etiketter:
Nytillskott
torsdag 16 januari 2025
Hett i hyllan #492
Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?
Då tar vi ett kliv ända fram till slutet av augusti 2022.
Frida Skybäcks Svartfågel köpte jag när jag var på boksläppet.
Jag har läst ganska många böcker av Frida Skybäck och hon har skrivit i många olika genrer. Denna är en deckare och första delen i en serie om polisutredare Fredrika Storm. Som en bonus så utspelar sig åtminstone den här boken i trakten runt Lund, mer specifikt Harlösa. Som jag passerat många gånger. Min tanke är att läsa hennes böcker i den ordning de har kommit ut (vilket inte har fungerat riktigt fullt ut, en tidig bok är inte läst) och denna är nästnästa bok i så fall.
Så här står det på baksidan:
Då tar vi ett kliv ända fram till slutet av augusti 2022.
Frida Skybäcks Svartfågel köpte jag när jag var på boksläppet.
Jag har läst ganska många böcker av Frida Skybäck och hon har skrivit i många olika genrer. Denna är en deckare och första delen i en serie om polisutredare Fredrika Storm. Som en bonus så utspelar sig åtminstone den här boken i trakten runt Lund, mer specifikt Harlösa. Som jag passerat många gånger. Min tanke är att läsa hennes böcker i den ordning de har kommit ut (vilket inte har fungerat riktigt fullt ut, en tidig bok är inte läst) och denna är nästnästa bok i så fall.
Så här står det på baksidan:
Lydias bror Dani bär på ett mörkt förflutet. Som trettonåring värvades han av ett kriminellt gäng och dömdes för misshandel och narkotikabrott innan han lyckades bryta sig fri. De senaste åren har han skaffat både jobb och lägenhet och lovat sin familj att aldrig mer begå brott, så när Lydia kontaktas av polisen och får veta att Dani är misstänkt för att ha fört bort en ung kvinna rasar hela hennes tillvaro.Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.
Men det är något som inte stämmer med anklagelserna mot Dani och eftersom polisen är övertygad om att han är skyldig börjar Lydia själv gräva i fallet. Den försvunna kvinnan, Linnea Arvidsson, är bosatt i det välbärgade området Västra hamnen och studerar vid Malmö universitet. Hennes skola ligger bara ett stenkast från det kafé där Dani arbetar. Men varför skulle han föra bort en kvinna som han inte har någon som helst koppling till? Och är Linnea verkligen den polisen och media verkar tro att hon är? I en desperat jakt på svar försöker Lydia hitta sin försvunne bror.
Etiketter:
Hett i hyllan
onsdag 15 januari 2025
Bok: Ond tro av Anna Bailey
Författare: Anna Bailey
Titel: Ond tro
Genre: Thriller
Antal sidor: 317
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Tall Bones
Översättare: Helen Ljungmark
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 december 2024
Första meningen: Dånet från brasan går knappt att urskilja i allt stoj från campingens pojkar och skolflickornas som hojtar och dansar i skuggan av Tall Bones.
Baksidetext
När sjuttonåriga Emma skiljs från sin vän Abigail på en fest ute i skogen tror hon – som de flesta tjejer i hennes ålder – att deras liv bara har börjat. Men mycket kommer att hända den natten, och hon kommer aldrig att få se Abigail igen.
Försvinnandet skapar sprickor i fasaden i småstaden Whistling Ridge, som under ytan bubblar av bittra fejder och motsättningar. Även inom Abigails familj finns det många frågor att ställa – till Noah, den äldre bror som Abigail svikit; till deras yngre bror Jude, som fortfarande haltar efter ett övergrepp i barndomen; till mamma Dolly och pappa Samuel, med deras respektive relationer till den eldige predikant som håller staden i sitt grepp.
Vad som helst kan hända i Whistling Ridge, denna krutdurk av småstadsilska. Det enda som behövs är en gnista – till exempel sanningen om vad som hände den där kvällen ute vid Tall Bones ...
Min kommentar
Eftersom jag hade läst så mycket julgood och kanske var lite mätt på ljust och glatt så tänkte jag att lite mörker kunde passa. Så jag valde Ond tro. Och mörker, det kan man säga att jag fick. En rejäl överdos faktiskt.
Kanhända är det jag som är konstig, men när allt bara är misär och mörker så blir i alla fall jag lite trött och avtrubbad. Här är det bara elände. Om något ljust hade brutit av så hade eländet blivit mer märkbart.
Hemligheter uppskattar jag i en historia och också antydningar om dåliga saker som ska hända längre fram. Precis som allt annat så bör man använda de här knepen med måtta. När var och varenda människa hela tiden antyds ha en stor och mörk hemlighet, som alla dessutom verkar påverka själva fallet, då blir det bara för mycket för mig. Man får inte ens veta vad folk hittar/gömmer, utan förväntas komma ihåg något väldigt diffust en bra bit tillbaka, då orkar jag bara inte med det.
Det är inte bara dessa antydningar som stör mig. Historien hoppar dessutom mellan då och nu och även perspektivet skiftar mellan otaliga personer. Det framgår inte vem som är berättare och skiftet mellan då och nu sker mitt i kapitlen. Det finns ingen som helst anledning att komplicera saker så till den milda grad. En bra historia ska klara sig utan det. Tycker jag.
Samtliga karaktärer är stereotyper i sin allra renaste form och dessutom tillskruvade många extra varv. Jag gillar verkligen inte när man gör så. Bara för att göra dem "intressanta". Så gott som allihop är sådana och även egoistiska, självgoda hycklare. För mig är det en stor miss och betyder snarare att man inte klarar att sätta ihop en bra historia som klarar sig själv. Jag är inte ett dugg intresserad av den typen av karaktärer och jag bryr mig inte om någon av dem. Den som var mest ogudaktig och drivande var prästen. Vilken skitstövel han var. Inte ett dugg kristen i mina ögon. Jag kan bara hoppas att han och hans gelikar fick något slags straff.
Själva temat i Ond tro är bra, ett litet samhälle som är fullständigt dysfunktionellt. Det är utförandet och överanvändningen av vissa skrivtekniska abrovinscher som inte passar mig alls. Det tar sig ganska rejält mot slutet, men tyvärr räcker det inte för ett högre betyg. Men det är alltså detta som världen är på väg mot.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 3,63 i genomsnitt (beräknat på 10 530 betyg).
Jag ger den 3,0.
Andra som bloggat om Ond tro: hyllan och Mina skrivna ord
Titel: Ond tro
Genre: Thriller
Antal sidor: 317
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Tall Bones
Översättare: Helen Ljungmark
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 december 2024
Första meningen: Dånet från brasan går knappt att urskilja i allt stoj från campingens pojkar och skolflickornas som hojtar och dansar i skuggan av Tall Bones.
Baksidetext
När sjuttonåriga Emma skiljs från sin vän Abigail på en fest ute i skogen tror hon – som de flesta tjejer i hennes ålder – att deras liv bara har börjat. Men mycket kommer att hända den natten, och hon kommer aldrig att få se Abigail igen.
Försvinnandet skapar sprickor i fasaden i småstaden Whistling Ridge, som under ytan bubblar av bittra fejder och motsättningar. Även inom Abigails familj finns det många frågor att ställa – till Noah, den äldre bror som Abigail svikit; till deras yngre bror Jude, som fortfarande haltar efter ett övergrepp i barndomen; till mamma Dolly och pappa Samuel, med deras respektive relationer till den eldige predikant som håller staden i sitt grepp.
Vad som helst kan hända i Whistling Ridge, denna krutdurk av småstadsilska. Det enda som behövs är en gnista – till exempel sanningen om vad som hände den där kvällen ute vid Tall Bones ...
Min kommentar
Eftersom jag hade läst så mycket julgood och kanske var lite mätt på ljust och glatt så tänkte jag att lite mörker kunde passa. Så jag valde Ond tro. Och mörker, det kan man säga att jag fick. En rejäl överdos faktiskt.
Kanhända är det jag som är konstig, men när allt bara är misär och mörker så blir i alla fall jag lite trött och avtrubbad. Här är det bara elände. Om något ljust hade brutit av så hade eländet blivit mer märkbart.
Hemligheter uppskattar jag i en historia och också antydningar om dåliga saker som ska hända längre fram. Precis som allt annat så bör man använda de här knepen med måtta. När var och varenda människa hela tiden antyds ha en stor och mörk hemlighet, som alla dessutom verkar påverka själva fallet, då blir det bara för mycket för mig. Man får inte ens veta vad folk hittar/gömmer, utan förväntas komma ihåg något väldigt diffust en bra bit tillbaka, då orkar jag bara inte med det.
Det är inte bara dessa antydningar som stör mig. Historien hoppar dessutom mellan då och nu och även perspektivet skiftar mellan otaliga personer. Det framgår inte vem som är berättare och skiftet mellan då och nu sker mitt i kapitlen. Det finns ingen som helst anledning att komplicera saker så till den milda grad. En bra historia ska klara sig utan det. Tycker jag.
Samtliga karaktärer är stereotyper i sin allra renaste form och dessutom tillskruvade många extra varv. Jag gillar verkligen inte när man gör så. Bara för att göra dem "intressanta". Så gott som allihop är sådana och även egoistiska, självgoda hycklare. För mig är det en stor miss och betyder snarare att man inte klarar att sätta ihop en bra historia som klarar sig själv. Jag är inte ett dugg intresserad av den typen av karaktärer och jag bryr mig inte om någon av dem. Den som var mest ogudaktig och drivande var prästen. Vilken skitstövel han var. Inte ett dugg kristen i mina ögon. Jag kan bara hoppas att han och hans gelikar fick något slags straff.
Själva temat i Ond tro är bra, ett litet samhälle som är fullständigt dysfunktionellt. Det är utförandet och överanvändningen av vissa skrivtekniska abrovinscher som inte passar mig alls. Det tar sig ganska rejält mot slutet, men tyvärr räcker det inte för ett högre betyg. Men det är alltså detta som världen är på väg mot.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 3,63 i genomsnitt (beräknat på 10 530 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är
Tråkig | Spännande | Förutsägbar | ||
Bladvändare | Klurig | Läskig | ||
Långsam | Tempofylld | Obehaglig | ||
Detaljrik | Fåordig | Nagelbitare | ||
Mysig | Rå | Sorglig | ||
Måbrabok | Tankeväckande | Rolig | ||
Rörig | Genomtänkt | Mörk | ||
Lättsam | Mystisk | Berörande |
Andra som bloggat om Ond tro: hyllan och Mina skrivna ord
Etiketter:
Anna Bailey,
Betyg 3,
Läst 2024,
Rec ex,
Storbritannien,
Thriller
tisdag 14 januari 2025
Tisdagstrion: Gult omslag
Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord
Veckans tema: Gult omslag
Jodå, bokhyllorna innehåller en del gula omslag. Problemet var bara att hitta några som också var bra. Jag hade faktiskt fler än tre av den sorten, men dessa blev det till slut.
1. 3 kan bevara en hemlighet om 2 av dem är döda av Nelson DeMille var det drygt två decennier sedan jag läste, men jag minns den som bra. Precis som alla hans böcker. Som tyvärr inte verkar översättas längre. Ett oförklarligt dubbelmord förbryllar polisen. De mördade jobbade på det veterinärmedicinska forskningsinstitutet forskade på ett snabbspridande dödligt virus, men har det verkligen med saken att göra?
2. Moment 22 av Joseph Heller behöver nog ingen närmare presentation. En mycket underlig, men väldigt bra bok. En bra TV-serie har gjorts på den också.
3. Tusen strålande solar av Khaled Hosseini var det nog meningen att jag skulle ha. Jag glömde att avbeställa den från bokklubben och när jag läste den så blev jag riktigt fast. Mariam är bara femton år gammal, fattig och utan utbildning, när hon tvingas resa till Kabul för att gifta sig med en trettio år äldre man.
Veckans tema: Gult omslag
Jodå, bokhyllorna innehåller en del gula omslag. Problemet var bara att hitta några som också var bra. Jag hade faktiskt fler än tre av den sorten, men dessa blev det till slut.
1. 3 kan bevara en hemlighet om 2 av dem är döda av Nelson DeMille var det drygt två decennier sedan jag läste, men jag minns den som bra. Precis som alla hans böcker. Som tyvärr inte verkar översättas längre. Ett oförklarligt dubbelmord förbryllar polisen. De mördade jobbade på det veterinärmedicinska forskningsinstitutet forskade på ett snabbspridande dödligt virus, men har det verkligen med saken att göra?
2. Moment 22 av Joseph Heller behöver nog ingen närmare presentation. En mycket underlig, men väldigt bra bok. En bra TV-serie har gjorts på den också.
3. Tusen strålande solar av Khaled Hosseini var det nog meningen att jag skulle ha. Jag glömde att avbeställa den från bokklubben och när jag läste den så blev jag riktigt fast. Mariam är bara femton år gammal, fattig och utan utbildning, när hon tvingas resa till Kabul för att gifta sig med en trettio år äldre man.
Etiketter:
Tisdagstrion
måndag 13 januari 2025
TV-serie: Shrinking #2 (2024)
Titel: Shrinking
Originaltitel: Shrinking
Genre: Komedi
Skapad av: Brett Goldstein, Bill Lawrence, Jason Segel
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Jason Segel, Harrison Ford, Jessica Williams, Luke Tennie, Christa Miller
Premiär: 2024-10-16
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 12
Avsnittslängd: ca 35 min
Såg den på Apple TV+ november-december 2024
Handling
Vi gräver djupare i karaktärernas komplexa emotionella landskap. Jimmys resa av helande och självupptäckt fortsätter, med nya utmaningar och möjligheter som uppstår genom hans oortodoxa terapeutiska metoder. Dynamiken i Jimmys relationer står i centrum, vilket ger grogrund för både komiska och dramatiska ögonblick.
Min kommentar
Jag nästan jublade när jag såg att andra säsongen av Shrinking hade börjat streama. Denna har blivit den nya favoriten efter Ted Lasso. Men återigen gjorde jag misstaget att börja titta utan att först kolla att alla avsnitt var på plats. Det blev ett långt och oönskat uppehåll. Den här serien vill man binge watcha.
De här människorna är faktiskt helt galna. Det går liksom inte att påstå något annat. Samtidigt så är alla så underbart mänskliga. Samtliga har problem, mer eller mindre allvarliga, och serien hanterar alla jobbiga saker med humor. Dock utan att på något sätt förminska problemen.
Relationerna är det som jag älskar mest i den här serien. Sett utifrån så kan man kanske förledas att tro att de är elaka mot varandra, men man pratar inte så med människor som man inte är riktigt bekväm med. Alla utvecklas genom sina relationer, de lär av varandra. Familj är ett så mycket vidare begrepp än mamma-pappa-barn. Man behöver inte alls vara släkt.
Det som gör serien så bra, för mig, är att alla säger vad de faktiskt tänker. De är ärliga (även om de inte säger allt de tänker). Det finns inget utrymme för tramsiga missförstånd. Allt känns äkta och trovärdigt, även om somligt är drivet till sin spets.
Även om serien egentligen handlar om Jimmy så stjäl Harrison Ford varenda scen han är med i. Jag bara älskar honom i den här rollen. Det känns som att han inte behöver spela alls. Brett Goldstein (från Ted Lasso) dyker upp och hans historia är så hjärteknipande sorglig. Det är så viktigt att försöka förlåta. Hat bara förstör för en själv. Det gräver ur ens själ.
Jag hade kunnat fortsätta att skriva om den här serien hur länge som helst, men det är bättre man kollar in vad jag skrev om första säsongen. Allt stämmer fortfarande.
Shrinking får mig att må nästan orimligt bra. Se där, terapi hjälper. Åtminstone i den här formen. Humorn är, typ, brittisk, trots att serien är amerikansk och ironin är i högform. Den här säsongen var till och med bättre än den första och glädjande nog så är en tredje på gång.
På Trakt.tv har serien 3,95 i genomsnitt (beräknat på 3,0k betyg).
På IMDb har serien 8,1 i genomsnitt (beräknat på 86k betyg).
Jag ger den 5,0.
Originaltitel: Shrinking
Genre: Komedi
Skapad av: Brett Goldstein, Bill Lawrence, Jason Segel
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Jason Segel, Harrison Ford, Jessica Williams, Luke Tennie, Christa Miller
Premiär: 2024-10-16
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 12
Avsnittslängd: ca 35 min
Såg den på Apple TV+ november-december 2024
Handling
Vi gräver djupare i karaktärernas komplexa emotionella landskap. Jimmys resa av helande och självupptäckt fortsätter, med nya utmaningar och möjligheter som uppstår genom hans oortodoxa terapeutiska metoder. Dynamiken i Jimmys relationer står i centrum, vilket ger grogrund för både komiska och dramatiska ögonblick.
Min kommentar
Jag nästan jublade när jag såg att andra säsongen av Shrinking hade börjat streama. Denna har blivit den nya favoriten efter Ted Lasso. Men återigen gjorde jag misstaget att börja titta utan att först kolla att alla avsnitt var på plats. Det blev ett långt och oönskat uppehåll. Den här serien vill man binge watcha.
De här människorna är faktiskt helt galna. Det går liksom inte att påstå något annat. Samtidigt så är alla så underbart mänskliga. Samtliga har problem, mer eller mindre allvarliga, och serien hanterar alla jobbiga saker med humor. Dock utan att på något sätt förminska problemen.
Relationerna är det som jag älskar mest i den här serien. Sett utifrån så kan man kanske förledas att tro att de är elaka mot varandra, men man pratar inte så med människor som man inte är riktigt bekväm med. Alla utvecklas genom sina relationer, de lär av varandra. Familj är ett så mycket vidare begrepp än mamma-pappa-barn. Man behöver inte alls vara släkt.
Det som gör serien så bra, för mig, är att alla säger vad de faktiskt tänker. De är ärliga (även om de inte säger allt de tänker). Det finns inget utrymme för tramsiga missförstånd. Allt känns äkta och trovärdigt, även om somligt är drivet till sin spets.
Även om serien egentligen handlar om Jimmy så stjäl Harrison Ford varenda scen han är med i. Jag bara älskar honom i den här rollen. Det känns som att han inte behöver spela alls. Brett Goldstein (från Ted Lasso) dyker upp och hans historia är så hjärteknipande sorglig. Det är så viktigt att försöka förlåta. Hat bara förstör för en själv. Det gräver ur ens själ.
Jag hade kunnat fortsätta att skriva om den här serien hur länge som helst, men det är bättre man kollar in vad jag skrev om första säsongen. Allt stämmer fortfarande.
Shrinking får mig att må nästan orimligt bra. Se där, terapi hjälper. Åtminstone i den här formen. Humorn är, typ, brittisk, trots att serien är amerikansk och ironin är i högform. Den här säsongen var till och med bättre än den första och glädjande nog så är en tredje på gång.
På Trakt.tv har serien 3,95 i genomsnitt (beräknat på 3,0k betyg).
På IMDb har serien 8,1 i genomsnitt (beräknat på 86k betyg).
Jag ger den 5,0.

Serien är
Spännande | Tråkig | Trovärdig | ||
Klurig | Förutsägbar | Mystisk | ||
Berörande | Osannolik | Underhållande | ||
Snyggt foto | Rolig | Långsam | ||
Romantisk | För lång | Fartfylld | ||
Sorglig | För kort | Läskig |
Etiketter:
Sett 2024,
TV - Betyg 5,
TV - Komedi,
TV - Shrinking,
TV-serie
Film: No hard feelings (2023)
Titel: No hard feelings
Originaltitel: No hard feelings
Genre: Komedi
Regissör: Gene Stupnitsky
Manus: Gene Stupnitsky, John Phillips
Skådespelare: Jennifer Lawrence, Andrew Barth Feldman, Laura Benanti, Matthew Broderick, Natalie Morales
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA
Längd: 100 min
Serie: -
Såg den på Max 24 november 2024
Handling
Maddie tror att hon har hittat svaret på sina ekonomiska problem när hon upptäcker en spännande jobbannons: rika curlingföräldrar som letar efter någon som ska "dejta" deras introverta 19-årige son, Percy, och ta honom ut ur skalet innan han åker iväg till college. Men den obekväma Percy visar sig vara mer av en utmaning än hon förväntade sig, och tiden börjar ta slut innan hon förlorar allt.
Min kommentar
Den här söndagen var så sanslöst grå och det ösregnade hela dagen, så jag tyckte att vi behövde något som skulle få oss på lite bättre humör. Jag hittade No hard feelings när jag letade efter julfilmer och tänkte att den hade ovanligt höga betyg för att vara en komedi.
En lite annorlunda story är det som spelas upp. Speciellt så uppskattar jag att det hade vänt på "problemet". Att kvinnan var den äldre. Inte (lika) många hade reagerat eller ens lyft på ena ögonbrynet om det hade varit tvärtom. Det finns många ljuspunkter och när den är rolig så är den riktigt rolig. Däremellan blir det ibland skämskudde.
Jag blir nog faktiskt lite förvånad över att Jennifer Lawrence väljer att spela en sådan här karaktär i en sådan här film. Den känns nästan under hennes värdighet. Däremot så blir jag inte ett dugg förvånad över att hon gör det bra. Liksom Andrew Barth Feldman, som nästan är ännu bättre. Han är nog den stora behållningen här.
Det är lite oklart hur man ska tolka slutet och jag vet inte om jag ska må bra eller dåligt över det. Det känns riktigt bra när Percy, till slut, gör uppror mot sina hönsföräldrar. De som ju faktiskt är hela orsaken till att Percy är som han är. Jag gillar också att de så tydligt lärde av varandra. Mandy lärde sig att behandla andra med respekt och Percy att säga ifrån. Bra saker båda två.
No hard feelings är en del trams, en del gullighet, en del charm och två delar pinsamhet. Alltså är den riktigt underhållande. Den kunde ha blivit en bara sjukt obekväm och obehaglig film. Det blev det inte. Så de måste ha gjort det bra.
På Letterboxd hade den 3,0 i genomsnitt (beräknat på 902 329 betyg).
På IMDb hade den 6,4 i genomsnitt (beräknat på 180k betyg).
Jag ger den 3,0.
Originaltitel: No hard feelings
Genre: Komedi
Regissör: Gene Stupnitsky
Manus: Gene Stupnitsky, John Phillips
Skådespelare: Jennifer Lawrence, Andrew Barth Feldman, Laura Benanti, Matthew Broderick, Natalie Morales
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA
Längd: 100 min
Serie: -
Såg den på Max 24 november 2024
Handling
Maddie tror att hon har hittat svaret på sina ekonomiska problem när hon upptäcker en spännande jobbannons: rika curlingföräldrar som letar efter någon som ska "dejta" deras introverta 19-årige son, Percy, och ta honom ut ur skalet innan han åker iväg till college. Men den obekväma Percy visar sig vara mer av en utmaning än hon förväntade sig, och tiden börjar ta slut innan hon förlorar allt.
Min kommentar
Den här söndagen var så sanslöst grå och det ösregnade hela dagen, så jag tyckte att vi behövde något som skulle få oss på lite bättre humör. Jag hittade No hard feelings när jag letade efter julfilmer och tänkte att den hade ovanligt höga betyg för att vara en komedi.
En lite annorlunda story är det som spelas upp. Speciellt så uppskattar jag att det hade vänt på "problemet". Att kvinnan var den äldre. Inte (lika) många hade reagerat eller ens lyft på ena ögonbrynet om det hade varit tvärtom. Det finns många ljuspunkter och när den är rolig så är den riktigt rolig. Däremellan blir det ibland skämskudde.
Jag blir nog faktiskt lite förvånad över att Jennifer Lawrence väljer att spela en sådan här karaktär i en sådan här film. Den känns nästan under hennes värdighet. Däremot så blir jag inte ett dugg förvånad över att hon gör det bra. Liksom Andrew Barth Feldman, som nästan är ännu bättre. Han är nog den stora behållningen här.
Det är lite oklart hur man ska tolka slutet och jag vet inte om jag ska må bra eller dåligt över det. Det känns riktigt bra när Percy, till slut, gör uppror mot sina hönsföräldrar. De som ju faktiskt är hela orsaken till att Percy är som han är. Jag gillar också att de så tydligt lärde av varandra. Mandy lärde sig att behandla andra med respekt och Percy att säga ifrån. Bra saker båda två.
No hard feelings är en del trams, en del gullighet, en del charm och två delar pinsamhet. Alltså är den riktigt underhållande. Den kunde ha blivit en bara sjukt obekväm och obehaglig film. Det blev det inte. Så de måste ha gjort det bra.
På Letterboxd hade den 3,0 i genomsnitt (beräknat på 902 329 betyg).
På IMDb hade den 6,4 i genomsnitt (beräknat på 180k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är
Spännande | Tråkig | Trovärdig | ||
Klurig | Förutsägbar | Mystisk | ||
Berörande | Osannolik | Underhållande | ||
Snyggt foto | Rolig | Långsam | ||
Romantisk | För lång | Fartfylld | ||
Sorglig | För kort | Läskig |
Etiketter:
Film,
Film - Betyg 3,
Film - Komedi,
Sett 2024
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)