TV-serie: Manifest #3 (2021)

Titel: Manifest
Originaltitel: Manifest
Säsong: 3
Genre: Science fiction
Skapad av: Jeff Rake
TV-bolag: NBC
Skådespelare: Melissa Roxburgh, Josh Dallas, Athena Karkanis, Matt Long, Holly Taylor
Premiär: 2021-04-01
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 13
Avsnittslängd: ca 43 min
Såg den på Netflix 19 juli - 29 juli 2026




Handling
Ben & Co inser att de sitter i samma "livbåt", om en syndar eller faller i onåd drabbas alla, vilket gör överlevnaden till en allt-eller-inget-situation.

En stjärtfena från flyg 828 hittas och bärgas. Regeringens hemliga projekt, Eureka, undersöker och testar den, vilket skapar nya mystiska kopplingar och fysiska konsekvenser för Cal.

Vissa passagerare blir allt mer instabila och farliga, vilket leder till tragiska konsekvenser, speciellt för familjen Stone.

Min kommentar
Eftersom jag har ett problem med att komma ihåg handlingen i serier så tyckte jag att det kunde vara en bra idé att se den tredje säsongen av Manifest. Mellan säsong 1 och 2 gick det ju fem år och det var lite jobbigt. Nu har det bara gått, knappt, ett halvår.

Om du inte har sett den här säsongen, men planerar att göra det så kan du sluta läsa här. Första hälften av avsnitten var riktigt bra och jag blev faktiskt lite investerad i det här mysteriet. Sedan byts plötsligt spelreglerna ut och allt som hänt verkar bero på Gud. För mig är det lite så att om förklaringen till något är Gud kan man hitta på i princip vad som helst. Då finns det plötsligt inget kvar att lösa. Jag känner mig lite lurad, eftersom serien faktiskt var science fiction i två och en halv säsong.

I början var den här serien mer subtil och oviss. Innan allt, oväntat nog, blev religiöst så var det en hel del intressanta händelser och infallsvinklar. Det fanns mycket som var konstigt, men som ändå följde de regler som etablerats för serien. Nu känns allt mer som att serien bestämt sig för att den religiösa förklaringen är den enda rätta. Det blir så fruktansvärt övertydligt och klumpigt. Lite som att bli slagen i huvudet med en lösning som är Gud. Tveklöst helt fel väg att gå, tycker jag.

Ben har blivit helt besatt. Jag har bestämt för mig att jag gillade honom tidigare, men det är omöjligt nu. Han är som en vanlig, otäck fanatiker. Bryr sig inte om andras eventuella invändningar. Han har alltid rätt. För han har ju den högre makten på sin sida. Alla bara förväntas tro på honom och lyda. Utan att ifrågasätta. Zekes nya förmåga blir bara löjlig i mina ögon. Ganska läskig, faktiskt.

Det gick ju inte att undvika att se att inspelningen gjordes under pandemin och jag undrar lite om det är på grund av den som allt känns så stolpigt. Det blir liksom inte äkta, på något sätt. Inte så mycket naturlig interaktion mellan människorna och dialogen är ibland så krystad att jag skäms.

Säsongsavslutning: [spoiler]Cal försvinner när han lägger sin hand på flygplanets stjärtfena. Denna släpps sedan i havet och försvinner. Grace mördas av Angelina, som även stjäl bebisen. I slutscenen dyker Cal upp vid den döende Graces sida. Många år äldre.[/spoiler]

Tredje säsongen av Manifest var bättre än den förra, ungefär halvvägs, men det här religiösa får det att krypa av obehag i hela kroppen. Jag hoppas verkligen inte att kontentan blir att allt är ett gudomligt ingripande. Jag tror att jag vill ha science fiction när jag tittar på science fiction. Rent generellt så har jag inget emot tro och inslag av religion, men här blev allt bara konstigt. Varför i hela friden skulle Gud vara inblandad i detta liksom?



På Trakt.tv har serien 3,6 i genomsnitt (beräknat på 6,4k betyg).
På IMDb har serien 7,0 i genomsnitt (beräknat på 106k betyg).
Jag ger säsongen 3.0

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

TV-serie: The Boroughs #1 (2026)

Titel: The Boroughs
Originaltitel: The Boroughs
Säsong: 1
Genre: Science fiction
Skapad av: Jeffrey Addiss, Will Matthews
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Alfred Molina, Alfre Woodard, Denis O'Hare, Clarke Peters, Geena Davis
Premiär: 2026-05-21
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 46 min
Såg den på HBO 31 maj - 6 juni 2026




Handling
I ett till synes pittoreskt pensionärssamhälle måste en grupp osannolika hjältar gå samman för att stoppa ett utomjordiskt hot från att stjäla det enda de inte har – tid.

Min kommentar
TV-serierna går åt som smör i solsken. Man får passa på nu, i det lilla fönstret mellan det att typ alla programserier avslutas och fotbolls-VM börjar. Men ibland så går det faktiskt nästan för fort att se en hel serie. Som The Boroughs. Jag vet inte varför jag inte la till den på vår lista direkt när jag hörde talas om den, men det tog bara runt en vecka för den att ta sig in där och sedan klättra överst.

I den beskrivning jag såg, innan vi började titta, så stod ordet övernaturligt. Det var också vad jag förväntade mig. Vilket nog inte stämde, i alla fall inte enligt min definition. Jag skulle nog sträcka mig så långt som att serien är mer skräck än övernaturlig. Samtidigt så är den ganska rolig.

För mig så påminner det här om Goonies, bara med äldre i rollerna. Och "övernaturligt". Jag tycker det är riktigt kul att det börjar göras med om och med äldre. De är betydligt mer intressanta att titta på än 20-plussare. Åtminstone för mig. De här oväntade hjältarna måste inte bara slåss mot monster (mänskliga och andra), misstro och trilskande barn. De måste också slåss mot sitt eget åldrande.

Skådespelarensemblen är namnkunnig, men inte bara det. Den är också riktigt, riktigt bra. Allihop. Det är de äldre som stjäl showen, även om det nu finns en del bra yngre med också. De verkar ha haft otroligt kul när de jobbade. Det märks.

Det Claire gör mot sin pappa gör mig heligt förbannad. Alla "barn" som behandlar sin till åren komna föräldrar som mindre vetande borde få sig en rejäl knäpp på näsan. Bara för att man är gammal så betyder det inte automatiskt att man inte kan ta hand om sig själv. Eller att man automatiskt yrar och är gaggig.

En hel del är oklart, i betydelsen oförklarat. Kanske finns det en rimlig förklaring. Då menar jag en som är rimlig och logisk inom de gränser som har satts upp. Många Stephen King-referenser gör i alla fall att jag myser nöjt.

Kanske borde jag ha tänkt att The Boroughs skulle vara som den var, med tanke på att Stranger things-bröderna Duffer är inblandade, men det gjorde jag inte. Det blev ändå bra till slut, bara inte vad jag trodde. En andra säsong verkar vara på gång, men är ännu inte bekräftad och jag kan ju erkänna att jag inte har den blekaste hur man fortsätter efter det här.



På Trakt.tv har serien 3,85 i genomsnitt (beräknat på 1k betyg).
På IMDb har serien 7,4 i genomsnitt (beräknat på 21k betyg).
Jag ger säsongen 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: Fallout #2 (2025)

Titel: Fallout
Originaltitel: Fallout
Säsong: 2
Genre: Science fiction
Skapad av: Geneva Robertson-Dworet, Graham Wagner
TV-bolag: Amazon Prime Video
Skådespelare: Ella Purnell, Walton Goggins, Aaron Moten, Kyle McLachlan, Annabel O'Hagan
Premiär: 2025-12-16
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 55 min
Såg den på Prime Video 21 februari - 23 februari 2026



Handling
I den andra säsongen av Fallout fördjupas berättelsen om överlevnad, makt och moral i en värld som sedan länge gått under. När hemligheter från det förflutna börjar komma upp till ytan ställs gamla allianser på prov och nya hot växer fram ur ödemarken.

Medan kampen om resurser och inflytande hårdnar tvingas våra huvudpersoner navigera ett landskap där varje val kan få ödesdigra konsekvenser. I en brutal men märkligt färgsprakande postapokalyps suddas gränsen mellan rätt och fel ut – och framtiden visar sig vara lika oförutsägbar som den är farlig.

En större värld, högre insatser och ännu fler oväntade vändningar väntar i en säsong som tar berättelsen till nya och explosiva nivåer.

Min kommentar
Vi väntade tålmodigt på att alla avsnitt av Fallout skulle finnas på plats innan vi började titta. Men i den vevan så började OS och då fanns det ingen som helst tid för serier (eller annat). På OS näst sista dag, när alla svenskar hade tävlat färdigt så kunde vi inte hålla oss längre utan började titta. Vi klämde samtliga åtta avsnitt på bara tre dagar. Då är det inte 30-minutersavsnitt vi pratar om.

Egentligen innan första avsnittet börjar så blir det en resumé av första säsongen. Det tackar jag för. Även om resumén är bra så tycker jag att det saknas en del viktiga händelser. Jag kom inte riktigt ihåg vad som hände nere i valven förra säsongen, åtminstone inga detaljer, men i stort sett allt det saknades i sammanfattningen. Det funkade hyfsat ändå.

En av de många saker som gör den här serien så bra är att jag aldrig vet om jag ska tolka det som händer/sägs som ironi eller svidande samhällskritik. Det är så många ironiska kommentarer över vår samtid och jag vet inte ens om det är meningen. Hela tiden när jag tittar så undrar jag hur mycket (och vad) av detta som faktiskt finns i spelet och hur mycket som är en känga till ... den det vederbör.

Många trådar är det att följa med i och det gäller att inte slappna av för ett ögonblick. Då har man direkt missat något viktigt. I den här säsongen får man fler tillbakablickar, vilket ger en mer information, men samtidigt mer myror i huvudet. Ibland blir det väl korta nedslag i de olika trådarna så att det eventuellt känns lite hoppigt, men det är inget som stör. Alla trådar är ju både spännande och intressanta.

Ella Purnell (Lucy) och Walton Goggins (The Ghoul) är stjärnorna som lyser allra klarast här. De har en fantastisk kemi och osviklig tajming när de levererar sina repliker. Det är dem jag vill hänga med mest. Faktum är att alla gör ett fantastiskt jobb och de spelar nog allihop på toppen av sin förmåga.

Soundtracket fortsätter att övertyga och ställa till det i huvudet. Det är något speciellt som händer när man hör glad och trevlig musik samtidigt som man ser grymheter utspela sig framför ögonen. Många grymheter blir det nämligen. Det här är en otroligt rå och brutal serie, men det absurda gör att det i alla fall inte stör mig.

Fallout är så vansinnigt snygg, så absurd, så skruvad. Jag älskar det. Allt passar så otroligt bra ihop och alla delar förstärker varandra. Att det blir en tredje säsong är redan klart, men när vet jag inte. Men väntan har redan börjat.


På Trakt.tv har serien 4,05 i genomsnitt (beräknat på 18k betyg).
På IMDb har serien 8,3 i genomsnitt (beräknat på 380k betyg).
Jag ger säsongen 5,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: Manifest #2 (2020)

Titel: Manifest
Originaltitel: Manifest
Säsong: 2
Genre: Science fiction
Skapad av: Jeff Rake
TV-bolag: NBC
Skådespelare: Melissa Roxburgh, Josh Dallas, Parveen Kaur, Matt Long, J R Ramirez
Premiär: 2020-01-06
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 13
Avsnittslängd: ca 43 min
Såg den på Netflix 26 januari - 8 februari 2026




Handling
Säsong två fortsätter att följa passagerarna från Flight 828 när de försöker förstå de märkliga förändringar som drabbat dem efter deras oförklarliga försvinnande. Samtidigt som mystiska visioner och ”kallen” blir starkare, växer både hoten utifrån och splittringen inom gruppen. Regeringens intresse ökar, hemligheter avslöjas och kampen för att skydda familj, sanning och framtid blir allt mer intensiv.

Min kommentar
För fem år sedan tittade vi på första säsongen av Manifest och jag blev kanske inte helt övertygad, men det var ändå en lovande premiss. Efter det så har det bara kommit fler och fler TV-serier som jag vill se så denna blev lite bortglömd. Plötsligt kände jag mig sugen på att se den och då upptäckte jag att det nu finns fyra säsonger.

Eftersom det gått lång tid mellan säsongerna så tyckte jag att det var bäst att se en recap först. Den var väl inte jättebra, men den gav grunderna och resten kom tillbaka när vi började titta. Konceptet är inget annat än briljant och så vansinnigt fantasieggande, men manuset (och skådespeleriet) lämnar tyvärr en del övrigt att önska.

Karaktärerna är mest märkliga och de beter sig också märkligt. För det mesta blir jag bara irriterad på dem. Grace och Ben blir bara för mycket och de båda förstör en hel del. Tydligen så måste en polis bli en dålig polis för att passa in i "kallen". Ben verkar också bara ha ett enda uttryck, typ chockat/förvånat. Oavsett vad han gör. Saanvi är bara korkad och stjälper mer än hon hjälper. Det finns en anledning till att det finns en hel yrkeskår som pysslar med sådant. Det är inget för känslomässigt styrda civila.

Den nya polischefen gör mig bara arg. Hon är till och med mer fyrkantig än vad jag är. Och hon var otrevlig långt innan Jared [spoiler]gick över till fienden. Något som jag inte trodde på för ett ögonblick.[/spoiler] Han är nu den enda som inte känns ologisk och överdramatisk. Tänk vad det kan ändra sig.

De här "kallen" blir nästan lite fjantiga och jag vrider mig lite obekvämt varje gång någon får ett. Alltihop blir lite sektliknande. På båda sidorna. Fanatiker är alltid läskiga. Vad hände liksom med att ifrågasätta och tänka själv.

För mig så känns det som att serien går lite på tomgång. Det låter lite konstigt, för det händer verkligen massor, men vi kommer inte framåt. Det som händer är bara fler och fler underliga och oförklarliga saker. Slutet på sista avsnittet sätter myror i huvudet på mig av mer än ett skäl [spoiler]Cal blir kidnappad, Michaela, Zeke, och Ben försöker rädda honom. Cal lyckas fly och springer ut på en sjö där kidnapparna hinner i kapp honom samtidigt som Zeke hittar honom. När Cal hamnar i det kalla vattnet dyker Zeke efter och räddar honom, men fryser själv ihjäl. Efter en stund dyker det upp ett mystiskt sken och Zeke börjar leva igen. Sista scenen är en fiskebåt ute på havet som råkar fiska upp en vinge av ett flygplan som visar sig vara flight 828.[/spoiler]

Andra säsongen av Manifest är både spännande och mystisk, men gav mig så kraftiga Lost-vibbar (inte något positivt för mig) och det känns som att det kommer att bli omöjligt att få ihop allt på ett tillfredsställande sätt. Kommer jag att titta vidare? Självklart. Jag bara måste få veta hur de får ihop det.


På Trakt.tv har serien 3,6 i genomsnitt (beräknat på 6,3k betyg).
På IMDb har serien 7,0 i genomsnitt (beräknat på 103k betyg).
Jag ger säsongen 3,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: Pluribus #1 (2025)

Titel: Pluribus
Originaltitel: Pluribus
Säsong: 1
Genre: Science fiction
Skapad av: Vince Gilligan
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Rhea Seeborn, Karolina Wydra, Carlos-Manuel Vesga, Samba Schutte, Miriam Shor
Premiär: 2025-11-07
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 9
Avsnittslängd: ca 50 min
Såg den på Apple TV+ 14 januari - 19 januari 2026




Handling
Ett mystiskt virus sprider sig över jorden och utplånar all olycka. Människor kopplas ihop av något som kallas ”joining”, och alla blir plötsligt nöjda och konfliktfria. Alla förutom 13.

Min kommentar
En serie som plötsligt började synas lite överallt är Pluribus. Jag hade väl egentligen inte tänkt att vi skulle se den, men sedan började jag kolla upp vad det var för något och då hamnade den omedelbart på listan.

Det är så lätt att översätta det som händer i serien till vad som händer i vår nutid. Och då menar jag inte bara i odemokratiska länder. Den gör en djupdykning ner i viktiga saker, som när säkerhet och frihet ställs mot varandra. För att inte tala om den flockmentalitet som ofta råder. Många borde kanske ta sig en funderare över hur det är att vara en del i en skock får.

Allt är så oerhört förvirrande i början (nja, inte bara då, faktiskt), men på ett bra sätt. Det blir många funderingar över vad, vem, varför. Och skulle jag teama upp med Carol eller vara på den andra sidan. Mycket ger sig, typ i alla fall. Några svar får man dock inte. Bara frågor.

Huvudpersonen Carol är så vansinnigt osympatisk och osmidig, men det är samtidigt (nästan) omöjligt att inte tycka om henne. Eller det är väl egentligen mest empati. Det måste ju vara frustrerande att vara den enda som är självständig. Hur frustrerande och svårt är det inte att diskutera med och få något egentligt utbyte av någon som bara håller med och vill att man ska vara glad. Rhea Seeborn är i alla fall lysande. Nästan helt ensam får hon bära allt och det gör hon med besked.

Det här är en väldigt annorlunda serie och intressant på så många sätt. Låt dig inte luras av genren, för det är en science fiction i den mest breda betydelsen. Här finns inga rymdraketer, inga rymdmonster. Bara vår egen planet och människor (åtminstone fysiskt). Det är långsamt och eftertänksamt med stor humor på ett mycket lågmält sätt.

Pluribus är ett riktigt statement om vår samtid, där alla (många) rör sig i flock och ingen (många) tänker själv. Den ställer frågorna, men tittaren får själv hitta svaren. Sina egna svar. En av de viktiga är: Finns verkligen lycka om man inte kan vara olycklig?


På Trakt.tv har serien 4,0 i genomsnitt (beräknat på 6k betyg).
På IMDb har serien 8,0 i genomsnitt (beräknat på 109k betyg).
Jag ger säsongen 4,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: Foundation #3 (2025)

Titel: Foundation
Originaltitel: Foundation
Genre: Science fiction
Skapad av: Josh Friedman, David S Goyer
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Lou Llobell, Laura Birn, Pilou Asbœck, Synnøve Karlsen, Cody Fern
Premiär: 2025-07-11
Produktionsland: Irland, USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 49 min
Såg den på Apple TV+ 25 november - 4 december 2025




Handling
Tre sekler har passerat sedan förra säsongen och nu konfronteras både Stiftelsen och Imperiet med den skrämmande nya skurken Mulan, en psykisk krigsherre med förmågan att manipulera sina fienders sinnen. Gaal Dornick och Hari Seldon väcker sig själva för att förbereda sig för att möta detta hot, medan Imperiet kämpar med interna splittringar och en oförutsedd kris.

Min kommentar
I somras släpptes den tredje säsongen av Foundation, men just då kände jag att det helt enkelt inte var lämplig att se just då. Den här serien kräver en hel del av sin tittare och är inget alls för en trött hjärna. Till slut tyckte jag att det fick bära eller brista, jag ville inte vänta längre, och började titta.

Det är oerhört svårt att se en så här komplicerad berättelse som TV-serie, med långa uppehåll mellan säsongerna. Det är så många olika trådar och skeenden, så otroligt mycket politik att inte ens en recap hjälper, men så fantastiskt bra ändå. För varje avsnitt blir det bara bättre och bättre, ju mer man kommer in i den här världen. Och precis när man har kommit in i det (igen), så är säsongen slut.

Intressant nog så får det som händer mig att ändra åsikt om många, och då speciellt de tre kejsarna. Många verkar få andra agendor, kan man säga. Det blir nästan en rockad. Mer tänker jag inte berätta om själva handlingen, men jag vill bara nämna att serien är så otroligt snygg. I övrigt så lämna man med hur många frågor som helst, mycket är ovisst och hängande i luften.

Eftersom det är runt 40 år sedan jag läste böckerna så är eventuella ändringar inget problem för mig, jag har dock förstått att de är många. Egentligen så är det bara en enda sak jag minns och slutet på den här säsongen ger mig exakt samma känsla som jag fick när jag läste just detta. Fantastiskt!

Tredje säsongen av Foundation måste vara den mest händelserika säsongen hittills. Eller så var det helt enkelt bara rätt tid att se den. Nu är problemet bara hur i hela friden jag ska komma ihåg allt som hände bara i sista avsnittet tills fjärde säsongen? Jag har i alla fall gjort mig ett cheat-sheet som jag kan läsa igenom när det är dags.


På Trakt.tv har serien 3,9 i genomsnitt (beräknat på 8,2k betyg).
På IMDb har serien 7,6 i genomsnitt (beräknat på 122k betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: Alien: Earth #1 (2025)

Titel: Alien: Earth
Originaltitel: Alien: Earth
Genre: Sciende fiction
Skapad av: Noah Hawley
TV-bolag: hulu
Skådespelare: Sydney Chandler, Alex Lawther, Samuel Blenkin, Babou Ceesay, Timothy Olyphant
Premiär: 2025-08-12
Produktionsland: USA, Thailand
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 57 min
Såg den på Disney+ 21 september - 28 september 2025




Handling
En mystisk rymdfarkost kraschlandar på jorden och när medlemmar av bärgningsteamet letar efter överlevande bland vraket stöter de på mystiska, rovgiriga livsformer som är mer skrämmande än de någonsin kunnat föreställa sig. Med detta nya hot måste sökbesättningen kämpa för överlevnad, och vad de väljer att göra med denna upptäckt kan förändra planeten Jorden för alltid.

Min kommentar
Ända sedan jag såg den allra första Alien-filmen, någon gång i början av 80-talet, så har jag varit ett fan. Skulle man nog kunna säga. Jag har sett alla filmerna, men när jag fick nys om att det skulle komma en TV-serie så tänkte jag, trots det, först inte se den. Då var det en kollega på jobbet som rekommenderade den. Han sa att Alien: Earth var något av det bästa han sett.

Den här TV-serien, som är en prequel till originalfilmen från 1979, är något helt annat än Alien-filmerna. I stort sett ingen skräck är kvar, i stället har det blivit något slags kärlekshistoria mellan AI och rymdmonster. Egentligen så är det bara politik och moraliska frågor (och djupa filosofiska funderingar) kvar. Förutom att det blir flummigt och bara ... konstigt så blir tempot outhärdligt långsamt. Mellan de händelserika scener som ändå finns här och där.

Serien är väldigt snyggt gjord, jag har inget att klaga på när det gäller det visuella. Allt verkar vara extremt påkostat. Bland annat så är det inte bara det "vanliga" Alien-monstret som har råkat komma till Jorden. Det finns en del andra livsformer som är minst lika dödliga. Men allt det är ju bara yta. Ingen karaktär lyckas få mig engagerad. Jag kunde knappt bry mig mindre om dem. Det är ingen bra grej.

Kanske handlar min besvikelse bara om helt felställda förväntningar, men om jag väljer att se något ur Alien-franchise så är det ju för att det är Alien-grejen jag vill ha. Manuset är faktiskt inte speciellt bra och inte utförandet heller.

Alien: Earth försöker vara filosofisk och djup, tror jag minsann. För mig blir det bara tråkigt och en aning pretentiöst. Jag lyckades inte hitta någon Alien-känsla överhuvudtaget och jag blev så besviken.


På Trakt.tv har serien 3,7 i genomsnitt (beräknat på 3,8k betyg).
På IMDb har serien 7,2 i genomsnitt (beräknat på 76k betyg).
Jag ger den 2,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: Murderbot #1 (2025)

Titel: Murderbot
Originaltitel: Murderbot
Genre: Science fiction
Skapad av: Chris Weitz, Paul Weitz
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Alexander Skarsgård, Noma Dumezweni, David Dastmalchian, Akshay Khanna, Tamara Podemski
Premiär: 2025-05-16
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 25 min
Såg den på Apple TV+ 13 juli - 16 juli 2025




Handling
I en högteknologisk framtid får en illojal säkerhetsrobot i hemlighet fri vilja genom att hacka sin kontrollmodul. För att hålla det hemligt ansluter den sig motvilligt till ett nytt uppdrag som skyddar forskare på en farlig planet ... trots att den bara vill sträcktitta på såpoperor.

Min kommentar
En serie som jag faktiskt ratade och kände att jag inte ville se var Murderbot. Vilket egentligen är ganska märkligt, eftersom science fiction är en favoritgenre. Om jag ska vara ärlig så berodde det nog mestadels på Alexander Skarsgård, som jag inte är ett fan av. Sedan läste jag en riktigt positiv liten text hos @cinnamonbooks som fick mig att ändra mig. Vilken otrolig tur!

Den här serien bygger tydligen på ett gäng noveller och kortromaner som skrivits av Martha Wells, eller ja, första säsongen bygger på den första novellen, All systems red. Jag har aldrig hört talas om dem, vad jag kan komma ihåg, men nu blir jag väldigt sugen på att läsa dem.

Science fiction är ju en genre där man lätt kan få med en del samhällskritik och det finns det här. Två ytterligheter möts/krockar, helt utan mellanting. Å ena sidan det kapitalistiska, som bara vill tjäna pengar. Oavsett hur många som dör på kuppen. Å andra sidan de godtrogna flummiga hippiemänniskorna, som vill rädda allt som lever (och även "döda" androider. Oavsett hur många som dör på kuppen. Däremellan, mellan två onda ting, står då Murderbot.

Murderbot kan nog vara den mest mänskliga android jag har råkat på. Han vill helst bara vara ifred och titta på sina såpoperor. Han är som en inkarnation (fast tvärtom) av Sheldon (i TBBT) och är fantastiskt rolig. Så mycket ironi och sarkasm. Det som gör att det blir roligt är att Murderbot själv helt saknar humor, så hans tankar och kommentarer blir komiska utan att det är meningen. Det gör det extra kul. Jag erkänner, motvilligt, att Alexander Skarsgård är både klockren och briljant i rollen. Han bär den här serien på sina axlar.

De där människorna i Bevarandealliansen är ju förstås fantastiskt tacksam att driva med. Och det gör han. Fast han vet ju inte om det. Det är i alla fall så otroligt hög igenkänning på den människotypen.

Murderbot lägger inte speciellt mycket fokus på de existentiella grubblerier, bland annat, som man lätt hade kunnat fastna i. Jag är tacksam för det. Det är alldeles tillräckligt att en del frågeställningar väcks, så får man fundera på egen hand. Om man är lagd åt det hållet. Annars kan man bara låta sig underhållas. Faktum är att den är och nosar på ett ännu högre betyg.


På Trakt.tv har serien 3,7 i genomsnitt (beräknat på 2k betyg).
På IMDb har serien 7,4 i genomsnitt (beräknat på 21k betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: Constellation #1 (2024)

Titel: Constellation
Originaltitel: Constellation
Genre: Science fiction
Skapad av: Peter Harness
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Noomi Rapace, Jonathan Banks, James D'Arcy, William Catlett, Barbara Sukowa
Premiär: 2024-02-21
Produktionsland: Storbrtiannien, Frankrike, Tyskland
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 53 min
Såg den på Apple TV+ maj-juni 2025





Handling
En olycka drabbar ISS och besättningen måste evakueras, men tyvärr finns det inte plats för alla i den enda fungerande kapseln. En måste stanna kvar och reparera den andra. Det blir Jo. Efter att hon har tagit sig hem till jorden igen upplever hon underliga syner och saker i den värld hon kommit tillbaka till stämmer inte överens med den hon lämnade.

Framför allt känner hon inte riktigt igen sin dotter Alice.

Och Alice känner inte riktigt igen sin mamma.

Har Jo drabbats av PTSD? Finns det något i rymden som får astronauter att förlora förståndet? Handlar det om en mörkläggning som går årtionden tillbaka, till tiden före Sovjetunionens fall? Eller handlar det om ett parallellt universum?

Min kommentar
På seriefronten har det varit stendött ett bra tag. Varken tid eller ork har funnits. Till slut kändes det som att det var dags att börja titta på någon. Då återstod bara det delikata problemet att välja en. En serie som har legat på listan väldigt länge är Constellation. Den lät som något som skulle kunna passa, samtidigt så har jag hört och läst en del negativt om den.

Jag kan börja med att säga att det här är inget för slötittaren. Då är man oundvikligt väck. Kanske är det så att man är väck även om man tittar ordentligt. Det här är en typ av historia som brukar ge mig huvudvärk. På ett bra sätt. Huvudvärken fick jag. Men inte på ett bra sätt.

Serien har alla förutsättningar att bli bra, men tyvärr så har man gjort en del olyckliga val. Tycker jag. De som har satt ihop den verkar ha varit mer intresserade av att snärja in sig i omöjliga kringelikrokar än att göra det visuellt möjligt att veta vem som är vem, var. Det hade varit så enkelt att låta en av personerna ha något tydligt kännetecken. För att inte tala om hur mycket tid som spenderas antingen med en gnällig tioåring eller med en Noomi Rapace som ser bedrövad ut.

Noomi Rapace ja, hon är väl inte någon favorit för mig och hon inte heller mer sådan efter den här serien. Hon verkar bara kunna se bedrövad ut och när hon pratar så kryper det av obehag i hela kroppen. För mig känns det som att hon anstränger sig för att prata lent och mjukt och sockersött. Rys.

En hel del logik saknar jag. Bara för att man blandar in kvantfysik så kan man liksom inte hitta på vad som helst. Lite av det ologiska är att allt detta, som händer nu, även hände innan CAL fanns. Så exakt vad tillförde den? Och vad påverkades egentligen av förstörelsen av den? En stor punkt är dock: Finns det ens kassettband och skulle en tioåring veta vad man gör med det?

I mitten av serien så blir det väldigt repetitivt. Där tillförs ingenting till historien. Det känns som att man inte är på väg någonstans. Att man bara rör sig i cirklar. Vilket väl gäller hela serien. Om jag tänker efter.

Constellation kunde egentligen ha varit en riktigt spännande och intressant historia (och mindblowing). Ambitionen är skyhög, men tyvärr så når inte resultatet ända fram. Någon andra säsong är inte på gång och helt ärligt så kan jag faktiskt förstå det. Förmodligen så fick de inte ihop alla trådar.


På Trakt.tv har serien 3,3 i genomsnitt (beräknat på 1,4k betyg).
På IMDb har serien 6,7 i genomsnitt (beräknat på 21k betyg).
Jag ger den 3,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: Silo #2 (2024)

Titel: Silo
Originaltitel: Silo
Genre: Science fiction
Skapad av: Graham Yost
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Rebecca Ferguson, Tim Robbins, Avi Nash, Steve Zahn, Harriet Walter
Premiär: 2024-11-15
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 50 min
Såg den på Apple TV+ januari 2025





Handling
Juliette utforskar ytan innan hennes dräkt börjar ta slut på syre. Under tiden sprider Bernard lögner om Juliettes heroiska "död", och invånarna i Silon börjar bli rastlösa. Ett uppror börjar bubbla under ytan medan Juliette gör några chockerande upptäckter om världen ovanför.

Min kommentar
Förra hösten såg vi första säsongen av Silo och sedan har i alla fall jag väntat otåligt på nästa. Till slut kom den ju och jag tyckte det skulle vara en bra start på ett nytt år att börja se säsong två. Tyvärr så var det återigen så att jag missade att kolla så alla avsnitt var släppta. Vi fick vänta i en vecka på sista avsnittet. Det var nästan outhärdligt.

Första avsnittet börjar med en riktigt bra resumé, någon som alla TV-serieskapare borde lära sig något av. Till skillnad från den första säsongen så har jag inte läst den här andra delen (det var bara första delen som översattes, stort misstag!) och jag vet faktiskt inte om den här säsongen är bättre än första bara tack vare att jag inte har läst den. Men bättre är den. Nu har Apple TV+ haft två fullpoängare i rad.

Jag tänker vara så fräck att jag inte berättar något alls om handlingen för jag vill att alla ska uppleva samma förvirring och förundran. Det enda jag tänker säga är att de som satte upp allt detta, Grundarna, borde ha lärt av historian. Ett förtryckt folk gör alltid uppror. Så småningom.

Rebecca Ferguson är inget annat än lysande, detta är det bästa jag har sett henne göra. Liksom nytillskottet Steve Zahn. Faktiskt så gäller det nog samtliga som är med här. Tim Robbins karaktär, borgmästare Bernard, är så trovärdig. Han förklarar vartenda otäckt beslut med att det är det bästa för Pakten. Alltså bäst för flest. Eller kanske är det så att det bara är bäst för de som bestämmer? Jag har tidigare tyckt hjärtligt illa om Sims, spelad av Common, men nu undrar jag om inte hans fru Camille, spelad av Alexandria Riley, har klättrat förbi honom.

Cliffhangern man lämnas med i sista avsnittet är något i hästväg. Jag blir dock inte ett dugg klokare. Tvärtom. För varje svar som man får så skapas minst två nya frågor. Jag har så många frågor nu. Förutom nämnda cliffhanger. Den skapar en ström av nya frågor.

Andra säsongen av Silo är otroligt spännande. Man vill inte, och kan inte, sluta titta, trots att man egentligen inte får veta något alls. Nackdelen nu är ju att jag får vänta i evigheter på den tredje, för en sådan blir det och det sägs att det ska bli en fjärde också. Sedan är det slut.


På Trakt.tv har serien 4,05 i genomsnitt (beräknat på 7,9k betyg).
På IMDb har serien 8,1 i genomsnitt (beräknat på 162k betyg).
Jag ger den 5,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: The handmaid's tale #3 (2019)

Titel: The handmaid's tale
Originaltitel: The handmaid's tale
Genre: Science fiction
Skapad av: Bruce Miller
TV-bolag: hulu
Skådespelare: Elisabeth Moss, Yvonne Strahovski, Ann Dowd, Alexis Bledel, Bradley Whitford
Premiär: 2019-06-05
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 13
Avsnittslängd: ca 50 min
Såg den på Max oktober-november 2024





Handling
June, som hade chansen att fly från Gilead i slutet av förra säsongen, men valde att stanna, är nu stationerad hemma hos den hale, svårläste anförare Lawrence. Där får hon möjlighet att börja slåss mot regimen från insidan genom att engagera sig i Martornas motståndsrörelse.

Min kommentar
Kanske är det en tillfällighet att det går nästan exakt ett år mellan säsongerna för mig. Kanske är det på grund av att det helt enkelt är så jobbigt att se att jag inte orkar, rent mentalt. Nu var det i alla fall dags att se tredje säsongen av The handmaid's tale.

I den här säsongen är det mer fokus på motstånd, att slå tillbaka, och vi får också lite mer inblick i det som finns utanför Gilead. Martor och handmaids börjar i alla fall samlas och koordinera sig. Jag blir glad över att se hur de står upp tillsammans. Det är mörkt, men nu finns det i ändå ett visst hopp.

Även den här säsongen är det tröttsamt många närbilder på June där hon står och ser tom/arg/trotsig/uppgiven/valfri känsla ut. Det är alldeles säkert effektfullt. Om det används med måtta. Här är det motsatsen till måtta. Serena är nog den som har mest intressant karaktärsutveckling. Hon byter skepnad stup i kvarten och det får mig att fundera på vad hon egentligen har för agenda. Vet vi kanske inte allt om henne. Vi får veta mer om tant Lydia också, hennes bakgrund. Det är väldigt oklart för mig hur hon gick från det där till sadistisk fångvaktare.

Det blir lite för många logiska luckor här. För att inte tala om osannolika sammanträffanden. Ibland verkar det som att det bara bor en handfull människor i Gilead. Gamla bekanta dyker upp vid de mest oväntade, men lägliga, tillfällen. Jag har förstått det som att serien nu har avvikit en hel del från förlagan så man kan nog inte lasta Atwood för detta.

The handmaid's tale är fortfarande mycket bra, men handlingen står nästan still. Det är utdraget och väldigt repetitiv, men så är det väl i och för sig i krig. Men har inte varenda säsong hittills slutat med att June, på gång att fly, men hon offrar sig och stannar kvar? Hur många säsonger kan man egentligen avsluta så?



På Trakt.tv har serien 4,1 i genomsnitt (beräknat på 11,6k betyg).
På IMDb har serien 8,4 i genomsnitt (beräknat på 265k betyg).
Jag ger den 4,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: Lost in space #3 (2021)

Titel: Lost in space
Originaltitel: Lost in space
Genre: Science fiction
Skapad av: Matt Sazama, Burk Sharpless, Irwin Allen
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Molly Parker, Toby Stephens, Ignacio Serricchio, Parker Posey, Brian Steele
Premiär: 2021-12-01
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 39-58 min
Såg den på Netflix augusti-september 2024





Handling
Insatserna är högre än någonsin och hela familjen Robinsons överlevnadsinstinkter kommer att sättas på det ultimata provet. Efter att ha varit fast på en mystisk planet i ett år måste Judy, Penny, Will och roboten leda de 97 unga kolonisterna i en tuff evakuering – men inte förrän hemligheter avslöjas som kommer att förändra deras liv för alltid. Under tiden måste John och Maureen – med Don vid sin sida – slåss mot överväldigande odds när de försöker återförenas med sina barn. Robinsons kommer att behöva brottas med den känslomässiga utmaningen att inte bara gå vilse – utan att skiljas från dem de älskar ... eftersom de står inför det största utomjordiska hotet hittills.

Min kommentar
Det var ju ganska längesedan som tredje, och sista, säsongen av Lost in space släpptes, men av någon okänd anledning så lockade den inte jättemycket. Samtidigt så ville jag ju veta hur det skulle gå och science fiction är ju aldrig fel. Så till slut lyckades den bubbla upp överst i listan.

Trots att det ju gått fyra år sedan jag såg andra säsongen så kom grundhistorien tillbaka relativt snabbt. Detaljerna däremot verkar vara hjälplöst förlorade. Det var rätt förvirrande ibland. Speciellt när de började referera till första säsongen (tror jag). Den minns jag absolut ingenting av.

Familjen Robinson är precis lika präktig och duktig som vanligt. De är ganska så irriterande. Som myggor som envist surrar kring huvudet. Den nödvändiga och skönt befriande motvikten är dr Smith och Don, som båda är betydligt lättare att tycka om. Och roliga. Två saker som inte alls representerar någon i familjen Robinson. Dr Smiths agenda är för övrigt fortfarande en gåta. Det kom ju något som nog skulle vara en förklaring, men även det var en referens långt tillbaka och jag minns helt enkelt inte.

Det händer något mest hela tiden. Faktum är att det alltid verkar finnas en katastrof att ta sig an, den ena avlöser hela tiden den andra. Vilket faktiskt gör att man egentligen aldrig får lära känna de här människorna. Ett följdproblem av att det hände så mycket var att jag till och med hann glömma saker mellan avsnitten, det kändes omöjligt att hålla ordning på alla katastrofer. Jag hade mer uppskattat om det någon gång fanns lite tid för att andas.

Slutet blir nästan olidligt sliskigt och amerikanskt. Visst, det passar resten av serien, men jag behöver ju inte gilla det ändå. Och alltså ... "omvändningen" av robotarna. Suck. Jag orkar bara inte. Där blev det för fjantigt för mig.

Tredje säsongen av Lost in space lever inte alls upp till de två föregående. Det är oklart för mig om jag tycker mindre om den för att det har dröjt så länge, eller om det har dröjt så länge för att jag tyckte mindre om den.



På Trakt.tv har serien 3,75 i genomsnitt (beräknat på 7k betyg).
På IMDb har serien 7,3 i genomsnitt (beräknat på 107k betyg).
Jag ger den 3,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: Fallout #1 (2024)

Titel: Fallout
Originaltitel: Fallout
Genre: Science fiction
Skapad av: Geneva Robertson-Dworet, Graham Wagner
TV-bolag: Amazon Prime Video
Skådespelare: Ella Purnell, Walton Goggins, Aaron Moten, Moises Arias, Frances Turner
Premiär: 2024-04-10
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 60 min
Såg den på Amazon Prime Video juli 2024




Handling
Många, många år efter att en kärnvapenapokalyps ödelade Amerika utsätts ett av de underjordiska skyddsvalven för en våldsam attack av rövare från ytan. En av invånarna ger sig ut i en karg ödemark fylld med strålning, muterade monster och ett laglöst samhälle för att hitta sin kidnappade far.

Min kommentar
Av någon anledning så har hastigheten med vilken TV-serier slukas ökat ofantligt och det var dags att hitta en ny. Under letandet hamnade vi på Prime Video och där fanns Fallout. En serie som det pratades en hel del om för någon månad sedan. Det lät ju inte riktigt som min grej, men det fick bli den ändå.

Detta är ju från början ett spel, så mycket har jag förstått. Ett spel som jag aldrig har spelat och aldrig har känt mig lockad av heller. Det är helt enkelt inte min typ av spel. Eller serie. Trodde jag väl. Jösses, vad fel man kan ha. Det slutade med att vi såg samtliga åtta en-timmesavsnitt på tre dagar. Det var helt omöjligt att sluta titta. Så många djupa inandningar, så många "aha!", "va?!", "men ..." har jag nog aldrig upplevt i en serie.

Förmodligen så är inte detta en serie för alla. Den är riktigt, riktigt rå och brutal. Vissa scener får mig att titta bort (inte så många dock, man vänjer sig). Morbid är nog ett passande ord i sammanhanget. Till och med humorn är morbid och den passar perfekt till resten. Ofta levererad med osviklig tajming och stel blick. Även soundtracket, något som jag aldrig brukar registrera, passar så bra. Det blir nästan som tilt i huvudet när musiken man hör är fin och glad, samtidigt som man tittar på något osannolikt grymt. Och sminket. Alltså hur har de gjort det?

Många olika trådar är det och fler perspektiv, men allt är så bra gjort att det aldrig blir rörigt. Det mest spännande är nog ändå tillbakablickarna och det som händer i valv 33. Det är de trådarna som genererar i särklass flest överraskade utrop.

Lucy är så oerhört naiv (uppväxt i en skyddad verkstad, som hon är). Det är ett under att hon överlever. Nästan ett än större mirakel är att hon behåller sin godtrogenhet, även efter att hon har överbevisats om mänsklighetens (den som lever på ytan) ondska. Maximus är en intressant figur, hans bakgrund tror jag fortfarande är höljd i dunkel. Coop, numera The Ghoul, är underbar att följa. Jag har aldrig någonsin hejat på en zombie tidigare. Hank MacLean höll på att göra mig tokig. Han var så bekant, men jag kunde inte alls placera honom. I en tillbakablick till när han var ung så förstod jag. Det var ju Kyle MacLachlan!

I början är det mesta ett mysterium, men för varje avsnitt så får man veta lite mer när lager efter lager skalas av. Ironiskt nog så skapar de här kommunisträdda människorna rent kommunistiska samhällen i valven. Bland annat. Det känns som 1950-tal när allt börjar, något som även soundtracket antyder. Sedan kommer det en skylt som säger 219 år senare. I ett avsnitt längre fram får man se en tidslinje, som slutar 2274. Ska man tolka det som att det var 2050-tal i början? Eller att 219 år senare var en lögn?

Fallout är det bästa jag har sett på länge. Om inte denna skulle få full pott så vet jag ärligt talat inte vad som skulle krävas. Den tickar alla boxar och helheten blir större än summan av alla delarna. Det enda dumma nu är att jag får vänta i en evighet på fortsättningen.



På Trakt.tv har serien 4,1 i genomsnitt (beräknat på 6,9k betyg).
På IMDb har serien 8,4 i genomsnitt (beräknat på 230k betyg).
Jag ger den 5,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: Dark matter #1 (2024)

Titel: Dark matter
Originaltitel: Dark matter
Genre: Science fiction
Skapad av: Blake Crouch (bok)
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Joel Edgerton, Jennfier Connelly, Alice Braga, Jimmi Simpson, Oakes Fegley
Premiär: 2024-05-08
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 9
Avsnittslängd: ca 60 min
Såg den på Apple TV+ juni-juli 2024





Handling
Vetenskapsmannen Jason Dessen spåddes en lysande framtid men allt förändrades när hans flickvän blev gravid. Istället för en framgångsrik karriär är han vid 40 års ålder fysiklärare, pappa till Charlie och gift med Daniela.

Är du nöjd med livet? Det är bland det sista Jason hör innan han slås medvetslös. När han vaknar är han fastspänd vid en bår och omringad av främlingar i skyddsdräkter. En man han aldrig har sett tidigare ler mot honom och säger Välkommen tillbaka. Men Jason känner inte igen sitt liv. Han har hamnat i en värld där hans fru inte är hans fru och hans son aldrig blivit född. Jason själv är inte en vanlig lärare utan ett uppmärksammat geni som har åstadkommit något revolutionerande. Något som borde vara omöjligt.

Är det hans gamla liv som är falskt, eller det nya? Jason ger sig ut på en resa för att hitta tillbaka till sin familj. En resa som tvingar honom att konfrontera de mörkaste sidorna av sig själv, samtidigt som han kämpar mot en skrämmande, till synes oslagbar fiende.

Min kommentar
Förra året läste jag boken Dark matter och jag tror att jag redan då visste att den skulle bli filmatiserad. Jag har i alla fall väntat länge på att den skulle komma. Plötsligt var den där, men då släpptes ett avsnitt i veckan. Vilket jag missade så vi kom ikapp avsnitten precis när det var dags att åka på semester.

Precis som vanligt så är det svårt för mig att inte jämföra med boken. Samtidigt som jag blir så irriterad på mig själv när jag hela tiden tänker "Var det så här i boken?". Tack och lov så kräver serien ganska mycket av tittaren så det är mest i början som det är ett problem. Sedan har jag inte tid. Jag är i alla fall väldigt glad att jag läst boken innan. Det underlättade nog och jag hade mer kött på benen.

Detta är nog urtypen av berättelse som ger mig huvudvärk. Jag har liksom problem med att tänka tredimensionellt. Här slänger man in ytterligare två dimensioner. Minst. Och så lite kvantteorier på det. Allt är dock inte vetenskap. Man ställs inför en hel del existentiella frågor också och det finns mycket att fundera på. Huvudfrågan är nog om gräset verkligen är grönare på andra sidan.

Huruvida serien följer boken väl eller ej har jag egentligen ingen koll på. Det kändes som att det mesta var samma och det är ju faktiskt Blake Crouch själv som skrivit manuset så ... Däremot så tycker jag nog att serien känns mer pratig, som att mer förklaras. I boken upplevde jag att mer stod mellan raderna. Dessutom tycker jag att set i serien avslöjas vad som hänt på tok för snabbt. Har man sett trailern så vet man redan allt. Jag gillade boken mer.

Något som serien i sig inte kan lastas för, men som i allra högsta grad påverkade och nog förstörde upplevelsen var att de ofta rör sig i mörka/becksvarta miljöer. Eftersom kvällssolen lyser in på TV:n så ser man då absolut ingenting.

Dark matter innehåller både fysik och filosofi, perfekt balanserat. Tyvärr så tappar nog serien lite på grund av det sporadiska tittandet, men jag kan ändå helt klart rekommendera den. Om man vill ha något ... ja, mindblowing. I brist på bra svenskt ord. Men se då avsnitten i snabb följd och utan sol som skiner in på skärmen.



På Trakt.tv har serien 3,75 i genomsnitt (beräknat på 1,4k betyg).
På IMDb har serien 7,7 i genomsnitt (beräknat på 29k betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: Foundation #2 (2023)

Titel: Foundation
Originaltitel: Foundation
Genre: Science fiction
Skapad av: Josh Friedman, David S Goyer
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Lou Llobell, Jared Harris, Lee Pace, Leah Harvey, Laura Birn
Premiär: 2023-07-14
Produktionsland: Irland, USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 60 min
Såg den på Apple TV+ mars-maj 2024





Handling
Mer än ett sekel efter händelserna som avslutar första säsongen ökar spänningen i hela galaxen. När den styrande dynastin börjar splittras planerar en ung drottning sin hämnd. Samtidigt utgör en koloni av människor med speciella förmågor ett nytt hot. Och allt leder spikrakt mot krig.

Min kommentar
Länge klämde jag på andra säsongen av Foundation. Min hjärna vill mest ha avkoppling när jag tittar på TV och det visste jag ju att jag inte skulle få med den här serien. Till slut tyckte jag att jag väntat länge nog, det fick bära eller brista.

Med tanke på att det var nästan två år sedan jag såg första säsongen så kanske det inte är så konstigt att mitt minne ställer till det i början. Det enda jag egentligen minns är att jag fick något slags uppenbarelse i slutet. Plötsligt förstod jag allt. Av det minns jag ingenting. Mycket kommer ändå tillbaka till mig, lite i taget.

Persongalleriet är gigantiskt, men det är ändå inte speciellt svårt att hålla ordning på alla. Jag tycker alla gör det bästa av det. När jag skulle skriva ihop det här inlägget så råkade jag hitta att Mikael Persbrandt tydligen är med. Jag fick ju snabbt kolla vem han spelade och jo, där var han ju, men jag hade helt klart inte känt igen honom.

Otroligt snyggt är det i alla fall. Kanske är det till och med så att det är mer yta än innehåll. För min del kunde det gärna ha dragits ner på action-bitarna. Det är inget jag behöver för att uppskatta en serie. Det är, som sig bör, väldigt mycket politik och det stör mig inte alls. Här är så många twister och turer att man ibland blir lite yr. Det är bara att åka med och njuta av färden.

De som fortfarande kommer ihåg böckerna säger att nästan allt är ändrat. För en gångs skull så är det inget problem för mig. Jag läste böckerna någon gång på 80-talet och minns bara att jag älskade dem. Och att jag drog efter andan på sista sidan (jo, jag minns varför också). Om jag hade vågat så skulle jag verkligen vilja läsa om dem, men eftersom de står mycket högt på min favoritlista så är jag mest rädd för att de ska åka ner därifrån.

Det är riktigt svårt att sätta betyg på Foundation. Medan jag tittar så tycker jag det är riktigt bra. Så fort jag har stängt av så slutar serien att locka. Det är liksom inte den som poppar upp när jag ska välja något att titta på. Förmodligen på grund av att den kräver en del av tittaren och det är inte alltid man vill ha/orkar med det. Men detta är trots allt sci-fi när den är som bäst. Och inte en enda alien i sikte.



På Trakt.tv har serien 3,85 i genomsnitt (beräknat på 5,1k betyg).
På IMDb har serien 7,6 i genomsnitt (beräknat på 96k betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

TV-serie: Silo #1 (2023)

Titel: Silo
Originaltitel: Silo
Genre: Science fiction
Skapad av: Graham Yost, Hugh Howey (bok)
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Rebecca Ferguson, Common, Tim Robbins, Harriet Walter, Chinaza Uche
Premiär: 2023-05-05
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 45 min
Såg den på Apple TV+ oktober-november 2023





Handling
Detta är berättelsen om de sista tiotusen människorna på jorden. Deras milsdjupa hem skyddar dem från den giftiga och dödliga världen utanför. Men ingen vet när eller varför den underjordiska silon de lever i byggdes – och alla som försöker ta reda på det möter ödesdigra konsekvenser. Juliette är en ingenjör som söker svar kring mordet på en närstående. Sökandet leder in henne i ett mysterium som går långt mycket djupare än vad hon hade kunnat föreställa sig.

Min kommentar
Jag var otroligt sen med att läsa boken som serien bygger på, det var först i år som jag kom till skott. Den golvade mig, skulle man kunna säga, och när jag såg att Silo fanns som TV-serie så placerades den omedelbart på listan. Ett tag var jag osäker på om jag skulle se den på egen hand eller om jag skulle bjuda in sambon i den här fantastiska världen också. Jag beslutade mig för det senare och det kan ha varit ett misstag.

Sambon har inte många fel, men ett av dem är att han inte alls är lika förtjust i science fiction som jag. Han var inte helt såld och det, i kombination med att TV-hösten startade ungefär samtidigt som vi började titta på serien, gjorde att det blev ett väldigt långt uppehåll i tittandet. Det i sin tur gjorde eventuellt att betyget blev lägre än det kunde ha varit.

Det är väldigt mycket som är ändrat jämfört med boken. En hel tråd har helt sonika tagits bort och det valet förstår jag inte alls. Den biten var ju en del av mysteriets lösning. För det finns även ett mysterium här. Hur hamnade människorna i silon? Hur länge har de varit där? Varför?

Karaktärernas bakgrund är mycket tydligare i serien än i boken. Det läggs en hel del tid på det i början. Det hade kunnat betyda att serien hade varit ett bra komplement till boken. Om inte så mycket hade varit annorlunda. Jag vet inte om vissa saker var otydliga (om man inte läst boken) för jag fick förklara en del för sambon. Men han är å andra sidan ofta väldigt ouppmärksam så det är omöjligt att veta om det berodde på det.

Hierarkin i silon är väldigt uppdelad och tydlig. De "fina" och onyttiga högst upp och de "fula" och nödvändiga längst ner. Lika tydlig är den mänskliga naturen, som inte har låtit sig påverkas av att vara instängd i generationer. Detta må vara långt in i framtiden, men människan är precis likadan. Både de bra sidorna (som nyfikenhet, medmänsklighet) och de dåliga (som despotism).

Rebecca Ferguson har synts väldigt mycket det senaste året och hon har väldigt snabbt klättrat på min favoritlista. Hon bär i stort sett hela serien på egen hand. Alla andra är bara i bakgrunden. Även om de också kan vara viktiga. Den uppbyggda miljön är fantastisk och jag önskar att jag hade haft med mig de bilderna när jag läste boken. De hade hjälpt mig, mycket.

Att det ska bli en andra säsong av Silo är redan klart, när den kommer är oklart, men att jag ska se den är solklart. Fast då tittar jag nog själv. Faktiskt. Det finns mycket att fundera på här och det är inte speciellt svårt att översätta detta till vår tid. Vart vi är på väg. Mitt starkaste intryck är nog faktiskt att tänk att inte veta vad stjärnor är ... Egentligen skulle jag vilja läsa den andra boken också, men den har ju, i sedvanlig ordning, inte översatts.



På Trakt.tv har serien 4,05 i genomsnitt (beräknat på 3 500 betyg).
På IMDb har serien 8,1 i genomsnitt (beräknat på 97k betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

TV-serie: Station Eleven (2021)

Titel: Station Eleven
Originaltitel: Station Eleven
Genre: Science fiction
Skapad av: Patrick Somerville
TV-bolag: HBO
Skådespelare: Mackenzie Davis, Himesh Patel, David Wilmot, Daniel Zovatto, Danielle Deadwyler
Premiär: 2021-12-16
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 42-57 min
Såg den på HBO juni-juli 2023





Handling
En snörik natt faller en berömd Hollywood-skådespelare ihop och dör på scenen under en produktion av King Lear. Timmar senare börjar världen som vi känner den att lösas upp. Berättelsen rör sig fram och tillbaka i tiden - från skådespelarens tidiga dagar som filmstjärna till tjugo år in i framtiden, när en teatertrupp känd som Den resande symfonin strövar omkring i ödemarken av det som blivit kvar, ritar serien upp de märkliga vändningar av ödet som förbinder fem personer: skådespelaren, mannen som försökte rädda honom, skådespelarens första fru, hans äldsta vän och en ung skådespelerska i Den resande symfonin, fångade i kikarsiktet av en farlig självutnämnd profet.

Min kommentar
Det var ganska många år sedan jag fick boken Station Eleven på min radar. Märkligt nog så översattes den inte. Inte förrän världen faktiskt drabbades av en riktig pandemi. När jag såg att den skulle bli TV-serie så var det lite med skräckblandad förtjusning jag bestämde att jag så klart ville se den. Den här sommaren blev det äntligen dags.

Som vanligt, när jag ser en filmatiserad bok, så blir jag förvirrad av att saker inte stämmer överens. Starten på serien är väldigt mycket annorlunda och jag gillade nog inte att de ändrat så mycket. Jag var lite orolig över hur de nu skulle få ihop det jag gillade allra mest i boken; slutet. Nu får de ihop det ganska bra ändå, men det blir inte alls samma wow-faktor.

Historien utspelar sig precis före pandemin, de hundra första dagarna och tjugo år senare. Tyvärr inte linjärt på något sätt, utan man kastas fram och tillbaka mellan tiderna och karaktärerna. Ibland är det lite jobbigt att hålla ordning på vad som händer när, men oftast så ger det sig. Lite kuriosa: serien började spelas in före vår egen pandemi och inspelningen fick avbrytas på grund av den. När verkligheten efterliknar fiktionen. Eller tvärtom. Även om nu verklighetens pandemi inte var lika dödlig som den fiktiva.

Många ingredienser/händelser i serien minns jag inte alls från boken och de tillför egentligen ingenting, i mitt tycke. Och ja, jag tycker att ändringarna de har gjort var till det sämre. I boken blev allt klarare och klarare längs vägen, i serien bara rörigare och rörigare. Och så helt osannolikt långdraget. Så till den milda grad att jag faktiskt tappar intresset.

Boken upplevde jag som hoppfull och det är inte speciellt vanligt med en hoppfull dystopi, om man nu ens kan använda den kombinationen. Serien ger mig inte alls samma känsla, här upplever jag att det mesta är rent hopplöst.

Det serien Station Eleven har gemensamt med boken är det mycket lågmälda berättandet. Här finns inga katastrofscener, inga zombiesar (tack och lov), bara människor som försöker överleva. Och så småningom blir det att överleva inte nog. Jag kan inte låta bli att undra om serien hade varit bättre om jag inte hade läst boken. De är i alla fall två helt olika verk.



På Trakt.tv har serien 3,7 i genomsnitt (beräknat på 1 346 betyg).
På IMDb har serien 7,6 i genomsnitt (beräknat på 32k betyg).
Jag ger den 3,0.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam