"Udda" av Sara Lövestam

Genre: Drama
Antal sidor: 235
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 december 2013






Första meningen: Första gången Martin Sander såg en amputerad kvinna var han tretton år.

Baksidetext
Första gången Martin Sander såg en amputerad kvinna var han tretton år. Sedan dess har han blivit butikschef på Systembolaget, skaffat sig ett fint radhus och flera beundrarinnor. Men han har aldrig lyckats bli av med den, fascinationen för det ofullständiga. Det pinsamma, hemliga begäret till det avhuggna. Till stumpen. Som tur är finns Internet och där finns Paula, med noll och ett halvt ben.

Paula vill helst sitta instängd i ett rum, ensam med bandinspelningar av partikelverb. Hon är definitivt inte intresserad av någon uppvaktning, hon vill bli citerad i akademiska tidskrifter och bortse från just det som ingen någonsin bortser från - hennes obefintliga ben och skeva ansikte. Hon vill inte tyckas synd om, hon vill inte svara på frågor om hur hon kör bil. Hon vill alldeles särskilt inte behöva konfronteras med påflugna lesbianer som slänger sin sexualitet över halva bordet. Det har hon sannerligen aldrig bett om.

Lelle älskar kvinnor. Hon har dem lite som andra har choklad som något gott att njuta av när andan faller på. Hon skäms inte för det. Hon skäms heller inte riktigt för att storma in på folks kontor och tala om för dem vad de själva borde göra i sängen. Skämmas är något som Lelle inte tycker är en bra idé. Men man kan verkligen fråga sig vad tre medelålders kvinnor på en kemtvätt i Sveg har med den saken att göra.

Min kommentar
Den här boken fick flytta hem till mig efter att jag läst om den på någon bokblogg (kommer inte alls ihåg vilken). Det var sommaren 2012. Nu har jag äntligen läst och kan inte alls förstå varför jag låtit den bli stående övergiven i bokhyllan så länge.

Detta ska alltså vara Sara Lövestams debutbok, men det märks inte ett dugg. Språket är precis som jag vill ha det, det är snabbt och lätt och allt flyter bara på utan några som helst irritationsmoment. Beskrivningarna är fantastiska och jag kan riktigt känna att jag befinner mig på plats. Karaktärerna skildras på ett kärleksfullt sätt, med både fel och brister. De känns äkta och deras sätt att reagera känns naturligt. Jag gillar dem allihop, utom möjligen Gun, och jag bryr mig om hur det ska gå för dem. Jag kan relatera till karaktärerna, det är inte homosexualitet, fetischism eller handikapp som är det viktiga här. Det viktiga är att vi allihop är människor och faktiskt inte ett dugg udda. För vem bestämmer egentligen vad som är norm och vad som är udda?

Jag gillar att det plötsligt dyker upp tre mystiska kvinnor, som inte verkar ha något alls med handlingen att göra. Det tilltalar den delen av min hjärna som tycker om att sysselsätta sig med problemlösning. Allt vävs ihop snyggt på slutet. Till och med språknörden i mig får sitt lystmäte, när Lelle och Paula har ett språk-battle. Otroligt finurligt och roligt. Lelle är för övrigt en person jag gärna haft som vän, hon bryr sig inte ett dugg om vad som passar utan är bara sig själv.

Boken är väldigt tunn och snabbläst, jag läste ut den på några timmar, men innehållet är på inget sätt tunt. Men vad har egentligen omslaget med innehållet att göra?

Boktipsets estimerade betyg var 4.2. Jag ger den 4.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Udda: Bokdivisionen, PocketBlogg och Bokhyllan.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"De första tolv" av Justin Cronin

Genre: Skräck
Antal sidor: 677
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The twelve
Översättare: Jimmy Hofsö
Serie: Passagen 2
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 december 2013






Första meningen: 1. Och det hände sig vid den tiden att världen hade blivit ond och människorna hade tagit krig till sin hjärtan och begått stora förbrytelser mot allt levande så att världen blev en mardröm om döden.

Baksidetext
Den stora katastrofen ledde till en ny värld. I ruinerna av den gamla försöker de som inte smittats överleva, ständigt jagade av mänsklighetens nya härskare.

Läkaren Lila är gravid och försöker förbereda sig för sitt barns födsel. Kittridge försökte stoppa de infekterade, men misslyckades och är på flykt. Tonåringen April är ansvarig för sin lillebror i en karg och skoningslös värld.

Hundra år senare kämpar Amy och hennes kamrater för mänsklighetens räddning. Men reglerna har ändrats och fienden utvecklats. Alla som försöker störta De första tolv kommer att få betala ett högt pris.

Min kommentar
Som jag har längtat efter den här boken. Dessutom lät jag den ligga ända till min långa julledighet, så att jag verkligen skulle ha tid att grotta ner mig i den. Men... jag blev besviken.

Boken är uppdelad i tolv delar (många saker är tolv i den här boken) De två första delarna, ca 200 sidor, var lysande, men av någon anledning så handlade de om år 0. Alltså tiden då allt började. Med andra ord 92 år innan större delen av första boken. Jag älskade karaktärerna här, den coole, siste överlevande i Denver, den godmodige och snälle busschauffören, den förvirrade kvinnan som vägrar att se verkligheten som den är, ja till och med halv-människan som egentligen är en ganska godhjärtad man. Sedan får vi inte längre följa (de flesta av) dem.

Tredje delen var också fullkomligt briljant, den handlar om vad som hände på ett majsfält år 79. Mycket av detta förklarar en hel del av vad som hände sedan och visst, en del av karaktärerna härifrån dyker också upp senare, i de resterande nio delarna. Det var i de delarna som det började gå utför. Vi har hoppat ändra fram till år 97, fem år efter första boken slutade och här får man träffa många bekanta. Tack vare det digra persongalleriet i slutet av boken kunde jag hyfsat lätt återknyta bekantskapen och hålla koll på vem som var vem, men för mig blir inte en bok bättre ju fler personer man stoppar in i den. Snarare tvärtom. När det dessutom börjar flyga kroppsdelar åt både höger och vänster så blir det helt enkelt för mycket splatter för min del.

Jag känner det som en typisk mellanbok, där allt som hände innan måste förklaras för att resten ska hänga ihop. Eftersom jag älskar struktur så vill jag helst läsa i kronologisk ordning och när då 250 sidor läggs på att hoppa tillbaka i tiden så kan jag bli lite irriterad. Även om nu dessa 250 sidor faktiskt var de bästa i boken. Det känns som att något saknas eller kanske är det något annat som är för mycket, men något är det som gör att jag inte alls gillar den lika mycket som Flickan från ingenstans. Någonstans blir det också lite väl flummigt, med tankeöverföring, återfödelse, döda som plötsligt dyker upp igen med fantastiska nya egenskaper och bibliska referenser. Mycket antyds, men sägs inte rakt ut. Kanske är det anspelningar på första boken, men tyvärr minns jag inte den ordagrant.

Naturligtvis kommer jag att vänta otåligt på tredje och sista delen, den engelska ska släppas i år sägs det, men mina förväntningar har nog sänkts.

Boktipsets estimerade betyg var 4.0. Jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om De första tolv: Annas bokhörna, Litteraturkvalster och Bokgalleriet.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Sparkle" av Kaya McLaren

Genre: Chick-lit
Antal sidor: 298
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: How I came to sparkle again
Översättare: Per Planhammar
Serie: -
Förlag: Kalla kulor
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Rec ex (tack Kalla kulor)
Utläst: 16 december 2013






Första meningen: Jill Anthonys första dag tillbaka på jobbet hade utan tvekan varit katastrofal - i själva verket så hemsk att överläkaren skickat hem henne tidigare.

Baksidetext
Jill har precis drabbats av missfall när hon hittar sin man i säng med en annan kvinna. Fullkomligt förkrossad släpper hon allt, lämnar bilen som precis gick sönder, köper en ny och flyr till sin barndoms stad Sparkle, en liten skidort i Colorado.

Lisa vaknar upp en morgon efter ännu en natt av meningslöst sex, tittar sig i spegeln och inser att hon inte längre vill behandla sin kropp som ett levande motell. Från och med nu tänker hon vänta på kärleken. Problemet är bara att kärleken kanske inte kommer från det håll hon räknat med.

Tioåriga Cassie har efter förlusten av sin mamma tappat tron på allt. Hon avskyr sina barnvakter, saknar sin mamma och letar meddelanden från henne i form av hjärtformade stenar. Hennes pappa, Mike, oroar sig för henne samtidigt som han själv har tappat fotfästet efter hustruns död.

Krossade hjärtan, hjärtskärande förlust och varm kärlek blandas i den här feel good-romanen, som utspelar sig i Colorados vackra snölandskap. Under en vinter i Sparkle förändras livet för tre trasiga människor och skapar en berättelse full av humor och värme som du sent kommer att glömma.

Min kommentar
En chick-lit/feelgood kan ju aldrig vara fel i ruggiga, mörka och dystra december. Tänkte jag. Och började läsa Sparkle, som jag hört så mycket positivt om. Om jag ska säga något positivt så var miljön härlig; vinter, snö, kallt. Om jag hade varit en van skidåkare så kanske jag hade uppskattat miljön ännu mer, för här var en hel del termer som var helt främmande för mig. Och SAOL.

Vi kan börja med karaktärerna. De var så könsstereotypa (finns det ett sådant ord?) så till och med jag reagerade. Kvinnan som ligger runt är ett fnask, männen som gör likadant är asballa och beundrade av alla. Dottern måste lära sig laga mat för att pappa ska bli glad igen. Jag kände mig fysiskt illamående. Många karaktärer var totalt ovidkommande och vissa nämns vid namn bara någon enstaka gång och hade inget med något att göra. Jag kommer inte nära någon av dem, egentligen, förutom kanske Cassie som man får lära känna lite mer. Varför kan förresten inga litterära ungar bara vara normala? Varför måste de ha en gudabenådad gåva av något slag? Howard på berget hade jag gärna läst mer om, han verkar vara den enda med något slags djup i den här historien.

Jag är så trist att jag gärna vill att allt i en historia har ett syfte och jag gillar inte alls ovidkommande saker i en bok. Även om jag nu tyckte snörapporterna i början av varje kapitel var charmiga så undrar jag över syftet. Var det att karaktärerna tinade upp i takt med att snön försvann?

Dialogen är så usel så jag nästan rodnar ibland. Finns det verkligen folk som pratar så där? Berättelsen i sig är så förutsägbar att det trotsar all beskrivning, vilket i och för sig var väntat och egentligen inget jag har jättemycket emot. Här finns ingenting som griper tag i mig. Ibland var jag på väg att beröras, men då förstördes det av det smöriga och överdrivna. En sådan här bok brukar röra mig till tårar, men så icke denna.

Det här är en typisk amerikansk berättelse, där den enda rätta vägen är att börja tro på Gud och hålla på sig. Om man är kvinna. Jag kan rekommendera denna till den som vill ha något smörigt, enkelt med lyckligt slut fullt av dubbelmoral. Men ibland är det faktiskt precis vad doktorn ordinerar.

Boktipset hade inget estimerat betyg eftersom endast två var satta, genomsnittet på dem var 2.0. Jag ger den 3.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Sparkle: Bokfrossa, Lotten och BokrecensionerNu.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"De odöda" en skräckantologi

Genre: Skräck
Antal sidor: 156
Originalspråk: Svenska och engelska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Semic
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 december 2013






Baksidetext
Isande skräckberättelser av våra bästa författare!

Skräcktrenden har nått Sverige! Under de senaste åren har en mängd skickliga skräckberättare etablerat sig.

Vi har samlat skräckberättelser av de allra bästa: John Ajvide Lindqvist, Johan Theorin, Åke Edwardson, Amanda Hellberg, Anders Fager, Andreas Roman och Caroline L. Jensen. Dessutom de klassiska skräckförfattarna Edgar Allan Poe och H P Lovecraft samt en spöklik historia av Selma Lagerlöf. Läskig underhållning av högsta kvalitet!

Min kommentar
Skräck är min egentliga favoritgenre, men det är oerhört svårt att hitta en bra skräckroman nu för tiden. Jag gillar mest den subtila sorten och splatter göre sig icke besvär. När jag började läsa denna var jag lite orolig eftersom jag hört både bu och bä om den. Själv hamnade jag nog någonstans mitt emellan.

Min första fundering gällde emellertid varför i hela friden man stoppar in två gamla amerikanska noveller bland dessa svenska (att man tagit med en gammal Selma Lagerlöf är också ett frågetecken, dock bara ett litet). Det är som att man tror att de moderna svenska skräckberättarna inte räcker till. Men det gör de. Det är i och för sig ganska ojämn skrämselkvalitet på berättelserna, men det är väl för att det ska finnas något för alla.

Sju års olycka av Caroline L. Jensen gillade jag, men den var lite för mycket splatter för mig. Slutet däremot är helt underbart, även om det är förutsägbart. Den börjar i alla fall med att en spegel beter sig konstigt, den krullar sig och håller på. Till slut spricker den. Och det visar sig att det finns något där inne. Som vill komma ut. Jag gillar när man tar vardagliga saker och gör dem skrämmande. Jag har läst en annan novell av henne också, Söker sig hem, och jag kan nog tänka mig att det blir fler.

Andreas Romans novell Alla sorters monster var också bra. Fyra män hyr en stuga vid en sjö. De är där för att pilka en helg. Men de har inte räknat med att det bor något annat än fisk i sjön. Eller? Jag kunde ha uppskattat den mer om det inte hade varit så mycket "Lars sa...", "Janne tänkte...", "Gilbert sa...", "Jesper sa...". För att inte tala om att Janne förmodligen hette Bo från början, för något var inte långt Jannert och någon rullade ihop sig till en Jannell. När man gör Sök och ersätt så bör man kolla att allt blivit rätt efteråt. Skrämmande. Typiskt sådant som drar ner betyget rejält.

John Ajvide Lindqvist har jag läst och uppskattat tidigare och hans Equinox är kanske lite för grotesk för mig, men egentligen den enda novellen som skrämmer mig lite. Den handlar om en kvinna som blir ombedd att se till grannens hus under tiden de är bortresta. När hon gör det upptäcker hon att hon gillar att snoka och börjar ta sig in i andras hus. I ett av dem hittar hon en naken, död man.

Mina självklara favoriter, och det inte för att de innehåller otäcka monster och är äckliga, är Amanda Hellbergs och Åke Edwardsons noveller. Sparven och svärdet (Hellberg) utspelar sig 1648 där Jarl försöker lösa mysteriet med den försvunne Herr Leif. Hans vän Kasper försökte berätta något på sin dödsbädd. Jag vet inte hur hon gör, Amanda Hellberg, men hon lyckas fängsla mig från första meningen. Miljö och karaktärer är knivskarpa. Jag kan riktigt känna dofter och höra elden knastra. Ingen riktig skräckhistoria dock, men det gör inget för stämningen är som den ska vara. Fönstret (Edwardson) handlar om en man som står och tittar ut genom sitt fönster. Han ser en familj gå där nere på gatan, en mamma och tre barn. Flera år går, men familjen ser exakt likadan ut. Denna älskade jag. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör den så speciell, men stämningen och mystiken är på topp.

Den enda novell som egentligen inte tilltalade mig var Anders Fagers Vilen och jätten. Jag förstår helt enkelt inte meningen med den. En massa krigare är ute på mossen för att döda en jätte. Alla är döda utom Vilen. Och jätten. Nej, gillar den inte och det får mig att fundera på om jag verkligen ska läsa hans novellsamlingar.

Boktipsets estimerade betyg var 3.7. Jag ger den 3.5 (ett genomsnitt räknat på sammanlagt betyg dividerat med antal noveller därefter avrundat till närmaste "halvtal").

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om De odöda: Eli, I Elinas hylla och med näsan i en bok.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Sista jouren" av Karin Wahlberg

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 364
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Claes Claesson 1
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2001 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 december 2013






Första meningen: Vintern tycktes detta år vara oändlig.

Baksidetext
När Veronika Lundborg-Westman cyklar till arbetet en vanlig torsdagsmorgon kan hon knappast ana vad som väntar henne. Vårsolen tittar fram, det finns hopp om ljusare tider. Men när hon kliver in i sjukhusets omklädningsrum förändras allt i ett slag. I personalduschen hittar hon kirurgen Maria Kaahn nedhasad i en obekväm ställning mot den blöta kakelväggen. Med van klinisk blick konstaterar Veronika att hennes kollega är död.

Den ansträngda situationen på sjukhuset - stress, ständig personalbrist och nedskärningar - förbättras knappast av den tragedi som inträffat. En obehaglig, tryckt stämning breder ut sig och snart börjar spekulationerna ta fart. Var det en olycka eller rentav ett mord? Och vem hade i så fall önskat livet ur Maria?

Kriminalkommissarie Claes Claesson och hans kolleger börjar förhöra personer i Maria Kaahns omgivning och så småningom växer bilden av en komplicerad människa fram, en kvinna som inte var helt omtyckt på sin arbetsplats - åtminstone inte av alla.

Min kommentar
Det har säkert inte undgått någon att jag har en förkärlek till svenska deckare och även om jag kanske inte gillar första boken jag läser så måste jag läsa minst en till. Speciellt om jag råkar hamna längre in i en serie vid första försöket. Så var det även för Karin Wahlberg, vars Tröstaren jag läste för en del år sedan. Och nu har jag alltså läst första boken i serien.

Vad jag önskar mest av allt är att någon redaktör skulle ha gått igenom den här boken med kritiska ögon. Här är sida upp och sida ner med karaktärernas tankar, funderingar, känslor... vilket i sig kanske inte är fel, men i en deckare är det det. Likadant är det med käftsmällarna. Jag vet att sjukvården i Sverige inte är vad den varit, men det blir lite trist att läsa om det, hela tiden. Det lämnar en fadd smak i munnen, i synnerhet när man vet att Karin Wahlberg själv är läkare och på sätt och vis då talar i egen sak. För att inte tala om upprepningarna. En specifik historia om elefanter berättas, till exempel, inte mindre än tre(!) gånger. Det är också alldeles för många personer med, en del hade lätt kunnat plockas bort utan att det påverkat berättelsen överhuvudtaget. De här fyra sakerna gjorde att boken blev betydligt längre än vad den hade behövt vara.

När det kommer till själva intrigen så är det oerhört förutsägbart, men det stör egentligen inte speciellt mycket. Det puttrar liksom på och är lite småmysigt. När det gäller vem som gjorde det så tog det mig inte speciellt många sidor för att hamna rätt, men jag tycker ändå det var ganska snyggt. Jag uppskattar att jag faktiskt inte blev helt säker förrän mot slutet.

Eftersom jag läst en senare bok så visste jag ju redan att Claes och Veronika skulle bli ett par (vilket också i och för sig var övertydligt), men det var kul att följa den spirande kärleken mellan dem. På plussidan hamnar också Karin Wahlbergs sätt att beskriva relationer, det var engagerande. Till att börja med. Dessutom är ju detta en deckare...

Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska fortsätta läsa serien, men förmodligen blir det i alla fall en bok till.

Boktipsets estimerade betyg var 3.2. Jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Sista jouren: Bokmoster, Flickan & böckerna och Bokmamas.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Bytet" av Joseph Finder

Genre: Thriller
Antal sidor: 375
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Power play
Översättare: Ulf Gyllenhak
Serie: -
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: (original) 2007 (min) 2008
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 december 2013




Första meningen: Om du aldrig har dödat någon, kan du omöjligen föreställa dig hur det känns.

Baksidetext
Det är den perfekta platsen för ett företag i blåsväder. Inga mobiltelefoner, inga bilar. Bara en lyxig, avlägsen stuga omgiven av hundratals mil av vildmark.

Alla de högsta cheferna på Hammond Aerospace Corporation är där. Och så Jake Landry, som i sista stund hoppat in som ersättare. Han är en stabil, ödmjuk och tystlåten kille, duktig på att ligga lågt, och har ett turbulent förflutet som han kämpar för att lägga bakom sig.

Jake känner sig illa till mods bland alla höjdarna han fösts samman med, och är obekväm med allt skryt och all attityd. När ett gäng jägare våldgästar välkomstmiddagen, finner sig cheferna plötsligt tagna som gisslan av beväpnade män som skulle kunna göra vad som helst, mot vem som helst, för att kunna lägga vantarna på den största lösensumman i historien. Skräckslagna, desperata och isolerade från resten av världen är gisslan nu i händerna på män som kanske inte är vad de ser ut att vara. Ingen av cheferna ville ha Jake där, men nu är han den ende som kan rädda dem.

Min kommentar
Det här börjar låta som en repig skiva, men av någon anledning verkar jag ha tagit tag i gamla, olästa böcker av författare som jag läst tidigare, men inte gillat. Så gäller även för Joseph Finder. Jag läste hans Paranoia för flera år sedan och tyckte den var OK, men inte mer. Därför skaffade jag mig naturligtvis en bok till av honom, när jag hittade Bytet på bokrean 2011. Nu var det alltså dags att ge honom en ny chans och man kan väl säga att Joseph Finder inte tog den.

Här är massor av tidstrådar, minst fyra tror jag; Jake som ungefär 9, Jake som 16, Jake som 20-någonting och Jake i nutid. Tidshoppen sker helt oannonserat, plötsligt finner man sig läsa om något man inte alls får in i historien och då visar det sig att man hoppat i tiden. Joseph Finder har ändå försökt göra snygga övergångar, där sista meningen i det tidigare stycket (tidstråd) kommer tillbaka som första i nästa stycke (tidstråd). Men det hjälper inte.

Inledningen är lång och seg, med massor av obegripliga termer inom flygindustrin. De här obegripliga termerna byts sedan ut mot nästan obegripliga turer inom ekonomi och vem som kan göra vad och på vilket sätt. Jag är inte speciellt insatt i vare sig flygindustri eller amerikanska företagshierarkin, så det här blev väldigt krångligt. Något som gjorde det än mer besvärligt var att det var oerhört svårt att särskilja karaktärerna från varandra. De hade inte några specifika kännetecken eller speciella röster. Alla lät likadant. Det kändes som att det vimlade av personer, men de var egentligen bara en handfull.

Befriande nog så innehöll boken ingen som helst romantik, bara en gammal kärlek som ännu inte rostat. Jakes gamla flickvän är nämligen en av personerna som finns i den där ödsliga stugan. Jag har oerhört svårt att tro på intrigen och alla sammanträffanden. Bland annat det att Jake med sin bakgrund fått jobb ganska så högt upp i hierarkin och jag förstod aldrig riktigt på vilka meriter han fick det där jobbet. Det är möjligt att det förklarades, men i så fall missade jag det.

Trots att Jake påminner väldigt mycket om McGyver (som jag för övrigt gillar mycket) så funkar inte den här boken för mig, det känns bara krystat när Jake uppfinner nödvändiga saker av ingenting. Det borde ha varit andlöst spännande när de var i stugan, men det mesta känns som utfyllnad med alla intriger inom ledningsgruppen. I stället för en spännande thriller blir det en sammanställning över hur ruttet det är i toppen på ett amerikanskt företag.

Boktipsets estimerade betyg var 4.0. Jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Jag hittade bara en till som bloggat om Bytet: Bokmalen.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Den döende detektiven" av Leif G.W. Persson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 510
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Lars Martin Johansson 7
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2010
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 december 2013






Första meningen: På Karlbergsvägen 66 i Stockholm ligger Günters, Sveriges bästa korvkiosk.

Baksidetext
Lars Martin Johansson, i sin krafts dagar chef för Rikskriminalen, legendarisk mordutredare och bland sina kolleger känd som mannen som kunde se runt hörn. Numera är han pensionär och lever ett annat liv än då. Fast se runt hörn kan han fortfarande.

Stockholm i början på juli, Johansson har åkt in från landet för att uträtta ärenden. På vägen åter faller han för frestelsen att göra en avstickare till Sveriges bästa korvkiosk på Karlbergsvägen. För vem orkar köra bil till landet på fastande mage?

När han tre dygn senare kvicknar till liv ligger han på intensiven på Karolinska sjukhuset drabbad av en blodpropp i hjärnan sekunden innan han skulle hugga tänderna i sin grillade Zigeunerwurst med surkål och fransk senap. En annan Johansson och att se runt några hörn är inte längre att tänka på. Samtidigt som hans gamla liv plötsligt försöker gripa tag i honom på nytt. Hans egen läkare berättar en hemsk historia om ett tjugofem år gammalt ouppklarat mord på en nioårig flicka. Prima virke för den som kan se runt hörn men knappast något för Johansson i det skick som han numera befinner sig i.

Min kommentar
Leif GW Persson är ju en profil som man antingen älskar eller hatar, det går inte att vara ljumt inställd till honom, tror jag. Jag är en av dem som gillar honom och det tog mig hårt när jag läste Den som dödar draken för några år sedan och inte gillade den. Alls. Jag hade i stort sett bestämt mig för att inte läsa mer av GW, men sedan "råkade" jag köpa den här boken.

Den som dödar draken handlar om Evert Bäckström, som det är i stort sett omöjligt att tycka om. Den döende detektiven handlar om en helt annan polis, Lars Martin Johansson, som kanske inte är en übersympatisk huvudkaraktär, men jag gillar honom. Han är mänsklig. Den förhatlige Evert Bäckström dyker visserligen upp även här, men bara ryktesvis, eftersom det var han som hade hand om fallet med den mördade 9-åringen för 25 år sedan. Just att fallet är 25 år gammalt och preskriberat (det var ett par veckor för gammalt för att omfattas av den nya lagen) gör det hela till ett intressant moraliskt dilemma. Vad gör man med mördaren om man lyckas reda ut vem det var?

Jag förstår ju att detta bara är fiktion(?), men den bild som målas upp av polisen 25 år tidigare är ganska skrämmande och fast jag borde veta bättre så hoppas jag verkligen att det inte är så det går till. Här finns för övrigt massor av referenser till verkliga fall och människor (även GW själv är med på ett hörn) och för min del förhöjer det känslan när jag läser. Det känns mer verkligt.

Språket är korthugget och helt utan utsvävningar, precis i min smak. Och när det dessutom är humoristiskt skrivet så är jag såld. Det enda som man möjligtvis skulle kunna störa sig på är alla "sa han" och "tänkte han", men i det stora hela så gjorde det absolut ingenting. Kapitlen är korta och ibland till och med extremt korta. Det gillar jag för det gör att tempot höjs, i alla fall mitt eftersom jag hela tiden vill läsa ett kaptiel till.

Någonstans i mitten blir jag på allvar orolig för hur det hela skulle sluta och då började det handla om sträckläsning. Till vissa delar blev jag lite besviken på slutet, men faktum är nog att det var perfekt nu när jag fått lite distans till det.

Tyvärr är boken väldigt dåligt korrekturläst, mängder av småfel som gör att läsningen stannar upp för att man måste fundera på vad det egentligen står. Väldigt tråkigt att man inte lägger mer kraft på sådant.

Boktipsets estimerade betyg var 3.9. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den döende detektiven: Bokbrus, Thomas blogg och Bokberoende.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Dödligt villospår" av Nora Roberts

Genre: Thriller
Antal sidor: 472
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Black Hills
Översättare: Margareta Järnebrand
Serie: -
Förlag: Bonnier Pocket
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 november 2013






Första meningen: Cooper Sullivans liv, sådant han hade känt det, var slut.

Baksidetext
De två vännerna Cooper Sullivan och Lil Chance påminns ständigt om den kusliga upptäckten de gjorde som tonåringar. Djupt in i Black Hills bergsområde i South Dakota hittade de ett skändat lik. Fallet förblir olöst. Men Cooper och Lil kan inte släppa tanken på hur kvinnan dog.

De flesta tror att hon blev dödad av en puma. Men kan det vara så att hon blev brutalt mördad? Tolv år senare återkommer Cooper till sina barndomstrakter. Han är nu mordutredare vid New York polisen. Mycket snart får han reda på att Lils vildmarksjour har utsatts för hot och skadegörelse. Han beslutar sig för att stanna och hjälpa henne. Tillsammans börjar de förstå att hoten är mycket allvarligt menade. Kan det vara så att det går en mördare lös? En mördare med stört sinne och onaturlig instinkt som har siktet inställt på Lil?

Min kommentar
För 15 år sedan läste jag min första Nora Roberts och gillade den inte alls, så det blev inga fler. Tills nu. När jag började bokblogga upptäckte jag att det fanns massor av människor som verkligen gillade hennes böcker så jag tänkte att jag kanske hade fel. Det hade jag inte.

Nora Roberts böcker är kategoriserade som spänningsromaner och visserligen är de kanske spännande, men vad de egentligen är är till spänningsromaner förklädda tantsnuskböcker. Nu vill jag absolut inte påstå att tantsnusk skulle vara dåligt eller sämre än något annat, det är bara inte vad jag vill ha när jag läser en thriller. Är det däremot vad man letar efter så måste detta vara perfekt. Lite spänning, mycket relationer, mycket romantik och ganska mycket sex. Och en väldig massa upprepningar. Jag kom till en gräns när jag faktiskt kände att om några fler läppar placerades över någon annans så skulle jag kasta boken i väggen.

Det tog en väldig tid innan jag kom in i boken och innan det överhuvudtaget började hända (spännande) grejer. Vad jag däremot (också) fick alldeles för mycket av var föreläsningar om kattdjur. Så fort någon gavs chansen att förklara hur pumor lever så togs den. Det kan ju vara intressant. Till att börja med. Vad som retade mig till vansinne var att den här unga, starka, självständiga kvinnan som klarat av att bygga upp ett helt naturreservat blir alldeles som förbytt när MANNEN dyker upp. Plötsligt blir hon svag och viljelös och accepterar att MANNEN i stort sett klubbar ner henne och drar iväg med henne i håret. Väldigt neandertalaktigt. Det är helt OK att HAN gör så mot henne för HAN vill ju bara visa hur kär han är i henne.

Slutet är så förutsägbart att jag inte ens lyfte på ögonbrynet. Vad som däremot förvånade mig var hur plötsligt det kom, det var så abrupt att jag blev riktigt besviken. Jag hade nog förväntat mig ett lite mer utdraget slut, men här var det som mest spännande och plötsligt så var allt över.

Nej, nu blir det inga fler Nora Roberts för mig, när jag läser spänning så vill jag ha spänning. Inte romantik.

Boktipsets estimerade betyg var 3.7. Jag ger den 3.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Dödligt villospår: Bokbrus, En bok om dagen och Bokbloggen.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Å andra sidan" av Marian Keyes

Genre: Chick-lit
Antal sidor: 609
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The other side of the story
Översättare: Ylva Stålmarck
Serie: -
Förlag: Pan
Utgivningsår: (original) 2004 (min) 2005
Format: Storpocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 november 2013





Första meningen: Susan, du ville ha nyheter.

Baksidetext
Marian Keyes nya bästsäljare utspelar sig i förlagsbranschen och handlar om tre kvinnor; den litterära agenten Jojo, författaren Lily och festfixaren Gemma. Humoristiskt och träffsäkert beskriver Keyes kvinnornas problem med mammor, kollegor och pojkvänner.

Jojo Harvey är litterär agent, med en kropp som Jessica Rabbit och en knivskarp hjärna. Hon har siktet inställt på att bli delägare i agenturen men när en ny kollega dyker upp och kammar hem ett miljonkontrakt får hon problem.

En av Jojos författare är Lily Wright. Hon har skrivit en tröstbok efter ett rånöverfall och boken blev en bästsäljare. Nu har Lily fått skrivkramp och börjar bli desperat. Hon har nämligen köpt ett drömhus åt sig och pojkvännen Anton.

Gemma Hogan arbetar som festfixare. Hon var tidigare en av Lilys bästa vänner, tills den dagen då Lily stal hennes pojkvän Anton. Nu har Gemmas pappa träffat en ny kvinna efter trettiofem års äktenskap och Gemma flyttar hem till sin mamma, som fått en sådan chock att hon måste matas med lugnande medel. Gemma skickar desperata e-mail till sin väninna Suzanne, som tycker att de är så underhållande att hon skickar dem till den enda litterära agent hon känner till: Jojo Harvey. Och så är cirkeln sluten.

Min kommentar
I november hade jag ett skräcktema, i alla fall var det väldigt mörkt och dystert, till och med lite för tungsint (vilket jag faktiskt inte trodde var möjligt). Då tänkte jag att en Marian Keyes kanske kunde få upp humöret lite. Det kunde den.

Det här är inte en bok om familjen Walsh, men temat är ganska samma som vanligt. Ung, driftig kvinna blir lämnad/förlorar jobbet eller liknande, blir hämndlysten, kämpar sig igenom och kommer ut på andra sidan, starkare än tidigare. Inget fel på det. Ibland är det precis vad doktorn ordinerat. Vad jag reagerar på är egentligen det där hämndlysten. Jag förstår inte varför man måste hämnas på den man tycker har behandlat en illa.

Nåväl, ibland blir det lite för tramsigt och också utdraget, de där mejlen och historierna hade jag inte behövt. I alla fall inte så många och långa. Här kunde ha skurits ner betydligt. Karaktärerna är en historia för sig. På sätt och vis gillar jag dem, för de är inte endimensionella, de har både bra och dåliga sidor. Däremot beter de sig otroligt märkligt, åtminstone i min värld. I min värld spontanköper man inte ett hus, man har inte en affär med en gift man, man åker inte bara med och hoppas att allt löser sig och man hämnas inte alla gamla oförrätter. Däremot gillar jag att (de unga) kvinnorna, trots allt detta, faktiskt är starka och vet vad de vill (även om det ibland är fel saker), det går till en viss gräns sedan säger det stopp. Man skulle nog kunna använda Keyes böcker som inspirationskälla för att våga ta för sig.

Lustigt nog behandlas ämnet produktplacering i böcker av förlaget där Jojo jobbar och som av en händelse så förekommer det en hel del produktnamn i berättelsen. En slump? Boken har tre berättare, Gemma, Lily och Jojo. Något förvirrande så är Gemmas och Lilys delar i jag-form, medan Jojo berättas i tredje person. Det var inga problem med att veta vem som är rösten, det framgår tydligt, men jag kan inte låta bli att undra varför berättarstilen skiljer sig åt.

En perfekt bok att ta till när detta är vad man behöver, man får nämligen precis det man förväntar sig.

Boktipsets estimerade betyg var 3.4. Jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Å andra sidan: Bokform, Calles corner och Vår bokvärld.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Vad natten döljer" av Dean Koontz

Genre: Skräck
Antal sidor: 384
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: What the night knows
Översättare: Sabina Söderlund
Serie: -
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 november 2013



Första meningen: Det spelar ingen roll vilket år dessa händelser utspelade sig.

Baksidetext
En gång för länge sedan anlände en mördare till en liten stad. Hans namn var Alton Turner Blackwood, och inom loppet av några månader hade han brutalt mördat fyra familjer. Hans vansinnesdåd slutade inte förrän han själv dödades av den sista familjens sista överlevande: en fjortonårig pojke.

En halv kontinent bort och två decennier senare är det någon som mördar familjer igen och i detalj återskapar Blackwoods dåd. Mordutredaren John Calvino är säker på att hans egen familj kommer att bli måltavlan för det fjärde dådet, precis som hans föräldrar och systrar blev offer den där gången när han var fjorton år och dödade deras mördare.

John Calvino är en förnuftig man som i sitt arbete som mordutredare bara handskas med kalla fakta. Men en upplevelse utöver det vanliga övertygar honom om att döden inte alltid behöver vara en enkelriktad resa ibland kan de döda komma tillbaka ...

Min kommentar
På 80-talet, när jag först träffade på Koontz, slukade jag allt han skrev och det var hemskt, skrämmande och spännande. Jag vet inte om min smak ändrats eller om Koontz deklinerat, men det är inte riktigt samma längre. Eller faktum är att det är samma...

För vilken gång i ordningen som jag läser den här historien vet jag inte. Den perfekta familjen, de fantastiska och överintelligenta barnen, den otroligt begåvade golden retrievern (visserligen död den här gången, men fortfarande otroligt begåvad)... Allt finns där. Det är bara miljön och detaljerna som ändrats. Vad är det egentligen med Koontz och perfekta familjer? De är så perfekta, fantastiska och puttenuttiga så det blir helt ointressant och ibland faktiskt till och med framkallar fysiskt illamående. Dessutom verkar herr Koontz ha en rejält skev människobild. Jag förstår ju att det är sin drömbild av världen, män och kvinnor som han förmedlar, men i den världen vill inte jag leva.

Ett plus får i alla fall Koontz för att han verkligen försökt skriva en övernaturlig historia igen, även om det ibland blir rent löjligt. Nu har jag ju läst en översättning, men med namn som "ryttare" och "kom-till-mig förbannelse" så blir i alla fall inte jag rädd. Det hade varit kul att veta vad det heter i original. Samtidigt är vissa stycken så lysande så till och med jag reagerar, kolla till exempel in hur boken börjar. Fullständigt briljant.

Förutom de sista 50 sidorna eller så känns boken som en transportsträcka fram till slutet som visserligen är hyfsat spännande, men vid någon punkt blir det bara för mycket. Tro nu inte att jag tycker det här är värdelöst, för det är det inte. Även om man ända från början ser varthän det barkar och allt är väldigt förutsägbart så är det ändå inte trist (ja, förutom familjen då) och händelselöst. Dock är det inte Koontz som bäst.

Boktipsets estimerade betyg var 4.3. Jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Vad natten döljer: Vargnatts bokhylla, Boktradition och From beyond.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Mörka platser" av Gillian Flynn

Genre: Thriller
Antal sidor: 426
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Dark places
Översättare: Ulla Danielsson
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 november 2013






Första meningen: Det finns en elakhet inom mig, verklig som ett kroppsligt organ.

Baksidetext
Libby Day var bara sju år när hennes mamma och två systrar mördades i det som kom att kallas Satansoffret i Kinnakee. Medan hennes familj låg döende flydde Libby från deras lilla bondgård och ut i den stränga vinterkylan. Hon överlevde - och vittnade om hur hennes femtonårige bror Ben var den skyldige.

Tjugofem år senare spårar en grupp påstridiga privatspanare upp Libby i hopp om att hitta bevis för att Ben är oskyldig. Ben sitter fortfarande i fängelse och Libby lever på smulorna från en fond, upprättad av välgörare som sedan länge glömt bort henne. Libby ser en chans att tjäna en hacka på sin tragedi. Mot en summa pengar tar hon kontakt med de som var involverade den där gången. Kanske ska det visa sig att hennes vittnesmål inte var så vattentätt trots allt

Libbys efterforskningar tar henne från sjaskiga strippklubbar i Missouri till övergivna turiststäder i Oklahoma, och undan för undan börjar den ohyggliga sanningen uppdagas för henne. Libby är tillbaka där hon började och där hon egentligen alltid varit: På flykt från verkligheten. På flykt från en mördare.

Min kommentar
Det här var en av de böcker som känts jobbigast att påbörja. Gillian Flynn är ju bokbloggarmaffians heligaste ko. Tänk om jag inte gillade. Vad skulle hända då? Men nu är den läst.

Jag blev lite orolig alldeles i början för det här var inget jag alls kunde relatera till. Fattigdomen och det mörka, skitiga är så mycket värre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Karaktärerna är inte heller speciellt vanliga och igenkänningsfaktorn är extremt låg i den egoistiska, självömkande Libby, den självuppoffrande Ben och hans djävulska flickvän Diondra. Här snackar vi kungarna och drottningarna av white trash. Jag tycker inte om någon av dem, men jag bryr mig om hur det ska gå. Hopplösheten är enorm och jag känner riktigt hur karaktärerna stjäl min energi, men jag hoppas hela tiden att det åtminstone ska ordna sig för Libby. Nu gjorde det inte speciellt mycket att karaktärerna var så osympatiska, för historien blev bättre och när jag kom till sista halvan hade jag svårt att lägga undan boken.

Det finns tre berättare här, Libby har vartannat kapitel, mamma Patty och brodern Ben delar på den andra hälften. Libby berättar i nutid, mamma och Ben berättar vad som egentligen hände den där dagen som slutade så mardrömslikt. Kapitlen som berättar vad som hände är vansinnigt spännande och jag vill inte sluta läsa dem. Nutidstråden är inte alls lika dramatisk. Till att börja med.

Kapitlen är relativt korta, vilket gör att det går snabbt att läsa och tempot ökar hela tiden. Jag gillar att jag inte var helt säker på vad som hänt förrän mot slutet, även om vissa delar var lätta att gissa. En del tyckte jag nog var väldigt oväntat.

Språket är drivet och snabbt, men tyvärr finns det en del översättningsmissar som fel ordföljd och liknande. Det är inte speciellt vanligt och stör inte alltför mycket. Lösa trådar däremot stör och vem fick egentligen livförsäkringspengarna efter mamman? Framgick det?

Nu ska jag nog snart göra ett litet besök i en nätbokhandel och se om de har Vass egg och Gone girl till mig...

Boktipsets estimerade betyg var 4.0. Jag ger den 4.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Mörka platser: Lotten, Pocketblogg och Bokdamen.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Lögnen på femte våningen" av Do van Ranst

Genre: Drama
Antal sidor: 173
Originalspråk: Nederländska
Originaltitel: Moeders zijn gevaarlijk met messen
Översättare: Rikard Bonde & Ingrid Wikén Bonde
Serie: -
Förlag: Massolit
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2013
Format: e-bok
Källa: Rec ex (tack Massolit)
Utläst: 5 november 2013





Första meningen: Min mamma högg ihjäl min pappa med en kniv.

Baksidetext
Lögnen på femte våningen handlar om Jeff som bor i ett höghus i förorten tillsammans med sin mamma, hennes pojkvän och sin utvecklingsstörda storasyster Iene.

Sin pappa har han aldrig träffat och hemma är det strängt förbjudet att prata om honom. Men Jeff har själv listat ut att pappan måste ha blivit knivskuren till döds. Varför skulle det annars finnas en ingrodd fläck på vardagsrumsmattan som ser ut som blod? Och det är naturligtvis mamman själv som är mördaren, det är Jeff övertygad om.

I samma hus bor Jeffs vän Süleyman som Jeff kan prata om allt med men konflikterna står tätt både inom familjen och med vännen. Vad är det egentligen Süleyman sysslar med? Hur ska Jeff kunna hindra mammas pojkvän från att skicka bort Iene till ett hem för utvecklingsstörda och är pappan verkligen död?

Min kommentar
Den här boken blev jag nyfiken på när Massolit förlag skickade ut ett mail om höstens utgivning. Jag tror aldrig jag har läst någon belgisk författare så det var extra roligt. Boken är klassad som ungdomsbok (12-15 år), nu är jag inte i närheten av bokens målgrupp, men det kan jag nog känna är rätt.

På originalspråk så betyder titeln mammor är farliga med knivar, vilket jag nu i efterhand tycker hade varit en bra titel, åtminstone mer lockande. Det jag får med mig från den här boken är att man aldrig, aldrig ska ljuga för sina barn. Och absolut inte för att skydda dem (det vill säga göra det enkelt för sig själv). Det slår alltid tillbaka. Det är nämligen inte alls Jeff som listat ut vad som hänt hans far, som det står i beskrivningen, utan det har mamma berättat.

Jeff är 13 år och han beter sig också som en 13-åring. Det här känns mycket mer trovärdigt än Lex i Lex bok, som ska vara 18, men som beter sig exakt likadant som denna 13-åring. Han är egoistisk och ofta ganska elak och tror att världen snurrar runt honom. Men ibland är han snäll. I alla fall mot sin handikappade syster. Men mest av allt vill han bli av med Harry, mammas pojkvän, eftersom mamma inte bryr sig tillräckligt mycket om Jeff. Hon har inte så mycket tid för honom eftersom hon hela tiden måste se till att Jeffs syster, Iena, har det bra.

Jeff och hans kompis Suleyman har sin egen version av ljugarbänk. De brukar träffas i soprummet och där skarvas de mest besynnerliga historier ihop. De samtalen är obetalbara. En annan miljö i boken, som jag känner att jag skulle vilja besöka, är det så kallade flaskfältet. Där odlas päron i flaskor (det ska bli päronkonjak av dem) och när det blåser så låter det. Mycket. Jag skulle så gärna vilja höra det.

Det här känns som en trovärdig berättelse om hur det är att vara 13 år, det otäcka med att växa upp och alla konflikter. Både de man har med sig själv och de man har med andra. Nu var det många år sedan jag var 13, men jag minns att det var jobbigt och att jag mest hela tiden upplevde mig vara orättvist behandlad. Så detta kände jag igen mig i.

Boktipset hade inget estimerat betyg eftersom endast ett var satt, det var 3.0. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Lögnen på femte våningen: Lisas böcker, Booze 'n' books och Annas bokblogg.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Lasermannen" av Gellert Tamas

Genre: Samhälle
Antal sidor: 398
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: (original) 2002 (min) 2003
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 november 2013






Första meningen: Bakom podiet i Medborgarhuset i centrala Stockholm hänger två flaggor.

Baksidetext
Under några månader årsskiftet 1991 och 1992 var Stockholm en stad i skräck. En okänd gärningsman, beväpnad med ett lasergevär, sköt sammanlagt 11 personer vid tio olika attentat. En dog, flera fick men för livet. Det enda offren hade gemensamt var sitt mörka hår och mörka hudfärg. Samtidigt genomgick Sverige sin värsta ekonomiska kris på decennier. I arbetslöshetens och krisens spår växte en ny militant rasistisk rörelse fram. Terrororganisationen VAM förklarade krig mot samhället. Runt om i landet attackerades flyktingförläggningar med brandbomber och molotovcocktails. Näst Tyskland hade Sverige flest rasistiska våldsdåd i hela Europa. Och i riksdagen hetsade Ny demokrati mot invandringen.

Laserattentaten satte igång Sveriges största polisjakt näst Palmemordet. Efter sex månader greps John Ausonius på bar gärning mitt under ett bankrån. Han dömdes trots sitt nekande till livstids fängelse, men bevisen räckte inte för att fälla honom för samtliga laserskjutningar.

Efter nästan tio års tigande har John Ausonius bestämt sig för att erkänna attentaten samt 17 bankrån. Förutom polisen har Ausonius pratat med en enda person - journalisten och författaren Gellert Tamas.

Boken Lasermannen beskriver John Ausonius väg från framgångsrik börsklippare och yuppie till rasistisk seriemördare. Berättelsen är en verklighetens deckare som på nära håll skildrar polisens intensiva kamp att fånga en seriemördare - innan han slår till igen. Men boken ger också en bild av det samhälle, den debatt och det politiska klimat som påverkade Lasermannen - och som han i sin tur påverkade.

Boken bygger på ett rikt källmaterial och intervjuer med lasermannens offer, poliser, ledande politiker, journalister och samhällsdebattörer.

Min kommentar
Jag kommer ihåg när Lasermannen härjade, men efter att ha läst den här boken så inser jag att jag hade missat massor. Många händelser minns jag, men har inte alls kopplat ihop dem med Lasermannen. Som "We shall overcome"... Boken har en så otäck prolog att jag faktiskt nästan slutade läsa innan jag ens hade börjat. Det här är berättelsen om hur många slumpartade, osannolika händelser gör att Ausonius hamnar mellan stolarna flera gånger och det får till slut tragiska konsekvenser.

Det är flera berättare här, offren har fått en röst, vi har också den allvetande och så klart Lasermannen själv. Hans del av boken är tagen från olika intervjuer som Tamas gjorde med honom. Sammanlagt är det inte speciellt mycket text därifrån, men det är absolut den värsta biten. Det här toppar vilken skräckbok som helst. Det är också två olika tidstrådar, den ena börjar med Ausonius (eller Wolfgang Zaugg, som han hette från början) uppväxt och den andra börjar med morden. Givetvis går trådarna ihop i slutet. Dessvärre hoppas det en hel del även inom varje tråd, så ibland har jag lite svårt att veta var jag är. Det hela blir inte bättre av att vissa kapitel, som är namngivna efter datum, inte alls handlar om den dagen. Kapitlet om 27 april 1992, till exempel, har bara några rader om vad som hände just då, sedan kommer en åtta sidor lång utläggning om saker som hände 1993/1994. För mig blir det jobbigt att läsa då.

Jag vill egentligen inte recensera innehållet, men vissa saker har jag väldigt svårt för. Som när författarens åsikt lyser igenom så tydligt att det vid flera tillfällen mer liknar pekpinnar än faktabok. Ingen behöver påpeka för mig att det här är ungefär så avskyvärt som det kan bli och egentligen kan man inte tycka mer än på ett sätt. Därför blir det extra störande när någon berättar vad jag ska tänka. En annan sak som jag reagerade över var att Tamas utgjöt sig över att media alltid nämnde brottslingens nationalitet. På sidan 335 gör han precis samma sak själv.

Boken är, trots de många sidorna med tät och liten skrift, väldigt lättläst och jag rekommenderar den till alla som inte läst den.

Boktipsets estimerade betyg var 4.3. Jag ger den 4.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Lasermannen: Nellons bokblogg, Boktoka och Meningsbyten.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.