Smakebit på søndag: Mullvaden

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Alla helger borde vara fyra dagar! Tänk så avkopplad man hinner bli och hur mycket man hinner med. Här har dessutom varit vårväder, temperaturmässigt. Runt femton grader faktiskt. Sol och regn om vartannat, precis som det väl ska vara den här årstiden. Även om april ju faktiskt inte har börjat än.

Förra året var det för första gången deckarmässa i Lund och då köpte jag Mullvaden av Anna Karolina. Den fjärde boken om Amanda Paller, som vi fick vänta på i sex år. Eftersom det återigen, på lördag, är dags för deckarmässan så tänkte jag att det kunde passa bra att läsa boken nu. Då kan jag ju kanske med gott samvete köpa hennes senaste bok nästa helg.

Min smakebit är från bokens början:

"Område tre från tre noll. 33-6110, kom."
    Samir lyfte luren på polisradion och svarade operatören på ledningscentralen: "33-6110, lyssnar i Solna. Kom."
    "Då får ni sikta in er på Ulvsundaleden. Där har span häng på en grön Audi i höjd med Rinkeby och det går söderut. De vill ha hjälp med ett fordonsstopp. Det ska vara två män i bilen som de vill ha identifierade. Kom."
    Samir kastade en blick över axeln och fick en godkännande nick av Martin som satt i baksätet. Som instruktör föredrog Martin att observera Samirs och Emmas arbete på distans. Samir var aspirant och Emma hade ett halvår i tjänst, men det var först nu hon var på ingripandeverksamheten. Så i princip var hon lika grön som Samir på att jobba ute i uniform.

Bok: Sanningen om fallet Harry Quebert av Joël Dicker

Författare: Joël Dicker
Titel: Sanningen om fallet Harry Quebert
Genre: Thriller
Antal sidor: 706
Originalspråk: Franska
Originaltitel: La verité sur l'affaire Harry Quebert
Översättare: Marianne Tufvesson
Serie: Marcus Goldman 1
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 mars 2024




Första meningen: - Polisens larmcentral, vad gäller saken?

Baksidetext
New Hampshire, sommaren 1975. En ung kvinna vid namn Nola Kellergan försvinner under oklara omständigheter och hennes förmultnade kropp återfinns inte förrän 2008, trettiotre år senare, när den påträffas nergrävd i den berömde författaren Harry Queberts trädgård. Bredvid Nolas kvarlevor hittar poliserna dessutom en kopia av manuskriptet till Queberts berömda genombrottsroman Roten till det onda. Quebert fängslas och anklagas för mordet, men till hans hjälp kommer hans före detta elev, författaren Marcus Goldman, som också är denna romans berättare och egentliga huvudperson. Tillsammans med polischefen i den lilla staden inleder Marcus en utredning som kommer att bli mer komplicerad än vad någon av de inblandade någonsin hade kunnat föreställa sig. Dessutom börjar han skriva en roman om fallet, en roman som redan innan den publicerats verkar vara på väg att bli en bestseller av sällan skådad kaliber. Romanen bär titeln Sanningen om fallet Harry Quebert.

Min kommentar
Det här verkar vara året, åtminstone hittills, då jag läser mängder av gamla surdegar. Sanningen om fallet Harry Quebert har jag varit sugen på ända sedan den var något av en snackis när den kom. 2014. På bokrean 2016 köpte jag den då, äntligen, och sedan har den blivit stående i hyllan. För något år sedan kom TV-serien också och den ville jag ju se. Efter att jag läst boken. Tyvärr så verkar jag ha dröjt för länge, för den har hunnit både komma och gå.

Boken är, mer eller mindre, tre historier i en. Här får man berättelsen om två mäns vedermödor med att skriva böcker, en äldre mans kärleksaffär med en tonårig flicka och en flickas mystiska försvinnande. Författaren kastar in en hel del annat också, men dessa är de tre huvudtrådarna. Kanske är de många olika historierna anledningen till att detta är en väldigt tjock bok. Något som inte hade varit nödvändigt.

Jag börjar med att, väldigt kort, avhandla kvinnorna i boken, så jag får det gjort. De är nämligen ett kapitel för sig och i sanning rent förfärliga människor. Detta är extra sant för Marcus mamma. De samtal han har med henne tillför absolut noll och intet. Bara irritation. Även Tamara Quinn, Jennys mamma, är hemsk. Om detta är exempel på kvinnor som författaren har träffat i sitt hittills unga liv så tycker jag synd om honom. Männen ligger nog inte långt efter, men de är inte fullt lika hysteriska. Dock är de drama queens allihop. Både kvinnor och män.

Dialogen är egentligen även den förfärlig, oftast. Vem pratar så där?! Ibland fick jag flashbacks till TV-serier/filmer från 50-talet. Nu i efterhand så funderar jag på om det var för att skapa lite humor, men i så fall misslyckas det kapitalt. Det blir bara konstigt.

Det hoppas en hel del mellan olika tidstrådar, men inte ens det blir besvärligt. Dock undrar jag över vem som egentligen berättar i tillbakablickarna. Är det någons minnen eller det som faktiskt hände? Med tanke på hur historien utvecklar sig så hade det varit mycket viktigt att veta.

Här finns så många twister att jag faktiskt inte orkar räkna dem. Då är det extra skönt när min magkänsla var delvis rätt (att få helt rätt torde vara omöjligt). Ändå känns det inte som att det är för mycket av det goda och det är verkligen bra gjort.

Boken avslutas med en epilog, som jag tänkte vara så fräck att jag citerar här. Precis den känslan har jag när jag slår ihop boken.

- För att veta om en bok är bra, Marcus, kan man inte bara bedöma dess sista ord, utan den samlade effekten av alla de föregående orden. Cirka en halv sekund efter att man avslutat boken, efter att man läst det sista ordet, ska läsaren känna sig uppfylld av en mäktig känsla, för ett ögonblick ska man bara tänka på det man just har läst, se på omslaget och le med ett uns sorg eftersom man kommer att sakna alla personerna i boken. En bra bok, Marcus, är en bok som man beklagar att man har läst ut.

Sanningen om fallet Harry Quebert är en mycket annorlunda bok, på ett bra sätt, och en mycket positiv överraskning. Tydligen är den första delen i en trilogi. Jag tycker att det är mycket tråkigt att de efterföljande delarna inte har översatts. Att genrebestämma den är en fasa och jag blir inte klok på vad det är, men jag bestämde mig för att kalla den för thriller. Och du förstår exakt hur bra den är när den får en fyra. Trots allt jag retar mig på.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,18 i genomsnitt (beräknat på 167 695 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Sanningen om fallet Harry Quebert: Bokstunder, Vargnatts bokhylla och Stories from the city, stories from the sea

Kommande böcker april 2024

Det kommer mycket intressant i april. Många serier och nästan alla är serier som jag inte har påbörjat eller första delen. Bara en evighetsserie och den är jag i fas i.

Frälsarkransen av Kristina Ohlsson
Genre: Kriminalroman
Serie: Strindbergserien (4)
Antal sidor: 500
Utgivningsdatum: 2024-04-25
Förlag: Bokförlaget Forum

Från Bokus
Nu drar det ihop sig till kräftpremiär på Hovenäset, och till sist har sommarvärmen kommit. Augusts stora dröm om att bli förälder har förverkligats, och han och Maria njuter av sin lilla familj på Kärleksvägen. Men så dyker en skugga ur Augusts förflutna oväntat upp. Någon i hans släkt verkar ha burit på en tung hemlighet. Samtidigt skakas idyllen än en gång om när ett äldre par hittas förgiftade. De har bott på näset i femtio år och är väldigt omtyckta. Vem kan vilja dem så illa? Utredningen hamnar på Marias bord, men det är något som skaver i polisgruppen. Vad är det kollegan Ray-Ray döljer? Fallet visar sig ha en mörkare baksida än någon hade kunnat ana ...

Fjärde delen alltså. Jag som inte har läst den första än.

---

Käraste Lena av Ninni Schulman
Genre: Kriminalroman
Serie: Siljan (2)
Antal sidor: 403
Utgivningsdatum: 2024-04-18
Förlag: Bazar Förlag

Från Bokus
Hösten 1983 hittas 31-åriga Lena död i sitt hem på släktgården på Sollerön utanför Mora, hängd i en lampkrok. Av allt att döma rör det sig om ett självmord. Lenas föräldrar vägrar tro att deras dotter valt att ta sitt eget liv, och för att få reda på sanningen kopplas den före detta polisen Ingrid Wolt in. Ingrid har egentligen lagt ner sin nystartade spaningsbyrå och lever isolerad i skogen av rädsla för sin före detta man. Men Lenas föräldrar är så enträgna att hon slutligen övertalas att ta sig an fallet. Det visar sig snart att Lena bar på djupa hemligheter och att det var många i hennes närhet som ville se henne död.

Den här serien har jag inte heller börjat läsa. Än.

---

Himlen är en plats på jorden av Christoffer Holst
Genre: Feelgood
Serie: -
Antal sidor: 256
Utgivningsdatum: 2024-04-19
Förlag: Lovereads

Från Bokus
Mimmi är nyskild och har precis hittat livsgnistan igen. Denna sommar ska hon ut på en roadtrip ända ner till södra Europa. Lena har inte mycket till livsgnista alls. Det har inte heller hennes dotter Lovisa, som flyttat hem igen efter ett stort svek. Lena och Mimmi träffades för över trettio år sedan, när de jobbade på socialkontoret i Östersund. Sedan dess har ett helt liv passerat, men de håller fortfarande ihop. I sista sekund bestämmer Lena sig för att följa med Mimmi söderut. Resan kantas av både kärlek och sorg - och när de når Grekland, och hittar början på en bortglömd kärlekshistoria, börjar ett helt nytt äventyr.

Christoffer Holst är ett måste att läsa.

---

Skaparen av Jonas Moström & Arne Dahl
Genre: Kriminalroman
Serie: True fiction (1)
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2024-04-23
Förlag: Bookmark Förlag

Från Bokus
När den världsberömda deckarförfattaren Tom Borg gör research till sin nya roman på en exklusiv svartklubb i centrala Stockholm blir han vittne till det mord han just skriver om. Snart är han jagad både i fiktionen och i verkligheten. Var går egentligen gränsen? Vill han verkligen veta det? Toms antagonist är den MMA-fightande polisen Olivia Woolf. Hon bär sin egen tvilling inom sig, har ett blått och ett grönt öga, och spöar på sin lediga tid upp våldtäktsmän som går fria. Snart uppdagas det att Tom inte bara är jagad av polisen. En radikal grupp med egen agenda verkar ligga bakom händelserna som drivit Tom på flykt. Vem styr egentligen narrativet i den bok Tom arbetar med, och vem bär skulden när verkliga människor far illa?

Arne Dahl är ett måste. Även när han skriver med någon annan. Tror jag.

---

Silver av Sara Kadefors
Genre: Drama
Serie: -
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2024-04-08
Förlag: Bokförlaget Polaris

Från Bokus
För inte så länge sedan hade Ellen allt: vänner, familj och en framgångsrik karriär som manusförfattare. När hennes yngsta son flyttar hemifrån ställs allt på sin spets för henne. Vem ska hon vara nu? En drejkurs blir första steget mot att utvecklas, men den blir allt annat än en framgång. Hon återupptar kontakten med gamla vänner och hittar nya bekantskaper. En av dem är Petra, en kvinna som tycks helt obrydd över sin silvriga utväxt, sina foträta skor och sitt alldagliga intryck. En kvinna som förväntar sig att världen är öppen för henne trots alla dessa tillkortakommanden. Ellen dras motvilligt till henne samtidigt som hon med stegrande panik försöker omfatta livet och tillvaron.

Jag är alltid nyfiken på Sara Kadefors böcker.

---

Den sista festen av Clare Mackintosh
Genre: Kriminalroman
Serie: DC Morgan (1)
Antal sidor: 448
Utgivningsdatum: 2024-04-12
Förlag: Modernista

Från Bokus
Det är nyårsafton och Rhys Lloyd har huset fullt av gäster. Hans semestervillor vid Mirror Lake är en succé och han har generöst bjudit in byborna att dricka champagne med sina välbärgade nya grannar. Men vid midnatt ska Rhys ligga livlös i sjöns iskalla vatten. På nyårsdagen har kriminalkommissarie Ffion Morgan en by full av misstänkta. Det pyttelilla samhället är hennes hem, så de misstänkta är hennes grannar, vänner och familj, och Ffion har dessutom egna hemligheter att bevaka. När lögner uppdagas runt varje hörn blir frågan snart inte vem som ville se Rhys död - utan vem som till sist dödade honom.

En ny bok av henne är ju ett måste. Och det ska bli en serie!

---

Mord i biblioteket av Katie Gayle
Genre: Mysdeckare
Serie: Julia Bird (2)
Antal sidor: 250
Utgivningsdatum: 2024-04-15
Förlag: Pia & Co

Från Bokus
När bestsellerförfattaren Vincent Andrews, uppvuxen i Berrywick, ska göra en uppläsning på biblioteket vill Julia inte missa det. Vincent är charmig och trollbinder publiken. Han avslutar med att läsa ur sin kommande bok, som utspelar sig i en by med likheter med Berrywick, och med karaktärer som publiken känner igen När han antyder att mörka hemligheter kommer att uppdagas hörs upprörda flämtningar i rummet. Uppläsningen slutar i kaos, och några timmar senare hittas Vincent död bakom bokhyllorna. Julia bestämmer sig för att göra en egen utredning. Det finns någon därute som är beredd att göra vad som helst för att inte få sina hemligheter publicerade. Kommer hon att hinna stoppa mördaren innan någon annan råkar illa ut?

Det här är en serie som jag verkar ha missat. Utan att veta säkert placerar jag den i genren mysdeckare.

---

Vykort från en bortglömd prins av Kristina Appelqvist
Genre: Kriminalroman
Serie: Nina Storm (3)
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2024-04-19
Förlag: Piratförlaget

Från Bokus
Efter en konferens fastnar Nina Storm i ett samtal med en okänd kvinna vid hotellfrukosten. Den pratglada bordsgrannen ber Nina vakta hennes otympliga handväska medan hon uppsöker damrummet, men när kvinnan inte kommer tillbaka måste Nina skynda till tåget. Väskan tar hon med sig.

På jobbet har hon flera akuta kriser att hantera. Inte nog med att Diana Wikman gör vad hon kan för att krossa Nina, som övertagit rollen som generaldirektör på myndigheten. Det stormar dessutom på intranätet och en förslagen rånarliga stjäl konst på landets myndigheter. Nina inser att säkerheten genast måste förbättras.

Samtidigt söker hon väskans ägare. Spåren leder till Mjöbäck och prästgården som Nina nyligen fått ärva. Medan hon gräver djupare i en gammal gåta om en stulen förmögenhet upptäcker hon att fler personer följer i samma spår. Och i skuggorna skymtar en bortglömd prins.

Det är egentligen helt obegripligt att jag fortfarande inte har läst en enda bok av henne. Men plötsligt händer det.

---

Sandslott av Niklas Turner Olovzon
Genre: Kriminalroman
Serie: Dolda (2)
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2024-04-22
Förlag: Bokförlaget Polaris

Från Bokus
Gemenskapen i Tassby, Dalarna ligger i spillror efter dramatiska händelser något år tidigare. Och byns matriark Liss-Kulla söker fortfarande efter sanningen om en försvunnen thailändsk bärplockare. Samtidigt på svenskön Koh Lanta i Thailand firar en överklassfamilj påsk i paradiset när deras tonårsson försvinner en ovärdersnatt. Han påstås ha drunknat. Men modern Sophie vägrar acceptera att sonen skulle vara död och söker honom över stränder och genom djungel. Har korruptionen på ön något att göra med det som döljer sig bland maktens män i de mörka dalaskogarna hemma i Sverige?

Jag blev nyfiken på hans förra bok och ja, jag är fortsatt nyfiken.

---

Isgudarna av Mons Kallentoft
Genre: Kriminalroman
Serie: Malin Fors (15)
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2024-04-29
Förlag: Bokförlaget Forum

Från Bokus
Det är bitande vinter i Linköping. Människor hukar under höjda räntor och skenade priser och våldet ligger nära ytan. Så hittas en framgångsrik livsmedelshandlare brutalt mördad i ett exklusivt sommarstugeområde. Malin Fors och kollegorna på våldsroteln tar sig an fallet. Har handlaren fallit offer för en familjefejd eller är det aktivister som mördat honom för politiska poäng? Finns mordgåtans svar någon helt annanstans? Malin kastas djupt in i en värld där pengar och begär inte vet några gränser samtidigt som det sker stora förändringar i hennes liv. Dottern Tove har flyttat hem och öppnat ett härbärge, och Malins kärleksrelation krackelerar. Allteftersom utredningen går framåt dras snaran åt om staden, dess invånare och om Malin själv.

Jag hade väl lite hoppats att förra boken var den sista om Malin Fors. Men icke.

Hett i hyllan #450

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Tredje boken från bokrean 2021 ...

Jag tyckte att alla läste Samlade verk av Lydia Sandgren, då när när den kom.

Eller kanske läste inte alla den, men alla pratade om den. Jag hörde nog både bra och dåligt om den. Men så är det ju det där med att den utspelar sig i Göteborg. Har jag hört. Alltså köpte jag den. Jag har ingen aning om om detta är en bok för mig och nu i efterhand så var det ju kanske inte så klokt att köpa den. Orka vara klok hela tiden ... Jag får väl ta med denna i en framtida Boktolva och tillbringa en vecka eller så i Göteborg. Då kanske den blir läst.

Så här står det på baksidan:

I Göteborg förbereds en stor retrospektiv över konstnären Gustav Beckers verk från 1980-talet och framåt. Vart psykologstudenten Rakel än vänder sig möter hon sin gåtfullt försvunna mammas ansikte på utställningsaffischen som är tapetserad över stan. I samma veva slungas Rakels pappa, förläggaren Martin Berg, in i en omtumlande livskris.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Botanikern av M W Craven

Författare: M W Craven
Titel: Botanikern
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 479
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The botanist
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: Washington Poe 5
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2023
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 februari 2024




Första meningen: Det fanns helvetesträd, det fanns vänta-lite-träd och så fanns det en byggnad som ingen visste fanns.

Baksidetext
Washington Poes vänner är inte fler än att han kan räkna dem på ena handens fingrar, och en av dem är Estelle Doyle. Men läget ser illa ut för den självsäkra patologen efter att hennes far blivit mördad med två skott i huvudet. Estelle påträffas med spår av krutrester på händerna och hennes fotavtryck är de enda spår som leder fram till huset, som är inbäddat i nysnö.

Samtidigt har en känd giftmördare som pressen kallar Botanikern skickat dikter och torkade blommor till högprofilerade kändisar. Mördaren verkar ha förmågan att krypa genom nyckelhål, för trots de säkerhetsåtgärder polisen vidtagit efter att mordoffren fått Botanikerns varning, lyckas han komma undan varje gång.

När det framkommer att de enda ord Estelle yttrat sedan gripandet är »Ring Washington Poe« får Poe mycket att hantera. För en man som dessutom avskyr låsta rummet-mysterier riskerar mordutredningen han står inför att bli Poes svåraste någonsin ...

Min kommentar
Läsningen i februari gick undan och jag behövde välja ännu en oplanerad bok. Då föll blicken på Botanikern. Femte delen i den här serien om Washington Poe och den underbara sidekicken Tilly. Jag fick den i julklapp förra året så den hamnade snabbt överst i läskön.

Naturligtvis inser jag att man faktiskt inte kan ha hur många "bästa deckarserien" som helst, men denna är helt klart i toppskiktet. Topp tre, tror jag, men det är svårt att rangordna dem. Exakt hur bra den är förstår man kanske att till och med jag är i fas.

Böckernas styrka är definitivt persongalleriet. Främst är det ju Tilly jag gillar och hur mycket hon än är med så är det för lite. Jag tycker om människor utan filter. Det är rent befriande att inte behöva tolka vad någon säger. Kemin mellan Poe och Tilly är oslagbar. De är inget annat än en superduo. Kollegan Stephanie Flynn och kollegan/vännen Estelle Doyle gör sitt till också. Deras jargong kan jag bara älska. Så där pratar man med varandra när man tycker om varandra. Anser jag.

Vissa karaktärer börjar dock komma farligt nära gränsen till osannolika. Bara för att man är smart/ett geni så betyder inte det att man kan allt. Till exempel så krävs en del andra egenskaper för att mörda folk. På ett smart sätt alltså. Lite orolig är jag också för Tillys utveckling. Hon närmar sig nästan en karikatyr. Nästan. Därmed inte sagt att jag inte tror på karaktärerna. De är bara nära att bli osannolika. De är inte där än.

Här finns det låsta-rummet-mysterier (jodå, plural) och det är alltid spännande. Även om jag tycker att det första var så enkelt att det var förvånande att polisen inte förstod det. Utredningsarbetet känns trovärdigt. Romansen som tar fart vet jag inte riktigt vad jag tycker om. Den har ju varit på gång länge och så här långt är den okej. Bara den inte tar över och allt blir puttenuttigt. Jag har visserligen svårt att tänka mig det, med de här två.

Temat är läskigt, som vanligt. Egentligen vill jag inte fundera på om det är möjligt. De där människorna som tycker sig ha rätt att bestämma hur andra ska leva sina liv, vad som är rätt och fel, skrämmer mig dessutom rejält. Jag vet ju att de finns. En liten nackdel med historien är att det inte direkt finns någon möjlighet att gissa på förövare. Första gången h*n nämns så är det som gärningsperson. Kanske har de tidigare böckerna också varit sådan, men i så fall har jag glömt det.

Botanikern har en väldigt hög nivå, på både intrig och karaktärer. Jag skulle nästan kunna påstå att det kanske är väl många underligheter här, men vem bryr sig. Om det är bra utfört så köper jag det. Så otäck. Så spännande. Så rolig. Så smart.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,59 i genomsnitt (beräknat på 5 575 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Botanikern: Fiktiviteter

Tisdagstrion: Klassiker av kvinnliga författare som jag läst eller vill läsa

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Klassiker av kvinnliga författare som jag läst eller vill läsa

Det är lite oklart för mig exakt vad en klassiker är och vem som egentligen bestämmer vad som är det. Därför blir det ju lite jobbigt att välja tre, men jag bestämde mig helt sonika för att gå efter den här sidan och välja tre av dem. Som jag har läst då.

1. Dödssynden av Lee Harper eller Att döda en härmtrast, som den också heter.

2. Vi har alltid bott på slottet av Shirley Jackson.

3. Anne Franks dagbok av Anne Frank.

TV-serie: Shantaram #1 (2022)

Titel: Shantaram
Originaltitel: Shantaram
Genre: Drama
Skapad av: Steve Lightfoot, Eric Warren Singer, Gregory David Roberts (bok)
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Charlie Hunnam, Shubham Saraf, Antonia Desplat, Elektra Kilbey, Alexander Siddig
Premiär: 2022-10-14
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 12
Avsnittslängd: 44-60 min
Såg den på Apple TV+ februari-mars 2024




Handling
En australiensisk heroinmissbrukare och bankrånare som rymmer från fängelset i fullt dagsljus. Med hjälp av ett falskt pass hamnar han i Bombay (det är 80-tal så staden har ännu inte bytt namn), där han söker botgöring genom att bland annat upprätta en hälsoklinik i slummen, samtidigt som han återigen trasslar in sig i den undre världen.

Min kommentar
Det var ett bra tag sedan jag såg att Shantaram hade blivit TV-serie och nästan lika länge har den legat på listan. Jag gillade ju boken så jag vet inte riktigt varför det har dröjt så, men det kändes helt enkelt aldrig som rätt tillfälle. Förrän nu då.

Nästan fjorton år har gått sedan jag läste boken och minns därför inte speciellt mycket. Uppenbarligen. Började den verkligen så där? Handlade boken verkligen om detta? Från start var i alla fall serien en solklar fyra och det höll i sig i ungefär två tredjedelar.

Charlie Hunnam, som jag trodde att jag inte sett i något tidigare, är klockren i rollen som Linbaba. Det visar sig att han har varit med i ganska många filmer som jag har sett. Shubham Saraf som Prabhu är också fantastisk, det är verkligen svårt att inte tycka om honom. Även honom har jag sett i en hel del. Alla gör sitt jobb riktigt bra, med en guldstjärna i kanten. Jag tror på dem allihop. Det är inte skådespelarna det är fel på.

Miljöerna är helt fantastiska, tror jag. Jag har ju aldrig varit i Indien, vare sig i slummen eller någon annanstans. Slummen är det som jag minns tydligast från boken - sammanhållningen, stoltheten och hur de alla värnade om varandra - det försvinner helt i alla maffiaaffärer och gängbråk.

När sista avsnittet av Shantaram slutade så blev jag jätteförvirrad. Inte slutade väl boken så? Dessutom avslutades det med ett "To be continued". Efter lite googling så visar det sig att detta inte är (ens) hela boken, utan typ bara de första 250 sidorna. En fjärdedel alltså, ungefär. Så blir det inte. Tack och lov, var min omedelbara känsla, men lite synd är det allt. Dock inte alls förvånande. Det är helt osannolikt utdraget. Och då trodde jag ändå att bokens sega mittenparti var helt borttaget. Men dit hade vi ju alltså ännu inte kommit.



På Trakt.tv har serien 3,6 i genomsnitt (beräknat på 461 betyg).
På IMDb har serien 7,4 i genomsnitt (beräknat på 15k betyg).
Jag ger den 3,5.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Avgrunden (2023)

Titel: Avgrunden
Originaltitel: Avgrunden
Genre: Drama (Katastroffilm)
Regissör: Richard Holm
Manus: Richard Holm, Robin Sherlock Holm, Nicola Sinclair
Skådespelare: Tuva Novotny, Kardo Razzazi, Peter Franzén, Angela Kovacs, Felicia Maxime
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: Sverige, Finland
Längd: 102 min
Serie: -
Såg den på Netflix 23 februari 2024




Handling
En familj ställs inför det otänkbara när katastrofen alla fruktade plötsligt är ett faktum. I händelsernas centrum står Frigga som vid sidan om det riskfyllda arbetet som säkerhetschef i Kiirunavaara-gruvan försöker balansera familjen, den nya kärleken Dabir och ett ex som inte vill släppa taget. Men när marken plötsligt börjar skaka under deras fötter spelar livspusslet ingen roll och kampen för att inte dras ner i avgrunden börjar.

Min kommentar
Jag är helt säker på att jag fick ögonen på Avgrunden förra året. Någonstans nämndes den och jag googlade bara för att upptäcka att den, då, endast gick på bio. Helt säker är jag också att jag la till den på min watchlist, men när filmen plötsligt dök upp på Netflix så kunde jag inte hitta den på någon lista. Vilket ju egentligen inte spelar någon roll. Se den var jag ju ändå tvungen till att göra.

Katastroffilmer är ju något av en favoritgenre och jag är nog egentligen ganska tolerant när det kommer till den här typen av film. Det är liksom inte mycket jag begär. Tyvärr lider den lite av ett ganska vanligt syndrom; mycket fokus/pengar på yta, men inte så mycket på innehåll. Kanske var det ändå lite otaktiskt att se den just nu, när sommarsemestern ser ut att gå, bland annat, till just Kiruna.

Miljön är ju inget annat än fantastisk. Alla de där fina vyerna över Kiruna gör mig på riktigt glad över att det ser ut som att jag äntligen ska komma dit. Den ganska, i sammanhanget, korta stund som de är nere i gruvan så blir det lite klaustrofobiskt. I övrigt så är inte filmen speciellt ångestframkallande.

Karaktärerna känns tyvärr inte särskilt intressant, i alla fall inte tillräckligt för att jag ska bry mig om dem. Allt fokus ligger på något sätt på den här lilla söndertrasade familjen och det blir för smått. Ingen av karaktärerna har någon som helst kemi med någon annan. Dialogen är i bästa fall krystad. Och hur i hela friden kan man ha ett jobb som gruvchef när man är så klaustrofobisk?!

Historien känns framkrystad. Inte själva raset, men allt runt omkring. Det kändes inte äkta och jag blev faktiskt aldrig engagerad. Av någon anledning, okänd för mig, så har man tydligen känt sig tvungen att göra alltihop till ett familjedrama. Helt onödigt, om du frågar mig. Självklart behövs en viss förankring i karaktärerna, men när man man mitt i en hel stads förstörelse, medan man borde kämpa för sin överlevnad, tycker sig ha tid att ägna sig åt småsinta gräl ... nej, det blir för mycket.

Avgrunden är något som vi inte är så bortskämda med här, en svensk katastroffilm. Tyvärr så är det på tok för lite katastrofscener och på tok för mycket familjescener. Men den är ett bra försök. Problemet, som jag ser det, är att man har försökt göra en svensk film, på amerikanska. Det brukar aldrig bli bra.


På Letterboxd hade den 2,3 i genomsnitt (beräknat på 5 230 betyg).
På IMDb hade den 5,3 i genomsnitt (beräknat på 4,2k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: Rakbladstårar

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Veckan som gått har varit bra, jag har äntligen fått ägna mig åt de arbetsuppgifter som jag vill/kan/ska göra. Både sommarsemester och höstsemester är bokade och klara. Och nu kommer det en kort vecka, jag ser det som 3,5 dagar, för jag tänker sluta tidigare på torsdag. Till och med vädret har varit bra.

Rakbladstårar är den andra boken jag läser av S A Cosby. Den första, Asfaltsland, var fantastisk. Denna är än så länge bra, men inte fantastisk. Brutalt och rått är det, och rasistiskt och homofobiskt. Vi befinner oss i amerikanska Södern.

Min smakebit är från sida 190:

    "Jag vet att din gorilla siktar på mig, men tro mig när jag säger att vi är två som kommer att dö om du inte lämnar över kniven", sa Buddy Lee. Hans röst var uttryckslös på ett sätt som Ike aldrig hade hört. Han förstod att Buddy Lee var fullt beredd att dö för den kniven. Livvakten måste också ha hört det, för han tog upp den ur fickan och slängde den till Ike. Ike slängde i sin tur in den i bilen.
    "Jag behåller din pistol", sa Buddy Lee.
    Båda två satte sig i lastbilen. Buddy Lee startade den och trampade gasen i botten. Säkerhetsvakten undgick med en hårsmån att bli överkörd.

Bok: Mannen som läste högt på 6.27-tåget av Jean-Paul Didierlaurent

Författare: Jean-Paul Didierlaurent
Titel: Mannen som läste högt på 6.27-tåget
Genre: Feelgood
Antal sidor: 206
Originalspråk: Franska
Originaltitel: Le liseur du 6h.27
Översättare: Marianne Tufvesson
Serie: -
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 19 februari 2024




Första meningen: Somliga föds döva, stumma eller blinda.

Baksidetext
Guylain Vignolles är en man som inte gör något väsen av sig direkt. 36 år gammal sammanbor han med sin guldfisk Rouget de Lisle, döpt efter sin namne, kompositören till Marseljäsen. Dagarna tillbringar Guylain vid den stora papperskrossen på en återvinningsstation för makulerade böcker och enda ljuspunkten i hans monotona tillvaro är morgonens tågresa in till jobbet då Guylain läser högt för sina medresenärer ur boksidor som han räddat ur papperskrossens käftar.

Varje torsdagskväll ringer Guylain hem till sin stolta mor och berättar om sitt arbete i bokbranschen. Hon tror nämligen att sonen är fin förläggare på ett stort bokförlag i Paris och Guylain låter henne leva i den villfarelsen. Men så en dag förvandlas Guylains trista liv och får ett rosenrött skimmer över sig. I pendeltågsvagnen hittar han en USB-sticka där en viss Julie har samlat sina dagboksanteckningar. Som genom ett trollslag drabbas Guylain av blind kärlek till den förmodat vackra Julie, vars dagbok han mer eller mindre lär sig utantill, och han beslutar sig för att leta upp henne. Problemet är att han vet tre saker om Julie: att hon är toalettvakt på ett stort köpcentrum i Paristrakten, men inte vilket, att hon heter Julie och att toaletten där hon sitter och skriver sin dagbok har 14 717 vita kakelplattor, eftersom Julie varje vårdagjämning räknar dem i hopp om att ett mirakel ska inträffa ...

Min kommentar
Februari verkar bli månaden med de långa boktitlarna. När jag av livets omständigheter kände att jag behövde något ljusare och, förhoppningsvis, gladare så plockade jag fram den gamla hyllvärmaren Mannen som läste högt på 6.27-tåget. Titeln är ju otroligt lockande.

Boken är, i mina ögon, väldigt fransk. Vilket ju inte är en bra grej för mig, men här fungerar det. Jag trodde att den skulle handla mer om högläsningen på tåget, men det var tyvärr bara den lilla delen i historien. Den är både snabb- och lättläst, lättsam och mysig. Lite lagom rolig är den också.

Guylain verkar vara en sympatisk figur. Visserligen, kanske, lite tråkig, men allt behöver ju inte vara spännande hela tiden. Kanske är det hans kärlek till böcker som gör honom extra lätt att tycka om. Tänk då fasan när hans jobb innebär att förstöra just böcker. Jag förstår precis hans ångest. Det märks dock att han inte är någon problemlösare av rang. Han fick ju massor av användbar information i de där texterna som han hittade. Men alltså, att sätta ett upphittat USB-minne i sin dator ... det var faktiskt fel även 2014.

Egentligen så vet jag inte riktigt vad det är som tilltalar mig med den här historien. Det händer egentligen ingenting, men karaktärerna är intressanta och märkliga. För att inte säga lite vrickade. Väldigt relaterbara, för mig, alltså. Ibland behövs inte så mycket mer. Jag ville veta mer om dem, men är ändå glad att boken inte är längre. Den är perfekt längd.

Mannen som läste högt på 6.27-tåget är en liten fransk bagatell, men en oerhört charmig sådan. Jag funderar faktiskt ett tag på vilket betyg den ska få, men bestämmer mig till slut för det något högre. Den fick mig att må bra och den lämnade mig med en varm känsla i hela kroppen. En bra bok att plocka upp när livet känns tungt och man behöver något upplyftande.

På Goodreads hade den 3,71 i genomsnitt (beräknat på 15 392 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Mannen som läste högt på 06.27-tåget: Bloggbohemen, enligt O och Romeo and Juliet

Läsplanering april 2024

April är snart här, bara en vecka bort. Härligt med ljus och, förhoppningsvis, värme. Jag tänker att jag planerar in fem böcker och den sista är tänkt att läsas på, nästan, platsen den utspelar sig på.

• Mullvaden av Anna Karolina. Boktolva. Finish That Series.
• Problemet med får och getter av Joanna Cannon. Boktolva. Hyllvärmare.
• Islossning av Arne Dahl. Finish That Series. Hyllvärmare.
• Torka aldrig tårar utan handskar: 2. Sjukdomen av Jonas Gardell. Tre på tre. Hyllvärmare.
• Järtecken av Christoffer Carlsson. Hyllvärmare.

Hett i hyllan #449

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Den andra boken från bokrean 2021 ...

Vargasommar av Hans Rosenfeldt tyckte jag att alla läste när den kom. Utom jag.

Jag har ju läst ganska många böcker av Hans Rosenfeldt, men då i en duo tillsammans med Michael Hjorth. De har varit väldigt bra och egentligen så var det nog ingen tvekan om att jag ville ha den här boken. Jag lyckades i alla fall hejda mig till bokrean. Om jag inte minns alldeles fel så är det meningen att detta ska vara första delen i en serie. Så vitt jag kan se så har det inte kommit fler delar än. Nu är ju planen att åka norrut på semestern, men jag undrar jag hur många böcker jag hinner med för den planeringen är egentligen redan fulltecknad.

Så här står det på baksidan:

En död varg. En blodig gänguppgörelse. En kvinnlig lönnmördare. På ett par dygn vänds tillvaron upp och ner i Haparanda och polisen Hannah Wester förstår att detta inte blir en sommar som alla andra.

En varg hittas med rester av en människa i magen. Den avlidne tycks ha överlevt en blodig massaker i Finland. Hur och varför hamnade han i skogen utanför Haparanda? Polisen måste vända på alla stenar för att ta reda på vad som hänt. Tiden är knapp, det finns andra som är minst lika intresserade. Som ryska Katja.

Plötsligt blir den lilla gränsstaden platsen för en kedja av brutala händelser som är värre än något Hannah Wester och de andra vid Haparandapolisen kunnat föreställa sig.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Mittvatten av Arne Dahl

Författare: Arne Dahl
Titel: Mittvatten
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 383
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Sam Berger & Molly Blom 3
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 18 februari 2024




Första meningen: Korridoren vilade i mörker.

Baksidetext
Sam Berger är misstänkt för ett mord han inte har begått, och partnern Molly Blom ligger i koma. Han flyr till skärgården och väntar på direktiv från Säpos högste chef. Ett terrordåd hotar Stockholm och en jagad mördare – som nu har kidnappat en flicka – kan gå fri. Är Berger lösningen eller en del av problemet?

Min kommentar
Ett vanligt problem för mig, speciellt när det gäller serier, är att jag hinner glömma nästan allt mellan böckerna. För att inte tala om vad som händer med minnet när det går många år mellan dem. Därför är jag så glad i min utmaning Finish That Series, där jag tar tag i en serie som, ofta, har blivit undanskuffad. Av någon märklig och okänd anledning är det detta som hänt den här serien, där Mittvatten är tredje delen. Eftersom det bara har gått drygt en månad sedan jag läste förra boken så minns jag nästan allt. Och det är en evinnerlig tur.

Helt omedvetet så jämförs allt jag läser av Arne Dahl med hans fantastiska serie om A-gruppen. Hittills så har alla andra böcker gått förlorande ur den striden. Förmodligen saknar jag humorn som genomsyrade de böckerna. Och de härliga karaktärerna. De som finns i den här serien är så stela och lite tråkiga, bistra. För att inte tala om hur mycket jag saknar finessen. Detta är mycket mer hårdkokt än finess.

Jag är medveten om att det kommer att låta som att jag inte gillar detta, men inget kunde egentligen vara mer fel. Dock är det så att jag är less på korrumperade poliser. Less på poliser på flykt undan, den så kallade, rättvisan. Visserligen så är det falska anklagelser, men ändå. Jag är också sällsamt less på romantik mellan huvudpersoner. Framkrystad och helt onödig sådan. Det märkliga är ändå att jag köper allt, för på något ologiskt sätt så berättas alla osannolikheter på ett logiskt sätt.

Efter tre böcker så känns det som att jag har lärt känna Sam Berger litegrann. Han känns lite endimensionell. Det hade varit kul att få uppleva honom jobba som polis också. Molly Blom vet jag inte vad jag ska säga om. Den enda jag egentligen tycker om är Deer. Karaktärer från A-gruppen nämns/dyker upp. Till min stora glädje, men det är bara väldigt kort.

Handlingen är spännande och det händer något mest hela tiden. Det finns inte mycket andrum att tala om. Det förekommer också en del nya, kreativa sätt att ta död på människor. Jag känner mig högst tveksam till att vanliga bin går till attack på det viset. Helt oprovocerat. Nåväl, de kanske var framodlade specifikt för det. Då känner jag mig med skeptisk till det här med att dyka ensam. Det har jag förstått det som är ett stort no-no och något man inte gör, om det inte är absolut nödvändigt. Vilket det ju inte var här. Det fanns ju andra dykare på plats.

Litterära referenser stör som spön i backen här. Bland annat från James Joyces Ulysses, men de är tyvärr helt bortkastade på mig. Shakespeare och Bibeln förekommer också och de är i alla fall något jag känner till.

Kan jag nu får hoppas att det äntligen är slut på den här tråden, den med huvudpersonen på flykt? Och fallet från den allra första boken? Som jag inte minns något alls av, i stort sett. Jag hoppas verkligen det. Även om nu en tråd fortfarande verkar vara olöst.

Intrigen i Mittvatten är komplicerad. Det är den ju alltid när det handlar om Arne Dahl, så det är inget nytt. Det gäller att ha fokus. Hela tiden. Skillnaden är nog mängden konspirationer. De är så många att till och med jag blir trött. Det spretar lite åt alla håll och kanter, men det är onekligen spännande. Mycket spännande.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,09 i genomsnitt (beräknat på 1 314 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Mittvatten: Lottens bokblogg, hyllan och Tankar från en samlares hjärna

Tisdagstrion: Öron, näsa eller mun

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Öron, näsa eller mun (i handling, titel eller på omslag)

Men fy, vad svårt det här var. Jag började nästan direkt utgå från omslag, som verkade enklast och visst, jag hittade en och annan näsa, men inte ett enda öra. Däremot så hittade jag massor av munnar. Och så såg jag ett tema.

1. Hajen av Peter Benchley är nog faktiskt en av de där böckerna som är bättre som film. Jag tror inte att den behöver någon närmare presentation.

2. Hennes iskalla ögon av Carin Gerhardsen är sjätte delen i Hammarbyserien, som är en ovanligt bra deckarserie.

3. Cujo av Stephen King kan även den vara ett fall av filmen är bättre än boken. Filmen skrämde i alla fall livet ur mig och jag lovade mig själv att aldrig se om den. Ett löfte jag inte höll, men det tog runt 30 år innan jag gjorde det. I boken finns också mitt favoritcitat: "Om livet ger dig citroner, gör lemonad!" Något som inte alltid är så lätt att leva efter, men man kan ju försöka.

Film: Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap (2018)

Titel: Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap
Originaltitel: The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society
Genre: Drama
Regissör: Mike Newell
Manus: Don Roos, Kevin Hood, Thomas Bezucha, Mary Ann Shaffer (bok)
Skådespelare: Lily James, Michiel Huisman, Katherine Parkinson, Penelope Wilton, Tom Courtenay
Utgivningsår: 2018
Produktionsland: Storbritannien, Frankrike, USA
Längd: 118 min
Serie: -
Såg den på TV4 Play 22 februari 2024


Handling
Den frisinnade författaren Juliet Ashton bildar ett livsförändrande band med det förtjusande och excentriska Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap, när hon bestämmer sig för att skriva om bokklubben de bildade under ockupationen av Guernsey under andra världskriget.

Min kommentar
Länge har jag haft planer på att se Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap. Bara titeln gjorde den ju lockande, men jag ville gärna läsa boken först. Boken tog jag med i min Boktolva i år och i början av februari läste jag den äntligen. Sedan, när jag var sjukskriven i en vecka och bara kunde ligga i soffan, så tyckte jag det var lämpligt att se filmen också.

Detta är en bok som passar utmärkt att göra om till film. I det stora hela har de gjort det väldigt bra. Lite orättvist så jämförs ju bok och film, oavsett om jag vill det eller ej. Jag är helt klart inte glad i alla ändringar de har gjort. Speciellt inte den med Juliet och hennes relation med Mark. En del av hennes starka personlighet gick förlorad där, tycker jag.

Tyvärr så verkar inte inspelningen ha gjorts på Guernsey, så de vackra vyerna är inte därifrån. I stället är det tydligen Devon och Cornwall vi får se. Jag vill ändå, fortfarande, åka till Guernsey. Och ja, till Devon och Cornwall också.

En annan förändring de har gjort är dessvärre att plocka bort det mesta av det mörka. Det som var mest berörande. Dock kände jag att den tog betydligt styggare än vad jag hade förväntat mig. Krigsbilderna blev en tragisk påminnelse om att människor har det precis så så där. Just nu.

Ibland är det faktiskt skönt att se en film utan superhjältar och/eller katastrofer. Bara vanliga människor, i krigets vardag och i efterdyningar, som försöker överleva så gott det går. En bra grej är att Elizabeths förträfflighet var nedtonad. Nu blev hon mer som en vanlig människa. Men lite mer Isola hade inte alls gjort ont. I boken var hon en frisk fläkt.

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap får en fyra i betyg. Jag är helt säker på att det är vad jag hade tyckt om den, om jag inte hade läst boken. Den är mysig, charmig och får mig ändå att må bra. En fin historia, utan tvekan.


På Letterboxd hade den 3,4 i genomsnitt (beräknat på 49 521 betyg).
På IMDb hade den 7,3 i genomsnitt (beräknat på 52k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: Dubbelliv

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Det har varit en del vårkänsla de senaste dagarna. Temperaturen har krupit över tio grader, men tyvärr så sammanfaller det aldrig med solsken. Verkar det som. Prognosen säger dock att det kan bli minusgrader nästa vecka. Inte många och inte länge, men ändå.

Just nu läser jag Dubbelliv av Flynn Berry, som väl ska betraktas som en thriller. För nästan exakt sex år sedan läste jag hennes debut och den gillade jag. Mycket. Förväntningarna är därför ganska höga på denna, men jag försöker att ta ner dem lite.

Min smakebit är från sida 149:

Jag väntar på Alice utanför en liten tågstation i Sussex med väskan vid fötterna och en flaska vin jag köpte på Waterloo Station. Några dagar efter gallerivisningen bjöd hon in mig till Ashdown över helgen.
    "Ledsen att jag är sen", säger hon och kommer fram för att hjälpa mig med sakerna. Luften är sval här ute på landet, och hon är klädd i en blå och gräddvit kofta med träknappar.
    Jag stoppar ner boken jag läser och följer efter henne till bilen. Stella skäller i baksätet och jag vänder mig om för att klappa henne. När Alice stannar vid en korsning fylls bilen av blinkerns tickande. "Vilka är det mer som är här?"
    "Mina föräldrar, fyra av deras vänner, mina kusiner och någon gubbe från mammas jobb som hon råkade bjuda in av misstag."

Bok: Döda lejon av Mick Herron

Författare: Mick Herron
Titel: Döda lejon
Genre: Thriller
Antal sidor: 368
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Dead lions
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: Slough House 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 februari 2024




Första meningen: Det hade uppstått ett elfel i Swindon, så den sydgående tågtrafiken stannade helt.

Baksidetext
De missanpassade MI5-agenterna i Slough House kallas in för att skydda en besökande rysk oligark som man hoppas kunna rekrytera till den brittiska säkerhetstjänsten. Men samtidigt som två agenter skickas i väg på detta simpla jobb hittas en äldre spion död på en buss utanför Oxford, långt från sitt vanliga revir. Mannen är Dickie Bow, aktiv under kalla kriget.

Chefen för Slough House, den hetlevrade Jackson Lamb, är övertygad om att Dickie Bow blev mördad. Och när agenterna börjar gräva i sin fallna kamrats förflutna upptäcker de en dunkel triangel av hemligheter som tycks leda till en viss Alexander Popov.

Är han ett sovjetiskt spöke? Eller världens just nu farligaste man? Hur många fler ska behöva dö för att de välbevarade hemligheterna ska skyddas?

Min kommentar
Det var inte ens två år sedan jag läste första delen i den här serien, ändå plockade jag med Döda lejon, som är andra boken, i min Finish That Series-utmaning. Kanske säger det en del om hur mycket jag gillade de slöa hästarna.

Spionthrillers är egentligen inte något som brukar passa mig speciellt bra, men de här böckerna är mer åt deckarhållet. Fokus ligger i alla fall på problemlösning och det kan ju inte jag motstå. Det vore verkligen hemskt om MI5 har en sådan här avstjälpningsplats för "misslyckade" spioner. Jag ser det ändå som fullt möjligt.

Intrigen är komplicerad. Inget är som man tror. Eller, det är snarare så att man inte vet vad man ska tro. Under läsningens gång så börjar jag känna det som att jag har varit väldigt naiv det senaste decenniet. Den här boken kom 2013 och redan då tycks det ha varit klart och tydligt för alla (många) vart Ryssland var på väg. Det har hänt vid många tillfällen nu, när jag läst/sett något äldre att det verkar ha varit uppenbart.

Karaktärerna är egentligen förhållandevis få, för att vara en spionthriller, och speciellt de slöa hästarna är lätta att tycka om. Alla på sitt eget vis. Till och med Jackson Lamb. Han låter som att han inte bryr sig om någon/något, men Gud nåde den som ger sig på hans undersåtar. Det är ett nöje som är förbehållet endast honom själv. Men nu undrar jag ju om någon av de slöa hästarna verkligen måste dö i varenda bok. Nu är ju detta bara andra boken, men i den här takten finns det snart inga kvar av de som var där från början. Och det vore ju synd.

Det byts POV väldigt ofta. Även inom samma kapitel (som alla för övrigt är mycket långa). Jag har inga större problem att hänga med i bytena. De är ändå ganska tydliga. Mot slutet blir det nästan bara snabba ögonblicksbilder från de olika trådarna. Det är lite jobbigt. Men bara för att jag ju vill veta vad som händer i den tråd som lämnas. Å andra sidan så vill jag ju veta hur det går i den jag hoppar till också.

Döda lejon är mycket grabbig humor. Och ironi. Det gillar jag. Till och med samhällskritiken dryper av cynism. Översättningen av de här böckerna har inte gått snabbt, minst sagt. Det har kommit åtta (8!) delar, plus fem noveller (eller kortromaner). Jag hoppas verkligen att de fortsätter att översättas. Tills vidare får jag hålla till godo med andra säsongen av TV-serien.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,09 i genomsnitt (beräknat på 23 184 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Döda lejon: Bokhyllan i pepparkakshuset, Bokdamen (engelsk upplaga) och DAST Magazine

Tag: One more chapter

Den här hittade jag på Instagram och om jag minns rätt så var det hos @enboknagrakopparte

Korta eller långa kapitel
Definitivt korta kapitel. Det går så mycket fortare att läsa, känns det som. Det känns som att drivet blir bättre också och med tanke på mitt svar längre ner här så är valet självklart.

Kapitelnummer eller namn
Helt oväsentligt, bara det är något som markerar ett nytt kapitel. Då blir det också mycket enklare att hoppa i e-boken när man parallelläser fysisk bok/e-bok.

Flera eller ett perspektiv
Det här är ju en svår fråga för allt beror ju på utförandet. Om det är bra gjort (vilket inte många författare klarar, enligt mig, men @mattiasedvardssonforf är ett lysande på exempel på någon som har förmågan) så är det intressant med flera perspektiv. Samtidigt tycker jag om att höra allt från en enda person också.

Sluta mitt i kapitel eller läsa klart
Det här hänger ju lite ihop med svaret på den första frågan. Jag läser allra helst klart ett kapitel innan jag lägger ifrån mig boken. Det här ställer ju till det ibland, när jag läser på bussen och det är långa kapitel. Då måste jag sluta läsa långt innan jag egentligen skulle behöva.

Kolla innan hur långt nästa kapitel ska bli
Om jag läser en pappersbok och inte har obegränsat med tid för läsningen så kollar jag ofta hur långt nästa kapitel är. Annars inte.

Bokmärke, hundöron och bokomslag
Bokomslag tar jag av när jag läser boken. Det är så lätt att det går sönder, tycker jag, och det vill jag inte eftersom det är det som syns när boken står i hyllan. Hundöron är en styggelse och jag använder självklart alltid bokmärke.

Hur länge har du stannat uppe för bara ett kapitel till?
Det händer nästan aldrig och bara om jag är i slutet av boken. När jag liksom känner att jag bara måste läsa ut den innan jag släcker lampan. I så fall kan det bli någon timme.

Hett i hyllan #448

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Nu tar vi ett ganska stort kliv och hamnar i bokrean 2021 och där håller vi ett tag.

Jag ljuger ibland av Alice Feeney hade jag hört så mycket bra om att jag bara var tvungen att köpa den.

För bara någon vecka sedan så läste jag Alice Feeneys nästa bok (av någon anledning så hade jag glömt att jag ville läsa den här äldre först) och man kan väl lugnt säga att jag inte direkt blev mindre sugen på att läsa den här boken. Jag får intrycket att berättaren är en som ligger i koma och det kan ju inte höra till vanligheterna. Kanske är det en opålitlig berättare här. Också. Det brukar jag gilla.

Så här står det på baksidan:

Det finns tre saker du bör veta om mig: Jag ligger i koma. Min man älskar mig inte längre. Jag ljuger ibland.

Amber Reynolds ligger i koma. Hon har inget minne av hur hon hamnade på sjukhus, men hon vet att det inte var någon olycka. Livrädd, och fångad i sin egen kropp, försöker hon pussla ihop minnena av vad som hände veckan innan. Amber har insett att hon har en make som inte längre älskar henne, en syster som döljer en mörk hemlighet och ett ex som inte kan släppa taget. Någon av dem ljuger, men kan Amber lista ut vem? Och kan hon tvinga sig själv att vakna upp innan det är försent?

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.