Tisdagstrion: Brev & dagböcker

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Brev & dagböcker

Här hade jag faktiskt en del självklara att välja mellan så alla fick inte vara med.

1. Dagboken jag aldrig skrev av Jessika Devert är en fantastiskt rolig historia om en kvinna på (nästan) 50 år, som av sin dotter har fått uppdraget att skriva dagbok. Det har kommit en bok till om samma kvinna och den är faktiskt ännu bättre.

2. PS: Jag älskar dig av Cecelia Ahern är en så otroligt sorglig historia, men ändå hoppfull, om brev från andra sidan, skulle man kunna säga. Filmen är också bra, men knappt lik boken.

3. Gone girl av Gillian Flynn kanske är oväntad i det här temat, men den är faktiskt skriven i dagboksform.

Film: Nope (2022)

Titel: Nope
Originaltitel: Nope
Genre: Science fiction
Regissör: Jordan Peele
Manus: Jordan Peele
Skådespelare: Daniel Kaluuya, Keke Palmer, Brandon Perea, Michael Wincott, Steven Yeun
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: USA, Kanada, Japan
Längd: 130 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 24 februari 2023





Handling
På en avlägsen ranch någonstans i Kalifornien, som sköts av syskonen OJ och Emerald, ensamma sedan deras far dog under mystiska omständigheter ett halvår tidigare, går affärerna trögt. Hästarna tränas för att användas i Hollywood-filmer, men några måste säljas till den närliggande cowboy-temaparken. Under några veckor drabbas de av oförklarliga fenomen i skyn. Varje fredag vid samma tidpunkt slås elektriciteten ut och något hotfullt kommer fram ur molnen ...

Min kommentar
Nope hörde jag mycket om när den kom. I början var det bara positiva saker, sedan byttes det till negativa recensioner. Det gör mig nästan mer nyfiken så när jag behövde en film till i min varukorg så ramlade den ner där. Sedan har den stått i filmhyllan och väntat på en mörk/mulen fredagskväll när humöret passade ... ja, vad nu detta är för genre.

Genren är lite oklar, tycker jag, men det spelar egentligen ingen roll. Det viktiga är att filmen vet vad den vill och det känns inte riktigt som att den gör det. Eller den vill för mycket och vill vara allt på en gång. Jag gillade verkligen början och mitten. Länge var fyra det betyg jag ville sätta. Sedan kom slutet.

Jag vet inte ens vad jag ska börja säga om slutet, så det blir inte mer än att sista halvtimmen, ungefär, är dålig på riktigt. Det var bara tvunget att sänka betyget. Sambon ville ge en tvåa, men jag tyckte den var bra ända fram tills den inte var det längre.

Det är inte direkt någon smickrande bild av ranchägare i USA som förmedlas. De beter sig så otroligt korkat (de är inte de enda som gör det) i jakten på den perfekta bilden. Vilket ju i sig är trovärdigt. Systern är så osannolikt störande och jag klarar knappt att titta på henne. De andra är väl egentligen inte så mycket bättre, men dem stör mig inte fullt så mycket.

Det är för långsamt och för rörigt. Berättelsen har ingen riktning (och har den någon mening?) utan den är all over the place. Som den där ap-historien. Vad hade den med något att göra? Egentligen? Den var bara onödig utfyllnad och om den hade tagits bort så skulle speltiden ha varit mer rimlig. Filmen är tyvärr också för lång, nämligen. Väldigt mycket för lång. En hel del ologiska saker händer, speciellt mot slutet, och det görs inte ens något försök att förklara dem.

För mig så är science fiction, den genre som väl ligger närmast i alla fall, något som tar ett osannolikt, för att inte säga omöjligt, scenario (det lyckas den med) och gör det till något som skulle kunna hända. Det är nog här som Nope misslyckas mest. Kanske finns det någon stor och omvälvande mening, som jag missar, men i så fall har filmskaparen misslyckats med att förmedla den.



På Letterboxd hade den 3,9 i genomsnitt (beräknat på 955 339 betyg).
På IMDb hade den 6,9 i genomsnitt (beräknat på 202 417 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: En gnista i mörkret

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

I dag är det den där hemska söndagen när man får bara 23 timmar att hinna med allt på. Och en vecka där i alla fall jag är lite tidsvill och allmänt förvirrad. Mer än vanligt alltså. Värre och värre för varje år blir det också. Nåja, i övrigt så är allt uthärdligt.

Min mars-planering är färdigläst, med råge, och då plockade jag det senaste recensionsexemplaret som hittade hem till mig. En gnista i mörkret av Stacy Willingham är en thriller som låter precis som en bok för mig. Vi får väl se om den är det.

Min smakebit är från sida 72:

    Hon stoppar ned handen i en av byxfickorna och drar upp ett hopvikt pappersark som hon vecklar ut. Det är FÖRSVUNNEN-affischen med fotot på Aubrey. Det är samma bild som jag såg i morse på TV-skärmen. Fotot som kommer att definiera henne för alla framtid. Det breda leendet, ögonpennan som smetat lite, den ros läppglansen som reflekterar kamerablixten. Hon har ett halsband på sig, något som jag inte lade märke till tidigare, med tre små diamanter och en enstaka pärla som vilar i gropen mellan nyckelbenen. Under det tjocka håret som hon dragit bakåt syns de matchande örhängena.

Bok: Jag ger dig solen av Jandy Nelson

Författare: Jandy Nelson
Titel: Jag ger dig solen
Genre: Drama
Antal sidor: 380
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: I'll give you the sun
Översättare: Emö Malmberg
Serie: -
Förlag: gilla böcker
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 februari 2023




Första meningen: Det är så här allt börjar.

Baksidetext
Jude och Noah är tvillingar, men olika, även om båda drömmer om att bli konstnärer. De har alltid tävlat om föräldrarnas uppskattning, men när familjen drabbas av en stor tragedi förändras allt. Tre år senare är det bara Jude som tycks bry sig om att hålla ihop det som är kvar av familjen. Noah verkar inte bry sig om något, allra minst målandet. Men när Judes viktigaste konstprojekt sammanför henne med en excentrisk skulptör och hans unge skyddsling, avslöjas gamla hemligheter och historien nystas upp. Sakta börjar tvillingarna förstå vad som egentligen har hänt, och vad som är viktigt.

Min kommentar
När Jag ger dig solen kom så tyckte jag att ungefär alla pratade om den och lika många verkade vara helt lyriska. Bokrean 2016 gav jag upp och köpte den. Sedan dess har den stått där och kanske inte glott upprört på mig, men jag har definitivt känt mig anklagad. Det uppenbarade sig en möjlighet till läsning när hela februariläsningen var avklarad och det fortfarande var mycket månad kvar.

Det är lika bra att konstatera det med en gång: jag är inte i närheten av den "riktiga" målgruppen. Det var längesedan jag var ung vuxen, men de böckerna brukar väldigt ofta passa mig ändå. Tyvärr visade det sig att denna inte var en av dem. Allting är så (melo)dramatiskt; bäst, störst, minst, värst. Bara superlativ. Alla känslor i ... ja, vad kommer efter kubik? Visserligen precis som det är när man är 13, men så ohyggligt utmattande att läsa som vuxen. I alla fall för mig.

Den här stormiga historien, med höga toppar och djupa dalar, består av två olika trådar. En är Noahs, när han är 13, och en är Judes, när hon är 16. De här två är alltså tvillingar, men trådarna utspelar sig inte samtidigt utan det skiljer ett par, tre år mellan dem. Egentligen är det nog tack vare syskonrelationen som gör att jag ändå på något sätt gillar boken. Det är ju den längsta relation man har, normalt sett.

För mig blev det jobbigt att läsa den. En anledning var de evighetslånga kapitlen, som gjorde det nästan omöjligt att läsa korta stunder och få ett avslut på ett vettigt ställe. Det gjorde också att jag nästan aldrig kände mig lockad att läsa. Mina lässtunder är sällan långa. Oftast är de runt 20 minuter eller så. En annan anledning var de två olika trådarna som alternerade, eller egentligen mer upplägget. Mycket av mitt fokus gick åt till att försöka hålla ordning på vad som hade hänt/inte hade hänt i den ena eller andra tråden.

Mitt största problem var nog ändå alla dessa metaforer. De är så många så att man verkligen kan tala om inflation. Jag tröttnar rejält på dem efter ett tag. Lite som att överdosera på ... nej, jag är inte bra på metaforer. de kom helt enkelt i vägen för mig och karaktärerna. Jag fick värja mig så mycket att jag då tappade bort det band jag eventuellt hade lyckats knyta till dem.

Noahs känsloliv som 13-åring är helt fantastiskt beskrivet, om man upptäcker det mellan alla metaforer. Jude kunde jag nog relatera till, men vissa saker hon gör blir bara konstiga. Som det här med Oscar, som jag inte gillade alls. Jag kunde överhuvudtaget inte förstå hans dragningskraft. Och faktum är att jag är så less på att "farliga" och rent osympatiska killar romantiseras. Bara för att de har "det". Mer än en aning förutsägbart blev det också. Det tog inte speciellt lång tid innan jag förstod hur det hängde ihop.

Jag tror att jag hade älskat Jag ger dig solen när jag var tonåring. Vad finns egentligen inte att gilla med en historia om skuld, vänskap och syskonkärlek. Och lite till. Jag är nog för lite romantiker för att uppskatta den här sortens himlastormande och allt överskuggande kärleken. Dessvärre fick jag mer en känsla av att författaren försökte för mycket, desperat försökte trycka på de rätta knapparna. För mig blir det tyvärr fel knappar, men det är jag hyfsat ensam om att tycka. Så tro på de andra i stället.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,16 i genomsnitt (beräknat på 316 862 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Jag ger dig solen: enligt O, Bokordet och I heart fantasy.

Läsplanering april 2023

April närmar sig, snabbt och ljuset är verkligen på ingående. Lite lättsammare läsning verkar det bli, men det är ju svårt att veta innan man har läst. Jag återgår till mina fyra utvalda i planeringen, även om det ju alltid brukar bli fler.

• Dubbelexponering av Sebastian Avindell. Boktolva.
• Badhytten av Christina Olséni & Micke Hansen.
• Nattfalkarna av Elly Griffiths. Finish That Series. Hyllvärmare.
• Himmel över Alaska av Karin Alfredsson. Vi möts igen. Hyllvärmare.

Hett i hyllan #397

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Ytterligare en från bokrean 2019.

Blodlokan av Louise Boije af Gennäs kunde jag till slut inte motstå.

Ett tag tyckte jag att alla läste den här serien. Alla utom jag. Och tänk, jag har fortfarande inte läst den första delen. Trots att jag är nästan omåttligt nyfiken på den. Kommer jag ihåg nu när den kommer fram i ljuset. Jag har ju aldrig läst något av Louise Boije af Gennäs så varför finns inte hon med i min Boktolva? Det är en väldigt bra fråga. Nu finns hon i alla fall med som ett alternativ nästa år.

Så här står det på baksidan:

Efter att Saras pappa dör i en mystisk eldsvåda flyttar hon från Örebro till Stockholm för att starta ett nytt liv. Till en början går allt nästan för bra: kaféjobbet byts mot en anställning på pr-byrå och det torftiga rummet i förorten ersätts av en lyxig lägenhet på Östermalm.

Men snart utsätts hon för märkliga och obehagliga händelser, och hotet mot Sara och hennes familj känns alltmer påtagligt. Det blir uppenbart att någon tror att hon har den avgörande nyckeln till något viktigt men vem? Och till vad?

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Morden i London av Mick Finlay

Författare: Mick Finlay
Titel: Morden i London
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 388
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The murder pit
Översättare: Susanne Andersson
Serie: Arrowood 2
Förlag: HarperCollins Nordic
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2020
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 februari 2023




Första meningen: Ibland visade skräcken sig med ett leende på läpparna.

Baksidetext
Det är 1896 och i London syns den berömde Sherlock Holmes ständigt på löpsedlarna. Han löser fortfarande mysterier åt Londons aristokrati. Men bland arbetarbostäderna och de små gatustånden i det fattiga södra London arbetar detektiven William Arrowood med våldsammare, mindre glamorösa och mycket sämre betalda uppdrag.

När paret Barclay anlitar honom för att hitta deras försvunna dotter är Arrowood övertygad om att det inte kommer att dröja länge förrän han och assistenten Barnett lyckas hitta henne. Men snart inser de att det är ett mord de utreder. Långt ifrån det bekväma och välbärgade Baker Street, rör sig Arrowood i ett London präglat av våld, där ondskan ständigt lurar bakom hörnet ...

Min kommentar
Morden i London fick jag från förlaget som en överraskning för ganska så längesedan. Detta råkade ju vara andra delen i en serie och eftersom jag är jag så läses serier i ordning. Det är bara så det är och därför tog det ett tag att navigera sig fram till den här boken. Förra året läste jag då äntligen första delen (som av en slump så lästes båda böckerna under exakt samma datum, men alltså olika år, upptäckte jag nu när jag skulle skriva ihop det här inlägget) och nu var det dags för denna.

När jag började läsa så var min förhoppning att Arrowood skulle bli mer sympatisk, när man lärde känna honom bättre. Men nej. Han verkar ha grava problem med sin impulskontroll och ibland beter han sig som en treåring. Det är dock inte han som är berättaren, det är i stället hans sidekick, Barnett, som är betydligt lättare att tycka om. Man kan ju hävda att så är fallet även med Arrowoods "konkurrent" Sherlock Holmes och Watson, men eftersom Sherlock Holmes har något att backa upp sin arrogans med så är det lättare att ta den.

Nog för att jag visste att det inte var så noga med hygienen 1896, så är det så otroligt smutsigt och skitigt att det nästan blir för mycket information. Och jag har nog egentligen svårt att tro på att man inte ens skulle tvätta av sig när man blivit nerkissad av en häst. Det är väldigt många detaljer som sätter både stämning och miljö och tyvärr så gör alla detaljer att det blir utdraget. För att inte säga segt. Åtminstone av och till. Sista fjärdedelen eller så tar det i alla fall mer fart.

För mig känns det som att det blir övertydligt att läsaren ska känna att Arrowood värnar om de svaga. Dessvärre blir det mer så att det ideligen påpekas än att det faktiskt märks i hans handlingar. Eller så är det bara så att jag helt enkelt tycker för illa om honom för att låta det fastna.

En del händelser/scener känns helt onödiga, lite som utfyllnad. Som att det bara är där för att författaren fått fram något i sin research, som han gärna vill berätta om. Man behöver faktiskt inte använda allt man får fram. Det kan bli lite drygt. Den där motviljan mot att undersöka familjen och gården bättre, som egentligen hela byn verkar ha, den förstår jag inte alls. Det verkar helt ologiskt och förklaras inte, tycker jag, och min tanke blir att det är så för att historien ska bli "bättre".

Med största sannolikhet så blir det inte fler böcker om Arrowood för mig, efter Morden i London. Det beror inte bara på att inte fler delar har översatts. Det är visserligen intressant att läsa om London, som det såg ut i slutet av 1800-talet, men när författarens kommentarer i efterordet (nästan) är det mest intressanta då känns det inte nödvändigt att fortsätta med den här serien.

På Goodreads hade den 3,88 i genomsnitt (beräknat på 775 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Morden i London: Boklysten, Bokprataren och Deckarlogg.

Tisdagstrion: De fattiga och de rika

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: De fattiga & de rika

Jag hade egentligen bara en solklar till det här temat, men jag lyckades faktiskt hitta två till efter lite tankearbete och sökningar i bokprogrammet.

1. De fattiga och de rika av Irwin Shaw är ju den som var klockren. Jag älskade TV-serien (slutet av 70-talet, tror jag) och var bara tvungen att läsa böckerna när jag blev större och fattade att de fanns.

2. I Störst av allt av Malin Persson Giolito möts de rikaste rika och fattigaste fattiga i samma gymnasieskola. Det tar en ände med förskräckelse.

3. Niceville av Kathryn Stockett är lite som en modernare Herrskap och tjänstefolk, tidigt 60-tal i amerikanska Södern.

Film: Ticket to paradise (2022)

Titel: Ticket to paradise
Originaltitel: Ticket to paradise
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Ol Parker
Manus: Ol Parker, Daniel Pipski
Skådespelare: Julia Roberts, George Clooney, Arielle Carver-O'Neill, Maxime Bouttier, Billie Lourd
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: USA, Storbritannien
Längd: 104 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 17 februari 2023





Handling
Det skilda paret David och Georgia hamnar oväntat på ett gemensamt uppdrag: att hindra sin förälskade dotter Lily från att göra samma misstag som de anser att de själva gjorde för 25 år sedan.

Min kommentar
Jag vet att jag har nämnt det förut, att jag inte längre köper speciellt många filmer (vilket jag gjorde förr, då samlade jag även på den sortens ... media). När jag hittade Ticket to paradise, långt tillbaka i december, så var jag bara tvungen att förhandsboka den. Bara en av Julia Roberts eller George Clooney hade varit tillräckligt för att få mig att köpa filmen. Båda samtidigt var som att hitta ett två-för-ett-erbjudande.

Den korta versionen av det här inlägget är att detta är rom-comens återkomst. Med råge. Och äntligen. Jag har inte sett någon riktigt bra (då menar jag en som jag kan tänka mig att se igen) romantisk komedi sedan Rewrite, tror jag. Det var nästan tio år sedan.

Efter bara några minuter så berättar jag för sambon precis vad som kommer att hända och hur det kommer att sluta (jag har rätt). Det gör inget alls. Resan dit är både underhållande och rolig. En riktig humörhöjare. Det är lättsamt, otroligt charmigt och många rejäla skratt. En hel del som händer verkar vara improviserat, det vill säga oväntat, på ett bra sätt. Många reaktioner kändes äkta.

Handlingen är inte på något sätt unik och om jag ska vara helt ärlig så är det nog egentligen Julia Roberts och George Clooney som gör filmen. Utan dem hade det förmodligen blivit platt fall. de har en härlig kemi och oslagbar tajming. Tack och lov för riktiga filmstjärnor!

Filmen känns också lite som en reklamfilm. Vyerna är helt magiska. Dock är det inte Bali vi ser, utan faktiskt Australien. Man kan ju undra varför Lily inte kunde ha åkt på semester till Australien i stället, men då hade ju allt det andra fallerat. En annan invändning skulle kunna vara att man väljer att se det som att Lily ger upp sin karriär för en mans skull. Så ser inte jag det. Jag känner det mer som att hon är en av de lyckliga som faktiskt hittar sin plats i världen. Ska hon då inte få följa sin önskan? Bara för att hon är en utbildad kvinna och förväntas jaga en karriär.

Ticket to paradise och kommentarerna jag läst om den får mig återigen att fundera över varför man ser den om man verkligen avskyr rom-coms. Och varför, när man ändå ser den, verkar förvänta sig något djupt och världsomvälvande. Jag förväntar mig bara underhållning. Det får jag. Missa inte heller att det kommer bloopers under eftertexterna.



På Letterboxd hade den 2,9 i genomsnitt (beräknat på 78 255 betyg).
På IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 41 024 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: Emmas nya liv

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Ännu en vecka har gått. Det är inte klokt vad fort tiden går, egentligen. Vädret har varit ömsom sol och ömsom vatten (och snö, faktiskt). Jag har inga problem att stå ut med snö nu, jag vet ju att den inte kommer att ligga speciellt länge.

Jag bestämde mig för att klämma in en icke planerad bok, det känns som att jag har tid till det. Framför allt så känns det som att jag inte orkar läsa om mer mörker. Nu vet inte jag om Emmas nya liv av Anna Alemo är särskilt ljus och glad, men jag tror att den klassas som feelgood, så det borde inte vara nattsvart hela tiden. Boken fick jag i alla fall på ett trevligt @boktraffiskane hösten 2021.

Min smakebit är från sida 140, hela kapitel 20:

Jag vet inte hur, men på något sätt tog jag mig igenom söndagen. På måndagen gick jag till arbete som vanligt och på eftermiddagen kom Rasmus och Lisa hem igen. De frågade flera gånger hur jag mådde och trots att jag sa att allt var bra, förstod de nog att jag hade det jobbigt. Men det var inte deras sak att ta hand om mig och jag ville inte att de skulle oroa sig. Så jag bet ihop, tryckte undan mina känslor. Det fanns inte heller tid att känna efter. Jag gick runt som någon sorts mekanisk robot. På ytan var allt som vanligt. Jag orkade inte bryta ihop. Inte igen. Jag hade precis kommit på fötter efter otroheten och skilsmässan och tänkte inte falla igen. Mina föräldrar hörde av sig minst en gång om dagen. Mamma försökte på olika sätt komma innanför min mur men jag var benhård. Allt var bra.

Bok: Satanskäftarna av Mons Kallentoft

Författare: Mons Kallentoft
Titel: Himmelskriket
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 332
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Malin Fors 13
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 februari 2023




Första meningen: Jag kommer längre och längre in i mitt liv.

Baksidetext
Det är vår i Linköping. På ett gammalt slagfält hittas en ung man mördad, och någon verkar ha ätit av hans kropp. Spåren leder Malin Fors och hennes kollegor i flera olika riktningar. Mannen var homosexuell, och i en tid då hatbrotten ökar kan det vara ett motiv. Eller har mordet med hans framgångsrika arbete som kemist att göra? När ytterligare en homosexuell man hittas död, börjar Malin frukta att en sadistisk seriemördare går lös. Medan oron sprider sig i staden för utredningen henne allt längre bort, ut i en värld av hänsynslös girighet. Och i jakten på mördaren tvingas hon möta de egna begär och svagheter som hon förgäves försöker fly ifrån.

Min kommentar
Vissa serier har man kanske inte tröttnat på, men eventuellt så kan man tycka att det är dags att avsluta dem. Så känner jag för serien om Malin Fors. Att ge upp den är dock inget alternativ, vi har kamperat ihop i många år nu. Satanskäftarna är den trettonde delen i serien.

Det kan vara så att vissa serier inte heller lämpar sig för att läsa ikapp, med en bok i månaden. Ungefär. Det blir lätt lite för mycket Malin och elände. Jag är i alla fall glad att jag laddade upp med en feelgood innan jag läste denna. För här är det mörker. Kolsvart.

Min första tanke när jag började läsa var "nej men, vad är nu detta?". Jag har ju varit så glad för att det där filosofiska navelskåderiet har varit borta ett tag nu, men här går vi tillbaka till den ältande och tröttsamma Malin. Dessutom så verkar Kallentoft återgå till den "poetiska" stilen, som inte passar mig så bra. Jag har inget emot korta meningar, men det blir lite hackigt med en mening per rad. Läsflowet försvinner. Kanske hade boken blivit för tunn utan de där radbrytningarna.

I den här boken ligger fokus mer på polisernas privatliv än på brottet. Det kan vara anledningen till att detta känns som en otroligt långsökt historia. Kopplingarna blir på tok för många och uppseendeväckande. Tyvärr inte helt osannolikt, men ändå. Och varför har människan på omslaget en orkidé i munnen? Jag minns inte något om några orkidéer. Märkligt nog så har Ulf Kalmgren tydligen bytt namn sedan sist. Nu heter han Kalmvik. Det känns som ett onödigt fel.

Malin ja, min känsla om det som hände i Malins liv i förra boken var tyvärr helt rätt. Ganska less är jag på allt elände som drabbar henne. Hon är ett praktexempel på att summan av synderna alltid är konstant. Hon har hittat en ny drog att döva sig med. Det är dessvärre lika trist att läsa om den som det var om alkoholen. Jag känner mig inte längre överraskad när jag läser om Malin. Hon är väldigt förutsägbar. Det är synd. Som sagt så är det mycket fokus på privatliv här och det börjar vara farligt nära såpanivå. Det är sida upp och sida ner med lösryckta tankar om kärlekens vara eller inte vara. Jag vet inte varför Kallentoft känner sig tvungen att göra typ alla olyckliga.

Kallentoft brukar ha med aktuell samhällskritik och det har han även den här gången. Jag har inget emot det så länge det inte förvandlas till pekpinnar och predikningar. För det mesta så håller han sig på rätt sida av den gränsen. Däremot så verkar han vara av den bestämda uppfattningen att alla rika är okänsliga, samvetslösa svin och kriminella. Jag får känslan av att kapitalism är en sjukdom som kan drabba alla (om man inte ser upp). Till och med en vänsterradikalist. En lite mer nyanserad bild hade gjort underverk.

Den här serien är lite ojämn, tycker jag, och Satanskäftarna hör till de som inte har varit bland de bästa. Böckerna har hittills kommit ut ungefär en om året. Förra året kom ingen. Betyder det att den fjortonde delen, som jag har kvar att läsa, också är den sista?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,02 i genomsnitt (beräknat på 189 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Satanskäftarna: Romeo and Juliet, Tankar från en samlares hjärna och Tofflan.

Nytt i hyllan

Det fortsätter att komma lite spridda skurar med böcker och det gläder mig. Speciellt när det är sådana som jag har spanat i tidigare.

I kategorin Intressanta boksläpp i mars kunde man hitta En gnista i mörkret av Stacy Willingham. En thrillerdebut som låter som att den verkligen borde passa mig. Bland annat så nämns seriemördare i beskrivningen 🙂 Det ska bli spännande att läsa den. Tack till Modernista!

Eftersom vi var i Göteborg så passade det ju att besöka Adlibris butik. Jag hade egentligen inga planer på att köpa någon bok, men så råkade jag ju springa på Skuggläge av Kristina Ohlsson, tredje delen om August Strindberg. Det var faktiskt den enda som jag inte kunde stå emot.

Hett i hyllan #396

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Ännu en från bokrean 2019.

Koka björn av Mikael Niemi var jag tydligen tvungen att äga.

Det är oklart om jag har läst en eller två böcker av Mikael Niemi, men det är åtminstone minst en; Fallvatten, och den tyckte jag om. Mycket. Jag har för mig att jag har läst även den där Vittula-boken, men jag äger den inte och har inga anteckningar om att jag lånat den eller liknande. Sett den har jag i alla fall gjort och den var bra som film. Den här författaren är nog ett klassiskt fall för Vi möts igen-utmaningen. Så. Nu har jag skrivit dit honom på långa listan.

Så här står det på baksidan:

Det är sommaren 1852 i byn Kengis i nordligaste Sverige. Prostens andliga väckelse drabbar samer och tornedalingar med oanad kraft. Samtidigt försvinner en vallpiga i de djupa skogarna. Snart drar folket ut i jakten på den slagbjörn som man tror härjar. Men prosten fruktar att det är en långt värre dråpare som går lös. Tillsammans med samepojken Jussi finner prosten spår av den ondska som tränger sig allt närmare prosten och snart hotar att krossa hela väckelsen.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Hundar, hus och hjärtats längtan av Lucy Dillon

Författare: Lucy Dillon
Titel: Hundar, hus och hjärtats längtan
Genre: Feelgood
Antal sidor: 428
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Walking back to happiness
Översättare: Marianne Mattsson
Serie: Longhampton 3
Förlag: Bonnier Pocket
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 februari 2023




Första meningen: Ben och Juliets jack russell hette Minton, för på vägen till hundstallet hade Ben hört ett dåligt skämt på radion, om en hund som hette Minton och som hade svalt en fjäderboll.

Baksidetext
Juliet har nyligen förlorat sin älskade man Ben. Endast trettioett år gammal och änka stannar livet för Juliet. Hon isolerar sig hemma och tillbringar dagarna framför teven. Desperat försöker hon följa råden i olika självhjälpsböcker och väntar förhoppningsfullt på den magiska ettårsdagen då hon enligt böckerna ska ha lämnat det värsta bakom sig.

Hennes syster Louise lever ett på ytan perfekt liv. Hon är gift med framgångsrika egenföretagaren Peter, de har lilla sonen Toby och lever i ett snyggt, toppstylat hem. Men sedan barnet kom saknar Louise något i sitt äktenskap ...

När mamma Diane lyckas locka ut sin ena dotter, Juliet, på hundpromenader, först med den egna lilla terriern Minton och snart även med andra hundpersonligheter i grannskapet, börjar det hända saker ...

Utan att Juliet vet hur det gått till, har hon plötsligt ansvar för en mängd hundar, katter och krukväxter som behöver omvårdnad när ägarna är bortresta. Dessutom får hon energi över till att börja renovera det viktorianska hus som hon och Ben köpte tillsammans. Med hjälp av Lorcan, en god vän till den stökiga men trevliga rockmusikälskande storfamiljen i huset intill, tar Juliet tag i ett rum i sänder – något som verkar ha samma terapeutiska inverkan på hennes liv som hundpromenaderna har.

Systrarnas vägar korsas under jakten på lycka och en attraktiv man kommer att spela en alltmer avgörande roll i sammanhanget.

Min kommentar
Det kändes som att jag bara hade läst om mörker och elände i evigheter så när nästa bok i kön också var nattsvart så kände jag att det fick vara nog. Jag behövde något ljust och upplyftande (med bara en liten gnutta svärta i). Lyckligtvis hittade jag Hundar, hus och hjärtats längtan i hyllan. Den kändes så rätt.

Nej, jag hade inte läst på baksidan vad den handlade om, men det hade inte spelat någon roll. Jag vet att Lucy Dillon skriver feelgood som passar mig och kände mig helt trygg i att allt skulle lösa sig. Här finns både sorg, glädje, kärlek, skratt och hundar. Massor av hundar. Och vardagligt. Kanske är det det som gör att jag kan relatera så lätt. Jag gillar verkligen tonen. Den är så brittisk.

Karaktärerna är inte speciellt många och en del namn som är bekanta från de tidigare böckerna dyker upp. Det gillar jag. Juliets mamma och syster Louise blir jag nästan skogstokig på. De lägger sig i precis allt och behandlar Juliet som något som kan gå sönder. Nu verkar ju Juliet ha behövt en spark där bak och det hade ju gått ett tag sedan hennes man dog, men ändå. Familjen Kelly bara älskar jag, men hade på riktigt avskytt att bo bredvid dem.

Några perfekta förhållanden tror jag inte existerar och det kan nog bli mentalt jobbigt att försöka leva i ett. Eller ge sken av att man lever i ett. Jag tycker att det som händer i Louises och Peters relation är trovärdigt. Dock kan jag tycka att de problemen löser sig lite väl snabbt och lätt.

För mig är det viktigt att reaktioner på känslor stämmer med mina egna, eller allra helst så ska de inte beskrivas alls eftersom jag har märkt att jag inte verkar reagera på ett "normalt" sätt. Här upplever jag det som att jag får lov att känna allt själv, inklusive skuldkänslan när en nära anhörig dör. Att man borde/ville/kunde/skulle ha gjort annorlunda. Naturligtvis känner karaktärerna här många känslor, men jag blir liksom inte tvingad att reagera som de.

Det här med djur alltså, den villkorslösa kärlek de har att bjuda på, de är verkligen terapi. Som fungerar. Då är jag inte ens någon hundmänniska, även om jag ju gillar dem också. Framför allt Minton är en stjärna och jag bara älskar hur han fick sitt namn. En intressant reflektion hittar jag också och det är detta med att man refererar till någons matte/husse, vilket ju år precis som för föräldrar, som ju är någons mamma/pappa. Som att man inte längre är en egen person. Däremot så har jag nog lite svårt för när man ger djur mänskliga egenskaper, känslor och tankar.

Hundar, hus och hjärtats längtan är en jättefin skildring av sorg och hur konstigt det än kan låta så är den väldigt charmig och mysig, även om ämnet är tungt. Det känns liksom bra i hela kroppen. Historien är otroligt förutsägbar, men det var jag beredd på och förväntade mig inget annat. Ibland är en feelgood precis vad doktorn ordinerar och mitt humör steg flera grader.

På Goodreads hade den 4,02 i genomsnitt (beräknat på 4 132 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Hundar, hus och hjärtats längtan: C.R.M. Nilsson, Carolina läser och malins bokblogg.

Tisdagstrion: Kräldjur

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Kräldjur (ormar, ödlor, men även krokodiler, sköldpaddor)

Oväntat mycket problem fick jag med det här temat, men jag lyckades hitta tre böcker som på något sätt har de där kräldjuren i handlingen.

1. Crimson Lake av Candice Fox handlar om polisen Ted Conkaffey, som har flyttat till en undanskymd plats, i närheten av krokodilträsken vid Crimson Lake, efter att ha blivit anklagad för ett grovt brott.

2. Harry Potter och hemligheternas kammare innehåller en hemsk basilisk. Om jag inte minns fel.

3. Törnrosor av Stephen King & Owen King handlar inte direkt om några kräldjur, men det finns en orm, i ett träd, som dyker upp ganska ofta.

Film: The good nurse (2022)

Titel: The good nurse
Originaltitel: The good nurse
Genre: Drama
Regissör: Tobias Lindholm
Manus: Charles Graeber (bok), Krysty Wilson-Cairns
Skådespelare: Eddie Redmayne, Jessica Chastain, Noah Emmerich, Nnamdi Asomugha, Kim Dickens
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: USA
Längd: 121 min
Serie: -
Såg den på Netflix 10 februari 2023





Handling
Den utarbetade sjuksköterskan Amy har ett stressigt arbetsliv samtidigt som hon är en ensamstående mamma. Hon kämpar minst sagt för att få vardagen att gå ihop. När den nya sjuksköterskan Charlie börjar jobba på hennes avdelning får de snabbt en fin kontakt. Hon öppnar upp sig om sina problem och snart blir de nära vänner. Men allt vänds upp och ner när en patient går bort under mystiska omständigheter, och misstankarna riktas mot hennes nya kollega och vän.

Min kommentar
Verklighetsbaserade filmer brukar hamna direkt på min vill-se-lista, så gjorde även The good nurse. Där har den legat så fint. Ända tills den här fredagen när det skulle väljas en film och jag äntligen såg vilka namn som hade huvudrollerna här. En film med Jessica Chastain och Eddie Redmayne står ju automatiskt högt i kurs.

Jag är osäker på om jag kände till just det här fallet sedan tidigare. Det har ju liksom hänt mer än en gång. Det var helt nödvändigt att googla efter filmen och det är väl det bästa betyg en film kan få. Det är mycket som inte stämmer och det är mycket som inte är med, men själva grunden är tyvärr sann.

Fokus i filmen ligger på Amy Lougher och det är ett riktigt bra val, tycker jag. Om vi hade haft fler Amy Lougher i världen så hade den varit en betydligt bättre plats. Det gör också att allt inte blir en sensationshistoria. Förutom det så är detta en rejäl känga mot amerikansk sjukvård. Där det är viktigare att undvika en stämning än att faktiskt rädda liv. Där personal tvingas jobba trots att de är (dödligt) sjuka för att de inte har en försäkring och därmed inte har råd att vara hemma. Men vänta ... detta känns bekant. Sorgligt nog så är vi på väg åt just det hållet. Och fort går det.

Både Jessica Chastain och Eddie Redmayne är fantastiskt bra, precis som väntat. Lite ovanligt är det att se Eddie Redmayne göra en av de onda, men även det klarar han på ett bra och trovärdigt sätt. Regissör är danska Tobias Lindholm (som jag sett andra, danska filmer, av) och med den här filmen tar han på riktigt klivet in i internationellt filmskapande.

För mig, som programmerare, så är det helt obegripligt hur man kan känna till en bugg i mjukvaran som loggar medicinuttagen, utan att fixa till den. Det känns som ett större problem än att avrundningen slår på några ören på en faktura (som är sådana fel jag rättar). Ännu mer obegripligt är att alla fega sjukhusdirektörer verkar ha gått fria. Undrar om de verkligen kan sova gott.

The good nurse är ingen whodunnit, utan mer en hur kan någon ens komma undan med detta. Nu vet jag varför jag är så rädd för sjukhus i alla fall, jag visste väl att det hade en förklaring. I den utsatta situationen så vill man ju kunna lita på de som tar hand om en. Det känns som ett krav.



På Letterboxd hade den 3,3 i genomsnitt (beräknat på 98 751 betyg).
På IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 60 680 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: Skrik tyst så inte grannarna hör

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Helgen har spenderats i Göteborg. Mamma fyllde 85 igår så det blev ett restaurangbesök för att fira det. Det finns en grekisk restaurang i Möndal som har den godaste tzatziki jag har ätit på restaurang. Riktigt god mat och det var så trevligt att träffa mamma och syskon igen.

I dag är det hemresa som gäller och därmed ett par timmar på tåg. Om miljön tillåter det så brukar det kunna betyda en del läsning. Karin Alfredsson är ju lite av en favorit för mig och jag har läst alla böcker om Ellen Elg utom den allra senaste. Skrik tyst så inte grannarna hör är inte en del av den serien, utan helt fristående. Däremot så verkar temat vara samma; utsatta kvinnor runt om i världen. Det temat vet jag att hon gör riktigt bra.

Min smakebit är från början av boken, prologen:

Redan vid soluppgången var det varmt. Det skulle bli hett. Mycket hett. Oktober är självspillingarnas månad, det sa alltid hans barnhemsföreståndare. Hettan är bra. Den kan hjälpa mig, tänkte White. Människor blir oroliga.
     Han kom till jobbet i vanlig tid. Det hade varit en lyckad natt. Spökena hade skött sig och inkräktaren hade försvunnit med gruset sprutande om däcken. Katten hade gjort sin del och han hade bestämt sig för att ge henne burken med tonfisk som han sparat. Som ersättning för sveda och värk. Hon hade ändå fått satsa en del.

Bok: Station Elva av Emily St John Mandel

Författare: Emily St John Mandel
Titel: Station Elva
Genre: Science fiction
Antal sidor: 358
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Station Eleven
Översättare: Carl-Johan Lind
Serie: -
Förlag: Trut Publishing
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 februari 2023




Första meningen: Kungen drev för vinden i ett hav av blått ljus.

Baksidetext
En vinternatt i Toronto dör skådespelaren Arthur Leander av en hjärtattack i Kung Lears fjärde akt. Hans död väcker lite uppmärksamhet eftersom en snabbt spridande influensapandemi just har nått Nordamerika, med en uppskattad dödlighet på över 99 %. Inom några dagar är samhället under upplösning, inom några veckor har elnätet och telekommunikationerna kollapsat, och inom några månader har civilisationen som vi känner den nått sitt slut. Femton år senare, då Symfonin med skådespelarna framför Shakespeare och klassisk musik i de spridda bosättningarna efter civilisationens kollaps, försvinner två av Symfoniens musiker från en stad som styrs av en våldsam profet. De tvingas nu att fly bortom gränserna för det kända territoriet. Berättelsen flätar samman liv och öden för en rad personer i denna postapokalyptiska värld.

Min kommentar
Station Elva ... en bok som jag har haft ögonen på i evigheter, men som av någon okänd och underlig anledning inte översattes till svenska förrän 2020. Kanske var det verklighetens pandemi som slutligen gjorde att ett förlag tog sig an den. Förmodligen. Originalet gavs ut redan 2014, långt innan vår verkliga pandemi. I alla fall ... jag fick den i julklapp 2020 och i år tog jag med den i min Boktolva.

Uppenbarligen hade det gått så lång tid mellan att jag blev nyfiken på boken och att jag nu läser den att jag helt verkade ha glömt vad den skulle handla om. Den var i alla fall inte alls vad jag förväntade mig. Jag minns det som att boken hade alla tecken på att passa mig. I början blev jag faktiskt lite besviken och tänkte "så fel man kan ha". Den var plötsligt allt jag inte gillar med en bok.

Någon tydlig huvudperson finns det inte här, eller i alla fall inte bara en. Jag kunde inte för mitt liv begripa varför jag fick Arthurs hela levnadshistoria, han dör ju liksom på första sidan. Det klarnar efterhand, men just då var jag rejält irriterad. Historien är inte direkt linjär, om man säger så. Det hoppas vilt fram och tillbaka, både vad gäller tid och människor. För mig blir det väldigt rörigt. Mycket står mellan raderna och alla linjer mellan de inblandade får man dra själv.

Här finns massor av levnadsöden som bara berörs, som varken har början eller slut. Alltså, inte ens boken har ett egentligt slut. Jag tror det är mycket symbolism inblandat. Jag är inte så dålig på att uppfatta den, men kass på att förklara den på ett begripligt sätt. Det är mer en känsla än en vetskap.

Som dystopi tycker jag att denna är lika trovärdig som Bethany Clifts Överlevaren. Även här saknas det zombiesar (tack och lov) och folk beter sig så som jag tror att de faktiskt skulle bete sig. Lite fler överlever här än i Överlevaren, men eftersom drygt 99% ändå dör så kollapsar samhället helt. Inget fungerar. Det är då man har två tydliga alternativ för hur man ska ta sig vidare. Ska man dominera och skrämma alla andra till lydnad genom våld? Eller ska man samarbeta och göra det bästa för de flesta? Den springande punkten i boken är i alla fall att överlevnad inte är nog.

Någonstans i Station Elva så vänder det. Om det helt enkelt blir bättre eller om det är jag som lyckas börja läsa den på (mer) rätt sätt vet jag inte. Jag tänker återigen "så fel man kan ha" för trots allt det där som jag inte brukar gilla i en bok så är denna mycket, mycket bra. Det är stillsamt och faktiskt ganska behagligt. Något så ovanligt som en hoppfull dystopi. Nu kan jag äntligen se TV-serien också. Men varför har inte fler av hennes böcker översatts?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,07 i genomsnitt (beräknat på 448 401 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Station Elva: Snowglitter och Dagens bok.

Resultat från bokrean

Jo'rå, så atte ... det har ju varit bokrea, vilket väl ingen har missat. Det blev några köpta böcker, men jag tycker faktiskt att jag klarade alla frestelser riktigt bra.

Den här lilla högen förbokades på cdon:
En rysk gentleman av Karin Alfredsson, den efterlängtade sjätte delen om läkaren Ellen Elg.
Döda lejon av Mick Herron, andra delen om de slöa hästarna.
Vindarna på Camino Island av John Grisham, en författare som finns på min autobuy-lista.
Aska, Dimma, Byn samt Vit död, samtliga av Ragnar Jónasson, som är lite olika serier.
Galen i dig av Mhairi McFarlane, en författare som jag länge har tänkt läsa något mer av.

Hett i hyllan #395

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Jodå, det är några kvar från bokrean 2019.

Anders de la Motte har jag läst några böcker av, dock inte någon i serien där Höstdåd ingår.

Jag har gillat samtliga fem böcker jag läst av honom och då har de ändå inte utspelat sig i Skåne, där jag numera bor. Förmodligen kommer jag att gilla den här serien ännu mer bara tack vare det. Och så vet jag ju att första boken i serien ska bli TV-serie, så det känns som att det kan vara dags att ta tag i åtminstone den. Kanske borde jag återuppliva min utmaning Sist på serien? där skulle denna kunna platsa. Eller så bara läser jag den.

Så här står det på baksidan:

En augustikväll 1990 tältar fem barndomsvänner vid ett nedlagt stenbrott på en skånsk ås. De har tagit studenten och nu väntar det riktiga livet. Men när morgonen gryr flyter det en kropp i stenbrottets vatten. En tragisk olycka fastslår polisutredningen, men alla är inte övertygade.

I tjugosju år förblir händelsen ett sår i bygden. Och när den gamle polischefen ersätts av Anna Vesper, nyinflyttad mordutredare från Stockholm, börjar dunkla krafter sättas rörelse. Snart har Anna inget val. Hon måste öppna ärendet från hösten 1990. Hösten som få vill prata om men som ingen kan glömma.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Bokskåpets hemlighet av Frida Skybäck

Författare: Frida Skybäck
Titel: Bokskåpets hemlighet
Genre: Feelgood
Antal sidor: 268
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 31 januari 2023




Första meningen: Anna stirrar på sig själv i spegeln.

Baksidetext
I ett gammalt bokskåp i mormors slitna stuga hittar Rebecka en dagbok och en samling brev från 1940-talet och det visar sig snart att hennes familjehistoria är mer komplicerad än hon trott. Vad är det för mörka hemligheter som hennes älskade mormor Anna har dolt under alla dessa år?

Rebecka har flytt sin trasiga familjesituation och inte träffat sin mamma på flera år, men när mormor hamnar på sjukhus återvänder hon motvilligt till Skåne. I breven och dagboken får en berättelse från andra världskriget liv. Den unga Anna är förälskad i Luca och beredd att riskera allt när han ber henne om hjälp med att smuggla danska judar över sundet, omedveten om att ingripandet kommer att förändra deras liv för alltid.

Rebecka läser andaktsfullt och inser att hon inte är den enda som behöver försonas med sitt förflutna. Men finns det fortfarande tid nog för familjen att hitta tillbaka till varandra?

Min kommentar
Sådant som händer när man är på läsretreat ... man läser man ut alla fysiska böcker man har med sig och nästa bok man har tänkt läsa finns inte som e-bok på Storytel. Vad gör man då? Man går så klart vidare i kön och eftersom jag hade läst ganska mycket tungt och mörkt tänkte jag att något upplyftande kunde vara på sin plats. Bokskåpets hemlighet blev det då.

Som vanligt, tror jag, så finns det två olika trådar här. En historisk och en nutid. Den historiska är så berörande och även en intressant bit av vår historia. Det är tur att det fanns folk som gjorde bra saker i Sverige under andra världskriget. Jag kände till den, men jag visste inte att det fanns ett monument i Helsingborg så det blir att gå förbi där nästa gång jag besöker stan.

Jag inser att min irritation lite drabbar fel person, men Rebecka gör mig otroligt irriterad. Hon verkar inte alls ha uppfattat att i ett förhållande så är man där för varandra. Det ska alltså fungera åt båda hållen och är inte meningen att hon hela tiden ska vara där för sin odräglige fästman, men han aldrig för henne. Hon verkar ha väldigt låga krav. På det mesta. Och så kan jag tycka att Rebecka kanske borde ta sig tid att bo för sig själv ett tag. Reda ut vem hon är och vad hon vill. Inte kasta sig in i ett nytt förhållande. Bara för att det hör till genren så behöver jag inte tycka om det. I övrigt så är katten min favorit. Inte heller helt oväntat kanske.

Den romantiska nutidstråden förtjänar ett eget stycke, tycker jag. Jag har så svårt för den, vilket kanske är högst väntat. Inte behöver väl all feelgood innehålla en kärlekshistoria? Framför allt inte en som är så extremt förutsägbar (och faktiskt även lite krystad). Redan första gången han dök upp förstod man ju precis hur det skulle sluta. Jag förstår att många vill ha med den biten, men själv tycker jag att den är onödig. Boken hade klarat sig utmärkt utan den. Dessutom finns ju en romantisk vinkel i den historiska tråden.

Det finns en hel del mellan raderna här, saker om Rebeckas liv som inte berättas i klartext. Det som egentligen förklarar varför Rebecka är som hon är. Rebeckas relation med mormor Anna är så fin och jag kommer på mig själv med att önska att jag hade växt upp med en mormor närvarande. Jag blir så ledsen när Rebecka kommer till mormors stuga och upptäcker hur det ser ut där. En del av karaktärernas val/agerande förstår jag inte och kanske då främst varför Camilla blev så arg på sin mamma. Inte var väl det något att säga upp bekantskapen för? Det Anna gjorde var väl inte helt okej, men förståeligt. 1943.

Tematiken i Bokskåpets hemlighet är samma som i Frida Skybäcks tidigare böcker. Det handlar om kvinnor, relationer och familjehemligheter. Om vad som egentligen är viktigt i livet. Och det är inte karriär och/eller pengar. Den är kanske inte en klockren fyra, men den får det ändå. Jag känner mig generös och den får det bara tack vare den historiska tråden och den fina relationen mellan Rebecka och hennes mormor. Ja, egentligen för allt utom den där kärlekshistorien i nutidstråden.

På Goodreads hade den 3,60 i genomsnitt (beräknat på 590 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Bokskåpets hemlighet: Lottens bokblogg, Vargnatts bokhylla och Marias bokhylla.

Tisdagstrion: Runt Östersjön

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Runt Östersjön

Enligt Wikipedia så är det många länder som ligger runt Östersjön - Danmark, Sverige, Finland, Ryssland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland - så det här borde inte ställa till med några problem.

1. Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij har varit med i många olika sammanhang här på bloggen, men den är riktigt, riktigt bra så jag passar på så fort jag kan. (Ryssland)

2. Quo Vadis av Henryk Sienkiewicz var min pappas favoritbok och denna hittade jag i en bokbytarhylla på ett hotell för snart tio år sedan. Den här utgåvan verkar vara en förkortad version, vilket kanske inte är fel. Någon gång så ska den bli läst. (Polen)

3. Ubåt av Lothar-Günther Buchheim har nog varit med fler gånger än boken på punkt 1, men det är bland det bästa jag har läst (och sett, för filmen är minsann minst lika bra). Jag har en komplicerad relation till ubåtar, skräckblandad kärlek, kan man nog säga. (Tyskland)

Film: Last seen alive (2022)

Titel: Last seen alive
Originaltitel: Last seen alive
Genre: Action
Regissör: Brian Goodman
Manus: Marc Frydman
Skådespelare: Gerard Butler, Jaimie Alexander, Russell Hornsby, Ethan Embry, Michael Irby
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: USA
Längd: 95 min
Serie: -
Såg den på Netflix 5 februari 2023





Handling
Will Span kör sin fru Lisa till hennes föräldrars hem, när hon försvinner spårlöst under ett stopp vid en bensinmack. En frenetisk Will engagerar den lokala polisen och Lisas föräldrar i ett desperat försök att hitta henne, men allt eftersom tiden går och misstankarna faller på honom måste han ta saken i egna händer och grotta ner sig i stadens kriminella undre värld samtidigt som han flyr från myndigheterna i en kamp mot klockan för att hitta Lisa.

Min kommentar
Denna lite grå och tråkiga söndag kände jag att vi behövde en fartfylld film, action och underhållning. Jag hade ju sett att det hade kommit en film med Gerard Butler på Netflix och ja, jag är lite svag för honom (eller vi är det, faktiskt), så Last seen alive fick det bli. Trots att betygen på filmsajterna inte var så speciellt bra. Gerard Butler trumfar dåliga betyg.

Jag skulle ljuga om jag påstod att detta är det bästa Gerard Butler har gjort. Det är det inte. Långtifrån. Det är dock inte hans fel att filmen floppar. Den har ändå sina ljusa och ibland spännande stunder.

Det första som gör mig rejält irriterad är det märkliga när polisen säger att Will verkar oberäknelig. Själv tycker jag att han reagerar hyfsat trovärdigt. Vem är rationell när ens fru/man precis har försvunnit, spårlöst. Detsamma gäller Lisas föräldrar. Det är de som beter sig märkligt. Wills agerande funkar ända fram till när han av någon anledning inte berättar för polisen att han har fått information om den okände mannen. Om han hade gjort det så skulle det ju förstås ha blivit en ganska kort film.

Slutet är på tok för utdraget och ibland känns fotot som en hemmavideo. Det lilla manuset som fanns kunde ha behövt en en ordentlig genomgång. Eller två. Poliserna verkar överhuvudtaget inte jobba med fallet. Vad Lisas mamma gjorde i de där trakterna när hon såg den misstänktes bil förstår jag inte alls.

Efter att vi sett filmen så läste jag att i stort sett allt Gerard Butler gör är improviserat, det fanns inget riktigt manus, för honom. Dessutom filmades alltihop på bara åtta dagar. Med det i åtanke så är Last seen alive ett mästerverk. Ingen djupare handling, bara action, och helt okej underhållning för stunden.



På Letterboxd hade den 2,3 i genomsnitt (beräknat på 12 490 betyg).
På IMDb hade den 5,6 i genomsnitt (beräknat på 21 351 betyg).
Jag ger den 2,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: Blickfångarna

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Den här veckan har vi haft vår här i Skåne och strålande solsken nästan varje dag. Så mycket bättre än regn och blåst. Och i dag är det ostbågens dag 😋

I dag ska jag börja läsa Blickfångarna av Mons Kallentoft. Den fjortonde och senaste delen om Malin Fors. Om det är den sista vet jag inte. Jag hoppas nästan det så att både Malin och jag får ett avslut.

Min smakebit är från början av boken, prologen:

Döden. Är det den jag ser?
     Den rena, hårda, våldsamma, ensamma döden.
     Malin Fors blinkar, försöker uttyda den mördade pojkens drag.
     Vad är det jag ser?
     Pojken.
     Vitheten, det frysta lugnet, den grå liksäcken som frasade av frost när hon nyss drog ner dragkedjan. Från kylfacket i den metallklädda väggen framför henne sprider sig kall luft mot ansiktet.
     Vem är du?
     Mördad, saknad av ingen. Det är fem år sedan de hittade honom på en öde äng utanför Bankeberg.
     Hon har åkt till ängen ibland. Lyssnat efter pojken, försökt prata med honom, på något vis, men inga ord, ingen röst, ingen närvaro har kommit till henne.
     Hon var där tidigare idag.