TV-serie: Five bedrooms #1 (2019)

Titel: Five bedrooms
Originaltitel: Five bedrooms
Genre: Dramakomedi
Skapad av: Christine Bartlett, Michael Lucas, Nathan Mayfield
TV-bolag: NETTN
Skådespelare: Kat Stewart, Stephen Peacocke, Doris Younane, Katie Robertson, Roy Joseph
Premiär: 2019-05-15
Produktionsland: Australien
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 45 min
Såg den på TV4 Play september 2023




Handling
De fem singlarna blir ständigt placerade vid samma bord på bröllopsfester. Något som samtliga har ledsnat på och efter att ha druckit x antal flaskor champagne så bestämmer de sig för att köpa ett hus tillsammans och flytta ihop.

Min kommentar
Det har varit helt stiltje i serietittandet i ett par månader. Jag har bara inte orkat engagera mig, men så skrev enligt O om en TV-serie som hon gillade. Den lät som något för mig och ganska lättsam. När det då var dags att välja en serie så kom jag ihåg det och det blev äntligen dags för Five bedrooms.

Jag skulle nästan kunna likna den här serien vid Friends, fast för vuxna och med mycket mer allvar. Ibland är det riktigt roligt. Ibland är det frustrerande. Ibland blir jag bara arg. Den har typ allt.

Trots att det från start var två mäklare med i gruppen som köpte huset så fattar de ett ganska korkat beslut och gör ett riktigt dåligt köp. Typ allt är fel på huset. Det blir så klart rent kaos. Men ett roligt sådant, i alla fall för tittaren. Dessutom handlar det om fem mycket olika personligheter och jag gillar dem allihop (utom Harrys mamma och Lachlan, men de bor ju inte i huset). De framkallar helt olika sammansättningar av känslor.

Från början gillar de nog inte ens varandra och ja, det måste vara knepigt att flytta ihop med i stort sett okända människor. Några gånger blir det farligt nära buskis-gränsen, men aldrig över. Egentligen. Det känns ändå ganska trovärdigt, det här skulle kunna hända.

Jag trodde inte att jag kände till någon av skådespelarna (som är perfekt castade), men när jag kollar så borde jag ha känt igen en. Stephen Peacocke var med i Livet efter dig och, faktiskt, till och med i Doktorn kan komma.

Five bedrooms är inte en renodlad komedi, den har ett svart stråk, men den är väldigt varm och kärleksfull. Jag tycker att ett par avsnitt i mitten tappar lite, men det återhämtar sig. Det finns fler säsonger och det kan eventuellt hända att vi ser nästa ganska snart.



På Trakt.tv har serien 3,65 i genomsnitt (beräknat på 54 betyg).
På IMDb har serien 7,9 i genomsnitt (beräknat på 2k betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Bird box: Barcelona (2023)

Titel: Bird box: Barcelona
Originaltitel: Bird box: Barcelona
Genre: Skräck
Regissör: David Pastor, Àlex Pastor
Manus: Àlex Pastor, David Pastor
Skådespelare: Mario Casas, Georgina Campbell, Leonardo Sbaraglia, Celia Freijeiro, Patrick Criado
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: Spanien
Längd: 112 min
Serie: -
Såg den på Netflix 25 augusti 2023





Handling
Efter att en mystisk kraft har decimerat världens befolkning genom att få alla som ser den att ta livet av sig, måste Sebastian och hans unga dotter Anna göra sin egen överlevnadsresa genom Barcelonas ödsliga gator. Men när de bildar en tvivelaktig allians med andra överlevande och tar sig till en säker tillflyktsort, växer ett hot mer olycksbådande än de osynliga varelserna.

Min kommentar
Vi hade tänkt se en helt annan film, men Viaplay verkade ha problem och det gick inte att starta den. Det fick bli ett hastigt beslut och den enda jag kom på var Bird box: Barcelona. På Netflix. Så förväntningarna var inte skyhöga. Även om första filmen var riktigt bra.

Detta är ingen sequel och inte heller någon prequel, det är en ren spinoff. Det är typ samma historia, men i Barcelona. Vi får följa Sebastian, både före och efter katastrofen. Jag är tveksam till om jag egentligen vill kalla denna för skräck, men låt gå för det. Den här gången.

Allt den där religiösa mumbo jumbon hade jag kunnat vara utan, men det är kanske oundvikligt. I Spanien. Lite symptomatiskt är det i alla fall att den enda som lyckas stå emot är brittisk. Man får fortfarande inte se "monstren", vilket är en bra grej. Dock gillar jag inte alls att se närbilder på när folk tar livet av sig. På olika kreativa sätt.

Jag är förundrad över att den tyska flickan tydligen inte har lyckats lära sig ett enda ord på spanska, efter att ha levt med spanjorer i nio månader. Hur gammal kan hon vara? 11-12? Som jag minns det så kunde man lära sig typ ett helt språk på två veckor i den åldern.

Filmen är väldigt förutsägbar efter den första (och enda) twisten, som i alla fall var väldigt oväntad. Allt är egentligen bra fram till den där twisten, sedan blir det i stort sett bara en massa upprepningar, vilket så klart gör filmen alldeles för lång. Det blir en del vyer över ett förstört Barcelona, som jag förmodligen hade uppskattat mer om jag hade varit där någon gång.

Bird box: Barcelona är i mitt tycke inte alls lika spännande och obehaglig som första filmen. Den är egentligen bara en upprepning, men mycket sämre och från en annan synvinkel. Vi kom i alla fall en liten bit framåt och jag gissar att det blir ännu en film. Varför man måste ta livet av sig när man sett "monstren" är fortsatt höljt i dunkel. Liksom vad de är och var de kommer ifrån. Och varför.



På Letterboxd hade den 2,3 i genomsnitt (beräknat på 27 397 betyg).
På IMDb hade den 5,3 i genomsnitt (beräknat på 19k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: Röd drottning

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Klockan 06:05 går/gick flyget till Spanien. Kanske är jag redan där. Två veckors semester står på schemat, varav nästan hela tiden kommer att spenderas i Spanien. Jag ser verkligen fram emot det.

Som traditionen bjuder så läser jag en bok som utspelar sig där jag är. Vilket inte är riktigt sant, men landet är rätt i alla fall. Röd drottning av Juan Gómez-Jurado är första delen (eller eventuellt tredje) om den väldigt speciella Antonia Scott. Jag har inte läst så många böcker från Spanien, men så här långt så är detta det bästa jag satt ögonen i. En helt underbar ton, för mig som gillar ironi.

Min smakebit är från sida 415 i e-boken:

En halvtimme senare dyker Mentor upp, och han är inte på gott humör. Han hittar dem i skåpbilen som Guardia Civil kom dit i.
    "För helvete, Scott. Du har inte kraschat någon sådan där sedan Valencia", säger han och pekar på den omkullvälta Audin.
    Den är en hårsmån från totalkvaddad.
    "Du skulle ha sett den andra", säger hon.
    "Ja, jag hade velat se den andra", svarar Mentor ilsket. "Om du nu skulle ställa till med en sådan förödelse kunde du i alla fall ha varit vänlig nog att gripa den misstänkte."
    "Han hade en bättre bil"; säger Antonia och rycker på axlarna. "Kan vi få en Cayenne?"

Bok: I fikonträdets skugga av Camilla Davidsson

Författare: Camilla Davidsson
Titel: I fikonträdets skugga
Genre: Feelgood
Antal sidor: 289
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Familjen Bergendahl 2
Förlag: Printz Publishing
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2020
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 augusti 2023




Första meningen: "Jag ska bli läkare."

Baksidetext
Susanne har tagit hand om sin familj i alla år, men nu är Sofia och Lovisa utflugna och Lars har plötsligt och chockartat lämnat henne för en yngre kvinna. Vid 53 års ålder måste Susanne skapa sig ett nytt liv. Först och främst hitta någonstans att bo, men också ett nytt jobb och någonstans att göra av bohaget från familjevillan.

I en avkrok på Gotland ligger den gamla mjölkbutiken, ett arv som Susanne tänkt sälja, men som tillfälligt får husera alla möbler och prylar. I lugn och ro ska hon sortera allt och hämta kraft efter skilsmässan. När en turist en dag stannar till vid mjölkbutiken och frågar vad sakerna kostar, finner Susanne att hon halvt ofrivilligt startat en loppis. En dag dyker en vresig men stilig granne upp på gården, och en kedja av händelser sätts igång som slungar ut Susanne i livet igen. Men vågar hon säga ja till allt det nya?

Min kommentar
Jag har länge varit nyfiken på Camilla Davidssons böcker och otaliga är de gånger som jag i stort sett har haft I fikonträdets skugga i handen, men så har jag valt en annan bok i stället. Varenda gång. Fram tills nu. Det var fortfarande mycket månad kvar och jag behövde en ny bok att läsa, feelgood kändes väldigt rätt.

Det var nära att jag satte tillbaka boken även den här gången, när jag plötsligt upptäckte att den tydligen inte bara ingår i en serie, utan att det till och med är andra delen. Så där gillar ju inte jag att läsa böcker. Men så såg jag att första boken handlar om dottern i familjen, medan denna handlar om mamman. Jag bestämde mig för att ta ett jättekliv utanför min bekvämlighetszon och helt enkelt bara läsa andra delen i en serie, utan att ha läst den första.

Att författaren verkligen tycker om och bryr sig om sin karaktär är väldigt tydligt. Susanne tecknas väldigt varsamt och kärleksfullt. Hon gör visserligen en del val som jag själv inte hade gjort, men hon känns helt äkta. Till att börja med så är hon alldeles för snäll och undfallande, men hon får mer skinn på näsan allt eftersom. Jag tycker så mycket om att Susanne till slut börjar lyssna på vad hon själv vill och börjar stå upp för sig själv mot bortskämda och egocentriska barn. Och ex-man. Och nya män. Inte bara gör vad andra förväntar sig av henne. Ibland kan man ju göra det också så klart, men inte alltid och/eller bara.

Vilken sällsam svinpäls hon var gift med! Tänk bara att dumpa allt med försäljning och tömning av villa i knät på henne. Sedan ha mage att ha åsikter om vad hon gör med alla prylar han inte ville ha. Detsamma gäller för övrigt även döttrarna. När hon började sälja av allt kände jag bara en obeskrivlig glädje. Mot slutet blir jag rejält irriterad på Susanne. När hon behandlar Leo på ungefär samma sätt som hennes ex-man behandlade henne. Bara för att hon själv gillar att prata om sina personliga problem så betyder inte det att andra gör det. Alla har inte samma sätt att angripa/ta itu med sina problem.

Jag är inte så glad i att grannen visar sig vara stenrik, med alla tillhörande attribut. Inklusive kvinnokarl och skitstövel. För min del är det också på tok för många (och långa) sexscener. Det är inte vad jag vill ha/förväntar mig av en feelgood. Det tillför absolut noll och intet till historien. Och är det inte lite väl billigt (ingen summa nämns, men hon har ju inga pengar direkt) för henne att flytta allt bohag till Gotland? Hur får egentligen flyttgubbarna lön? Jag har svårt att tro att de sysslar med välgörenhet.

I fikonträdets skugga är både lättläst och snabbläst. Det är nästan omöjligt att inte bli engagerad i Susannes nya liv. Dessutom känns det alltid bra att läsa om en karaktär som är i min egen ålder. Jag önskar henne allt gott i fortsättningen och tänker att det inte alls är omöjligt att jag läser den tredje delen i serien. Om jag säkert vet att jag får återse den här fantastiska och mysiga gamla mjölkbutiken.

På Goodreads hade den 3,56 i genomsnitt (beräknat på 397 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om I fikonträdets skugga: Johannas deckarhörna, Nilmas bokhylla och Marias bokhylla.

Helgfrågan v 38 (21-24 september)

Det var väldigt längesedan jag var med på Mias Helgfrågan, men den här veckan är det dags.

Veckans fråga är: Läser du e-böcker

Det var tydligen e-bokens dag i måndags, det missade jag. Och ja, jag läser e-böcker. Varje dag i stort sett numer. Det är jätteskönt att slippa bära med sig en tung pappersbok när man pendlar till jobbet. Då tar jag, oftast, min Storytel Reader i stället. Den är mycket, mycket lättare. Belysning finns det också, vilket är jättebra nu när det börjar bli mörkt på morgnarna. Antingen så sätter inte chaufförerna på ljuset inne i bussen eller så är det trasigt. Kanske tror de att alla sitter och stirrar på sina mobiler, som ju lyser på egen hand.

Jag har också en Letto, för de fall när e-boken inte har släppts på Storytel än. Det händer ibland och då kan jag låna e-boken på biblioteket i stället.

Rent generellt så tycker jag ju bäst om pappersböcker och jag köper nog egentligen aldrig e-böcker, men de är bra att ha när det blir för tungt att bära.

Hett i hyllan #423

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Och så ytterligare en från bokrean 2020.

Darktown av Thomas Mullen hörde jag mycket positivt om när den kom.

Det verkar helt otroligt att det redan har gått tre år sedan jag köpte denna. Jag tycker det var alldeles nyligen. I alla fall så har så mycket tid gått att jag faktiskt inte längre minns exakt vad det var som lockade med den. Handlingen låter ju som att den kan vara spännande, men kanske något man har läst många gånger förut. Eventuellt så skulle den kunna vara ett fall för Boktolvan nästa år, men faktum är att i stort sett alla slots är fyllda där redan.

Så här står det på baksidan:

Atlanta 1948. På ena sidan tågrälsen ligger det rika, vita grannskapet och på andra sidan ligger Darktown. Här bor nästan bara afroamerikaner och det är detta område som stadens första svarta polisstyrka får i uppdrag att bevaka.

När en fattig svart kvinna mördas i Darktown efter att ha setts tillsammans med en vit man är det ingen som bemödar sig om att hitta den skyldige. Förutom Boggs och Smith, två svarta poliser med skilda bakgrunder. De kommer att riskera både sina jobb och sina liv i jakten på mördaren.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

What´s My Name Booktag

Även den här taggen hittade jag hos Lottens bokblogg, förra sommaren faktiskt. Nu är det dags! Stava ditt namn i boktitlar 🙂 Min målsättning var att välja fullpoängare och det lyckades nästan. Det är bara O och A som inte är det, men de fick 4,5 i betyg så det är nära.

Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman höll jag på att missa, eftersom jag hade hört att den var som en saga. Och ja, jo, det är den. Och den är magisk.

Om en Buick 8 av Stephen King är ännu en bok om en ondskefull bil och jag har nog en grej med det.

När hundarna kommer av Jessica Schiefauer är en riktigt hemsk bok och visar så tydligt att allt inte bara är svart eller vitt. En fantastisk bok.

Inga kelgrisar, inga styvbarn av Cia Sigesgård kan nog vara den äckligaste bok jag har läst.

Kara Kush av Idries Shah läste jag för över trettio år sedan så jag minns inte så mycket. Egentligen bara att den var riktigt bra. Utspelar sig i Afghanistan vintern 1979.

April, April av Mattias Edvardsson är en ungdomsbok, men går precis lika bra att läsa som vuxen. Handlar om Hugo, som hamnar på ett behandlingshem och träffar andra som också är annorlunda.

Tisdagstrion: Kvinnonamn i boktiteln

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Kvinnonamn i boktiteln

När jag började gå igenom alla boktitlar så kunde jag inte riktigt föreställa mig att jag hade så många med kvinnonamn. Jag hade hade till och med kunnat göra en trio med bara Stephen King-böcker, men det får räcka med en 🙂

1. Christine av Stephen King handlar om en ondskefull bil. I mitt tycke en fullpoängare, men jag har nog en grej med onda bilar.

2. Jenny av Jonas Gardell är en hemsk, sorglig och hjärtknipande bok.

3. Cinder av Marissa Meyer är en re-telling av Askungen och innehåller allt som finns med i den sagan, plus cyborger.

Film: Happiness for beginners (2023)

Titel: Happiness for beginners
Originaltitel: Happiness for beginners
Genre: Dramakomedi
Regissör: Vicky Wight
Manus: Vicky Wight, Katherine Center (bok)
Skådespelare: Ellie Kemper, Luke Grimes, Nico Santos, Ben Cook, Gus Birney
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA
Längd: 103 min
Serie: -
Såg den på Netflix 18 augusti 2023





Handling
Ett år efter sin skilsmässa blir Helen Carpenter, trettiotvå, övertalad av sin irriterande, fem år yngre bror att anmäla sig till en guidad gruppvandring i vildmarken. Det blir en chans för henne att ta sig samman och få ihop sig själv och sitt liv igen. Väl där upptäcker hon att hennes brors ännu mer irriterande bästa vän också har anmält sig kan hon inte föreställa sig hur det kan bli något annat än en katastrof.

Min kommentar
Även Happiness for beginners är ett tips jag fick på Instagram, men inte heller nu minns jag vem det var (det är ju helt hopplöst att söka där). Faktum är att jag sett reklam för filmen, men jag ratade den. Hur kul låter det med en vandring i vildmarken liksom? Men oj, så fel man kan ha. Vem det nu än var som tipsade om den: Tack!

Tonen i den här filmen är helt magisk och de små klokheterna som filmen försiktigt är strösslad med får mig att må bra. Detta är något så ovanligt som en, sorts, romcom som utspelar sig mitt ute i skogen. Dessutom med äldre karaktärer. Till skillnad då från milleniumgenerationen i en storstad, tänker jag. Det är annorlunda och för mig funkar detta bättre. Ung insta-love göre sig icke besvär.

Mina förväntningar var nog ganska låga så det här blev en trevlig överraskning. Jag var rädd att den skulle bli sleezy och rejält amerikansk, men den var så mycket bättre än förväntat. Karaktärerna känns realistiska, även om gruppen som sådan känns märkligt bra sammansatt. Här finns nog varenda människotyp som finns. Alla har de sina speciella egenheter och de kompletterar varandra perfekt. Jag gillar dem allihop faktiskt och de är ett bra exempel på att alla behövs.

Den gryende romansen känns bra och jag tycker att de har bra kemi. Det blir inte forcerat eller pinsamt. Allt berättas på ett fint sätt med en lågmäld och subtil humor. Ja, jag skrattade till och med flera gånger. Det är långsamt, men inte som i lång och utdragen. Perfekt tempo och perfekt längd på filmen.

Den senaste tiden har det hänt flera gånger att jag har hamnat i Appalacherna i böcker jag har läst. Vi snackar vidunderlig miljö med fantastiska vyer. Jag blir nästan sugen på att gå på vandring där. Nästan.

Happiness for beginners är extremt gullig och charmig. En riktig feelgood. Det visar sig att filmen bygger på just en mycket populär feelgood och frågan är om jag inte måste läsa den. Det sägs att boken är bättre än filmen ...



På Letterboxd hade den 2,6 i genomsnitt (beräknat på 10 771 betyg).
På IMDb hade den 6,1 i genomsnitt (beräknat på 10k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: Skärseld

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Ännu en vecka har gått och nu ska jag bara jobba en vecka till, sedan har jag två veckors semester. Det låter konstigt kanske, att ha semester precis när man har börjat ett nytt jobb, men den var bokad redan när jag var på första intervjun och eftersom den är vår "sommarsemester" så var det inte aktuellt att avboka. Jag kan nog dock rekommendera det, för jag tror att det kan bli bra med ledigt där.

I dag har jag börjat läsa Skärseld av Tina Frennstedt, tredje delen i serien Cold case, som utspelar sig på Österlen och i Malmö. Jag fick fjärde delen av förlaget för några veckor sedan och kände att jag behövde läsa de två delar som kommer mellan den jag redan hade läst och den nya, innan jag gav mig på den. Det händer ju en del i huvudpersonernas privatliv som kan vara bra att hänga med i.

Min smakebit är från bokens början:

Det sticker till i näsan och kittlar i halsen. Linn rullar över på magen för att stänga ljuset ute.
    Sjunk ner igen, ner hit till det varma, mjuka, viskar den mörka pockande rösten. Hon lyder, sparkar av sig täcket nere vid fötterna och dåsar bort en stund.
    Sorgsna, lite ettriga och vassa stråkar skär genom sovrummet.
    Musiken får henne att vrida yrvaket på huvudet, hon försöker häva sig upp men faller tungt ner igen. Flyter in i och ut ur medvetandet.
    Stråkarna är där igen, snabba och ryckiga. Ännu högre. För höga och verkliga för att tillhöra drömmen. Samma melankoliska slinga ekar i rummet och i hennes huvud, om och om igen.

Bok: Kartografen av Anette Hemming

Författare: Anette Hemming
Titel: Kartografen
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 393
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Kartografen
Översättare: Kalle Hedström Gustafsson
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2023
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 augusti 2023




Första meningen: Det var inte första gången Lisbet Lind smakade på ensamheten.

Baksidetext
Den nyskilda tvåbarnsmamman Lisbet bor i ett välbärgat grannskap i Bærum i Norge. Hon är precis på väg att duka fram frukost efter en orolig natt när hon upptäcker en handritad lapp, fäst på köksfönstret. Det är en planritning över rummet hon befinner sig i, med en markering i form av ett rött kryss, och på baksidan finns spår av torkat blod. Dagen därpå hittas Lisbet mördad i sitt eget kök.

Kriminalkommissarie John Persvik får fallet på sitt bord, men har svårt att identifiera ett motiv och en möjlig gärningsman. Men mordet på Lisbet visar sig bara vara början: snart dyker liknande mystiska ritningar upp hos Lisbets exman och flera andra i hennes bekantskapskrets. Och sonen Mikkels telefon fylls av textmeddelanden – med hans döda mor som avsändare ...

Min kommentar
När jag bokspanade för maj så vet jag att jag såg Kartografen, men jag tog inte med den i min spaning. Vad jag grundade det på minns jag inte längre, men plötsligt så dök boken upp som en överraskning och jag är inte den som är den. När jag hade läst klart hela min planering i augusti och det fortfarande var en hel del månad kvar så plockade jag fram den.

Mina förväntningar var nog ganska modesta, efter att ha läst en del mindre positiva inlägg om den på Instagram. Det var nog en fördel för boken för jag blev inte direkt besviken. Jag blev dock inte heller positivt överraskad. Boken fick mig egentligen aldrig att känna mig engagerad eller intresserad och den lockade inte till vidare läsning när jag hade lagt ifrån mig den för att göra något annat.

Karaktärerna är inte speciellt många, förvånansvärt få faktiskt. Problemet är att samtliga vill berätta i sina egna trådar. Då är det plötsligt många röster som vill komma till tals. För många. Det gör det hoppigt och rörigt. Tyvärr så gör det också karaktärerna lite skissartade, som att de inte är färdiga. De får inte riktigt liv. Jag tror det hade varit bättre att fokusera på några få nyckelkaraktärer och gjort dem ordentligt i stället. Faktum är att jag inte bryr mig om en enda av dem. Trots att det är en historia som kunde ha varit riktigt berörande.

Polisernas viktigaste betydelse verkar vara att vara intressanta, inte att vara bra poliser. Jag är mer än lite brydd över Persvik. Var det meningen att han skulle vara sympatisk eller läskig? Från början verkade han sympatisk, men sedan blev han läskigare än den som det var meningen att man skulle misstänka. Oda vet jag inte vad jag ska säga om. Hon är typisk för vår tid. Lagar och regler är bara rekommendationer. Inget att fästa någon vikt vid. Om man vet bättre. Och det gör man ju när man är som Oda. Øystein är nog dessvärre ganska vanlig, men det gör det inte bättre eller roligare. Inte en enda trevlig polis alltså. Något slags mellanting kunde ha varit att föredra, i stället för personligheter långt ute i ytterkanterna.

Detta är en väldigt snillrikt konstruerad historia. Med betoning på konstruerad. Det blir liksom för mycket och motivet (till hela händelsekedjan, menar jag då) känns oerhört långsökt. Slutet gillar jag. Mycket. Blir det en fortsättning kanske?

Kartografen är onekligen tekniskt bra, men tyvärr så blir det på bekostnad av känsla och inlevelse, som jag tycker saknas. Lite för långdragen tycker jag också att den är och då speciellt bakgrundshistorien. Den beskrivs som en thriller, men det är på tok för lite spänning för det. Deckare är nog närmare sanningen.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,73 i genomsnitt (beräknat på 74 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Kartografen: Läsa & Lyssna, hyllan och Hildes bokblogg (norsk).

Nytt i hyllan

Efter min första dag på mitt nya jobb, när huvudet kändes som att det skulle explodera av all information, så låg det ett tröstande bokpaket i brevlådan.

Vedergällning av Sebastian Avindell är andra delen i serien Östgötamorden. Jag har läst första delen och den innehöll nästan allt som jag ogillar i en bok, specifikt i en deckare. Den var ändå tillräckligt intressant för att jag redan då skulle känna att jag nog ville läsa vidare. Och här är då fortsättningen. Det ska bli spännande att se om den är annorlunda. Tack till Modernista!

Hett i hyllan #422

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Jodå, ännu en från bokrean 2020.

Dean Koontz har (strax under Stephen King) varit en favoritförfattare i en väldig massa år. Alltså köper jag allt jag hittar av honom (nästan), så även Makten.

Det här är andra delen i serien om Jane Hawk, en serie jag faktiskt inte har påbörjat än. Jag är ganska säker på att det inte är skräck, Jane Hawk är i alla fall FBI-agent (vilket ju inte är något hinder för skräck) och jag har uppfattat det som mer thriller. Så här långt verkar det ha kommit fem delar och den senaste kom för fyra år sedan så det blir kanske inte fler då. Många är de som har läst och gillat, men nu kommer ju den ständiga frågan ... varför har de två sista delarna inte översatts? Kommer de att översättas? Eller blir jag än en gång övergiven mitt i en serie?

Så här står det på baksidan:

Du kan kan inte vänta.

Befäst ditt ditt öde.

Din belöning blir berömmelse.

Orden upprepas, gång på gång, i den vänliga och älskade läraren Cora Gundersuns huvud medan hon spränger sig själv och sin bil på öppen gata. Offren för det kallblodiga dådet är många.

Dagboksanteckningar som hittas efter det blodiga dådet tyder på att Cora måste ha varit galen, men FBI-agenten Jane Hawk vet bättre.

Hennes utredning leder henne till en hemlig sammanslutning, som konspirerar att ta makten över USA med ny skrämmande teknik. USA:s framtid står och faller med Jane Hawk.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Feminist Book Tag

Den här roliga taggen hittade jag hos Lottens bokhylla i våras.

1. Your Favorite Female Author
Jag har nog ganska många, men den som poppar upp i huvudet direkt är Louise Penny.

2. Your Favorite Heroine
Alltså, nu är hon ju egentligen ingen "bokkaraktär", men hon är i alla fall litterär. Ända sedan jag var ganska liten så har min favorit varit Modesty Blaise.

3. A Novel with a Feministe Message
Jag kanske är dålig på att upptäcka sådana meddelanden, men Makten av Naomi Alderman är nog ett bra exempel.

4. A Novel with a Girl on the Cover

5. A Novel Featuring a Group of Girls
Hela Engelsfors-trilogin platsar väl här av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren. Det är ju mestadels flickor i alla fall. Cirkeln är den första delen.

6. A Novel with a LGBTQIAP+ Female Character
Här finns det ju en del att välja mellan, men då tar jag Försvunnen av Tina Frennstedt.

7. A Novel With Several Female Point of Views
Ojdå, här känner jag ju lite att det jag svarat på en fråga här ovanför kanske borde ha varit här också/i stället, men då väljer jag väl andra delen i Engelsfors-trilogin, Eld, av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren.

8. A Book where a Girl Saves the World
Då får det bli Divergent av Veronica Roth. Tris har visserligen hjälp, men det är hon som startar det hela.

9. A Book Where You Prefer the Female Sidekick to the Male MC
Den som direkt dök upp i huvudet är Tilly Bradshaw, som är sidekick till Washington Poe, i Brännaren. Första delen i en riktigt bra serie.

10. A Book Written by a Male Author with a Female Character
Det självklara svaret här får nog bli Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson. Lisbeth Salander är så kickass som man kan bli.

Tisdagstrion: Australien

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Australien

Det här temat gjorde jag nog lite besvärligare än vad det egentligen behövde vara. Jag visste ju att jag läst en del bra böcker från Australien, men jag visste inte att det var så många. Då tänkte jag att jag bara tar med fullpoängare. Men de var faktiskt fyra stycken. Varav tre även utspelar sig down under.

1. Törnfåglarna av Colleen McCullough var den historia som startade min fascination för Australien. Dock inte boken (som lästes långt senare), utan TV-serien. Den var magisk. Minns jag det som.

2. På stranden av Nevil Shute har fått vara med i olika utmaningar många gånger, tror jag, men det är den sannerligen värd. Handlar om tredje världskriget, som har utplånat allt liv på norra halvklotet. I Australien väntar man på sin utplåning.

3. En mors bekännelse av Kelly Rimmer knockade mig fullständigt. Flera gånger var jag tvungen att pausa läsningen. Handlar om det till synes perfekta paret i den perfekta lilla familjen. Kanske är inte allt som det ska.

Film: What men want (2019)

Titel: What men want
Originaltitel: What men want
Genre: Komedi
Regissör: Adam Shankman
Manus: Tina Gordon, Peter Huyck, Alex Gregory
Skådespelare: Taraji P Henson, Aldis Hodge, Josh Brener, Tracy Morgan, Jason Jones
Utgivningsår: 2019
Produktionsland: USA
Längd: 118 min
Serie: -
Såg den på Netflix 11 augusti 2023





Handling
Sportagenten Ali Davis blir alltid förbisedd på jobbet till förmån för sina manliga kollegor. Men när hon efter en olycka plötsligt börjar höra mäns tankar får hon en möjlighet att utnyttja det ... inte bara på jobbet.

Min kommentar
Jag minns inte längre vem det var som hade sett och skrivit om What men want, men eftersom vi fortfarande egentligen inte orkar med något annat än lättsam underhållning så åkte den direkt upp på listan. Och blev fredagsfilmen, det är ont om komedier tycker jag. Förväntningarna var egentligen bara att bli underhållen en stund.

Man skulle nog kalla den här filmen för en tvärtom-variant av What women want, den gamla klassikern från 2000 med Mel Gibson. Tyvärr lyckas inte den här versionen lika bra, främst på grund av att manusförfattarna (en kvinna och två män) verkar tycka/tro att en kvinna i ett mansdominerat yrke måste bete sig som de värsta exemplaren av män.

Filmen är inte ett dugg politiskt korrekt och det är förmodligen det bästa med den. Av någon anledning så har de gjort Ali (den kvinnliga huvudkaraktären) till en riktig svinpäls. Hon är för aggressiv, för på och helt enkelt för mycket. Jag tycker inte det är roligt på något sätt. För ig är ett svin ett svin. Oavsett om det är en kvinna eller en man. Och tack och lov så beter sig inte ens män så där, i alla fall inte de jag har träffat. Men jag kan ju ha haft tur. Det framgick inte heller varför Ali tyckte att man skulle bete sig så där. Hennes pappa verkade inte alls ha de tendenserna.

Visst fanns det även manliga skitstövlar och de flesta verkade ha samlats på Alis jobb. De flesta verkade dock helt normala. Här fanns också en del pinsamma sexscener, som var helt onödiga. För långa var de definitivt.

What men want fick mig ibland att vrida mig, tyvärr inte av skratt utan av obehag. Det här är för uddlös och plump humor för mig. Och man behöver inte kunna höra andras tankar. Det gäller bara att lyssna mer än man pratar. Något som världen definitivt skulle behöva att fler gjorde.



På Letterboxd hade den 2,4 i genomsnitt (beräknat på 25 359 betyg).
På IMDb hade den 5,4 i genomsnitt (beräknat på 30k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: Snöbarnet

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

En vecka på det nya jobbet har gått och det har känts bra. Jag har inte ens varit utmattad på kvällarna. Den mesta tiden har gått åt till att få access till olika system och konfigurera allt. Och självklart bekanta sig med ny miljö och nya kollegor.

Boken jag läser nu, Snöbarnet av Eowyn Ivey, har stått och dammat i hyllan sedan 2015. Många bra saker har jag hört om den och det var ju därför jag köpte den då. I år tog jag med den i min Boktolva. Den utspelar sig i Alaskas vildmark, 1920. Så här långt, lite drygt halvvägs in, så är den precis så magisk som jag har hört.

Min smakebit är från sida 225:

Mabel sprang utan att se. Ansiktet var blött av snö och tårar och hon snubblade fram. Den lilla ljuscirkeln från lyktan gungade vilt mellan de snötäckta träden. Till en början var det enda hon gjorde att springa mot bergen, och det visste hon knappt själv, men hon stannade inte. Kjolen släpade i den allt djupare snön, granarnas grenar rev henne i ansiktet och flera gånger var hon nära att ramla, men hon kände varken kölden eller smärtan. Allt hon kände var blodet i öronen och den varma ilskan som för varje steg svalnade till en omtöcknad sorg.

Bok: Morgon i Jenin av Susan Abulhawa

Författare: Susan Abulhawa
Titel: Morgon i Jenin
Genre: Drama
Antal sidor: 374
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Mornings in Jenin
Översättare: Niclas Nilsson
Serie: -
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 19 augusti 2023




Första meningen: Amal ville ta en närmare titt in i soldatens ögon, men pipan på hans automatkarbin, som han tryckte mot hennes panna, tillät det inte.

Baksidetext
Palestina 1940. Olivodlaren Yehya Abulheja lever som hans förfäder gjort före honom med sin familj i den rofyllda byn Ein Hod. Men när staten Israel utropas 1948 krossas friden i Ein Hod för all framtid och samtliga invånare tvingas bort ifrån sina fädernehem och flyttas till ett flyktingläger i Jenin. Yehya tvingas fly med sin hustru Basima och deras vuxna söner Hasan och Darweesh. Under flykten rycks Yehyas barnbarn Ismael ur sin mor Dalias famn av en judisk soldat som överlämnar gossen i gåva till sin svårt traumatiserade hustru, en överlevare från Förintelsen. Lille Ismael växer upp som David Avaram och kommer som israelisk soldat att slåss mot sin biologiska familj.

I flyktinglägret i Jenin föder Hasans hustru Dalia ytterligare ett barn, dottern Amal som är bokens egentliga berättare. Amal överlever med nöd och näppe sexdagarskriget 1967 gömd i ett skyddsrum och hamnar så småningom i en flickskola i östra Jerusalem där hon får sin utbildning, för alltid skild från sin familj. När den israelisk-palestinska konflikten når sitt crescendo 1982 förlorar Amal i stort sett alla hon älskar i kriget i Libanon. Hon tvingas fly till USA och uppfostrar på egen hand sin nyfödda dotter Sara och skapar sig en egen tillvaro.

När Amal, många år senare, får besök i USA av en israelisk man vid namn David, på jakt efter sin rätta identitet, knyts de lösa trådarna i väven ihop och hon väljer att återvända till Mellanöstern med sin dotter. Tillsammans upptäcker de ett splittrat hemland som kanske aldrig mer blir sig likt.

Min kommentar
Morgon i Jenin har stått i evigheter i min bokhylla. Oktober 2015 köpte jag den tydligen. Jag minns inte längre vem som hade fått mig nyfiken på den, men tydligen var det inte tillräckligt för att faktiskt läsa den. Den verkade så jobbig. Som i tung. I år tog jag med den i min Boktolva och nu äntligen så är den läst.

Det var mycket intressant att läsa den här berättelsen, som ju är från en annan synvinkel än den man oftast hör. Känslan jag tar med mig från den här boken är att jag känner mig lurad. Inte av boken. Av nyhetsrapporteringen av den här konflikten. Under hela min uppväxt hörde jag bara hur synd det var om judarna och hur hemska palestinierna var. Som jag minns det så var det ensidigt. Efter att ha läst boken så försökte jag googla lite mer information, men det finns nästan ingen alls att hitta om Palestina före Israels tillkomst. Det är ju trots allt "segraren" som skriver historian.

Språket är väldigt utbroderat, fyllt av metaforer. Man kan också kalla det för poetiskt. Det passar mig ganska dåligt och det blir ofta för mycket för mig. Jag tycker berättandet var lite rörigt, den hoppade både i tid och mellan berättare. Det ställde till det för mig lite. Jag tyckte också det var svårt att hålla isär de olika generationerna.

Jag finner det oerhört märkligt att någon som har varit utsatt för grymheter, rent generellt har varit illa behandlade och fått en hel värld att känna sympati, plötsligt kan glömma allt, göra en helomvändning och göra likadant mot ett annat folk. Inte för en sekund verkar de se likheten med vad nazisterna gjorde mot dem. Båda sidor är fullständigt oresonliga och vad det verkar helt empatilösa. Det finns inga vinnare här, bara förlorare.

Visst är boken partisk, det vore ju konstigt annars, men det är så viktigt att få andra sidans upplevelser också. Här finns så mycket kärlek till landet Palestina, så fylld av smärta. Så mycket om sammanhållning och familjeband, så starka att inget kan ta sönder det. Tyvärr blir det lite för sentimentalt ibland och jag får känslan att författaren desperat försöker trycka på alla rätta knappar, samtidigt. Jag kan ju också erkänna att hela berättelsen kom i lite annan dager efter att jag googlat och läst om hennes kommentarer om Ryssland och Ukraina. Men det är inte det jag betygsätter.

Jag är så tacksam för att jag till slut tog tag i Morgon i Jenin. Kanske kan det jag hör och ser nu bli lite mer nyanserat. För den här konflikten kommer inte att ta slut. Den är så gammal, betydligt äldre än den boken börjar med 1947, och infekterad att det nästan känns omöjligt att lösa den. Det här är en oerhört tragisk, gripande, berörande och vacker släktkrönika.

På Goodreads hade den 4,43 i genomsnitt (beräknat på 29 786 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Morgon i Jenin: MsHisingen, Romeo and Juliet och Bokcaféet i byn.

Mera nytt!

Ibland så händer det saker som kan få en hel dag att gå i dur.

För någon vecka sedan så fick jag ett meddelande på Instagram, där det stod att @alskarbocker ville skicka mig en bok. Vem är jag att tacka nej till det? Ett tag senare så damp Sista bilden av Tina Frennstedt ner i brevlådan. Jag har bara läst första delen i den serien så nu får jag ta tag i de två delar som kommer före denna nya. Jo, jag vet att det står "fristående serie", men för mig så är det en paradox. Det ena utesluter nämligen det andra och eftersom jag är jag så läser jag serier i ordning 😁 Tack för boken!

Hett i hyllan #421

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Ytterligare en från bokrean 2020.

John Grisham har ju varit på min autobuy-lista i många år nu så Camino Island var jag bara tvungen att ha.

Nu var det ett par år sedan som jag läste något av honom och jag hinner inte alls läsa i samma takt som han skriver. Jag tror att han släpper en bok varje år. Minst. Jag tycker att det eventuellt har börjat märkas på kvaliteten på böckerna för nu är ungefär hälften bra och hälften ... inte så bra. Den här borde man väl gilla i och för sig, det är ju både bibliotek, bokhandel och manus inblandat. Vad kan gå fel med det? Och det verkar dessutom ha blivit en serie, med minst två delar.

Så här står det på baksidan:

Ett ovärderligt originalmanuskript till F Scott Fitzgeralds Den store Gatsby stjäls från ett bibliotek. Tjuvarna fångas men manuset tycks spårlöst försvunnet och ett företag anlitas för att försöka ta reda på vart manuset kan ha tagit vägen.

Bruce Cable äger en populär bokhandel på Camino Island i Florida. Rykten säger att han i sin källare har en skattkammare av oväntat slag: mängder med manus och exklusiva böcker.

Den inte så framgångsrika författaren Mercer Mann får i uppdrag att infiltrera bokhandeln. Hon har skrivkramp och tvivlar på sin talang som författare, dessutom är hon pank. Mercer lovas en rundlig ersättning om hon kan ta reda på vad Brucce Cable har i sin källare. Uppdraget går inte alls som planerat - Mercer dras snabbt in i Bruces förtrollande värld av litterära samtal och långa överdådiga middagar med både lokala och världskända författare.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Let´s Talk About Books Tag

Som så många andra taggar så hittade jag denna hos Vargnatts bokhylla.

En genre du håller dig borta ifrån?
Jag har ett flertal gånger försökt mig på romance, men vi klickar inte alls. Det är dock inte helt uteslutet att jag fortsätter försöka.

Sämsta vanan som läsare?
Jag vet inte om jag skulle kalla det en dålig vana, men andra kanske tycker det ... jag läser alltid ut en bok jag har påbörjat.

Läser du baksidestexter?
Ja, hur ska jag annars veta om det låter intressant.

Läser du begagnade böcker?
Njae, inte egentligen, men ibland händer det att jag hittar någon länge eftersökt bok på ett antikvariat.

Favoritklassiker?
Jag vet inte. Vad är en klassiker liksom? Jag bestämmer helt enkelt att Stiftelsetrilogin av Isaac Asimov är en klassiker.

En bok du alltid rekommenderar?
Det är ju jättemånga 🤔 Jag försöker ju alltid att få alla att inse vilken fantastisk författare Mattias Edvardsson är och den bästa av hans böcker är En helt vanlig familj.

En bok du inte gillade?
Men det är ju också jättemånga 😬 Jag sticker ut hakan och tar en som alla andra verkar ha gillat, Karthago av Joyce Carol Oates.

Läser just nu?
Snöbarnet av Eowyn Ivey, som har stått och väntat i hyllan i nästan åtta år.

Kommande boksläpp du ser fram emot?
I september kommer det hur många spännande böcker som helst. Bland annat Skulden man bär av Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt, Förinta världen ikväll av Stina Jackson, De blindas rike av Louise Penny och igår, tror jag att Holly av Stephen King släpptes, så den kanske inte räknas som kommande.

Hur var din läsning före och efter Bookstagram?
Bookstagram har inte förändrat min läsning överhuvudtaget, men bokbloggen hade ganska stor påverkan. Det som är samma likadant är att jag läser så mycket jag kan/hinner och det är inte något jag bara gör när jag inte har något annat planerat, utan det är en hobby så jag tar mig tid till det. Det som har förändrats är hur många böcker jag köper, eller köpte. I några år där så köptes det på tok för många (om man nu kan göra det) och de fyllde mina hyllor. Så nu försöker jag läsa de här gamla synderna. Och de är som sagt många. Jag vet inte om vilka böcker jag läser har förändrats, men jag tror inte det. Eventuellt så kliver jag ut från min bekvämlighetszon lite oftare.

Tisdagstrion: Träd i författarens efternamn

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Träd i författarens efternamn (ek, lind osv.)

Här är det idel lövträd och faktiskt fyra träd.

1. Människohamn av John Ajvide Lindqvist är den jag har tyckt bäst om av hans böcker. Så här långt. Det är så vardagligt och så plötsligt blir det skräck.

2. Genom paradiset på en spikmatta av Jannice Eklöf är jag kanske inte riktigt rätt målgrupp för, men det är en småtrevlig och underhållande historia.

3. Utan dig av Pernilla Alm har jag inte läst, än, så jag vet inte om den är bra. Eller knappt vad den handlar om.

Film: Guardians of the Galaxy Vol. 3 (2023)

Titel: Guardians of the Galaxy Vol. 3
Originaltitel: Guardians of the Galaxy Vol. 3
Genre: Science fiction
Regissör: James Gunn
Manus: James Gunn
Skådespelare: Chris Pratt, Zoe Zaldana, Pom Klementieff, Karen Gillan, Dave Bautista
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA, Nya Zeeland, Frankrike, Kanada
Längd: 150 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 4 augusti 2023




Handling
Peter Quill, som fortfarande lider av förlusten av Gamora, måste återigen samla sitt team runt sig för att försvara universum och samtidigt skydda en av sina egna. Ett uppdrag som, om det inte slutförs framgångsrikt, kanske kan leda till slutet för Guardians som vi känner dem.

Min kommentar
Jag tror det var på måndagen den här veckan som jag av en händelse fick se reklam för Guardians of the Galaxy Vol. 3 på IMDb. Det såg ut som att den skulle börja streama på Disney+ på fredagen. Det var jag ju tvungen att kolla upp och jodå, så var det. Då fick det ju helt enkelt bli den på fredagskvällen.

Förväntningarna var så klart skyhöga, jag hade ju längtat så länge efter den här filmen. Denna är, i mitt tycke, inte lika bra som de två första. Den är mycket mörkare och mer seriös (mer "vuxen", om man så vill).

Karaktärerna i den här rymdoperan är så fantastiska. Så olika, men ändå så lika. Relationerna dem emellan är så speciella. Man kan nog kalla dem för fina. Drax (och även Rocket) tar ett rejält kliv fram från att vara sidekicks. Drax är en riktigt rolig figur, men egentligen så är nog detta Rockets film. Om hans bakgrund. Nathan Fillion (Castle, bland annat) dyker upp, som elaking. Det gillar jag inte, men han gör det bra. Det också.

Som vanligt så spelar musik en stor roll (och även dans) och jag, som inte brukar gilla oprovocerade sång- och dansnummer, tycker det är förträffligt. Kanske inte den musik jag hade valt från den eran, men det funkar.

Slutet höjde hela filmen, det blev känslosamt och fint. Även om det blev för mycket och för övertydligt, enligt amerikansk tradition. Jag upptäckte, när jag skulle skriva ihop det här inlägget, att en del verkar vara av uppfattningen att detta är sista filmen om mina favoritkaraktärer i MCU. Jag hoppas verkligen att de har fel. Skylten som visas allra sist i eftertexterna talar för någon sorts fortsättning i alla fall.

Guardians of the Galaxy Vol. 3 är väldigt mycket för lång och jag undrar varför alla filmmakare verkar tro att en film måste vara över två timmar numer. Nej, den blir aldrig tråkig, men det blir lite för mycket. Av allt. Ett snyggt spektakel, summerar det hela på ett bra sätt. För mig är det omöjligt att sätta ett lägre betyg än en fyra. Jag måste nog planerar in en maratonsittning med alla tre filmerna. Snart.



På Letterboxd hade den 4,0 i genomsnitt (beräknat på 702 210 betyg).
På IMDb hade den 8,0 i genomsnitt (beräknat på 250k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: Schack under vulkanen

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

September är här nu och därmed hösten. Väl. Även om det har varit både varmt och fint i några dagar. Jag har ägnat veckan åt att göra små utflykter, för att riktigt ta tillvara på mina sista dagars ledighet. På måndag börjar jag ett nytt jobb. I drygt tre månader har jag väntat på detta. Det är med skräckblandad förtjusning som jag inser att det faktiskt är just den måndagen i morgon.

Det har blivit dags för ännu en Håkan Nesser, Schack under vulkanen är den sjunde delen om den specielle kommissarien Barbarotti. Tills för bara någon vecka sedan så var den den senaste delen, men till min stora glädje så har det kommit ännu en nu. Med tanke på att det bara skulle bli fem delar så är det över förväntan.

Min smakebit är från sida 66-67:

    "Jag är anglofil", sa hon. "Det är därför det ser ut som det gör. Kaffe?"
    "Borde det inte vara te?" föreslog Barbarotti.
    "Jag är inte fundamentalist."
    "Jag förstår", sa Barbarotti och sjönk ner i fåtöljen. "En kopp kaffe blir bra."
    En dag måste jag tacka nej, tänkte han. Det var hans femte eller sjätte för dagen och klockan var inte mer än elva.

Just nu - september

Första lördagen i månaden hakar jag återigen på den gamla kulturkollutmaningen.

Just nu ...

... läser jag Schack under vulkanen av Håkan Nesser. Det är ren njutning att läsa en bok av honom.

... ser jag inte på så mycket, tänker att jag nog inte kommer att orka med att fokusera på det de närmaste veckorna. Nu har ju TV-säsongen åtminstone börjat igen så det blir ju en del av det i alla fall, som Idol, det nya programmet På riktigt?! och Draknästet. Jag gissar att fler program kommer att starta upp de kommande veckorna.

... lyssnar jag på ingenting faktiskt.

... njuter jag av en dag på Österlen. Vi bestämde oss för att göra en dagsutflykt så här i de sista skälvande dagarna av sommaren. En rundtur som heter duga blir det, med bland annat kryddor, choklad, böcker, must, Skånes godaste äggakaka och glass i stora lass.

... längtar jag efter semestern om tre veckor, men jag längtar också, med skräckblandad förtjusning, efter att börja mitt nya jobb på måndag. Det kan nog behövas semester efter tre veckor 😬

Månadsbokslut augusti 2023

Antal lästa böcker i augusti 2023: 8

45. Den sorgsne busschauffören från Alster av Håkan Nesser
46. Fotografiet av Carina Bergfeldt
47. Som man sår av Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt
48. Jag kan inte sluta gråta av Anne Liljeroth
49. Morgon i Jenin av Susan Abulhawa
50. Kartografen av Anette Hemming
51. I fikonträdets skugga av Camilla Davidsson
52. Himlen är alltid högre av Jonas Moström

Sidor
Totalt lästa	2644
Genomsnitt/dag	85
Genomsnitt/bok	330

Fördelning på antal sidor
1	-	99:	0
100	-	199:	1
200	-	299:	2
300	-	399:	5
400	-	499:	0
500	-	599:	0
600	-	699:	0
700	-	799:	0
800	-	899:	0
900	-	999:	0
1000	-	1099:	0
1100	-	1199:	0
1200	-	1299:	0

Betygsfördelning
1:	0
1,5:	0
2:	0
2,5:	0
3:	0
3,5:	4
4:	2
4,5:	2
5:	0

Snittbetyg: 3,87

Serier
Ingående i serie:		5
Påbörjade serier:		2
Avslutade serier: (läst senast utgivna/översatta)		2

Genre
Drama:		2
Fantasy:		0
Feelgood:		1
Humor:		0
Kriminalroman:		3
Romance:		0
Science fiction:		0
Skräck:		0
Thriller:		2

Utmaningar
Boktolvan:		1	(9/12)
Finish That Series:		2	(14/18)
Hyllvärmare:		7	(33/36)
Vi möts igen:		1	(5/6)

Författare
Olika författare:		9
Ej läst tidigare:		3

Kvinnor:		5
Män:		4
Duo:		0

Format
Danskt band/Häftad/Storpocket:		0
E-bok:		0
Inbunden/Kartonnage:		6
Ljudbok:		0
Pocket:		2

Språk
Originalspråk (svenska):		6
Originalspråk (engelska):		0

Källa
Biblioteksböcker/e-lib:		0
Egen hylla/läsplatta:		8
Streamingtjänst:		0

Recensionsexemplar:

1

In/ut
Antal nykomna böcker:		4
Antal bortskänkta böcker:		0

Månadens nominerade
Månadens bästa: Morgon i Jenin av Susan Abulhawa
Månadens överraskning: Som man sår av Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt
Månadens besvikelse: Fotografiet av Carina Bergfeldt
Månadens roligaste: Den sorgsne busschauffören från Alster av Håkan Nesser
Månadens mysigaste: I fikonträdets skugga av Camilla Davidsson
Månadens otäckaste: -

Kommentar:
Jag trodde att läsningen i augusti skulle slå något slags rekord. Den ena boken efter den andra avverkades de sista veckorna. Antalet sidor blev visserligen fler än det brukar, men det visade sig att jag nog mer hade läst tunnare böcker än väldigt många fler sidor. Nåväl, så kan det också bli. Betygssnittet blev i alla fall riktigt högt, 3,87. Inte någon under 3,5 och två stycken på 4,5. Det är bra grejer det!

I augusti blev det fem böcker som ingår i olika serier (Bergfeldt, Davidsson, Hjorth & Rosenfeldt, Moström, Nesser). En av dem (Moström) är första delen i sin serie. Tekniskt sett så är en av dem inte första delen (Davidsson), men det är den första jag läser. Två av dem (Bergfeldt, Hjorth & Rosenfeldt) är den senaste i sin respektive serie, även om den senare av dem bara är det i någon vecka till. Två är också antalet som ingår i min Finish That Series-utmaning (Hjorth & Rosenfeldt, Nesser). En Boktolva blev det också (Abulhawa) och även en Vi möts igen (Bergfeldt). Utmaningarna går väldigt bra och jag ligger före i samtliga.

Nästan alla böcker, sju stycken, den här månaden var hyllvärmare av någon okänd anledning. Fyra av dem var till och med så gamla att de har varit med i Hett i hyllan. I år kommer att vara sista året som jag kommer att ha två olika hyllvärmarmål (det officiella på 36 och det inofficiella på 10%). Jag ligger i alla fall före vad gäller båda målen. Recensionsexemplaren fortsätter jag på att vara dålig att läsa, bara ett den här månaden också.

Fyra böcker hittade på olika vägar hem till mig. Tre recensionsexemplar, varav två överraskningar. En av böckerna köpte jag själv. Inga böcker flyttade ut så nettoresultatet blev +4. Det kan jag leva med.

Om månadens bästa: Det blev jämnt mellan Som man sår och Morgon i Jenin, men den senare vann eftersom den var så otroligt berörande.
Om månadens överraskning: Jag har ju gillat alla böcker av Hjorth & Rosenfeldt, men Som man sår lyckades överraska mig.
Om månadens besvikelse: Fotografiet var inte dålig, men jag hade förväntat mig att den skulle vara lika bra som den förra boken av henne.
Om månadens roligaste: Jodå, om man gillar väldigt torr humor så är Nesser en mästare på det, alltså blir det Den sorgsne busschauffören från Alster.
Om månadens mysigaste: Jag hade gärna suttit utanför den där charmiga mjölkbutiken i I fikonträdets skugga.
Om månadens otäckaste: Det var nog nog ingen riktigt otäck bok den här månaden.