Bok: Processen av John Grisham

Författare: John Grisham
Titel: Processen
Genre: Thriller
Antal sidor: 458
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The litigators
Översättare: Kjell Waltman
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 31 december 2025




Första meningen: Advokatbyrån Finley & Figg kallade sig boutiquebyrå.

Baksidetext
Oscar Finley och Wally Figg har på någon sätt lyckats få sin lilla advokatbyrå i Chicago att överleva. Småhugg håller dem flytande och de väntar på det stora lyftet. När en utbränd och berusad David Zinc står på deras tröskel är det överraskande nog inledningen på en ny era för byrån. Zinc blir snart byråns tredje advokat.

Nu känner de sig redo att hantera ett rejält fall, som i bästa fall kan se till att de slipper fundera mer på pengar och rättssalar. De har hört talas om en kolesterolmedicin, Krayoxx, som används av överviktiga. Medicinen omsätter närmare hundra miljarder varje år för läkemedelsföretaget, och ryktet säger att ett flertal patienter har råkat ut för hjärtattacker efter att ha tagit medicinen. Wally känner doften av pengar.

Allt som de tre kompanjonerna behöver göra är att hänga på en planerad masstämning som en annan byrå i Florida jobbar med, hitta personer som drabbats av hjärtattacker och tar Krayoxx, övertala dem att bli klienter och ingå i stämningen. Det verkar nästan vara för bra för att vara sant.

Min kommentar
Vid ett årsskifte så vill jag hemskt gärna inte läsa en bok över själva skiftet, utan avsluta en i slutet och börja på en ny 1 januari. Det är inte alltid helt lätt att försöka avpassa det, men jag tyckte att jag behövde en relativt tjock bok när det återstod en knapp vecka av 2025. När jag började gå igenom vilka böcker som eventuellt kunde passa då så blev jag helt sugen på en John Grisham och valet föll på Processen.

Mitt första möte med John Grisham skedde redan 1994 och då var det Firman jag läste, en bok jag fick i present på mitt första riktiga jobb. Han blev en omedelbar favorit och jag har sedan dess köpt på mig mycket av det han har skrivit. De senaste åren så har jag dock märkt att han är ganska ojämn och det har lite förtagit glädjen i att börja läsa en ny Grisham.

I början av boken blev jag lite orolig, för jag hade svårt att komma in i den. Osympatiska advokater är inte något som lockar och jag var rädd att jag, återigen, skulle bli besviken på en Grisham. Sedan gör David Zinc entré och detta visar sig vara en klassisk Grisham, där en advokat med samvete slåss för den lilla människan, mot stora elaka företag. Nej, jag tröttnar aldrig på David mot Goliat-temat.

David Zinc är den stora behållningen i den här boken. Han är smart, klok och faktiskt lite ödmjuk. Det är lite ångestframkallande, men mycket underhållande att läsa om "skenrättegången" och jag njuter med varenda cell i min kropp när David får en chans att ge tillbaka lite. Och allvarligt talat, vem har inte drömt om att göra som David gjorde? Då menar jag den bit som är innan han hamnar i baren.

En del trådar/klienter hade man lätt kunnat ha slopat. Jag gissar att det hörde till etableringen av de två skumma advokaterna Finley och Figg. Det blir dock ganska snabbt väldigt tydligt vilken typ av advokater de är. Speciellt Figg är en inte så trevlig figur. Det blir emellertid nästan omöjligt att inte börja tycka om både Finley och Figg. Åtminstone känna lite empati med dem.

Förhoppningsvis så är den här historien (mer än) lite satiriskt berättad. Jag önskar att verkligheten inte såg ut så här, men vet väl egentligen bättre. Och det gäller båda sidorna, kan man säga. Nu vet inte jag vad som krävs för att få kalla sig advokat i Sverige, men jag undrar lite vad som krävs i USA. Jag gillar verkligen inte när rättvisa blir ett rävspel och när den som har mest pengar har mest rätt. Något som verkar vara sanning i USA. Det verkar som att Grisham inte har mycket till övers för det amerikanska rättssystemet. Det har inte jag heller.

Processen är en ganska förutsägbar historia och en bit in förstod man precis hur det skulle sluta. Speciellt spännande, i betydelsen ovisst, var det alltså inte. Däremot så var det en mycket intressant och underhållande resa till slutet. Jag skulle inte ha något emot om David Zinc dyker upp i fler böcker.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,90 i genomsnitt (beräknat på 83 803 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Processen: Kulturbloggen, DAST Magazine och Lottens bokblogg (engelsk utgåva)

Bok: Offermossen av Susanne Jansson

Författare: Susanne Jansson
Titel: Offermossen
Genre: Thriller
Antal sidor: 295
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 december 2020




Första meningen: Framåt kvällen började det blåsa upp.

Baksidetext
I Mossmarken, i den ödsliga trakten mellan Dalsland och Värmland, begravdes en gång i tiden offer till gudarna. Hit kommer den unga biologen Nathalie för att göra fältexperiment till sin doktorsavhandling om våtmarker. Snart står det dock klart att hennes egentliga ärende är mer personligt, och när en vän hittas halvt medvetslös och nedsjunken i mossen korsas hennes väg med den internationellt erkända fotokonstnären Maya Linde som även arbetar som polisfotograf. I takt med att Maya börjar intressera sig för de märkliga saker som sker ute på mossen, samlar Nathalie mod att konfrontera sitt förflutna. De rör sig båda fram genom minnets och markernas djupa lager, mot chockerande upptäckter och länge dolda sanningar.

Det mest märkvärdiga med torvmossar som den i Mossmarken är inte att järnålderns folk begravde människooffer till gudarna i dem, utan att kropparna inte förmultnar – hår, kläder och anletsdrag bevaras genom årtusenden. Rykten säger att de döda i Mossmarken därför aldrig kommit till ro. Att de ständigt hungrar efter nya offer, och att människor försvinner spårlöst än idag.

Min kommentar
För en faslig massa år sedan var det ett gäng bokbloggare som läste och gillade Offermossen. Om jag inte minns fel. Mer än så behövdes inte på den tiden så jag köpte den, naturligtvis. Det här var i december 2017. På hösten 2021 dök den upp i Hett i hyllan och då tyckte jag att det började bli dags att läsa den. Lite drygt fyra år senare är det alltså dags.

Detta är en mycket långsam och suggestiv berättelse, vilket i mitt tycke är en fantastisk kombination. De två passar så bra ihop. Den är inte läskig som skräck, men mystisk så att den blir lite obehaglig. Potentialen är riktigt hög.

Miljön är fantastisk och passar utmärkt till det som händer. Den är lite lagom trolsk och kuslig. Stämningen är nästan magisk när de är ute på mossen. Alldeles särskilt gillar jag att lite av det mystiska får vara kvar. Att man inte är helt säker.

Karaktärerna beter sig generellt mer än lovligt underligt. En del saker de gör, liksom några skeenden, känns som utfyllnad. För att ... ja, jag vet faktiskt inte. Kanske för att locka en annan typ av läsare. Det var också uppenbart vem det var meningen att man skulle misstänka. Jag blir i alla fall inte engagerad och jag bryr mig egentligen inte om dem.

Den historiska tråden var mer intressant och spännande att läsa om. Det var dessutom den som innehöll nyckeln till det mesta. Upplösningen av den var inte direkt överraskande, men ändå lite oväntad.

Själva berättandet var nog åt det poetiska hållet, det är väldigt vackra miljöbeskrivningar. Vilket jag ju inte brukar gilla, men här funkade det. Tyvärr så var dialogen ibland åt det pinsamma hållet.

Offermossen är en väldigt tunn och snabbläst bok som egentligen har alla de rätta ingredienserna, men den lyckas aldrig ta tag i mig på riktigt. Själva utförandet passar inte mig så bra. Jag blir lite sugen på att läsa något mer av henne, men tyvärr så hann hon bara skriva en till innan hon avled 2019.

På Goodreads hade den 3,44 i genomsnitt (beräknat på 2 406 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Offermossen: Tofflan, Tankar från en samlares hjärna och Jennys bokhylla

Bok: Bara betydelsefulla dör av Varg Gyllander

Författare: Varg Gyllander
Titel: Bara betydelsefulla dör
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 346
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: CSI Stockholm 2
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2010
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 december 2020




Första meningen: Kölden trängde upp genom de tjocka sulorna.

Baksidetext
Kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin dras in i en utredning som spretar åt alla håll, politiska och privata. Levin tvingas mot sin vilja att gräva i den döde nazistens förflutna och konfrontera otäcka familjehemligheter. Samtidigt blir frågetecknen alltfler: Vem är den rökande mannen vid mordplatsen, och vad händer egentligen bakom dörrarna i det ökända Örnnästet?

Holtz arbetar som vanligt med en blandning av noggrannhet och spontana infall. Gåtans lösning ligger fortfarande långt borta, men julen kommer allt närmare och Holtz kämpar med sina ensamhetskänslor. Hans kärlekshistoria med den unga praktikanten Nahid sätter spår och får honom att begå ett fatalt misstag.

Min kommentar
Alla julböckerna gick så otroligt snabbt att läsa så det var fortfarande ganska mycket månad kvar när jag hade läst dem plus en till. Men det är ju kul att läsa böcker som utspelar sig runt jul, även om de inte är rena julböcker. Jag hittade ju två deckare som kunde passa och den andra av dem var Bara betydelsefulla dör.

Jag har ju läst ett par andra böcker av den här författaren tidigare, bland annat första delen i den här serien. Den innehöll några av mina käpphästar och glädjande nog så verkar de största problemen jag hade med den vara ett minne blott. Jag upplever att jag får information samtidigt som polisen får den, i alla fall oftast. Den som visar sig vara gärningspersonen dyker upp hyfsat tidigt. Okynnesförklaringarna av i stort sett allt är också borta. Känslan av filmmanus är dock kvar, men inte i lika hög grad.

Någon egentlig utredning kan jag inte påstå att det finns, inte ens någon kriminalteknisk. Eller jo, det finns, men inte särskilt mycket. Holtz ägnar sig mest åt privata saker. Pia Levin ... jag vet inte riktigt vad hon gör. Man har fortfarande inte fått veta något matnyttigt om henne. Hon har en del väldigt starka åsikter om vissa saker, men man får inte veta vad de grundar sig på. Faktum är att jag inte gillar vare sig Holtz eller Levin och jag har riktigt svårt att hålla isär dem, vem som är vem. Båda dessa saker kan bero på att jag inte förstår varför de agerar som de gör, eftersom jag inte har en aning om vad som driver dem.

Kärlekshistorien med Nahid verkar vara på upphällningen och det tycker jag känns ganska skönt. Lite undrar jag ju om det är hon som ringer från ett okänt iranskt nummer. Vem skulle det annars vara? Vad vill hon? Men på riktigt, besöket av hennes far blev bara för mycket för mig.

För mig var det ganska uppenbart vem som var gärningspersonen. I verkligheten är det ju inte så lätt att peka ut en skyldig, men i bokens värld är det betydligt enklare. När det dyker upp en karaktär, utan synbarlig anledning, då vet man. Det spelar ingen roll hur många rökridåer man lägger ut.

Johans motiv att ta på sig skulden för misshandeln är helt obegripligt för mig. Han verkar ju inte ens ha försökt förklara vad som hände. Jag kan tycka att det är ganska dåligt att det inte klarläggs. Det är ju liksom det som lägger grunden till allt som händer. Förmodligen fanns det ingen trovärdig förklaring, men det var tvunget att vara så för handlingens skull. Om det tycker jag inte.

I det här fallet så får både Holtz och Levin (mest Levin) utföra saker som "riktiga" utredare brukar utföra. Jag vet inte hur trovärdigt det är att kriminaltekniker måste hjälpa till med, exempelvis, förhör. Det är ju liksom två helt olika yrken och två helt olika kompetenser. Och förmodligen personligheter. Det borde inte ge något bra resultat, tycker jag.

Bara betydelsefulla dör är inte en av de där råa deckarna. Här finns inget frossande i blod eller våld, vilket är ganska skönt. Nu har jag bara en oläst del kvar i den här serien och det återstår att se när den blir läst.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,39 i genomsnitt (beräknat på 54 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Bara betydelsefulla dör: Tankar från en samlares hjärna, Tofflan och Läsa & Lyssna

Bok: Försvararen av Anna Karolina

Författare: Anna Karolina
Titel: Försvararen
Genre: Thriller
Antal sidor: 336
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ebba Tapper 1
Förlag: Bokfabriken
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 19 december 2020




Första meningen: "En av oss kommer att dö idag", säger Jasmine, placerar sina svagt rosamålade läppar runt sugröret och tar en sipp av sin Gin Fizz.

Baksidetext
"En av oss kommer att dö idag." Det är julafton när Jasmine Moretti yttrar de ödesdigra orden till sin tvillingbror Nicolas. Han viftar bort henne, och tillsammans firar de av julen inne på pubens toalett med ett par linor kokain, och fortsätter festen tills de däckar hemma i Jasmines soffa. Bara en av dem vaknar igen.

Den uppsagda polisen Ebba Tapper väcks av ett envist knackande på dörren och släpar sig ut till hallen. I trapphuset står den beryktade advokaten Angela Köhler som just tagit sig an en medialt uppmärksammad klient. Hon behöver Ebbas hjälp och godtar inte ett nej. Plötsligt är Ebba biträdande jurist i Sveriges just nu hetaste mordutredning.

Brutalt kastas hon in i fallet och tvingas konfrontera både sina tidigare kollegor och orsaken till varför de frös ut henne. Det blir en maktkamp där bägge sidor vill vinna. Men frågan är vem som vill det mest.

Min kommentar
Efter att ha läst fem fluffiga julböcker på raken så var jag faktiskt lite less på fluff. Om man kan bli det. Jag saknade mord och mörker. När jag sökte efter "julafton" i bokprogrammet så dök det upp två (eller tre faktiskt, men den tredje är sjätte delen i en serie som jag inte har läst) böcker som utspelar sig i jultid eller där omkring. Sagt och gjort. Försvararen fick bli den första.

Detta är första delen i serien om den före detta polisen Ebba Tapper, som blir biträdande jurist på en advokatbyrå. Jag har läst flera böcker av Anna Karolina tidigare och de har allihop varit bra eller ganska bra. Även denna började i alla fall väldigt lovande.

Min allra första tanke var "åh nej, inte ännu en (före detta) alkoholiserad polis". Något senare kom "åh nej, inte ännu en kriminell inom rättsväsendet". Jag ogillar i högsta grad att läsa om sådana. Faktum är att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med detta. Med tanke på att Anna Karolina har ett förflutet som polis. Är det så här det är? Är det så här hon vill ha det? Jag fattar inte. Jag antar att det är för att göra dem "intressanta", men för mig blir de bara osympatiska och inga jag vill spendera tid med. De är inte ett dugg intressanta, snarare som alla andra litterära poliser. Kanske är det jag som är konstig, som inte vill läsa om kriminella poliser och jurister.

Ebba super till i varenda avsnitt hon är med i. Eller så är hon redan dyngrak. Angela ... ja, hon super väl inte, men hon pysslar med annat som jag inte gillar. Jag förstår inte heller hennes motiv till att anställa Ebba. Hennes "kvinnor stöttar kvinnor" är ju bara kvalificerat skitsnack. Normalt sett så borde båda två sitta inlåsta. Nej, karaktärerna är på tok för skruvade. Den enda som verkar normal är polisen Simon. Honom är det på riktigt synd om. Han hamnar i händerna på två galna kvinnor, slukas, tuggas och spottas ut.

Personligen så tycker jag att det var så uppenbart vem som var mördaren. Ingen beter sig så underligt om man inte har något att dölja. Vissa saker var så övertydliga att det är ett mysterium hur en polis/utredare kan missa dem.

Elefanten i rummet: Det var ett evigt tjat om den där låsta dörren. Uppenbarligen så låste sig dörren när man stängde den. Annars så hade den ju inte varit låst efter att Nicolas hade lämnat. Ändå undrade alla(?) (han) hur den kunde vara låst.

Försvararen blir lite för mycket av allt. Här finns psykisk ohälsa, missbruk av alla de slag, inklusive makt, sexuella övergrepp och alldeles säkert något mer som jag redan har glömt. Kanske hade det varit bättre att fokusera på bara något av dem. De två efterföljande delarna står redan i hyllan, men min stora undran är hur i hela friden Ebba ska kunna jobba kvar på advokatbyrån.

På Goodreads hade den 3,91 i genomsnitt (beräknat på 1 606 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Försvararen: Tofflan, Tankar från en samlares hjärna och Hobbybibliotekarien

Bok: Julmiraklet av Caroline Twamley

Författare: Caroline Twamley
Titel: Julmiraklet
Genre: Feelgood
Antal sidor: 247
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Julpärlor 1
Förlag: Seraf förlag
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: E-bok
Källa: Streamingtjänst
Utläst: 15 december 2025




Första meningen: Petter drog ett finger utmed Ingers bara överarm.

Baksidetext
Sommaren 1961 har Petter och Inger en svallande tonårsromans. De lovar varandra evig kärlek, trots att de kommer från helt skilda världar.

Sextio år senare flyr Daniel storstaden med brustet hjärta. I det slitna gamla torpet, som i annonsen beskrevs som en "vitmålad dröm", finner han inte bara mystiska gamla brev som ger honom bränsle till sin historiska roman. Han finner också Sara som bor i huset intill.

Sara bor ensam med sin livliga labrador. Efter att hennes mamma gått bort och relationen till systern blivit allt mer främmande har hon bara sin pappa kvar. Den stundande julen känns allt annat än lustfylld, tills hennes nyvunne granne kommer med ett förslag.

Min kommentar
Julböcker är mycket snabblästa, så redan i mitten av december hade jag nått fram till den sista planerade; Julmiraklet. Caroline Twamley gästade Feelgoodmässan i Lund förra året och det var nog det första jag hörde om henne. Nyfiken blev jag i alla fall och la till henne på min mentala lista. När jag letade efter julromaner så upptäckte jag denna, som är första delen i en serie, men den verkar vara fristående, på riktigt.

Något som jag tycker överanvänds i den här genren är det där med att folk är så otroligt snabba med att tolka vad de ser och hör. Återigen så drar man förhastade, och felaktiga, slutsatser och det stör mig nästan orimligt mycket. Jag vill ju gärna tro att en normalt funtad människa tar reda på hur det egentligen ligger till först, innan man fattar drastiska beslut.

Miljön gillar jag verkligen. Det påminner lite om där jag växte upp. Alla kände alla och ingen låste sin ytterdörr (eller bil). Boken befolkas av ytterst få karaktärer, jag tror aldrig jag har läst en bok med så få människor. Bara sex stycken. Och en hund. Det var ganska vilsamt faktiskt. Ford alltså, hunden, den är min absoluta favoritkaraktär. Han är den enda som känns normal. Människorna beter sig så märkligt.

Tyvärr så är det så att författaren använder sig av billiga trick som jag inte alls gillar. Den sorten där karaktärerna i boken vet något, men läsaren får inte veta. Till exempel brevet som Daniel hittade och även planeringen av julfirandet. Jag är osäker på om det är meningen att man ska bli överraskad av det "hemliga" när det avslöjas för läsaren. I så fall misslyckas det rejält. Det var ju väldigt uppenbart vad som stod i brevet och planen för julafton var väl inte direkt otydlig. Jag vill bli överraskad för att författaren är skicklig på att dölja ledtrådar. Inte för att information helt enkelt inte vidarebefordras. Det blir automatiskt poängavdrag för sådana tilltag.

Ett annat problem, tycker jag, är att det sker otroligt snabba förändringar i folks personligheter. Både Daniel och Gabriella gör typ helomvändningar på så där fem minuter. Det kan jag nog, utan att ljuga, säga att jag aldrig någonsin har varit med om.

Julmiraklet innehåller mycket julstämning, massor av snö och ännu mer romantik. Jag förstår att man har valt en titel som innehåller ordet mirakel. Det är verkligen en hel del mirakulös slump inblandat. Men visst, sådant händer ju i verkligheten också. Förmodligen så kommer jag att läsa de andra delarna i den här serien, under framtida jular.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,38 i genomsnitt (beräknat på 151 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Julmiraklet: Bokbesatt, Idas recensioner och Bokugglor

Bok: Den sista adventskalendern av Jenny Fagerlund

Författare: Jenny Fagerlund
Titel: Den sista adventskalendern
Genre: Feelgood
Antal sidor: 309
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: E-bok
Källa: Streamingtjänst
Utläst: 13 december 2025




Första meningen: Vindrutetorkarna svepte över rutan, och trots att de gick på max gjorde den fallande snön det omöjligt att se mer än någon meter framåt.

Baksidetext
Mitt i en snöstorm anländer Petra och hennes elvaåriga systerdotter till Nyponvikens handelsträdgård. En plats de aldrig besökt men som Petras syster berättade om innan hon dog och som hon bad Petra åka till om hon någonsin fick bekymmer.

Viveka som äger handelsträdgården tar emot dem med öppna armar och erbjuder Petra anställning. Sakta börjar Petra och Charlie vänja sig vid sin nya tillvaro och lär känna resten av byborna, men deras ankomst rör upp blandade känslor.

En morgon ligger en adventskalender utanför dörren. Den visar sig innehålla en berättelse om byns konstnär Lilly där varje lucka avslöjar en ny detalj om Lilly. Snart inser Petra att invånarna i byn döljer något och att adventskalendern är nyckeln till svaret.

Min kommentar
För två år sedan läste jag min första bok av Jenny Fagerlund och jag tyckte om den väldigt mycket. I år, när jag planerade att gå all-in på julen så letade jag upp en av hennes andra böcker, Den sista adventskalendern, eftersom jag gärna ville läsa något mer och det var den enda julboken jag hittade, förutom en som hör till en serie.

Mycket förvånad, och glad, blev jag när det visade sig att boken utspelar sig någonstans i nordvästra Skåne, i det fiktiva samhället Nyponviken. Efter att jag hade läst boken upptäckte jag att Nyponviken tydligen har inspirerats av Båstad, vilket kändes lite märkligt. Så liten stad är väl ändå inte Båstad så att alla känner alla?

Även i den här boken är sorgen ständigt närvarande, nu är det en syster som har dött. Jag tycker att beskrivningen av sorgen är bland det bästa i boken. Den beskrivs så bra, utan för många detaljer, vilket ger mig en chans att översätta det till mina egna känslor.

Här är det inte någon romantisk relation som står i fokus, den är bara en liten sidotråd. I stället är det den mellan Petra och systerdottern Charlie. Den är så fin och känns så naturligt och trovärdig beskriven. Jag kan så relatera till min systerdotter, även om jag inte behövde ta hand om henne. Förutom några helger när jag "lånade" henne. Relationerna med Viveka, Berit och Holger känns också mycket bra. Holger hade jag för övrigt velat veta mer om. Det känns som att det finns mer där.

Lite väl uppenbart var det nog, vad det var som pågick och även varför. Detaljerna visste jag ju inte, men alldeles tillräckligt för att jag inte skulle bli ett dugg överraskad. Det gör nu inte så mycket, för det är en fin historia som smyger fram. Dock är jag sanslöst trött på att folk i böcker (och filmer) hör eller ser något, som taget ur sitt sammanhang inte ser så bra ut, tolkar det och drar snabba (ofta felaktiga) slutsatser och bara lämnar. Varför i hela friden stannar man inte och bara frågar vad de menar? Jag förstår ju att det inte skulle bli så mycket till bok då, eller åtminstone en helt annan bok, men jag är så less på överanvändningen av det. Gör människor verkligen så i verkligheten? Allt löser sig emellertid mot slutet, väldigt snabbt och lätt, men så brukar det ju vara i den här typen av historia.

Av någon anledning så får jag en nästan akut och oemotståndlig lust att dricka varm choklad när jag läser. Ändå tror jag inte att de gör det i boken mer än högst två gånger. Och varför blir alla böcker med ett husdjur i handlingen automatiskt bättre? Nu var det visserligen en hund (en katt är ännu bättre), men det förhöjer mysfaktorn på något sätt.

Den sista adventskalendern berörde mig inte lika mycket som 24 goda gärningar, men detta är min typ av feelgood. En rejäl dos svärta och inte fokus på romantiska relationer. Det kommer helt klart att bli fler böcker av Jenny Fagerlund och jag tänkte nog ge mig på Gärdetböckerna. Så har jag en julbok nästa år.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,56 i genomsnitt (beräknat på 822 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Den sista adventskalender: Lottens bokblogg, enligt O och Evas boktankar

Bok: Snökaos och chokladpraliner av Anna Alemo

Författare: Anna Alemo
Titel: Snökaos och chokladpraliner
Genre: Feelgood
Antal sidor: 288
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Karat förlag
Utgivningsår: (original) 2024 (min) 2024
Format: E-bok
Källa: Streamingtjänst
Utläst: 10 december 2025




Första meningen: Berit nynnade för sig själv samtidigt som hon lyfte på blomkrukan och strök med trasan över fönsterbrädan.

Baksidetext
Julen står för dörren men Elin har fullt upp i Stockholm och har egentligen inte tid att vara ledig. Problemet är att hon har lovat sin mamma att komma hem till Lund och har inget annat val än att åka ner. När tågbiljetterna visar sig vara slutsålda tvingas hon ta sin lilla bil med de utdömda vinterdäcken. Men det är ju ändå aldrig snö i Skåne.

Sofia är trött på sitt arbete som lärare, trött på förhållandet med sambon som har gått i stå och trött på att tonårsbarnen tillbringar all vaken tid framför sina skärmar. Men i år slipper hon åtminstone vara ansvarig för julen och hon ser fram emot att fira i hemstaden och tillsammans med lillasyster Elin för ovanlighetens skull.

Berit har alltid älskat julen. Och i år blir den perfekt, för båda döttrarna kommer ner till Lund och ska fira i den nyinköpta villan. Nu har de äntligen plats för allihop och kan fira som när flickorna var små! När ett snöoväder drar in över södra Sverige kastas planerna omkull. Att lämna Lund när julhelgen passerat är inte att tänka på, och alla får fortsätta samsas under samma tak. Uppdämda känslor puttrar under ytan och kaoset hotar att bryta ut även inomhus.

Min kommentar
Av Anna Alemo har jag läst en bok tidigare, som visserligen var både humoristisk och charmig, men lite för mycket buskis för mig. När sedan en pålitlig bloggare (nu är det dig jag tittar på igen @lottengl) rekommenderade Snökaos och chokladpraliner när jag bad om tips på svenska julböcker så hamnade den automatiskt på min läslista. Ganska högt prioriterad.

Den här boken ger mig lite samma känsla som filmen Tomten är far till alla barnen, dock så är boken inte alls lika hysterisk som filmen. Tack och lov. Det bästa med Snökaos och chokladpraliner är emellertid att det bara är ett litet, litet kärleksfrö med. Så litet att det knappt är värt att nämna. Det är mycket ovanligt, men ack så skönt. För oss som inte går igång på romantik i böcker.

Karaktärerna känns realistiska, åtminstone nästan alla. Vilket får mig att tänka på ... vem i hela friden ger en 3D-printad miniatyrversion av sin (berömda) dildo till grannen i julklapp?! Det är ju bara för gränslöst. Hela Gunilla är för gränslös.

Igenkänningsfaktorn är mycket hög, vid flera tillfällen. Det där desperata i att försöka återinföra/hålla fast vid gamla traditioner. Och teknikfantasten som vill programmera varenda lampa, som gör det omöjligt att tända lampor där och när man faktiskt behöver dem och tvärtom. För att inte tala om när tekniken av någon anledning fallerar. Så irriterande. Sofias och Svantes relation är så bra beskriven. Precis så är det. Den ena tror/antar/förutsätter något som den andra tänker och agerar utifrån det, vilket gör att den andra tror/antar/förutsätter något som den första tänker. Och så vidare. Båda tycker dessutom att den andra borde vara tankeläsare.

Förväntningarna på en perfekt jul kan ju ta död på vilken julglädje som helst. Speciellt om förväntningarna är någon annans och mest upplevs som ett tvång av alla andra. Julen är väl den mest traditionstyngda högtid vi har, men vissa saker kan faktiskt ändras till det bättre. Som att byta ut Aladdin-asken mot Paradis, eller som nu, de senaste åren, strunta i dem båda två och välja någon god choklad i stället.

Snökaos och chokladpraliner är en spin-off på en annan serie, den om Frida och Mårten. Jag är osäker på om jag vågar läsa den. Gunilla kanske förekommer mer där, vilket nog är troligt eftersom Frida är hennes dotter. Och Gunilla alltså, hon är bara för mycket.

Snökaos och chokladpraliner mysig, rolig, charmig och engagerande (i betydelsen att jag bryr mig om dessa människor och vad som händer dem), men den lyckas inte beröra mig på det sätt som krävs för ett högre betyg. Det är mycket hög julstämning och massor av snö, två baskrav kan man nog säga.

På Goodreads hade den 3,74 i genomsnitt (beräknat på 85 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Snökaos och chokladpraliner: Read with Amila, malins bokblogg och Boktanten

Bok: Jul på Katthotellet av Jessika Devert

Författare: Jessika Devert
Titel: Jul på Katthotellet
Genre: Feelgood
Antal sidor: 313
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Katthotellet 3
Förlag: Printz Publishing
Utgivningsår: (original) 2024 (min) 2024
Format: E-bok
Källa: Streamingtjänst
Utläst: 7 december 2025




Första meningen: Jonna tog Anitas händer och såg henne i ögonen.

Baksidetext
Räkholmen har bäddats in i snö, men trots vintervädret håller Jonnas katthotell öppet. Ön rustar för julmarknad, tennisbanan spolas för att bli en skridskobana och alla planerar inför julafton – men Jonna är osäker på hur hon ska fira i år.

När Jonnas lillasyster Josefin dyker upp och vill sova på hennes soffa tvingas Jonna lära känna sin syster på nytt. Men det mest oväntade besöket står Viktor för – Jonnas lömska ex som en gång i tiden lurade henne på en stor summa pengar. Han hävdar att han söker försoning – men kan Jonna verkligen lita på honom?

När den 24:e närmar sig måste Jonna ta stora beslut för att rädda sin egen jul. Men kanske har hennes vänner andra idéer …

Min kommentar
Vissa (alla?) feelgoodserier löser ju det här problemet med att hitta julböcker att läsa till jul. Kanske är det så att alla sådana, med självaktning, har en julbok. I alla fall så är det tacknämligt att liksom bara ta nästa bok i serien och så har man en mysig julbok. Som i serien om Katthotellet på Räkholmen. Tredje delen, Jul på Katthotellet, passade perfekt i december.

Egentligen så är den här boken inte speciellt julig, bara alldeles i slutet. Faktum är att det mestadels är en massa ältande av icke-problem av Jonna. Och alltså, jag trodde att jag var "bra" på katastroftänk, men Jonna är verkligen en mästare på det. Där ligger jag i lä.

Miljön är ju, som vanligt, fantastisk och den är är en av anledningarna till att jag fortsätter läsa. Här är det vinter, och då menar jag en riktig vinter. Det är mysigt med massor av snö och kyla, men inte särskilt trovärdigt på Västkusten. Nåja, jag kunde inte bry mig mindre 🙂

Jonna verkar vara den typ av person som helt enkelt inte klarar att vara ensam. Något alla borde öva på, tycker jag. Hon kan dessutom vara en av de mest veliga och hjälplösa karaktärer jag har råkat på. Hon klarar inte riktigt att fatta beslut, inte förrän hon mer eller mindre tvingas till det. Och då blir det inte sällan fel. Väldigt ofta gör hon mig mycket irriterad. Hon är så tafatt när det gäller Viktor att jag blir mörkrädd. Hennes beslut att inte berätta ... ja, där hade hon nog otur när hon tänkte.

Bortskämda lillasyster Josefin hade jag eventuellt kastat ut. Det minsta jag hade gjort skulle att åtminstone ha informerat henne om att hon inte var där på semester. Varför hon ens var där var oklart. Att det som hänt skulle ha hindrat henne från att vara i sin egen lägenhet verkar ju bara krystat.

Det är mysigt att läsa om vänskapen mellan de här ganska udda fåglarna. Jag blir glad av att Jonna har så många fina människor i sitt liv. Hon behöver det. Samtidigt så är jag lättad över att hon inte är min kompis för jag hade nog blivit tokig på henne. Ibland blir det för mycket och på riktigt, [spoiler]vem friar efter typ ett halvår? Längre tid kan det ju inte ha gått. De bor ju inte ens ihop[/spoiler].

Nej, Jul på Katthotellet är inte fristående, inte ett dugg. Den hänger väldigt tätt ihop med de tidigare delarna. Nu undrar jag ju mest om det blir fler delar. Det här skulle kunna vara ett bra avslut, men något säger mig att detta inte är det sista vi hör från Räkholmen.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,20 i genomsnitt (beräknat på 79 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Jul på Katthotellet: enligt O och Boktanten

Bok: Juleljus för vilsna själar av Siri Gustafsson

Författare: Siri Gustafsson
Titel: Juleljus för vilsna själar
Genre: Feelgood
Antal sidor: 302
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Tidersrum 1
Förlag: Printz Publishing
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: E-bok
Källa: Streamingtjänst
Utläst: 4 december 2025




Första meningen: Barnens klara röster steg mot taket i den gamla träkyrkan.

Baksidetext
En grå novemberdag får Cecilia, en fyrtiotvåårig musikalartist vars stjärna är i dalande, ett anonymt mejl. Mejlet innehåller en länk till en annons på Hemnet - det visar sig att den gamla skolbyggnaden i Tidersrum utanför Kisa, där Cecilia växte upp, är till salu. På ren impuls lägger Cecilia ett bud.

Medan snön börjar falla återvänder Cecilia till den idylliska byn. Och kvar finns en hel del karaktärer som Cecilia minns. Helge är byns pensionerade kyrkvaktmästare, men han är också en man som bär på en hemlighet. Och så Elon - hennes gamla barndomsvän som nu blivit fårabonde och pappa. Hon inser snart att hon fortfarande har känslor kvar för honom, men inte kan hon väl komma på det så här trettio år senare?

För att återknyta banden till sin hemort bestämmer sig Cecilia för att bjuda in hela samhället till ett stort kalas på julafton. Men under förberedelserna stöter hon på många hinder och vad hände egentligen med den gamla lärarinnan som bodde i huset innan Cecilia? Och vem skickade henne det där mejlet med bostadsannonsen?

Min kommentar
Då var det dags att ta sig an de där julböckerna som jag planerat in för så gott som hela december. Först ut var Juleljus för vilsna själar. En bok jag inte kände till, men fick rekommenderad när jag bad om tips.

I mitt tycke så är den här historien mer romance än feelgood. För mig, som inte uppskattar "kärlekstrams" något speciellt, så blir det för mycket av den varan. Det går alldeles utmärkt att skriva feelgood utan att ha romantik som huvudfokus. Det vet jag med bestämdhet för jag har läst några sådana. Men särskilt vanliga är de inte.

Elefanten i rummet måste jag ta upp. Är det bara jag som reagerar över ett spontanköp av stor gammal skola? Ett hus är ju inte något som man bara känner för att köpa och så gör man det. Väldigt snabbt gick den affären också. Kan jag tycka. Ganska säker är jag också på att jag hade haft svårt att tycka att byggnaden var mysig. En tom skola är bland det läskigaste jag vet. Även om det nu var ett tag sedan den tjänstgjorde som det.

Karaktärerna är väl de som är bäst i den här boken. Jag gillar dem, men både Cecilia och Elon beter sig som om de fortfarande är tolv år gamla. Som de var senast de träffades. Cecilia är lite väl snabb med att dra slutsatser om saker som hon inte har en aning om. Lika snabb som när hon köper ett hus. Helge är den jag gillar mest, främst för att hans historia är den som berör mig mest, men också för att han är en liten mini-Ove. Jag är svag för gamla kantiga gubbar, verkar det som.

Mest uppskattar jag att det är lite äldre människor i handlingen, eller egentligen är det flera generationer faktiskt. Huvudpersonerna är väl 40+, uppfattar jag det som. Den stora hemligheten, som har med Helge att göra, känner jag mig lite kluven till. Jag tror att jag skulle vilja veta, men man vet ju inte om sanningen kan förstöra mer än den hjälper.

Juleljus för vilsna själar är mysig, med väldigt mycket snö och en hel del julkänsla. Förutsägbarheten tänker jag inte klaga på. Den hör till. Detta är första delen i en serie och även andra boken är en julbok. Den får det nog bli nästa år d för jag vill ju veta hur det ska gå för dem.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,41 i genomsnitt (beräknat på 224 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Juleljus för vilsna själar: Västmanbok, Feministbiblioteket och Mias bokhörna

Bok: En rysk gentleman av Karin Alfredsson

Författare: Karin Alfredsson
Titel: En rysk gentleman
Genre: Thriller
Antal sidor: 313
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ellen Elg 6
Förlag: Brombergs
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 1 december 2025




Första meningen: De blir fler och fler, de unga männen som strömmar upp från metron och ut i vinterdunklet.

Baksidetext
Efter att tidigare ha varit förlossningsläkare arbetar Ellen Elg nu inom hemsjukvården. Det är intressant, men kanske inte så spännande. När så Ellen får erbjudandet att åka till Sankt Petersburg och föreläsa för kvinnliga läkare om mödrahälsovård, tackar hon ja. Äntligen ska hon få göra något som verkligen gör skillnad.

I Sankt Petersburg finns Masjenka som, efter ett långt liv i samhällets utkant flytt till sin nya kärlek, läkaren och gentlemannen Oleg. Men någonting är allvarligt fel. Korruption och förljugen kvinnosyn leder till brutalt våld med oväntade konsekvenser. Masjenka förstår snart att burar kan byggas även av rosor och champagne.

Min kommentar
För nästan tolv år sedan läste jag vad jag då trodde var den sista delen om Ellen Elg och blev nästan lite löjligt glad när det kom ännu en bok i serien. En rysk gentleman släpptes 2021, tio år efter förra delen, så jag gissar att jag inte var ensam om att tro att det inte skulle bli någon mer. Hur glad jag än blev så har det dröjt tills nu för att läsa den.

Först får jag ju erkänna att jag blev lite irriterad på att baksidetexten var missvisande, men det var jag som hade läst slarvigt. Ellen är nästan bara i Sverige och åker inte till Ryssland förrän boken nästan är slut. Det finns ju faktiskt en del att ta upp även här. I stället får vi följa en annan karaktär i Ryssland. En som har lockats dit av en, till synes, rysk gentleman. Det är faktiskt ganska läskigt att läsa de här bitarna, nu när man vet hur det har blivit.

I början av boken så var jag faktiskt lite besviken, men sedan så växte historien på mig. Nästan omärkligt. Det är i alla fall väldigt tryggt och bra att läsa böckerna om Ellen Elg. Jag vet att jag kommer att bli väl omhändertagen och behandlas med respekt, alltså inte dumförklaras. Jag får lov att både tänka och känna själv. Det är jag tacksam för.

Ellen tampas med mer vardagliga problem än hon brukar, i stället för de stora frågorna. Lite uttråkad är hon allt i sitt trygga Svensson-liv. Men precis som vanligt så handlar det om utsatta kvinnor, i den svenska hemvården så väl som i Ryssland. Jag vill inte avslöja för mycket, det är bra att inte känna till så mycket. Då får man chansen att tänka själv. Trots det mörka stråket så är det i alla fall en hoppfull historia. För här finns kvinnor som hjälper kvinnor.

I efterordet så nämns det att researchen blev lidande, på grund av pandemin. I stället för att göra den själv så fick Karin Alfredsson lita på andra källor och det kan nog vara på grund av detta som jag upplever att hemskheterna inte är lika beskrivande som vanligt. Det kanske blir mest bara fakta när man inte gör det själv.

En rysk gentleman är ingen deckare, i egentlig mening. Det finns visserligen ett mord, men det känner bara läsaren till. Precis som vanligt så är allt viktigt sant. Jag tycker nog att hela den hör serien borde vara obligatorisk läsning i skolan. Om inte annat så får man perspektiv på det som man själv upplever som stora problem.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,55 i genomsnitt (beräknat på 65 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om En rysk gentleman: Tankar från en samlares hjärna och Feministbiblioteket

Bok: Oväntat besök på Star Street av Marian Keyes

Författare: Marian Keyes
Titel: Oväntat besök på Star Street
Genre: Feelgood
Antal sidor: 598
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The brightest star in the sky
Översättare: Katarina Jansson
Serie: -
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 november 2025




Första meningen: Första juni, en fin sommarkväll, en måndag.

Baksidetext
Vem - eller vad - är det som håller ett vakande öga på de boende på Star Street 66 i Dublin? Hur det än ligger till med den saken så kommer denna mycket speciella gäst att föra med sig många omvälvande överraskningar för husets invånare: en del ovälkomna, andra angenäma.

På översta våningen bor musikbolagschefen Katie som tillbringar sina dagar med att hålla gårdagens rockstjärnor kort och fundera över hur mycket cheesecake det går åt för att äta ihjäl sig.

Under henne delar ett par muskulösa polacker lägenhet med en gatsmart tjej som heter Lydia. Hon har en vass tunga och en ännu skarpare hjärna, men trots det några oväntade svaga punkter.

På första våningen bor Fionn - en trädgårdsmästare som föredrar palsternackors sällskap framför människors. Men han ser ut som en prins hämtad direkt ur sagans värld och när han oväntat erbjuds en egen tv-show kastas han plötsligt rakt in i strålkastarljuset.

På bottenvåningen bor Matt och Maeve som är Väldigt, Väldigt Kära och som håller sin desperation på avstånd genom att i all välmening och slumpmässigt göra snälla saker.

Men en mystisk besökare har precis landat på Star Street 66 och stora förändringar är på gång. Gamla hemligheter är på väg att komma upp till ytan och medföra kärlek, tragik och oväntad optimism. Livet kommer aldrig att bli detsamma.

Min kommentar
Ända sedan jag läste min första bok (Vattenmelonen, 2002, som fick mig att skratta högt) av Marian Keyes så har hon varit lite av en favorit. Allra bäst har jag tyckt om böckerna om den knäppa familjen Walsh, men Oväntat besök på Star Street hör inte till den. Det enda negativa jag egentligen har att säga om hennes böcker är att de är onödigt långa.

Marian Keyes är en fena på att berätta sorgliga saker, men på ett roligt sätt. Den här boken är inget undantag. Tonen genomsyras av humor, åt det ironiska/sarkastiska slaget. Min favorit. Och det är inte alls så att det sorgliga blir mindre sorgligt för att det är roligt berättat. Tvärtom.

Här finns en uppsjö av karaktärer, av vilka bara en handfull är viktiga. De flesta beter sig minst sagt underligt. Männen är särskilt märkliga. Inte på ett bra sätt. De stalkar och tvingar sig på och behandlar kvinnor som att de inte själva vet vad de vill. Kvinnorna är i de flesta fall tuffa och tar ingen skit, men sedan ger de ändå efter. Med det sagt så är det mycket humor inblandat, men beteendet lämnar en lite dålig smak. Min favorit är solklart den enda icke-hysteriska karaktären, Jemima 88 år, och hennes hund, Gramse (i original Grudge).

Man hoppar friskt både på tidslinjen och mellan karaktärer. Ibland känns tillbakablickarna en aning krystade, men det beror främst på den så kallade berättaren. Det perspektivet är jag inte alls glad i. Det känns som tekniskt fusk och det var ju inte ett dugg mystiskt. Det var ju uppenbart vad den okända var. Det känns också som att författaren har försökt klämma in för mycket. Man behöver inte behandla alla problem i samma bok.

Det finns så mycket här som inte hade behövt vara med. Flera trådar/karaktärer hade med lätthet kunnat strykas, utan att påverka historien. Förutom till det bättre då. Berättaren hade jag inte saknat en enda sekund. Boken är inte på något sätt tråkig eller trist, bara lite väl utdragen, och lockar alltid till vidare läsning.

Oväntat besök på Star Street är en sorglig historia. Upptäcker man efter ett tag och det blir mer och mer, ju längre in man kommer. De nästan 600 sidorna bara flyger fram, men den lyckas inte beröra mig på riktigt. Trots allt så är det en intressant historia ändå. Främst tack vare språket. Det blir liksom roligare att läsa när det är kul skrivet. Detta är inte hennes bästa bok, men inte heller hennes bästa.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,69 i genomsnitt (beräknat på 28 976 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Oväntat besök på Star Street: Stories from the city, stories from the sea, hyllan och med näsan i en bok

Bok: Den som fruktar snön av H S Palladino

Författare: H S Palladino
Titel: Den som fruktar snön
Genre: Thriller
Antal sidor: 344
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Den som frykter snøen
Översättare: Kalle Hedström Gustafsson
Serie: Bjørk Isdahl 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2023
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 november 2025




Första meningen: Allt jag är rädd för dyker upp, levande och detaljerat.

Baksidetext
Terapeuten Bjørk Isdahl har stämt träff med en av sina tidigare klienter vid namn Azora. Väntan i den mörka höstkvällen förvandlas till en mardröm när Azora faller från taket på byggnaden bredvid och Bjørk blir vittne till hennes död.

Nästa dag får hon besök av polisen, som på offret har hittat ett foto av Bjørk med orden: Jag vet varför du har mardrömmar. Att Bjørk har mardrömmar är helt sant; däremot har hon aldrig berättat för någon om dem ...

Osäkerheten kring vad som egentligen inträffat växer. Både polisen och Bjørk börjar utreda sambandet mellan henne själv och Azora, och om det kan finnas en koppling till dödsfallet - som snabbt visar sig vara allt annat än ett självmord.

Min kommentar
En bok som har stått i hyllan ett bra tag är Den som fruktar snön och sanningen är väl att det har tagit emot lite att läsa den. Först var det nog något i beskrivningen av handlingen (jag minns inte längre), men den dök upp som en överraskning. Sedan var det en del inte jättepositiva recensioner som gjorde att den inte direkt lockade.

Det mest positiva med boken är att jag egentligen aldrig är riktigt säker på om Bjørk är en opålitlig berättare, om allt bara händer i hennes huvud, eller om det som sker är verkligt. Det är ganska bra gjort, men beror nog mest av allt på att man faktiskt inte kommer nära Bjørk. Jag får inte veta något (som jag tycker är) viktigt om henne.

För mig är det fullständigt omöjligt att inte bli irriterad på Bjørk. Hon beter sig som en person helt utan konsekvenstänk, men med en otroligt stark dödslängtan. Hon har ingen som helst självbevarelsedrift. Hon verkar vara helt emotionellt avtrubbad. Hon är nära att dö ett flertal gånger, men reagerar knappt. Vid något tillfälle undrar hon inte ens vem som räddade henne. Trots att man följer henne hela tiden, till och med är inne i hennes huvud, så verkar hon inte ha något liv. Hon gör överhuvudtaget ingenting som vanliga människor gör. Inte heller har hon några personliga egenskaper, förutom dödslängtan och en benägenhet att ägna sig åt mörka grubblerier. Det gör att jag inte har en aning om vem hon är. Min stora fundering är hur i hela friden hon har lyckats ta sig igenom en psykologutbildning (för en sådan hade hon väl?) och sedan klarat av att jobba som terapeut i många år.

Hennes trassliga bakgrund förstår jag inte helt och hållet. Speciellt inte det där avskedet från polisen. Det vore ju förfärligt om en profilerare inte fick ta fel. Profilering är ju ingen exakt vetenskap. Där tycker jag att de behandlade henne rent svinaktigt, när de lät henne ta hela skulden. Vilket för övrigt inte känns helt trovärdigt. Inte heller förstår jag Bjørks föräldrars agerande, men så måste det ju vara för att det skulle bli en bok.

Boken är ganska dåligt korrekturläst, med saknade ord och stavfel. Det värsta felet är dock att det blir lite förvirrat med släktskapet till Espen. Vid minst ett tillfälle så är Bjørk brorsdotter till honom. Några sidor längre fram är han hennes morbror. Naturligtvis är han Bjørks morbror. Han var ju bror till Bjørks mamma. Att det är morbror vet ju till och med jag, som har löjligt svårt för vad olika släktskap heter.

Den som fruktar snön tappar en del på att huvudpersonen förblir ganska anonym genom hela boken. Det kan vara så att det är meningen, för hon har ju varit med om en del och vem vet vad ett sådant trauma gör med en människa. I så fall är det skickligt gjort, men jag är inte så glad i den typen av människa. Tydligen ska detta vara första delen i en serie om Bjørk, men andra delen är inte översatt till svenska.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,66 i genomsnitt (beräknat på 285 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Den som fruktar snön: Lottens bokblogg, hyllan och DAST Magazine

Bok: Dödens hemligheter av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: Dödens hemligheter
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 327
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Secrets of death
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ben Cooper & Diane Fry 16
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 november 2025




Första meningen: Detta är dödens första hemlighet.

Baksidetext
Invånarna i Peak District är vana vid att turister strövar omkring bland de böljande kullarna och vindlande dalarna. Men den här sommaren dyker en annan typ av besökare upp, och lämnar efter sig ett spår av döda kroppar och hemligheter.

En serie självmord i området kastar in kriminalkommissarie Ben Cooper och hans team i Derbyshire i en kapplöpning mot tiden för att hitta ett samband mellan till synes slumpartade handlingar. De har ingen chans att förutse var nästa kropp ska dyka upp. Samtidigt upptäcker Diane Fry vid polisen i Nottingham att ett nyckelvittne har försvunnit.

Vad är dödens mystiska hemligheter? Och är det så att något av offren inte alls tog sitt eget liv?

Min kommentar
För en väldig massa år sedan (2012) upptäckte jag Stephen Booth och började samla på mig hans böcker om poliserna Cooper och Fry. De har haft en förvånansvärd hög nivå, tycker jag, men nu när jag har kommit till den sextonde delen, Dödens hemligheter, så känner jag nog att det kunde ha varit dags att runda av. Eller det borde kanske ha gjorts redan för någon bok sedan.

Faktum är att just den här boken hade kunnat platsa bland turistbroschyrerna. Det har visserligen alltid varit mycket miljöbeskrivningar genom hela serien, men nu blev det för mycket. Ibland fick jag känslan att Booth skrev den för att kunna beskriva Peak District in i minsta detalj. Varje väg, kulle, flod. Till och med vilken busslinje som går vart. Väldigt ofta så passar inte de bitarna alls in i det som händer och sker just då. De är bara insprängda på ett högst onaturligt sätt.

Det som har gjort den här serien så bra är relationen (eller icke-relationen) mellan Ben och Diane. I de senaste böckerna så har de dock inte jobbat ihop. Och det är så trist. Det känns överhuvudtaget inte som en Cooper och Fry-deckare när de jobbar på varsitt håll. Tack och lov så måste de (försöka) samarbeta, men det dröjer långt in i boken. Alltså, Cooper är ju trevlig, men utan Fry så är han faktiskt ganska trist. En ljuspunkt är att favoriten Murfin gästspelar. Det uppskattar jag.

En annan liten ljuspunkt är när Cooper besöker en anhörig till ett av offren och reagerar på att det inte finns några böcker. Men väl en gigantisk TV. Reflektionen är att han har hört att man inte ska lite på människor som har en TV-apparat som är större än deras boksamling. En bra grej att ta med sig, tycker jag. Och ja, det här hushållet klarar sig 😁

Att läsa den här boken är emellanåt som att läsa ett inlägg i debatten om dödshjälp och ibland blir den lite föreläsande. För mig är det kanske lite oklart vad brottet egentligen var. I vilket fall så var det inte alls det som boken handlade om. Det som var själva brottet finns bara i bakgrunden och nämns nästan inte. Kanske är det på grund av alla dessa oändliga miljöbeskrivningar som allt blir lite diffust. Det är på gränsen att det är mer om miljön än faktisk handling.

Lite osäker är jag också på om allt verkligen går ihop. Vem gjorde egentligen vad? Framför allt varför? Motivet (eller om det nu var motiven) kändes oerhört långsökt. Även verkställandet, eller vad man nu ska kalla det, känns ansträngt.

Trots mina invändningar mot Dödens hemligheter så är det småtrevligt att hänga med Cooper och boken är inte dålig. Det är bara på tok för många och långa beskrivningar av gröna kullar. Fler böcker har inte översatts till svenska, men det finns ytterligare två på engelska. Sedan verkar det faktiskt vara slut, det har inte kommit någon ny sedan 2018. Trist ändå att inte få veta hur det slutar, nu när man ändå har följt de här människorna i sexton böcker.

På Goodreads hade den 3,72 i genomsnitt (beräknat på 1 334 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Dödens hemligheter: DAST Magazine, Benitas bokblogg och Annikas litteratur- och kulturblogg (engelsk utgåva)