TV-serie: Superstore #2 (2016)

Titel: Superstore
Originaltitel: Superstore
Genre: Komedi
Skapad av: Stefan Jaworski
TV-bolag: NBC
Skådespelare: Ben Feldman, America Ferrera, Lauren Ash, Mark McKinney, Nichole Sakura
Premiär: 2016-08-19
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 22
Avsnittslängd: ca 20 min
Såg den på Netflix augusti 2021-januari 2022





Handling
En brokig grupp anställda på en stormarknad i St. Louis försöker stå ut med krävande kunder, tradiga arbetsuppgifter - och varandra.

Min kommentar
När vi hade tittat klart på första säsongen av Superstore så fortsatte vi direkt med den andra. Vi jobbar fortfarande hemma, men eftersom vi inte alltid hinner titta på ett avsnitt så har det tagit väldigt lång tid att ta sig igenom de här 22 avsnitten.

Man skulle kunna tänka att detta bara är humor, men det drivs friskt med det som kan tyckas speciellt i det amerikanska samhället. Många aktuella företeelser får sig en känga. Det blir aldrig plumpt eller pinsamt, tycker jag, utan bara roligt.

En av de bättre sakerna med den här serien är att man får bara följa karaktärerna på jobbet. Vissa privata saker slinker visserligen igenom, men så är det ju i verkligheten också. Jag gillar verkligen att personligheterna är så tydliga. Det, för varje karaktär, extremt överdrivna specifika personlighetsdraget gör ironin så tydlig att den är omöjlig att missa. Hur de lyckas med konststycket att utveckla karaktärerna, men ändå få dem att förbli desamma förstår jag inte. Det är bra gjort.

Trots att karaktärerna kanske verkar ensidiga så är inte alla riktigt vad de verkar vara, om man tittar lite noggrannare. Cheyenne, till exempel, kan verka korkad, men hon är så streetsmart. En återkommande tanke jag får under säsongen är att jag minsann ska sluta klaga på min chef. Tänk om han hade varit som Glenn 😱

De där snabba ögonblicksbilderna av kunder som gör något fullständigt galet fortsätter och det är oftast de som får mig att skratta mest. Man får vara uppmärksam för de blinkar förbi i bakgrunden.

Superstore är en perfekt serie att se efter lunchpromenaden. Den höjer humöret inför dagens sista arbetstimmar, men om ironi inte är en av dina bättre grenar så kanske du ska hoppa över den. Det finns ytterligare fyra säsonger, men nu får vi nog sticka emellan med något annat.



På TV Time har serien 8,68 i genomsnitt.
På IMDb har serien 7,8 i genomsnitt (beräknat på 46 134 betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Godzilla vs Kong (2021)

Titel: Godzilla vs Kong
Originaltitel: Godzilla vs Kong
Genre: Science fiction
Regissör: Adam Wingard
Manus: Eric Pearson, Max Borenstein
Skådespelare: Alexander Skarsgård, Millie Bobby Brown, Rebecca Hall, Kaylee Hottle, Demián Bichir
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: USA
Längd: 113 min
Serie: -
Såg den på HBO 28 december 2021





Handling
Två legender och ärkerivaler möts i en spektakulär strid, med världens öde som insats. Kong och hans beskyddare ger sig ut på en farlig färd för att finna hans riktiga hem, med på resan är Jia, en ung fosterbarnsflicka, Kong har format ett unikt och starkt band med. Men de hamnar oväntat i vägen för en rasande Godzilla, som orsakar förstörelse över hela världen.

Min kommentar
Vi har ju varit långlediga i mellandagarna och då blir det en hel del filmtittande. Det verkar dessutom ha kommit en hel del de senaste veckorna eller så. Sambon fick några filmer att välja mellan och han valde Godzilla vs Kong. Vi har nog inte sett alla som man kanske borde ha gjort, märkte vi. Bland annat så har vi tydligen helt missat Godzilla II: King of the Monsters, men som det känns just nu så kommer vi inte att se den i efterhand.

Även om det här är en monsterfilm så förväntar jag mig något slags story, en handling, om man så vill. Det får man inte mycket av här. Den som finns räcker eventuellt för en kortfilm, men det är i alla fall tacksamt och imponerande att de håller sig under två timmar.

Förutom den lilla flickan Jia så är alla människoroller helt onödiga. I många fall bara rent kanonfläsk. De där tre foliehattarna som springer runt tillförde absolut ingenting. Jag förstår fortfarande inte varför de var med alls. Effekter och monster är bra gjorda och jag kan köpa allt det (nästan), i alla fall utan att det blir mer än vanligt konstigt. Filmen är helt enkelt snygg, men tyvärr så blir inte innehållet bättre bara för att det ser bra ut.

En undran jag har är om det fanns något alls kvar av Hongkong när de var klara. Jag tycker oerhört synd om alla människor som bor (bodde) där. Det måste ha blivit miljontals döda och hemlösa. Det är inget som filmen ens reflekterar över. En yttre fiende är allt som behövs för att ärkefiender ska göra gemensam sak. Det är i alla fall trovärdigt.

Jag måste bara få nämna elefanten (eller elefanterna, mer) i rummet... Godzilla har en inbyggd laser, som kan skära ett hål på kanske 50 m i diameter. Ner till jordens inre. Så där 500 mil djupt alltså. I jordens inre finns inte alls en kärna av järn utan där finns en hel värld (jorden är alltså, typ, ihålig). Där är det omvänd gravitation eller vad de kallade det. Den är i alla fall så extrem att de på nervägen färdas snabbare än ljusets hastighet. Hur de lyckades ta sig upp igen vet jag inte. Jag var verkligen ingen stjärna i de naturvetenskapliga ämnena i skolan, men detta...

En trea får det bli, men det är bara tack vare Kong och flickan. Min känsla så här i efterhand är att filmskaparna överhuvudtaget inte verkar ha funderat över någon som helst rimlighetsfaktor när de skrev manus. Kanske får jag skylla mig själv när jag tittar på en film med titeln Godzilla vs Kong och förväntar mig att det ska vara rimligt...



På Letterboxd hade den 2,9 i genomsnitt (beräknat på 247 515 betyg).
På IMDb hade den 6,4 i genomsnitt (beräknat på 186 318 betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

TV-serie: Nissar #1 (2021)

Titel: Nissar
Originaltitel: Nisser
Genre: Skräck
Skapad av: Stefan Jaworski
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Vivelill Søgaard Holm, Ann Eleonora Jørgensen, Sonja Steen, Peder Thomas Pedersen, Lila Nobel
Premiär: 2021-11-28
Produktionsland: Danmark
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 25 min
Såg den på Netflix december 2021




Handling
En familj åker ut till en avlägsen ö för att fira jul i en stuga och försöka komma varandra närmare igen. På vägen dit kör de på något, som snabbt försvinner in i skogen. Dottern i familjen ger sig ut för att hitta detta något.

Min kommentar
Min första tanke när jag såg reklamen för Nissar var att jag inte ville se den. Vad jag grundade det på vet jag inte. Efter några veckor så ändrade jag mig och tänkte att den skulle passa bra till jul. Danskar brukar (brukade?) vara bra på spänning, utan att det blir tramsigt.

Det här är väldigt förutsägbart, men det gör inget. Jag tycker det mesta i den här genren är det. Inte heller är det speciellt mycket julstämning en bit in i serien, men det gör inget det heller. Jag hade också haft fullt upp med annat än att fira jul. Serien är inte speciellt läskig, men hyfsat spännande. Lämpar sig otroligt bra för bingewatching.

Här går man tillbaka till den gamla nordiska folktron, när nissar inte alls var snälla. Jag tycker man har lyckats bra med nissarna, man får egentligen aldrig se de vuxna och det brukar vara bättre så. Min fantasi är oftast läskigare än fjantigt skapade monster.

Lite sektvibbar får jag av den där lilla ön. Någon annan anledning att bo där kan jag faktiskt inte se. Jag vet inte om man kan dra slutsatsen att de inte gillar främlingar, men de gillar inte den här odrägliga familjen. Vilket jag förstår till 100%. Så typiskt ignoranta stadsbor att lägga sig i saker de inte alls förstår och att de alltid tror sig veta bättre än dumma lantisar. Och så typiskt föräldrar att curla sina barn. Det är allt jag har att säga om det. Förutom att jag (nästan) skäms över att jag flera gånger önskade att nissarna skulle döda den helt osannolikt irriterande och bortskämda tjejen. Huruvida min önskan gick i uppfyllelse eller ej tänker jag inte berätta.

Slutet tycker jag är perfekt på något som kallar sig skräck. Förutsägbart? Jodå. Men perfekt.

Ja, jag sticker ut hakan och gillar Nissar. Något jag verkar vara ganska ensam om. Om man tittar på hur olika åldrar har satt betyg så ser det ut som att det här är för äldre. I alla fall inte tonåriga tjejer. Jag kan förstå det. Man måste nog vara förbi den åldern för att känna igen den.



På TV Time har serien 8,18 i genomsnitt.
På IMDb har serien 5,5 i genomsnitt (beräknat på 3 241 betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Don't look up (2021)

Titel: Don't look up
Originaltitel: Don't look up
Genre: Komedi
Regissör: Adam McKay
Manus: Adam McKay, David Sirota
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jennifer Lawrence, Meryl Streep, Jonah Hill, Mark Rylance
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: USA
Längd: 138 min
Serie: -
Såg den på Netflix 25 december 2021





Handling
Kate Dibiasky, en astronomidoktorand, och hennes professor Randall Mindy upptäcker en komet i vårt solsystem. En komet som är på direkt kollisionskurs med vår jord. Man skulle kunna tro att det är det som är problemet, men inget kunde vara mer fel.

Min kommentar
Det kommer en del intressant nytt nu och Don't look up placerades direkt överst på vill-se-listan. Trots att Leonardo DiCaprio är med. Någon större koll på vad det var för typ av film hade jag inte. Jag visste bara att jag ville se den.

Kanske hade jag fått för mig att det var en katastroffilm, eftersom jag hade sett ordet komet lite snabbt. När förtexterna rullade och jag såg Jonah Hills namn blev jag lite fundersam. För mig så passar han inte i den typen av film. Det gör han kanske inte heller, men detta är ingen katastroffilm. Detta är något så ovanligt som en katastroffilmskomedi. Något jag nog aldrig någonsin har sett förut.

Det är en veritabel stjärnkavalkad här, med väldigt många, väldigt kända namn. Jag gissar att de har varit lite sysslolösa ett tag, men den här filmen vill man vara med i. Till och med Leonardo DiCaprio är helt okej. Eventuellt så får jag revidera min uppfattning om honom. Jennifer Lawrence har jag nog inte sett i något på länge, så det här var kul, men jag hade nog aldrig känt igen henne.

Meryl Streep som president spelar över å det grövsta, men hon är så uppenbart Donald Trump att det bara blir realistiskt. Den knepige Peter Isherwell måste ju vara Elon Musk, kanske med en aning Mark Zuckerberg, men han får nog representera alla företagsledare vars enda mål är att tjäna pengar. Skit i att vi dör allihop. Bara jag hinner tjäna så mycket pengar som möjligt innan det kraschar.

Filmen är en underbar satir, men medan jag tittar så börjar jag fundera. Är det verkligen en satir? Ligger den inte obehagligt nära sanningen? Jag kan se så många likheter med vår verklighet, oavsett om det handlar om klimathotet, covid19 eller vanlig faktaresistens. För somliga människor så spelar det ju ingen roll vad vetenskapen och alla bevis säger. Om man bara, som i det här fallet, inte tittar upp och faktiskt ser kometen så finns den inte.

Jag kan tycka att filmen är lite för lång, men jag upplever den aldrig som tråkig eller seg. Bara utdragen. Den är symptomatisk för vår tid. När det är själva nyheten som är problemet. Inte innehållet. Och all självbevarelsedrift verkar vara puts väck.

Don't look up hamnar helt klart på årets topplista. Det får verkligen inte bli någon vana att en film med DiCaprio hamnar där, men nu är det faktiskt andra året i rad.



På Letterboxd hade den 3,2 i genomsnitt (beräknat på 99 361 betyg).
På IMDb hade den 7,3 i genomsnitt (beräknat på 59 930 betyg).
Jag ger den 4,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

TV-serie: Hawkeye #1 (2021)

Titel: Hawkeye
Originaltitel: Hawkeye
Genre: Äventyr
Skapad av: Don Heck
TV-bolag: Disney
Skådespelare: Jeremy Renner, Hailee Steinfeld, Florence Pugh, Vera Farmiga, Tony Dalton
Premiär: 2021-11-24
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 50 min
Såg den på Disney+ november-december 2021





Handling
Hawkeye utspelar sig i New York City efter blippen, där den före detta Avengern Clint Barton, känd som Hawkeye har ett till synes enkelt uppdrag: att återförenas med sin familj innan julafton. Men när ett hot från hans förflutna dyker upp, måste Hawkeye motvilligt slå ihop med Kate Bishop, en 22-årig bågskytt och hans största fan, för att stoppa en brottslig konspiration.

Min kommentar
Hawkeye är en serie som jag först ratade. Förmodligen blev jag anti när alla busskurer och annat fylldes med reklam för den. Av någon anledning så missade jag både att Jeremy Renner var med och att den utspelar sig kring jul. Alltså en julserie. Det blev ju en bra tajming.

Jag kan ju slå fast det här med en gång; jag är inte en av Marvels största fans. Ändå brukar det alltid sluta med att vi ser varenda film. Mitt stora problem här är att jag har så otroligt svårt att hålla reda på allt som har hänt i Marveluniversumet. Och när. Jag har ingen aning om när på tidslinjen den här utspelar sig. Det sägs vara mellan Infinity war och Endgame.

Hawkeye är en karaktär som jag nog aldrig har hört talas om. Vilket faktiskt blir begripligt, eftersom han inte vill synas och märkas. Inte heller har jag hört talas om Ronin, tror jag. Hawkeye är ju något så ovanligt som en superhjälte utan superkrafter. Han är bara en helt vanlig kille som är grymt bra på pilbåge. Här blir han den motvillige partnern till Kate, som också är grymt bra på pilbåge. Hon är en modern superhjälte (även hon utan superkrafter), som tänker på branding och dräkter. För mig blir hon lite för mycket, men ändå kanske lite trovärdigt. Hon blir ju lite starstruck. Eftersom hon jobbar tillsammans med den betydligt lugnare Hawkeye så kompletterar de varandra på ett väldigt bra sätt.

Ofta har jag ju lite problem med att saker och ting blir utdraget, då speciellt slagsmålsscenerna. Här är de lagom många och lagom långa. Det blir liksom aldrig tråkigt. Bovarna är lite löjeväckande, somliga av dem i alla fall. Bäst av allt är att samtliga är människor, även om någon av dem kanske tål lite väl mycket stryk, men de är åtminstone inga monster.

Det dyker också upp ett gäng lajvare och de är en riktig höjdpunkt. Nördkultur är alltid roligt och behöver mer utrymme. Mer nördkultur åt folket!

Hawkeye är en riktigt bra serie. Framför allt så är den rolig, med rappa repliker och ibland lite tokroliga scener. Precis den nivå på humorn som passar mig. En bullseye (nästan).



På TV Time har serien 9,74 i genomsnitt.
På IMDb har serien 7,9 i genomsnitt (beräknat på 60 264 betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: The unforgivable (2021)

Titel: The unforgivable
Originaltitel: The unforgivable
Genre: Drama
Regissör: Nora Fingscheidt
Manus: Peter Craig, Hilary Seitz, Courtenay Miles
Skådespelare: Sandra Bullock, Viola Davis, Vincent D'Onofrio, Jon Bernthal, Aisling Franciosi
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: Storbritannien | Tyskland | USA
Längd: 112 min
Serie: -
Såg den på Netflix 23 december 2021





Handling
Ruth Slater har suttit i fängelse dömd för mord på en sheriff. När hon släpps, villkorligt, 20 år senare ska hon försöka återanpassa sig till ett samhälle som vägrar att förlåta henne. Hennes enda fokus är att hitta sin lillasyster, som hon tvingades lämna.

Min kommentar
Det var dags att bryta av julfilmstittandet med en "riktig" film och då hade vi upptäckt att det dykt upp en film med Sandra Bullock på Netflix. Hon är en av mina favoritskådespelare så jag tittar på allt hon är med i, utan att kolla vad filmen handlar om. Alltså var det dags för The unforgivable.

Nu var det några år sedan Sandra Bullock var med i något och det här kan nog vara hennes bästa roll. Hittills. Den är ganska annorlunda mot hennes tidigare roller. Eftersom jag gillar henne så blev det här en lite jobbig film att se. Jag kände både sympati och empati med hennes karaktär, men samtidigt så är det ju svårt att "heja på" en mördare. Jag kände mig rent förvirrad.

När filmen började så blev jag mycket orolig och irriterad. Den började nämligen precis så som jag avskyr. Bara en massa snabba klipp med mängder av människor. Jag visste inte vilka de var, hur de hörde ihop eller vad som hade hänt. Så sakteliga får vi veta allt. En otroligt snygg upphämtning.

Det som gör djupast intryck på mig är hur Ruth behandlas när hon kommit ut från fängelset. Av samhället, av kollegor, av arbetsgivare. Det är en berörande historia som vecklar ut sig och det är inte alls svårt att förstå att det är svårt att komma tillbaka. Jag gillar att historien berättas helt utan sentimentalitet, här finns bara ett tyst accepterande av sakernas tillstånd. Katies adoptivföräldrar förstår jag mig inte på alls, men jag tror dessvärre att deras sätt att handskas med problem är ganska vanligt. Dessvärre så försvinner inte jobbiga saker bara för att man inte låtsas om dem. Tvärtom.

Jag förväntade mig en twist här och jag antar att jag måste ha legat av mig för jag kunde inte gissa den. Det kan vara så att det gjorde filmen bättre. Slutet var eventuellt lite hastigt, men jag köper det. Mest för att jag vill.

Många är de moraliska frågor man har att ta ställning till i The unforgivable. Det handlar om hämnd. Det handlar om att förlåta. Inget av det speciellt enkelt.



På Letterboxd hade den 3,1 i genomsnitt (beräknat på 27 070 betyg).
På IMDb hade den 7,2 i genomsnitt (beräknat på 45 764 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: A boy called Christmas (2021)

Titel: A boy called Christmas
Originaltitel: A boy called Christmas
Genre: Äventyr
Regissör: Gil Kenan
Manus: Ol Parker, Gil Kenan, Matt Haig (bok)
Skådespelare: Henry Lawfull, Maggie Smith, Stephen Merchant, Kristen Wiig, Sally Hawkins
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: Storbritannien | Frankrike
Längd: 106 min
Serie: -
Såg den på Netflix 19 december 2021





Handling
En helt vanlig pojke, vid namn Nikolas, ger sig ut på ett extraordinärt äventyr till det snöiga och kalla norr för att leta efter sin far som i sin tur är ute på ett uppdrag för att hitta Alvhem. Där alverna bor. På sin resa får Nikolas sällskap av sin lojala mus, Miika, och en ren, Blitzen.

Min kommentar
Julfilmstittandet tog fart och kulminerade (nähä då) i helgen och det blev en varje dag. Jakten på julen ratade jag först, eftersom jag inte förstod vad det var för film. När jag såg originaltiteln, A boy called Christmas, så förstod jag att det ju är Matt Haigs bok. Alltså åkte den direkt upp på listan och sågs redan dagen efter.

För mig är detta i det närmaste en perfekt julfilm. Den innehåller en saga, magi, alver och talande djur. Bara för att nämna några bra saker. Jo, vissa saker blir lite löjliga/överdrivna, men jag är förmodligen inte helt rätt målgrupp. Jag tycker ändå att den är fin.

Det här är en viktig film. Den berättar att bara för att något hemskt eller sorgligt händer så tar inte livet slut. Det är bara att resa sig, borsta av sig och fortsätta. Många gånger kommer jag på mig själv med att le (eller skratta). Speciellt när jag inser vart det hela är på väg. Scenerna där vi kommer tillbaka till sovrummet, där sagan berättas, tycker jag tillför en hel del. Det blir lite extra nära när de "riktiga" barnen kommenterar det som händer i sagan.

Alla skådespelarna gör ett bra jobb, skulle jag nog säga. Trots att jag har lite svårt för Henry Lawfull, men det är nog mer mitt problem än hans. Han är inte speciellt tomtelik, tycker jag. Stephen Merchant, som gör musens röst, har en briljant timing. Han stjäl showen varje gång. Maggie Smith, mostern, passar perfekt som historieberättare. Både mus och ren är outsägligt söta. Vilket är lite konstigt. I alla fall när det gäller renen. Jag tror aldrig att jag har sett en söt ren förut.

Jag skulle hemskt gärna vilja läsa boken och det var kanske dumt att se filmen först, men nu blev det så här. En känsla säger mig att det som jag tycker är lite fjantigt i filmen inte alls finns med i boken.

A boy called Christmas är en hjärtevärmande och välgjord film, lite som sagor var förr. Inte bara ljust och glatt, utan ganska mycket svärta. Här finns både glädje och sorg. Och hopp. Lite som livet självt. Magisk, är ett bra ord.



På Letterboxd hade den 3,1 i genomsnitt (beräknat på 7 872 betyg).
På IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 11 802 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Single all the way (2021)

Titel: Single all the way
Originaltitel: Single all the way
Genre: Komedi
Regissör: Michael Mayer
Manus: Chad Hodge
Skådespelare: Michael Urie, Philemon Chambers, Luke Macfarlane, Barry Bostwick, Jennifer Coolidge
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: USA
Längd: 99 min
Serie: -
Såg den på Netflix 18 december 2021





Handling
Peter är en charmigt blyg men hopplöst singel LA-kille som aldrig verkar kunna behålla en pojkvän längre än några månader. Ensamheten har gått så långt att han pratar med sina växter, döpta till Judith och Linda. Men julen närmar sig, det är dags att åka hem till tjocka släkten i New Hampshire, och för en gångs skull vill han överraska mamma med att visa upp en ny karl. Kanske kan bästa vännen Nick ställa upp som en låtsaspojkvän? Väl hemma hos familjen visar det sig att mamma har ordnat en blinddejt åt honom.

Min kommentar
Julfilmsbonanzan fortsätter och den här gången blev det Single all the way. Valet grundades på betyget på filmsajter och att den är producerad i år. Jag vet ju dock att betyget, speciellt på komedier, inte säger speciellt mycket. Humor är ju ytterst personligt, men en film som har över 6,0 brukar i alla fall inte vara usel.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men ett tag var jag osäker på om jag skulle klara att titta till slutet. Vissa (nästan alla) skådespelarna spelar över så till den milda grad att det bara är pinsamt. Det kanske är meningen, men mig ger det bara rysningar. Och inte av välbehag. Särskilt systern Lisa, hon är creepy på riktigt. De enda jag gillar i filmen är egentligen kompisen Nick och pappan. Det är både märkligt, förvånande och uppseendeväckande att den som är bäst och mest trovärdig inte ens är skådis.

Det bästa med filmen är att det inte är att pojke vill ha pojkvän som är problemet. Det är liksom helt naturligt och förmodligen det snällaste jag kan säga om den. Potentialen är verkligen hög, men den här humorn (om det nu är det det är) passar inte mig alls. Dialogen får mig faktiskt att skämmas och sedan blir det än värre när det dyker upp ett oprovocerat sång- och dansnummer.

Mitt stora problem med den här filmen (förutom överspelet) är att det varken är charmigt eller gulligt med en familj som lägger sig i på det viset. Enligt mitt sätt att se det. Varför pressar de honom så? Man måste inte vara tillsammans med någon för att vara lycklig. När moster Sandy sedan gör entré så blir det nästan för mycket för mig. Jag klarar bara inte av henne. Den här familjen kunde ha platsat i vilken skräckfilm som helst.

Det fanns två saker som fick mig att lyfta på ögonbrynen i den här filmen. Först var det det stora gay-partyt i början. Trots att det endast var gay män på festen så var det lättklädda kvinnor som serverade. Det verkar inte alls vettigt. Det andra var när de kom fram till Peters föräldrahem. Huset var något så ovanligt som ett amerikanskt hus i en julfilm som inte var nedlusat med julpynt utan ganska smakfullt pyntat. Så fick det ju så klart inte förbli någon längre stund.

Single all the way är en besvärlig film att betygsätta. Jag älskar historien, men avskyr utförandet.



På Letterboxd hade den 2,9 i genomsnitt (beräknat på 19 238 betyg).
På IMDb hade den 6,2 i genomsnitt (beräknat på 9 398 betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Christmas in my heart (2021)

Titel: Christmas in my heart
Originaltitel: Christmas in my heart
Genre: Drama
Regissör: Pat Kiely
Manus: Liz Storm, Jamie Pachino, Shar Sharpe
Skådespelare: Heather Hemmens, Luke Macfarlane, Maria Nash, Larry Day, Sheryl Lee Ralph
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: Kanada | USA
Längd: 84 min
Serie: -
Såg den på Viaplay 17 december 2021





Handling
Beth har tillfälligt flyttat tillbaka till sin hemstad för att hjälpa sin pappa efter att deras mamma respektive fru har dött. Hon är annars konsertviolinist i New York, men har svårt att hitta jobb där. För att tjäna lite pengar medan hon är hemma så tar hon sig an en elev, Katie, vars mamma dog för några år sedan. Katie bor med sin pappa, en countrystjärna som inte har gjort någon musik efter att hans fru dog.

Min kommentar
Det kommer ju en uppsjö av julfilmer varje år nu och det är inte helt lätt att välja vilken man ska se. Det är ju liksom en fördel om de är bra och det vet man inte förrän man har sett dem. Därför bestämde jag mig för att välja efter betygen på filmsajter. Då blev det Christmas in my heart som blev fredagsfilmen.

Lite märkligt är det att det jag upplevde som mest uppseendeväckande i hela filmen var att far och dotter inte hade en perfekt julgran. Det gäller både granen i sig och hur den var klädd. Jag tror aldrig jag har sett en så "dålig" gran i en amerikansk julfilm. Det var väldigt uppfriskande.

Filmen börjar med ett så tungt ämne som sorg och jag tycker de handskas bra med det. Sedan blir det så klart lite ljusare och därefter kommer den där lilla moll-biten som hör till i den här typen av film. Just här tycker jag att det känns framkrystat. Vem reagerar så?

Jag kan inte låta bli att ifrågasätta valet att göra karaktären Sean till en countrystjärna. Han sjunger inte speciellt bra, visar det sig. Däremot tycker jag att han ser ut som en countrysångare, han passar till det. Alla i filmen är väldigt lätta att tycka om och de har hyfsat bra kemi. Mormor Ruthie blir dock lite för mycket för mig. Agenten Hersh är nog den som är roligast av dem. Scenen där dottern ska vara solist i skolan blir favorit. Den är inget annat än hjärtevärmande.

Personligen så gillar jag julfilmer som är roliga och humor var det inte mycket av här. Om ens någon. I stället blir det romantik och det funkar så där (speciellt utan humor). Det blir lite konstigt när den romantiska biten faktiskt inte hade behövts överhuvudtaget. Den hade åtminstone inte behövt vara så... färdig. Det hade räckt långt med den vänskap som växte fram.

Christmas in my heart är en väldigt söt och charmig film, med mycket hjärta och värme. Den har ovanligt mycket att förmedla för att vara en julfilm.



På Letterboxd hade den 3,2 i genomsnitt (beräknat på 215 betyg).
På IMDb hade den 6,6 i genomsnitt (beräknat på 656 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: A castle for Christmas (2021)

Titel: A castle for Christmas
Originaltitel: A castle for Christmas
Genre: Komedi
Regissör: Mary Lambert
Manus: Ally Carter, Kim Beyer-Johnson
Skådespelare: Brooke Shields, Cary Elwes, Lee Ross, Andi Osho, Eilidh Loan
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: Storbritannien | USA
Längd: 99 min
Serie: -
Såg den på Netflix 9 december 2021





Handling
Den kända amerikanska författaren Sophie råkar ta död på en populär karaktär i sin bestsellerserie. Hon reser till Skottland, där hennes pappa växte upp, för att undkomma "skandalen". Hon besöker slottet som hennes pappas pappa jobbade på och drabbas av en oemotståndlig lust att köpa det. Ägaren, en skotsk greve vid namn Myles, vill inte sälja till en utlänning, men han är i akut pengabehov. De försöker nå en kompromiss och Sophie flyttar in i slottet för att lära sig sköta det.

Min kommentar
Nästa julfilm att se blev A castle for Christmas, som jag inte hade hört speciellt mycket om, men det jag hade hört verkade vara okej. Och så utspelar den sig i Skottland. Bara det gör ju att jag vill se den.

I en replik i filmen säger någon att det finns 3000 slott i Skottland och det kändes som att vi besökte dem allihop när vi var där för ganska många år sedan nu. Dock så finns inte Dun Dunbar-slottet på riktigt. I alla fall inte i den här versionen. Inte heller var vi på det slott, Dalmeny House, där filmen spelades in. Ett ställe där vi var är Edinburgh flygplats och jag blev alldeles till mig när huvudpersonen landade där. Förmodligen ett tecken på att det var längesedan man reste någonstans nu.

Vyerna är alldeles fantastiska och slottet är också fint. Även om det verkar ha fler våningar än vad som syns på bilderna. Något som inte känns helt 100 är skådespeleriet. Varken Brooke Shields eller Cary Elwes känns trovärdiga. Det gör inte heller Cary Elwes dialekt och jag tycker inte att han ser ut som en skotte heller. Mer som en bedagad brat. Den övriga lokalbefolkningen blir jag omåttligt förtjust i och den där puben alltså, där hade jag gärna hängt.

Jag behöver väl knappt nämna att den är ruskigt förutsägbar, men det hör ju faktiskt till. Lite. Denna är lite väl över gränsen. Gick det inte lite väl snabbt att vända avsky till kärlek här? Det kändes inte heller som att det hände något som gjorde det befogat. Mot slutet av filmen dyker det upp ett nytt par, som checkar in på... hotellet/puben. Jag funderade länge på vad de hade med något att göra. Det hade de inte. Däremot så är de från filmerna The princess switch och deras förhållande får nu betraktas som bekräftat. Lite kul är det ju med karaktärer från andra filmer. Det blir lite meta.

A castle for Christmas är 1,5 timmes lagom underhållning, men det kommer inte att bli en julfilm som jag vill se fler gånger.



På Letterboxd hade den 2,2 i genomsnitt (beräknat på 7 426 betyg).
På IMDb hade den 5,5 i genomsnitt (beräknat på 8 171 betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: A Chance for Christmas (2021)

Titel: A Chance for Christmas
Originaltitel: A Chance for Christmas
Genre: Komedi
Regissör: Stefan Brogren
Manus: Brian Graves, Jacob Michael Keller
Skådespelare: Tori Anderson, Mykee Selkin, Bradley Hamilton, Lisa Langlois, Tim Progosh
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: Kanada
Längd: 92 min
Serie: -
Såg den på Viaplay 5 december 2021





Handling
Christina Chance är en influencer som får sitt livs chans; hon kan få ett sponsorkontrakt med sitt drömmärke. Det enda hon behöver göra är att få 2 miljoner live-tittare. På julafton. Devon, marknadschefen, som är en av hennes största fans dyker upp för att hjälpa till. Han, som älskar det äkta med familjen, får sitt livs överraskning, medan Christina tvingar alla att följa hennes detaljerade manus.

Min kommentar
A Chance for Christmas hade väldigt bra betyg på filmsajterna. Till och med om man inte betänker att det är en julfilm. Det är ju oerhört ovanligt och naturligtvis lockade det. En söndag eftermiddag i soffan blev det dags att kolla om det ligger något i betyget.

Jag har nog anat det tidigare, men nu är jag helt säker; jag är väldigt svag för (jul)filmer med lite sensmoral. Jag skyller detta på all indoktrinering när jag var liten på 70-talet, då alla barnprogram var... speciella. Filmen är som Måndag hela veckan, men med jultema. Det kan tyckas gammalt och slitet, men det här är modernt och budskapet är viktigare än någonsin.

Den här familjen är komplett galen. Lite som en vanlig familj, lagom tokig. Kanske lite extra skruvad. För ovanlighetens skull så var det männen som var mest "normala" och det kändes lite annorlunda, men bra. Och nog för att jag gillar jul, men att ta sig igenom den i vad som tycks vara en evighetsloop... jag blev svettig av bara tanken.

Historien är egentligen väldigt simpel och budskapet är faktiskt ännu enklare, men det är nog bra med en påminnelse. Perfekt finns inte och det är bara korkat att försöka sträva efter det. Mer och större betyder inte bättre. Man behöver inte hitta på fräcka och tjusiga aktiviteter, ibland räcker det att bara hänga. Huvudsaken och är att man gör det tillsammans och att det är det som är det viktiga.

Kanske har mina förväntningar sänkts, eftersom det ju finns ganska många, ganska usla julfilmer, men jag gillade detta A Chance for Christmas. Den är charmig, mysig, rolig och den gör sitt jobb. Dessutom är det så att trots att jag inte alls gillar att baka själv så älskar jag att se andra göra det.



På Letterboxd hade den 3,1 i genomsnitt (beräknat på 57 betyg).
På IMDb hade den 6,1 i genomsnitt (beräknat på 149 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Father Christmas is back (2021)

Titel: Father Christmas is back
Originaltitel: Father Christmas is back
Genre: Komedi
Regissör: Mick Davis, Philippe Martinez
Manus: Philippe Martinez, Hannah Davis, David Conolly
Skådespelare: Elizabeth Hurley, John Cleese, Kelsey Grammer, Nathalie Cox, Kris Marshall
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: Storbritannien
Längd: 105 min
Serie: -
Såg den på Netflix 3 december 2021




Handling
Handlingen kretsar kring syskonen Christmas som består av de väldigt olika systrarna Caroline, Joanna, Vicky och Paulina. Caroline ska anordna en julfest för sina systrar och övrig familj och perfektionist som hon är vill hon att det ska bli så lyckat som möjligt och det är lättare sagt än gjort, särskilt när deras pappa James - som övergav dem för 27 år sedan och inte hört av sig sen dess - plötsligt dyker upp för att fira jul med dem.

Min kommentar
Det var dags för årets andra julfilm. Vi har inga andra kriterier än att filmen ska kallas julfilm och hur vi väljer någon ur den digra listan är mer ett mysterium än något med eftertanke. Så valdes även Father Christmas is back. Den lät ju dessutom lovande med en hel hög kända namn. Det hjälpte faktiskt inte ett dugg.

Filmen börjar ändå hyfsat lovande. Dysfunktionell familj (skojar du?!) firar jul ihop. Det kan man ju tycka att man har sett förut, men icke. Inte så här. Det är nog när den sedan länge försvunne pappan gör entré som allt brakar ihop. Sedan sjunker nivån. Stadigt.

Det finns några scener i början när Caroline pratar så högt (gällt) att typ bara hundar hör henne. Och de där små pipen hon ger ifrån sig. Det är kul. Efter ett tag upptäcker man att de har lagt på en del underliga "ljudeffekter" för att förstärka saker. De får mig nästan att skämmas. Samtliga skådespelare spelar över så till den milda grad.

Mycket av det som händer sker utan förklaring, utan (logisk) anledning och helt out of the blue. Varför bryr man sig ens om att fira jul ihop när man avskyr varandra? Varför känner sig Felix tvungen att spela om sin bil? Han kunde bara ha anmält stölden och visat upp ett ägarbevis? Ena sekunden är alla varandras värsta fiender. I nästa drar de till puben och sjunger julsånger ihop. Det mesta känns som lösryckta scener, bara där för att vara roliga (vilket de inte är), utan minsta tanke på att de ska hänga ihop på något sätt.

Det finns inte så många andra ord för Father Christmas is back än pinsam. Här är det på riktigt skämskudde fram. Den är som en buskis och för mig är det inget positivt. Humorn är mer Monthy Python-lik (när de var som sämst) än den brittiska lågmälda, underfundiga som jag gillar.



På Letterboxd hade den 1,6 i genomsnitt (beräknat på 1 753 betyg).
På IMDb hade den 4,5 i genomsnitt (beräknat på 3 155 betyg).
Jag ger den 2,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Love hard (2021)

Titel: Love hard
Originaltitel: Love hard
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Hernán Jiménez
Manus: Daniel Mackey, Rebecca Ewing
Skådespelare: Nina Dobrev, Jimmy O Yang, Darren Barnet, Heather McMahan, Matty Finochio
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: USA
Längd: 104 min
Serie: -
Såg den på Netflix 26 november 2021





Handling
En tjej på USA:s västkust faller för en kille på ostkusten i en dejtingapp. Hon beslutar sig för att överraska honom till jul och resa över hela kontinenten för att hälsa på honom. Där upptäcker hon att hon blivit catfishad, killen ser inte alls ut som på bilden. Däremot så finns killen på bilden på riktigt, i samma stad där hon nu befinner sig. Catfishen erbjuder sig att hjälpa henne att fånga in honom. Om hon går med på att låtsas vara hans flickvän över julen.

Min kommentar
Helgen då första advent infaller är det dags att börja titta på julfilmer. Det verkar finnas hur många som helst att välja mellan, men Love hard fick bli den första. Trots det väldigt låga betyget på olika filmsajter så verkar många "vanliga" människor ha gillat den. Åtminstone i mitt flöde.

Titeln på den här filmen är oerhört fyndig. Tycker jag nu när jag har sett filmen och förstår den. Jag vet inte om det är ett krav att vara göteborgare eller om det räcker med bara lite dålig humor för att tycka att den är rolig. Och då pratar jag bara om titeln.

Jimmy O Yang kan tyckas vara en otippad person i en romantisk julfilm, men han gör det riktigt bra. Natalie är en förfärlig personlighet. Hon är den där typen av människa som väldigt gärna vill ge sken av att ha en hög moral. Hon avskyr Thoreau, för han är tydligen ett svin. Hon avskyr texten till Baby it's cold outside, för med nutidens kritiska ögon så är det tydligen en våldtäktstext. Hon är vegetarian för att det är synd om djuren. De val hon gör, i sitt verkliga liv, motsäger dock precis allt om hög moral. Det visar återigen att det inte är vad man säger som är det viktiga, utan vad man faktiskt gör.

Detta är inte en ha ha-rolig film, den är mer stillsam och lågmäld. Det passar mig väldigt bra. Och charmig. Den är oerhört charmig. Scenen med kartongskyltarna är favoriten och den funkar även i den här versionen.

Jag gillar att filmen lite fokuserar på den ack så vanligt förekommande dubbelmoralen. Vad är egentligen värst, att ljuga om sitt utseende eller att ljuga om sin personlighet? Jag vet vad jag tycker i alla fall. Julstämningen är det väl lite si och så med, förutom de i lampor övertäckta husen så är det inte jättemycket. Den kunde egentligen ha utspelat sig vilken årstid som helst. I övrigt är den full av klyschor, förutsägbar och smörig. Precis som en julfilm ska vara.

Ett råd är att inte bry sig om vad "filmkritikerna" säger och att de sågar Love hard jäms med fotknölarna. Jag har ingen aning om vad de kan tänkas förvänta sig av en julfilm, för det är vad detta är. Trots allt. Dock lämnar den en liten fadd, obehaglig smak efter sig. När man plötsligt börjar fundera på vad som egentligen hände med Tag.



På Letterboxd hade den 2,6 i genomsnitt (beräknat på 40 655 betyg).
På IMDb hade den 6,3 i genomsnitt (beräknat på 26 525 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021)

Titel: Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings
Originaltitel: Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings
Genre: Äventyr
Regissör: Destin Daniel Cretton
Manus: Dave Callaham
Skådespelare: Simu Liu, Awkwafina, Tony Leung Chiu-wai, Michelle Yeoh, Meng'er Zhang
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: USA
Längd: 132 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 19 november 2021




Handling
Shang-Chi har tränats till att bli lönnmördare av sin pappa. Xu Wenwu fick för mer än tusen år sedan tag på tio arm-ringar som ger honom gudakraft och evigt liv. Xu Wenwu har använt sin kraft till att få makt och har byggt upp en mäktig armé. Men en dag får han höra om en magisk by som finns i en annan dimension men som går att ta sig till, fast det är mycket svårt. I denna magiska byn finns uråldriga djur och varelser med gudomliga krafter. Xu Wenwu vill ta sig dit.

Shang-Chi är Xu Wenwus son och har tränats till att bli lönnmördare. Han vill dock inte gå i sin pappas fotspår, under ett uppdrag rymmer han till USA, där han jobbar som bilvakt vid ett hotell. Han trivs med sitt enkla ansvarslösa liv och har kul tillsammans med sin arbetskamrat och kompis Katy. Men en dag tvingas han ta itu med sitt förflutna och sin pappa.

Min kommentar
Jag hade så klart sett att Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings gick på Disney+, men jag kände mig högst tveksam till att se den. Ända tills @kajsa_reads skrev om den på Instagram. Då åkte den direkt upp på listan och nästkommande fredag var det dags att se den.

Det tog inte många minuter förrän jag kände att "åh nej, säg inte att detta är ännu en Crouching Tiger, Hidden Dragon". En film jag faktiskt inte klarade att se färdigt. Att springa i trädtoppar och rusa rakt upp för väggar är inte något som funkar för mig. Det här blir inget alls åt det hållet. Jag är inget egentligt fan av vare sig kampsport eller Marvel, men detta funkar förvånansvärt bra.

En väldigt bra sak, som jag uppskattar mycket är att kineser pratar kinesiska med varandra (ja, jag kallar det kinesiska, jag är inte så bevandrad i språket så jag kan säga om det är mandarin eller något annat). Det är något som underlättar för mig när jag tittar, då vet jag liksom vem som är vem och jag slipper höra engelska med en usel brytning. Ett halv poängs påslag för det. Dialogen är rapp och oftast rolig och det händer massor. Även i bakgrunden och då många gånger roliga saker.

Filmen är nästan lika mycket ett familjedrama som en kampsportfilm. Här finns något för alla och många filmreferenser, tycker jag. Lite Gremlins (Morris, som inte helt otippat blir min omedelbara favorit, är ganska lik Gizmo), lite Harry Potter (dementorerna), lite Speed (skenande buss), lite Star Wars (far- och sonrelation som gått snett) och en massa annat som jag redan har glömt. För att inte tala om den där scenen med Trevor där han pratar om Apornas planet. Den fick mig nästan att bryta ihop.

Mycket av det som händer är datorgenrerat och jag tycker det är snyggt, fräckt och hör till genren. Det enda som eventuellt blir lite för mycket är draken. Ändå är det människorna som är det viktiga här och alla gör ett riktigt bra jobb. Med ganska små medel, som blickar och miner, förmedlar de mer än alla fräcka effekter tillsammans. Kampscenerna är lite väl många och extremt koreograferade. Då tröttnar jag lite, trots att det är snyggt och nästan mer liknar dans än slagsmål.

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings är lite för lång, men jag kan inte påstå att den någon gång blir tråkig. Den är otroligt snygg och jag blir kungligt underhållen. Och missa inte de extra scenerna i och efter eftertexterna.



På Letterboxd hade den 3,8 i genomsnitt (beräknat på 295 518 betyg).
På IMDb hade den 7,6 i genomsnitt (beräknat på 190 409 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

TV-serie: Mindhunter #2 (2019)

Titel: Mindhunter
Originaltitel: Mindhunter
Genre: Crime
Skapad av: Joe Penhall
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Jonathan Groff, Holt McCallany, Anna Torv, Stacey Roca, Jim Barney
Premiär: 2019-08-16
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 9
Avsnittslängd: ca 55 min
Såg den på Netflix oktober-november 2021





Handling
Det är dags att omsätta teorierna i praktik. Går det att bestämma hur förövaren är baserat på brottet? FBI kallas till Georgia där systematiska mord av svarta barn ägt rum. Den nya enhetschefen Gunn ser potentialen i programmets betydelse för FBI:s framtida anseende och skickar ner Holden och Bill medan Wendy får stanna hemma. Samtidigt går BTK-mördaren, som begått ett antal bestialiska mord i Kansas, fortfarande fri.

Min kommentar
Ja, det var ju ett tag sedan vi såg första säsongen av Mindhunter, men jag hade nog svårt att tro att det gått två år. Då är detta ändå en serie som är bra på riktigt och som jag gärna ville fortsätta titta på. TV-serier börjar nästan bli som böcker nu.

I den här andra säsongen är det inte så mycket intervjuer, det blir mer "på fältet". Detta är ungefär vad fysik är för matematik, alltså teori som omsätts i praktiken. Här finns inget blod och annat slafs, utan det är som att få ett titthål in i en seriemördares innersta. Vilket så klart är läskigt i sig. Att sitta och titta på någon som pratar om våldsamma mord som att de bara var och handlade mat eller liknande är... absurt.

Huvudbrottet som ska lösas här är det verkliga med barnamorden i Atlanta 1979-81. 28 barn försvann/mördades. Samtliga svarta. Återigen, i USA, så är rättvisa politik och inte ett dugg jämlik. Jag blir också frustrerad, men nästan lika mycket över att man verkar tro att bara man kräver resultat så får man det. Inte heller kan man låta bli att lyssna om/när FBI kommer fram till något som man inte vill höra. Däremot så kan man kräva att ett så här vidrigt brott utreds. Ordentligt.

Det är ett riktigt bra skådespeleri i den här serien också. Alla är trovärdiga. Holden är faktiskt nästan lika skrämmande som seriemördarna. Förmodligen måste man ha samma psyke som dem för att ha en chans att förstå dem. Den här säsongen handlar dock mer om Tench än Holden. Bland annat de stora problem som uppstår i hans egen familj. Till största delen deras obehagliga adoptivson Brian. Zachary Scott Ross som spelar Brian är en stjärna. Wendy hamnar lite i skymundan och de förhållandevis få och korta scenerna med henne tillför inte speciellt mycket. De borde i så fall ha varit fler och längre. Kanske är det Wendy som ska vara i fokus i tredje säsongen.

Precis allt i den här serien fungerar, det finns ingenting som skaver. Alla delar, som foto och karaktärer, samspelar och skapar en fantastisk helhet. För att inte tala om hela biten med att profilera en gärningsman. Kan man det? Ska man stirra sig blind på profilen? Strunta i det som inte stämmer?

Mindhunter är så obehaglig och så vansinnigt intressant. Från början var det tydligen tänkt att det skulle bli fem säsonger. Nu när vi har sett andra säsongen så undrar jag vart tredje har tagit vägen... Det verkar vara lite oklart om det blir fler.

Utifall att det blir ännu en säsong, så här slutade den andra: [spoiler]Polisen i Atlanta bestämmer sig för att det är Wayne Williams som är den skyldige i Atlanta, men de har problem med att få ihop bevisen. Williams åtalas för två av de 28 dödsfallen. Holden ifrågasätter sig själv och alla andra när de resterande fallen stängs. När Bill återvänder hem så upptäcker han att Nancy har tagit sonen Brian och lämnat honom.[/spoiler]



På TV Time har serien 9,58 i genomsnitt.
På IMDb har serien 8,6 i genomsnitt (beräknat på 250 120 betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Red notice (2021)

Titel: Red notice
Originaltitel: Red notice
Genre: Actionkomedi
Regissör: Rawson Marshall Thurber
Manus: Rawson Marshall Thurber
Skådespelare: Dwayne Johnson, Ryan Reynolds, Gal Gadot, Rita Arya, Chris Diamantopoulos
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: USA
Längd: 117 min
Serie: -
Såg den på Netflix 12 november 2021





Handling
Det sägs att Kleopatra har tre guldägg som under åren spridits ut över jorden. När mästertjuven Biskopen bestämmer sig för att hitta och stjäla äggen tvingas ett omaka par samarbeta för att stoppa henne – FBI-agenten John Hartley och konsttjuven Nolan Booth.

Tillsammans måste duon göra sitt yttersta för att komma före Biskopen till äggen. Men vägen dit blir inte helt enkel då äggen är under tung bevakning och Biskopen ofta ligger steget före. Jakten tar Hartley och Booth på en fartfylld jakt runt hela nästan hela världen.

Min kommentar
Det här med att välja fredagsfilm kan vara riktigt jobbigt. Det kan också vara ganska lätt. Som den här veckan när det kom ett mejl på torsdagen om en ny film. Visserligen med Ryan Reynolds, som jag ju har haft svårt för i alla år. Dock har de senaste filmerna varit bra, så det fick bli Red notice.

Ganska snart, tror jag, att jag måste sluta säga att jag inte gillar Ryan Reynolds för det här är bra. Så klart finns det många logiska luckor/fel, men det skiter jag högaktningsfullt i.

Här är det fart och fläkt redan från start. Filmen är nästan två timmar lång, men det är inte många långsamma sekunder. Det händer något hela tiden. Dialogen är rapp och Ryan Reynolds levererar den ena one-linern efter den andra. Som faktiskt är rolig, eller min typ av humor då. Det vimlar av meta-humor och filmreferenser, den här gången funkar de för mig. Det är helt enkelt vansinnigt underhållande. Ed Sheeran dyker upp också. Han är alltid ett välkommet inslag.

Filmen är inte helt förutsägbar, även om vissa saker som sker är förväntade. Jag skulle inte gå så långt som att säga att den är oförutsägbar, men ibland har man liksom två alternativ att välja mellan. Det räcker i det här fallet. Slutet är ett uppenbart upplägg för en tvåa. Inte mig emot. Jag kommer helt klart att se den.

Personligen så tycker jag det är skönt att se en film som inte försöker vara något den inte är. Bry dig inte om alla djupingar som sågar Red notice. Av någon anledning så verkar de förvänta sig något annat, men man tittar inte på den här typen av film för budskap/karaktärsutveckling/djup. Endast för att bli underhållen. Och det blir man. Kungligt.



På Letterboxd hade den 2,6 i genomsnitt (beräknat på 9 669 betyg).
På IMDb hade den 6,6 i genomsnitt (beräknat på 16 211 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Nomadland (2020)

Titel: Nomadland
Originaltitel: Nomadland
Genre: Drama
Regissör: Chloé Zhao
Manus: Chloé Zhao, Jessica Bruder (bok)
Skådespelare: Frances McDormand, David Strathairn, Linda May, Charlene Swankie, Bob Wells
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: USA
Längd: 107 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 7 november 2021





Handling
Nomadland följer Fern, en kvinna i 60-årsåldern som bor i sin van och reser dit de tillfälliga jobben finns runtomkring i USA. Hon har valt att leva som nomad, en person som inte slår sig ned på en fast plats utan både bor och jobbar dit vägen tar dem. Fern trivs bra med sitt liv och känner sig fri, men som hos de flesta människor bär också hon på ett känslomässigt bagage som puttrar under ytan. Längs med krokiga vägar, klippa berg, lummiga skogar och snustorra öknar skildrar Nomadland sedan några år av Ferns liv på vägarna. Människorna hon möter, naturen hon ser men framförallt sakerna hon lär sig om sig själv.

Min kommentar
Ibland blir jag sugen på den film som vinner Oscar för bästa film. Jag brukar se dem, men ibland så vill jag verkligen. Ibland håller jag med. Ibland inte. Nomadland är en av de där filmerna som jag verkligen ville se och för ett bra tag sedan upptäckte jag att den gick på Disney+. Det här är ju dock en film som jag anade att alla stjärnor måste stå rätt för att orkas titta på. Till slut var det äntligen dags.

Först blir jag förskräckt över hur hon/de lever. Hur hårt och otryggt det är. Sedan inser jag att de faktiskt lever det liv de vill leva. Inte alla, men för de flesta verkar det vara ett medvetet val. De flesta har alternativ. Frågan är nog ändå om inte "de" är lyckligare än "vi".

Detta är ingen historia med en handling, utan mer som en dokumentär road movie. Som ett krasst konstaterande "så här är det". Inget annat än livet händer. "Safety in numbers" får en solklar innebörd, för här är det riktig, som i äkta, gemenskap. Alla finns där för varandra. Trots att de egentligen inget har, rent materiellt, så delar de glatt med sig. Tyvärr så tycker jag att det blir svårt att hänga med i var Fren är någonstans. Det framgår liksom inte när hon flyttar sig, men plötsligt verkar hon vara någon annanstans. Eller inte. Det blir lite ryckigt.

Ibland känns det här nästan som en reklamfilm för USA och då menar jag naturen. Vyerna som dyker upp med jämna mellanrum är helt magiska. De flesta karaktärerna, utom de som spelar Fren och Dave, är på riktigt, alltså äkta nomader, vilket ger en extra genuin känsla. Frances McDormand är fantastisk, men ändå blir hon utspelad av amatörerna.

Filmen vann inte bara Oscar för bästa film, utan även för bästa kvinnliga huvudroll och bästa regi. Om jag håller med? Jag kan inte svara på det, eftersom detta är den enda film, av de nominerade, som jag har sett så här långt. Men bra är den.

Nomadland är vacker, sorglig och hoppfull. Helt enkelt en ocean av känslor. När filmen är slut sitter jag nog ändå där med en liten svag känsla av romantisering av nomadlivet. Kanske tolkar jag det så på grund av att jag inte förstår grejen/det inte är ett liv för mig. En liten del av mig längtar dock efter friheten. Men då helst utan pengabekymmer. Och gärna ett lite bekvämare hem. Och wifi.



På Letterboxd hade den 3,9 i genomsnitt (beräknat på 296 998 betyg).
På IMDb hade den 7,4 i genomsnitt (beräknat på 132 529 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

TV-serie: Brave new world (2020)

Titel: Brave new world
Originaltitel: Brave new world
Genre: Science fiction
Skapad av: Grant Morrison, Brian Taylor, David Wiener
TV-bolag: Peacock
Skådespelare: Alden Ehrenreich, Jessica Brown Findlay, Harry Lloyd, Nina Sosanya, Hannah John-Kamen
Premiär: 2020-07-15
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 9
Avsnittslängd: ca 45 min
Såg den på HBO november 2021



Handling
I ett framtida London härskar tre regler: inget privatliv, ingen familj och ingen monogami. Bebisar alstras genom avancerad labbteknik och sex sker endast för njutningens skull. I New London är alla människor odlade i ett labb och indelade i strikta klasser: De härskande alfa och beta och de arbetande gamma, delta och epsilon. Alla är (i teorin) nöjda med att vara del av den kontrollerade samhällskroppen tack vare lyckodrogen soma som samtliga medborgare proppar i sig. Familj och monogami är utplånad – det är varken nödvändigt eller önskvärt eftersom barn inte tillåts födas på naturlig väg.

Min kommentar
För bara någon vecka sedan läste jag Du sköna nya värld. En bok som mer eller mindre är ett måste för ett science fiction-fan, som jag gärna vill kalla mig. Det har dröjt länge, boken skrevs 1932, och lite skäms jag över att erkänna att anledningen till att den till slut blev läst är TV-serien Brave new world. Jag ville ju inte gärna se den innan jag hade läst boken.

Som vanligt så har jag svårt att separera boken från serien och som vanligt så känner jag knappt igen historien från boken. Jag tror (är ganska säker på) att Aldous Huxley hade blivit både ledsen och besviken om han hade sett detta. Men mest ledsen. Jag har inget emot att man moderniserar, men när man tappar hela grundkonceptet och fokuserar på helt andra saker då blir jag inte så glad.

I den här framtida värld finns inga pengar, inget ägande, inget privatliv, inget själsliv. Allt och alla tillhör alla. Livet är fullständigt utan känslor. De känslor, eller så nära man kan komma, upplever man på stora fester genom en storytellers "feelies". Precis allt är konstgjort. So far so good.

Tyvärr så verkar manusförfattaren vara av den bestämda åsikten att obegränsat sex är det enda som gör människor riktigt lyckliga. Det är väldigt mycket mer sex, pillerknaprande och våld här, vilket väl i och för sig säger allt om den tid vi lever i nu. Det är ju så dystopier fungerar, trots allt. Hela biten med vi-vet-att-det-är-fel-men-vi-gör-det-ändå-för-att-alla-ska-hålla-sig-lugna, som jag tyckte var tydlig i boken, saknas helt. Även betingningen är helt borta och då menar jag den "medfödda".

Personligen så hade jag inte haft något emot mer fokus på "vilden" och då gärna lite mer nyanserat. Jag tycker man slarvar bort det subtila perspektivet och bara gör allt våldsamt. Där boken har djup och tydliga (filosofiska) funderingar över vad total lycka kostar i frihet så har serien bara yta och effektsökeri. Här finns snygga vyer, mycket sex och vackra människor.

Jag tror att Brave new world möjligtvis är bättre för att jag har läst boken. Det gör att jag liksom själv lägger till det som saknas. Det största problemet med den här moderniserade versionen, tycker jag, är dock att den inte alls är en framtidsvision. Vi är redan där.



På TV Time har serien 9,3 i genomsnitt.
På IMDb har serien 7,1 i genomsnitt (beräknat på 13 039 betyg).
Jag ger den 2,5.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: The guilty (2021)

Titel: The guilty
Originaltitel: The guilty
Genre: Thriller
Regissör: Antoine Fuqua
Manus: Justin Malen, Amy Krouse Rosenthal (bok), Tom Lichtenheld (bok)
Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Riley Keough, Peter Sarsgaard, Ethan Hawke, Christina Vidal
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: USA
Längd: 90 min
Serie: -
Såg den på Netflix 5 november 2021




Handling
Efter att ha blivit involverad i en internutredning har polisen Joe Baylor förflyttats till att ta emot inkommande SOS-samtal. När han får ett nödsamtal från en kvinna som säger att hon är utsatt för en pågående kidnappning, hamnar Joe i en händelsekedja som ska komma att sätta hans handlingsförmåga och omdöme på prov.

Min kommentar
Det är svårt att välja fredagsfilm, kanske mest för att den typ av film vi egentligen vill se inte finns att tillgå. Alltså får det bli en axelryckning och så bara väljer man någon. Den här fredagen fick det bli The guilty. Det lät som att den hade potential att bli bra och där var ju en del kända namn i rollistan.

Detta är tydligen en re-make av den danska filmen Den skyldige, som sägs vara mycket bättre och som jag inte har sett. Det visste jag inte när vi tittade. Jag är inte helt säker på att jag hade valt den om jag hade vetat. Re-makes har en tendens att bli... inte så bra.

Jake Gyllenhaal är egentligen den enda person som man får se. Han är duktig, men tyvärr inte tillräckligt för att bära upp hela filmen själv. Hans karaktär är sannerligen inte lätt att tycka om. Han är irrationell, har en riktigt taskig impulskontroll, han beter sig oerhört oprofessionellt. Förmodligen hör det ihop med hans uppenbara hjältekomplex. Han ser sig själv som riddaren på den vita hästen, som dundrar in och räddar svaga kvinnor och utsatta barn. Med det psyket borde han faktiskt inte vara polis.

Någonstans finns det en bakgrundshistoria, men den är väldigt vag och förblir det genom hela filmen. För mig är den bara ett stort Varför?, vad gäller i stort sett allt. Vad som däremot är tydligt, tycker jag, är vad som har hänt. För mig är det uppenbart, men jag vet ju att jag tittar på en film och helt ärligt så hade det inte blivit mycket till film om det hade varit på något annat sätt. Det gäller att inte döma innan man har hela historien.

Att spela in den här typen av film i pandemitider, när man inte ska träffa och vara nära andra människor, är riktigt smart. Tyvärr blir det lite tråkigt för tittaren, som bara får höra en massa kändisar, inte se dem. För det mesta är det bara skrikande i telefon. Dialogen blir lite pinsam ibland och jag tycker att huvudpersonen stundtals ställer helt fel frågor.

The guilty är, trots allt, förvånansvärt bra, med tanke på hur den är filmad, men den är lite seg emellanåt. Jag tycker också att man gör en re-make för att man tror att man kan göra det bättre/tillföra något. Inte för att amerikaner ska slippa förbättra sin simultankapacitet och lära sig läsa undertexter, samtidigt som de tittar på film. Nu ska jag i alla fall försöka hitta det danska originalet och se på den.



På Letterboxd hade den 2,9 i genomsnitt (beräknat på 106 848 betyg).
På IMDb hade den 6,3 i genomsnitt (beräknat på 80 354 betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam