"Glasslottet" av Jeannette Walls

Författare: Jeannette Walls
Titel: Glasslottet
Genre: Självbiografi
Antal sidor: 359
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The glass castle
Översättare: Micka Andersson
Serie: -
Förlag: Bazar Förlag
Utgivningsår: (original) 2005 (min) 2017
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 januari 2018




Första meningen: Jag satt i en taxi och funderade på om jag var för uppklädd för kvällen, när jag kastade en blick ut genom rutan och såg mamma rota i en sopcontainer.

Baksidetext
När Jeannettes karismatiska far var nykter hade fantasin inga gränser och han lärde sina barn om fysik, geologi och att leva livet utan rädslor - fria från omvärldens bojor. Men när han drack blev han en destruktiv lögnare. Hennes mor Rose Mary var en fri själ som hellre målade tavlor än satte mat på bordet och vars idé om barnuppfostran var att låta dem lösa sådant själva.

Barnen Walls lärde sig att ta hand om varandra. De matade, klädde och skyddade varandra, och till slut fann de sin väg till New York.

Min kommentar
Det här är egentligen en gammal bok, men jag hade aldrig hört talas om den. Förrän förra hösten, när den plötsligt dök upp. Jag har ingen aning om vad det egentligen var som lockade mig, den borde inte ha gjort det. Det här är ju en självbiografi, som jag inte alls brukar vara intresserad av, men jag bara kände att jag måste läsa.

Den här familjen kallades förmodligen white trash, där borta i landet i väster, men det är, enligt definitionen, inte alls rätt. Visserligen var de fattiga (och här snackar vi ingen-mat-på-bordet-och-knappt-tak-över-huvudet-fattiga, inte det där har-inte-råd-att-åka-utomlands-två-gånger-om-året-fattiga), men båda föräldrarna var högutbildade, om jag har fattat rätt, och nog hade intresse av samhälls- och kulturfrågor alltid. Förutom det så stämmer nog pejorativet. Miljöerna är så klart därefter och oftast befinner vi oss bland de fattigaste, i gamla ruckel som egentligen borde rivas eller, när inte ens sådana fanns till hands, i skruttiga bilar.

Berättelsen är så beklämmande, men ändå så full av kärlek att jag knappt vet vilket ben jag ska stå på. I början är allt mest ett spännande äventyr, alla dessa snabba flykter mitt i natten, när de sociala myndigheterna eller långivare är dem på spåren. De här barnen växer upp med två världsfrånvända och självupptagna föräldrar, som är otroligt bekväma. Och då menar jag inte bekväma = ha det bra, utan bekväma = inte ta tag i jobbiga saker. Barnen svälter medan föräldrarna drömmer om sitt. Mamma frossar i choklad under filten, pappa super, allting är alltid någon annans fel och konspirationsteorierna frodas. Barnen får gå i trasiga kläder som knappt täcker, äldsta dottern, Lori, får till en början inga glasögon (trots att hon knappt ser) för att mamma tycker att man då skämmer bort ögonen. Ingen av föräldrarna tycker det är speciellt allvarligt när barnen blir tafsade på av äldre släktingar och pappa i stort sett säljer sin dotter till en gammal suput för att han själv ska komma undan ett svindleri.

Allting är väldigt sakligt berättat, det finns inga undanflykter och inga ursäkter. Och inte ett enda ont ord om föräldrarna, bara en massa kärlek. Speciellt Jeannettes villkorslösa kärlek till sin far. Det går bara inte att värja sig.

Det finns en hel del att säga om den här boken och jag hade nog kunnat fortsätta hur länge som helst, men jag låter det stanna här. Jag har så svårt att greppa att detta faktiskt har hänt, de här barnen växte upp så här. De klarade sig, trots allt, och blev starka individer som verkar vägra se sig själva som offer. Så något måste ju föräldrarna trots allt ha gjort rätt. En del sunda åsikter hade de, förvisso.

Jag tvekade länge om betyget och det kan vara så att detta kommer att bli en av de där böckerna som jag kommer att ångra att jag inte satte full pott på. Det får tiden utvisa.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,7 och genomsnittet 4,1 (beräknat på 10 betyg).
På Goodreads hade den 4,25 i genomsnitt (beräknat på 688 885 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Glasslottet: Boklandskap, Litteraturkvalster & småtankar och Beas bokhylla.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Min kamp 1" av Karl Ove Knausgård

Genre: Självbiografi
Antal sidor: 443
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Min kamp 1
Översättare: Rebecca Alsberg
Utmärkelser: Bragepriset 2009
Serie: Min kamp 1
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (första) 2009 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhylla
Utläst: 21 mars 2012

Första meningen: För hjärtat är livet enkelt: det slår så länge det kan.
Sista meningen: Och döden, som jag alltid hade betraktat som den viktigaste digniteten i livet, mörk, lockande, var inte mer än ett rör som springer läck, en gren som knäcks i blåsten, en jacka som glider av en galge och faller ner på golvet.

Baksidetext
Min kamp är Karl Ove Knausgårds mäktiga självbiografiska roman. Första delen inleds med en svepande beskrivning av varje människas slutpunkt, döden. Det är runt detta ofrånkomliga faktum boken kretsar, från barndom till vuxenhet.

I centrum står en far som i hela sitt liv agerat onåbar och omöjlig att förstå. När Karl Ove får beskedet om faderns död inleds ett sorgarbete som sätter hela minnet på spel. Det som följer är ett hårt uppvaknande och en begravning av en far han aldrig kände.

Min kommentar
Ja, det här visade sig bli en riktig kamp. Inget jämfört med Knausgårds egen, förstås, men ändå. Med risk för att gå helt emot strömmen, så gillar jag inte alls den här boken. Den känns på tok för pretentiös och språket är så svulstigt så jag nästan får kramp. Det påminner lite om Ulf Lundells sätt att skriva, med evighetslånga meningar som man glömt början på när man kommer till slutet. Den stora skillnaden är att Knausgård faktiskt använder kommatecken mellan alla bisatser. Och förstås att jag gillar Ulf Lundell.

Det hoppas ganska friskt fram och tillbaka i tiden, vilket gör det väldigt krångligt att hålla reda på vad som redan hänt och vad som kommer att hända. En del underligheter hittade jag också, naturligtvis. Alldeles i början av boken skriver Knausgård att hans far var obekväm över det faktum att Karl Ove kallade sig för kristen. En bit längre fram så skriver han att han inte tror på Gud. Visserligen har det gått några år mellan episoderna (tror jag), men vad hände? Det är ju en ganska så dramatisk skillnad. Vid ett annat tillfälle berättar han hur och varför han blev uppflyttad till fotbollslagets seniorer och några sidor längre fram besvarar han en fråga med att han spelar i juniorlaget. Det var också väldigt förvirrande med vem som bodde var. Alla verkade i stort sett bo överallt. Oerhört förvirrande. Nästan lite som feberdrömmar.

När jag en bit in i boken kom till en fyra sidors lång utläggning om hur alla, det vill säga Knausgård, ser på konst och döden, då höll jag på att ge upp. Han verkar överanalysera precis allt och alla. Ibland är något faktiskt precis som det ser ut. Inget annat. Men Knausgård verkar vara så full av sig själv att det inte får plats något annat överhuvudtaget.

Han skriver också att han satte insida före utsida, att de inre kvaliteterna var viktigare än det yttre. Förmodligen är det därför som alla tjejer och kvinnor i boken beskrivs med betoning på bröst, höfter, mun, hår och andra viktiga inre egenskaper.

Därmed inte sagt att boken är värdelös, den har sina ljuspunkter. De är bara väldigt få i förhållande till bokens längd. Men visst känner man med honom, det var verkligen ingen lätt uppväxt man fick läsa om. En stackars pojke som knappt vågade närma sig sin far och inte vågade vara den han var, utan alltid försökte leva upp till vad andra tyckte. Det är jobbigt att alltid tro att man inte duger som man är. Och hans beskrivningar är väldigt visuella, utan att bli sentimentala. Till exempel hans beskrivning av farmodern och hennes hus när de kommer dit efter att pappan dött. Det lämnar en väldigt dålig eftersmak och jag tappar nästan andan av förtvivlan.

Det här var boken som representerade Norge i den nordiska läsutmaningen i mars. Det blir definitivt inte några fler Min kamp för mig.

Boktipset estimerade betyg var 4.2. Jag ger den 2.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Min kamp 1: Boktoka, Bokomaten och Fru E:s böcker.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.