"Kvinnan som jagade ensam" av Magnus Jonsson

Författare: Magnus Jonsson
Titel: Kvinnan som jagade ensam
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 410
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hatet 3
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 november 2021




Första meningen: De närmade sig.

Baksidetext
Linn Ståhl har bestämt sig för att aldrig mer samarbeta med Stockholmspolisen. Men när en av hennes tidigare vänner från Antifascistisk aktion söker upp henne i ett känsligt ärende och kort därefter återfinns död, kan hon inte undvika att bli involverad. Linn går motvilligt med på att ännu en gång bistå kriminalpoliserna Rickard Stenlander och Erik Svensson i en svår och mångbottnad utredning. Samtidigt slits hon mellan dubbla lojaliteter: hon inser att AFA behöver hjälp utifrån, men är inte beredd att avslöja organisationens olagliga aktiviteter för polisen. För att inte behöva förråda någon startar Linn en parallell utredning och påbörjar på egen hand jakten på den misstänkta infiltratör som verkar avrätta AFA-medlemmar en efter en. Spåren leder henne till Danmark, till människor som redan tidigare velat se henne död.

Min kommentar
Kvinnan som jagade ensam är tredje delen i Hatet-trilogin och den dök upp som en överraskning när den släpptes för drygt två år sedan. Detta var innan jag ens hade läst första delen, som också oväntat hade dykt upp här. Eftersom jag är den jag är så började jag ju med att läsa första boken, som inte passade mig speciellt bra och det gjorde att det tog emot lite att fortsätta. I år fick serien vara med i min Finish That Series-utmaning.

Jag vet inte vad det egentligen beror på att den här serien inte klickade med mig. Det kan vara det att jag har så otroligt svårt för fanatiker. Alldeles oavsett om de är vänster eller höger eller vad de nu kan ha för politisk inriktning. De är så fulla av fördomar och sig själva. Helt oförmögna att tänka utanför sin egen extremt lilla box. Två fel kan aldrig någonsin bli ett rätt. Men det måste ändå vara skönt att leva i en värld som antingen är svart eller vit. Inget där emellan. Så enkelt livet hade varit.

Karaktärerna fortsätter att göra korkade saker, bara för att det ska passa historien. Då menar jag i betydelsen att den korkade saken är förutsättningen för att något annat ska hända. Språket är fullt av upprepningar och samtliga känslor beskrivs med tillhörande kroppslig reaktion, till exempel "det hettade i nacken" som är en osedvanligt vanlig känsla i den här boken. Jag fick inte tillåtelse att känna något själv överhuvudtaget och jag vill ju själv känna de där rysningarna och ilningarna. Inte bara få dem dumpade i knät.

En annan sak som stör mig, samtidigt som jag blir oerhört förvånad över att det stör mig, är alla dessa avhuggna meningar. De gör mig nästan tokig. Vanligtvis så gillar jag det, det kan vara väldigt effektfullt. Dock inte när det används hela tiden och då oftast för att förklara något som vi redan vet, flera gånger. Typ så här:

Tågspåren på sidorna blev fler. Stickspår. Avställningsspår. Hon kände igen husen som kantade rälsen. Köpenhamn kändes nästan som ett andra hem. Hon hade varit här många gånger sista halvåret. För att hälsa på Kasper. Och de andra. I organisationen som hon inte var medlem i längre. AFA.

Jag upplever att det är väldigt många lösa trådar kvar. Slutet blev väldigt abrupt och det känns inte som att jag får ett avslut. Måhända tröttnade författaren och ville sätta en eftertrycklig punkt. Själv är jag mer för problemlösningsdelen och det finns det inte så mycket av här. Trots författarens försök att dölja förövaren så var den uppenbar. Jag försökte inte ens låtsas bli förvånad och jag känner mig lite lurad på konfekten.

För mig blir Kvinnan som jagade ensam (eller hela serien faktiskt) för övertydlig, Jag uppskattar en aning mer subtilitet, att inte bli skriven på näsan. Allt sammantaget så känns Linn Ståhl och hela den här trilogin lite som en blek kopia av Lisbeth Salander.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,23 i genomsnitt (beräknat på 56 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Kvinnan som jagade ensam: Läsvärd eller inte, Mysterierna och Lenas böcker och annat.

"Asätarna i Kungsträdgården" av Magnus Jonsson

Författare: Magnus Jonsson
Titel: Asätarna i Kungsträdgården
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 380
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hatet 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 oktober 2021




Första meningen: Adolf Bergsjö såg sig omkring.

Baksidetext
En eftermiddag i november utsätts SEB i Kungsträdgården för ett våldsamt angrepp. Krypskyttar beskjuter bankentrén och dödar flera av de anställda. Kriminalpoliserna Rickard Stenlander och Erik Svensson tillkallas. De misstänker att Sverige drabbats av ännu en terroristattack, bara månader efter dådet på Drottninggatan. Men trots en massiv insats slinker förövarna igenom polisens nät och verkar ha lämnat landet.

Under utredningen framkommer det att samtliga offer arbetade på samma avdelning på banken. Men varför blev de dödade och av vem? Polisen anlitar den unga KTH-doktoranden, krypteringsexperten och tidigare AFA-medlemmen Linn Ståhl för att analysera offrens datorer. Det visar sig att det är många som haft något att dölja. Linn inser att de högerextremister som tidigare angripit henne kan vara inblandade igen, och genomför en egen parallellutredning för att få svar på sina misstankar.

Ju mer hon gräver, desto tydligare blir det att hennes gamla fiender är tillbaka. Och att de är ute efter henne...

Min kommentar
För snart två år sedan läste jag första delen i den här serien och jag var väl inte direkt övertygad, men eftersom tredje delen överraskande dök upp när den släpptes så tyckte jag att jag får väl göra ett andra försök och läsa Asätarna i Kungsträdgården. Det kändes ju ändå lite som att jag läste första boken vid lite fel tillfälle. Alltså la jag till serien i min Finish That Series-utmaning i år.

Det är alldeles för många trådar, en av dem hade lätt kunnat ha plockats bort. Jag har inte tillgång till författarens schema över karaktärer och händelser, inte heller ska jag behöva rita upp ett eget. Uppenbarligen så är det för många karaktärer även för författaren. Kriminalteknikern byter plötsligt efternamn vid ett tillfälle. Ett annat onödigt inslag är Kvastmo. Han är ett udda och dråpligt tillskott, men onödigt.

Jag uppskattar inte alls den "enkla" lösningen att ibland kalla gärningsmannen för "mannen". Det känns som fusk och ska inte behövas. Ledtråden man fick var i och för sig väldigt tydlig, men den missade både polisen och jag. Det får jag ta på mig. Karaktärerna gör ibland saker som krävs för att andra saker ska hända, men som inte alls stämmer med deras personlighet. Och ja, precis som i förra boken är det speciellt Linn jag tänker på. Linn är det förresten alldeles för lite av och då menar jag hackergrejorna. Tack och lov så är det inte speciellt mycket skateboardåkande i alla fall.

I övrigt är det ganska mycket som irriterar mig. Vanligtvis gillar jag korta meningar, även de som består av ett enda ord. Ibland. När de däremot står som spön i backen blir det bara störigt. Eller så beror det på att just de här korta meningarna i många fall var onödiga. Ofta förklarade de något som var solklart eller så upprepade de en förklaring av något som var solklart. De övertydliga politiska markeringarna stör mig oerhört mycket. De är inte direkt subtila, utan känns mer som att bli skriven på näsan. Något jag aldrig kommer att uppskatta. Det här med personlig inblandning och att huvudpersoner hamnar i livsfara tas till en helt ny nivå. Jösses, vad jag stör mig på det. Varje gång. Och alla dessa kursiverade ord... vad vill författaren med dem?

Intrigen i Asätarna i Kungsträdgården är rörig, invecklad och kanske inte hanterad på ett bra sätt. Det blir för överdrivet och osannolikt. Tredje delen ska läsas om bara någon vecka, är det tänkt. Jag hoppas verkligen att den knyter ihop säcken. Just nu är den vidöppen.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,17 i genomsnitt (beräknat på 106 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Asätarna i Kungsträdgården: Bokstunder, Annikas litteratur- och kulturblogg och DAST Magazine.

"Mannen som lekte med dockor" av Magnus Jonsson

Författare: Magnus Jonsson
Titel: Mannen som lekte med dockor
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 396
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hatet 1
Förlag: Modernista & Louise Bäckelin Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 november 2019




Första meningen: Andetagen var korta och snabba.

Baksidetext
Krypteringsexperten Linn Ståhl arbetar med sin doktorsavhandling på KTH när kriminalpolisen hör av sig och ber om hjälp med en utredning av ett makabert mord. En ung kvinna har hittats mördad i en lägenhet på Södermalm i Stockholm och omsorgsfullt styrts ut som en porslinsdocka.

Linn har varit medlem i Antifascistisk aktion en organisation som är svartlistad av Säpo och är tidigare dömd för brott mot rikets säkerhet. Så det är under ömsesidig misstänksamhet hon börjar arbeta tillsammans med kriminalpoliserna Rickard Stenlander och Erik Svensson. Samtidigt som mördaren gäckar polisen vinner högerextrema krafter ny terräng i Sverige. Frågan är om Linn och polisen alls drivs av samma motiv...

Min kommentar
Boken med den här underbara och läskiga titeln dök upp som en överraskning för väldigt längesedan. Det finns ingen egentlig anledning till att den har förblivit oläst. Förutom den vanliga; så många böcker, så lite tid. När jag började gräva i mina dåliga samveten så fastnade blicken äntligen på den så nu var det dags.

Jag har förstått det som att de som känner till miljön (mestadels Söder, Stockholm) är alldeles lyriska över de detaljerade beskrivningarna över gator, hus, platser och så vidare. För mig blir det bara intetsägande redogörelser som tar plats. Det enda jag egentligen tycker är mysigt det är när Linn susar fram genom stan, men då är det frihetskänslan som är grejen.

Karaktärerna är egentligen inte speciellt många och jag har egentligen inte svårt att hålla isär dem, men de känns för tunna för att de ska kännas på riktigt. De är dock intressanta och har potential. Detta är ju trots allt första delen i en trilogi så man kan ju inte räkna med att få veta allt. Den ena kriminalaren, Rickard, är en av dessa tretton på dussinet som kopplar av med musik. Jag är lite less på just den egenskapen, det gäller särskilt när musiken inte har någon igenkänningsfaktor alls, men hans musiksmak är kul och annorlunda. Han känns väldigt normal, men han retar mig till vansinne när han på en sida ondgör sig över alla som kollektivt skuldbelägger polisen för åsikter som några få har, för att bara några sidor längre fram kalla alla med rakade huvuden för rasister. Självgoda hycklande människor gör mig så förbannad. Vem är egentligen mest fördomsfull?

Fördomar är för övrigt det stora temat här och för mig blir det alldeles för många karaktärer med alldeles för många fördomar. Åt alla håll. Det mesta här är väldigt mycket antingen svart eller vitt. Förutom någon enstaka karaktär som funderar över om h*n eventuellt har varit alltför kategorisk. Den här lilla detaljen räddar faktiskt boken från att bli ett politiskt brandtal.

Jag är definitivt vare sig en krypteringsexpert eller hacker, men ämnet intresserar mig mycket. Här finns väldigt många detaljer även om det och ibland får jag känslan att saker och ting inte stämmer riktigt. Eller att Linn, som är väldigt säkerhetsmedveten, inte tänker på säkerheten på sin egen dator.

Brottet som titeln anspelar på gör inte mycket väsen av sig utan hamnar lite i skymundan bakom Linns historia. Det är många, många trådar som spretar åt alla möjliga olika håll, vilket gör det rörigt. Det blir lite ointressant när historien förgrenar sig så mycket. Många trådar förblir dessutom hängande utan att knytas upp. Eftersom en helt annan historia hade fokus så är sannolikheten stor att det är den som fortsätter i uppföljarna.

Mannen som lekte med dockor känns överdriven och osannolik på så många plan, men jag tror att jag kommer att ge nästa bok en chans. Något säger mig att jag var på helt fel humör för den här boken just nu.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,14 i genomsnitt (beräknat 152 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Mannen som lekte med dockor: Lottens bokblogg, Bokstunder och Annikas litteratur- och kulturblogg.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.