Smakebit på söndag: Hyenorna

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Här sitter jag i Spanien just nu och har det nästan oförskämt bra. Igår var vi på marknaden som vi missade förra gången, den som vi trodde faktiskt skulle vara den sista på det här stället, på grund av ösregn. Efter förra årets misslyckade avkopplingssemester så insåg vi att vi ville tillbaka till det här home away from home.

Jag hade stora problem med att hitta någon spansk bok att läsa när jag är här och fick hålla till godo med en som är skriven av svenska författare och utspelar sig en bra bit söderut. Men vad gör väl det. Hyenorna av Carola Ressem och Mikael Ressem är första delen i serien Morden på Solkusten, så om den är bra och vi gör fler resor till Spanien så har jag mitt på det torra.

Min smakebit är från sida 178-179 i e-boken:

Det var kväll och solen hade gått ner en stund tidigare. Utan att säga så mycket hade Anna och Filippa promenerat längs med stranden. Anna hade stannat och pekat på en fiskebåt som låg långt därute. Filippa hade skrattat och sagt att hon älskade fiskebåtar.
    "Jag kan inte sluta titta på dem, är det lika för dig?"
    "Ja, det känns så rogivande."
    Sedan hade de fortsatt in mot Nerja, staden som låg längt ut till öster på spanska solkusten. Eller Costa del Sol som alla sa här nere.

Smakebit på söndag: Billy Summers

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Man skulle kunna kalla även den här helgen för oplanerad. Det är den enligt kalendern, men nu ska det packas och fixas. På måndag, efter att ha jobbat, sticker vi iväg till Kastrup för att bo där över natten. Flyget till Spanien går på förmiddagen och med tanke på att det är tåg inblandat så känns det bättre att inte helt lämna över kontrollen till dem.

Boken jag läser nu, Kirurgen av M W Craven, blir det ingen smakebit ur. Jag är alldeles i slutet av den och det vimlar av spoilers och jag orkar inte bläddra tillbaka för att hitta en bra. I stället kommer smakebiten ur nästa bok jag ska läsa, Billy Summers av Stephen King. Jag tänkte att jag ju vill ha en riktigt tjock bok under själva resan, men denna är faktiskt inte mer än 600 sidor lång. Om jag har fattat det rätt så är detta en thriller, inte skräck. Vi får väl se.

Min smakebit är från början av boken:

Billy Summers sitter i hotellobbyn och väntar på bilen som ska hämta honom. Det är fredag och klockan är tolv på dagen. Visserligen läser han en serietidning i litet format som heter Ackes kompisar och tjejer, men han tänker på Émile Zola och Zolas tredje roman, den som gjorde honom berömd, Therese Raquin. Han tänker att det verkligen är en roman som måste ha skrivits av en ung man. Han tänker att Zola bara började utforska något som skulle visa sig vara en djup och enastående ådra. Han tänker att Zola var - är - en mardrömsversion av Charles Dickens. Han tänker att det skulle vara ett bra uppslag för en essä. Inte för att han någonsin har skrivit någon.

Smakebit på söndag: Det finmaskiga nätet

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

En oplanerad helg! Den första på jag vet inte hur länge. Jag behöver inte ens gå och rösta i dag, det har jag redan gjort. Just med tanke på att jag inte vill ha några måsten den här helgen. Och, minsann, nu är det egentligen bara en vecka kvar till semestern.

Håkan Nesser har länge varit en favorit. Ett lugn kommer alltid över mig när jag läser hans böcker. Tempot, språket, det ironiska tonfallet, klurigheten. Allt gör att jag kan koppla av. Nu har jag då börjat läsa den tionde och sista, påstås det, delen om Gunnar Barbarotti, Det finmaskiga nätet.

Min smakebit är från sida 229:

Barbarotti låg i det sovrum som sannolikt skulle bli hans sista - i varje fall hans sista ordinarie, så var åtminstone planen - och kunde inte få en blund i ögonen.
    Detta berodde varken på själva rummet eller sängen, eller på det känsloladdade ordet sista. Han mådde utmärkt och hade för avsikt att leva ett rikt liv på norra Gotland tillsammans med Eva så länge det nu var tänkt av högre makter.
    Det vill säga Vår Herre. Innan han lade sig sömnlös hade Barbarotti fört ett kort samtal med denna, bett för hans och Evas åtta barn och fem barnbarn samt för världsläget i största allmänhet. Klimatet, krigen, det demokratiska förfallet.

Smakebit på söndag: Kirke

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Förra hösten hittade vi en gård där man kunde köpa en andel i en biodling. Just då gick det ju inte, eftersom det var höst, men i våras hängde vi på låset. Igår hämtade vi vår honung, så nu ska det blir te med honung i 😋 På vägen dit passade vi på att stanna och äta på Hurva Gästis. Jag gillar verkligen de där gamla gästgivaregårdarna.

Igår morse började jag läsa Kirke av Madeline Miller. Det är ju ganska roligt att jag tog med den i min Boktolva, som jag gjorde i ordning i höstas. Nu är ju Odyssesus och grekisk mytologi i ropet på riktigt. Jag hoppas verkligen att den är bra för jag behöver något engagerande nu.

Min smakebit är från sida 72:

Ryktena gick som vårfloder. När de såg mig vid middagen viskade Okeanos barn och kilade ur vägen. Om våra armar nuddade vid varandra bleknade de, och när jag räckte en flodgud en pokal vek hans blick undan. Nej tack, jag är inte törstig.
    Aietes skrattade. "Du vänjer dig. Vi är ensamma nu."
    Han verkade inte ensam. Varje kväll satt han på min morfars podium med min far och våra farbröder. Jag såg honom dricka nektar, skratta, visa tänderna. Hans ansiktsuttryck ilade som fiskstim i vatten, ibland ljust, ibland mörkt.

Smakebit på söndag: Den som gräver en grav

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Igår körde vi vår numer traditionella runda på Österlen. Vi har många "fasta" stopp, men något försvinner/läggs till varje år. Det mesta har med mat att göra, på något sätt 😋 Och så plockar jag alltid in en sevärdhet också. Det tråkiga är att vi inte kan lägga till fikaställen och liknande, eftersom vi ALLTID stannar i Brösarp och äter äggakaka. Sedan vidare till Åhus för att äta glass på torget. Det finns liksom inte utrymme för att äta mer mat.

Boken jag läser just nu, Generation noll av Stefan Ahnhem, är på sluttampen så det blir en smakebit från nästa bok. Den som gräver en grav av Yrsa Sigurðardóttir, som är andra delen i serien om Þóra Guðmundsdóttir. Av någon oklar anledning så har det gått sju år sedan jag läste den första, så det kan bli en del problem med minnet.

Min smakebit är från början av boken:

Den lilla flickan kände hur kylan smög sig uppför benen och in över ryggen. Hon försökte sträcka på sig i framsätet för att se bättre. Koncentrerat betraktade hon det snövita landskapet men kunde inte få syn på några kor. Det är för kallt för djuren att vara ute, tänkte hon och önskade att hon kunde stiga ur den här bilen och gå tillbaka in i huset. Men hon vågade inte säga något. En tår smög sig nerför kinden medan mannen bredvid henne fumlade med att få igång bilen. Hon knep ihop läpparna och vände bort ansiktet så att han inte skulle se att hon grät. Då blev han så arg. Hon tittade upp mot huset och försökte få syn på den andra flickan, men den enda synliga varelsen var hunden Snúður. Han låg och sov på yttertrappan. Nu tittade han upp som hastigast och betraktade henne ingående. Hon log svagt mot honom men då la han ner huvudet igen och blundade.

Smakebit på söndag: Döden kvittar det lika

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

En konstig ovh jobbig vecka har det varit. I tisdags krockade sambon med sin cykel, med en av de där elsparksmarodörerna, som antingen inte känner till några trafikregler eller helt enkelt inte bryr sig om dem. Det verkar ha gått bra i alla fall, inget brutet och inga allvarligare skador. Förutom på cykeln då. Så nu återstår väl bara att bråka med försäkringsbolaget. För naturligtvis så uppgav killen på elsparkscykeln ett telefonnummer som inte var rätt. Nåväl, det är bara världsliga ting. Helgen har i alla fall tillbringats i Halmstad. Den årliga återträffsmiddagen med sambons gamla kollegor och respektive har gått av stapeln. God mat, gott vin och (mestadels) roligt sällskap stod på agendan. I dag bär det av hemåt igen.

Eftersom jag då har befunnit mig i Halmstad så letade jag upp en bok som utspelar sig där (jag hittade faktiskt bara en). I nästan tio år har Döden kvittar det lika av Anne-Marie Schjetlein stått och väntat i hyllan, men nu var det alltså dags. Detta är första delen om kirurgen Andreas Nylund på sjukhuset i Halmstad.

Min smakebit är från sida 110:

Katrin var trött efter en sömlös natt. Hon reste sig upp från fåtöljen efter ett misslyckat försök till eftermiddagslur. Hon hade fått en chock kvällen innan av att bilden på Alex och Fabian var borta. Det fanns inget hon kunde göra åt det nu. Men fasan kröp som myror längs hennes ryggrad. Hon gick mot trappan som ledde henne upp till övervåningen och varje trappsteg kändes som att berg att bestiga.

Smakebit på söndag: Men inte om det gäller din dotter

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Igår var vi och firade svärmor i Karlshamn och precis som vanligt så blev det en heldag av det, med små stopp längs vägen. Det är alltid trevligt, men det är jobbigt att det tar hela dagen. Varmt var det också igår, men då kan det ju vara lämpligt att sitta i en luftkonditionerad bil i många timmar.

Jag har i dag på morgonen börjat läsa den tolfte och sista delen i Jan Guillous serie om Carl Hamilton, Men inte om det gäller din dotter. Jo, jag vet att det finns något slags spinoff på den, men den tänker jag inte läsa. Tror jag. Åtminstone så ska jag inte köpa böckerna.

Min smakebit är från början av boken:

Han älskade hästar men det var inte det som blev hans död. Alla i hans släkt älskade hästar, de flesta mer eller mindre uppriktigt och några bara för att det var en social nödvändighet. Att dyrka den vindsnabba ritten genom öknen var närmast en nationell skyldighet där hemma. Ungefär som, fast på ett lägre och barnsligare plan, den obligatoriska hyllningen till mammas äppelpaj var det i hans andra hemland.

Smakebit på söndag: Flickorna vid altaret

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Detta är/har varit den sista oplanerade helgen på ett bra tag. Nästan ända till vi ska på semester. Så illa är det inte riktigt, men det känns så. Jag ska passa på att njuta ordentligt, sedan är det bara att spänna på sig skygglapparna och försöka att inte bli helt utmattad.

Boken jag läser nu är Flickorna vid altaret av Mattias Edvardsson, den tredje delen i serien Brottsplats Söderslätt. De två tidigare har varit bra, även om jag inte tyckt lika mycket om dem som om hans fristående inte-renodlade-deckare. Det beror egentligen inte på deckarbiten, utan mer på att det plötsligt har smugit sig in romantik och kärlek i böckerna också.

Min smakebit är från sida 85:

Hasse ställde två plastpåsar med kinamat på bordet i mötesrummet.
    "Är det okej att jag rådfrågar Gunni om det här med arrangerade äktenskap?"
    Jytte gjorde en missnöjd min som Hasse gav blanka fan i. Principryttare var det värsta han visste.
    "Så länge vi håller oss inom regelverkets ramar är jag nöjd", sa kollegan och lastade upp ris på sin tallrik.
    Hasse slängde bort träpinnarna och hämtade ordentliga bestick.
    "Hur kan man fortsätta käka med pinnar när Gud har uppfunnit kniv och gaffel?"
    Jytte tog ett pincettgrepp runt sina pinnar och knäppte med dem i luften. "Det kommer från mannen som skriver alla sina rapporter på en Facit från Sextiotalet."
    Hasse skrattade åt sig själv. Kanske var bestick för kineserna helt enkelt vad datorn var för honom.

Smakebit på söndag: Historien om hotellet Två systrar

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Sedan i torsdags har jag befunnit mig i Göteborg. Där har det träffats mamma och syskon, ätits gott, åkts spårvagn och gåtts runt lite på stan. Haft det bra, helt enkelt. I dag bär det av hemåt igen.

När man är i Göteborg så måste man ju passa på att läsa böcker som utspelar sig där. Jag började med Dit lagen inte når, den tredje boken om Johan Falk, men den läste jag ju ut ganska snabbt. Så nu läser jag Historien om hotellet Två systrar av Annika och Jessika Devert. Andra delen i serien om hotellet Två systrar.

Min smakebit är från sida 400 i e-boken:

Systrarna stod så tätt att deras axlar snuddade vid varandra. Båda klädda i svarta klänningar, strumpbyxor och skor. De bar svarta hattar som de hittat i mammas sovrum och det kändes rätt att ha dem idag. För att hedra sina föräldrar. Kistorna sänktes ner i marken och Lizzie såg på Desirée, och hon visste att i det här ögonblicket kände de samma outsägliga sorg och saknad.

Smakebit på söndag: Mona Lisa Overdrive

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Den här helgen bestämde vi att vi inte orkade åka på någon utflykt. De närmaste veckorna är typ varenda helg inbokad, så det är skönt att bara vara hemma. Vi har dock en del projekt som vi borde ta tag i ... Veckan som kommer blir en kort en, tre och en halv dagar bara. Sedan bär det iväg till Göteborg.

Det var väl lika bra att ge sig på sista delen i Neuromancer-trilogin, Mona Lisa Overdrive, av William Gibson, tänkte jag. Det här visade sig vara något helt annat än vad jag hoppades och förväntade mig, men nu har jag snart tagit mig igenom alltihop.

Min smakebit är från sida 666:

När solen steg upp och det fortfarande inte fanns någon ström för 100-wattslamporna fylldes Gentrys loft av ett nytt ljus. Vintersolen gjorde konsolernas och hologrambordets konturer mjukare och lyfte fram ytstrukturen på de gamla böckerna som fyllde de sackande spånplattehyllorna längs västerväggen. Gentry vandrade ivrigt pratande fram och tillbaka så att den blonda tuppkammen gungade varje gång han svängde runt på sina svarta stövelklackar och hans upphetsning verkade motverka den kvardröjande effekten av Cherrys sömndiskar. Cherry satt på sängkanten och såg på Gentry men kastade emellanåt en blick på batteriindikatorn på bårens överbyggnad. Slick satt i en trasig fåtölj som de hade hittat på The Solitude och stoppat om med genomskinlig plast över valkar av gamla klädtrasor.

Smakebit på söndag: Sommarhuset på stranden

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Igår gjorde vi en dagstur till Ystad. Jag blev så inspirerad när en kollega skickade ett foto för några veckor sedan där han åt en vräkmacka. Jag var helt enkelt tvungen att prova den själv. När jag sedan dessutom hittade ett glasställe, där man gör sin egen glass, så var utflykten fulländad.

När jag skulle välja nästa bok att läsa så tänkte jag mig en helt annan, men på grund av utflykten igår så fick jag tänka om. Den jag hade tänkt mig finns inte som e-bok och jag släpar inte med mig en fysisk bok på en dagstur. Det fick bli ett snabbt byte till Sarah Morgans Sommarhuset på stranden. Jag har förstått det som att den här författaren läser många en bok av både på sommaren och till jul, men detta är den första jag ger mig på.

Min smakebit är från sida 81:

Joanna grep hårt om den obekanta ratten.
    Hon var på väg tillbaka. Fast hon sagt att hon aldrig skulle göra det, fast hon lagt sitt gamla liv bakom sig, så åkte hon tillbaka. Det var ett logiskt beslut, för hon ägde ju ett hus i Silver Point. Det fanns ingen orsak till att hon inte skulle bo där ett tag.
    Ett ögonblick kände hon sig nästan illamående av skräck och försökte resonera med sig själv. Hur kunde minnena av det gamla livet möjligen vara värre än verkligheten just nu?

Smakebit på söndag: Giftmördaren

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Första arbetsveckan är gjord. Den var jobbig, men inte alltför besvärlig. Det är ju många som har semester så det är ganska lugnt. Jag hade velat börja räkna ner till nästa semesterperiod, den som det är meningen att jag ska koppla av under, men det är så långt dit att jag bara skulle bli trött om jag gjorde det.

Sharon Bolton är ju en av mina favoriter och jag vill läsa allt hon skriver. Giftmördaren är andra delen i serien om Florence Lovelady och jag är väl inte lika förtjust i dem som i hennes andra böcker, men dåliga är de inte.

Min smakebit är från sida 240:

"Vem besöker ett barnhem på natten?" frågade Abby när vi var i säkerhet i hennes bil. Hon hade inte startat motorn. När hon tände en cigarett var det med händer som skakade.
    "Jag tror jag har sett Daimlern förr", sa jag. "Den tillhör någon i stiftelsen, tror jag. Jag kan ta reda på det i morgon."
    "Inte Frost", sa hon. "Han kör en Aston Martin."
    "Hann du se något där inne?" frågade jag.
    "Köket, förrådet, den bakre korridoren. Jag hörde någon vid ytterdörren och vågade inte fortsätta. Fan också, jag borde ha stannat."
    "Nej, det borde du inte." Jag vinklade Abbys backspegel så att jag kunde se vägen bakom oss. "Jag hörde ett skrik", sa jag.

Smakebit på söndag: Madame Terror

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

I morgon är det dags att börja jobba igen, något jag helst inte tänker på just nu. Semestern var bra, många upplevelser och fantastisk miljö. Och så tacksam jag var att jag befann mig i 14 grader och regn när det var över 36 grader hemma.

I min Jan Guillou-/Carl Hamilton-odyssé har jag nu kommit till elfte delen, Madame Terror. Ett av de nyare tillskotten i serien, den släpptes 2006. Ubåtar är en stor del av handlingen, något jag känner hatkärlek för. Precis som vanligt så använder sig Guillou av verkliga politikers namn. Det tycker jag är kul. Lite nyfiken är jag på hur han ska få ihop det på slutet 🤔

Min smakebit är från sida 256-257:

    George W Bush insåg att han helt enkelt måste försöka ställa den ryske presidenten mot väggen med påståendet om att vapnen som använts var ryska. Men det skrattade Vladimir bara åt och låtsades först tro att George faktiskt anklagade honom för att ha anfallit USA:s närmaste allierade. Det skulle se ut, det.
    Putin var inte på något sätt ovänlig, tvärtom underströk han deras gamla vänskap flera gånger under samtalet. Men George W Bush kände sig ändå provocerad att ställa vad han bedömde som en hård och avgörande fråga.
    "Vladimir, säg mej nu en sak alldeles ärligt. Har Ryssland sålt moderna kryssningsmissiler till Iran, sådana som går att avfyra från deras Kilo-ubåtar?"
    "Men käre vän och president!" utbrast Putin. "För det första kan väl vilka som helst kryssningsmissiler avfyras från i princip vilka ubåtar som helst, vi har ju närmast en internationell standard för torpedtuber. De är nästan alltid 533 millimeter. Men bortsett från det så är det alldeles klart att Iran inte har offentliggjort några sådana vapenköp från Ryssland."

Smakebit på söndag: Count Zero

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Jag befinner mig fortfarande på resande fot i Norge, men är nu på väg hemåt.

För några veckor sedan så läste jag första delen i Neuromancer-trilogin av William Gibson. Jag tänkte att det väl är lika bra att beta av även andra delen, Count Zero, medan jag eventuellt minns något av den förra Den var ju inte helt okomplicerad.

Min smakebit är från början av boken:

De satte en hundbomb på Turners spår i New Delhi, ställde in den på hans feromoner och hans hårfärg. Den hann i fatt honom på en gata vid namn Chandni Chauk och kom störtande efter hans hyrda BMW genom en skog av bara bruna ben och cykeltaxihjul. Kärnan i den bestod av ett kilo omkristalliserad cyclonit och TNT-flingor.
    Han såg den inte. Det sista han såg av Indien var den rosa stuckfasaden på ett ställe som hette Khush-Oil Hotel.

Smakebit på söndag: Blodsband

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Tidigt i dag på morgonen så stack vi iväg mot Norge. I tio dagar ska vi åka runt och njuta av vacker natur och förmodligen få lite ont i magen av alla stup som är så läskigt nära vägen. Det enda orosmolnet är dock hur det ska gå med min fot, men jag har skaffat hopfällbara kryckor, ispåsar och kylbalsam så förhoppningsvis ska det gå i alla fall.

Eftersom jag då ska befinna mig i Norge ett tag så läser jag ju så klart en norsk bok. Det fick bli en Jo Nesbø, Blodsband, och den är fortsättningen på Kungariket. Det ska bli spännande att återse bröderna Opgard igen.

Min smakebit är från början av boken:

Alla har en svag punkt. Pappa inpräntade det i mig när han lärde mig boxas. Jag var mindre än de andra pojkarna, men han visade mig att till och med den mest skräckinjagande motståndaren har ett hål i försvaret, ett ställe som inte är täckt, ett misstag de är dömda att upprepa. Han lärde mig också att det inte räcker med att bara hitta den punkten, man måste dessutom ha ett tillräckligt kallt hjärta för att utnyttja den utan att tveka. Och där har du min svaga punkt.

Smakebit på söndag: Maestro

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Veckan som gick började väldigt bra, sedan började det köra ihop sig. På många sätt. Mest tekniska sätt, på jobbet, men det som oroar mig mest är den där foten som inte vill bli bra. Den har sakta blivit bättre, men för några dagar sedan kändes det som att det vände åt andra hållet. Jag vet inte om jag har överbelastat den (det tror jag inte, egentligen, jag har bara gått väldigt korta sträckor) eller om det helt enkelt är träningsvärk. Semesterresan närmar sig med stormsteg och det gör mig orolig på riktigt. Nåväl, det är en kort vecka jag har framför mig. Bara 3,5 dagar. Sedan är det semester.

För en faslig massa år sedan fanns det en norsk bokbloggare, som även skrev på en bok. Han heter Geir Tangen och boken han höll på att skriva var Mestro. Den kom ut på svenska 2018 och sedan dess har den faktiskt stått oläst i min hylla. I år tog jag med den i min Boktolva och jag hade tänkt läsa den under Norgeresan, men den finns inte som e-bok så jag får helt enkelt läsa den nu, innan.

Min smakebit är från sida 70:

Luften var tung och råkall. Stillastående. Kulen. Svarta och tunga moln låg som ett lock över husen som klamrade sig fast på bergsknallarna vid Norheimskogen. Viljars taxi stannade, han betalade kontant och rörde sig snabbt in bland de vräkiga villorna högst upp på åsen. Här radade de upp sig och det fanns inte en enda som kostade under fem miljoner. Detta var Haugesunds svar på Holmenkollåsen.

Smakebit på söndag: Den enda segern

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Veckan som gick var betydligt värre än den innan, även om hostan inte har gett med sig ännu. Det kan också vara så att jobbveckan avslutades på det mest perfekta sättet, att jag rättade en gammal bugg. Vi får se när det testas ordentligt. I morgon har jag tagit ledigt för att jag helt enkelt ska låtsas att det är min födelsedag och göra allt det där som jag tänkte göra för två veckor sedan.

Min Carl Hamilton-resa går vidare och nu läser jag den åttonde delen i serien, Den enda segern. Personligen så tycker jag att böckerna har blivit bättre längs vägen, men jag vet att många tycker precis tvärtom. Det enda jag har någon åsikt om när det gäller den här boken är att den är på tok för tjock, men den är också den i serien med flest antal sidor.

Min smakebit är från sida 497:

Carl hade tillbringat merparten av två dygn framför en TV med det enda engelskspråkiga alternativet CNN. Det var en absurd situation, någonting han aldrig skulle ha kunnat tro att det kunde hända honom.
    Ändå var han inte otålig eller missnöjd. PLO hade en stor kongress av något slag inne i stan och de han hade begärt att få träffa tillhörde naturligtvis de mest upptagna; med all tänkbar respekt de kunde tänkas ha för en svensk emissarie så tyckte de förstås att saken kunde vänta. De kunde ju inte ha den blekaste aning om innebörden i Carls budskap.

Smakebit på söndag: Galen i dig

 

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Vilken skitvecka det har varit. Och det trots att jag fyllde år i måndags, men vad jag kan minnas så var detta min värsta födelsedag, någonsin. Jag blev så klart sjuk efter Umeå-resan. På min födelsedag hade jag egentligen tagit ledigt för att få massage, ta en gofika (med Budapestbakelse) och köpa med mig, typ, min favoritmat från stan. Men nej. I stället låg jag nedbäddad med feber och hosta (som fortfarande är kvar plus nu också bihåleinflammation) från helvetet. Så kan det också gå.

Ända sedan jag läste och gillade min första Mhairi McFarlane så har jag tänkt att jag måste läsa något mer av henne. Bok inhandlades redan för tre år sedan, men nu tyckte jag att jag verkligen behövde något lättsamt och roligt. Då var det äntligen dags att läsa Galen i dig, som jag förmodligen kommer att läsa ut i dag.

Min smakebit är från sida 259:

Ungefär en timme senare hördes en försiktig knackning på dörren.
    "Harriet", sa Cal. "Mår du bättre?" En lång tystnad. "Snälla, jag vill bara säga att jag är så ledsen. Det var ett dumt sätt att lägga fram något som du måste vara helt förkrossad över. Jag står helt och fullt på din sida och jag borde ha varit ärlig."
    Till och med i sitt plågade tillstånd måste hon medge att han var charmig. Kanske var det till och med ... känslomässig intelligens?
    "Gå härifrån", sa hon, halvt på allvar, som en grinig tonåring. Hon låg på sängen, stirrade upp i taket, och ögonen var svullna men torra. Hon hade slut på tårar igen. Hon visste att hennes beteende inte var särskilt smickrande, men på något sätt måste hon ta sig igenom det för att kunna komma ut på andra sida. Om Cal verkligen var ledsen, om han verkligen gillade henne, skulle han uthärda det.
    "Snälla, kan jag få komma in och förklara och kräla i stoftet ansikte mot ansikte?" sa Cal.
    "Nej, du får kräla i stoftet genom dörren."
    "Okej, då gör jag det. Ett ögonblick, jag ska bara sätta mig ner först."
    Hon hörde ljudet av Cals t-shirt som gled mot väggen.

Smakebit på söndag: En sång för de döda

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Veckan som gick var fruktansvärt jobbig, men fruktansvärt trevlig. Ett besök på kontoret i Umeå tog nästan hela veckan i anspråk. Jag blev så avundsjuk på deras kontor, som var underbart tyst. Trots att det var invaderat av över tjugo människor från andra delar av Sverige. Så där är det inte på kontoret i Malmö.

Jag läser nu den sista planerade boken i maj, En sång för de döda av Stuart MacBride. Detta är andra delen i serien om den skotska kriminalinspektören Ash Henderson. Eller numera före detta kriminalinspektören. Jag kan inte påstå att jag minns något från den första delen, förutom att Ash är en riktig skitstövel (och det är han fortfarande). Det var trots allt tio år sedan jag läste den.

Min smakebit är från sida 168:

Äkta skotsk pyttipanna. Jag kunde inte minnas när jag ätit det sist, gjord på lamm i stället för på brosk och buljongtärning som i fängelset. Rödbetorna låg i ena hörnet av lådan och färgade potatisen blodröd. Jag skyfflade upp mer på gaffeln och skrapade in det i munnen medan Alice satt med mobilen vid örat.
    "Mmm ... Nej, jag tror inte det ..." Hon hade lagt väskan i knät som ett provisoriskt bord under ett av Insiderns brev. Den korniga, urusla fotokopian var randig av gul överstrykningspenna och röd kulspets. De övriga breven låg på instrumentpanelen och väntade på sin tur.

Smakebit på söndag: Tanter på tåg

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

En riktigt kort vecka har gått och i morgon ska min onda fot och jag ge oss ut på äventyr. Jag hoppas verkligen att det ska gå bra. I övrigt så har det inhandlats kryddväxter, grönsaksplantor och faktiskt även lite nejlikor som ska få pryda balkongen i sommar. Det är lika kul varje år. I dag kanske vi orkar hämta upp balkongmöblerna också.

Jag har läst nästan alla böcker Jessika Devert har skrivit så att jag skulle läsa Tanter på tåg var självklart. Frågan var bara när. När det då började planeras en areaträff på kontoret i Umeå så insåg jag att den ju skulle passa alldeles utmärkt att läsa på en många timmar lång tågresa. I morgon bär det iväg och jag planerar att läsa ut den under resans första etapp till Stockholm.

Min smakebit är från sida 264-265 i e-boken:

En smäll får Sollan att yrvaket titta upp. Klockan på tv:n visar att det bara gått ett par timmar. Hon häver sig upp och lutar huvudet i handen. Tankarna är dimmiga av morfinet och hon vill fortsätta sova.
    "Mamma?"
    Emmas röst. Sollan svarar automatiskt, så som man gör när ens yngsta eller äldsta barn kallar.
    "Ja, jag är här."