"Dataterror" av Dean Koontz

Genre: Thriller
Antal sidor: 264
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Strike deep
Översättare: Jenny Berthelius
Serie: -
Förlag: Bra Spänning
Utgivningsår: (original) 1974 (min) 1984
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 juni 2013






Första meningen: Lee Ackridge var två kvarter hemifrån då en häftig snöby kastades mot hans ansikte.

Baksidetext
I begynnelsen var Ordet.

Och nu, när terrorklockan tickar allt fortare, är Ordet återigen människans värdefullaste - och farligaste - tillgång. Inga vapen kan mäta sig med de order, den information, som ligger lagrad på band djupt nere i Pentagons hemligaste valv. Där - i tungt bevakade datorhallar - finns attack- och vedergällningsplaner, vapenformler, mödosamt hopsamlade avslöjande hårddata om världens ledande män och kvinnor. Information som kan störta regeringar över en natt.

Bara sju män, förutom presidenten och chefen för CIA, har tillgång till koden som bevakar bandens hemlighet. Vad skulle hända om någon - eller några - utomstående fick tag i koden? Tänk om de skulle begära en lösen mer värdefull än pengar? Och när de fått den ändå avslöja - eller sälja - informationen på banden? Med det enda syftet att en gång krossa och förstöra USA?

Som det såg ut den här nyårsdagen skulle de faktiskt kunna göra det. Om de inte på något sätt hindrades i tid...

Min kommentar
Jag har gillat Koontz, mer eller mindre, ända sedan jag av en slump råkade få hem hans Nattens ögon. Det var i slutet av 80-talet. Den här boken är ett av hans tidigare alster, från 1974, och jag måste erkänna att det var med stor nyfikenhet och lite bävan jag började läsa en bok från 1974 som heter Dataterror.

Det här är ingen vanlig Koontz-bok, så som i alla fall jag tänker på hans böcker. Inget övernaturligt, inga konspirationer och inga superhjältetendenser. Inga hundar heller faktiskt. Bara ett brott och ett motiv. Uppfriskande. Men så var det det där med 70-talet. Jag försökte sätta på mig 70-talsglasögonen, men ibland blev jag ändå lite förskräckt. Vilken människosyn. Alla kvinnor är vackra, alla män är ärrade och hjältemodiga, men här kan man i alla fall skylla på en gammal bok. Vilket ju inte går med dagens böcker.

För dig som brukar läsa Koontz så kan jag berätta att kärleksscenerna inte är bättre beskrivna än i hans nya böcker. Han har inte ändrat någonting, kan man väl säga. Jag ställer mig lite frågande till varför man har med kärleksscener i en thriller, här är det absolut inget som för berättelsen framåt och jag hade definitivt klarat mig utan dem. Humorn är också något som inte verkar ha ändrats nämnvärt, den finns här den också och jag gillar den. En del karaktärer är något krystade och verkar bara vara påhittade för att lösa ett uppenbart problem i logiken, det är lite synd att han tar till sådana genvägar.

Slutet är det enda tänkbara och faktiskt tycker jag att idén och upplägget är riktigt bra för att vara från 1974, nästan 40 år gammal, men boken hade nog varit ännu bättre om man läst den på 70-talet.

Boktipsets estimerade betyg var 3.0. Jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Tro det eller ej, men ingen verkar ha bloggat om den här gamla boken. Och inte kan den köpas heller.

"Livrädd" av S J Bolton

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 410
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Dead scared
Översättare: Karl G Fredriksson
Serie: Lacey Flint 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Rec ex
Utläst: 13 maj 2013






Första meningen: När ett stort föremål faller från hög höjd accelererar hastigheten med vilket det färdas tills luftmotståndets uppåtriktade bromskraft blir densamma som gravitationskraftens nedåtriktade drivkraft.

Baksidetext
En våg av självmord sköljer över Cambridges universitet. Varje gång är det en kvinnlig student. Och varje självmord är begått under mer chockerande omständigheter än det föregående.

Polisen vet att det inte kan vara en rad sammanträffanden. Men de kan inte bevisa det.

Enda sättet att utreda fallen är att placera någon under täckmantel. En ung polis, en kvinna lika utsatt som de andra. Lika oförberedd på den mardröm hon möter.

Lacey Flint har all anledning att vara försiktig.

Min kommentar
Det var med en viss tvekan som jag började läsa den här boken, andra delen om Lacey Flint. Första boken, Nu ser du mig, drabbade mig inte alls lika mycket som den verkar ha gjort alla andra, även om jag nu inte tyckte den var dålig. Livrädd hade mer av det som jag gillar, men fortfarande mycket av det som jag ogillar.

En av anledningarna till att jag gillar denna lite bättre är att mer händer i huvudet, det är inte lika mycket frossande i blod och likdelar utan mer psykologiskt. Det som händer läkaren Evi Oliver är precis sådant som skrämmer mig; det mystiska, otäcka, osynliga, "är det jag eller händer det verkligen".

Det är fortfarande på tok för uppenbart vem/vilka som är skyldiga, åtminstone till en viss del. Om någon beter sig oprovocerat vänligt så är det ofta något skumt med den personen. Om denna karaktär dessutom känns lite krystat "placerad" så är det definitivt en mördare. Minst en sådan hittade jag första gången h*n presenterades. Det är lite tråkigt när det blir så tydligt. Mer vill jag egentligen inte avslöja. Här finns också luckor stora som Grand Canyon, men till viss del kan jag leva med det för det är ändå lite gastkramande och faktum är att det i själva verket inte behöver vara realistiskt i den här genren.

Relationen mellan Lacey och Mark är alltjämt bara underlig. Det här handlar ändå om vuxna människor och de beter sig bara löjligt och irrationellt. Kanske fungerar det så nu för tiden, men jag kan inte alls relatera till det. Jag tycker inte om någon av dem och jag bryr mig inte så mycket om vad som händer med dem heller. Det är ingen bra förutsättning när man känner så inför huvudkaraktärerna.

Slutet är en antiklimax av rang och jag känner mig på något sätt snuvad på konfekten. Det gick lite för enkelt lite för snabbt.

Kanske beror den här uteblivna kärleken till Bolton på att jag har för höga förväntningar, eller så beror det på att det hon skriver helt enkelt inte framkallar de känslorna hos mig. Oavsett så kommer jag att fortsätta läsa henne.

Det här blir mitt bidrag till Spänningsutmaningen för maj månad.

Tack Modernista för recensionsexemplaret!

Boktipsets estimerade betyg var 4.5. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Livrädd: Lotten, Marias bokliv och Fru E.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Skendöd" av Thomas Enger

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 344
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Skinndød
Översättare: Margareta Järnebrand
Serie: Henning Juul 1
Förlag: Forum
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 april 2013






Första meningen: Han tror att han är omgiven av mörker.

Baksidetext
I ett tält i en avskild del av en park hittas liket av en ung kvinna. Hon är nedgrävd till midjan i jorden och stenad till döds. Hennes rygg bär spår efter piskrapp och en av hennes händer har huggits av.

Webbjournalisten Henning Juul har varit sjukskriven i två år efter att ha skadats i en brand där hans lille son omkom. Nu är han tillbaka på jobbet med ärr i både ansiktet och själen, och han sätts att bevaka mordet. På tidningen råder det vanliga kontrollerade kaoset, ändå känns allt främmande. Tryggheten är borta och det är som om han vore nybörjare igen. Att han dessutom tvingas samarbeta med sin exfrus nya kärlek gör inte saken lättare.

Men fallet engagerar honom, och även om Oslopolisen snart griper en misstänkt gärningsman tvivlar Henning på att allt är så enkelt. I stället inleder han en egen undersökning för att få en förklaring till varför någon har mördat den unga kvinnan på ett så utstuderat sätt. I sin jakt på svar finner han svartsjuka och hämndbegär, och han möter människor som inte tvekar att ta till våld. När ett nytt mord sker står det klart för honom att han snabbt måste hitta den skyldige. Både hans eget liv och andras är i fara.

Min kommentar
Det här är en bok som av någon underlig anledning blivit stående oläst i hyllan, trots massor av lovord från andra bokbloggare och trots att jag är väldigt svag för norska deckare. Jag blev inte besviken, men den kunde ha börjat bättre.

Redan på sidan 29 stöter jag på något som faktiskt nästan får mig att sluta läsa. Boken utspelar sig 2009 och här diskuterar journalister vad de ska skriva om i tidningen. Varvid en av dem säger att det snart är val i Sverige. Såvida de inte menar att över ett år är snart så är det bara fel, det var inte val i Sverige 2009. Det är exakt så dålig research som kan få mig att sluta läsa, om det blir för mycket. Dessbättre var det inte något mer som var så uppenbart galet. I alla fall inte för mig.

Här berättas det i presens och jag kanske är konstig, men jag gillar det. På något sätt blir det mer fart och jag beundrar verkligen författare som lyckas med denna berättarteknik. För mig framstår det som extremt svårt och jag tycker Enger gör det riktigt bra.

Jag gillar de små antydningarna om Hennings bakgrund som dyker upp här och där. Redan från början förstår man att han varit med om något traumatiskt, men hela vidden av vad som hänt kommer inte fram förrän alldeles mot slutet. Ibland var det lite väl mycket tillbakablickar, men detta är ju första boken och Henning är en intressant person. Faktiskt är det inte så mycket mordgåtan i boken som lockar mig (vem och varför är lite lagom förutsägbart) utan det är Hennings karaktär som är behållningen. Jag vill veta mer om honom.

De andra karaktärerna finns inte så mycket att säga, förutom om polisen Bjarne Brogeland, men jag tänker hålla det kort. Bjarne är en fruktansvärt osympatisk typ med en fullständigt vansinnig kvinnosyn. Det är nästan så jag önskar att han kommer att vara med i de efterföljande böckerna (tydligen är det en planerad serie om sex delar) för jag vill verkligen veta vart detta tar vägen.

Boken avslutas med en cliffhanger som, även om man anat att den var på väg, inte gör mig mindre sugen på att läsa nästa bok, Fantomsmärta, som tack och lov redan finns på svenska.

Det här blir mitt bidrag till Spänningsutmaningen för april månad.

Boktipsets estimerade betyg var 3.6. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Skendöd: Lotten, hyllan och Annika.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Löftet" av Tinka Ullbro

Genre: Thriller
Antal sidor: 245
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Västkustdeckare 1
Förlag: Förlaget Orda
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Rec ex
Utläst: 3 mars 2013



Första meningen: Han har hittat oss.

Baksidetext
Paola arbetar som barnpsykolog för rättsväsendet i Göteborg. Hon förhör och behandlar barn som har blivit offer för brott. Efter trettio år i yrket trodde hon att hon sett det mesta, ändå blir hon chockad när hon möter Adrian. Han är fem år gammal och har precis sett sin egen pappa försöka slå ihjäl hans mamma. Pojken är så illa tilltygad inombords att han slutat tala helt och hållet.

I boken får vi följa Adrian, hans lillasyster Mathilda och deras mamma Annika, som tillsammans har varit nere i helvetet och vänt, och nu försöker kämpa sig tillbaka till verkligheten igen.

Min kommentar
Det här är en helt ny bekantskap för mig och det är egentligen inte så konstigt, eftersom det är en debutbok. Förmodligen har jag ett självplågardrag, eftersom jag läser sådana här böcker och då menar jag inte dåliga, utan otäcka, trovärdiga skildringar av något som tyvärr är vardag för många.

Jag vill bara påpeka att jag inte känner någon som blivit utsatt för något sådant här (vad jag vet) så jag kan egentligen inte bedöma hur trovärdigt det är, men det känns, tyvärr, äkta. Här kan du läsa en liten smakbit ur boken.

Det här var en jobbig upplevelse, att läsa om rättslösheten och hopplösheten som drabbat Annika och hennes nära och kära känns så trovärdigt att det kryper in under skinnet på mig. Att inte kunna träffa sina föräldrar på över ett år bara för att man måste hålla sig gömd för sin våldsbenägne ex-man, som för ovanlighetens skull är svensk och välutbildad, är så extremt sorgligt att jag bara vill gråta. Det som ändå egentligen tog styggast på mig var att det var så odramatiskt, eller vad man ska kalla det. Inga överdrivet skrikande, svärande och teatraliska människor, utan nästan lite mer uppgivet och tillbakadraget. Som att betrakta något utifrån. Vilket i det här fallet är en bra grej.

Här finns en uppsjö av jag-berättare, faktiskt är alla som berättar något "jag" och det är minst fem stycken. Jag har egentligen inte ont av det, för det är enkelt och tydligt gjort genom att varje kapitel är märkt med berättarens namn. På något sätt kändes det ändå logiskt att få ta del av allas tankar och "sanningar" på det sättet, men jag är ändå tveksam till det. En annan liten detalj är de många upprepningarna, som blev lite jobbiga ibland. Oftast räcker det med att nämna något en gång. Och så klart, min vanliga käpphäst; korrekturläsningen. Det gör dock inte boken dålig utan stör bara läsandet. Jag förstår egentligen inte varför förlagen inte lägger mer krut på något som är så viktigt.

Ett extra plus för slutet, som var helt oväntat. I alla fall så var inte jag förberedd på det. Jag hoppas man får lära känna Paola bättre i nästa del, för det är en bok jag med all säkerhet kommer att läsa.

Det här blir också mitt bidrag till Spänningsutmaningen för mars månad.

Stort tack till Tinka Ullbro för recensionsexemplaret.

Boktipset hade inget estimerat betyg. Endast 1 person hade betygsatt boken och det betyget var 2.0. Jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Löftet: Annika, boktok73 och Boktjuven.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Den sjätte gudinnan" av Karin Alfredsson

Genre: Thriller
Antal sidor: 317
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ellen Elg 4
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 februari 2013





Första meningen: Jag borde ha förstått.

Baksidetext
Kali drar sig fram genom att tigga. Hon är 17 år, våldtagen och kastlös, och kämpar för att hålla sitt nyfödda barn vid liv. Amrita har svårt att gå efter den svåra brännskada hon fick då hennes man kastade ett brinnande spritkök på henne.

Men nu har Amrita jobb - och en mobiltelefon. På displayen skymtar Kali ibland MMS-bilder på stengudinnor, sådana som fanns i bytemplet där hemma, men hon frågar ingenting. Amrita ordnar saker åt folk med hjälp av mobilen, det förstår Kali.

Kali och Amrita är två av de utsatta kvinnor som den svenska läkaren Ellen Elg träffar på sitt FN-uppdrag i Indien. Ellen samarbetar med Madhu, en advokat med mänskliga rättigheter som specialitet. Madhu vill driva de utsatta kvinnornas fall i rätten men Kali och Amrita bestämmer sig för att skipa rättvisa på egen hand. Lite hjälp på vägen får de också av den sjätte gudinnan, en ovärderlig antikvitet på väg ut på den internationella konstmarknaden. Kanske kan man "ordna" så att den tar en annan väg?

Min kommentar
Som vanligt när det gäller de här böckerna om Ellen Elg blir jag arg, frusterad, ledsen... ja, i stort sett alla negativa känslor går jag igenom. Och som vanligt börjar boken med blänkaren att allt det viktiga är sant.

Den här gången är Ellen i Indien och nog för att jag visste att det inte är lätt för kvinnor i Indien, men jag trodde faktiskt att det var mycket bättre än så här. Speciellt med tanke på landets framfart inom outsorcing, jag trodde det hade gått framåt även med annat, om man säger så. I Indien är det så illa att vara kvinna att det anses vara bättre att inte födas alls om barnet är en flicka. Det har tydligen gått så långt att det är könsobalans, eftersom många flickfoster aborteras eller görs av med på annat sätt. I den sedvanliga faktadelen kan man läsa att år 2001 så gick det bara 927 flickor på 1000 pojkar (i de fina områdena i Punjab var siffran 300 flickor). I resten av världen föds det generellt fler flickor än pojkar (ja, förutom i Kina då).

Kvinnor i Indien verkar vara i stort sett rättslösa och allt som inte blir bra är deras fel. Blir de inte gravida, så är det kvinnans fel. Blir det bara flickor, så är det kvinnans fel. Och det får de lida för på många olika sätt. Bland annat kan man få ett tänt spritkök kastat på sig. Det som jag tycker är, nästan, mest störande är att till och med kvinnorna är elaka mot kvinnor. Tydligen har man all rätt att behandla sin svärdotter hur illa som helst och om man är den yngsta svägerskan så är man illa ute på riktigt. För att inte tala om hur män ser på kvinnor. Inte ens de kastlösa kvinnorna går säkra, för även om de är oberörbara så går det alldeles utmärkt att våldta dem.

I Indien är kvinnor så värdelösa utan make att när man blir änka så är det vanligt att änkan kastar sig i likbålet, de begår sati. Något som tydligen varit förbjudet sedan 1829, men som ännu ses på med vördnad av vissa hinduer. Vi får väl hoppas att detta är en sedvänja som är på tillbakagång med en ny och förhoppningsvis mer modern generation. Faktadelen i slutet av boken är för övrigt något av det mest otäcka jag läst.

Det blir inte så mycket om själva berättandet, men det är, också som vanligt, bra och trovärdigt. Jag tycker det är fantastiskt att man kan berätta en sådan här historia, som måste anses vara faktaspäckad, utan att det känns som en föreläsning. Det är hela tiden spännande och intressant. Jag drivs hela tiden framåt, egentligen av misstro, för så här kan det väl ändå inte vara.

Den här boken lästes inom ramen för Spänningsutmaningen.

Boktipsets estimerade betyg var 4.5. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den sjätte gudinnan: Anettes bokblogg, Bokbrus och Tankar från en samlares hjärna.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Kritikern" av Dean Koontz

Genre: Thriller
Antal sidor: 336
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Relentless
Översättare: Helena Prytz
Serie: -
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 januari 2013






Första meningen: En sak har jag lärt mig.

Baksidetext
Litteraturkritikern Shearman Waxx vet hur man dödar en bok med ett par väl valda och syrliga ord. Och snart kommer en olycklig författare upptäcka att det inte är det enda han är kapabel att döda

Den bästsäljande författaren Cubby Greenwich har allt han kan önska sig; en framgångsrik karriär och en underbar familj bestående av frun Penny, barnboksförfattare och illustratör, sonen Milo samt hunden Lassie. Cubby vet att han inte borde bry sig om en dålig recension av en annars väldigt hyllad bok trots att den är publicerad i landets största tidning samt skriven av den fruktade och tillbakadragna kritikern Shearman Waxx.

Cubby beslutar sig således för att ignorera Waxx. Men så en dag råkar han stöta på honom på en restaurang när han äter lunch. Det som börjar som ett oskyldigt sammanträffande eskalerar snart till en fruktansvärd mardröm där Cubby och hans familjs liv är i fara.

Min kommentar
Under ungefär drygt tio års tid, hela 90-talet och lite till, slukade jag i stort sett allt som fanns av Dean Koontz. Hans böcker var så där härligt nervpirrande och manade till sträckläsning. Sedan vet jag inte vad som hände, antingen började Koontz skriva sämre eller så krävde jag mer av läsningen. Kritikern är ett litet steg tillbaka till den där kittlande tvångsläsningen. Det är kanske inte "bra" litteratur och inte heller speciellt sannolikt, men jösses vad spännande.

Den sedvanliga speciella och intelligenta hunden är tillbaka också, hon är otroligt charmig och jag hade gärna haft en sådan hund. Fast jag är en katt-person. Tyvärr har Koontz också stoppat in en sexåring, Milo, som är så otroligt skärpt att han redan tagit högskoleexamen. Eller något ditåt. Nog för att det finns överintelligenta barn, men det måste ju finnas gränser. Han är inte speciellt trovärdig. Inte heller pappan, Cubby, känns verklighetstrogen. Han är en fullständigt teknisk idiot. Till skillnad från sin son då. Tydligen kan Cubby få den enklaste maskin att explodera. Eller värre.

Men det gör inget. För här flödar ironi och cynism, något som får mig på fall varenda gång. Och något jag faktiskt aldrig trodde skulle hända drabbade mig. Koontz har blivit insiktsfull och tre oväntade sanningar, enligt mig, dök upp från ingenstans.

Oväntad sanning #1 (sid 12): Radiovärdar, både programledare och traditionella diskjockeyer, gör bättre intervjuer än tv-människorna. Det är sällan en intervjuare på tv har läst boken i fråga, men åtta av tio programledare på radio har gjort det. Radiofolket är både smartare och roligare och ofta rätt ödmjuka. Jag vet inte hur det sistnämnda kommer sig, förutom att man kanske blir mer känd när folk känner igen ens ansikte om man dyker upp i rutan regelbundet. Detta uppmuntrar till en stolthet som övergår i arrogans.

Oväntad sanning #2 (sid 31): Nuförtiden är de flesta restauranger bullriga som en trum- och cymbalfabrik som har invaderats av tvåhundra schimpanser med siktet inställt på att banka. Dessa etablissemang undviker ljuddämpande utformning och material med förevändningen att kakofonin ger gästerna känslan av att befinna sig på ett hippt, trendigt ställe. I själva verket lockar sådana restauranger den typen av gäster vars blotta existens, i sådana mängder, bevisar att vår civilisation är utdöende [...] De gillar att höra sitt eget skriande och verkar övertygade om att ju mer högljudda de är, desto mer vill alla åskådare förtvivlat gärna tillhöra deras klick.

Oväntad sanning #3 (sid 128): De enda monstren som finns i denna värld är de som tas för mänskliga, som kastar skuggor och reflekteras i speglar, som ler, talar om medlidande och fäller övertygande tårar.

Jag bryr mig inte om att motivet är krystat eller att allt går överstyr och spårar ur, det här är vansinnigt spännande och jag kunde knappt lägga ifrån mig boken.

Den här boken lästes inom ramen för inte mindre än två utmaningar: Böcker om böcker samt Spänningsutmaningen.

Boktipset hade inget estimerat betyg. Endast 14 personer hade betygsatt boken och genomsnittet var 3.71. Jag ger den 4.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Kritikern: Ikon, Kim M. Kimselius och Low life.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

Spänningsutmaning 2013

Nu får det faktiskt snart vara slut, men just den här utmaningen kan jag ju inte tacka nej till. Den borde ju i stort sett lösa sig själv. Inte sant?

Karin på En bokcirkel för alla tycker att hon läser alltför få spänningsromaner och har startat utmaningen för att läsa mer sådant. Det hela går ut på att man läser (eller lyssnar på) minst en spänningsroman i månaden hela året.

En kul utmaning som jag självklart måste anta. En spänningsroman i månaden måste ju vara en baggis.

För den här utmaningen kommer jag inte att lista några specifika böcker som ska läsas, utan de får komma allt eftersom.