"Kom i min famn" av Caroline Erikssson

Författare: Caroline Eriksson
Titel: Kom i min famn
Genre: Drama
Antal sidor: 343
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Simone Boman 1
Förlag: HarperCollins Nordic
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 januari 2020




Första meningen: Det finns de som skulle kalla mig mördare.

Baksidetext
Hur skulle du reagera om du en dag kontaktades av en främling som avslöjar något som får hela din värld att vändas upp och ner? Det är vad som händer Thomas, en gift man med en fyraårig dotter, en man som prioriterar familjen och sätter en ära i att vara en god människa. Samtalsterapeuten Simone Boman får ett uppdrag på företaget där Thomas arbetar och vinner snart hans förtroende. Allteftersom de kommer varandra närmare får hon svårt att hålla den professionella distansen, samtidigt som hon brottas med sina egna demoner. Snart finner hon sig indragen i något mycket större och mörkare än hon någonsin kunnat förutse.

Min kommentar
Caroline Eriksson har jag tidigare läst två andra böcker av, de två historiska som hon har skrivit. När jag såg att hon skulle släppa en ny bok, som ska vara första delen i en serie om samtalsterapeuten Simone Boman, så blev jag så klart nyfiken. Och plötsligt en dag så damp den till min stora glädje, och överraskning, ner på min hallmatta. Jag kunde inte motstå den utan det var bara att klämma in Kom i min famn så fort det bara gick.

Det är inte speciellt många karaktärer i den här boken, bara en handfull (men vilka karaktärer det är!) och de är alla tydliga (förutom Kristoffer, vem är han egentligen?) och trovärdiga. Då menar jag trovärdig i meningen att jag tror på dem, även om jag ibland tycker att de agerar otroligt besynnerligt. Som till exempel att bjuda in en helt främmande person i sitt hem att sitta barnvakt. Helt ensam. Speciellt som den här personen inte direkt är att betrakta som stabil och pålitlig. Det är ändå trovärdigt, eftersom det överensstämmer med personligheten på den som gör det. En väldigt creepy personlighet, för övrigt.

Kom i min famn är... spännande är kanske fel ord, men den är definitivt intressant. Närmast fängslande och det är svårt att lägga undan boken. Det är mycket som händer i huvudet på karaktärerna, vilket jag gillar, och det gäller att ha koll på dem. Allt är inte som man tror och det är fascinerande att vara med när historien vecklar ut sig. Ibland kan det bli ett fasligt ältande av Simones känslor. Samma sak liksom trummas in. Jag tycker det blir en aning tjatigt och det kan vara det som gör att jag tycker mindre och mindre om henne.

Jag måste bara ha ett helt stycke här med Simone. Det finns så mycket att säga om henne. Inte bara positivt. Hon verkar ha axlat ansvaret för familjen från början. Sedan vill hon att mannen ska ta större ansvar. Hon går och grunnar och ältar i sin ensamhet, lite som en självpåtagen martyr. När hon har funderat klart så ställer hon sin man inför fullbordat faktum. Jag vet inte om hon försökte förklara för sin man hur hon verkligen kände, men i boken finns inga spår av det. Ingen människa är tankeläsare. Simone vill också att andra ska se/bekräfta henne, men själv är hon inte speciellt bra på att se sin familj och hon missar det uppenbara. Att hon sedan påbörjar något nytt utan att först avsluta det gamla är bara så fel. Därmed inte sagt att jag inte förstår henne. I nästa stund finner jag mig själv hejande på henne när hon skäller ut sin egen mamma. Jag tycker att mamma borde vara glad över att Simone visar sina döttrar att även kvinnor kan ha en karriär. Det är ju inte som att hon är ensam vuxen i familjen. Sedan tycker jag att det är fantastiskt kul att Simone vinterbadar. Precis som författaren själv.

Genren för den här boken är lite oklar. På själva boken står det family noir, vad det nu kan betyda. I de olika bokhandlarna är genren däremot deckare/thriller. Om man förväntar sig en deckare eller thriller när man läser Kom i min famn så kan förväntningarna slå fel. Psykologiskt (relations)drama är nog en mer korrekt benämning. Det kanske är det som är family noir...

Jag kan inte låta bli att fundera över hur Simone ska göra, vad som kommer att hända. Jag gissar att vi får vänta ett tag på nästa bok. Det är synd för jag vill veta. Nu.

På Goodreads hade den 3,68 i genomsnitt (beräknat på 22 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Kom i min famn: Lottens bokblogg, hyllan och Johannas deckarhörna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Inga gudar jämte mig" av Caroline Eriksson

Författare: Caroline Eriksson
Titel: Inga gudar jämte mig
Genre: Thriller
Antal sidor: 314
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Svenska mord 2
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 september 2018




Första meningen: Det är det tredje mystiska dödsfallet i bygden på kort tid.

Baksidetext
Länsman Lidéns hud knottrar sig av obehag. För första gången har han tvingats ge order om en gravöppning med efterföljande obduktion. I den värmländska socknen Silbodal har rykten länge florerat att den begravde handelsmannen inte dött av naturliga orsaker, och nu står det klart att han har blivit mördad med arsenik. Det visar sig snart att han inte är den ende församlingsbo som blivit förgiftad. Lidén börjar utreda dödsfallen och tvingas inse att spåren leder rakt in i prästgården.

När kyrkoherden Anders Lindbäck år 1861 anländer till det problemtyngda Silbodal är han efterlängtad. Han tar tag i det utbredda fylleriet, är generös mot fattiga och är en skicklig predikant. Att Lindbäck lever med två kvinnor, hustrun Charlotta och husmamsellen Johanna, är något man har överseende med.

Trots prästens framgångar gör hans alltmer nyckfulla beteende att Johanna och Charlotta blir oroliga. Är det problemen i socknen som jagar Lindbäck eller är det något annat, något mörkare?

Min kommentar
För drygt tre år sedan läste jag den första delen i den här serien om svenska mord, Djävulen hjälpte mig knockade mig fullständigt och när jag hittade Inga gudar jämte mig på bokrean 2016 så tvekade jag aldrig. Av någon anledning så har den förblivit oläst väldigt länge, men nu var det äntligen dags. Det här fallet, med prästen Anders Lindbäck kände jag inte till sedan tidigare.

Starten på en är väldigt viktig för mig, att vi liksom inte kommer på kant direkt och att jag kommer in i den snabbt. Den här lyssnade jag på i början, mot bättre vetande skulle man kunna säga. Jag vet att jag inte gillat uppläsaren tidigare och vi klickade inte nu heller. Tyvärr så förstörde nog detta den viktiga starten. Allt beror nog dock inte på uppläsaren av de första 70 sidorna.

Många gånger känns det som en uppräkning av händelser, inte som en berättelse och jag upplever allt som lite oinspirerat. Inte researchen, som verkar gedigen, utan berättandet. Jag blev aldrig riktigt intresserad och läsflytet infann sig aldrig. Den främsta orsaken är att jag inte brydde mig om någon av huvudpersonerna. Visst fanns det människoöden som berörde, men de personerna lärde jag aldrig känna. Det gäller även Charlotta och Johanna. Jag hade velat veta mer om deras val att leva som de gjorde.

Prästen Anders... ja, vad ska man säga om honom? Ju galnare han blev desto längre bort från mig försvann han. Jag tyckte det var lite märkligt att så många ogifta kvinnor fick bo hos prästen utan att någon undrade. Var det för att han var gift eller helt enkelt för att man inte ifrågasatte en präst? Det är i alla fall inte svårt att förstå att det här fallet väcker nyfikenhet hos en författare och även om jag vet att jag aldrig kommer att få veta exakt vad som hände och varför så var jag tvungen att googla. Efter att jag hade läst ut boken. Även om det nu var lätt att gissa vad som skulle hända så ville jag ju inte förstöra allt genom att läsa "facit". Det hade onekligen varit intressant att få veta mer om hur det kunde bli som det blev. Jag tror inte att det är så enkelt att en tuff uppväxt automatiskt betyder att man blir kriminell/galen. I så fall skulle det finnas många, många fler. Men det är ju så klart behändigt att ha något att skylla på.

Förmodligen var mina förväntningar för höga, eftersom de baserades på Djävulen hjälpte mig, men Inga gudar jämte mig klarade inte att leva upp till dem.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,2 och genomsnittet 3,3 (beräknat på 29 betyg).
På Goodreads hade den 3,57 i genomsnitt (beräknat på 28 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Inga gudar jämte mig: Johannas deckarhörna, Mias bokhörna och Midnatts ord.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Djävulen hjälpte mig" av Caroline Eriksson

Genre: Thriller
Antal sidor: 326
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Svenska mord 1
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Rec ex
Utläst: 14 januari 2015






Första meningen: Natten är grym och ödslig.

Baksidetext
Det ansågs lite märkligt att den vackra unga dottern till häradsdomaren valde att gifta sig med den blyge bondsonen Per, som efter faderns död levde ensam med sin mor. Men Hanna kände att han var den rätte och hon längtade efter att få skapa ett eget hem. Att svärmodern var omtalat tvär och ilsk skulle hon nog komma över bara det fick gå lite tid.

Så fel Hanna hade. Tillvaron på gården blir ett helvete. Den svartsjuka svärmodern styr med järnhand, och hur Hanna än försöker bryta in i gemenskapen mellan Per och hans mor stängs hon ute. Varje gång hon lyckas få en egen stund med sin man straffas hon dubbelt.

Något är allvarligt fel i familjen - dessvärre är Hanna Johansdotter den sista att förstå det.

En kall morgon i slutet av mars år 1889 hittas hon ihjälslagen nedanför källartrappan. Polisens misstankar faller snart på Hannas man Per och hans mor Anna Månsdotter. Fram träder ett tragiskt triangeldrama, fyllt av svartsjuka, skam och förbjuden åtrå. Det verkar som om en förbannelse vilar över Möllegården och alla som bor där.

Min kommentar
Jag blev väldigt nyfiken på den här boken efter att Johannas deckarhörna skrev om den förra året. Dessutom handlar den ju om Yngsjömordet och som inflyttad skåning blir man ju lite intresserad av vad som hänt i (nästan) de trakter där man bor. Det här är berättelsen om en dominant mor och en svag son, en ödesdiger kombination.

En aning skeptisk var jag när jag började läsa, jag brukar inte gilla böcker som bygger på sanning. Antingen ska de vara påhittade eller sanna, inget mellanting. Det dröjer dock inte speciellt länge innan jag är helt fast. Historien berättas i två parallella trådar; en med allt som ledde fram till mordet och en med rättegången. Grundberättelsen skildras ur Pers och Hannas perspektiv.

Tempot är ganska långsamt, men läsningen är otroligt ångestfylld. Det är mycket mer psykologiskt än action och det viktiga här är tankar och känslor. Hela boken andas domedagsstämning. När Hanna väl kommer in i bilden så blir jag bara arg och ledsen, i stort sett känner jag nog allt som Hanna kände. Överhuvudtaget kan jag inte förstå hur det kunde gå så illa. En stor bov i dramat är nog i alla fall kyrkans skuldbeläggande och den tidens sexualmoral. Och svenskens motvilja mot att lägga sig i. Alla visste, men ingen gjorde något. Mot slutet höjs tempot lite och trots att jag vet hur allt slutar så är det riktigt spännande.

Caroline Eriksson måste ha gjort en riktigt grundlig research, tidskänslan upplever jag som autentisk och jag tycker hon har åstadkommit en fantastisk tolkning av vad som kan ha hänt. Jag är inte speciellt påläst när det gäller Yngsjömordet och allt eftersom jag läser så känner jag att jag verkligen skulle vilja veta vad som är fakta och vad som är fiktion. Att det förekom incest verkar vara klarlagt, men var också mor Anna, förutom ett monster, också ett offer? Det vet jag inte, men eftersom jag inte tror på arvssynd så spelar det egentligen mindre roll. Kanske är det dock en förklaring, men i så fall alldeles för enkel. Jag önskar att det fanns ett sätt att få reda på vad som egentligen hände.

Detta kommer inte att bli den sista bok jag läser av Caroline Eriksson, nästa del i serien Svenska mord har redan kommit ut så det dröjer nog inte speciellt länge innan jag lägger vantarna på Inga gudar jämte mig.

Boktipsets estimerade betyg var 3,9 (beräknat på 55 betyg).
På Goodreads hade den 3,12 i genomsnitt (beräknat på 26 betyg).
Jag ger den 5,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Djävulen hjälpte mig: Johannas deckarhörna, Eli läser och skriver och Bokdetektiven.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.