Visar inlägg med etikett Sigbjørn Mostue. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sigbjørn Mostue. Visa alla inlägg

onsdag 11 januari 2023

Bok: Tyst savann av Sigbjørn Mostue

Författare: Sigbjørn Mostue
Titel: Tyst savann
Genre: Thriller
Antal sidor: 304
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Taus savanne
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: Even Stubberud 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 december 2022




Första meningen: Livet på den afrikanska savannen är hårt och skoningslöst och ofta kort.

Baksidetext
Efter att ha pensionerat sig från yrket som specialsoldat i en antiterrorism-enhet söker Even Stubberud nu ett nytt liv i Kenya. Han har en önskan om att göra bot för den brutalitet han utövat under sin tidigare karriär genom att utbilda viltvårdare på savannen och därmed bidra till att förhindra den skoningslösa slakten av elefanter och annat djurliv.

Det ska dock visa sig att det är starka krafter som ligger bakom tjuvjakten – med förgreningar till en av världens mäktigaste nationer. Samtidigt kontaktas Stubberud av sin tidigare chef – Elna Husøy, som leder Försvarets underrättelsetjänst – om en allvarlig situation i Norge. Stubberuds liv blir inte enklare när han startar en personlig vendetta i Nairobi, som hotar att kasta in Norge i en diplomatisk mardröm. Det tycks bara finnas en utväg: Even Stubberud måste dö.

Min kommentar
Efter att jag hade läst första delen i den här serien för drygt 1,5 år sedan så undrade jag lite skeptiskt hur det överhuvudtaget skulle kunna bli en serie. Samtidigt som jag verkligen såg fram emot att bli överbevisad. När Tyst savann överraskande ramlade ner i brevlådan blev jag riktigt glad och förväntningarna var höga.

Detta är en mycket politisk bok, till och med mer än förra boken som var på gränsen till för mycket. Temat är behjärtansvärt, viktigt och aktuellt, men om jag läser en thriller så förväntar jag mig just det. Här blir det ganska ofta nästan som att sitta på en föreläsning. Segt och lite mästrande.

Even tyckte jag om i första delen, även om han var nästan lite för mycket. Nu ... inte så mycket. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad skillnaden är, men han har helt klart tagit steget över den där gränsen. Rent generellt så blir det nog för grabbigt för mig. Då menar jag stora, starka män som känner sig tvungna att beskydda svaga kvinnor. Det är rent obehagligt och kan helt ärligt få mig att vrida mig som en liten mask.

Även Elna var jag ganska glad i tidigare, men det hon gör här vet jag inte om jag gillar. Människor, som i sin självgodhet, tycker att alla andra gör fel och självsvåldigt försöker rätta till det ger mig rysningar. Hon tar verkligen till vilka vapen som helst. Anne Miriam, som var min favorit i förra boken, var med på tok för lite. Nästan ingenting.

Jag kan förstå att man känner ett behov av att skriva en sådan här bok och dessvärre är den nog hyfsat sann. I alla fall vad gäller storpolitiken och tjuvjägarna. Det är tragiskt, hemskt och frustrerande. Och då menar jag inte bara tjuvjägarna.

Jämfört med Himlen ska gråta blod, som var en ren adrenalinkick, så var Tyst savann nästan som ett sömnpiller. Här är det mer fokus på politik än på action. Om man gillar det så är nog boken bättre. Själv blev jag lite besviken. Och varför måste det (alltid) finnas en (hjälplös) kvinna att rädda?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,63 i genomsnitt (beräknat på 16 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
DetaljrikFåordigNagelbitare
MysigRåSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Tyst savann: Jag kan inte hitta någon.

onsdag 14 april 2021

"Himlen ska gråta blod" av Sigbjørn Mostue

Författare: Sigbjørn Mostue
Titel: Himlen ska gråta blod
Genre: Thriller
Antal sidor: 368
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Himmelen skal gråte blod
Översättare: Sabina Söderlund
Serie: Even Stubberud 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 mars 2021




Första meningen: Smärtorna tilltog igen.

Baksidetext
Den cancersjuke före detta elitsoldaten Even Stubberud ger sig ut på det som är tänkt att vara hans sista uppdrag: Ett förhållandevis rutinmässigt eskorterande av en terrorist till Somalia. Men flyget från Oslo blir kapat och terroristen fritagen. Kaos uppstår på planet. Och den enda som skulle kunna rädda de 245 passagerarna är en obeväpnad, sjuk man utan flygerfarenhet.

Min kommentar
Jag hyser något slags hatkärlek till böcker/filmer om flygplansdramer. Oavsett om det handlar om krascher, kapningar eller vad det än må vara. Det är något oerhört traumatiskt med ett befinna sig en mil ovanför jorden, helt utlämnad till någon man inte alls vet vad det är för person. Himlen ska gråta blod var jag, trots det, skeptisk till och det helt beroende på att den sas handla om en före detta elitsoldat. Det är inte alltid det funkar för mig.

När boken börjar befinner vi oss redan på flygplanet och min första tanke är ett oroligt "Ska vi vara på flygplanet hela tiden?". Det skulle ju kunna bli oerhört långdraget. Även om nu boken inte är speciellt tjock. Det visar sig att min oro var helt obefogad.

Tiden delas mellan händelserna på flygplanet och den norska underrättelsetjänsten. Ofta lämnar vi den ena scenen för att gå till den andra precis när det händer något riktigt spännande. Det är väldigt mycket politik här, mestadels afrikansk sådan, men även norsk. Jag brukar ha ganska svårt för att hänga med i politiska svängar rent generellt och än mer när det handlar om länder som jag inte kan speciellt mycket om. Här hölls det på en bra och begriplig nivå och jag fick lära mig massor om spänningarna mellan länderna kring Nilen.

Jag blir inte särskilt förvånad över att jag gillar Anne Miriam mest av de ganska få karaktärer som dyker upp här. Kantiga karaktärer är nog min svaghet. Jag har så lätt att relatera till dem. Huvudpersonen Even gillar jag också, men han känns på gränsen till för mycket. Han är dock mänsklig i all sin omänsklighet. Men helt ärligt... varför måste det finnas en kärleksrelation i bakgrunden?

Tempot är, oftast, skyhögt och det finns sannerligen inte många tillfällen att hämta andan. Det är lite lätt utmattande att läsa. Ibland används kanske lite för många ord för att beskriva saker och då kan det bli lite långrandigt, men det är väldigt korta stunder. I huvudsak är det andlöst spännande och scenariot känns fullt möjligt. Och då menar jag både händelsen i sig och det politiska spelet.

Filmrättigheterna såldes redan när Himlen ska gråta blod bara var ett manus och den filmen vill jag så klart se. Dock har jag lite svårt att se hur det här ska bli en serie om Even Stubberud, men jag väntar ivrigt på att bli överbevisad.

Avdelningen för olika funderingar:
Jag tycker det är väldigt märkligt att Fatima och Anne Miriam har samma efternamn. Var det meningen eller ett misstag? Kan de vara släkt?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,80 i genomsnitt (beräknat på 45 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigRåSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Himlen ska gråta blod: Mina skrivna ord, epiloger och hyllan.