Bok: Jag ska hitta dig av Pernilla Ericson

Författare: Pernilla Ericson
Titel: Jag ska hitta dig
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 345
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Erlagruppen 2
Förlag: HarperCollins
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: E-bok
Källa: Streamingtjänst
Utläst: 12 oktober 2026




Första meningen: Han passerade duscharna och förråden i den avlånga korridoren, händerna djupt nerkörda i de grå mysbyxornas fickor.

Baksidetext
Erlagruppens ”fixare”, Rickard Falke, befinner sig i livsfara. Han sitter inne med information som kan fälla den undre världens mäktigaste man, och klockan tickar mot en kommande rättegång. En torped får i uppdrag att tysta Rickard och får hjälp av en förrädare inom poliskåren. Utredningsteamet Erlagruppen återförenas, och med polis Liv Kaspi i spetsen påbörjar de jakten på torpeden. Hon tvingas använda all sin styrka och skicklighet för att överleva – och rädda de hon älskar mest.

Min kommentar
Ibland (ganska ofta, om jag ska vara ärlig) så läser jag första delen i en serie, sedan kan det av någon väldigt oklar anledning dröja väldigt länge innan jag fortsätter. Trots att jag gillat första boken. Så blev det med Pernilla Ericsons serie om Erlagruppen. Det har nu gått drygt sju år sedan jag läste Spåren vi lämnar efter oss och först nu tyckte jag att det kunde passa att ta med Jag ska hitta dig i min Vi möts igen-utmaning.

På grund av de sju år som passerat så kom jag ju inte ihåg jättemycket och ja, jag blev lite förvirrad över att fallet med Gröna linjen-männen nämndes så ofta. Det finns ju tack och lov sätt att ta reda på vad man inte kommer ihåg så det löste sig ganska snabbt. När jag dessutom läste mitt eget inlägg om första boken så kom en del annat tillbaka också.

Som det här med den spirande romantiken mellan Liv och Rickard. Här är den inte längre spirande, kan man nog säga. Efter ett tag så får den fritt spelrum. Här finns ett kriminalfall som jag faktiskt vill veta hur det går med. Men mellan varven måste jag läsa ännu en scen om Liv och Rickards förhållande. Hela relationen mellan Liv och Rickard får på tok för mycket utrymme. Och suck, varför så många fullständigt onödiga sexscener? De tillför absolut ingenting. I en deckare, som ju detta faktiskt är.

Liv är fortfarande den som har mest fokus. Det tycker jag är lite tråkigt och Liv är faktiskt också en del av problemet. Plötsligt gillar jag henne inte alls. Hon är för mycket drama queen och har nu på något sätt blivit den manliga klyschan för en polis; tuff och hård som har svårt med relationer och är en fena på kampsport. Jag tycker egentligen inte att klyschan blir bättre bara för att det är en kvinna.

Aminah är den som jag egentligen vill veta mer om, men hon får knappt vara med så det är svårt att få någon uppfattning om henne. Då är det nog talande att det är en av hennes scener som jag minns mest. Det val som hon tvingas göra i slutet är ju fruktansvärt, men det nämns typ bara i en bisats.

Det här är nog faktiskt ett genomgående problem här. Det finns en del händelser som skulle kunna ha varit berörande på riktigt, men de hastas bara förbi. Då tänker jag bland annat på Rasmus, men framför allt på Roffe, [spoiler]polishunden, som inte bara blir skjuten en gång, utan två[/spoiler]. Om jag hade varit Helena så skulle jag ha dödat Liv för det. Typ. Jag hade åtminstone aldrig mer haft med henne att göra.

Lite satt jag och funderade på det här med när Liv ringer till Maya från korvkiosken, eller vad det är. Då frågar Liv specifikt om Maya kan se numret hon ringer ifrån. Och det kunde hon. [spoiler]Problemet är ju att om hon kunde det så kunde ju även andra det. Den där Roth kidnappade ju Maya och hade kunnat se numret där, men då stämmer han i stället möte med Liv i det hus han befinner sig. Jag kan ju till viss del köpa detta, men han hade ju lika gärna kunnat ta reda på vart numret gick och väntat där. Förmodligen så blev det så här för att end game skulle ske i huset, där andra bovar också väntade på att ta död på Roth. Den delen hade ju varit svår att få till om Roth i stället hade åkt till korvkiosken.[/spoiler] Men det får mig att se konstruktionen, inte berättelsen.

Jag ska hitta dig får ett nja, av mig. Oväntat nog. Jag minns det som att jag verkligen gillade första delen, men den hade ju det där fallet med Gröna linjen-männen, som var både viktigt och berörande. I den här delen saknas det helt, tycker jag, och det är bara spänningen som kan hålla intresset uppåt. Och det gör den väl, men inte tillräckligt.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,90 i genomsnitt (beräknat på 321 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Jag ska hitta dig: Lottens bokblogg, Bokstunder och Håkans hylla