"Arvtagaren" av Christopher Paolini

Genre: Fantasy
Antal sidor: 889
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Inheritance
Översättare: Lottie Eriksson
Serie: Arvtagaren 4
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 april 2015






Första meningen: I begynnelsen fanns drakarna: stolta, vildsinta och oberoende.

Baksidetext
För inte så länge sedan var Eragon, drakryttaren, inget annat än en fattig bondpojke, och hans drake Saphira endast en blå sten i skogen. Nu vilar en hel civilisations öde på deras axlar.

Många månader av träning och slag har fört med sig både segrar och hopp, men också hjärtslitande förluster. Dessutom väntar fortfarande den svåraste utmaningen; de måste möta Galbatorix. Och när de gör det måste de vara starka nog att besegra honom. För om inte de kan, kan ingen. En andra chans existerar inte.

Ryttaren och hans drake har kommit längre än någon vågat hoppas. Men kan de övervinna den ondskefulla kungen och återinföra rättvisan i Alagaësia? Och till vilket pris?

Min kommentar
Böckerna om Eragon är otroligt tjocka. Den här sista är på nästan 900 sidor och det i kombination med att jag kanske inte varit alldeles överväldigad av de tidigare tre har gjort att den blivit stående oläst väldigt länge. Nu är den äntligen läst.

Boken börjar med en resumé, skriven ungefär som början av Bibeln. Tyvärr är detta inte något som Paolini alls klarar av. Det blir bara lite töntigt och aningens pompöst. Jag uppskattar ändå sammanfattningen för jag har ju naturligtvis glömt en hel del på de 2,5 år som gått sedan jag läste förra boken.

De invändningar jag haft mot de tidigare delarna har jag tyvärr fortfarande kvar. Det är så otroligt detaljerat att jag bara blir trött. Vid ett tillfälle ägnas fem sidor åt att berätta hur Eragon fixar till en bebis med gomspalt. Det är helt enkelt för många och för långa avsnitt där inget händer. Senare i boken kommer det tjugo sidor som handlar om en kamp mellan Roran och Barst, dessa tjugo sidor följs sedan av tio sidor om när Eragon slåss mot Murtagh. Det är tråkigt. Många sidor blir det också om det trista lägerliv som de lever mellan striderna. Det blir väldigt långsamt och jag blir uttråkad.

Precis som de andra böckerna är denna väldigt naivt skriven, hjältarna är hjältar i kubik, det är romantiskt, sentimentalt och faktiskt lite sliskigt och väldigt rosa-skimrande. Det är överdramatiskt och överdrivet. Nu är jag inte i riktigt rätt målgrupp och kanske hade jag uppskattat den mer i nedre tonåren.

Något som jag irriterar mig väldigt mycket på i den här boken är de olika längdmåtten; fot, tum och fjärdingsväg är inte några naturliga mått för mig och jag får hela tiden översätta dem. Dessvärre har jag inte den blekaste aning om hur lång en fjärdingsväg är. Och jag har fortfarande svårt för att överhuvudtaget förstå hur en stor drake kan springa omkring på gator och bland tält och rent allmänt röra sig bland folk utan att döda någon bara på grund av sin storlek.

Slutet blir inte alls som jag hade tänkt mig och jag blir lite besviken. Jag har hela tiden trott att Saphira och Törne skulle få ihop det.

Det är dock en fantastisk värld han har byggt upp, Paolini, och trots att det kanske låter som att jag inte alls gillar så tycker jag ändå om berättelsen. Bara inte alltid sättet den berättas på.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,1 (beräknat på 192 betyg).
På Goodreads hade den 4,05 i genomsnitt (beräknat på 113 280 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Arvtagaren: Carolina läser, Bladvändaren och Elinas bokliv.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Brisingr" av Christopher Paolini

Genre: Fantasy
Antal sidor: 780
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Brisingr
Översättare: Lottie Eriksson
Serie: Arvtagaren 3
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (första) 2008 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhylla
Utläst: 6 november 2012





Första meningen: Eragon betraktade det mörka berget där de monster gömde sig som hade mördat hans morbror, Garrow.

Baksidetext
Kampen mot Imperiet blir allt mer intensiv. Samtidigt hotas alliansen av inbördes slitningar. Dvärgarna är splittrade och mellan människor och kuller blir spänningen allt mer spänd. Om den ondskefulle Galbatorix ska kunna störtas måste alla Alagaësias släkten enas.

Men ännu vet ingen hur man ska kunna besegra den mäktiga fienden. Ju närmare slutstriden Eragon och Saphira kommer, desto mer akut blir frågan om varifrån Galbatorix fått sina oförklarligt stora krafter. Och svaret är häpnadsväckande...

Min kommentar
Tredje delen i serien Arvtagaren är en riktig tegelsten med sina nära 800 sidor. Den börjar med en föredömlig sammanfattning och trots att det var drygt ett år sedan jag läste Den äldste så kommer jag snabbt in i vem som är vem och deras olika relationer.

De första 500 sidorna flöt på snabbt och lätt, trots att striderna var så detaljerat beskrivna att det bara blev jobbigt. Lite irriterade jag mig på små, helt ovidkommande händelser som fick väldigt stor plats: Ja, jag förstår att Eragon är god och inte vill döda, jag vet att han kan prata med djur och bryr sig om allt levande och behöver inte korvstoppas med det. En hel del upprepningar blev det också (Eragon är trött och Saphira är trött, hur alver hälsar med mera) och det är inte heller speciellt upplyftande. Trots allt detta var jag fängslad.

Sedan vet jag inte vad som hände, men plötsligt blev allt bara segt och långrandigt. De sista 200 sidorna var nästan en pina. Till exempel ägnas 11 sidor åt hur man smider ett svärd, vilket jag tycker är ungefär 10,5 för många. Mot slutet börjar också alla dessa kursiverade tankeutbyten (jag har egentligen inget emot kursiverat annars) mellan Eragon och Saphira och Eragon och vemsomhelst bli för mycket. Det blev helt enkelt alldeles för händelselöst. Det kan också vara så att boken bara är för lång och att jag tröttnade på grund av det. Trots slutstriden (ja, det är klart att det finns en slutstrid), som känns väldigt snabbt avklarad och ganska abrupt så hämtar sig aldrig boken igen.

Jag brukar ofta ha svårt för fantasy och alla dessa konstiga namn och varelser, men de problemen har jag faktiskt aldrig haft i de här böckerna. Vad det beror på har jag ingen som helst aning om, kanske är namnen bättre eller så är de inte så många, men funkar gör det i alla fall.

Brisingr är trots mina invändningar bättre än de tidigare delarna och om det inte hade varit för det sega slutet så vet jag inte vad betyget hade slutat på.

Boktipsets estimerade betyg var 3.7. Jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Brisingr: it's read, Bokdrömmar och Vilse bland bokhyllorna.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Den äldste" av Christopher Paolini

Genre: Fantasy
Antal sidor: 677
Serie: Arvtagaren 2
Utgivningsdatum: 2005-08-23

Baksidetext
Eragon och hans drake Saphira har lyckats rädda rebellerna från ett ödesdigert nederlag i det stora slaget vid Tronjheim. De har besegrat Galbatorix styrkor, men den ondskefulle kungen hotar fortfarande att krossa alla som sätter sig upp mot hans mörka välde.

Eragon måste färdas till alvernas rike, Ellesméra, där Drakryttarnas urgamla kunskaper fortfarande lever kvar. Samtidigt tvingas hans kusin Roran att själv ta till vapen hemma i Carvahall.

Det blir en tid fylld av nya upplevelser, men också av smärta och förräderi. Inte ens de som står Eragon närmast är att lita på.

Min kommentar
Första hälften var vansinnigt seg och tråkig, i andra hälften började det hända saker, men i det stora hela var första boken mycket bättre. Ibland lyser naiviteten och romantiken så starkt att det nästan blir outhärdligt att läsa och det är nog då jag till fullo inser att det är en mycket ung människa som skrivit den. Och jag har jättesvårt för att överhuvudtaget kunna förstå hur en stor drake kan springa omkring på gator och bland tält, bo i träd och rent allmänt röra sig bland folk utan att döda någon bara på grund av sin storlek. Nåväl, jag kommer att läsa sista delen också, men jag får nog vänta med den ett tag. För övrigt håller jag med Ethel på Boktipset... alver måste vara något av det urtristaste som inte finns. En lysande beskrivning.

"Eragon" av Christopher Paolini

Genre: Fantasy
Antal sidor: 518
Serie: Arvtagaren 1
Utgivningsdatum: 2002

Baksidetext
En dag hittar den fattige bondpojken Eragon en vacker blå sten i skogen. Om han säljer den kanske hans familj slipper svälta under vintern. Men det blir inte som han hoppas - stenen kläcks och en drake föds.

Eragon håller draken hemlig och ger henne namnet Saphira. De talar med varandra genom tanken och blir bästa vänner. Och legenden om drakar och drakryttare blir levande igen.

Över en natt förändras sedan Eragons liv. Han kastas in i en värld av faror, magi och maktkamper. Med bara ett gammalt svärd som hjälp och en sagoberättare måste Eragon och Saphira färdas genom platser där mörka krafter härskar, i ett Imperium som styrs av en kung vars ondska inte har några gränser...

Min kommentar
Jag tyckte den var klart läsvärd. Visst var den lite naivt skriven, men jag har läst betydligt sämre böcker än så här. Faktiskt är nog detta dessutom den enda fantasy-bok där jag lätt kunnat hålla ordning på alla karaktärer och deras fantasifulla namn, utan att tänka för mycket. Själva historien är lite väl romantisk och rosa-skimrande och allt går så himla lätt och smidigt för Eragon. Hur han än bär sig åt så händer det liksom inget allvarligt. Äh, jag tyckte om den.