lördag 17 april 2021

"Snöblind" av Ragnar Jónasson

Författare: Ragnar Jónasson
Titel: Snöblind
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 269
Originalspråk: Isländska
Originaltitel: Snjóblinda
Översättare: Arvid Nordh
Serie: Det mörka Island 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 mars 2021




Första meningen: Den röda färgen var som ett genomträngande skrik i tystnaden.

Baksidetext
I en isolerad fiskeby på norra Island, en ödslig trakt där ingen låser sina dörrar, upptäcks en ung kvinna halvnaken i snön, blödande och medvetslös. Samtidigt har en äldre, uppburen författare fallit till sin död.

Ari Thór - nybliven polis på sin första postering, långt från flickvännen i Reykjavik - dras rakt in i hjärtat av det lilla samhället. Ett samhälle där det blir allt mer uppenbart att det inte går att lita på en enda människa. Där hemligheter och lögner har blivit ett sätt att leva.

Min kommentar
Jag har tidigare läst och gillat två böcker i serien om Hulda, så jag kan inte påstå att jag blev ledsen när Snöblind plötsligt en dag dök upp på hallmattan. Den här boken skrevs många år innan böckerna i Hulda-serien. Trots att den släpps som... Vad är det nu? Fjärde boken? Det visste jag inte när jag började läsa och det var kanske bra. Då kanske jag hade läst med andra ögon. Men helt ärligt... det märks inte på något sätt att detta är en av författarens första böcker.

Vi befinner oss, till största delen, i en ganska liten stad längst upp i norr. Runt 1200 invånare bor det här och alla känner alla. Det går inte att dölja någonting. Eller? Småstadsmentaliteten verkar vara samma över hela världen i alla fall. Dessa stackarns människor är helt utlämnade åt varandra och vädrets makter, vintertid. Ofta går det varken att åka till eller åka ifrån, på grund av väder och laviner som stänger den enda tunneln. Hur konstigt det än kan låta så bara älskar jag hur snön yr och piskar. Jag kan på riktigt, fysiskt, känna hur den känns. Hur den luktar och smakar. Känslan av isolering. Mörkret. Utsattheten. Det är nog miljön som gör hela historien.

Det är inte många karaktärer och jag tycker att jag får en bra känsla för dem allihop. Vad de är för några, vad som driver dem. Deras olika bakgrunder är precis tillräckligt noga beskrivna. På det vanliga isländska sättet; kort och med massor av tomrum som man själv får fylla i. Huvudpersonen är då den nyblivna polisen Ari, men det är inte bara han som är berättare. Många får komma till tals. Ari är ung och energisk, med ett stort rättspatos. Han ser allt utifrån, med nya fräscha ögon, utan att vara färgad av gamla åsikter om alla invånare. Till skillnad från Tómas och Hlynur, som utgår från att vissa saker är på ett visst sätt. För så har det alltid varit. Något som gör mig lite förundrad är de är tre poliser i en stad med 1200 invånare. Så borde vi kanske också ha det...

Tempot är väldigt långsamt, men inte alls på något tråkigt sätt. Man drivs hela tiden framåt. Det är egentligen inte brottet som är i fokus här, det hamnar lite i bakgrunden, men det gör mig ingenting. Upplösningen blir lite mer än en aning Poirotsk (kan man säga så?). Tyvärr så fungerar "överraskningarna" bara på grund av att författaren gör det som jag betraktar som ett gigantiskt no no i deckare. Han undanhåller information. Vid flera (alla?) förhören i slutet, när upplösningen närmar sig med stormsteg alltså, så får Ari veta viktiga saker. Detta vidarebefordras inte till läsaren. Det gör mig alltid lika irriterad.

Jag kan bara hoppas att nästa bok i serien kommer väldigt snart, för Snöblind gav mersmak och jag vill fortsätta läsa om Ari. Till min stora glädje så upptäckte jag att andra delen, Aska, är beräknad att släppas i juli i år.

Goodreads hade den 3,56 i genomsnitt (beräknat på 12 305 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Snöblind: Idas recensioner, Bokprataren och Karins boktips.

fredag 16 april 2021

Så efterlängtad!

Jag försöker ju dra ner på de där bokinköpen. Mina hyllor svämmar på riktigt över och böckerna börjar sprida sig till andra rum. Det finns, trots det, böcker som är omöjliga att motstå.
Norrskensnatten av Anna Kuru är en av de där böckerna som jag bara måste ha. Det blev ett besök i bokhandeln och ett inköp. Första delen var fantastiskt bra, precis som jag vill ha mina psykologiska thrillers. Jag hoppas denna är lika bra. Den har i alla fall blivit automatiskt högprioriterad och jag hoppas hinna med den nu i april.

torsdag 15 april 2021

Hett i hyllan #296

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Nejdå, vi är inte klara med födelsedagsfirandet i maj 2017 än.
Gånglåt av Elin Olfsson låter väl egentligen inte som en bok för mig, men ibland blir man nyfiken ändå.

Det är lite lustigt att man kan komma ihåg exakt varför man har önskat sig en bok. Som denna. Det finns ju vissa människor som man har väldigt liknande boksmak som, en del mer än andra. Till exempel Lotten. Jag vet att jag till 99,9% kan lita på hennes rekommendationer och tips. Alltså blev jag ju riktigt nyfiken på när den blev hennes Årets upplevelse 2016. Det är ju ett tag sedan, men en Årets upplevelse är ju en Årets upplevelse. Jag får nog ta och försöka läsa den här snart. Bara så att jag får veta om jag också gillar den.

Så här står det på baksidan:
Den kända sångerskan och låtskrivaren Sonia "Salida" Sallström åker till sin gamla släktgård i Gärningsberg i Jämtland för att skriva sin självbiografi. Med sig har hon Harpan, sin unge assistent, som hon lovat en sommar i paradiset. På gården väntar Gun-Britt, Sonias syster, som driver servering och loppis och tycker att hela världen borde skärpa sig. Inte minst Sonia. Där finns också Jenny, Gun-Britts dotter, som lovat hjälpa sin moster med boken men som hela tiden sneglar oroligt mot stugan uppe vid berget. Dessutom finns det björn på trakten, som gräver i gårdagens sopor. Det blir en sommar av lust och olust, i takt och otakt till tidens egen gånglåt.
Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 14 april 2021

"Himlen ska gråta blod" av Sigbjørn Mostue

Författare: Sigbjørn Mostue
Titel: Himlen ska gråta blod
Genre: Thriller
Antal sidor: 368
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Himmelen skal gråte blod
Översättare: Sabina Söderlund
Serie: Even Stubberud 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 mars 2021




Första meningen: Smärtorna tilltog igen.

Baksidetext
Den cancersjuke före detta elitsoldaten Even Stubberud ger sig ut på det som är tänkt att vara hans sista uppdrag: Ett förhållandevis rutinmässigt eskorterande av en terrorist till Somalia. Men flyget från Oslo blir kapat och terroristen fritagen. Kaos uppstår på planet. Och den enda som skulle kunna rädda de 245 passagerarna är en obeväpnad, sjuk man utan flygerfarenhet.

Min kommentar
Jag hyser något slags hatkärlek till böcker/filmer om flygplansdramer. Oavsett om det handlar om krascher, kapningar eller vad det än må vara. Det är något oerhört traumatiskt med ett befinna sig en mil ovanför jorden, helt utlämnad till någon man inte alls vet vad det är för person. Himlen ska gråta blod var jag, trots det, skeptisk till och det helt beroende på att den sas handla om en före detta elitsoldat. Det är inte alltid det funkar för mig.

När boken börjar befinner vi oss redan på flygplanet och min första tanke är ett oroligt "Ska vi vara på flygplanet hela tiden?". Det skulle ju kunna bli oerhört långdraget. Även om nu boken inte är speciellt tjock. Det visar sig att min oro var helt obefogad.

Tiden delas mellan händelserna på flygplanet och den norska underrättelsetjänsten. Ofta lämnar vi den ena scenen för att gå till den andra precis när det händer något riktigt spännande. Det är väldigt mycket politik här, mestadels afrikansk sådan, men även norsk. Jag brukar ha ganska svårt för att hänga med i politiska svängar rent generellt och än mer när det handlar om länder som jag inte kan speciellt mycket om. Här hölls det på en bra och begriplig nivå och jag fick lära mig massor om spänningarna mellan länderna kring Nilen.

Jag blir inte särskilt förvånad över att jag gillar Anne Miriam mest av de ganska få karaktärer som dyker upp här. Kantiga karaktärer är nog min svaghet. Jag har så lätt att relatera till dem. Huvudpersonen Even gillar jag också, men han känns på gränsen till för mycket. Han är dock mänsklig i all sin omänsklighet. Men helt ärligt... varför måste det finnas en kärleksrelation i bakgrunden?

Tempot är, oftast, skyhögt och det finns sannerligen inte många tillfällen att hämta andan. Det är lite lätt utmattande att läsa. Ibland används kanske lite för många ord för att beskriva saker och då kan det bli lite långrandigt, men det är väldigt korta stunder. I huvudsak är det andlöst spännande och scenariot känns fullt möjligt. Och då menar jag både händelsen i sig och det politiska spelet.

Filmrättigheterna såldes redan när Himlen ska gråta blod bara var ett manus och den filmen vill jag så klart se. Dock har jag lite svårt att se hur det här ska bli en serie om Even Stubberud, men jag väntar ivrigt på att bli överbevisad.

Avdelningen för olika funderingar:
Jag tycker det är väldigt märkligt att Fatima och Anne Miriam har samma efternamn. Var det meningen eller ett misstag? Kan de vara släkt?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,80 i genomsnitt (beräknat på 45 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Himlen ska gråta blod: Mina skrivna ord, epiloger och hyllan.

tisdag 13 april 2021

Tisdagstrion: Väderstreck i titeln

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Väderstreck i titeln.

Den här var svår. På riktigt. Jag fick gräva djupt (som i långt tillbaka) för att hitta något jag kunde använda. Till slut fick jag ta med en som jag inte har läst, men som står i hyllan. Nu när jag är klar så ser jag att jag faktiskt lyckades få med alla fyra väderstreck på tre böcker 😁

1. Nord och syd av John Jakes är en helt fantastisk första del i en fantastisk trilogi om släkterna Hazard och Main, som börjar 1842. TV-serien är inte heller fy skam.

2. Öster om Eden av John Steinbeck är också en släktsaga. Jag såg TV-serien först (den från 1981) och tyckte så mycket om den att jag var tvungen att läsa boken också.

3. Väster om friheten av Thomas Engström har jag då inte läst, men den verkar vara något slags spionthriller. Den utspelar sig tydligen i Berlin, även om det låter som att den börjar i Marrakech.

måndag 12 april 2021

TV-serie: Tunna blå linjen #1 (2021)

Titel: Tunna blå linjen
Originaltitel: Tunna blå linjen
Genre: Drama
Skapad av: Cilla Jackert
TV-bolag: Anagram Film
Skådespelare: Amanda Jansson, Oscar Töringe, Gizem Erdogan, Per Larsson, Irma Jämhammar
Premiär: 2021-01-17
Produktionsland: Sverige
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 60 min
Såg den på SVT Play mars-april 2021





Handling
Serien följer flera poliser i Malmö, både privat och i arbetet. Sara är ny i både staden och på jobbet, där hon paras ihop med den erfarne Magnus. Jesse ligger i skilsmässa och har tvingats bosätta sig i en husbil. Leah är judinna och bollar privata utmaningar med ett tufft arbete. Kollegorna Faye och Dani brottas med hur mycket de ska avslöja om sin relation på jobbet.

Min kommentar
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte la märke till Tunna blå linjen långt innan jag såg den. Den var ju på tapeten var och varannan vecka. Egentligen ville jag inte se den. Trots att den utspelar sig i Malmö. Eller kanske just därför. Jag vet precis vad jag brukar tycka om svenska polisproduktioner och alldeles särskilt hanteringen av miljö i Skåne. Till slut gav jag ändå upp. Det ångrar jag inte ett dugg.

Det viktigaste av allt: de pratar skånska i Malmö! Det gör mig så glad att det inte blir som i Ystad där det tydligen bara springer runt stockholmare. För mig ger det här en känsla av dokumentär. Vilket får mig att fundera på om det är därför bilden är så dålig, kornig och oskarp. Mestadels får vi följa fyra av de sex poliser som ska vara i fokus. Både på jobbet och i privatlivet.

Jag är ständigt orolig för de här människorna. Jag har liksom ingen aning om vart allt ska ta vägen och jag bryr mig om dem. På riktigt. Det blir så många känslor. Hela tiden. Lite som att åka berg-och-dalbana. Allihop är tydliga människor, med många bra sidor men även fel och brister. Alla verkar ha det ganska tufft även privat och alla har de komplicerade relationer, mestadels med familjen. Och alltså, befälet Jesse, hur underbar är inte han? Jag vill ha exakt en sådan chef.

Den här serien är så otroligt aktuell. Jag förstår precis polisernas frustration och att det ibland, tyvärr, bryter fram. När de är snälla så får de skit för det. När de är tuffa så får de skit för det. Det blir både hårt och mjukt här. En gång ska de lämna ett dödsbud, för att i nästa stund åka till ett skarpt läge. Däremot förstår jag inte alls alla de där så kallade förståsigpåare och självutnämnda experter, speciellt i sociala medier. Det är så lätt och går så snabbt att rykten, som är rena lögner, startar och blir sanning.

Tunna blå linjen känns inte så där tillrättalagd som många svenska produktioner tenderar att vara. Det är många heta potatisar som tas upp och det är inte svart eller vitt. Det är både och och allt däremellan. Detta är bland det bästa jag har sett. På väldigt länge.



TV Time har serien 9,52 i genomsnitt.
IMDb har serien 7,8 i genomsnitt (beräknat på 2 006 betyg).
Jag ger den 5,0.
Serien är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

Film: Long shot (2019)

Titel: Long shot
Originaltitel: Long shot
Genre: Komedi
Regissör: Jonathan Levine
Manus: Dan Sterling, Liz Hannah
Skådespelare: Charlize Theron, Steh Rogen, June Diane Raphael, O'Shea Jackson Jr, Ravi Patel
Utgivningsår: 2019
Produktionsland: USA
Längd: 125 min
Serie: -
Såg den på Netflix 19 mars 2021




Handling
Han är en hårdkokt politisk journalist med en talang för problem. Hon är en av landets högsta diplomater med en talang för ... ja, allting. När Fred Flarsky återförenas med sin första förälskelse som också råkar vara den nuvarande amerikanska statssekreteraren Charlotte Field, charmar han henne med sin ironiska humor och hans minnen av hennes ungdomliga idealism. I sina förberedelser för att ta sig in i Vita Huset, anlitar Charlotte Fred för att hjälpa till med att skriva hennes kampanjtal och deras omistliga attraktion leder till en världsomspännande kärleksaffär. Men Freds sorglösa och lite obetänksamma öppenhet, historiskt och nuvarande, kan stoppa hennes valkampanj innan den ens börjar.

Min kommentar
Jag vet inte om Long shot är ny på Netflix, men plötsligt så dök den upp där, på förstasidan. Det är i alla fall en gammal film, som jag helt har missat. Förmodligen kan jag ha valt bort den eftersom jag rent generellt brukar ha lite svårt för Charlize Theron. I alla fall... det fick bli den att se som fredagsfilm efter en ganska psykiskt påfrestande jobbvecka.

Filmen överraskade mig, på ett väldigt positivt sätt. Det är svårt att förklara varför jag gillar den så mycket, men den tilltalade mig verkligen. Först och främst kanske för att jag direkt tyckte väldigt mycket om Fred. Han är så fullständigt kompromisslös. Samtidigt är det just den egenskapen som gör att jag senare inte gillar honom fullt så mycket. Ibland är det bättre att få igenom något än ingenting alls.

Humorn är ganska lågmäld, även om nu Fred ibland blir lite hysterisk. Seth Rogen gör det väldigt bra. Och helt ärligt, detta kan nog vara det bästa jag har sett Charlize Theron göra. Hon är en naturlig komiker. Jag gillar verkligen att Charlotte faller för Fred för hans egenskaper. Inte för hans utseende. Som par betraktat är de osannolikt charmiga. De sexistiska morgonvärdarna är obetalbara.

Filmen har till och med ett budskap, som den förmedlar högt och tydligt. Tack och lov utan ett skriva en på näsan vad man ska tycka, det blir en naturlig del i berättelsen. Det är okej att inte alltid tycka och tänka likadant. Personen kan vara okej ändå. Det är väldigt mycket svenskt här, vilket jag alltid uppskattar. Bland annat musiken, men inen mindre än Alexander Skarsgård dyker upp i rollen som den kanadensiske premiärministern. Eftersom filmmakarna uppenbarligen vet om att det finns svenska skådespelare så kan jag inte låta bli att undra varför de inte valde en svensk för rollen som den andra killen i folkdräkt. Han pratar så dålig svenska att det var riktigt svårt att höra vad han sa.

Long shot är en riktigt humörlyftare. Den är charmig, underhållande och jag mår bra av den.



Letterboxd hade den 3,3 i genomsnitt (beräknat på 103 022 betyg).
IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 96 473 betyg).
Jag ger den 4,0.
Filmen är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

söndag 11 april 2021

Smakebit på søndag: Det nya livet

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Det har varit en kort och ganska bra vecka. Dock inte alls vädermässigt. Blåst och ganska kallt, nästan ingen sol. Nåja, våren kommer väl (tillbaka) snart.

Jag har precis börjat läsa Ellens val: Det nya livet av Helena Dahlgren. Detta är det första jag läser av henne och på något sätt är det inte alls den här genren som jag förknippar med henne. Romance, som detta tydligen ska vara, är inte alltid min grej (nästan aldrig, faktiskt). Dock så kan historisk romance ha lite bättre förutsättningar. Det här är då april månads bok i Feelgood-Kollektivet.

Min smakebit är från början av boken:
Första gången Ellen Jonsson skulle åka tåg höll hon på att bli kvar på perrongen. Visslan ljöd, de sista passagerarna hade redan slagit sig ner inne i de kvalmiga första-, andra- och tredjeklassvagnarna när hon insåg sitt misstag. Hon hade vankat av och an, så djupt försjunken i tankar att hon helt glömt att kliva på. Med andan i halsen samlade hon ihop sina få tillhörigheter och störtade ombord. Samtidigt som perrongen och det lilla stationshuset krympte, slog hon sig ner på sin plats i tredje klass och återgick till de mörka, flyktiga tankar som närapå fått henne att missa tåget. Hon tänkte på brev som aldrig skickats och möjligen heller aldrig skrivits, på blod som hon hoppades var tjockare än vatten och hur mycket hon avskydde ovisshet. Men hon återkom ständigt till breven.

lördag 10 april 2021

"Motiv X" av Stefan Ahnhem

Författare: Stefan Ahnhem
Titel: Motiv X
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 494
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Fabian Risk 4
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 mars 2021




Första meningen: Inga Dahlberg försökte styra in tankarna på något annat.

Baksidetext
Fabian Risk vakar vid sin skottskadade dotter Matildas sida, som ligger i koma på Helsingborgs lasarett, samtidigt som ett brutalt mord på en flyktingpojke från Syrien kastar in stadens kriminalpolis i en ny komplicerad utredning med rasistiska förtecken.

Men inget är så enkelt som det först verkar och när flera nya mord äger rum befinner sig Lilja, Klippan och de andra på Helsingborgspolisen snart i en allt mer pressad jakt på flera gärningsmän. Till slut tvingas Fabian tillbaka i tjänst trots att han helst hade velat ägna sig åt sin familj, och kriminalpolisens chef Astrid Tuvesson avbryter sin tolvstegsbehandling mot alkoholism trots att den bara har börjat, för att leda arbetet med de parallella utredningarna.

Samtidigt brottas Fabian med information som hans döde kollega Hugo Elvin lämnat efter sig och påbörjar en egen privat utredning som kan komma att förändra den sammansvetsade utredningsgruppen för all framtid.

Min kommentar
Jag kämpar vidare med att läsa ikapp olika serier och det är inte alltid en nackdel att vänta tills flera böcker har kommit ut. Märkte jag väldigt tydligt här. Ahnhem verkar ha en förkärlek för att inte avsluta sina böcker. I stället kommer där en gigantisk cliffhanger. Så även i Motiv X, som är fjärde delen i serien om Helsingborgspolisen Fabian Risk och den tar vid precis där förra delen slutade.

Först vill jag bara ha ur mig en del av det där som jag stör mig så ofantligt mycket på. Så att vi har det gjort. Åtminstone de generella bitarna, det kommer mer specifika saker senare. Jag kommer aldrig någonsin att gilla att läsa om kriminella poliser. Inte heller poliser (eller andra heller för den delen) som anser sig ha rätt att skada andra människor baserat på dessa andra människors "felaktiga" åsikter. Jag kan inte med ord beskriva exakt hur less jag är på att svenska poliser, åtminstone i deckare, alltid måste vara personligt inblandade i fallen. Med risk för sitt eget liv.

Fabian vet jag inte riktigt vad jag ska säga om. Han är ingen sympatisk människa. Hans familj är också konstig, den ena är liksom värre än den andra. Irene har jag nog tyckt om fram tills nu, i alla fall så har jag inte tyckt illa om henne. Det ändrade sig snabbt i den här boken. Molander... ja, vad ska man säga om honom. Det är i sanning inte många poliser kvar där i Helsingborg som jag tycker om nu.

Det är ovanligt få karaktärer här, trots att det är många fall och mycket på gång. Inte heller morden är fullt så många. Dock är de mord som förekommer precis lika groteska som de brukar vara. Det är som sagt många trådar att hålla ordning på, men jag tycker inte att det blir vare sig spretigt eller tillkrånglat. Jag blir nästan omåttligt imponerad när jag inser att Ahnhem måste ha haft hela serien klar för sig redan när han skrev första boken för att få ihop allt så här snyggt. Det är på riktigt skickligt gjort.

Jag tycker det är lite tråkigt att fokus mer och mer verkar halka över mot de kriminella poliserna och deras privatliv. De brott som händer nu (i boken alltså) hamnar lite i skymundan. En del blir nästan som bisatser. Inskränkta personer är bland det värsta jag vet, oavsett vilka de riktar sin ignorans mot. Detta övertrumfas endast av inskränkta myndighetspersoner. Det borde aldrig få vara möjligt. Jag kan bara innerligt hoppas att författaren med den här historien försöker belysa hur fel det är med fördomar. Annars så kallar han i stort sett alla skåningar för rasister och i så fall är det tydligen okej med fördomar. Om man bara har dem mot "rätt" människor.

Det finns en del annat som jag funderar över. Som det här med att kolla hur flygen går nu, när det handlar om ett fem år gammalt fall. Flygtider ändras typ varje år. En annan sak som stör mig nästan mer är att boken är helt osannolikt dåligt korrekturläst. Det borde inte vara tillåtet, eller möjligt, att släppa en bok i det här skicket. Och var är Dunja?

I Motiv X drar Ahnhem det här med cliffhangers till en nästan absurd nivå. Inget avslutas. Nästan. Jag gillar inte riktigt oavslutade böcker, men i det här fallet gör det inte så mycket. Jag ska snart läsa nästa del. En av fördelarna med att vänta med att börja läsa en serie.

Goodreads hade den 3,88 i genomsnitt (beräknat på 1 637 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Motiv X: Johannas deckarhörna, Tjalle läser och Malinbooknerd.

fredag 9 april 2021

Nytt i hyllan

Det händer, som sagt, inte så ofta nu för tiden, men ibland dyker det upp ett litet oväntat bokpaket. Vi har ju bara postutdelning varannan dag nu mer, här i Skåneland, och vi har lite problem att hålla ordning på vilka dagar det eventuellt kan komma något. Så det blir på sätt och vis en dubbel överraskning.
Den här postmannen var snäll. Han satte paketet utanför dörren, för vi var ju så klart inte hemma. Vi var ute på lunchpromenad. När vi kom tillbaka så stod det alltså ett litet bokpaket och väntade. Everland av Lars Göran Persson vet jag att jag såg när jag gick igenom intressanta boksläpp, men den fick inte vara med. Av flera skäl. Bland annat så tycker jag att jag har läst min beskärda del av böcker som utspelar sig under andra världskriget och, så kallade, spionthrillers är det ganska sällan som jag gillar. Nu tycker jag ändå att det är intressant med den där tungvattenfabriken i Norge, den har jag både läst om och sett på film, så boken blir nog ändå läst. I sinom tid. Tack till Modernista!

torsdag 8 april 2021

Hett i hyllan #295

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Ännu en från födelsedagsfirandet i maj 2017.
Snövit ska dö av Nele Neuhaus blev jag nyfiken på första gången jag såg den.

Bara titeln på denna gör ju att i alla fall jag blir väldigt sugen på att läsa och så är det dessutom en tysk deckare. Det händer ju inte alltför ofta att jag läser det. Suget gick kanske inte över, men minskade rejält när jag upptäckte att detta är ännu en av de där serierna som det handskas oförsiktigt (och förvirrat) med. I Sverige kallas (kallades) detta för första delen. I Tyskland är det den fjärde delen. Jag vet att det finns väldigt många människor som inte bryr sig om vilken del i serien en bok är. Jag är inte en av dem. Det är snarare så att jag känner att jag missar massor om jag dels inte får vara med från början, dels blir jag oerhört förvirrad om jag skulle läsa i fel ordning så att saker som händer i senare böcker redan har hänt i mitt huvud. Och tvärtom. Jag har ännu inte bestämt mig för hur jag ska göra.

Så här står det på baksidan:
En grå och regnig novemberdag finner några byggarbetare skelettet efter en ung flicka på den gamla övergivna militärflygplatsen utanför Frankfurt. Kort därefter blir en kvinna nedknuffad från en gångbro vid motorvägen inte långt därifrån. Kriminalpoliserna Pia Kirchhoff och Oliver von Bodenstein upptäcker snart att spåren efter de båda händelserna pekar åt samma håll, och deras efterforskningar leder till det förflutna. Mer än tio år tidigare försvann två tonårsflickor, Laura och Stefanie, i den pittoreska lilla byn Altenhain. Trots bristen på säkra bevis pekades Stefanies tjugoårige pojkvän Tobias ut som förövare och dömdes till fängelse. Nu är han ute och har återvänt till sitt barndomshem. Där möts han av bybornas fientlighet och misstänksamma blickar – och kanske mer än så. Kvinnan som knuffades från bron visar sig nämligen ha en koppling till Tobias. Pia Kirchhoff och Oliver von Bodenstein försöker bringa klarhet i överfallet, men hindras av en mur av tystnad. När ännu en flicka försvinner i Altenheim börjar en häxjakt i byn.
Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 7 april 2021

"Det sista brevet" av Cecelia Ahern

Författare: Cecelia Ahern
Titel: Det sista brevet
Genre: Drama
Antal sidor: 350
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Postscript
Översättare: Inger Lernevall
Serie: PS: Jag älskar dig 2
Förlag: Bazar Förlag
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2020
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 15 mars 2021




Första meningen: Sikta mot månen och även om du missar så landar du bland stjärnorna.

Baksidetext
Det har gått sju år sedan Holly Kennedys man dog sex år sedan hon läste hans sista brev som uppmanade henne att våga släppa taget och gå vidare. Hon har funnit kärleken på nytt och är stolt över hur mycket hon har växt och utvecklats sedan dess. Men när hon söks upp av en grupp människor som inspirerats av Gerrys brev - och kallar sig själv PS: jag älskar dig-klubben - dras hon mot sin vilja tillbaka in i en värld hon försökt lämna bakom sig. Det blir början på en resa där Holly tvingas utforska vad det innebär att älska någon för evigt och om man kan omfamna framtiden utan att svika det förflutna.

Min kommentar
För snart nio år sedan läste jag PS: Jag älskar dig och den knockade mig nästan. Kanske blev jag mer berörd än vad jag egentligen brukar bli på grund av att en kollega precis hade mist sin man. Efter 20-25 års äktenskap så dog han, bara så där och utan förvarning. Det tog oerhört styggt på henne och jag hade inga som helst problem att känna med henne. Själv hade jag varit förskonad mot stor sorg, ändra fram till slutet av det året, 2012, när min pappa dog. Eftersom jag har något att relatera till nu så kan man ju tycka att uppföljaren Det sista brevet skulle påverka mig ännu mer.

Jag har nog egentligen ganska stora problem i början av boken, starten är lite som sentimental smörja. Först och främst så förstår jag inte riktigt premissen för historien. Holly har ju inte själv skrivit några brev, bara fått. Därför känns det lite märkligt att den här underliga klubben ber henne om hjälp. Eller kanske snarare försöker tvinga henne att hjälpa dem. Utan att för ett ögonblick stanna upp och fundera över vad de egentligen ber henne om och hur det kan påverka henne. Sanningen är att jag mest blir irriterad på alla dessa egoistiska, självupptagna och okänsliga människor. De må vara döende, men man måste ändå tänka sig för lite.

Mitt största problem där i början är nog trots allt att jag känner det som att författaren på riktigt försöker trycka ner sorgen i halsen på mig. Medelst upprepningar, ältande och korvstoppning. Det blir i det närmaste desperata försök att trycka på de rätta knapparna och allt gör på något sätt på stället marsch. Jag tröttnar bara när så många ord används för att förklara något som är självklart och det blir bara fel. Dessutom är sorg så oerhört olika för olika människor.

Någonstans vänder det ändå och det är när de kommer till insikt om först varför och sedan hur. Jag känner mig dock rejält tudelad till den här affärsidén. En del av mig tycker att det är fint och berörande. En större del av mig tycker att det känns lite osmakligt att göra detta till "affärer". Det blev ju ganska bra till slut, men ändå. Kanske är det något fel på mig, men jag blir bara riktigt berörd vid ett enda tillfälle och det är när Hollys pappa plockar fram alla sina egna utifall-att-brev.

Helt ärligt så tycker jag inte att Det sista brevet behövs som uppföljare. Jag kände mig väldigt nöjd med avslutet i första boken, men visst, det är kul att se att det har gått bra för Holly.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 4,12 i genomsnitt (beräknat på 12 473 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Det sista brevet: Nellon bookish och Bokprataren.

tisdag 6 april 2021

Tisdagstrion: Böcker av författare som jag bara läst en bok av

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Böcker av författare som jag bara läst en bok av.

Jag skulle nästan vilja påstå att det finns ett oändligt antal författare som jag bara har läst en enda bok av. Alltså behövdes någon typ av urvalskriterier. Jag började med författare som jag läst efter att jag startade bloggen. Det var fortfarande på tok för många. Då la jag till att de dessutom skulle vara svenska. Det var fortfarande väldigt många, men jag insåg snabbt att det var tre stycken som poppade ut direkt. De här tre (med varsin bok så klart).

1. Den första frosten av Anna Kuru är första delen i Kirunatrilogin och handlar om Ailis, som jobbar (jobbade) på en bilverkstad. En nästan magisk känsla i den boken.

2. Klubben för lyckliga slut av Caroline Säfstrand är jag så glad för att jag till slut läste. Den fick mig att må så bra. Och nej, jag skulle egentligen inte kalla den för feelgood. Den är mycket mer än så.

3. Fadersmord av Carina Bergfeldt var det ett tag sedan jag läste, men jag tänker på den ganska ofta. Ännu mer nu när jag har tittat på hennes talkshow varje fredag.

måndag 5 april 2021

TV-serie: Deutschland 89 #3 (2020)

Titel: Deutschland 89
Originaltitel: Deutschland 89
Genre: Thriller
Skapad av: Anna Winger, Jörg Winger
TV-bolag: UFA Fiction
Skådespelare: Jonas Nay, Maria Schrader, Sylvester Groth, Svenja Jung, Uwe Preuss
Premiär: 2020-09-28
Produktionsland: Tyskland
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 50 min
Såg den på SVT Play mars 2021





Handling
Serien utspelar sig när Berlinmuren faller. Då vänds agenten Martin Rauchs värld upp och ner. Martin och hans kollegor i Östberlin står helt rådvilla inför en oviss framtid och inom östtyska statsmakten och säkerhetstjänsten regerar kaoset. Konfronterade med en ny världsordning måste de uppfinna sig själva på nytt.

Min kommentar
Eftersom jag hade glömt det mesta när jag tittade på Deutschland 86 så tänkte jag att jag inte skulle göra samma misstag igen, att låta det gå många år mellan säsongerna. När jag såg att Deutschland 89 fanns att streama på SVT Play så var jag ganska snabb med att börja titta. Och ja, det hjälpte nog. Lite.

Jag kan inte låta bli att undra var i hela friden musiken är. De två första säsongerna ackompanjerades av den fantastiska musik som fanns på 80-talet. Den är helt försvunnen här. Det är dessvärre inte det enda som är bort. Tyvärr saknas, fortfarande, det som gjorde första säsongen så bra. Fokus ligger (nästan) bara på de komplicerade spionrelationerna. De vanliga mänskliga relationerna lyser med sin frånvaro.

Allt är otroligt rörigt. Alla spionerar på alla och alla dessa treställiga förkortningar som spionorganisationer tydligen måste ha gör mig bara förvirrad. Så här var det alldeles säkert, men det gör det tyvärr inte mindre rörigt. Jag vet inte vilka som skrämmer mig mest; de hjärntvättade fanatikerna som verkligen tror på det de gör eller de som bara gör det för pengarna. Eller jo, förresten... jag vet precis vilka som är mest skrämmande.

Jag har, av förklarliga skäl, inte vetat speciellt mycket om DDR, men jag tror att hela den här trilogin har varit ganska rättvisande. Om än dramatiserad och i vissa fall till och med överdriven. De autentiska bilderna, från bland annat murens fall, berör mig i alla fall. Jag blir nästan lite tårögd där. Annars så lyckad inte heller den här tredje säsongen beröra mig lika mycket som den första.

Den ofrivillige spionen Martin Rauch har varit en intressant person att följa. Nu hoppas jag att Deutschland 89 är slutet och att han i fortsättningen får leva i fred. Ostörd av allehanda spioner. Det har han sannerligen förtjänat.



TV Time har serien 9,1 i genomsnitt.
IMDb har serien 7,8 i genomsnitt (beräknat på 1 587 betyg).
Jag ger den 3,5.
Serien är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

Film: Yesterday (2019)

Titel: Yesterday
Originaltitel: Yesterday
Genre: Komedi
Regissör: Danny Boyle
Manus: Richard Curtis
Skådespelare: Himesh Patel, Lily James, Kate McKinnon, Ed Sheeran, Joel Fry
Utgivningsår: 2019
Produktionsland: Sverige
Längd: 86 min
Serie: -
Såg den på Netflix 5 mars 2021





Handling
Den misslyckade pubmusikern Jack Malik karriär får oväntat och plötsligt raketfart. I samma ögonblick som Jack ligger medvetslös efter en cykelolycka drabbas hela världen av ett tolv sekunder långt elavbrott som av okänd anledning raderar Beatles (och lite annat) ur historien. När Jack förstår att ingen annan än han själv kommer ihåg det legendariska Liverpool-bandet börjar han ge ut deras låtar som vore de hans egna.

Min kommentar
Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att jag tydligen har missat filmen Yesterday, men det har jag uppenbarligen gjort. Trots att jag alltid har gillat Beatles. I alla fall den tidigare musiken. När Lotten skrev om filmen för någon vecka sedan så la jag omedelbart till den på Netflix-listan. Där behövde den inte vänta speciellt länge. Knappt en vecka faktiskt.

Det här är en riktigt kul idé som faktiskt funkar. I alla fall på film. Många skratt blir det och det känns nästan överflödigt att konstatera att musiken är bra. Det är den ju så klart. Romantiken är inte i fokus här och därför kallar jag inte detta för en romantisk komedi. Filmen är nog egentligen att betrakta som en kärleksförklaring till Beatles och deras musik.

Till vissa delar så är det förutsägbart, men när det gäller andra saker är det inte det. Jag undrade i hela filmen hur de skulle lösa och få ihop allt i slutet, men det fixade de fantastiskt bra. Den stora frågan är väl hur musiken hade låtit i dag om inte Beatles hade påverkat den. Eller om de verkligen hade slagit igenom i dag. Jag vill ju gärna tro det. Att bra musik är bra musik, oavsett när den är skriven.

Skådespelarna är bra och trovärdiga, tycker jag. Lite överraskad blir jag när jag upptäcker att Himesh Patel sjunger låtarna själv, det gör han fantastiskt bra. Mina favoriter, och det bästa i filmen, är nog de andra två som inte tappat minnet, Leo och Liz. Jag tror och hoppas att jag hade känt som dem. Även skivbolagskvinnan, Debra, är en kul (på ett helt annat sätt dock) figur. Tyvärr kanske inte alls speciellt långt från sanningen. Och alltså, Ed Sheeran. Hur kul är det inte att han tydligen vill vara skådis. Också.

Yesterday är väldigt charmig och söt, till och med upplyftande. Den gör inga som helst anspråk på att vara seriös eller utforska huruvida detta är möjligt eller ej. Den är endast för underhållning och den gör sitt jobb riktigt bra.



Letterboxd hade den 2,9 i genomsnitt (beräknat på 165 292 betyg).
IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 117 001 betyg).
Jag ger den 4,0.
Filmen är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

söndag 4 april 2021

Smakebit på søndag: Allting växer

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Egentligen tycker jag att alla helger borde vara så här. Fyra dagar ledigt. Så mycket lugnare jag blir när jag har dubbelt så lång tid att hinna med allt som ska hinnas med. Ett par långpromenader har till och med kunnat läggas in.

Det känns som att jag på något sätt har kommit i otakt med smakebitarna och läsningen. Varje söndag närmar jag mig slutet i en bok, i stället för att precis ha påbörjat en. Så var det alltid förut. Vad jag kan komma ihåg. Och jag vet helt ärligt inte hur jag bär mig åt för att varje påsk inte läsa en deckare. Jag hade ändå planerat in en först i april, men den läste jag ut innan påsken egentligen började. Jag tjuvstartade visserligen på den i mars, men den var så bra att det inte gick att sluta läsa. Så kan det gå. Nu läser jag i stället Allting växer av Lyra Koli, som alltså inte är en deckare utan en dystopi. Den är inte alls vad jag förväntade mig utan, än så länge, mycket bättre.

Så här beskrivs boken: Efter klimatkatastrofer och världskrig har Förenta Nationerna förtätats till en klimatkontrollerad zon. Här lever människor det goda livet bland blomstrande takträdgårdar, VR-miljöer och kroppsintegrerade teknologier. Jossi, nygift och nyutexaminerad konstnär, borde egentligen vara lycklig. Men trots att medicinimplantaten reglerar hennes hormonnivåer drabbas hon av en oförklarlig dödsångest, som inte ens det kryoniska löftet om evigt liv biter på. På jakt efter förklaringar söker sig Jossi till politiken. Men de etablerade partierna visar sig vara fulla av floskler. Snart dras hon i stället in i en radikal organisation, som tror att lösningen på allt är att omvandla människans relation till naturen.

Det är svårt att välja ett lösryckt stycke, som inte är helt obegripligt. Min smakebit är från sida 74, trots att jag har kommit mycket längre:
- Gold-vive, mandelbloom, catfoot and blue violets, mumlade hon. Vad betyder det?
     - Skandinaviska blomnamn, svarade Helena kort.
     Jossi motstod impulsen att fråga hur de skulle uttalas. Helena hade aldrig talat något annat än engelska med vare sig hennes mamma eller henne själv. Om man bad henne säga något på det gamla språket brukade hon vägra och rentav bli sur. Nu satt hon med ögonen slutna och tittade på något annat, som för att demonstrera att det här samtalet var över. Jossi skannade in den första meningen i översättningsprogrammet också. Look how many flowers that are already blossoming on the meadow! Men vad var en meadow? "Ängen"? Var det någon sorts dåtida takträdgård?

lördag 3 april 2021

"Gäld till djävulen" av Lisa Hågensen

Författare: Lisa Hågensen
Titel: Gäld till djävulen
Genre: Thriller
Antal sidor: 323
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Raili & Ylva 2
Förlag: Hoi Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2021
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 mars 2021




Första meningen: Vad var det som hade hänt med Ylva?

Baksidetext
Svenskarna härjar och Bohuslän brinner. Året är 1612 och en man tar djävulen till hjälp för att få tillbaka sin mördade hustru. De flyr upp till Svartevattnet på det vindpinade Bredfjället, men blir snart varse att djävulen inte gör någonting gratis.

År 2012. Julen nalkas och Ylva ligger på psyket och yrar. Läkarna står handfallna och pratar om psykos eller hjärnskada, men Railis efterforskningar tyder på att Ylvas tillstånd har med några gamla syskon att göra. Raili yppar motvilligt sina farhågor för bibliotekskollegan Solveig, och tillsammans börjar de nysta i en härva av lögner, mord och mystik. När Ylva drastiskt blir sämre trotsar de den rytande snöstormen och tar sig till Svartevattnet för att rädda hennes liv.

Ovetande om de dolda krafter som verkar där snubblar de rakt in i ett makabert skeende som obevekligt leder dem in i mörkret.

Min kommentar
För drygt fem år sedan läste jag första delen i den här serien och föll som en fura för Raili och Ylva. Resten av serien har funnits som ljudböcker ett bra tag, men det funkar väldigt dåligt för mig att lyssna på böcker där jag behöver följa med i en handling så jag har inte kunnat fortsätta. Förrän nu. Jag blev så otroligt glad när jag upptäckte att Gäld till djävulen skulle släppas som pocket. Självklart ville jag ha den!

Början av boken är precis så som jag minns att första boken var. Det finns en speciell och humoristisk ton, som jag är så svag för. Miljön är ju, så klart, underbar. Vi snackar ju Bohuslän. Karaktärerna är tydliga, starka och härliga. Så vad kan gå fel?

Raili är så fantastiskt härlig, hon har en humor som passar mig. Jag gillar henne verkligen. Ylva ligger inte långt efter. Till och med Solveig, med den raka benan, är lätt att tycka om. Efter ett tag. Hon kan ses som lite fyrkantig, men det är ju jag också.

Efter ungefär en tredjedel av boken, när de kommer till huset, så börjar det bli för rörigt för mig. Jag är uppvuxen i en familj som bestod av föräldrar och syskon, så jag klarar inte komplicerade släktförhållanden. Allt utöver det närmaste blir för jobbigt för min hjärna. Här var så många (egentligen inte speciellt många) och alla var släkt med varandra. Och jag kunde inte låta bli att undra var alla respektive fanns. Kanske nämndes det, men jag kommer inte ihåg det.

Det dyker också upp ett evighetslångt dokument, från 1600-talet, som nästan tog kål på mig (det var alltså skrivet på ett språk från 1600-talet). Jag fick läsa det flera gånger för att förstå och jag trodde att jag kanske hade missuppfattat en detalj (det hade jag inte). En bra bit senare, mot slutet av boken, så visar det sig att någon sammanfattar för någon annan vad som stod i det där dokumentet. Det visste jag ju inte. Hade jag vetat det så skulle jag inte ha behöv lägga så mycket tid på att försöka själv. Det kommer också listor över ett släktträd som sträcker sig fjorton generationer bakåt. Flera gånger. De visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med.

För mig blir det här för mycket gott vs ont, helt enkelt för osannolikt. Jag kan inte komma ihåg att jag kände likadant för första boken, men här blev det så övertydligt. Vid något tillfälle så kom jag att tänka på filmen Eyes wide shut och Gäld till djävulen kan nog tänkas vara en småskalig bohuslänsk version av den. Slutet blir lite Kingskt, lite för mycket. Nu ser jag fram emot att läsa tredje delen, som släpps i maj.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,58 i genomsnitt (beräknat på 19 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Gäld till djävulen: Tofflan, Svenska böcker och Anna bokmal.

fredag 2 april 2021

Månadsbokslut mars 2021

Antal lästa böcker i mars 2021: 7

13. 23 av Linwood Barclay
14. I fiskarnas tecken av Melissa Broder
15. Gäld till djävulen av Lisa Hågensen
16. Det sista brevet av Cecelia Ahern
17. Motiv X av Stefan Ahnhem
18. Himlen ska gråta blod av Sigbjørn Mostue
19. Snöblind av Ragnar Jónasson

Antal lästa sidor: 2564
Genomsnitt/dag: 82
Genomsnitt/bok: 366

Snittbetyg: 3,57
Ingående i serie: 6
Påbörjade serier: 2
Avslutade serier (läst senast utgivna/översatta): 5

Drama: 2
Feelgood: 0
Humor: 0
Kriminalroman: 2
Romance: 0
Science fiction: 0
Skräck: 0
Thriller: 3

Boktolvan: 1 (3/12)
Finish that series: 2 (5/18)
Hyllvärmare: 1 (10/36)
Vi möts igen: 0 (1/6)

Kvinnor: 3
Män: 4
Duo: 0

Originalspråk (svenska): 2
Originalspråk (engelska): 0
Författare jag inte läst tidigare: 2
Biblioteksböcker/e-lib: 0
Streamingtjänst: 1

Ljudböcker: 0
Recensionsexemplar: 4

Antal nykomna böcker: 0
Antal bortskänkta böcker: 0

Månadens bästa: 23 av Linwood Barclay
Månadens överraskning: Himlen ska gråta blod av Sigbjørn Mostue
Månadens besvikelse: I fiskarnas tecken av Melissa Broder
Månadens roligaste: Gäld till djävulen av Lisa Hågensen
Månadens mysigaste: Snöblind av Ragnar Jónasson
Månadens otäckaste: Himlen ska gråta blod av Sigbjørn Mostue

Kommentar:
Det kändes som att läsningen lossnade lite i mars. Inte som det var förr, men ändå mer än vanligt. Vilket ju faktiskt syns på antalet sidor. Betygsmässigt ser det kanske inte helt lysande ut, men det var bara en enda bok som drog ner snittet. Ganska ordentligt. En bra månad med fyra stycken fyror!

Så många som sex av böckerna ingår i serier. Två av dem (Mostue, Jónasson) är första delen i sina respektive serier, men även den senast utgivna. Senast utgivna är ytterligare tre böcker (Barclay, Hågensen, Ahern) så fem avslutade serier blev det. Dock vet jag att nästa del i Hågensens serie kommer redan i maj... Två av dessa (Barclay, Ahnhem) ingår dessutom i min Finish That Series-utmaning. En Boktolva blev det också (Broder). Den här månaden blev det omvända siffror för hyllvärmare (1) respektive recensionsexemplar (4). Jag ligger ändå lite före vad gäller antalet hyllvärmare och i fas i alla andra utmaningar.

Jag trodde väldigt länge att det inte skulle komma några nya böcker i mars, men en av de sista skälvande dagarna så dök det upp ett överraskande recensionsexemplar. Inga böcker försvann, men ge-borthögen är ganska så hög nu och hotar att välta när som helst.

Om månadens bästa: Det var otroligt jämnt mellan alla fyrorna, men 23 vinner med en noslängd.
Om månadens överraskning: Jag var nog ganska skeptisk till Himlen ska gråta blod, det här med elitsoldater funkar inte alltid, men här blev det bra.
Om månadens besvikelse: Jag hade önskat mig mer av I fiskarnas tecken.
Om månadens roligaste: Min vana trogen så väljer jag en oväntad(?) bok som roligast, men tonen i Gäld till djävulen är rolig.
Om månadens mysigaste: Snöblind är kanske inte mysig, egentligen, men jag tyckte det var lite mysigt med all snö där.
Om månadens otäckaste: Himlen ska gråta blod är den som är mest trolig, alltså mest läskig, med flygplanskapning och politiskt spel.

torsdag 1 april 2021

Hett i hyllan #294

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi befinner oss fortfarande i slutet av maj 2017.
UltiMatum av Anders de la Motte är andra delen i serien MemoRandum.

Den här boken önskade jag mig i födelsedagspresent, utan att ha läst första delen. Jag var ganska säker på att jag skulle gilla, eftersom jag hade läst trilogin om HP Pettersson och tyckt väldigt bra om. Om jag hade varit orolig så slutade jag vara det förra sommaren för då läste jag MemoRandum. Jag har en hel hög olästa böcker av Anders de la Motte och jag tror att de är bra allihop. Just den här boken kommer jag att läsa i år. Det vet jag. Den finns nämligen med i min Finish That Series-utmaning.

Så här står det på baksidan:
När ett illa tilltygat lik hittas i vattnen utanför regeringspartiets kursgård hamnar ärendet på kriminalinspektör Julia Gabrielssons bord. Vem är den döde och varför har något ansträngt sig så för att kroppen inte ska kunna identifieras? Det dröjer inte länge förrän Julia inser att att det finns människor som är beredda att göra nästan vad som helst för att hindra att sanningen kommer fram.

Polismannen David Sarac jagas av demoner. Efter en våldsam uppgörelse som nästan kostade honom livet, vårdas han på en sluten klinik långt från huvudstaden. Han gömmer undan sömntabletterna han får av skötarna. Tjugotvå stycken har han fått ihop, och snart är det dags att ta dem, att för alltid tysta de anklagande rösterna i huvudet. Men ett mystiskt erbjudande får honom att skjuta upp sin död: Vad sägs om ett byte? Quid pro quo? Dina hemligheter mot mina.
Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 31 mars 2021

"I fiskarnas tecken" av Melissa Broder

Författare: Melissa Broder
Titel: I fiskarnas tecken
Genre: Drama
Antal sidor: 298
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The pisces
Översättare: Helena Hansson
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 mars 2021




Första meningen: Jag var inte ensam längre men jag var det.

Baksidetext
Lucy har skrivit på sin avhandling om Sapfo i nio år när förhållandet med pojkvännen tar slut och det blir omöjligt för henne att bo kvar i Phoenix. Systern Annika insisterar på att Lucy ska passa hennes hund och bo i systerns fantastiska hem: en glaskub i Venice Beach. Men Lucy finner ingen lindring från ångesten. Inte hos den grekiska kör av kvinnor hon möter i gruppterapin för kärleksberoende. Knappast heller på Tinder. Inte ens i den kravlösa ömheten hos hunden Dominic. Men allt förändras en dag vid stranden när hon spanar in en gåtfull simmare. Efter att ha blivit varse hans identitet tvingas Lucy att fullständigt omvärdera sin syn på vad kärlek och förhållanden kan vara.

Min kommentar
Den här boken dök upp som en överraskning från förlaget för ett bra tag sedan. Helt ärligt så har jag aldrig känt mig lockad att läsa den. Inte ens innan jag började höra vad den handlade om. Eftersom jag har problem med att göra mig av med olästa böcker (en släng av FOMO) så tog jag med den i min Boktolva i år. I fiskarnas tecken var precis det jag trodde att den var och nej, jag gillade inte The shape of water heller. Jag har ingen aning om var jag ska börja med att förklara vad jag tänker om den här boken. Eller ens om det är lönt att försöka.

Låt oss börja med huvudpersonen Lucy. Min första tanke är "38? Är hon verkligen 38?!" och ja, den tanken finns kvar genom hela boken. Hon är så otroligt självupptagen och är ännu ett fall av "hela världen kretsar kring mig". Jag skulle vilja ta tag i henne och säga åt henne att lyfta blicken, att sluta ägna sig åt navelskåderi. Visserligen av högsta klass, men ändå. Jag kan inte få ihop ens det minsta intresse för henne och jag kunde inte bry mig mindre om hur det går för henne.

Hela boken är ett frossande i fenomenalt ordbajseri. Från början till slut. Filosofiska funderingar skulle man kanske, i bästa fall, kunna kalla det, men det är helt bortkastat på mig. Det är flummigt och konstigt. Ibland på ett roligt sätt. Oftast bara väldigt tragiskt. Jag känner till att det finns de som har den här typen av humor, men detta klickar inte alls med mig.

Språket är en historia för sig och det gäller att inte vara pryd. Här vimlar nämligen av ord som bara en massa k*k, f*tt*, kn*l*a. Det är inget jag uppskattar, vare sig i talat eller skrivet språk. Jag är inte mycket för den erotiska genren, men sensuellt brukar jag klara av, i alla fall lite bättre. Tyvärr är den här boken inte ett dugg sensuell. Den är bara snuskig. Jag fick flashbacks från min ungdom och de där läsarnas egna sexberättelser i de gamla herrtidningarna. Precis så kändes det att läsa. Det hela är fullständigt absurt och även utan den där merman-erotica-delen (ja, det är uppenbarligen en grej som finns) så hade detta varit för konstigt för mig.

Det är ju ganska ofta som jag gillar en historia, men klagar på utförandet. Här är det nästan lite tvärtom. Historien är skit, men utförandet är bra. Oftast. I fiskarnas tecken är ett ältande av rang. Allt går i en cirkel och upprepas. Tack och lov inte i det oändliga utan bara tills boken är slut. Ett slut som faktiskt ger ett halvt poängs påslag i betyget.

Goodreads hade den 3,23 i genomsnitt (beräknat på 13 949 betyg).
Jag ger den 2,0.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om I fiskarnas tecken: C.R.M. Nilsson, Bokhusflickan och Den läsande kaninen.

tisdag 30 mars 2021

Tisdagstrion: Barnboksfavoriter

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Barnboksfavoriter.

Ja, jo... det var ju ett tag sedan jag läste barnböcker, men jag minns några favoriter från när jag var liten.

1. Resan till landet Längesen av Elsa Beskow älskade jag när jag var liten. Boken var helt sönderläst. Det tog mig många, många år att leta upp vilken bok det var som handlade om den där trädstammen som blev en drake. Tyvärr så verkar boken vara omöjlig att få tag i.

2. Pricken av Margret Rey tyckte jag väldigt mycket om. Jag tror att jag kunde känna igen mig lite i Pricken.

3. H C Andersen har ju skrivit massor av sagor och flera av dem är favoriter, men den jag minns allra mest är De vilda svanarna.

måndag 29 mars 2021

TV-serie: Manifest #1 (2018)

Titel: Manifest
Originaltitel: Manifest
Genre: Drama
Skapad av: Jeff Rake
TV-bolag: NBC
Skådespelare: Melissa Roxburgh, Josh Dallas, Parveen Kaur, Athena Karkanis, J R Ramirez
Premiär: 2018-09-25
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 16
Avsnittslängd: ca 40 min
Såg den på HBO februari-mars 2021





Handling
När Montego Air flight 828 äntligen landar efter en turbulent flygning är både passagerare och besättning lättade. Men under de timmarna har världen i övrigt åldrats fem år. Deras familjer, vänner och kollegor har, efter att ha sörjt förlusten, gett upp hoppet och gått vidare. Nu har alla, på något mirakulöst sätt, fått en andra chans. Medan en del klarnar så utvecklas ett mysterium och några av passagerarna börjar förstå att de är menade för något större.

Min kommentar
Manifest är en serie som har legat på vår lista i ett par år, men den har liksom aldrig seglat upp till överst i kön. Förrän nu. Det kan vara så att det där flygplanet på postern lockar och drar. Det var ju ett tag sedan man satt i ett flygplan nu. Och om det skulle vara så att det är något läskigt med själva flygresan så är det ju ett perfekt tillfälle att se serien just nu.

De första avsnitten är riktigt bra, det känns som en spännande grundhistoria, och jag hoppas på en ny favoritserie. Jag vet inte riktigt när jag börjar tappa lite intresse ibland, men det blir långdraget och spretar åt alla möjliga och omöjliga håll. Efter ett tag blir det liksom för mycket av det mesta och den lovande inledningen blir mer av "hitta på saker längs vägen". Det ger mig oerhört starka Lost-vibbar. Vilket inte alls är något positivt för mig. Det finns liksom ingen tydlig riktning.

Jag är inte jätteengagerad i karaktärerna eller deras förehavanden. Visst, det är något omtumlande de har varit med om, men de lyckas inte beröra mig. Nästan ingen av dem i alla fall. Det enda som på riktigt får mig att bry mig är dilemmat som Grace plötsligt står inför och även Cals situation berör. Hans tvillingsyster är plötsligt fem år äldre. Den där agenten Vance blir jag bara provocerad av. Hans "Vem är skyldig till detta? Vem på planet bär ansvaret?" är ju bara korkat i sammanhanget. De har varit försvunna i fem år. Utan att ha åldrats en enda dag.

Jag kan bara hoppas att Manifest inte fastnar i Lost-fällan och att de får ihop det bättre på slutet i den här serien. Att viktiga saker från inledningen inte glöms bort när det är dags att knyta ihop säcken, bara för att det inte längre passar in i slutresultatet. Fortsätta titta kommer jag att göra i alla fall. Jag vill ju veta...



TV Time har serien 9,4 i genomsnitt.
IMDb har serien 7,2 i genomsnitt (beräknat på 22 435 betyg).
Jag ger den 3,5.
Serien är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

Film: Red dot (2021)

Titel: Red dot
Originaltitel: Red dot
Genre: Thriller
Regissör: Alain Darborg
Manus: Alain Darborg, Per Dickson
Skådespelare: Nanna Blondell, Anastasios Soulis, Johannes Kuhnke, Thomas Hanzon, Kalled Mustonen
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: Sverige
Längd: 86 min
Serie: -
Såg den på Netflix 5 mars 2021




Handling
Det unga paret David och Nadja har det lite tufft i relationen efter att David pluggat färdigt till civilingenjör och de tillsammans flyttat till Stockholm. För att få lite ordning och harmoni i relationen och tillvaron tar David med Nadja på en resa till Norrland och fjällen.

I Norrland stöter paret på två jägare på en bensinmack som är lite hotfulla. Väl ute på fjället upptäcker paret mitt i natten en röd prick från ett lasersikte på sitt tält. Det blir början på en jakt på liv och död i fjällen. Hur ska paret kunna ta sig till säkerhet mitt ute i ingenstans, där kölden är som hårdast?

Min kommentar
Svenska filmer står högt i kurs i det här hushållet. Eller... de kanske inte alltid är så bra, men vi vill väldigt gärna se dem ändå. Trots det så kände jag mig lite tveksam till Red dot när den dök upp på Netflix. Det var något som avskräckte. Förutom de ganska... svala recensionerna då. Men en fredag när jag bara inte orkade engagera mig i filmletande så fanns den där, så bekvämt på vår lista. Den första svenska originalfilmen på Netflix.

Jag kan börja med att den inte alls är så dålig som betygen antyder och jag tycker inte heller att den är speciellt osannolik. För det mesta. Alldeles för ofta så stämmer den ganska bra med min uppfattning om hur alltför många människor fungerar. Ingen av karaktärerna är sympatisk och i stort sett alla förtjänar det som händer dem.

Huvudpersonerna, David och Nadja, är verkligen inte lätta att tycka om. Inte ens innan man får veta allt om dem. Jag gillar, som sagt, ingen av karaktärerna och jag kunde egentligen inte bry mig mindre om dem. Alla är självupptagna och upplever sig vara universums mitt. Allt som händer tas personligt. Alla beslut baseras på egenintresse och snabba slutsatser, där grunden är fördomar och egna tolkningar. Ingen har förmågan att sätta sig in i någon annans liv eller känna empati. Vilket förmodligen hänger ihop med deras uppfattning om att allt kretsar kring den egna personen. Fullständigt sannolikt och trovärdigt.

Detta är en film om hämnd och oförmågan att släppa saker och gå vidare, att se utanför sig själv. Det så kallade straffet står inte alltid i proportion till brottet, men det är lite what goes around comes around. Eller karma, om man så vill. Den har onekligen ett bra och intressant anslag.

Jag blir kanske inte andfådd av spänning, men jag blir både underhållen och, framför allt, överraskad. Red dot får ett extra påslag på betyget med en halva för ambitionen och de fantastiska vyerna.



Letterboxd hade den 2,5 i genomsnitt (beräknat på 5 811 betyg).
IMDb hade den 5,5 i genomsnitt (beräknat på 8 351 betyg).
Jag ger den 3,5.
Filmen är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

söndag 28 mars 2021

Smakebit på søndag: Utmarker

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Våren verkar vara här på riktigt. Vågar man hoppas nu? Det har i alla fall varit lite drygt 10 grader på dagarna. Inte fullt så mycket sol som man skulle vilja och den där blåsten som aldrig slutar är inte speciellt skön. Den här veckan blir en kort vecka, bara tre och en halv arbetsdag. Det klarar man väl? Annars har jag putsat och fejat på balkongen så att den är redo när det är dags att återigen låta odlingsgenen göra sig hörd.

Läsningen har gått som tåget den senaste veckan. Eller så kanske man inte kan säga längre, om man menar att något går bra? Med tanke på hur järnvägen fungerar i Sverige. Nåja... läsningen har gått undan den senaste veckan. Det slukas böcker på löpande band och jag tänkte tjuvstarta april. Veckans smakebit kommer från boken som står först i kön i april, Utmarker av Arne Dahl. Första delen i serien om Sam Berger och Molly Blom. Jag ser så mycket fram emot att äntligen läsa den. Arne Dahl är ju en självklar favorit.

Min smakebit är från början av boken:
Asplöven darrar. Han hör det trots att han springer, trots att han löper som han aldrig tidigare har löpt genom ängsgräset som når honom till bröstet.
    Precis innan ängen vidgar sig blir suset extra starkt. Han hejdar sig. Träden är plötsligt så påträngande att det känns som om någon vill in från en annan tid. Men så snavar han till, och då blir suset återigen svagare. När han lyckats häva snubblandet har det gyllengula hårfladdret nästan försvunnit där framme, mellan de höga grässtråna, och han är tvungen att ta i ännu mer för att inte förlora mark.