söndag 25 juli 2021

Smakebit på søndag: Vår egen lilla hemlighet

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Nu är den "sociala" delen av semestern avklarad. Besök har gjorts på två olika kuster och alla familjemedlemmar har träffats. Och jag är helt utmattad. Det är en evig tur att vi har en vecka kvar på semestern så jag har en chans att vila upp mig. Och nu har OS börjat också, så vi lär inte bli sysslolösa. En del utflykter till Malmö hoppas vi hinna med, så vi kan besöka några favoritrestauranger som vi inte har ätit på det senaste året, drygt.

Läsningen går det lite upp och ner med, vilket man nog kan säga helt beror på vilken bok jag läser. Förra boken var mest ner. Med Vår egen lilla hemlighet av Ninni Schulman så hoppas jag att det vänder uppåt igen.

Min smakebit är från sida 148:
"Torsten har visst besök", sa Betty torrt. "Att de orkar hålla på."
    Jens Sundvalls bil var sedan länge känd hos Hagforspolisen.
    Plastpåsen med den fuktiga och sönderrivna halsduken låg i Christers knä, kändes tung mot låren.
    "Tror du nån kastat henne över broräcket?" sa Betty och vred av motorn. "Eller kan hon ha blivit dumpad nedanför trapporna?"
    "Inte en aning."
    De behövde gå ner med dykare för att ta reda på det, frågan vara bara om det gick.

lördag 24 juli 2021

"En oskyldig lögn" av Sabine Durrant

Författare: Sabine Durrant
Titel: En oskyldig lögn
Genre: Thriller
Antal sidor: 299
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Lie with me
Översättare: Ing-Britt Björklund
Serie: -
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 juli 2021




Första meningen: På natten kom jag på att det kanske hade börjat tidigare.

Baksidetext
Några små vita lögner kan väl inte skada någon? Eller? Det börjar med en lögn. En banal liten lögn för att imponera på en gammal kompis från universitetstiden som Paul möter i en bokhandel. En lögn för att bli lite mer framgångsrik i vännens ögon. Sanningen är att han är en 42-årig misslyckad författare som hade sin enda succé för över tjugo år sedan.

Nu är han på väg att förlora sin lägenhet, och utsikten att behöva flytta hem till mamma får honom att tacka ja till vännens middagsinbjudan, där han träffar den vackra änkan Alice. Hon har allt han vill ha, och nu tänker han bli en del av hennes liv. När han får möjlighet att följa med Alice och hennes vänner till Grekland är han mer än nöjd.

Men i den grekiska hettan blir han alltmer insnärjd i sina lögner och kanske är han inte den enda som ljuger?

Min kommentar
Ibland dyker det upp böcker som jag helt har missat (eller eventuellt ratat, av någon anledning). En oskyldig lögn är en sådan bok. Jag minns inte längre om jag missat eller ratat. Förmodligen det första, den låter ju verkligen som något för mig. Trots det så har den blivit stående oläst i några år. 2021 verkar vara året att ta tag i gamla surdegar och i år tog jag med den i min boktolva.

Nu när jag har läst den så kan jag inte låta bli att fundera över hur man översätter titlar. I det här fallet så är den svenska titeln extremt missvisande. Exakt vilken av de 100-tals lögnerna som förekommer åsyftas egentligen? Undrar jag. Den engelska titeln, Lie with me, är så mycket mer talande. Och rätt.

Karaktärerna är inte speciellt många och det de alla har gemensamt är att ingen, absolut ingen, är sympatisk. Alla verkar de ha något att dölja och alla ljuger. Oavbrutet. Huvudpersonen Paul säger knappt ett enda sant ord. Förmodligen så har han ljugit så mycket att han inte längre vet vad sanning är och det finns nog inte en ärlig cell i hela hans kropp. Han ljuger, stjäl och bedrar. Visst låter han kul? Personligen så orkar jag inte ens tycka illa om honom, han är helt enkelt inte värd att lägga någon energi alls på. Han är bara patetisk. Och så otroligt självgod att han inte ens reflekterar över att andra kanske gör samma sak mot honom.

Mitt stora problem med den här boken är detaljnivån. Det blir så otroligt ordrikt. Ibland får jag känslan att författaren försöker beskriva ett foto. Speciellt den gången när han går genom byn, som är beskriven ända ner till minsta gatsten. Då är detta alltså en fiktiv ö, även om nu en by med samma namn finns på Korfu. Dessutom är all den här informationen fullständigt irrelevant för handlingen. Jag behöver inte, och vill inte ha, färdiga och detaljerade bilder. Det jag vill ha är känslan.

Den obehagliga stämning som författaren försöker skapa förtas helt av alla långrandiga beskrivningar av allt och inget. Det funkar inte alls för mig. Jag tycker dessutom att det var ganska uppenbart vad som hade hänt, så ingen twist för min del. Förmodligen så har jag läst för många böcker med opålitliga berättare. För opålitlig är han, Paul. När det gäller andra. Dock vet ju läsaren hela tiden vad som är sant, när det gäller honom.

Maken till seg bok har jag knappt träffat på. Det tog mig sex dagar att läsa dessa 300 sidor, vilket måste vara något slags bottenrekord. Historien i sig har potential, men sättet den berättas på förstör det för mig. Jag var redo att sätta en tvåa i betyg på En oskyldig lögn, allra mest 2,5, men det tog sig ganska rejält på slutet. Nu verkar det vara så att jag är relativt ensam om att tycka så här för jag kan inte hitta en enda blogg som håller med, så det kan vara jag som har fel.

Avdelningen för olika funderingar:
Jag har ganska länge förstått att jag reagerar på helt andra saker än de berömda "alla andra". Det hände att jag glömde vem som var vem i den här boken, men när Paul stjäl en sedel på tio euro, som en polis tar när han letar igenom plånboken och som Paul sedan ändå på något sätt har kvar och vill betala en båtbiljett med... då reagerar jag. Riktigt dåligt!

Goodreads hade den 3,73 i genomsnitt (beräknat på 10 947 betyg).
Jag ger den 3,0.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om En oskyldig lögn: Johannas deckarhörna, och dagarna går (gästbloggare A) och Bina's Books.

fredag 23 juli 2021

Lite semesterinköp

När man är på semester så får man köpa böcker. Det är sen gammalt.

Ett besök i Adlibris butik i Göteborg är tradition. I år klarade jag inte att ta mig igenom utan att köpa några böcker. Den sista spiken av Stefan Ahnhem är sjätte och sista delen om Fabian Risk, en serie som jag faktiskt är i fas i. Döden går på visning av Anders de la Motte och Måns Nilsson är första delen i Morden på Österlen. Ett måste bara för att den utspelar sig på Österlen och Anders de la Motte gillar jag. Torsdagsmordklubben av Richard Osman är ett måste bara för att jag gillar Richard Osman. Om han skriver som han pratar så kan detta bli hur kul som helst. Som man sår av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt är sjunde och nästsista delen i serien om Sebastian Bergman. Även detta är en serie som jag är i fas med.

Den här lilla pärlan har jag varit sugen på ända sedan jag såg den första gången. Handbok för 50+ av Gunnar Jägberg verkar vara den perfekta presenten att ge till någon som har rätt ålder. Om man kan förmå sig att ge bort den efter att ha bläddrat lite i den.

torsdag 22 juli 2021

Hett i hyllan #310

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Och ytterligare ett rejält kliv, till mitten av september 2017.
Spelet är spelet av Leo Carmona och Cyril Hellman är en bok jag inte hade hört talas om innan den dök upp här.

Den här boken kom som en överraskning och jag kan inte låta bli att undra på vad förlaget grundade det utskicket. Det här känns inte alls som en bok för mig. Leo Carmona är/var tydligen en väldigt känd kriminell och den här boken ska baseras på historier om/runt honom. Jag har nog aldrig hört hans namn. Han grundade också, inifrån fängelset, något som beskrivs som "Sveriges mest kontroversiella hiphopband: Kartellen". Jag har inte hört talas om det heller. Kanske läser jag den någon gång. Jag har ju faktiskt haft fel förut. Någon enstaka gång...

Så här står det på baksidan:
Det börjar med småbrott och bax, men leder snart in i det största gangsterkriget i Sveriges historia. 22-årige Carlos ville aldrig bli gangster, så hur hamnade han här?

Som pojke flyr Carlos och hans familj Pinochetregimen i Chile och tar sig till det löftesrika landet i norr. De hamnar i Jordbro, ett av Sveriges mest utsatta miljonprogramsområden, där drömmarna om det nya livet snabbt går i kras. Carlos hänger i centrum och på gatan och dras med tiden allt djupare ner i Stockholms undre värld. Vänner blir till fiender och plötsligt svävar Carlos i livsfara.

Men vad kan man göra? Spelet är spelet. Du vinner eller du förlorar. Det är bara att höja insatserna.
Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 21 juli 2021

"Sommaren utan regn" av Maggie O'Farrell

Författare: Maggie O'Farrell
Titel: Sommaren utan regn
Genre: Drama
Antal sidor: 374
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Instructions for a heatwave
Översättare: Malin Bylund Westfelt
Serie: -
Förlag: Etta
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2014
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 juli 2021




Första meningen: Hettan, hettan.

Baksidetext
London, juli 1976. En värmebölja som verkar oändlig har svept in över staden. Det har inte regnat på månader när den pensionerade Robert Riordan säger till sin fru Gretta att han ska gå och köpa tidningen, men aldrig kommer tillbaka. Robert försvinner och de tre vuxna barnen måste återvända hem döttrarna Monica och Aoife som slutat tala med varandra och sonen Michael Francis som står på randen till skilsmässa var och en med egna idéer om faderns försvinnande. Inget av syskonen anar att deras mor tror sig ha en förklaring, som hon väljer att behålla för sig själv.

Min kommentar
Sommaren utan regn har funnits på min läslista väldigt länge (köptes på bokrean 2017) och jag har väl alltid tänkt att den lämpar sig bäst för läsning på sommaren. Någon gång i vintras skrev jag upp den på minneslistan för juli, så jag inte skulle glömma bort den. Jag hade nog ingen egentlig uppfattning om vad den handlar om, men förmodligen trodde jag att den skulle handla om en värmebölja. Speciellt med tanke på originaltiteln.

Det börjar bra och jag blir lite nyfiken på den här dysfunktionella familjen. Tempot är långsamt och passar bra till värmeböljan, som i stort sett inte nämns. När alla barnen har kommit hem för att hjälpa mamma så går det lite i stå. Eller egentligen så blir det då mer hysteriskt när alla fyra är tillsammans och ibland slår det över och blir mer buskis än drama.

Karaktärerna är inte många och de är inte heller speciellt lätta att tycka om. Michael Francis är en riktig mansgris (även med 1976 års måttstock). Han tycker att allt ska vara som vanligt. Då är ju han lycklig. Eller nja, han är en ganska bitter man. Han fick ju ge upp alla sina planer för framtiden, men det fick även hans fru göra. Monica är den typiska duktiga flickan och det finns egentligen inte mer att säga om den typen. Båda de här äldre barnen sitter fortfarande fast i navelsträngen. Aoife är den yngsta och den enda som har lyckats bryta sig loss från sin dominanta och fördömande mamma. Deras mor... ja, hon förkroppsligar allt som man kan tycka vara fel med religion. Hon är en hycklande och falsk ögontjänare. Hon är inte god, hon bara agerar som att hon vore det.

Berättelsen är strösslad med tillbakablickar, utan att de på något sätt särskiljs från resten av texten. Det här gör det lite hoppigt och rörigt, men det är ändå tillbakablickarna jag gillar mest. Det är här historien finns. Om man tittar krasst på det så är det lite småtråkigt, det händer inte speciellt mycket, men det blir ändå intressant. Tack vare sättet det berättas på.

Det känns som att jag hade gillat den här boken mer om formateringen hade varit annorlunda. Kapitlen är evighetslånga och det finns i stort sett inga naturliga ställen att pausa på. Jag tycker verkligen om innehållet, men jag blir stressad av att läsa en bok som nästan kräver att jag har minst en timme att lägga på den. Varje gång. Det har jag väldigt sällan på vardagarna.

Sommaren utan regn handlar om familjehemligheter, missförstånd (som lätt hade kunnat undvikas om de bara pratade med varandra, men så är det väl alltid) och korkade val (vem har inte gjort det?). Detta är det första jag läser av Maggie O'Farrell och det är fullt möjligt att det blir mer.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,68 i genomsnitt (beräknat på 17 657 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Sommaren utan regn: Lottens bokblogg, Fiktiviteter och Bloggbohemen.

tisdag 20 juli 2021

Läsplanering augusti 2021

Augusti närmar sig, även om det fortfarande känns hyfsat långt borta. Juliläsningen stressade mig så det skulle det inte bli i augusti. Tänkte jag. Jodå, böckerna är färre, men det verkar vara riktiga tjockisar för sidantalet är ungefär samma. Vi får se hur det går.

Den långa vägen hem av Louise Penny.
Dödens märken av Veronica Roth. Vi möts igen. Hyllvärmare.
De försvunna av Lori Roy. Boktolva. Hyllvärmare.
Välkommen hem av Ninni Schulman. Finish That Series.

måndag 19 juli 2021

TV-serie: Lupin #2 (2021)

Titel: Lupin
Originaltitel: Lupin
Genre: Crime
Skapad av: George Kay
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Omar Sy, Vincent Londez, Ludivine Sagnier, Clotilde Hesme, Hervé Pierre
Premiär: 2021-06-11
Produktionsland: Frankrike
Antal avsnitt: 5
Avsnittslängd: ca 45 min
Såg den på Netflix juli 2021





Handling
Detta är inte längre bara ett spel. Assanes strävan efter hämnd på Hubert Pellegrini får hans familj att splittras. Med ryggen mot väggen måste han nu fundera ut en ny plan, även om det innebär att han försätter sig själv, och de sina, i fara.

Min kommentar
I vintras tittade jag på första säsongen av Lupin och även om jag kanske inte sällade mig till hyllningskören, mest för att jag faktiskt inte alls tycker att detta är en hommage till Arsène Lupin, så såg jag ändå fram emot andra säsongen. Speciellt med tanke på den oplanerade cliffhangern.

Det kan vara så att jag har sett den här serien med helt fel förväntningar. Samtidigt så kan jag tycka att om man döper en serie till Lupin och påstår att den är en hyllning till gentlemannatjuven Arsène Lupin, då är det minsann inte jag som har satt förväntningarna. Då har den en del att leva upp till. Vilket jag inte alls tycker att den gör.

Andra säsongen innehåller ännu färre av de fräcka kupper som jag förväntar mig och då var de inte speciellt många i första heller. Den elegans som krävs saknas i stort sett helt. Nu har den blivit en vanlig, ordinär deckarserie, vilken som helst. Som sådan är den säkert bra, men det är inte alls det jag förväntar mig.

Omar Sy är i alla fall fortfarande perfekt i rollen. Han är precis så där perfekt charmig och har hela tiden glimten i ögat. Utöver det finns det inga överraskningar, inga (nästan) kreativa påhitt.

Lupin handlar nu bara om Assane som vill hämnas på Pellegrini, som är en utdragen och tråkig historia. Jag kan bara inte bli intresserad. Jag vet inte om det kommer någon tredje säsong, slutet här talar för att det inte blir det. Om det blir en så lär den i alla fall inte handla om Pellegrini, så då kanske jag ändå vill se den.



TV Time har serien 9,74 i genomsnitt.
IMDb har serien 7,5 i genomsnitt (beräknat på 80 741 betyg).
Jag ger den 3,5.
Serien är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

Film: The tomorrow war (2021)

Titel: The tomorrow war
Originaltitel: The tomorrow war
Genre: Science fiction
Regissör: Chris McKay
Manus: Zach Dean
Skådespelare: Chris Pratt, Yvonne Strahovski, J K Simmons, Betty Gilpin, Sam Richardson
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: USA
Längd: 140 min
Serie: -
Såg den på Amazon Prime Video 2 juli 2021





Handling
Hela världen chockas när det dyker upp resenärer från framtiden, mitt under finalen i fotbolls-VM 2022. Det de berättar är att om 30 år håller mänskligheten på att förlora ett krig mot aliens och det är nästan för sent. Enda räddningen är att skicka soldater från 2022 till 2051.

Min kommentar
Många gånger såg jag reklam för The tomorrow war, på busskurer, på nätet, överallt. Jag ratade den snabbt i tanken att det var den typ av film som jag har sett hur många gånger som helst. Sedan tyckte jag att mannen på bilden var bekant. Det var ju ingen mindre än Chris Pratt. Honom gillar jag ju. Det blev till att, återigen, skaffa Amazon Prime Video, när det var dags för fredagsfilmen.

Det är lite kul att filmen börjar i december 2022 och det spelas final i fotbolls-VM. Det ena laget är Brasilien, det andra kan jag inte riktigt klura ut. Det skulle kunna vara England. Eller USA (fniss). Nåväl, jag kommer att vara orolig, på riktigt, om det här inträffar...

Hela historien känns ny, åtminstone så har inte jag sett något liknande. Det finns så klart en del logiska problem, som det ju alltid är när tidsresor är inblandat, men man klarar sig ifrån de värsta genom att inte lägga fokus på tidsresorna. Fokus ligger i stället helt och hållet på de aliens som har dykt upp i framtiden. Jag brukar alltid bli besviken och känna mig lurad när jag väl får se "monstren", men det blir jag inte här. Man har lyckats väldigt bra med dem. Det är sannerligen inte ofta.

Chris Pratt gör ungefär samma hjälte som i Guardians of the galaxy, men inte med riktigt lika mycket humor. Den som finns är dock rolig. De andra karaktärerna finns det inte så mycket att säga om. De gör det de ska. Man har klämt in lite familjedrama också och jag kan nog tycka att det är klokt att fokusera på den lilla enheten "familj", i stället för den gigantiska och diffusa "mänskligheten".

Slutstriden blir lite väl mycket, men ja, jag köper det också och det blir bara ett litet minus i kanten. Speciellt förtjust är jag i att man mot slutet plockar upp trådar som man placerade ut i början. Snyggt gjort.

Jag är måhända svältfödd på både action och spänning, men The tomorrow war är otroligt underhållande och jag vill definitivt se den igen.



Letterboxd hade den 2,9 i genomsnitt (beräknat på 8 047 betyg).
IMDb hade den 6,9 i genomsnitt (beräknat på 12 948 betyg).
Jag ger den 4,0.
Filmen är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

söndag 18 juli 2021

Smakebit på søndag: En familjetragedi

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Första semesterveckan är gjord och den tillbringades i tropisk värme i Göteborg. Det är faktiskt inget annat än förfärligt att befinna sig i en stad när temperaturen klättrar över 30. Vi orkade ändå vandra omkring ganska mycket och jag drar alltid iväg med sambon till olika platser som jag inte brydde mig om att besöka när jag bodde där. Att vara turist i sin (gamla) hemstad är fantastiskt kul!

Läsningen gick undan den här första veckan och jag kunde äntligen börja läsa Mattias Edvardssons En familjetragedi när vi åkte hem från Göteborg. Även den lästes i rasande fart, skulle man kunna säga. Jodå, lästes. Jag började i fredags och läste ut den igår eftermiddag. Det blir ändå ett litet smakprov ur den.

Min smakebit är från sida 274:
En kvart senare rullar vi in på pappas uppfart i Teslan. Mina bröder sträcker sig över staketet för att få en ordentlig titt.
    "Det här är Steven", säger jag med mitt bästa solskensleende.
    Mamma och moster Birgitta beter sig som fnittrande fjortisar på sin första boybandkonsert. Pappa och brorsorna harklar sig och håller avstånd.
    "Du får ursäkta oss", säger mamma. "Jennica är så hemlighetsfull. Hon har inte sagt ett ord om dig."
    "Vi har... Jag har..."
    Steven avbryter mig försiktigt och redogör i korta ordalag för vem han är och hur länge vi har träffats. Mamma och Birgitta tittar på varandra.
    "Barnläkare? Det är ju fantastiskt!"

lördag 17 juli 2021

"Du behåller din plats i kön" av Martin Wänerholm

Författare: Martin Wänerholm
Titel: Du behåller din plats i kön
Genre: Drama
Antal sidor: 191
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Martin Wänerholm förlag
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 juni 2021




Baksidetext
Vad gör du när du hamnar i telefonkö? Eller när det är reklam mitt i filmen på tv? Sitter du bara där och väntar? Eller kanske du är småbarnsförälder som aldrig hinner läsa en hel roman? Då finns den här boken. Med en text för varje liten paus som kan uppstå i ditt liv.

51 korta berättelser om en kråkas innersta önskan, världens konstigaste inbrott, vad som händer när John Blund somnar eller hur dödens chaufförer kör sportbil. Texter med både allvar och glimten i ögat. Från det absurda till barns tankar om döden. Något för alla kan man säga.

Den här boken är sorterad efter hur många samtal du har före dig i telefonkön. Du kan också läsa den i nummer- eller bokstavsordning. Eller utifrån ett tema som till exempel kärlek, längtan eller tåg.

Min kommentar
Du behåller din plats i kön är ett av mina allra största dåliga samveten i hyllan och har varit det i många år nu. För sju(!) år sedan vann jag den i en utlottning på Goodreads och från början hade jag nog tänkt att läsa den som den är tänkt att läsa; när man väntar i telefonkö. Men det gör jag ju nästan aldrig. Alltså har den blivit stående oläst. 2021 verkar bli året då det rensas bland det här böckerna (i betydelsen att jag läser dem, alltså) så när jag behövde en novellsamling åkte den äntligen fram.

Det börjar så väldigt bra, med tema 1. De är mycket fyndiga, ofta med en rejäl knorr i slutet (något som för övrigt är generellt för nästan alla novellerna). De triggar igång min fantasi och är riktigt bra.

Efter tema 1 så blir novellerna, ofta, för korta. För mig blir det som om många av dem är några hoprafsade meningar, utan mening. Lite som one-liners (och ibland funkar det även här, precis som "riktiga" one-liners). Förmodligen är de resultatet av en lång tankebana, som jag tyvärr inte har fått ta del av. Över varje ny novell står en mening, som jag inte alls förstår. Den verkar i alla fall inte höra till novellen. För mig blir det här en lös tråd.

Ganska många sidor ägnas åt innehållsförteckningar, på många olika sätt. Man kan läsa boken efter antal samtal före (eller hur lång tid man har på sig), i bokstavsordning, i nummerordning eller, varför inte, den klassiska ordningen; från början till slut. Det påstås vara 52 noveller här, men hur jag än räknar så blir det 51. När jag kollar i nummerordning så blir det dock 52 och då finns det en som heter precis som boken och den ska finnas alldeles i början. Det gör den inte.

Du behåller din plats i kön innehåller 51 noveller på lite drygt 180 sidor. En del är tankeväckande, en del är roliga, en del är bara konstiga. Allt är precis som det ska vara alltså.

Goodreads hade den 3,0 i genomsnitt (beräknat på 1 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Du behåller din plats i kön: Jag kan tyvärr inte hitta någon.

fredag 16 juli 2021

This or That

Jag håller på och går igenom gamla undanlagda tags så det kommer eventuellt att dyka upp några. Även den här är i alla fall hittad hos Vargnatts bokhylla.

1. Reading on the couch or on the bed?
Soffan funkar inte bra för mig längre, jag brukar få ont i axlarna när jag ligger där och läser. Om man då inte menar soffan på balkongen. Hade det varit möjligt så skulle jag ha legat där typ hela tiden.

2. Male main character or female character?
Den här är svår och inget jag har tänkt på. Det enda jag vet är att jag ganska ofta brukar ha svårt för kvinnliga huvudpersoner om de är skrivna av en man.

3. Sweet snacks or salty snacks when reading?
Salt! Alltid salt. Choklad funkar i och för sig också...

4. Trilogies or quartets?
Trilogier är bra. Det brukar nog egentligen vara lagom med tre böcker. Även om jag nu faktiskt läser en del evighetslånga serier.

5. First person point of view or third person point of view?
Om det är bra gjort så funkar jag-perspektivet väldigt bra i thrillers, men rent generellt så föredrar jag nog tredje person.

6. Reading at night or in the morning?
Utesluter det ena det andra? Jag läser gärna både på morgonen och på kvällen. På helgerna blir det ofta mer på morgonen, eftersom jag vaknar tidigt då också och på vardagarna blir det ofta mer på kvällen.

7. Libraries or bookstores?
Bokhandel. Bibliotek är jättebra, men jag föredrar böcker som ingen annan har pillat på.

8. Books that make you laugh or make you cry?
Jag älskar roligt, men det är väldigt sällan som humor i böcker funkar för mig. Alltså väljer jag gråt.

9. Black book covers or white book covers?
Nej, till båda? Föredrar egentligen inget av det, men svarta omslag gör ju sig bättre på en webbsida så jag väljer väl det då.

10. Character driven or plot driven stories?
En kombination är nog att föredra, men handlingsdriven passar nog mig bättre.

torsdag 15 juli 2021

Hett i hyllan #309

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi tar ett jättekliv till slutet av augusti 2017.
John Ajvide Lindqvists X - den sista platsen är tredje och sista delen i serien Platserna.

Det här är en serie som jag faktiskt ännu inte har påbörjat, men det börjar nog bli dags nu. Lite orolig är jag inför läsningen. Jag har hört både bu och bä om böckerna och jag vill ju inte gärna inte gilla. John Ajvide Lindqvist är ju den svenska motsvarigheten till Stephen King så det var egentligen ingen överraskning att jag skulle gilla honom. Trots att hans historier ganska ofta handlar om precis de... varelser... som jag inte gillar att läsa om. Uppenbarligen är det så att bara det är bra skrivet så funkar nästan vad som helst. Nej, nu blev jag så sugen på att läsa så jag får nog plocka fram första delen och ställa den i den prioriterade hyllan.

Så här står det på baksidan:
En gång var kriminaljournalisten Tommy T hela Sveriges älskling, men på senare år har hans stjärna dalat. Undersökningen av självmorden ska bli hans upprättelse. Tillsammans med sin hund Hagge nosar han sig djupare in i mysteriet kring den undflyende gestalten "X" som tycks ligga bakom allting. Spåren leder till ett enormt parti kokain samt till ett oändligt fält med kortklippt gräs och en himmel utan sol.

Samtidigt dras Tommys systerson Linus allt djupare in i X verksamhet. Han är 17 år och bor i det megalomaniska höghusbygget Gårdsstugan. Allt sedan han som 13-åring började sälja sin egen ADHD-medicin har han drömt om att få deala i de högre divisionerna. När han slutligen får chansen visar sig verksamheten vara både farligare och underligare än vad han kunnat föreställa sig.
Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 14 juli 2021

"Ett rent samvete" av Anne Liljeroth

Författare: Anne Liljeroth
Titel: Ett rent samvete
Genre: Drama
Antal sidor: 286
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Danuta 2
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 juni 2021




Första meningen: Det är tidig morgon när jag klickar iväg sms:et till Sylwia, kliver in i trapphuset på Narvavägen och låser upp dörren till Exklusivt Rent, firman som jag startade för ett och ett halvt år sedan med hjälp av en liten puff från min tidigare arbetsgivare och en vän.

Baksidetext
Städfirman Exklusivt Rent har fått en rivstart och Danuta fyller sina dagar med tidskrävande administration. För att inte förlora sina städkunskaper, och för att hon älskar att städa, arbetar hon fortfarande ett par dagar i veckan hemma hos sina kunder. Dagarna räcker inte till och hon går ständigt runt med dåligt samvete över allt hon borde göra, över sin syster och sommarhuset hon borde ta hand om.

Familjeterapeuten Klara Winberg har i årtionden hjälpt andra, men när tillvaron börjar halta har hon svårt veta hur hon ska hantera sina egna problem. Kirurgen Claire Bromsons dröm om att flytta hem till Sverige efter år utomlands har gått i uppfyllelse, men nu ställs hon plötsligt inför oväntade svårigheter på hemmaplan.

Danuta känner av stämningarna i de båda kvinnornas hem och står inte ut med att se dem må dåligt. Snart har hon erbjudit dem sin hjälp, något som visar sig få förödande konsekvenser. Ett rent samvete handlar om att göra upp med sitt förflutna, en knuff kan vara allt som behövs.

Min kommentar
Förra året fick jag Ett rent helvete som en överraskning av förlaget och även om jag hade lite svårt för huvudkaraktären Danuta så gillade jag boken. För någon vecka sedan kom det en fortsättning, Ett rent samvete, som även den dök upp som en överraskning från förlaget. Eftersom boken jag faktiskt väntade på inte dök upp så tog jag den här i stället, när det fanns för mycket månad kvar efter att min planering var färdigläst.

Jag vet inte om det är så att jag var mer beredd på den snokande Danuta, eller om det är så att hon är nedtonad (nää, det känns inte så), men jag gillar den här boken mer. Andra problem, av samma vardagliga sort, och samma resultat; ett ostädat och själlöst hem. Bortskämda, halvvuxna och curlade barn är ett återkommande tema, verkar det. Liksom kvinnor som inte ställer krav på resten av sin familj.

Karaktärerna är inte många och jag tycker att jag får lära känna dem ordentligt. Danuta tar äntligen lite ansvar för sitt eget liv också, inte bara andras. Jag har lite svårt att relatera till att man kan gilla att städa, men vet att de människorna finns. Om man nu gillar det så är det ju självklart det man ska göra. Att jobba på kontor, med administrativa uppgifter, passar verkligen inte alla. Speciellt inte om man har Danutas personlighet. Tror jag. Rätt person på rätt plats kan göra underverk. Claire beter sig lite som en envåldshärskare, tycker jag, och kör på riktigt över sin man. En så stor förändring måste man förankra. Jag hade nog reagerat precis som hennes man. Klara är psykolog och det är ju lite typiskt att hon missar (väljer att inte se?) alla tecken. Lite som att bilmekanikern kör en risig bil och bagaren har gammalt bröd. Olle är en härlig karaktär, som jag inte alls väntade mig. Jag vill också ha en Olle.

Personligen så har jag svårt för den här personligheten, den som lägger sig hur andra ska leva sina liv. Alldeles särskilt så tycker jag inte att Danuta har något som helst ansvar att berätta för någon om sina upptäckter. I just de här fallen. Hon har ingen som helst aning om vad de här vuxna människorna kan ha för överenskommelser i sina relationer. Nu gick ju Danutas påhitt bra, det här är ju en bok, men det hade lika gärna kunnat sluta med flera liv i förödelse. Det finns i alla fall mycket äkta omtanke och värme i det hon gör, men vägen till helvetet är ju som bekant kantad av goda intentioner.

Kanske var det lite förutsägbart, hur det hela hängde ihop, men det gjorde ingenting alls. Jag visste det, men inte karaktärerna så för dem blev det en överraskning. De korta kapitlen gör att man bara vill fortsätta läsa ett till och allt flyter på bra. Det gick lite väl snabbt i slutet, riktigt så fort löser det sig nog inte, men återigen, det här är en bok. Och ibland händer det faktiskt även i verkligheten.

Ett rent samvete är en bok om att tappa riktningen och om hur en liten knuff kan få en på banan igen. Det känns som att Danutas liv har rättat till sig och jag kan nog inte se någon naturlig fortsättning på den här serien. Förutom Danutas städbok, fylld av nyttiga husmorstips.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 4,0 i genomsnitt (beräknat på 3 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Ett rent samvete: Tyvärr så hittar jag bara recensioner på Instagram så några länkar blir det inte.

tisdag 13 juli 2021

Tisdagstrion: Sommarläsning

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Sommarläsning.

Det här är inte lätt. Jag hoppas ju, först och främst, att jag ska hinna läsa betydligt fler böcker än tre över sommaren. Och så vet man ju faktiskt inte om det eventuellt dyker upp något oerhört spännande som får gå före. Det finns i alla fall tre som jag är hyfsat säker på kommer att bli lästa i juli. Alla har anknytning till platser där jag kommer att befinna mig i sommar.

1. En familjetragedi av Mattias Edvardsson borde redan ha varit läst, men den dök inte upp här förrän i juli och, ja, juliplaneringen är tajt. Minst sagt. Men den står högt på listan och läses så fort det blir en lucka. Utspelar sig i Lund, där jag bor.

2. Silhuetten av Christina Larsson borde jag vara mitt i nu. Den utspelar sig i Göteborg och det hör numer till traditionen att läsa en Christina Larsson under det årliga Göteborgsbesöket, som går av stapeln precis just nu. Äntligen.

3. Vita rosor av Emma Olofsson utspelar sig i Karlshamn och dit har vi tänkt oss nästa vecka. Jag letade länge efter en bok som utspelar sig där och till slut föll valet på denna.

måndag 12 juli 2021

TV-serie: Alla utom vi #1 (2021)

Titel: Alla utom vi
Originaltitel: Alla utom vi
Genre: Dramakomedi
Skapad av: Erik Johansson
TV-bolag: Discovery Networks
Skådespelare: Alba August, Björn Gustafsson, David Lenneman, Christopher Wagelin, Malin Cederblad
Premiär: 2021-02-12
Produktionsland: Sverige
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 25 min
Såg den på discpvery+ maj-juli 2021





Handling
Det unga paret Hilma och Ola försöker desperat bli gravida. När alla i deras omgivning tycks lyckas med detta och föder barn på mer eller mindre löpande band kämpar de dag och natt. Det blir en känslomässig och ekonomisk berg-och-dalbana och de går igenom allt från pinsamma familjemiddagar, danska spermadonatorer och en omgivning med åsikter om hur "himla enkelt" det är att skaffa barn.

Min kommentar
Det var ganska längesedan jag la märke till serien Alla utom vi och eftersom jag verkligen gillar Björn Gustafsson så åkte den direkt upp på den där vill-se-listan. Som börjar bli lång nu. Min nyfikenhet blev inte mindre när båda huvudrollsinnehavarna var gäster hos Carina Bergfeldt i vintras. Samma dag som serien hade premiär. Det har dröjt ett tag, eftersom serier med avsnitt som är under halvtimmen än så länge endast ses på lunchen, om den äts hemma.

Man kan ju vara lite orolig att det här känsliga ämnet ska skojas bort, men jag tycker de har hanterat det på ett enastående sätt. Det är inte de barnlösa man driver med, utan med alla och allt annat runt omkring. Jag önskar verkligen inte att någon i den här situationen (eller annars heller) har en så läskiga läkare eller barnmorskor eller släkt/vänner.

Jag kan inte alls relatera till den här allt överskuggande önskan att skaffa barn. Trots det så tycker jag att det nästan inte finns någon mer okänslig fråga att ställa till någon, huruvida personen har tänkt skaffa barn snart. Det gör mig alltid lika upprörd. Min igenkänningsfaktor blir i stället den plumpa och okänsliga omgivningen, som kommer med pepp och oombedda råd. För det här gäller ju tyvärr inte bara barnfrågan. Om man har varit/är i den här situationen så kan jag tänka mig att man känner igen sig ganska rejält.

Alba August var jag egentligen lite skeptisk mot, hon var inte speciellt bra i The Rain, men där hade hon kanske inte så mycket att jobba med. I den här serien är hon fantastisk. Hennes monolog om ofrivillig barnlöshet är bland det starkaste jag har sett. Björn Gustafsson är kanske ingen stor skådis, men han har en gudomlig tajming. Det är en härlig kemi mellan Alba och Björn och det märks att de var ett par, på riktigt, under inspelningen.

Alla utom vi är både rolig och sorglig. Det gläder mig att det kommer att bli en andra säsong. Dock verkar det inte vara bestämt när det blir.

Säsongsavslutning: [spoiler]Hilma och Ola får äntligen det där samtalet från kliniken, där de får veta om ägget har fäst eller ej. Vi får aldrig veta svaret, men reaktionen tyder inte på något positivt.[/spoiler]



TV Time har serien 7,9 i genomsnitt.
IMDb har serien 7,3 i genomsnitt (beräknat på 204 betyg).
Jag ger den 3,5.
Serien är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

Film: Min pappa Marianne (2020)

Titel: Min pappa Marianne
Originaltitel: Min pappa Marianne
Genre: Dramakomedi
Regissör: Mårten Klingberg
Manus: Cilla Jackert, Daniel Karlsson, Ida Kjellin
Skådespelare: Hedda Stiernstedt, Rolf Lassgård, Lena Endre, Klas Wiljergård, Nour El-Refai
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: Sverige
Längd: 105 min
Serie: -
Såg den på SVT Play 25 juni 2021





Handling
Efter att ha brutit upp med pojkvännen återvänder Hanna, 28, till Alingsås för ett vikariat på lokalnyheterna. När hennes älskade pappa, prästen med det stora skägget, avslöjar att han egentligen vill kallas Marianne vänds Hannas värld upp och ner. Men för pappa Marianne finns ingen återvändo, hon måste äntligen få vara den hon är. Det blir en omtumlande resa för Hanna som inte kände vare sig själv eller sin pappa så väl som hon trodde. En feelgood-berättelse om modet att vara sig själv och lyckan över att bli älskad för den man är.

Min kommentar
Min pappa Marianne är en film som jag ju så klart har hört talas om. Ganska mycket. Jag har egentligen inte känt mig riktigt lockad av att se den, på grund av att det är Rolf Lassgård som har en huvudroll. Jag gillar egentligen inte honom, även om Ove-filmen fick mig att inte ogilla honom lika mycket. På midsommarafton, när det inte var någon fotboll, så enades vi om att det kanske var dags ändå.

Jag blev glatt överraskad över att filmen utspelar sig i Alingsås, vilket är hyfsat nära mina gamla hemtrakter. Även om jag nog inte var där någon gång under uppväxten, men för några år sedan spenderade vi en helg där. Det var roligt att känna igen sig.

Eftersom detta är en svensk film så hade jag förväntat mig massor av pekpinnar och faktiskt även fördömande av alla som inte direkt, utan reflektion, accepterar en otroligt omvälvande situation. Men icke. Filmen har en väldigt avslappnad attityd, vilket gör att den omedelbart känns trovärdig. Det är ju så lätt att veta vad som är rätt när någon annan drabbas av något. Lasse/Marianne har ju bearbetat detta i många år, medan hans familj bara får det rätt i knät. Det kan nog ta ett tag innan man vet hur man ska handskas med det, fullt ut. Jag tycker den visar problematiken på ett bra sätt. Det är ju liksom inte bara en person som påverkas. De hanterar de, minst sagt, på väldigt olika sätt.

Frun Vera, verkar ha känt till det ett tag och jag tycker hon hanterar det på ett bra sätt. Dottern, Hanna, är så där olidligt PK. Ända tills hon själv hamnar mitt i det hela. Då blir det plötsligt en helt annan femma. Sonen, David, hanterar det genom ironiska kommentarer. Och alltså, jag bara älskar hans t-shirts! Lena Endre är fenomenal, precis som vanligt. Och det tar emot, men det gäller även Rolf Lassgård. Jag får kanske revidera mitt ogillande... Nour El-Refai är också med och det är kul att se henne i något annat än det hon själv kallar för blatteroll.

Det finns även en sidohistoria här, den om att återvända till sitt barndomshem. Som misslyckad. Med vare sig man, barn eller jobb. Jag tycker att den klarar att berätta båda historierna på ett riktigt bra sätt. Jag blir bara konfunderad av en enda sak och det är brorsan Davids kommentar till syrran Hanna, när hon flyttar hem. Om hon nu kommer att släppa sin stockholmsdialekt. Mer eller mindre alla pratar ju så i filmen. Inklusive han själv...

Min pappa Marianne är rolig, sorglig och mycket berörande. Jag är glad att jag äntligen har sett den.



Letterboxd hade den 3,3 i genomsnitt (beräknat på 431 betyg).
IMDb hade den 7,0 i genomsnitt (beräknat på 1 274 betyg).
Jag ger den 4,0.
Filmen är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

söndag 11 juli 2021

Smakebit på søndag: Silhuetten

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser. I dag skulle smakebiten legat hos Flukten fra virkeligheten, men hon har tagit semester till 22 augusti. Jag lägger ut min smakebit ändå, jag har inget annat för mig.

Semester! Det kommer att bli lite hektiskt för nu ska vi hinna med att åka till båda kusterna för att äntligen få träffa våra respektive familjer. Som vi inte har träffat på drygt 1,5 år. Nästan en vecka på varje ställe. Lite läsning hoppas jag hinna med också, men det är nog inte prioriterat de två första veckorna.

Jag vet inte om det är jag eller böckerna jag läser, men det går otroligt segt. Det tog mig sex dagar att läsa ut en bok på 300 sidor och då tyckte jag ändå att jag läste massor. Nu har jag i alla fall tjuvstartat på boken som ska få följa med till Göteborg; Silhuetten av Christina Larsson. Det är fjärde delen i serien om Göteborgspolisen Ingrid Bergman. Det är faktiskt också fjärde året som en av de här böckerna läses i Göteborg. De passar väldigt bra att läsa just där.

Min smakebit är från sida 76:
Under dagen hade Maria följt nyhetsprogrammen och sett reportaget om en ung flicka som hittats död. Av samtalet hon hade avlyssnat under kvällen förstod hon att det var just Ingrid som var ansvarig för utredningen. Hon funderade på hur hon skulle använda sig av den informationen i sitt eget syfte. Hon kom inte på någon bra idé på rak arm, men det skulle komma, annars skulle det bli fler tillfällen och utredningar där Ingrid var involverad.

lördag 10 juli 2021

"Du, bara" av Anna Ahlund

Författare: Anna Ahlund
Titel: Du, bara
Genre: Romance
Antal sidor: 339
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: Flexpärm
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 juni 2021




Första meningen: Första gången jag hör talas om Frank är en kväll i mitten av juni när jag sitter på en pinnstol i köket och är rädd att min syster ska klippa mig i örat.

Baksidetext
Du, bara är en romantisk och hjärteknipande historia om sextonåriga John som blir kär i den två år äldre Frank. Frank är oturligt nog redan är tingad av Johns storasyster Caroline. Och Caroline är van att få som hon vill. John är van att backa, men det tänker han inte göra nu. Dessutom har Frank en egen vilja. Och ett krossat hjärta i bagaget, vilket krånglar till saker.

Det handlar också om en bästis, ett båthus, en pappershandel, ett hustak med utsikt över hela Uppsala, Nick Drake, Räddaren i nöden, tusen papperstranor och trädgårdsrosor från Svartbäcken. Och så en hel del sex.

Du, bara är en smärtsamt ärlig och vacker debut om hur kärleken alltid gör som den vill.

Min kommentar
Du, bara var en rejäl snackis när den kom. Alla som läste den älskade den. Verkade det som. Jag blev ju så klart nyfiken så jag var med i en utlottning av den. Och vann. Sedan har den av okända och oförklarliga skäl blivit stående oläst. När jag uppfann den prioriterade hyllan så flyttade jag den dit. Det hjälpte fortfarande inte. Jag hade, på riktigt, tudelade känslor för den här boken. Innan jag ens hade läst den. Det där med tokhyllade och hajpade böcker är så jobbigt. Till slut hade den ändå stirrat tillräckligt länge på mig och jag plockade äntligen fram boken.

Egentligen blir jag mest ledsen över att jag alldeles uppenbart har flera dolda pärlor olästa i min hylla. Det är inte första gången som det visar sig att en hyllvärmare (denna är het även på andra sätt) är precis så där bra som typ alla andra tycker. Ibland har de alltså rätt, de där tokhyllarna. Även om jag kanske inte tokhyllar, men i alla fall hyllar.

Det tog inte speciellt många sidor innan jag övermannades av en rejäl melankoli. På ett bra sätt. Om det går. Jag kan så väl känna igen alla de där pirrande känslorna när man är himlastormande kär. Speciellt första gången. Det var en så vacker och berörande kärlekshistoria. En bit in i boken så blev det, tyvärr, mer som att läsa svenska folket sexvanor och där tappade boken mig. Jag gillar varken att läsa eller se så explicita sexscener. Personligen så föredrar jag att bara ana dem, inte få dem intryckta i hjärnan. Det är inte så att de är dåliga, i själva verket är de nog ovanligt bra, de är bara för många och för detaljerade för mig. Mot slutet så vände det och blev den där vackra kärlekshistorien igen. Tack och lov.

Karaktärerna är inte många och de är alla tonåringar (det förekommer en leende mamma, men det är ytterst korta och få glimtar). Huvudpersonen John är så extremt stark, så säker på vem han är och vad han vill. Jag önskar alla 16-åringar (och alla andra också) den säkerheten. Frank... ja, han är mörk och trasig. Jag kan visserligen förstå hans tankar, men inte hans agerande. Han blir ju själv den han avskyr. De där drama queen-tendenserna som förekommer har jag lite svårt för, men egentligen är det bara en scen som blir för teatralisk för mig. Johns kompis Elli är nog den jag gillar mest. John behandlar henne inte alltid väl, men hon är ett under av förståelse. Hon är alltid där för honom. Aldrig dömande. Bara full av kärlek. Det gäller för övrigt alla karaktärer. Utom Frank.

Det allra bästa med Du, bara är att det överhuvudtaget inte finns några problem förenade med att det är John och Frank som är kära. Två killar alltså. De är bara två personer som är kära. Det är oerhört befriande. Kärleken är tillräckligt komplicerad som den är.

Goodreads hade den 3,83 i genomsnitt (beräknat på 909 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Du, bara: C.R.M. Nilsson, Bokhuset och booksessed.

fredag 9 juli 2021

Tre efterlängtade och två överraskningar

Jag har ju målsättningen att bara be om recensionsexemplar av böcker som jag verkligen, verkligen vill läsa. Nu. Det har fått till följd att jag inte har bett om speciellt många på ganska länge. I juni släpptes det dock flera som jag bara måste ha.

Först ut (eller in, egentligen) var dock en överraskning. Ett rent samvete av Anne Liljeroth dök plötsligt upp. Detta är då andra delen om den beskäftiga städerskan Danuta. Första delen övertygade mig nog inte, men jag tror att det mest berodde på "chocken" över Danuta. Hon höll på att göra mig vansinnig och om jag hade haft en sådan städerska så hade hon fått sparken. Denna är faktiskt redan läst. Tack till LB Förlag!

Förra våren läste jag första delen i M W Cravens serie om Washington Poe och blev totalt golvad av en helt annan karaktär i boken. Ända sedan dess har jag nästan lite längtat efter den här andra delen, Svart sommar. Den står väldigt högt upp på läslistan. Tack till Modernista!

Samma sak som ovan gäller även för Satans sommar, andra delen i serien om Martin Juncker av Kim Faber och Janni Pedersen. Första delen gjorde mig nästan andfådd. Ruggigt bra! Denna är redan läst och recenserad. Tack till Modernista!

Trettio dagars mörker av Jenny Lund Madsen blev jag nyfiken på när den dök upp då jag gick igenom intressanta boksläpp i juni. Debuter är alltid intressanta. Danska deckare är alltid intressanta. Denna är både och. Dessutom vann den årets bästa danska kriminalroman 2020. Vad kan gå fel med detta? Tack till Modernista!

Och till slut kom den ju då, Mattias Edvardssons nya; En familjetragedi. Dagen efter release och recensionsdag. Jag må ha läst manuset, men på det kan jag ju inte basera en recension. Självklart står den väldigt högt på läslistan, men planeringen för semestern är ju lagd utifrån var jag kommer att befinna mig. Kanske, kanske hinner jag läsa den innan semestern börjar, men jag vill ju inte gärna stressa igenom den. Även om nu läsningen av Mattias Edvardssons böcker brukar gå med raketfart. De brukar ju vara omöjliga lägga ifrån sig. Tack till Forum och Mattias!

torsdag 8 juli 2021

Hett i hyllan #308

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Och så den sista från sommarrean i juli 2017.
Eugen Kallmans ögon av Håkan Nesser var det självklart att jag skulle köpa.

Håkan Nesser har ju blivit något av en favoritförfattare. Hans böcker är väldigt speciella, på många sätt, och brukar passa mig riktigt bra. Åtminstone efter att jag hade vant mig. När Håkan Nesser skriver deckare så är de så mycket mer än just deckare. För bara någon vecka sedan läste jag en helt lyrisk recension av just den här boken och jag blir mycket sugen på att plocka upp Nesser igen. Jag skulle behöva en riktigt bra bok nu.

Så här står det på baksidan:
Året är 1995. Spelplats: en högstadieskola i staden K- i det inre av Norrland. Huvudrollsinnehavare: ett antal elever, ett par lärare, en kurator. Samt den nyligen avlidne lektorn i svenska – Eugen Kallmann. Vem var han egentligen? Hur står det till med utredningen av hans död?

Det är en tid av främlingsfientlighet. Det ritas skeva hakkors på skolans väggar. Det skrivs hotbrev. I en skrivbordslåda hittar någon lektor Kallmanns efterlämnade dagböcker.
Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 7 juli 2021

"Satans sommar" av Kim Faber & Janni Pedersen

Författare: Kim Faber & Janni Pedersen
Titel: Satans sommar
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 443
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Satans sommer
Översättare: Svante Skoglund
Serie: Martin Juncker 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 juni 2021




Första meningen: Med tanke på att mannen på grusvägen har fått två skott i huvudet gör han ett överraskande prydligt intryck.

Baksidetext
Martin Junckers hustru, Charlotte, får ett anonymt tips: Den fruktansvärda terrorattacken för sex månader sedan kunde ha undvikits.

Charlotte är grävande journalist och konfronterar Juncker, som utreder brottet, men han fruktar för både sitt eget och Charlottes liv om hon ger sig djupare in i frågan. Junckers gamla kollega Signe är mer benägen att hjälpa Charlotte, men hon har sina egna utmaningar att brottas med. När det visar sig finnas en koppling mellan terrorbrottet och ett lik som hittats i Kongelunden släpper Signe ändå alla sina personliga problem och satsar allt på att få fram sanningen.

Juncker befinner sig i Sandsted, plågad av mardrömmar efter sin fars död. När en av stadens advokater hittas mördad i stadsparken kastas han in i en omfattande utredning som också visar sig ha anknytningar till hans eget förflutna.

Min kommentar
I vintras läste jag första boken i den här serien och ända sedan dess så har jag längtat efter Satans sommar. När jag såg att den var på gång så tänkte jag att den var ett måste så jag bad om att få den som recensionsexemplar. Två dagar efter att den hade ramlat ner på hallmattan så började jag läsa.

Kanske hade jag inte förstått att fallet från förra boken skulle fortsätta, men jo, det var ju faktiskt inte riktigt uppklarat. Tyvärr så blir det inte det i den här boken heller. Generellt så har jag svårt för trådar som sträcker sig över (för) många böcker. Än så länge är det ingen fara, men många fler vill jag inte ha om samma sak. Högst en till, sedan vill jag att det ska vara löst. Det mesta av fallet med terrorattacken kommer i alla fall tillbaka till mig utan problem. Som hjälp kommer det några resuméer, på ett snyggt och naturligt sätt.

Början av boken är väldigt långsam och jag blir faktiskt lite orolig för att mina förväntningar hade ställt till det för mig. Det tar lite mer fart en bit in, men lika bra som första boken tycker jag inte att den är. Vinterland berörde mig på flera plan, men allt det är borta här. Det blir mer som en vanlig deckare, med betydligt mindre action och mer relationer.

Karaktärerna är väldigt många, som det ju blir när det är mer än ett fall på bordet. Juncker jobbar på med ett mord i sin by, men det hamnar lite i bakgrunden. Det är så väldigt mycket som är på gång med Juncker. Han mer eller mindre tvingas göra upp med sin uppväxt och det är riktigt snyggt gjort. Signe... ja, jag minns det som att hon var en bra polis/människa. Inte nu längre. Det hon får för sig att göra med ett bevisföremål får mig genast att tycka mindre om henne (och då har jag inte ens nämnt vad hon gör på det privata planet). Detta är nog det enda i hela boken som stör mig, det känns helt enkelt inte som ett möjligt scenario. För mig blir det lite konstlat när Juncker och Signe jobbar på två olika håll. Låt Juncker komma tillbaka till Köpenhamn så att de kan jobba ihop. Det vill jag se! Om cheferna kunde ha överseende med Signes påhitt (som ju var mycket värre) så borde de kunna låta Juncker återvända.

Jag är väldigt förtjust i att författarna låter fullständigt oväntade karaktärer dö, att de vågar göra så. Det gör att jag aldrig känner mig helt säker och trygg. Förutom ett av dessa dödsfall så är det noga räknat inga direkta överraskningar. Å andra sidan så är det (nästan) inget som stör heller. Jag är osäker på om det var någon humor med i första boken, men det är det här. Ibland blir den lite krystad, men oftast får den mig att dra på munnen.

Kanske var det mina skyhöga förväntningar som ställde till det för Satans sommar, men jag förväntade mig gastkramande spänning. Det fick jag egentligen aldrig. Kanske är det också lite för utdraget. Innehållet räcker inte riktigt till för att fylla ut antalet sidor. Men det är stabilt. Mycket stabilt. När kommer tredje delen?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,97 i genomsnitt (beräknat på 331 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Satans sommar: hyllan.

tisdag 6 juli 2021

Tisdagstrion: Bokomslag med ansikten på

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Bokomslag med ansikten på.

Ansikten är inte så vanliga som man kan tro. I alla fall inte bland mina böcker. Men tre skulle jag väl ändå kunna hitta...

1. En dåre fri av Beate Grimsrud är en helt fantastisk bok om en helt fantastisk person. En aning självbiografisk lär den vara.

2. Horn av Joe Hill var jag helt säker på att det var skräck, med tanke på författaren, men nja... en övernaturlig thriller kanske? Finns även som film, för den som föredrar det.

3. Vem var Alice? av T R Richmond överraskade mig, rejält. En glömma-gå-av-bussen-bok, minsann.

måndag 5 juli 2021

TV-serie: Katla #1 (2021)

Titel: Katla
Originaltitel: Katla
Genre: Fantasy
Skapad av: Sigurjón Kjartansson, Baltasar Kormákur
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Guðrún Ýr Eyfjörð, Íris Tanja Flygenring, Ingvar Sigurdsson, Aliette Opheim, Þorsteinn Bachmann
Premiär: 2021-06-17
Produktionsland: Island
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 45 min
Såg den på Netflix juni 2021




Handling
Vulkanen Katla har sprutat ut lava och aska i ungefär ett år. Den lilla byn Vik, som ligger strax nedanför vulkanen, är helt täckt av aska och är en mycket ohälsosam plats att leva på, men trots det väljer ett fåtal människor att bo kvar vid den aktiva vulkanen.

Trots vulkanen vid byns kant är den lilla byn relativt stilla och sömnig – tills en dag då en kvinna kommer gåendes från vulkanen.

Min kommentar
Island har alltid fascinerat mig, ända sedan jag var liten. Så fantastiska sagor kommer därifrån. Därför blev jag ju genast lockad när jag såg att Netflix hade producerat en isländsk originalserie. Katla hamnade direkt överst på listan.

Första avsnittet bådar väldigt gott. Bland annat så är miljön helt otrolig och fotot är riktigt snyggt. Det kändes som att vara tillbaka på Island. Minus askan. Men floden som de måste ta färja över hade svämmat över, på grund av att Katla hade fått lite hicka, när vi var där. En bro hade rasat så vi kunde inte ta vägen, utan fick åka "bakom bergen". Alldeles i närheten av Katla. Det var lite speciellt att se serien bara tack vare det.

Efter att par avsnitt så blir det mest bara konstigt. Jag får känslan att den inte riktigt vet vad den vill vara; drama, science fiction, fantasy... och den försöker för mycket. Det spretar åt alla håll och kanter. Jag känner mig till och med tveksam till om manusförfattaren vet var det ska ta vägen. Det är inte så att jag måste förstå allt, men någon sorts logik vill jag ha. Måste jag ha.

Rent generellt så beter sig folk fullständigt orealistiskt, inte hur de reagerar. Det kan jag köpa. Problemet är frågorna de ställer. De är helt uppåt väggarna och inte alls de jag hade ställt. Jag blev så otroligt frustrerad. Och att någon inte skulle se att en person har åldrats 20 år, från 30+ till 50+... nej, det är inte rimligt någonstans. Man kan liksom inte bygga en hel handling eller spänning/mysterium på att folk beter sig ologiskt.

Slutet blev lite bättre igen. Man försökte i alla fall presentera en teori, även om jag inte tycker att den håller fullt ut. Det är mer filosofi än logik och jag har fler frågor än svar.

Jag tycker hela säsongen kunde ha kortats ner, för det är väldigt långdraget och det håller inte hela vägen. Man liksom krattar manegen, men huvudnumret startar aldrig. Katla slutar i alla fall med ett upplägg för en andra säsong, men själv skulle jag älska om man vågade låta det sluta så här. Det vore ett fantastiskt fantasieggande och öppet slut.

Säsongsavslutning, utifall att: [spoiler]Alla "falska" karaktärer dör, på olika sätt. Björn stannar kvar hos þor. Den riktiga Gunhild är på väg hem till Sverige. I sista klippet får man se ett helt gäng komma gående från Katla.[/spoiler]



TV Time har serien 9,34 i genomsnitt.
IMDb har serien 7,1 i genomsnitt (beräknat på 4 730 betyg).
Jag ger den 3,5.
Serien är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam