torsdag 13 maj 2021

Hett i hyllan #300

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

300-jubileum i dag! Vad passar då bättre än att ha sista boken från min födelsedag i maj 2017.
Nu skäms jag nästan lite, men Vinden genom nyckelhålet av Stephen King är faktiskt fortfarande oläst.

För tio år sedan läste jag hela Det mörka tornet-serien på mindre än två månader. Sju böcker på sammanlagt drygt 3000 sidor. Först efter det, 2012, beslutar sig Stephen King för att det behövs minsann en bok till. I mitten av serien. Så plötsligt blev det en ny del fyra. Den svenska översättningen dröjde i ytterligare fem år... Nu hör den inte så starkt ihop med resten, för denna är mer en berättelse i berättelsen, men ändå. Med tanke på hur styggt det tog på mig när jag nådde slutet på detta epos så vet jag faktiskt inte om jag orkar återvända. Den här serien är något av det absolut bästa jag någonsin har läst och separationsångesten som drabbade mig när jag var klar... den var inte nådig.

Så här står det på baksidan:
Roland Deschain och hans ka-tet - Jake, Susannah, Eddie och billybumlaren Oy - hamnar mitt i en kraftig storm kort efter att de korsat floden Whye på sin väg mot de Yttre Baronierna. Medan de väntar ut stormen berättar Roland två märkliga historier, vilket kastar nytt ljus på revolvermannens eget förflutna.

Under hans första år som revolverman skickas Roland iväg av sin far tillsammans med vännen Jamie DeCurry för att undersöka en mystisk varelse som terroriserar befolkningen i baroniet Debaria. Roland tar hand om pojken Bill Streeter, den enda överlevande efter varelsens senaste massaker. För att lugna pojken berättar Roland en historia som hans egen mor ofta berättade för honom själv när han var liten; Vinden genom nyckelhålet, legenden om Tim Stoutheart.
Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 12 maj 2021

"Norrskensnatten" av Anna Kuru

Författare: Anna Kuru
Titel: Norrskensnatten
Genre: Thriller
Antal sidor: 221
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Kiruna-trilogin 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 april 2021




Första meningen: Det finns saker i världen som inte kan glömmas bort.

Baksidetext
När vintern börjar släppa sitt grepp om gruvstaden Kiruna vaknar allt till liv. Bilmekanikern Allis har ett nytt jobb på bilprovningen och ett förnyat hopp om framtiden. Men samtidigt hemsöks hon om nätterna av plågsamma minnen från det förflutna.

När påsken kommer ger sig Allis ut i fjällvärlden med sin farfars gamla pimpelark för att rensa huvudet och komma bort från stadens snöslask. Dagarna tillbringar hon på isen, hon fiskar och åker på skidturer. På kvällarna är det månljus och sprakande norrsken.

Så hörs en kväll ett dån mellan de snöklädda fjällbranterna. Det betyder att ett oväder är på väg, det har farfar lärt henne. Men det är inte bara snöstormen som är på väg mot Allis under årets sista norrskensnatt - och det är inte bara i mardrömmarna som det förflutna håller på att hinna ikapp henne...

Min kommentar
I höstas läste jag första delen i den här trilogin och den tog mig med storm. Det var självklart att jag ville läsa fortsättningen. Jag hoppades länge att jag skulle få Norrskensnatten som recensionsexemplar (speciellt som jag ju till och med är blurbad på den), men till slut insåg jag att den inte skulle komma (nej, jag har inte bett om den, jag hoppades på ännu en överraskning). Jag pallrade mig iväg till en bokhandel och det dröjde bara drygt en vecka innan jag började läsa. Redan där borde de flesta som följer den här bloggen förstå hur bra första boken var.

Miljön är precis lika fantastisk (jag kan inte komma på något annat ord) den här gången. Det är egentligen obegripligt hur man man få snö, kyla, is och blåst att låta så mysigt. Jag har sagt det förut, att jag aldrig har varit speciellt långt norrut (Sälen, som ju faktiskt inte ens är halvvägs), men när jag läser är det precis som att jag är där. Och jag vill verkligen vara där. Jag borde faktiskt försöka ta mig norrut så jag får se med egna ögon.

Det är fler röster som kommer till tals här, men det blir inte rörigt. Alla perspektivbyten funkar bra. Jag funderar dock lite på varför Allis röst hela tiden är i tredje person, förutom vid två(?) tillfällen där det plötsligt blir första person. Det är inget som stör, men jag reagerade på det. Man får egentligen inte veta något om karaktärerna via fakta, utan alla etableras genom vad de säger/gör/tänker. Precis som jag vill ha det. Ingen är egentligen lätt att tycka om, jag gillar ju Allis, förstås, men lätt är det inte. Hon gör kanske inte alltid rätt saker, men hon gör dem av rätt skäl. Hennes integritet är megastor. Kanske hade jag önskat mig någon trevlig karaktär och det gäller speciellt männen. Ingen av dem har ett enda sympatiskt drag. Jonas är så läskig att jag bara vill skrika till Allis att inte vara nära honom.

Egentligen så finns det en del saker som talar emot boken. Jag brukar sannerligen inte gilla när detaljer radas upp som på ett pärlband och då menar jag de där vardagliga sakerna. Här förstärker de på något sätt bara att allt inte är så normalt som det verkar. Något otäckt kommer att hända. Obehaget fullkomligt osar ut från sidorna och oron gnager i mig hela tiden. Det gör att jag nästan håller andan medan jag läser.

En sak som slår mig är att det är så vansinnigt uppfriskande med en författare som förstår att man inte behöver ordbajsa, som vågar skriva kort och inser att läsaren inte alls är korkad utan faktiskt förstår saker utan att det förklaras i ord. För mig är det här språket vackert. Framför allt så är det oerhört effektivt. Här är det känslan som är det viktiga och den nästan vibrerar.

Jag läste ut Norrskensnatten samma dag som jag påbörjade den. Mitt enda misstag var att jag hade lite för många sidor kvar när jag la mig på kvällen, runt 100. Det var helt omöjligt att släcka lampan innan boken var slut. Jag var bara tvungen att veta hur det skulle gå. Det blev en sen kväll, men det var det värt. När är det nu tredje delen kommer?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,30 i genomsnitt (beräknat på 10 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Norrskensnatten: Lottens bokblogg, Kapprakt och Den läsande kaninen.

tisdag 11 maj 2021

Tisdagstrion: Guld, silver eller annan metall i titeln

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Guld, silver eller annan metall i titeln.

Det här var inte heller ett helt enkelt tema. Först och främst så är jag inte bra på metaller så det var bara att kolla det periodiska systemet. Då kom jag på vad jag ville göra. Tyvärr funkade det inte fullt ut, men nästan. Det fick i alla fall bli en liten blandning av läst och oläst och nytt och gammalt.

1. Guld av Wilbur Smith läste jag för över 25 år sedan. Alla hans böcker (tror jag) utspelar sig någonstans i Afrika. Jag läste en hel del av honom på den tiden och jag minns dem som bra. Vad jag skulle tycka nu är jag lite osäker på.

2. Lånat silver och krossat glas av Ewa Klingberg är andra delen i Huskvarnaserien. Det här är bra böcker med intressanta historiska trådar.

3. Någon bok med brons i titeln hittade jag inte så det får bli bly i stället, som i Blybröllop av Sara Paborn. Den har jag inte läst än.

måndag 10 maj 2021

TV-serie: Modern family #11 (2019)

Titel: Modern family
Originaltitel: Modern family
Genre: Komedi
Skapad av: Steven Levitan, Christopher Lloyd
TV-bolag: ABC
Skådespelare: Julie Bowen, Ty Burrell, Jesse Tyler Ferguson, Eric Stonestreet, Ed O'Neill
Premiär: 2019-09-25
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 18
Avsnittslängd: ca 25 min
Såg den på Netflix februari-maj 2021





Handling
När säsongen börjar så befinner sig Alex på Antarktis för att forska. Hon känner sig väldigt ensam. Haley och Dylan försöker lära sig att vara föräldrar, vilket Claire och Phil gärna står till tjänst med att visa dem. De bor ju ändå tillsammans allihop. Luke bestämmer sig för att hoppa av college och i stället satsa på en app-idé. Vilket betyder att han inte flyttar ut. Det är mer eller mindre alltid kaos i Dunphy-hemmet. Och värre blir det. Cameron söker jobb i Missouri, hans drömjobb. Ska de behöva flytta ifrån resten av familjen?

Min kommentar
Jag vet inte exakt när jag började titta på Modern family, men det borde vara ungefär tio år sedan. Det här är en serie som (nästan) aldrig gjort mig besviken, utan har gett mig otaliga timmars underhållning. Den här elfte säsongen sägs vara den allra, allra sista.

Varje gång jag har sett en säsong så har det hänt att jag tänkt att jag skulle vilja tillhöra den här familjen. Det brukar dock alltid gå över. Sanningen är att de nog är bättre att titta på än hänga med i verkligheten. Förmodligen så hade jag blivit galen efter bara några dagar. Om ens så länge. Men de är så obegripligt söta, allihop, inte bara var för sig utan mot varandra och det är nog det som lockar. Att vara med dem när de är som bäst, liksom.

Elfte säsongen är kanske inte den allra bästa, men den är i nivå med de bästa. Tionde avsnittet är bland de roligaste och vansinnigt ironiskt. Hotellvärden, eller vad man nu ska kalla honom, är så otroligt brittisk. Vad som än händer så förblir han artig och hjälpsam. Han tappar aldrig fattningen. Och så dyker, bland annat, David Beckham upp i en liten roll, som sig själv.

Alex har blivit ännu mer otydlig, det känns lite märkligt för hon har ju nästan varit tongivande i de tidigare säsongerna. Däremot så fortsätter Haley att växa. Och överraska. Mitch och Cam är mina ohotade favoriter och det har de varit genom samtliga elva säsonger. För samtliga i serien gäller att de kan verka elaka, ibland till och med småsinta, men här finns så mycket kärlek och värme. De finns alltid där för varandra och de håller alltid ihop utåt.

Den här sista säsongen är riktigt bra och en värdig avslutning på Modern family. Jag såg att det verkar finnas ett dokumentärliknande avsnitt, A modern farewell, med intervjuer och tillbakablickar, men tyvärr så verkar inte det att gå att se i Sverige. Än. Jag känner mig i alla fall lite som familjen där i slutet, när de upprepade gånger säger hejdå till varandra, men av olika, oplanerade skäl kommer tillbaka. Tills man till slut inser att man måste släppa taget. Det känns bra att avsluta här, när man är på topp. Och så får vi se om det någon gång blir en tolfte säsong.



TV Time har serien 8,34 i genomsnitt.
IMDb har serien 8,4 i genomsnitt (beräknat på 366 051 betyg).
Jag ger den 4,5.
Serien är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

Film: Thunder force (2021)

Titel: Thunder force
Originaltitel: Thunder force
Genre: Komedi
Regissör: Ben Falcone
Manus: Ben Falcone
Skådespelare: Melissa McCarthy, Octavia Spencer, Jason Bateman, Bobby Cannavale, Pom Klementieff
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: USA
Längd: 106 min
Serie: -
Såg den på Netflix 16 april 2021





Handling
1983 får vissa människor superkrafter – tyvärr gäller det bara de med anlag för att vara sociopater. Världen fylls av superskurkar. Emily börjar forska på ämnet och bygger ett vetenskapsimperium. Hennes mindre smarta kompis Lydia klantar till sig under ett besök i labbet och plötsligt får duon egna hjältekrafter.

Min kommentar
Det kan ses som ett lyxproblem, men det här med att välja fredagsfilm är på riktigt jobbigt. Just den här fredagen var det dock enkelt. Det har ju kommit en ny Melissa McCarthy-film på Netflix och även om hennes senaste kanske inte varit jättebra så är det ett självklart val att se dem. Så, Thunder force fick det bli.

Melissa McCarthy ja... hon har blivit något av en favorit och brukar vara både kul och bra. När hon är rolig så är hon liksom vansinnigt rolig. Tyvärr så verkar hon lite ha drabbats av samma fenomen som, bland annat, Adam Sandler. Rollerna blir bara mer och mer hysteriska, men och mer överdrivna. Om det beror på att hennes man (som skrivit manus och regisserat) tycker att hon är som roligast när hon är som här, eller något annat låter jag vara osagt. Men kan inte någon förbarma sig över denna roliga kvinna och ge henne något vettigt att jobba med?! Jason Bateman hade jag helt missat i rollistan, men han är helt grymt bra. Även om hans... karaktär... är way over the top.

Det blev ändå en del skratt och jag blev underhållen. Till syvende och sist så är det ju ändå det det handlar om. En del skämt är vansinnigt roliga, men de flesta är för billiga och faller platt. Det som jag ser som det största problemet är nog ändå att skämten dras på tok för många varv. Det är som att de inte vet när det är dags att sluta. Av någon anledning så dyker det upp ett oprovocerat sång- och dansnummer som nästan sänker hela filmen. Ett solklart fall av poängavdrag! Utan det så kunde filmen ha landat på en trea.

Jag kommer förmodligen att ha glömt det mesta om en vecka eller så, men Thunder force är betydligt bättre än sitt rykte. Den är inte sämre än många andra superhjältefilmer.



Letterboxd hade den 2,0 i genomsnitt (beräknat på 17 185 betyg).
IMDb hade den 4,4 i genomsnitt (beräknat på 21 262 betyg).
Jag ger den 2,5.
Filmen är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

söndag 9 maj 2021

Smakebit på søndag: Bekännelsen

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Det har varit en hektisk vecka, på många sätt. Och under över alla under; jag har fått min första vaccindos. Aldrig trodde jag att jag, som är spruträdd, skulle vara så glad för att få en spruta. Det allra bästa är att även min bror och min syster har fått sin första dos och min mamma är färdigvaccinerad. Nu är det bara sambon som ska få sin första, sedan vet vi när jag äntligen kan få träffa min familj igen. Det är snart ett och ett halvt år sedan nu.

Igår började jag läsa Bekännelsen av Jo Spain, en bok som har stått och värmt hyllan väldigt länge. Jag vet egentligen inget alls om den här boken, förutom det att den lät spännande och beskrevs som psykologisk thriller. Den börjar ju oerhört lovande...

Min smakebit är från början av boken:
Den första skuren av min mans blod som träffar TV-skärmen är det som kommer att hemsöka mig under de följande veckorna - ett perfekt diagonalt stänk där varje liten droppe faller som en klarröd tår.
    Det och ljudet av hans skalle som krossas när golfklubban träffar honom gång på gång.
    Det är något så fullständigt chockerande med det där ljudet. Jag hade aldrig hört det förut, ändå visste jag instinktivt vad det var. Krasandet när en skalle slås in är märkligt och skrämmande otvetydigt.
    Ett par minuter tidigare tittade vi på en deckare på den där TV:n som nu täcks av blod. Vi satt i var sin fåtölj - dyra vilstolar i svart läder. En särskilt otäck scen utspelade sig på den breda LCD-skärmen. Mördaren i programmet jagade sitt tredje offer, och när han förföljde henne genom ett folktomt, kusligt skogsområde satte jag händerna för ögonen. Jag klarade inte av att se på när det ofrånkomliga hände. Henry skrattade åt mig för att jag var så tjejig.
    Det var då främlingen klev in i vårt vardagsrum.

lördag 8 maj 2021

"UltiMatum" av Anders de la Motte

Författare: Anders de la Motte
Titel: UltiMatum
Genre: Thriller
Antal sidor: 368
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: MemoRandum 2
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 april 2021




Första meningen: Trots att hon bara var drygt trettio hade kriminalinspektör Julia Gabrielsson sett många döda människor.

Baksidetext
När ett illa tilltygat lik hittas i vattnen utanför regeringspartiets kursgård hamnar ärendet på kriminalinspektör Julia Gabrielssons bord. Vem är den döde och varför har något ansträngt sig så för att kroppen inte ska kunna identifieras? Det dröjer inte länge förrän Julia inser att att det finns människor som är beredda att göra nästan vad som helst för att hindra att sanningen kommer fram.

Polismannen David Sarac jagas av demoner. Efter en våldsam uppgörelse som nästan kostade honom livet, vårdas han på en sluten klinik långt från huvudstaden. Han gömmer undan sömntabletterna han får av skötarna. Tjugotvå stycken har han fått ihop, och snart är det dags att ta dem, att för alltid tysta de anklagande rösterna i huvudet. Men ett mystiskt erbjudande får honom att skjuta upp sin död: Vad sägs om ett byte? Quid pro quo? Dina hemligheter mot mina.

Min kommentar
Förra sommaren läste jag MemoRandum, som är första delen i den här serien. Jag tyckte det var lika bra att ta med andra delen, UltiMatum, i min Finish That Series-utmaning i år. Medan jag hade handlingen i något slags minne. Trodde jag. Oj, vad fel jag hade.

När jag började läsa så insåg jag att inga detaljer alls fanns kvar. Jag minns bara tillräckligt mycket för att jag ska inse att det är solklart att jag har glömt något. Något viktigt. Jag kom ihåg att det var en polis som var korrumperad. Men vem? Jag minns också att det var något som jag förstod, men det är helt borta. Här finns ingen resumé. Inga tillbakablickar överhuvudtaget. Ändå kommer en del detaljer tillbaka under läsningen. Jag kan ju dock inte lasta boken för mitt dåliga minne, men jag skulle rekommendera att man läser de här två böckerna i snabb följd. Då blir det nog riktigt, riktigt bra.

Egentligen blir jag nästan förvånad över att boken vinner över mig på sin sida. Förutom att det blir väldigt rörigt i mitt huvud i början så används tidshopp utan att det markeras. Av princip så gillar jag inte det, det är ett så billigt och lumpet trick. Dessutom brukar jag inte gilla hårdkokt som inte kommer i sällskap med humor. I alla fall så trodde jag att det var så. Jag skulle nästan vilja påstå att UltiMatum jobbade mot oddsen där, men efter ett tag så kapitulerar jag. Det här är löjligt spännande. Uppenbarligen så är det inte humorn det hänger på, utan hantverket.

Någonstans i mitten var jag ganska övertygad om att jag visste hur saker och ting låg till. Det baserades dock mest på magkänsla än något annat. Slutet kom inte som något större överraskning och jag tycker nog att det var det enda tänkbara. För min del så är det ett perfekt slut och behöver ingen fortsättning. Även om jag gärna hade läst mer om Julia Gabrielsson. Hon är precis en sådan polis som jag gillar att läsa om.

Handlingen är ganska rakt på, trots den snåriga intrigen. Det är också ganska trovärdigt i all sin osannolikhet. Grejen är att det aldrig känns överdrivet. Jag har egentligen inte alls svårt att tro att det är så här det går till i maktens korridorer. När bovarna är lättare att tycka om så är det något som är allvarligt fel. Samtidigt så är det något som författaren har gjort väldigt rätt.

Trots att det kändes omöjligt att hänga med till 100% så är UltiMatum så smart att den väger över till en fyra i betyg. Det är nämligen också omöjligt att inte dras med i historien. Jag är glad att jag har flera olästa av Anders de la Motte i hyllan. Bland annat hans serie som utspelar sig i Skåne, som jag nu äntligen kan börja läsa.

Goodreads hade den 3,76 i genomsnitt (beräknat på 376 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om UltiMatum: Tankar från en samlares hjärna, Bokstapeln och Zellys bokhylla.

fredag 7 maj 2021

Ibland kan jag inte låta bli

Det finns böcker som det är helt omöjligt att låta bli. Alldeles oavsett om jag köper dem själv, får dem som recensionsexemplar eller får dem som present.

Var inte rädd för mörkret av Kristina Agnér är en av de böckerna. Jag följde ju länge hennes blogg och när hon då släpper en bok... ja, då måste jag ha den. Då passar det ju bra att samtidigt stötta bokhandeln så denna köpte jag vid ett av mina numera sällsynta besök inne i stan. Den hamnade direkt i min prioriterade kö.

Ett annat exempel på oemotståndlig bok är Uppdrag Hail Mary, Andy Weirs nya. Den är så hett efterlängtad att jag bad att få den som recensionsexemplar. Även om jag blev besviken på hans Artemis så är ju Ensam på Mars en av de bästa böcker jag har läst. Jag vet ju att han har potentialen. Men det här ofoget att lägga till egna saker i titeln på svenska översättningar... vad ska det vara bra för? Jag vägrar att använda det. I vilket fall, boken är redan läst. Tack till Bookmark Förlag!

Ytterligare en bok som jag inte kunde motstå är Rummet av Lisa Hågensen, tredje delen om Raili och Ylva. Jag är så glad att de här böckerna till slut har getts ut som pappersböcker och inte bara som ljudböcker, så att även jag kan läsa dem. Faktiskt är det så att det har kommit en fjärde del nu. Dock inte som pappersbok. Än. Denna läser jag just nu. Tack till Hoi Förlag!

torsdag 6 maj 2021

Hett i hyllan #299

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Nu börjar vi närma oss slutet på olästa böcker från maj 2017.
Bländad av Petra Holst har jag hört väldigt mycket bra om.

Jag önskade mig nog extremt många böcker när jag fyllde år 2017 och skamligt många är fortfarande olästa. Nu minns jag inte längre vem/vilka det var som pratade sig varm om den här, men jag tror mig komma ihåg att den syntes precis överallt ett tag. Det var i alla fall så det kändes. Handlingen låter ju spännande och så utspelar den sig dessutom i Skåne. Det är alltid ett plus, eftersom jag gillar att läsa böcker med en miljö jag (eventuellt) känner igen. Kanske dags att ta tag i den här snart?

Så här står det på baksidan:
Liv bor med sin man Martin och sina 14-åriga tvillingdöttrar i en skånsk villaidyll. De kämpiga småbarnsåren är över och hon trivs med sitt arbete som lärare. Hon mår bra nu.

Så får hon en ny granne i huset mittemot. Det visar sig vara Malena, Livs ungdomsvän. Det har gått många år sedan de sågs, många år sedan Julian. Liv har lagt det bakom sig, hon är starkare nu, vuxnare.

Men trots att Liv försöker hålla avståndet förvandlas hon på nytt till en fluga som sprattlar i Malenas nät. Snart har den trygga vardagen fallit i bitar och det finns ingenstans dit Liv kan fly. Grannarna i kvarteret börjar undvika henne, i arbetet på skolan är hon på väg att tappa fotfästet och hon vet inte ens om hon kan lita på sin egen man.

Det förflutna hinner ikapp henne, och medan Liv kämpar för att rädda sig själv och sin familj blir minnena från det fruktansvärda som hände under sista året på gymnasiet allt tydligare.
Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 5 maj 2021

"Det nya livet" av Helena Dahlgren

Författare: Helena Dahlgren
Titel: Det nya livet
Genre: Drama
Antal sidor: 275
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ellens val 1
Förlag: Lovereads
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 11 april 2021




Första meningen: Första gången Ellen Jonsson skulle åka tåg höll hon på att bli kvar på perrongen.

Baksidetext
Året är 1915 och Ellen har just klivit av tåget i Ljungsala, en universitetsstad i södra Sverige. Hon har rest dit för att träffa sin syster, men blir snart indragen i stadens alla lockelser. Vänskap och kärlek uppenbarar sig och för första gången känner Ellen att möjligheterna är oändliga. Något väcks till liv i henne. Kanske kan även hon bli något? Men vägen mot drömmen visar sig bli svårare än hon först trott. I en värld där nytt och gammalt möts börjar kvinnor upptäcka nya vägar – i livet och i kärleken. Men inget kommer utan svårigheter.

Min kommentar
Aprils bok i Feelgood-Kollektivet var Det nya livet, första delen i Ellens val. Även om jag kanske inte alltid är med och diskuterar efteråt så tycker jag att detta är ett utmärkt sätt att läsa böcker som jag kanske aldrig annars hade tittat på. Det här är det första jag läser av Helena Dahlgren, en författare som har funnits på min nyfiken-på lista väldigt länge. På något sätt är det inte alls den här genren som jag förknippar med henne. Romance, som detta tydligen ska vara, är inte alltid min grej (nästan aldrig, faktiskt). Dock så kan historisk romance ha lite bättre förutsättningar. Jag hoppades alltså på mer fokus på historia än kärlek.

Ellen framstår, till att börja med, som en rekorderlig (ja, faktiskt det bästa ord jag kan hitta) ung kvinna. Till och med nästan lite tråkig. Missförstå mig rätt. Jag har inget alls emot att läsa om den här väldigt trovärdiga personligheten, faktum är att jag nästan föredrar det. Jag känner mig nära henne, kanske främst tack vare hennes kärlek till böcker och jag har inga som helst problem att relatera till hennes glädje när hon presenteras för Skymningsklubben. Det är en speciell känsla att umgås med likasinnade. En känsla som jag, på riktigt, saknar nu. I alla fall, Ellen får betydligt fler sidor efter ett tag i den stora staden.

Kärleken tar inte speciellt mycket plats här och det är definitivt inte den som är i fokus. Tack och lov. Det är mer en historia om kvinnors levnadsvillkor i början av 1900-talet. Jag uppskattar verkligen att läsa om kvinnor som stöttar varandra och framför allt så gillar jag att de inte är perfekta. Trots att de slåss för kvinnors rätt till högre studier så kan somliga inte riktigt acceptera alla val. För mig blir det mer nyanserat och trovärdigt på det här sättet, när allt liksom inte är rosaskimrande.

Allt börjar ju med att Ellen åker till staden för att leta efter sin syster Isa, som inte har hörts av på ett bra tag. Efter ett tag går det mer över till sökandet efter sig själv. En bit in i boken så kommer det några kapitel ur Isas perspektiv. Egentligen gillar jag hennes röst mer, den känns inte lika präktig, och så ger den ett inslag av spänning. Då menar jag i betydelsen "Vad har hänt? Hur ska det gå?".

Trots att ämnet inte på något sätt är enkelt eller lättsamt så är det precis det boken är. Jag känner mig aldrig mästrad eller skriven på näsan så jag tycker att det här funkar alldeles utmärkt. Om jag ska klaga på något så är jag ytterst tveksam till om vissa uttryck verkligen användes 1915, som till exempel "det sket sig" och rödstrumpa, men det är ju bara petitesser. Egentligen.

Det nya livet är en lättläst, lättsam och mycket charmig historia. Jag är ganska säker på att jag kommer att läsa andra delen. Om inte annat så för att få veta hur det går för Isa.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,61 i genomsnitt (beräknat på 72 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Det nya livet: Bokdivisionen, enligt O och Feministbiblioteket.

tisdag 4 maj 2021

Tisdagstrion: Böcker av författare eller med huvudperson som har namnsdag den här veckan

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Böcker av författare eller med huvudperson som har namnsdag den här veckan.

Vilket huvudbry det här blev då... Efter lite funderande insåg jag att jag helt enkelt inte orkade fundera på huvudpersoner. Då fattade jag beslutet att det fick bli författaren som ska ha namnsdag. Med ett undantag. Den här gången blir det faktiskt inte böcker som jag har läst, utan som jag vill läsa.

1. Hetta av Jane Harper känner jag mig hopplöst sist på. Den verkar ha allt jag vill ha i en bok, ändå står den oläst.

2. Fotografiet av Carina Bergfeldt borde jag verkligen ha läst redan. Med tanke på hur mycket jag gillade den första boken, Fadersmord.

3. Ljudet av fötter av Sara Lövestam är då undantaget. Hela den här serien ska handla om en person som heter Monika. Precis som jag 😁 Jag vill hemskt gärna läsa den här.

måndag 3 maj 2021

Film: Breaking surface (2020)

Titel: Breaking surface
Originaltitel: Breaking surface
Genre: Drama
Regissör: Joachim Hedén
Manus: Joachim Hedén
Skådespelare: Moa Gammel, Madeleine Martin, Trine Wiggen, Jitse Jonathan Buitnik, Irma Jenny Hallberg
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: Sverige | Norge
Längd: 82 min
Serie: -
Såg den på SF Anytime 9 april 2021





Handling
De svensk/norska halvsystrarna Tuva och Ida ger sig ut för att göra sitt traditionsenliga vinterdyk i Nordnorge, men då händer det som inte får hända. Ett stenras får Tuva att fastna 30 meter under vattenytan och begraver all deras utrustning. Allt är borta och systrarna är avskurna från omvärlden. I en kamp för att rädda sin syster pressas Ida till det yttersta och när allt tycks förlorat är det mer som står på spel än bara överlevnad.

Min kommentar
Den här filmen har jag bevakat i vad som känns som evigheter, men den verkar aldrig släppas i Sverige. Mycket märkligt, eftersom det ju faktiskt är en svensk/norsk film och den har till och med fått två Guldbaggar. Däremot finns den att köpa som importfilm. Med tysk textning. Det är ju inte ett alternativ (och ja, jag behöver textning när det pratas svenska eftersom det ofta mumlas och gärna spelas bakgrundsmusik under dialogen). Den har funnits att hyra på SF Anytime ett bra tag, men jag är lite för snål för det, speciellt när vi har typ alla streamingtjänster som finns. Och plötsligt händer det... som påskpresent fick jag en kod för att se en film på SF Anytime. Det blev så klart Breaking surface.

Det här är nog egentligen mer ett relationsdrama än en thriller. Ett relationsdrama kombinerat med överlevnadsdrama. Under vatten. Det handlar mest om de här halvsystrarnas relation. Och deras mamma. Man förstår snabbt premisserna för deras relation, men jag tycker det saknas en del bakgrund. Som till exempel varför de har levt åtskilda. Det är dock egentligen inte viktigt.

Ibland är det väldigt intensivt, med starka och rent klaustrofobiska scener, som ger mig en lätt ångest. Ibland är det orealistiskt. Ibland är det bara förutsägbart. Ida beter sig ofta ganska dumt och fattar korkade beslut. Vilket i sig är realistiskt, för vem är rationell när man har panik. Hon verkar ju inte heller vara någon speciellt erfaren dykare. Jag förstår väl inte riktigt hur man kan ge sig till att dyka under de här förutsättningarna. Utan någon som håller koll från ytan. Kanske så det går till, vad vet jag. Det var ju så klart inte meningen att dyka så djupt, men ändå.

Utan att vara dykare själv så tycker jag att dykscenerna är bra. Vi bjuds dessutom på fantastiska vyer över Lofoten. Otroligt vackert. Nästan som en reklamfilm, dock inte för dykning. Skådespelarna känns trovärdiga, även om dialogen ibland känns lite krystad.

Breaking surface är en ganska tunn historia som nog hade kunnat vinna på mer gedigen bakgrund i stället för några scener som jag inte förstår meningen med. Slutet är... nja, men det här är ändå en klart sevärd film med mycket som är bra.



Letterboxd hade den 3,0 i genomsnitt (beräknat på 1 204 betyg).
IMDb hade den 6,2 i genomsnitt (beräknat på 2 740 betyg).
Jag ger den 3,5.
Filmen är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

söndag 2 maj 2021

Smakebit på søndag: Offer 2117

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Då är vi inne i maj då. Det hade varit trevligt om även vädret hade varit inne i maj, men det kommer väl. Åtminstone så har det blivit lite varmare och vinden kommer inte direkt från Norra ishavet längre.

Jag har börjat läsa Offer 2117 av Jussi Adler-Olsen, som är åttonde och senaste delen i serien om Avdelning Q. En serie som har gett mig många bra och underhållande timmar. Just den här boken tycker jag, än så länge, inte är en av de bättre. Jag gillar ju Carl, Assad och Rose (och numer även Gordon), men i den här boken verkar runt hälften vara ur andra människors synvinkel.

Min smakebit är från sida 302:
Carl tittade bekymrat på Assad. Grå i ansiktet, inte skuggan av ett leende. Som en soldat med posttraumatiskt stressyndrom ryckte han till vid minsta lilla ljud. Det var uppenbart att väntan höll på att göra honom galen.
    "Det känns som om jag står och väntar på att mina älskade ska släpas uppför trappan till schavotten." Hans läppar darrade. "Och det fruktansvärda är att det är på riktigt, Carl. Det händer just nu, och vad kan jag göra för att förhindra det? Vi är ju maktlösa."
    Carl tittade på Herbert Webers cigaretter. Just nu hade han större lust att börja röka igen än någonsin tidigare. Hans händer tvekade mellan cigaretterna och Assads arm, som stödde sig tungt mot bordet. Han tog tag om armen.

lördag 1 maj 2021

Månadsbokslut april 2021

Antal lästa böcker i april 2021: 8

20. Utmarker av Arne Dahl
21. Allting växer av Lyra Koli
22. X sätt att dö av Stefan Ahnhem
23. Det nya livet av Helena Dahlgren
24. UltiMatum av Anders de la Motte
25. Norrskensnatten av Anna Kuru
26. Kvinnan i fönstret av A J Finn
27. Uppdrag Hail Mary av Andy Weir

Antal lästa sidor: 3009
Genomsnitt/dag: 100
Genomsnitt/bok: 376

Snittbetyg: 4,06
Ingående i serie: 5
Påbörjade serier: 2
Avslutade serier (läst senast utgivna/översatta): 3

Drama: 1
Feelgood: 0
Humor: 0
Kriminalroman: 2
Romance: 0
Science fiction: 2
Skräck: 0
Thriller: 3

Boktolvan: 1 (4/12)
Finish that series: 2 (7/18)
Hyllvärmare: 4 (14/36)
Vi möts igen: 1 (2/6)

Kvinnor: 3
Män: 5
Duo: 0

Originalspråk (svenska): 6
Originalspråk (engelska): 0
Författare jag inte läst tidigare: 3
Biblioteksböcker/e-lib: 0
Streamingtjänst: 1

Ljudböcker: 0
Recensionsexemplar: 2

Antal nykomna böcker: 4
Antal bortskänkta böcker: 0

Månadens bästa: Kvinnan i fönstret av A J Finn
Månadens överraskning: Allting växer av Lyra Koli
Månadens besvikelse: -
Månadens roligaste: -
Månadens mysigaste: Det nya livet av Helena Dahlgren
Månadens otäckaste: Norrskensnatten av Anna Kuru

Kommentar:
En helt obegripligt bra läsmånad! Jag vet inte vad som hände, men för första gången sedan juni 2019 passerade jag 3000 sidor. Och betygsgenomsnittet... det är ju något i hästväg och förmodligen något som aldrig kommer att slås. Idel höga betyg.

Även april blev en seriemånad, fem av böckerna ingår i olika serier. Två av dem (Dahl, Dahlgren) är första delen i sina respektive serier. Tre av dem (Ahnhem, de la Motte, Kuru) är senast utgivna/översatta (en av dem bara i några dagar till, men ändå). Två av de här ingår också i min Finish That Series-utmaning (de la Motte, Ahnhem), så nu är de färdiglästa. I alla fall enligt utmaningen. En Boktolva fick det också bli (Koli). Fyra hyllvärmare och endast två recensionsexemplar blev facit. Jag ligger antingen före eller i fas i alla utmaningar.

Fyra nya böcker hittade på olika sätt hem till mig i april. Två recensionsexemplar, varav en redan är läst, och två som jag köpte själv. En av dem är också redan läst. Ge-borthögen fortsätter att växa, då inga böcker gavs bort i april. Heller.

Om månadens bästa: Kvinnan i fönstret var den som fick ett lite högre betyg.
Om månadens överraskning: Jag var helt säker på att jag visste vilken typ av bok Allting växer skulle vara. Jag hade så fel.
Om månadens besvikelse: En månad där ingen fått sämre betyg än en fyra är det omöjligt att vara besviken.
Om månadens roligaste: Visst fanns det roliga sekvenser i flera av böckerna, men ingen var egentligen rolig.
Om månadens mysigaste: Allt var väl inte direkt mysigt i Det nya livet, men den genomsyrades av mysighet.
Om månadens otäckaste: För mig är krypande, smygande obehaglighet något av det läskigaste som finns. Det finns det i mängder i Norrskensnatten.