Titel: Vinnarna
Genre: Drama
Antal sidor: 712
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Björnstad 3
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 januari 2022
Första meningen: Alla som kände Benjamin Ovich, i synnerhet vi som kände honom bra nog för att bara kalla honom Benji, visste nog innerst inne att han aldrig var en sådan som skulle få ett lyckligt slut.
Baksidetext
Det här är en liten berättelse om stora frågor: Vad är en familj? Vad är en hockeyklubb? Vad är ett samhälle? Och vad är vi redo att offra för att skydda dem?
Det har gått två år sedan allt som ingen vill tänka på hände, alla har försökt gå vidare men något med den här delen av skogen låter oss aldrig riktigt göra det. Vi är en stad med sorg i hjärtat och våld i luften, vi älskar sagor med lyckliga slut men innerst inne visste vi nog alltid att det här inte var en sådan. Det börjar med en storm, den här gången, och slutar med en eld. Någon som har varit borta länge är på väg hem. Någon begravs. Någon blir kär, någon drömmer om NHL och någon drömmer om hämnd. Någon sover rygg mot rygg med sin bästa vän, någon försöker laga sitt äktenskap och någon försöker rädda sina barn. Någon hatar, någon slåss, någon tar ett skjutvapen och går mot en ishall. Allt vi kämpat för kommer inte överleva, alla vi älskar kommer inte bli gamla.
Så vad är en familj? En hockeyklubb? Ett samhälle? De är summan av våra val. Vad är vi redo att offra för att skydda dem?
Allt. Bara allt.
Min kommentar
Björnstad var den första boken jag läste 2020. Vi mot er var den första boken jag läste 2021. Efter att jag hade läst den så blev jag lite ledsen för jag trodde att det skulle ta ett bra tag till innan den tredje och sista delen kom. Min glädje visste inga gränser när jag upptäckte att den släpptes i höstas och det var så självklart att Vinnarna skulle bli första boken 2022.
Det är omöjligt för mig att göra den här boken rättvisa. Jag är tyvärr inte alls lika bra som Backman på att använda ord. Jo, han är lite ordrik, den käre Backman, men orden är så olidligt vackert sammansatta. Och ja, han upprepar saker. Många gånger. Och jodå, han använder sig av tricket att antyda att något hemskt kommer att hända senare. Inte alltid vad och inte alltid vem. Jag är både van vid det och uppskattar det. Om det görs på rätt sätt. Backman gör det inte bara rätt, han är en mästare. För mig funkar allt detta och allt blir till och med mer effektfullt. Mest på grund av att jag får känna alla känslor själv. Och det gör jag.
Karaktärerna i de här böckerna är de som gör hela berättelsen så speciell. Många fattar helt korkade beslut, av helt korkade anledningar. En del har uppenbarligen inte lärt sig att tänka själva. Jag kan inte ens döma någon av dem. De menar väl allihop och som vanligt så är vägen till helvetet kantad av goda intentioner. För mig är det oerhört lätt att relatera till allt som händer där. Till och med hatet mellan hockeyklubbarna. För några år sedan bodde jag i en annan stad, i en annan kommun. Där fanns två hockeylag. Det ena, från den större orten men sämre och styvmoderligt behandlat (det som jag höll på) och det andra, från den mindre orten, som var bättre och fick all uppbackning. Det var inte riktigt så illa som i Björnstad och Hed, men det var alltid obehagligt att åka till deras hall på bortamatcherna. Rädd var jag kanske inte, men oerhört vaksam. Det hände att man fick en del ganska rejäla sparkar i ryggen om man hade fel person bakom sig på läktaren.
Trots att det egentligen inte händer någonting så händer det massor. Mycket av det är outtalat, mellan raderna. Man måste föreställa sig själv. Runt halvvägs så börjar jag nästan bli lite less, då känns det som att vi inte kommer framåt alls. Det är fel. Vi befinner oss bara i stormens öga. Tråden med Matteo tycker jag är på gränsen till onödig. Det räcker och blir över som det är. Men det kan också bero på att jag vet vem som kommer att ta död på vem.
Jag vet inte hur karln gör, men han lyckas med konststycket att krossa mitt hjärta. Varenda gång. Förmodligen beror det på att något som är så fint samtidigt kan vara så fult. Precis som det ju är med alldeles vanliga människor. Det tar på krafterna att känna så här motstridiga känslor, att faktiskt förstå allas drivkraft: varför de gör så otroligt korkade saker. Samtidigt som de gör så osjälviska och fina saker.
Ingen författare kan få mig att känna så mycket som Backman. Han får mig att både skratta som ett barn och fulgråta. Ibland båda samtidigt. Jag förstår verkligen att man bränner sitt ljus i båda ändarna om man känner som man måste göra för att kunna skriva så här. Jag hade aldrig orkat det. Kanske kan man sitta där och inbilla sig att vi inte alls lever i en värld där sådant här kan hända, att den inte alls är så grym. Det måste vara skönt att leva i den världen. Själv behöver jag bara öppna en tidning för att inse att det är precis så här illa.
Vinnarna är som en käftsmäll och liknas nog mest vid att någon håller ditt hjärta i handen och klämmer åt. Hårt. Den får, precis som de tidigare böckerna, 4,5 i betyg, men hela trilogin får en solklar femma. Återigen så är helheten större än delarna.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 4,51 i genomsnitt (beräknat på 586 betyg).
Jag ger den 4,5.
Boken är
| Tråkig | Spännande | Förutsägbar | ||
| Bladvändare | Klurig | Läskig | ||
| Långsam | Tempofylld | Intetsägande | ||
| Ordbajsig | Fåordig | Nagelbitare | ||
| Mysig | Rå | Sorglig | ||
| Måbrabok | Tankeväckande | Rolig | ||
| Rörig | Genomtänkt | Mörk |
Andra som bloggat om Vinnarna: Lottens bokblogg, C.R.M. Nilsson och Vargnatts bokhylla.
