"Splinter in the Blood" av Ashley Dyer

Författare: Ashley Dyer
Titel: Splinter in the Blood
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 448
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ruth Lake 1
Förlag: Corsair
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2017
Format: Manus
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 april 2017




Första meningen: A woman stands in the middle of Detective Chief Inspector Greg Carver’s sitting room.

Baksidetext
Kriminalinspektör Ruth Lake och kriminalkommissarie Greg Carver är på jakt efter en seriemördare och de har jagat mördaren i flera månader. Fem kvinnor har redan fått sätta livet till på ett väldigt utstuderat sätt. Offren har blivit tatuerade över hela kroppen med kryptiska symboler.

Handlingen börjar med att Greg Carver har blivit skjuten och han hamnar i koma. När han vaknar har han mer eller mindre tappat minnet, han har en hjärnskakning, vilket kan tyckas vara konstigt eftersom han har blivit skjuten i bröstet, och han kan plötsligt se auror. Vilket naturligtvis är en tillgång för en polis.

Ruth känner på sig att Carver inte är helt ärlig med vad han minns och att han döljer något. Samtidigt som hon försöker lösa fallet med seriemördaren försöker hon också ta reda på Carvers hemlighet.

Min kommentar
Jag tror jag gillade den här boken redan efter bara några meningar. Vi kastas rätt in i handlingen, in i en scen som kan betyda nästan vad som helst. Jag gillar verkligen tvetydigheten här. Den sätter igång fantasin och väcker intresset, minst sagt.

Karaktärerna är många, precis som vanligt i en brittisk deckare, men jag har aldrig några problem att hålla isär dem. Poliserna är några stycken och på olika nivåer i hierarkin, med olika förkortningar till titlar. Det känns som att författaren har tänkt på att alla kanske inte är insatta i det brittiska polisväsendet och alla förkortningar förklaras på ett naturligt sätt.

Huvudkaraktärerna är Ruth Lake och Greg Carver, som jobbar ihop på fallet med de fem mördade kvinnorna. Carver är en polis helt enligt mallen; alkoholiserad, separerad och full av självömkan. Honom är jag inte speciellt glad i, men det antyds en förbättring här som gör att jag ändå står ut. Ruth däremot är en karaktär i min smak. Hon är driftig, envis och har ett underbart sinne för humor. Regler är inte oviktiga, men hon tvekar inte att bryta dem om hon måste. Och hon har någon sorts mörk hemlighet.

Vi får följa både Ruth och Greg, när de på varsitt håll försöker lösa fallet. Eller fallen, faktiskt. Det är nämligen två. Insprängt i kapitlen finns även mördarens tankar. Språket är effektivt och fullt av kriminaltekniska uttryck, det är nästan som att titta på ett avsnitt av CSI. Det viktigaste är dock att här finns mycket humor och träffsäkra beskrivningar av både folk, saker och företeelser. Det låter kanske konstigt, men det händer ganska ofta att jag fnissar.

Boken utspelar sig i Liverpool, vilket nog får ses som ganska ovanligt. I alla fall för mig. Jag får ingen större känsla för miljön, trots att jag har varit i Liverpool. Förmodligen rörde jag mig inte på samma ställen, men floden och vissa byggnader känner jag igen.

Jag kan tycka att stilen påminner lite om James Oswald, bara lite snällare. Morden är brutala, men man får inte direkt några riktigt råa detaljer. Det är helt otroligt spännande och nästan omöjligt att sluta läsa, trots en liten svacka någonstans i mitten. Jag vill absolut inte kalla den för förutsägbar för helt säker var jag inte förrän mot slutet, men en misstänkt var så uppenbar att jag snabbt avfärdade den. Dessutom var jag ganska säker på mördarens kön och då fanns egentligen bara en möjlig. Det var onekligen intressant att följa Ruth och Greg för att få veta om jag hade rätt.

Det gläder mig att läsa att detta ska vara första delen i en serie för detta passar mig som handen i handsken och jag vill läsa mer om Ruth Lake, kollegan Tom Ivey och granntanten Peggy Connolly.

Boktipset hade inget estimerat betyg och inga betyg var heller satta.
På Goodreads hade den 4,23 i genomsnitt (beräknat på 43 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Splinter in the blood: Ingen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Borgen" av Ellinor Häggström

Författare: Ellinor Häggström
Titel: Borgen
Genre: Thriller
Antal sidor: 429
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Books on Demand
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Häftad
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 december 2017




Första meningen: Linna la darrande hand på grindens handtag och försökte dra ett djupt andetag.

Baksidetext
En medeltida borg. Fem instängda dödsdömda personer. I de dunkla rummen och korridorerna finns övervakningskameror vars bilder direktsänds dygnet runt. En person vinner frihet när han eller hon blir den första, eller enda, att hitta utgången på en plats där inga regler finns.

DokNets dokusåpa Borgen slår tittarrekord när den förhandstippade succén drar igång och ingenting verkar kunna gå fel. Men de våldsamma bilderna som sänds drar igång händelseförlopp i samhället som ingen hade kunnat drömma om.

Min kommentar
I våras fick jag frågan om jag skulle vilja läsa Borgen och eftersom boken verkligen lät som något för mig så tackade jag ju naturligtvis ja. Sedan har boken stått där i hyllan och tittat anklagande på mig. När jag läst klart planeringen för december och insåg att det fanns tid för en bok till så sög jag äntligen tag i den.

För det mesta befinner vi oss i den där borgen, där de dödsdömda irrar omkring i kylan och mörkret. Desperationen de känner är högst påtaglig. Det är år 2015 och det är väl kanske det i kombination med dödsstraff som känns lite märkligt, men jag väljer att bortse från detta. Det här scenariot känns ändå fullt möjligt. Jag brukar ju ganska ofta störa mig på saker i böcker, ibland när det gäller språket, men förutom en del upprepningar så finns det nästan inget jag hänger upp mig på. Min upplaga var väldigt dåligt korrekturläst, men det har kommit en ny rättad nu. En liten detalj som jag reagerar på är ändå att prästen kallas Fader Elias, det känns lite märkligt att ha med en katolsk präst i en svensk bok.

Karaktärerna är inte speciellt många och den man kommer allra närmast är Linna, en av de dödsdömda. Hennes historia är både sorglig och berörande. De andra som rör sig i borgen är mest som skuggfigurer och vi får egentligen inte veta något alls om dem. Kanske hade jag velat veta mer om vad som var Lazlos drivkraft, men jag inser att det kan vara svårt att sätta ord på det. Produktionsbolagets personal får vi inte heller lära känna speciellt bra, förutom upphovsmannen Max då. Han är precis som jag föreställer mig att de där människorna är.

Temat i Borgen är vansinnigt intressant och skapar många frågor. Jag hade nog kunnat skriva om det här hur länge som helst, det finns helt enkelt mycket att fundera kring här. Jag skulle gärna vilja veta vad produktionen tänkte skulle hända och hur tankarna gick när de bestämde att den som (förmodligen) dödar flest blir fri. Penga- och kändiskåta som utnyttjar andra människors desperation, efter vad det nu må vara, och hittar på vad som helst för att nå sina mål finns det ju gott om. Var går gränsen för vad man får utsätta människor för? De läskigaste i den här historien är nog ändå de där som tittar på dokusåpan. Sociala medier får sig en rejäl känga också, eller egentligen mer hur lätt det är att skapa kaos med hjälp av dem. Det är så typiskt människan av i dag, allt är ett spel och inte på riktigt. Förrän det är det. Alla är ju någons barn/förälder/syskon och det är inte så himla kul när de blir utsatta. Då blir de där tuffa rädda, handfallna och ropar på mamma/pappa. Förutom de där som glorifierar våld, som jag vet också finns, Tyvärr.

Jag kunde knappt lägga ifrån mig boken och samtidigt som jag ville veta hur det skulle sluta så bävade jag lite för det. Nu blev det inte exakt som jag hade tänkt, karaktärer dödades av fel personer, men slutresultatet blev ändå detsamma som jag hade föreställt mig. Kanske är det därför jag gillar det.

Tyvärr så tycker jag att boken tappar lite mot slutet, det blir för utdraget och lite för mycket. Vissa åsikter ändrades också lite väl snabbt och lätt, men det känns ändå väldigt trovärdigt alltihop. Jag ser verkligen fram emot att läsa mer av Ellinor Häggström för det här är bra.

Boktipset hade inget estimerat betyg, eftersom inga betyg var satta.
På Goodreads hade den 4,0 i genomsnitt (beräknat på 1 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Borgen: Boklysten och Fröken Gröns blogg.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Herrefolket" av Lisa Hågensen

Författare: Lisa Hågensen
Titel: Herrefolket
Genre: Science fiction
Antal sidor: 289
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Purebred 2
Förlag: Fusce
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Häftad
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 december 2017




Första meningen: Det snarkar tyst från onkels sovrum när jag smyger genom huset mot hallen och dörren ut.

Baksidetext
De tror att hon hålls instängd i sin onkels hus, men dold under en luva vandrar hon genom Bottens mörka gränder och spionerar på livet.

Dora är femton år och ett freak. Alla i den glömda staden Olympo föraktar henne. Ingen känner henne.

En kväll träffar hon Mira och det förändrar allt. Men vad som börjar med vänskap och kärlek slutar i mord och förräderi. Ensam, misstrodd och förtvivlad kidnappas Dora och förs till en plats där gamla ideal och ondska strävar mot världsherravälde. Dora får veta att hon är en purebred - och hon upptäcker vad det innebär.

Min kommentar
I höstas läste jag första delen i den här serien, som ska bli en trilogi. Även om jag hade en del invändningar mot den så var jag väldigt nyfiken på hur det skulle gå för dem allihop. När författaren frågade om jag ville ha andra delen också så fanns det bara ett självklart svar.

Herrefolket börjar tre år innan händelserna i Flykten från Olympo. Här är det "freaket" Doras historia vi får berättad. Förutom att den berättelsen är intressant så är den riktigt berörande. Vi får också veta vad som egentligen hände med Mira (hon som blev dödad och anledningen till att Miras bror Thorbi hatar Dora). Det här är så sorgligt att det knappt finns några ord.

Dora är väldigt lätt att tycka om och det känns skönt att verkligen bry sig om någon (det lyckades jag inte riktigt med i förra boken). Kanske är det därför som jag tycker den här boken är bättre. Doras berättelse går ganska snabbt framåt och efter ett tag går den ihop med slutet på Flykten från Olympo. Det här sker faktiskt helt utan upprepningar och det är riktigt snyggt gjort att få ihop det så. Genomtänkt. Det som eventuellt också medverkar till att jag upplever Herrefolket som bättre är att användningen av ordet "freak" nästan är helt borta. Så skönt.

När Dora hamnar på ett ställe som kallas Plantagen så får vi veta mer om det så kallade Herrefolket. Där händer förfärliga saker. Det är också här som temat i serien tappar lite i mina ögon. För mig är det lite samma sak som händer på Plantagen som hände när alla "raser" avskaffades. Jag kan inte riktigt tycka att något av sätten är rätt. Båda sidor är lika hemska. Det är bra att ta upp de här viktiga frågorna i en bok för (främst) ungdomar, men om det är meningen att man ska tycka att avskaffandet av olika genetiska egenskaper, de egenskaper som får oss att se olika ut, så tycker jag att man är väldigt fel ute. Det skulle vara förfärligt att leva i en värld där alla ser likadana ut. Det är ju olikheterna som gör det hela intressant.

Herrefolket är mer spännande och mer berörande än Flykten från Olympo och nu ser jag verkligen fram emot att läsa tredje delen, som verkar vara planerad till våren 2018.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 3,3 (beräknat på 3 betyg).
På Goodreads hade den 3,75 i genomsnitt (beräknat på 4 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Herrefolket: Vargnatts bokhylla, Bokhyllan och Boklysten.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Marconi Park" av Åke Edwardson

Författare: Åke Edwardson
Titel: Marconi Park
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 344
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Erik Winter 12
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 december 2017




Första meningen: Kriminalkommissarie Erik Winter kände doften av våren som var på väg i år igen, halleluja.

Baksidetext
Det börjar bli vår i Göteborg, och Erik Winter känner hur hans sinne blir lättare när dagarna blir längre. Men verkligheten hinner ikapp honom, som den ständigt gör. En tidig morgon står han i ett värdelöst ljus under en värdelös himmel och ser ner på ett lik av en man som dött en våldsam död. En plastpåse har trätts över mannens huvud. På mannens kropp ligger en avriven bit kartong på vilken någon med bred pensel skrivit en versal bokstav. Det blir fler offer, i Göteborg och Stockholm, med samma sorts våldsamt tecknade lappar. Samtidigt som Winter lägger pussel med bokstavslapparna för att kunna utläsa ett ord, försöker man alltmer desperat finna ett samband mellan de mördade. Det är ett mysterium. Marconi Park, som är ett bostadsområde i Göteborg, har fått ge namn åt den tolfte romanen med Erik Winter i huvudrollen.

Min kommentar
Min avsluta-serierutmaning är en riktig höjdare och serier avslutas på löpande band. Nu har jag återigen kommit till slutet i den här serien. För andra gången alltså. De två sista böckerna har stått olästa i hyllan väldigt länge. Av många olika skäl. Tolfte delen om Erik Winter, i en serie som skulle bestå av tio böcker, är tyvärr den svagaste av dem allihop.

Miljön är som vanligt fantastisk. Jag tror inte det finns någon som kan beskriva mitt älskade Göteborg som Åke Edwardson kan. Jag får alltid en känsla av hemma när jag följer karaktärerna på Göteborgs gator. Den här gången blir det extra nära eftersom jag bodde i Frölunda mina sista år i Göteborg. Om jag hade känt till Stockholm så hade jag fått mitt lystmäte även där, för här finns en cykeljakt genom i stort sett hela stan. Tyvärr är den på tok för lång. Både i tid och sidor.

Jag vet inte riktigt vad som har hänt med språket, men jag tycker det har förändrats en hel del. Speciellt i de två senaste böckerna. Tyvärr till det sämre. Det är mycket svammel och lösryckta meningar, många flummiga tankar och dialogerna känns krystade och rumphuggna. Det flummiga kan så klart bero på Erik Winter själv, han har nämligen blivit otroligt luddig i sina tankar och jag börjar helt ärligt bli less på hans grubblande. Jag får lite känslan av ett jättekliv mot det mer pretentiösa.

Det är väldigt mycket stå-och-stampa-på-samma-fläck här, kanske främst av alla förhören där de förhörda knappt säger ett ord. De för inte på något sätt historien framåt och det känns lite onödigt att ha med dem. I alla fall så många. Och långa. Motivet tänker jag inte ens gå in på.

Kanske har det förekommit en del antydningar tidigare, både om Erik Winters barndom och Ringmars son, men i så fall har de gått mig obemärkt förbi. Om de inte har funnits där så blir jag irriterad på riktigt. Man kan inte slänga in sådant i sista boken och inte knyta ihop det. Marconi Park tycker jag, som sagt, är den klart svagaste i hela serien. Jag vill inte kalla den ett hafsverk, men den har inte samma substans som de tidigare. Inte heller verkar de ha lagt energi på att korrekturläsa ordentligt. Det finns en del motsägelsefulla uppgifter, till exempel en familj som på en sida består av man, fru och dotter för att några sidor längre fram vara barnlös och ännu några sidor längre fram har frun en son med en annan man. Suck.

Den här boken ger mig inget avslut på något sätt, vare sig på fallet eller Erik Winter. Om serien nu är slut. Samtidigt som jag hade önskat att det slutat på något annat sätt så hoppas jag att det är slut på riktigt nu. Kanske hann tiden ikapp mig, kanske var inte saknaden så stor som jag trodde, men tiden hann i alla fall i kapp Erik Winter. Det är dags att låta honom vila i frid nu.

Boktipsets estimerade betyg var 2,9 och genomsnittet 2,8 (beräknat på 86 betyg).
På Goodreads hade den 3,14 i genomsnitt (beräknat på 93 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Marconi Park: och dagarna går, Bokbabbel och Tankar från en samlares hjärna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"O helga natt" av Sara H Olsson

Författare: Sara H Olsson
Titel: O helga natt
Genre: Feelgood
Antal sidor: 233
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hallavik 2
Förlag: Bokförlaget Sol
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 december 2017




Första meningen: Som den kärlekskranke unge man han var döpt efter strök sig Romeo längtansfullt mot ytterdörren.

Baksidetext
Det närmar sig jul och det lättsamma livet i Hallavik kommer in i en ny fas för Nina Becker och Johanna Seger.

Den ena är frivilligt skild och lägger med glädje livet som lyxhustru bakom sig. Den andra blir ofrivilligt sambo och förbereds på en omorganisering på jobbet. Rollerna är ombytta och de båda kvinnorna försöker anpassa sig till de nya förutsättningarna.

För att fira sin återkomst till den lilla staden på västkusten bjuder Nina in till glöggfest. Framtidens ekonomi är ett bekymmer hon håller på avstånd och ser istället fram emot en flirtig kväll med vänner och nya bekantskaper. Men ett känt ansikte dyker oförberett upp och Nina vet inte hur hon ska reagera. Han är trevlig och snygg, men Nina känner till hans hemlighet.

Johanna kan inte släppa sina personliga problem, vilket resulterar i att hon firar lite för mycket och hamnar i en intim situation med helt fel man. Sakta men säkert krackelerar fasaden och Johanna får ta konsekvenserna för sina handlingar.

Går julen att rädda? Kan en flirt med en konstnärlig fotograf berika livet? Eller är det den kända sångaren Andreas Ekberg som står med lösningen på allt?

Min kommentar
Första delen i den här serien läste jag förra vintern och trots, eller kanske tack vare, att det fanns en del att reta sig på så gillade jag den. Andra delen var jag så lyckligt lottad att den damp ner här för någon vecka sedan. Jag är ju inte den som brukar anpassa läsning efter årstid, men... Feelgood passar ju bra till jul. Speciellt när boken utspelar sig i december.

Det är ganska trevligt att återse det fiktiva Hallavik. Jag börjar dock fundera på om min bild av byn har varit helt fel för det verkar vara en mindre stad, inte en by. Det gör mig lite förvirrad, men jag lägger inte så mycket fokus på var. Förutom att det är på mitt älskade Västkusten. I förra boken var det sommar och fullt ös på campingplatsen. Nu är det vinter och med det alla problem som följer på den. Som höga snövallar som blockerar infarten.

Igenkänningsfaktorn. Det är nog det som jag gillar mest med den här boken. Förutom snövallarna så skrattar jag högt åt "parkeringspolisen" vid stormarknaden. För att inte tala om när Nina ska handla och ställs inför alla valmöjligheter. Det är oförglömligt. En annan scen som lever kvar är den med "de minsta kondomerna ni har". Slutsatsen de drar av det kan jag dock inte alls förstå. Många dråpliga scener spelas upp och jag kommer på mig själv med att tänka att jag är glad att det inte är jag. Oftast är det roligt, men personligen tycker jag det är för mycket fokus på otrohet. Det kommer jag aldrig tycka är kul.

Karaktärerna här är inte lätta att tycka om. Faktum är att jag tycker ganska illa om dem. Eller nej, egentligen är det mer de val de gör som jag tycker hjärtligt illa om. Både Johanna och Nina fokuserar på helt fel saker och jag blir grymt irriterad på Johanna som tvunget ska tussa ihop Nina med någon. För utan man kan man ju inte vara. Jag får känslan att båda ska föreställa självständiga, starka kvinnor, men hela deras tillvaro verkar gå ut på att hitta en karl. Och ett krav på den eventuella mannen är att han måste vara snygg. Och välutrustad. Nina beklagar sig över det ytliga i världen, men hon är själv sinnebilden av ytlig. Karlarna är inte mycket bättre och speciellt Mårten tar sig för (faktiskt gör han två obegripliga saker) något som jag överhuvudtaget inte kan förstå. Där hade jag nog tackat för mig om jag hade varit Johanna.

Jag har svårt att relatera till de här kvinnorna, som ska vara någonstans mellan 35 och 40, men trots att jag inte gillar det de gör så bryr jag mig om dem. Det jag hoppas på är att de ska komma på vad som egentligen är viktigt här i livet. De verkar ju vara på väg åt det hållet i alla fall och jag vill verkligen att det ska gå bra för dem.

Om jag har förstått det rätt så ska det komma en tredje del under 2018 och jag ser fram emot den. Då hoppas jag få veta hur det ska gå för Nina, Johanna och Hallvetet. Och var det där graviditetstestet verkligen pålitligt?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,4 och genomsnittet 3,6 (beräknat på 7 betyg).
På Goodreads hade den 3,53 i genomsnitt (beräknat på 19 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om O helga natt: Bina's books, Fröken Rödlök och Villa Freja.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Skrivet i eld" av Simon Beckett

Författare: Simon Beckett
Titel: Skrivet i eld
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 356
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Written in bone
Översättare: Helena Sjöstrand Svenn, Gösta Svenn
Serie: David Hunter 2
Förlag: Minotaur
Utgivningsår: (original) 2007 (min) 2008
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 december 2017




Första meningen: Vid en viss temperatur brinner allt.

Baksidetext
Läkaren och rättsantropologen David Hunter kallas till den lilla ön Runa i Yttre Hebriderna i ett rent rutinärende. De svårt brända kvarlevorna av en människa har påträffats i en enslig stuga och polisen betraktar det hela som en tragisk olyckshändelse.

Men när Hunter undersöker liket kommer han fram till att det är mycket som inte stämmer. Det är fråga om ett mord, och han kallar på förstärkning från fastlandet. Då bryter stormen lös och ön blir helt isolerad.

En mördare går lös på Runa och skräcken sprider sig i det lilla samhället. Skräcken är befogad, snart visar det sig att mördaren bara har börjat.

Min kommentar
Förra året läste jag ju äntligen första delen i den här serien, efter att ha letat mig halvt fördärvad efter den. Det går ju inte att läsa en serie i fel ordning. Andra delen var inte fullt så besvärlig att hitta.

Till min stora förvåning, och glädje, får jag ta en tur till Yttre Hebriderna. Till en ö som heter Runa, vilket verkar vara en påhittad plats. Jag kan åtminstone inte hitta den på kartan. Simon Beckett är inte lika bra som Peter May på miljöbeskrivningar, men han ligger verkligen inte långt efter. Miljön, och framför allt vädret, är som en extra karaktär. Hur kan man känna sig så lockad av storm, regn och ödslighet? En ödslighet som förvärras på grund av stormen som släcker både ström och telefon.

Innan jag började skriva på det här inlägget så läste jag vad jag hade skrivit om första delen och samma saker gäller i stort sett för den här också. Det är en förfärlig massa osmakliga detaljer på brända kroppar, men jag känner mig aldrig äcklad av det. De avsnitten känns mer som en kurs i hur eld påverkar människokroppen. Det är faktiskt skickligt gjort. Eftersom vi befinner oss på en ö (för övrigt en perfekt plats för en mordhistoria) som är isolerad på grund av oväder så måste Skrivet i eld betraktas som en pusseldeckare. Här finns begränsat antal misstänkta, som jag snabbt kunde reducera till tre. Egentligen bara på grund av hur de betedde sig. Vad som skulle kunna vara deras eventuella motiv kunde jag däremot inte alls tänka mig. Med facit i hand så visar det sig att det inte alls var speciellt konstigt.

Den så kallade tvisten i slutet kom inte som någon större överraskning, den gissade jag väl med en gång (ja, jag har läst för många böcker och sett för många filmer för att gå på det). Däremot blev jag lite överraskad, eller chockad, av det som hände vid tvisten.

Att få följa en rättsantropolog är väldigt intressant, han har ju helt andra infallsvinklar än en kriminalare. Det är en helt osannolik body count i den här boken, speciellt med tanke på att vi befinner oss på en glest befolkad ö, men jag tänker inte klaga på det. Trots alla lik så är detta faktiskt, på något märkligt sätt, en mysig historia. Och den är spännande till sista sidan.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,2 och genomsnittet 3,9 (beräknat på 145 betyg).
På Goodreads hade den 4,1 i genomsnitt (beräknat på 8 509 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Skrivet i eld: Läsa & Lyssna, Malins bokblogg och Ankars.

Boken verkar inte lägre gå att köpa som ny.

"Julfritt" av John Grisham

Författare: John Grisham
Titel: Julfritt
Genre: Humor
Antal sidor: 177
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Skipping Christmas
Översättare: Lennart Olofsson
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2001 (min) 2002
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 december 2017




Första meningen: Vid gaten var det fullt med trötta resenärer.

Baksidetext
Tänk dig ett år utan jul. Att inte behöva trängas i varuhusen, gå på julfester, äta en massa fet mat, få julklappar som man inte vill ha. Allt det där är just vad Luther och Nora Krank vill slippa när de bestämmer sig för att, för en gångs skull, strunta i att fira jul. De kommer inte att bjuda in grannarna på det traditionella julkalaset, de kommer att vara de enda på hela gatan som inte kommer att ha några juldekorationer eller någon julgran. När det väl blir jul ska de ha gett sig iväg på en härlig kryssning i Karibien. Men att strunta i julen är inte fullt så enkelt som de tror – de upptäcker snart att det kan få vådliga konsekvenser…

Min kommentar
Filmen Julfritt har jag sett x antal gånger och det tog nog ett tag innan jag förstod att den byggde på en bok. Skriven av ingen mindre än John Grisham, en av mina favoritförfattare. När boken sedan plötsligt stod i min mammas bokhylla kände jag ha-begäret drabba mig. Ändå tog det ett tag innan jag frågade om jag kunde ta den. Sedan tog det två år innan jag faktiskt läste den.

Det är väl överflödigt att påpeka att detta inte på något sätt påminner om John Grishams andra böcker, men så är det i alla fall. Här får vi träffa Luther och Nora som är utless på julens alla måsten. Och kostnader. Eller egentligen så är det ju mest Luther som känner så. Jag har inte alls svårt att relatera till detta, det var några år som jag körde våga-vägra-jul även om en del pynt alltid har kommit fram. Nu går jag mer all-in, men stressen totalvägrar jag. Det är banne mig inget annat än osunt och jakten på den perfekta julen är dömd att misslyckas.

Eftersom boken utspelar sig i USA och dessutom i något som väl måste betraktas som ett överklassområde så är det inte mycket som kan jämföras rakt av med "vanliga" svenska traditioner. Man måste dra ifrån ganska mycket. I alla fall i jämförelse med som det var när jag växte upp. I området där jag bor nu pyntas nästan ingenting, kanske finns det en ljusstake i en tjugondel av fönstren. Tyvärr, för när det är så mörkt som det är den här årstiden så uppskattar jag verkligen alla lampor.

Det jag däremot kan känna igen mig i är det där med att vissa människor tycker att man alltid ska tycka och göra som de tycker är rätt. Att man blir pådyvlad åsikter och traditioner som man inte alls är intresserad av. Tydligen får man bara göra som man vill om man gör som alla andra. Helt fräckt så struntar jag i det och gör som jag själv vill, oavsett vad andra tycker. Det borde Luther och Nora också ha gjort.

För mig är det helt obegripligt att de inte berättade för dottern att de skulle åka på kryssning i stället för att fira jul. Jag hade blivit glad om min mamma hade kostat på sig själv någonting. Till råga på allt elände så har familjen Krank vansinnigt odrägliga grannar som lägger sig i precis allt som händer på gatan. Inklusive självutnämnda "poliser". Jag hade blivit tokig om jag hade bott där.

Jag är lite osäker på vad boken egentligen vill förmedla. Om det är lika bra att erkänna sig besegrad och göra som alla andra vill eller vad det nu kan vara. För tyvärr så vågar inte Grisham gå hela vägen och slutet blir bara för mycket av christmas spirit.

Den här boken passar alla. Oavsett om julen är det allra bästa du vet eller om du är en grinch så kan du hitta saker här som du både kan glädja dig åt och bli arg av.

Boktipsets estimerade betyg var 3,0 och genomsnittet 3,0 (beräknat på 251 betyg).
På Goodreads hade den 3,47 i genomsnitt (beräknat på 47 324 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Julfritt: Bina's books, Bokmalen och Boktanken.

Boken verkar inte längre gå att köpa ny.

"Vedergällning" av Thomas Erikson

Författare: Thomas Erikson
Titel: Vedergällning
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 442
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Alex King 4
Förlag: Massolit Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 5 december 2017




Första meningen: Säkerheten är extrem under den här rättegången.

Baksidetext
En man i en skottsäker glasbur i en rättssal. Han har anmält sig själv för grova brott, han ska sköta sitt eget försvar och är tämligen säker på att han inte kan dömas. Det är ett oerhört märkligt rättsfall. En annan man i häkte i väntan på rättegång. Åtalspunkterna är många och spektakulära, och polisens femtiotusensidiga förundersökning är gedigen. Ingenting får gå fel, absolut ingenting, och därför kallar polisen in beteendevetaren Alex King som extra resurs. Men rättegången skjuts upp gång efter annan när den åtalades advokater mördas en efter en. Till slut verkar ingen längre vilja ta sig an hans fall. Ett gigantiskt hål i det svenska rättssystemet har uppenbarat sig.

Vad gör man med en mördare som inte går att döma? Och en som ingen vill försvara?

Min kommentar
Tack vare min avsluta-serier-utmaning så dröjde det inte speciellt länge mellan förra delen och den här. Den fjärde och sista(?). Det hjälper en hel del när minnet fortfarande är relativt intakt. Det som dock hjälper allra mest är att detta är bra. Väldigt bra.

Jag vet egentligen inte vad det är som får mig att gilla detta. Förmodligen är det en kombination av många saker. En av dem är definitivt det här med färgerna, det är så löjligt intressant. Vad jag själv är har jag sedan länge förstått, men nu har jag börjat kolla in andra också. Som sambon. Han är definitivt lika grön som jag är blå. Jag hoppas de färgerna går bra ihop, det verkar som att de gör det. Kanske hade vi behövt lite mer rött båda två så någon av oss tog tag i saker och ting. Nåväl, det var inte detta som det här inlägget skulle handla om.

Alex King är en svår nöt att knäcka och jag har nog lite svårt att tycka om honom. Han har väldigt svårt för att komma nära folk, han analyserar hellre än "connectar" (knyta an låter så himla konstlat), vilket gör att han känns lite distanserad. Det är dock väldigt lätt att relatera till honom och jag inser nu att det i stort sett är mig själv jag har beskrivit. Nina är inte med särskilt mycket i den här boken och det tycker jag är lite synd. Däremot är jag tacksam för att det inte är en massa relationstjafs och vardagsproblem. Det mesta som avhandlas har med historien att göra. Det gillar jag. Mycket.

Det som stör mig är det som varenda svensk deckare innehåller nu (många utländska också för den delen) och det är att huvudpersonen alltid blir personligt involverad och hamnar i livsfara. Jag är så otroligt less på det och det skulle vara så ofantligt skönt att läsa en deckare där det inte händer. Att jag skulle vilja läsa fler böcker om Alex King råder det i alla fall inget tvivel om. Slutet lämnar det öppet, men inte ens författaren verkar veta om det blir fler.

Om jag hade kunnat påverka så skulle jag mer eller mindre ha tvingat andra att läsa den här serien för den är så bra, spännande och välskriven. Det är synd att böckerna inte har fått mer uppmärksamhet. Själv måste jag nog ta och läsa den där Omgiven av idioter...

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,1 och genomsnittet 3,9 (beräknat på 24 betyg).
På Goodreads hade den 3,68 i genomsnitt (beräknat på 22 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Vedergällning: Lottens bokblogg, Mysterierna och En Lundabos betraktelser.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"De förjagade" av Mikael Strömberg

Författare: Mikael Strömberg
Titel: De förjagade
Genre: Skräck
Antal sidor: 303
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Lind & Co
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 november 2017




Första meningen: Olov sitter hopkrupen.

Baksidetext
I december 1917 skickas en grupp handplockade svenska soldater till en utpost i Norrbotten, där en hemlig transaktion med Ryssland ska äga rum nära gränsen till Finland.

Åtta män far genom ett isande kallt snölandskap. De är alla utvalda - men vet själva inte om det ännu. När de kommer fram till platsen upptäcker de dessvärre att uppdraget inte tycks vara av fredlig karaktär. Någonting allvarligt har hänt i lägret. Det är tomt och de finner spår som visar tecken på strid. Mörkret och kylan omsluter dem dygnet runt och fruktan inför det okända stegras minut för minut.

Min kommentar
Egentligen var jag tveksam till om jag ville läsa den här boken. Jag har tidigare läst två böcker av Mikael Strömberg och de var helt OK, men inte direkt något jag blev skrämd av. Kanske har jag läst för mycket skräck i mina dagar, det krävs en del för att få mig att kika över axeln. När det började dyka upp positiva recensioner av De förjagade så funderade jag på om jag kanske ville läsa ändå. I samma veva hörde författaren av sig och frågade om jag ville ha boken och då tyckte jag att det måste vara ett tecken.

Själva miljön här kan man nästan kalla för en egen karaktär. Det är ödsligt. Kallt. Svinkallt faktiskt. Och mörkt. En perfekt bakgrund för skräck, kan man tycka. Än värre blir det när vår oktett kommer fram till lägret, som är övergivet. Med ganska tydliga tecken på strid. Tyvärr så förtas det här mysteriet lite, eftersom boken börjar med vad som händer i lägret innan vår grupp kommer dit. Jag gillar miljön och det är nästan så att jag börjar frysa där jag ligger i soffan.

Språket är väldigt korthugget och väldigt filmiskt. Faktum är att det ibland känns som att jag läser ett manus, här finns massor av sådant som jag skulle vilja kalla för scendirektiv. Det förklaras hela tiden hur saker görs och sägs, till exempel talar jäktad i hennes öra, han kommenderar, han/hon är kort, Wickman osäker. Det är helt enkelt en förfärlig massa tell och inte så mycket show.

Karaktärerna är inte många, av förklarliga skäl, men de är några fler än åtta kan jag väl avslöja. Trots att de är så få så kommer jag inte nära någon av dem, de känns lite som streckgubbar och är ganska endimensionella. Den som är klok är klok, den som är god är god och den som är ond är ond. Just den aspekten kan jag i och för sig köpa, jag inbillar mig att människor inte var så komplicerade 1917. Det som stör mig är att det förklaras för mig hur de känner, men jag KÄNNER aldrig att de känner det. Det finns bara en kvinnlig karaktär med och jag förstår nog egentligen inte hennes roll, om hon är med bara för att det ska finnas en kvinna med.

Det lunkar på ganska stillsamt ändå, men mot slutet hettar det till lite och då upphör även alla de detaljerade beskrivningarna av allt. Jag blir också intresserad av hur det ska gå för dem. Vilka som eventuellt ska klara sig. Och hur. En sak jag inte kan låta bli att fundera på är varför Klefbäck, som trodde sig veta vad uppdraget gick ut på, hela tiden vägrade att öppna lådorna.

Idén är onekligen väldigt bra och historien har ett bra anslag, men själva förklaringen förtar en hel del för mig. Jag hade nog föredragit en annan upplösning.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 och genomsnittet 3,8 (beräknat på 9 betyg).
På Goodreads hade den 3,62 i genomsnitt (beräknat på 26 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om De förjagade: Boklysten, Tentakelmonster och Saras bokhylla.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Sjusiffrigt" av Anna Karolina

Författare: Anna Karolina
Titel: Sjusiffrigt
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 384
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: D-falangen 1
Förlag: Bookmark Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 november 2017




Första meningen: Julia Lang höll en spruta med narkosmedel i handen, beredd att sticka den i halsen på mångmiljonären Troy Erixon.

Baksidetext
En sen kväll kidnappar Julia, Carla och Nikolina en ung miljardär. De är noggrant planerade, stenhårda och effektiva. Ingenting kan gå fel. Men när lösensumman uteblir tvingas de till nya brott.

Allt kompliceras ytterligare när miljardären hamnar på sjukhuset där Julia är läkare. Hon faller handlöst för sin patient.

Under tiden arbetar sig polisen allt närmare kidnapparna, men har svårt att tro att det är kvinnor som ligger bakom de råa brotten.

Min kommentar
Jag har ju ganska länge tänkt att jag ska fortsätta läsa Anna Karolinas serie om Amanda Paller, men på något sätt så blir det aldrig så. Trots att jag verkligen gillade första delen. I stället dök den här fristående boken upp och jag är inte nödbedd. Det viktiga är ju att läsa mer av henne, vilket inte nödvändigtvis behöver betyda den bok som redan fanns i hyllan.

Även om jag nu förstod det redan på omslaget så blir jag riktigt glad över att miljön är flyttad till Malmö. Det är i alla fall en stad som jag känner till ganska bra. Även om nu inte jag brukar hänga i Västra Hamnen. Eller Limhamn. Malmö är i alla fall en tacksam och trovärdig miljö för gängkriminalitet, en outsinlig källa skulle man nog kunna drista sig till att säga. Det känns speciellt när platser jag varit på besöks i boken, som Möllan och området kring sjukhuset. Ett extra plus för miljön alltså.

Språket i Sjusiffrigt är inte alls likt det i Stöld av babian, förutom att det fortfarande är kort och kärnfullt. Jag kan dock tycka att introt är lite väl långt, boken lyckas inte fånga mig förrän det är runt hundra sidor kvar. Det kan visserligen bero på att min hjärna hellre sysslade med personlig problemlösning, men så väl känner jag min hjärna att jag vågar påstå att om bokens problem hade varit mer spännande så skulle den hellre ha pysslat med det. Andra halvan av boken har betydligt högre tempo och då blir jag infångad på riktigt.

Karaktärerna är lite som Charlies änglar, med den ganska stora skillnaden att Julia, Carla och Nikki är kriminella. Det här kan nog vara en av de stora anledningarna till att jag har lite problem med boken. Jag kan inte riktigt hålla på kriminella, alldeles oavsett deras "goda" intentioner. Det finns alltid någon oskyldig som drabbas och ändamålen helgar inte alls medlen. Jag gillar egentligen inte någon av karaktärerna, de är lite för självgoda för min smak. De är väldigt olika och det är väl det som gör det intressant ändå, deras interna motsättningar och dynamik. De kompletterar varandra. Den enda som jag är lite mer välviligt inställd till skulle vara Rafaela, men hon är knappt med.

Handlingen är en smula osannolik och det är även alla de olika sammanträffandena. För att inte tala om motivet. Jag kan nog tycka att polisen Carsten är dem på spåren lite väl snabbt. Kanske är det så att man verkligen kan lösa brott på magkänsla. I så fall efterlyser jag det ute i verkligheten. Trovärdigheten är ändå inte så illa ute att det stör mig.

Personligen så tycker jag att det är en gnutta för mycket romantik här, eller egentligen romantiska förvecklingar. Jag förstår att man kan tycka att detta är en extra krydda, men just den biten var bortkastad på mig. De tar i alla fall inte överhanden. Det samma gäller den gråtmilda, sentimentala delen.

Slutet blir jag överraskad av, det var helt otippat och originellt nog för att jag ska komma ihåg det. Det är en spännande bok och tack vare de väldigt korta kapitlen så hålls tempot uppe. Jag tycker Anna Karolina har lyckats få ihop det här på ett bra sätt.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,4 och genomsnittet 3,8 (beräknat på 6 betyg).
På Goodreads hade den 3,5 i genomsnitt (beräknat på 10 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Sjusiffrigt: Lottens bokblogg, Fru E:s böcker och Mettes pocketblogg.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Fadersmord" av Carina Bergfeldt

Författare: Carina Bergfeldt
Titel: Fadersmord
Genre: Thriller
Antal sidor: 426
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Anna Eiler 1
Förlag: Bookmark Förlag
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 november 2017




Första meningen: Så ligger han äntligen framför hennes fötter.

Baksidetext
Med minutiös noggrannhet planerar en anonym mördare att genomföra ett mord på den person som gjort hennes liv till ett levande helvete. Planen på det ultimata mordet läggs i detalj enligt tv-seriemördaren Dexter Morgan som förebild. Hon dokumenterar allt i den skrivbok som, trots sitt makabra innehåll, är utsmyckad som en oskuldsfull flickas dagbok med färgglada muffins. Och för att inte tappa fokus sitter en lapp på kylskåpet där det står: Fadersmord.

Samtidigt som fadersmordet planeras hittas en kvinna fastfrusen i Simsjön, och det är ingen tvekan om att hon har blivit mördad. Hos Skövdepolisen arbetar kriminalinspektör Anna Eiler intensivt med fallet parallellt som reportrarna Julia Almliden och Ing-Marie Andersson driver sin egen brottsutredning. Alla tre har sina personliga anledningar till att lösa mordfallet, för i den lilla staden har alla på ett eller annat sätt en relation till varandra relationer som den här vintern sätts på svåra prov. Och kanske bär en av dem den på mörkaste hemligheten av alla.

Min kommentar
När jag vann den här boken för nästan exakt två år sedan så hade jag ingen aning om vem Carina Bergfeldt var. Det var först förra året, när valet i USA var på tapeten i varenda nyhetssändning som jag "upptäckte" henne. Och då tog det ännu ett tag innan jag kopplade ihop henne med författaren. Min tanke var att om hon skriver lika bra och begripligt som hon pratar så kan hennes böcker vara förstklassiga.

En av de bra sakerna med den här boken är att den utspelar sig i Skövde. Inte för att jag känner till staden speciellt bra (jag var där på kurs några gånger på 90-talet) utan för att jag är så less på alla böcker som utspelar sig i Stockholm. Det blir lite annat när man befinner sig i en småstad.

När jag började läsa så blev jag faktiskt lite orolig. De första sidorna fick man nämligen möta väldigt många karaktärer och det är något som jag brukar störa mig rejält på. Så icke här. Den strida strömmen avtar och sedan dyker det bara upp en och annan ny person. Perspektivet skiftar mellan Julia (nyhetsreporter), Ing-Marie (kriminalreporter), Anna (polis) och ett jag, som vi inte vet vem det är. Att det är en hon framgår och det är "jag" som planerar att mörda sin far. Dessutom får vi tillbakablickar på "jags" barndom. Förutom perspektivbyte och tidsskifte så består berättelsen av två olika trådar. En där ett mord har begåtts och som ska lösas samt ett mord som planeras. Låter det rörigt? Faktum är att det inte är det. Inte ett dugg. Det är hela tiden väldigt tydligt var i historien man befinner sig.

Jag vet inte om jag egentligen fastnar för någon av karaktärerna, de känns på något sätt inte viktiga. Det som är viktigt är den tragiska historien som tar form i tillbakablickarna. Stackars "jags" uppväxt var deprimerande och jag förespråkar inte på något sätt mord, men alltså... Tråden med det redan begångna mordet fyller sin funktion, men det är den andra delen som är mest intressant. Jag funderar länge på vem "jag" är och jag har inte mindre än fyra kvinnor att välja mellan. Det är klurigt och ledtrådarna är väl dolda. Själv är jag inte säker på någon av förövarna förrän mot slutet.

Det är många små detaljer som gör det här till en speciell berättelse. Bland annat lär sig "jag" att mörda och komma undan med det genom att titta på TV-serier (Dexter och CSI, alla tre). Sina mordanteckningar gör hon i en anteckningsbok med cupcakes på, men framför allt så är den så balanserad. Det är inte bara män som mördar. Inte bara män som slår. Kvinnorna är inte bara offer. Alla män är inte svin. Ungefär som det är i verkligheten alltså.

Om man nu absolut skulle vilja klaga på något så skulle det vara att kapitlen med tillbakablickarna är kursiverade, men även det funkar här. Och så är boken nog lite, lite för lång. Det går lite i stå mot slutet, men inte så att det stör. Kapitlen är för övrigt mestadels väldigt korta, vilket ju gör att man hela tiden vill läsa mer. Ett till. Ett till. Det är svårt att lägga ifrån sig boken.

Som jag nämnde i början så vann jag den här boken och faktum är att jag även vann andra delen i det här som faktiskt är en serie. Om jag har något att säga till om så kommer det inte att dröja länge innan jag läser Fotografiet.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,9 och genomsnittet 3,4 (beräknat på 86 betyg).
På Goodreads hade den 3,56 i genomsnitt (beräknat på 266 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Fadersmord: Läsa & Lyssna, Fru E:s böcker och Mettes pocketblogg.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Vanmakt" av Thomas Erikson

Författare: Thomas Erikson
Titel: Vanmakt
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 439
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Alex King 3
Förlag: Damm Förlag
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 18 november 2017




Första meningen: Blodet som rann över Ligas ansikte gjorde det så overkligt.

Baksidetext
Diplomaten William Smythe är lugn, behärskad och sakligt klarsynt, tränad i att aldrig släppa sitt logiska sätt att se på världen. Så kidnappas hans tio månader gamla son, bara för att senare lämnas tillbaka på den brittiska ambassaden.

Det är bara en i raden av kidnappningar som familjen drabbas av. Någon vill demonstrera sin makt. Någon som inte skyr några medel. Kan beteendevetaren Alex King ringa in vem som är kapabel att utföra dessa utstuderade maktdemonstrationer? Och varför?

Min kommentar
Detta är ju en serie som på något sätt har hamnat lite på undantag. Av inga skäl alls faktiskt. Jag har verkligen gillat de två tidigare böckerna. När jag kollade så visade det sig att det var två år sedan jag läste förra boken om Alex King, vilket nästan känns overkligt. Jag minns den fortfarande väldigt tydligt. Vanmakt börjar precis där vi blev avsläppta i Illdåd.

Som vanligt, skulle jag vilja säga, så fångas jag direkt. Det är något med Thomas Eriksons sätt att angripa problemet som gör att jag trollbinds. Är han månne också blå? Jag vet att jag klagade lite på att det var för lite färgteorier i förra boken, men nu är jag glad igen. Här finns massor och det sätter en extra krydda på anrättningen. Nu har det dessutom tillkommit något som kallas "drivkraftsteori" och lika lätt som det var att hitta min färg, lika svårt är det att komma på min drivkraft. Tror jag. Nåväl, jag gillar detta.

I Vanmakt är det blå personer som avhandlas, skulle man kunna säga. Kanske är det just därför som jag allra mest kan relatera till William (han är blå). När andra verkar tycka att han är kall och okänslig så förstår jag precis hans reaktioner. Eller kanske snarare hans brist på dem. Alex själv gör mig nästan lite förbluffad. Det är märkligt hur någon som Alex King, beteendevetare och kommunikatör som han är, kan ha så svårt att komma underfund med sig själv och att kommunicera med andra. Kanske är det samma fenomen som att bilmekanikern alltid har en skrothög till bil. Det jag gillar med Alex är att han varken har alkoholproblem eller något slags musikfetisch, han är mer som en alldeles vanlig person. Relationsproblemen verkar dock vara obligatoriska. Vi får även träffa Alex mor, hon är speciell. Minst sagt. Faktum är att jag förstår honom bättre efter det. Tycker om honom gör jag inte särskilt mycket, jag tycker han är lite självgod och nedlåtande.

Den här historien är den klurigaste hittills och även den grymmaste. Vilken sjuk hjärna kan sätta ihop något sådant här och utsätta någon för det? Jag gissade ganska snart vem som måste vara skaparen av allt, men inte för att jag på något sätt hade några bevis. Det var helt enkelt enda möjligheten. Det var som sagt fullt av klurigheter här och när jag läst klart funderade jag på om jag eventuellt hade missat något. Vem i hela friden var Peter?

Det som nästan börjar kännas som ett måste i en svensk deckare sker även i denna; huvudpersonen blir personligt inblandad och hamnar i livsfara. Jag börjar faktiskt mer och mer längta efter en alldeles vanlig polis/utredare som utreder ett brott som inte på något sätt har med honom/henne att göra. Det skulle vara uppfriskande att läsa en sådan historia.

Nu vet jag ju att jag kommer att läsa den fjärde och sista(?) delen redan om några veckor och jag nästan längtar redan.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,4 (beräknat på 60 betyg).
På Goodreads hade den 3,24 i genomsnitt (beräknat på 41 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Vanmakt: Lottens bokblogg, Bokstunder och Boklysten.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Kåda" av Ane Riel

Författare: Ane Riel
Titel: Kåda
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 240
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Harpiks
Översättare: Helena Ridelberg
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 november 2017




Första meningen: Det var mörkt i det vita rummet när far dödade farmor.

Baksidetext
Det är inte alltid så lätt för Liv att förstå sin omvärld. Då är det tur att hon har en pappa som Jens, som är så duktig på att förklara allting: Varför mamma blivit så stor att hon inte kan lämna sovrummet, varför man inte ska gå i skolan. Och framför allt varför man måste döda farmor...

Min kommentar
Kåda blev jag nyfiken på redan när jag gjorde i ordning listan på kommande böcker för september och jag blev väldigt glad när den dök upp på hallgolvet. Men riktigt sugen på att läsa den blev jag inte förrän bland annat Johannas deckarhörna stämplade den som fullpoängare.

Miljön är väldigt snäv eller vad man ska säga, mestadels befinner vi oss på den lilla överbelamrade gården där Liv och hennes familj bor. Jag har inga som helst problem att se allt framför mig, kanske var gårdarna där jag växte upp inte riktigt så fulla av skräp, men det räcker för att min fantasi ska kunna spinna vidare.

Min första reaktion när jag börjar läsa är att språket nästan känns som om boken är en dokumentär. Det menar jag som en bra sak. På något sätt känner jag att jag sitter utanför och tittar in. Det är ett väldigt avskalat språk, pragmatiskt och osentimentalt, men samtidigt vackert. Det är nästan för vackert för att det ska bli riktigt otäckt. Det blir inte heller så där tårdrypande sentimentalt som det skulle ha kunnat bli. Vi får se det mesta genom Livs ögon och jag brukar ju ha lite svårt för barn som berättare, men eftersom Liv inte är något vanligt barn så funkar det.

Det är inte många karaktärer här, i stort sett bara Livs familj och det räcker mer än väl. Det är helt omöjligt att inte känna sympati med dem allihop. Jens som urskuldar allt han gör med att han "hjälper". Maria som helt enkelt inte orkar mer. Och så Liv förstås. Liv som tror att alla lever som de gör. Man tänker inte alltid på hur lätt det är att förvanska ett barns "normalt". Jag blir så otroligt ledsen när jag läser detta. Min hjärna värjer sig och mitt hjärta gråter. Det som gör mig mest ledsen är att alla väljer att titta bort. Utom den utomstående nykomlingen, som ser allt med andra ögon. Det är så klart svårt att se galenskap som smyger sig längre och längre ner, men ändå.

Ane Riel använder sig ofta av antydningar, att saker ska hända längre fram. Det är alltid något hemskt, det förstår man. När det väl händer så radas den ena hemska detaljen efter den andra upp och det blir till och med värre än man tänkte.

Av någon anledning så tänker jag filmiskt när jag läser, det kan bero på alla tydliga bilder jag ser inne i mitt huvud. Faktum är att jag tror att det här skulle kunna bli en väldigt bra film.

Jag känner lite att mina ord inte riktigt räcker till för att beskriva den här boken. Det här är en otroligt tragisk historia och hur någon kan välja att kalla den kriminalroman övergår mitt förstånd. Vad den är är ett familjedrama. En tragedi.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,7 och genomsnittet 4,2 (beräknat på 6 betyg).
På Goodreads hade den 4,19 i genomsnitt (beräknat på 220 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Kåda: Johannas deckarhörna, Boktanken och Deckarbibblon.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.