Bok: Vintergraven av Peter May

Författare: Peter May
Titel: Vintergraven
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 281
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: A winter grave
Översättare: Åsa Brolin
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2023 (min) 2023
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 november 2023




Första meningen: Få saker får en att känna sig så förgänglig som att konfronteras med döden.

Baksidetext
Året är 2051. Stora delar av jordens yta ligger under vatten och människor tvingas lämna storstadsregionerna för att bosätta sig på landet.

Cameron Brodie är polis i Glasgow och har just fått en cancerdiagnos. När en kropp påträffas infrusen i isen nära byn Kinlochleven tar han sig ändå an fallet. Med bara sex månader kvar att leva är det dags för honom att göra upp med sitt turbulenta förflutna, och han har sina egna skäl att göra den farliga resan till de skotska högländerna.

Mannen i isen var grävande journalist och verkar ha varit något stort på spåren - frågan är vad, och vem som ville tysta honom. Men polisutredningen är bara början. Det strömavbrott som effektivt kapar Brodies kontakt med omvärlden, hans egen trasiga familjehistoria och den lilla byns brutala hemligheter visar sig snart vara en livsfarlig kombination.

Min kommentar
Peter May var ett bra tag en favoritförfattare, men så råkade jag läsa två av hans äldre böcker och blev nog lite avskräckt från vidare läsning. Vintergraven dök upp som en överraskning från förlaget och ja, jag är väl inte sämre än att jag tycker att han kunde vara värd ytterligare en chans. Den här boken är för övrigt helt fristående från hans andra böcker.

Detta ska då vara en framtidshistoria och större delen utspelar sig 2051. Jag tycker väl att han inte har gjort ett speciellt bra jobb med framtiden, som ju är knappt 30 år bort. Den känns väldigt schablonmässig. Teknikvalen gör mig lite förbryllad, vissa saker är på riktigt high-tech och visst går tekniken framåt väldigt fort. Men kanske inte riktigt så snabbt? Jämsides med den här James Bond-tekniken så existerar uråldriga tekniker, som till exempel papperstidningar och papperspengar. Två saker som väl nästan inte finns 2023. Det känns nästan obegripligt att någon som har skrivit den fantastiska Lewistrilogin kan skriva så här ... inte jättebra. Min känsla är nog tyvärr att Peter May inte längre skriver sina böcker med kärlek och omtanke. De nästan massproduceras.

Boken börjar med en prolog, som återigen egentligen inte är någon prolog. Det är ju faktiskt så allt börjar. Några av kapitlen är daterade 2023, för att sedan gå vidare till 2040. De här tillbakablickarna är skrivna i jag-form. Nutidstråden berättas däremot i tredje person. Perspektivbytena gör mig rejält förvirrad och jag tycker det är ett märkligt val och dessutom oförståeligt.

Mitt stora problem med boken är huvudpersonen. Jag är så less på självömkande äldre män, som samtidigt är helt osannolikt macho. Cameron Brodie är ett typexempel på en sådan. Han tål allt, som i den sämsta actionfilm. I själva verket skulle han nog ha dött redan vid första händelsen. Just den här äldre mannen verkar åtminstone inte vara gubbsjuk. Det är ju alltid något.

Otaliga är de problem som trycks in i historien, men inget synas på närmare håll utan allt bara skrapas på ytan. Många av problemen (alla?) finns även 2023, i större eller mindre omfattning.

Miljön, ute på Highlands, är magnifik. Det gör han i alla fall bra. Den lilla byn vi åker till är dock lite märklig. Ingen verkar vara ute. Visst är det dåligt väder, men inte hela tiden. Alla verkar bara kika fram bakom gardinerna. Jag tänker mig väl att folk i en så liten och isolerad by tvärtom håller ihop.

Boken tar sig ändå rejält mot slutet, men jag blir egentligen aldrig vare sig engagerad eller intresserad. Faktum är att jag inte bryr mig om de så skulle dö allihop. Faktiskt. Det händer lite oväntade saker, men de får mig bara att höja på ögonbrynet. Den här historien hade varit bättre om man plockat bort familjeproblematiken. Den tar på tok för stor plats och då hade man också sluppit tillbakablickarna.

Vintergraven hör tyvärr till de böcker som inte gör något bra intryck på mig, men jag känner mig rätt ensam om att inte höja den till skyarna. Om man ska döma efter Goodreads i alla fall. Det känns som att han ville skriva en politisk klimatdeckarsciencefictiondystopirelationsroman. Och så bidde det liksom ingenting.

På Goodreads hade den 4,11 i genomsnitt (beräknat på 4 441 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Vintergraven: DAST Magazine

"Lockdown" av Peter May

Författare: Peter May
Titel: Lockdown
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 268
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Lockdown
Översättare: Åsa Brolin
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 oktober 2020




Första meningen: Hennes skrik ekar i mörkret, tränger ut genom en strupe som blivit trång av rädsla.

Baksidetext
London - epicentret för en global pandemi - är en stad i total lockdown. Undantagstillstånd har utfärdats, gatorna sjuder av våld och ingen går säker för det dödliga virus som redan krävt tusentals offer. På en byggarbetsplats där ett akutsjukhus håller på att uppföras hittas en tidig morgon kvarlevorna av ett mördat barn. Den hemlighet som uppenbarligen var tänkt att begravas under den nya byggnaden ligger nu i öppen dager, men under rådande omständigheter har mördaren fortfarande oddsen på sin sida och polisen har en minst sagt svår utredning framför sig.

Det otacksamma uppdraget faller på kriminalkommissarie Jack MacNeil, som om bara lite mer än ett dygn ska sluta som polis. Hans karriär ligger i spillror, äktenskapet är över och under sin sista dag tvingas han också konstatera att den till synes ohejdbara pandemin nu även drabbat hans egen familj. När han börjar nysta i fallet inser han snart att någon där ute övervakar honom på mycket nära håll. Någon som är beredd att döda igen för att dölja sanningen.

Frågan är vad som kommer att stoppa MacNeil först - viruset eller mördaren?

Min kommentar
Det känns som att jag har ett lite komplicerat förhållande till Peter May. Jag har tyckt väldigt mycket om hans senare böcker, men de tidigare... inte så mycket. När det då kommer en ny bok, som dessutom handlar om ett mord under en pandemi, så kan jag ju bara inte stå emot. Därför blev besvikelsen desto större när jag upptäckte att Lockdown egentligen är gammal, den skrevs 2005 och det är fågelinfluensan som har orsakat pandemin i boken. Då var det inget förlag som ville ge ut den, tydligen var den alldeles för orealistisk. Inte skulle väl ett land behöva stänga ner för ett litet virus? Nu har världen drabbats, på riktigt, och Peter May är en känd författare. Så bråttom de måste ha fått att ge ut den.

Egentligen är det inte pandemin som är det viktiga i den här historien, den är bara en bakgrund. För mig blir det en del av trovärdigheten, att befolkningen har lärt sig att leva med pandemin, att den liksom har blivit normal. Så har det ju, mer eller mindre, blivit på bara ett halvår i verkligheten. Vad jag vet så har jag inte läst något liknande innan, så det känns nytt.

Med hans bok Ett kallt fall i ganska färskt minne så var jag lite orolig för att läsa Lockdown, som ju är skriven i ungefär samma veva. Den största anledningen var att kvinnoporträtten i den var, minst sagt, sexistiska. Så var det tack och lov inte i den här. De kvinnor som är med är starka och självständiga. Karaktärerna är inte speciellt många och jag tycker att de är hyfsat bra. Många är lätta att tycka om och oftast får de liv genom sina tankar och sitt agerande. Det är inte mycket som berättas för mig. Jag kan inte påstå att jag gillar karaktären Pinkie, men jag tycker om hur han gestaltas med sina inre demoner och, trots allt, sin känsla för rätt och fel. Det är honom jag kommer att minnas längst. Personligen tycker jag att jag får lagom mycket bakgrund till dem allihop, i alla fall tillräckligt för att förstå dem.

Något som är likadant i Lockdown som i Ett kallt fall är känslan av att Peter May är en Dan Brown-wannabee, att han förväntar sig att att det ska skapas en fotvandring i MacNeils fotspår. Varenda gata de kör/går på är med, varenda sväng. Jag har visserligen varit i London, men inte i de här områdena så de flesta gatorna säger mig absolut ingenting. Tyvärr så är Peter May mycket, mycket sämre på detta än vad Dan Brown är.

Lockdown är spännande, men inte speciellt oviss. Den kunde ha behövt någon mer redigeringsvända, men de hade nog bråttom att få ut den. De kunde gott ha tagit det lite lugnare för verklighetens pandemi lär vara kvar ett tag till.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,74 i genomsnitt (beräknat på 4 016 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Lockdown: Jag har inte lyckats hitta någon.

"Ett kallt fall" av Peter May

Författare: Peter May
Titel: Ett kallt fall
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 364
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Extraordinary people
Översättare: Leif Jacobsen
Serie: Enzo Macleod 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2006 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 november 2019




Första meningen: Han står på kullerstenstorget och andningen slår tillbaka mot honom från de pelarförsedda väggarna.

Baksidetext
Paris. Ett urgammalt mysterium. Det är midnatt, en man söker desperat efter fristad och flyr in i en kyrka. Nästa dag blir hans plötsliga försvinnande en riksnyhet i hela Frankrike.

Vad hände egentligen med Jaques Gaillard? Den briljanta läraren som undervisade några av landets mest begåvade elever på École Nationale d'Administration försvann för tio år sedan. Enzo Macleod, skotsk rättsmedicinare, har gått med på ett vad han inte har råd att förlora: Han ska lösa sju av Frankrikes mest notoriska mord. Till sin hjälp har han modern teknologi, ett bristande tålamod och en ansenlig grad av respektlöshet i förhållande till rättssystemet.

Djupt ner under staden, i katakomberna, gräver Enzo fram ledtrådar - spår som tycks vara avsiktligt utplacerade. I takt med att han närmar sig mördaren blir det alltmer uppenbart att han själv riskerar att bli nästa offer.

Min kommentar
Peter May har väldigt snabbt blivit en favoritförfattare. Han har en osviklig förmåga att suga in mig i en berättelse. Det gör att jag läser hans böcker utan att ta reda på något innan. I efterhand har jag noterat att detta är en gammal serie, en av de första böcker han faktiskt skrev. Det förklarar ganska mycket.

Början av boken är riktigt rörig. Jag gillar ovisst, men detta var bara rörigt. Jag fick inte ihop all information i hoppandet fram och tillbaka mellan då och nu och hade ingen aning om var han var, var han bodde, hur allt hängde ihop med hans två döttrar och så vidare. Till slut förstod jag att vi befann oss i Paris. Det gjorde mig förvånad och besviken. Miljöbeskrivningarna är många och långa. Om man känner till Paris så är de säkert fantastiska. För mig blir de bara obegripliga och jobbiga att läsa i sin detaljrikedom. Jag får inga bilder alls.

Enzo själv får jag inget riktigt grepp om. Hela hans karaktärsutveckling har på något sätt skett innan den här boken börjar. Det påstås att Enzo är en humoristisk man, tyvärr är det inget personlighetsdrag som vi får bevis på. Personligen tycker jag att han verkar vara en gammal snuskgubbe och det beror nog mest på att alla kvinnor beskrivs oerhört detaljerat; ansiktsdrag, figur, kläder... så beskrivs definitivt inte männen. Jag brukar inte reagera på sådant här, men här var det så uppenbart att till och med jag märkte det. Det kändes på riktigt sexistiskt. De andra karaktärerna känns som att de är lätta att glömma. Förutom Bertrand, som blir min omedelbara favorit och jag hoppas att han är med i efterföljande böcker.

Förutsättningarna för mysteriet är intressanta och bra, men tyvärr är utförandet inte det bästa. Det här blir på något sätt en Dan Brown-wannabe, minus det höga tempot, men inklusive ung, snygg och sexig kvinnlig medhjälpare. Eller två faktiskt. Trots det ganska låga tempot så är det aldrig tråkigt (förutom de evighetslånga turistguidesavsnitten). Det är intelligent, men jag har läst det förut. Att Ett kallt fall skrevs redan 2006 märks och jag är glad att jag vet att de tendenser som finns här inte existerar i hans senare alster.

Visst, det är lite långsökt och det är lite för slumpmässiga genombrott för min smak, men det är ett sant äventyr. I mars sägs nästa del komma. Den ska jag läsa.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,66 i genomsnitt (beräknat 4 701 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Ett kallt fall: Jag kan inte hitta någon.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Harris tweed" av Peter May

Författare: Peter May
Titel: Harris tweed
Genre: Thriller
Antal sidor: 350
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: I'll keep you safe
Översättare: Jessica Hallén
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 19 oktober 2018




Första meningen: Det enda hon hör är ringandet i öronen.

Baksidetext
Niamh & Ruairidh Macfarlane har varit ett par i över tio år och äger tillsammans det exklusiva väveriföretaget Ranish Tweed. På en affärsresa till Paris, där de ska göra marknadsföra sina tyger, upptäcker Niamh först att Ruairidh har en affär, och blir sedan vittne till hur han och hans älskarinna dödas av en bilbomb. Förtvivlad återvänder Niamh till Yttre Hebriderna och till den avlägsna klipptopp som varit deras gemensamma hem. Hon ser tillbaka på sitt liv med Ruairidh och försöker desperat komma på vem som skulle kunna ha velat se honom död. Den franska polisen, som till en början misstänkt terrorism, har nu skickat kriminalaren Sylvie Braque efter sin huvudmisstänkta: Niamh själv. De båda kvinnorna dras under utredningen allt närmare varandra och mot en dödlig, hänsynslös fiende.

Min kommentar
Peter May har ju ganska snabbt seglat upp och blivit en favoritförfattare. Jag känner mig alltid trygg i hans händer. När Harris tweed dök upp på posten blev jag själaglad, samtidigt som det alltid är lika otäckt att läsa en bok som man har höga förväntningar på. Framför allt längtade jag tillbaka till Harris/Lewis, denna fantastiska miljö.

Av den anledningen blev jag väldigt förvånad när jag i stället befann mig i Paris. Jag blev lite fientligt inställd där... Efter ett tag förflyttade vi oss i alla fall till de efterlängtade Yttre Hebriderna, men det kändes ändå inte riktigt bra. Det är ju så klart lite märkligt att jag, som vanligtvis inte gillar miljöbeskrivningar, saknar den egna karaktären naturen. Kanske blev det så här på grund av Paris där i början, men naturen dyker upp efter ett tag och då känns det så där bra igen,

Det finns så klart två trådar här, en i nutid och en med tillbakablickar. Kapitlen med tillbakablickar är så långa att jag ofta har glömt vad i nuet som triggade Niamhs tankar att se bakåt. Det kan också, eventuellt, bero på att nu-tråden inte är hälften så intressant som då-tråden.

Två gamla bekantskaper upp, polisen George Gunn, som det är kul att träffa igen, och Iain Maciver, som var med i Coffin Road. Att boken handlar om något så udda som vävning är intressant och det är kul med något så traditionsbundet och speciellt som tweeden från Harris. Detaljnivån där ligger helt perfekt.

Jag gillade verkligen berättelsen om Ruairidh (som tydligen uttalas Rory) och Niamh (som uttalas Neave). Det är den biten som gör boken bra. Thrillerdelen är nämligen ganska usel. Jag hade ganska tidigt klart för mig "vem" och till och med "varför". Boken hade varit mycket bättre utan den delen.

Avdelningen för olika funderingar:
Baksidetexten... den får mig att undra om den som skrev den överhuvudtaget har läst boken. Översättningen av titeln får mig också att fundera lite.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,5 (beräknat på 12 betyg).
På Goodreads hade den 3,66 i genomsnitt (beräknat på 1 921 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Harris tweed: Just nu just här, och dagarna går och DAST.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Coffin Road" av Peter May

Författare: Peter May
Titel: Coffin Road
Genre: Thriller
Antal sidor: 319
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Coffin Road
Översättare: Charlotte Hjukström
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 augusti 2017




Första meningen: Det första jag blir medveten om är smaken av salt.

Baksidetext
En man spolas upp, halvt ihjälfrusen, på en ödslig strand på ön Harris i Yttre Hebriderna. Han har ingen aning om vem han är eller hur han kom dit. Hans enda ledtråd är en karta över en rutt vid namn Coffin Road. Han vet inte vart den kommer att leda honom, bara att han måste följa den.

Kriminalinspektör George Cann korsar Atlanten till en avlägsen klippö utanför Yttre Hebriderna. Fylld av onda aningar kliver han i land på den plats där tre fyrvaktare mystiskt försvann ett sekel tidigare. Men nu finns det en ny gåta: en man hittad ihjälslagen på samma klippa.

I sitt flickrum i Edinburgh sitter tonåriga Karen Fleming och grubblar över vad som hände hennes döde far, en framstående vetenskapsman. Två år efter att man hittade hans självmordsbrev kan hon fortfarande inte tro att han frivilligt skulle ha övergett henne.

Min kommentar
Peter May har ju snabbt seglat upp och blivit en favoritförfattare och jag såg verkligen fram emot att läsa Coffin Road. Samtidigt är det alltid lite läskigt att läsa något nytt av en favorit. Det är väldigt svårt att inte ha för höga förväntningar, men Peter May lyckas än en gång leverera.

Ända sedan jag läste min första bok av May (Svarthuset) så har jag mer eller mindre varit fascinerad av miljön på Yttre Hebriderna. Det är så genialt att förlägga den här typen av böcker dit. I alla fall om man kan beskriva miljön så som Peter May kan. Jag brukar i vanliga fall inte alls gilla miljöbeskrivningar utan brukar tappa intresset då, men när det görs på det här sättet så blir även jag fängslad. Naturen är liksom en egen karaktär. Som av en händelse så råkade det dessutom komma att inslag om Yttre Hebriderna på TV när jag satt och väntade på nyheterna. Nu vet jag precis hur det ser ut på den där stranden där mannen spolades upp.

Det känns lite speciellt när man tror sig ha hittat nyckeln till en författares stil och nu börjar jag verkligen känna igen återkommande detaljer. Här finns två olika trådar, en för mannen på stranden som skrivs i jag-form och presens och en för Karen, som skrivs i tredje person och imperfekt. Trots att även det händer just nu. För mig funkar detta klockrent och jag har aldrig problem att hålla isär trådarna.

Jag tror egentligen inte att jag tyckte om någon av karaktärerna. Mannen som har tappat minnet är faktiskt inte speciellt trevlig och trots att jag anar hans motiv till allt så känner jag mig ändå lite distanserad till honom. Jag tycker dessutom att hans reaktion på minnesförlusten känns en aning märklig. Karen känner jag är lite för mycket. Av allt. Hon är dumdristig, naiv, impulsiv och bryr sig inte ett dugg om konsekvenser på det hon gör. Men tack vare det så är hon trovärdig som 17-åring. Extra roligt är det att polisen som kommer för att utreda inte är någon mindre än George Gunn från Isle of Lewis-trilogin och min lycka är gjord när till och med Fin och Marsaili nämns.

Trots att jag hade ramhistorien klar för mig så kunde jag inte riktigt få ihop det. Man fick massor av ledtrådar, men de gjorde mig bara mer förvirrad. Jag visste inte om de var ledtrådar eller felskrivningar och dåligt korrekturläst (lite som när grannarna hade inbrott och vi inte fattade det, eftersom grannarna alltid låter massor, hela tiden), det har ju liksom hänt förr. Jag gjorde en del anteckningar med frågetecken baktill på grund av de där sakerna. Det här var riktigt snyggt gjort för nej, det var inte felskrivningar den här gången.

Ämnet är onekligen högaktuellt och jag har inga som helst problem med att tro att det faktiskt kan gå till så här. Eller i själva verket redan gör det. Tempot är för det mesta ganska lågt, men det är intensivt. Hela tiden undrar jag vad det egentligen är som har hänt.

Peter May verkar vara en produktiv författare och det finns massor av böcker som ännu inte är översatta. Jag vill ha dem. Nu.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 3,4 (beräknat på 5 betyg).
På Goodreads hade den 3,98 i genomsnitt (beräknat på 4 504 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Coffin Road: Johannas deckarhörna, Fantastiska berättelser och Västmanländskans bokblogg.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Entry Island" av Peter May

Författare: Peter May
Titel: Entry Island
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 415
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Entry Island
Översättare: Charlotte Hjukström
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 januari 2017




Första meningen: Det syns på stenarnas placering att den här vägen nedför sluttningen en gång skapades av flitiga människohänder.

Baksidetext
När det isolerade ösamhället Entry Island skakas av ett mord, det första i mannaminne, beger sig kriminalpolisen Sime Mackenzie till ön som del av ett utredningsteam från Montréal. Affärsmannen James Cowell, en av öns drygt hundra invånare, har knivhuggits till döds i sitt hem, och det mesta talar för att det är hans hustru, Kirsty, som hållit i vapnet.

Utredningen ser först ut att bli en formalitet, men när Sime träffar Kirsty överväldigas han av en märklig känsla. Trots att han vet att de inte kan ha träffats förut känner han igen henne. Det är något hos den mordmisstänkta kvinnan som rör upp djupt begravda minnen inom honom.

I takt med att utredningen fortskrider börjar Sime hemsökas av drömmar om ett avlägset förflutet på en skotsk ö, femhundra mil bort historier som hör till en fjärran värld men ändå tycks sträcka sig in i nuet, mot Entry Island och de mysterier som ön ruvar på.

Min kommentar
Peter May blev snabbt en favorit efter att jag hade läst hans Isle of Lewis-trilogi. När den här nya kom så visste jag att jag bara var tvungen att läsa den, men den fick bli stående ett tag. Det är riktigt otäckt att läsa en bok som man har så höga förväntningar på. Jag blev inte besviken.

Något förvånande så befann jag mig i Kanada vid bokens början, närmare bestämt på den lilla ön Entry Island, belägen nästan mitt i sundet som leder in till Quebec. Ordningen återställs när den andra delen av historien, då-tråden, utspelar sig på Isle of Lewis. Det är ett vinnande koncept det här med två karga öar till priset av en. I alla fall om man är så grym på miljöbeskrivningar som Peter May är. Som vanligt har naturen en betydande roll och det är något med de här beskrivningarna som får mig att bli alldeles lugn och bara njuta. Jag känner mig så trygg i Peter Mays händer.

Det är inte överdrivet många karaktärer inblandade, vi befinner oss ju på öar som inte är så där jättetätt befolkade, samtidigt finns det ju två uppsättningar. Om man säger så. En nu och en då. Mötena med dem sker naturligt och utan att blanda in för många på en gång. Jag kan inte påstå att jag gillar nutidens Sime speciellt mycket, han är för dyster och ältande. De andra poliserna i nu-tråden känns lite som karikatyrer av inspektör Clouseau, de verkar inte ha fått sitt jobb för att de är smarta i alla fall. De tror på allt som sägs till dem, utan att kolla upp fakta. Dåtidens Sime däremot fastnar jag för. Det gäller nog i stort sett alla i då-tråden. De blir riktiga människor av kött och blod.

Då-tråden är den som fångar mig, den är fantastisk och har nog allt. Utrensningen i Högländerna är en otäck historia och jag kände till en hel del om den efter ett besök i Skottland och nu fick jag veta ännu mer. Jag gillar när författare ser till att lära mig saker, helt i smyg utan att man märker det. Nu-tråden är inte fullt så bra och jag får nog erkänna att själva mordgåtan lämnar en del att önska. Eller snarare så brydde jag mig inte om den. Det är ett väldigt bra betyg när jag glömmer att jag har ett problem att lösa.

Det är ganska självklart vad det hela handlar om och hur det hänger ihop, men se det gör inget alls. Det är så otroligt gripande alltihop att jag knappt klarar att lägga ifrån mig boken. Efter att ha läst klart så inser jag att det någonstans djupt inne i mig bor en liten romantiker. Trots allt. Jag vill så gärna tro på det här.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 4,0 (beräknat på 26 betyg).
På Goodreads hade den 3,97 i genomsnitt (beräknat på 2 932 betyg).
Jag ger den 4,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Entry Island: Bokdamen, Mest Lenas godsaker och Fru E:s böcker.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Lewispjäserna" av Peter May

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 303
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The chessmen
Översättare: Charlotte Hjukström
Serie: Isle of Lewis
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 september 2015






Första meningen: Han sitter vid sitt skrivbord, gråblek av rädsla och av tyngden i detta ödesdigra steg som, när det väl är taget, inte kan göras ogjort.

Baksidetext
Fin Macleod numera säkerhetschef på en privatägd egendom på Isle of Lewis får i uppdrag att utreda en våg av illegal jakt på ön. Hans efterforskningar återförenar honom med Whistler Macaskill - en lokal tjuvskytt som var Fins bästa kompis under tonåren. Whistler bär sedan länge på en stor hemlighet. Och när återföreningen tar en mörk, våldsam vändning inser Fin att det skulle kunna bli förödande för ön om sanningen kom fram.

Min kommentar
Det var med väldigt blandade känslor jag började läsa den här sista delen i Isle of Lewis-trilogin. Den del av mig som otåligt väntat ville helt enkelt sluka den, samtidigt som en annan del av mig inte ville att det skulle ta slut. Och lite orolig var jag för att den inte skulle leva upp till mina förväntningar. Som nog får betecknas som skyhöga.

Egentligen kommer vi lite på kant direkt från början, men det är inte bokens fel (egentligen) utan mer mitt dåliga minne. Jag kommer inte alls ihåg vad för hemskt som hände Donald Murray i förra boken. I alla fall inte förrän efter en liten stund, men då har jag redan hunnit bli irriterad över att saker bara antyds. Nåväl, det är bara en ganska kort stund, sedan har jag än en gång sugits bort till Yttre Hebriderna.

Jag vill inte gå in på enskilda händelser i boken, förutom några saker. Återkommer till det. Jag vill hellre prata om helheten. Miljön är lika fantastiskt beskriven som vanligt, det är nästan som att den är en egen karaktär. Den har i alla fall en ganska stor roll. De mänskliga karaktärerna känns lika naturliga som naturen, de är människor av kött och blod. Jag gillar dem, nästan, allihop, med fel och brister. Och som vanligt berättas historien med ett evigt tidshoppande. Faktum är att jag är ganska less på den här berättartekniken nu, vad är det egentligen för fel på kronologisk ordning? Det känns dessutom som att det är mer hoppande mellan trådarna i den här sista delen. I vanlig ordning så är det tillbakablickarna som är bäst och som tar mest plats. Jag skulle nog vilja påstå att tre fjärdedelar av boken består av tillbakablickar. Jag skulle vilja läsa om Fins uppväxt utan de här irriterande avbrotten av nutid. Varje gång vi hoppar till nuet så önskar jag att det inte fanns med. Nutiden är ointressant och bara där för att hålla ihop det som hänt tidigare. Och för att det ska bli en deckare.

Det finns en del saker som jag funderade på, som antingen ologiska eller bara konstiga. Som det att Fins bästa vän, Whistler, inte har nämnts överhuvudtaget i de två tidigare böckerna. Det känns för avskärmat, som att vissa människor bara finns till i en viss period i en människas liv. Om nu Whistler var så betydelsefull och uppenbarligen fanns kvar på ön, varför har Fin inte haft kontakt med honom innan? Och det här med att vi hela tiden får veta vilken bil Fin kör. Vad är det egentligen? Produktplacering? Det spelar väl ingen som helst roll vilket märke hans bil har? De sista små detaljer jag irriterade mig på var [spoiler]hur i hela friden de kunde missa benbrott och metallplattor (eller avsaknaden av dem) vid identifieringen av Roddy och anhållandet av Fin. Om man hittar två nerslagna män, varav den ena är död och den andra medvetslös, så känns det väldigt underligt att man automatiskt utgår från att den andra slagit ihjäl den första. Speciellt som det inte finns några som helst spår av slagsmål på den andra.[/spoiler]

Slutet känns väl inte som ett avslut direkt, i alla fall inte när det gäller Fin. Men det kan jag roa mig själv med att fantisera ihop. Vad som däremot får ett avslut är den sista lösa tråden, den som gått som ett tema genom böckerna. Sättet den knyts ihop på känns lite överflödigt och abrupt.

Peter May har tydligen skrivit många fler böcker. Hoppas verkligen någon tar och översätter dem också. Jag vill i alla fall läsa mer. För även om jag har gnällt lite så är det här fantastiskt bra.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,9 och genomsnittet 3,7 (beräknat på 30 betyg).
På Goodreads hade den 4,03 i genomsnitt (beräknat på 3 706 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Lewispjäserna: Johannas deckarhörna, Bokstunder och med näsan i en bok.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Lewismannen" av Peter May

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 304
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Lewis man
Översättare: Charlotte Hjukström
Serie: Isle of Lewis 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Rec ex
Utläst: 24 mars 2015






Första meningen: På denna stormpiskade ö, tre timmar från Skottlands nordvästra kust, får den lilla jord som finns ge människorna både föda och värme.

Baksidetext
I en vindpinad torvmosse på Isle of Lewis påträffas liket efter en ung man. Av den patologiska undersökningen framgår att mannen blivit knivmördad och att han troligen legat i mossen sedan slutet av femtiotalet. I övrigt har polisen bara en ledtråd: DNA-analysen visar att offret på något vis är släkt med Tormod Macdonald, en åldrad lantbrukare från ön. Men Tormod har alltid hävdat att han är enda barnet och ingen har någonsin hört talas om några släktingar. Numera lider han av svår demens och har små möjligheter att själv bringa klarhet i situationen eller att försvara sig mot de misstankar som riktas mot honom.

Tormod är också far till Marsaili, den före detta poliskommissarien Fin Macleods första stora kärlek. Fin, som återvänt till ön för att restaurera sina föräldrars torp, inleder nu en privat undersökning. Han ser det som sin plikt att hjälpa den kvinna han aldrig slutat älska, men är samtidigt medveten om de bråddjup som plötsligt kan öppna sig när man börjar vända på stenar i det förflutna.

Min kommentar
Det här var en väldigt jobbig bok att börja läsa, eftersom jag tyckte så väldigt mycket om den första, Svarthuset. Förväntningarna var skyhöga och jag märkte att jag, när jag började läsa, satt och väntade på att den skulle drabba mig på samma sätt. Det är inte lätt det där med förväntningar.

Jag blev inte besviken. Det är väldigt konstigt med de här böckerna, egentligen borde jag inte alls gilla dem. I normala fall avskyr jag miljöbeskrivningar och det speciella språk som oftast går hand i hand med dem. Jag vet inte hur karln lyckas, men här funkar både miljö och språk. Allting blir en helhet, det passar ihop och på något sätt känns det som att komma hem. Jag undrar bara lite över på hur många sätt man kan beskriva havet och vinden utan att bli tjatig.

Det var ju ett tag sedan jag läste Svarthuset och ibland blir jag sittande och försöker komma ihåg detaljerna från den, det funkar sådär men det mesta kommer tillbaka till mig när jag fortsätter att läsa. Jag tycker referenserna till vad som hände i första boken sköts på ett bra sätt och jag känner aldrig att jag blir behandlad som en idiot som måste få allt berättat för sig en gång till.

Även i den här boken sker berättandet i två olika trådar; en dåtid och en nutid. Tillbakablickarna sker i form av en senil mans, Marsailis far, tankar. Jag vet inte om det är trovärdigt att någon som är senil tänker så, men det är oerhört gripande och faktiskt blir Tormod min favorit. De här återblickarna är ju naturligtvis ledtrådar till vad det är som hänt och de pytsas ut i lagom stora portioner. Det tar inte speciellt lång tid innan jag förstår och på det viset ligger man lite före Fin, men det gör absolut ingenting. Jag gillar det här berättarsättet, när det görs så bra som här.

Jag gillar de små intressanta faktabitarna som man får på vägen, som att de tröjor som stickades på ön Eriskay var unika för varje familj. Inte vet jag om allt som skrivs är sant, men jag köper de där bitarna rakt av.

Det enda jag möjligtvis skulle kunna ha invändningar mot är slutet, som blir lite för mycket Hollywood för mig. Som om Peter May tyckte att han måste lägga in något som var maffigt och fräckt, men det passar egentligen inte alls ihop med resten av boken.

Jag gillar att det är "riktigt" polisarbete som till slut ger lösningen, här handlar det inte om tur eller slump, utan den ena ledtråden leder till den andra. Detta är en bok med väldigt få karaktärer, men de som finns där blir människor av kött och blod, den är dessutom ganska tunn, bara 300 sidor, men den är sprängfylld av handling, spänning och en fantastisk miljö.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,2 (beräknat på 46 betyg).
På Goodreads hade den 4,17 i genomsnitt (beräknat på 4 795 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Lewismannen: Lotten (engelska upplagan), Johannas deckarhörna och Zellys bokblogg.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Svarthuset" av Peter May

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 362
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Blackhouse
Översättare: Charlotte Hjukström
Serie: Isle of Lewis 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Rec ex (tack Modernista)
Utläst: 24 januari 2014






Första meningen: De är bara barn.

Baksidetext
På Isle of Lewis, en liten ö i de Yttre Hebriderna, har människorna sedan urminnes tider fört en ojämn kamp mot elementens raseri; den outtröttliga vinden, det piskande regnet, havets skummande vrede. Det är en hård värld där tron på en allsmäktig Gud kommit att bli den enda ledstången genom tillvarons många prövningar.

När ön skakas av ett brutalt mord skickas kriminalkommissarie Fin Macleod till platsen för att undersöka om brottet möjligen kan ha koppling till ett liknande mordfall i Edinburgh. För Fin, som själv är född och uppvuxen på ön, innebär utredningen en resa tillbaka till ett förflutet som han under arton års tid gjort allt för att lägga bakom sig. Han ställs nu återigen öga mot öga med skoltidens vänner och plågoandar och med Marsaili MacDonald, hans första stora kärlek. Åren har gått, men Fin tvingas motvilligt inse att barndomens sår är allt annat än läkta, och att ön inte tänker släppa honom ur sitt grepp en andra gång.

Min kommentar
Ett tag översvämmades bokbloggosfären av positiva inlägg om den här boken. Eftersom jag är ordentligt svag för karga och ödsliga miljöer så kunde jag ju inte stå emot. Trots att en och annan faktiskt inte gillade den, på grund av att mordgåtan hamnade i skymundan. Något som inte alltid går hem hos mig.

Första gången jag öppnade boken var en iskall, blåsig måndag morgon klockan sju, när jag precis satt mig på bussen till jobbet. Lite småstressad, trött och grinig. När jag börjar läsa känner jag att jag drar en lång suck, jag lutar mig tillbaka och låter mig vaggas till ro. Något där i de första meningarna gjorde att jag kände mig som hemma och jag sögs rätt in handlingen. Jag älskade det.

Här finns två trådar, en dåtid och en nutid. Nutiden handlar om Fins jakt på mördaren, men mest om hans jakt på sin barndom och alla minnen som plötsligt dyker upp. Dåtiden handlar om just Fins uppväxt på ön och hur den präglades av den tuffa miljön. Dåtiden berättas i jag-form, där Fin är jag, medan nutiden berättas ur den allvetandes synvinkel. Det här störde mig en aning precis vid bytena, när plötsligt jag blev han. Ofta fick jag stanna upp och fundera ut vem han var. Det var lite jobbigt.

Under läsningen fängslas jag av miljöbeskrivningarna och berättelsen som nystas upp. Beskrivningen av ön där den omtalade fågelslakten äger rum får mig att se den skotska ön Staffa framför mig och det fick mig att längta tillbaka till Skottland. Små, små bitar av bakgrunden kastas åt en och jag hugger dem som om jag vore en hund och de köttben. Ändå kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig vad det egentligen var som hade hänt. Det är mycket värt och en bok som lyckas överraska mig måste jag ju tycka om.

Mordgåtan hamnar verkligen i skymundan och faktum är att jag ibland glömmer bort att jag har ett mord att lösa. Personligen tycker jag att berättelsen i dåtid är det bästa med boken och jag rycks med och vill veta mer. Nutiden är mer som en axelryckning, förutom i själva upplösningen. Jag kan ju i alla fall lova att jag kommer att hänga på låset när nästa bok släpps.

Boktipsets estimerade betyg var 4.5. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Svarthuset: Lotten, Annika och Romeo and Juliet.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.