Kommande böcker december 2024

Det brukar inte släppas så mycket nytt i december och i år är inget undantag. Endast två hittade jag.

Den högra handen av Peter Mohlin & Peter Nyström
Genre: Kriminalroman
Serie: John Adderley (4)
Antal sidor: 449
Utgivningsdatum: 2024-12-05
Förlag: Norstedts

Från Bokus
En kvinna utsätts för en våldtäkt och försvinner sedan spårlöst. Kvar på hennes hotellrum finns ett par herrhandskar. En teknisk undersökning visar att de burits av den ökända Ulvsbymördaren, en man som hållit sig gömd i åtta år efter att ha huggit ihjäl sin mamma.

John Adderley och kollegorna på länskrim i Karlstad drar genast igång en utredning. Alla resurser sätts in för att hitta Ulvsbymördaren och den försvunna kvinnan. Jakten leder John in i en framgångsrik familj som blivit förmögen på att bygga bostäder. Men bakom kulisserna håller allt på att falla samman och hemligheter tvingas fram i ljuset.

Fjärde delen i en serie som jag ännu inte har upptäckt, egentligen. Lyssnade på författarna (eller bara en av dem, faktiskt, i våras på Skånska deckarmässan och blev riktigt nyfiken.

---

Mörkrets grotta av Kate Rhodes
Genre: Kriminalroman
Serie: Ben Kitto (2)
Antal sidor: 363
Utgivningsdatum: 2024-12-05
Förlag: Printz Publishing

Från Bokus
Kriminalkommissarie Ben Kitto har nu blivit polischef på Scillyöarna utanför Cornwall. Men medan öns stränder flockas av sommarturister känner Ben att han börjar sakna spänningen och stressen på polisstationen i London där han tidigare jobbade.

När en kropp hittas i en av öns grottor inser han dock att mord inte är något som bara sker i storstäder. Och ön Tresco visar sig snart bära på hemligheter lika mörka och ogenomträngliga som vattnet som omger den ...

En serie som jag tydligen har missat, men den låter som att den kan vara bra.

Läsplanering december 2024

December närmar sig med stormsteg och jag går, nästan, all in på julen. Det blir sex stycken planerade böcker och det låter kanske mycket, men de flesta är väldigt tunna. Dessutom så är jag ju faktiskt ledig över alla helgerna. Vilket, i och för sig, i de flesta fall betyder att jag läser mindre, men jag tror att det här ska gå bra.

• Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty. Boktolva. Hyllvärmare.
• En oönskad julklapp av Sara Molin. Hyllvärmare.
• Polcirkeln av Liza Marklund. Hyllvärmare.
• Snöfall över strandcaféet av Lucy Diamond.
• Mord och ingen julefrid av Arne Dahl, Amanda Hellberg, Camilla Läckberg m fl.
• Julen är kommen av Annika Devert & Jessika Devert.

Hett i hyllan #485

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Då förflyttar vi oss till slutet av mars 2022.

Lelo av Markus Grönholm kom som en överraskning från förlaget.

Det är oklart för mig om jag missade eller helt enkelt inte tog med denna när jag gick igenom intressant boksläpp för den här månaden. Jag har för mig att jag inte kände igen den. En debut är det och det är ju alltid intressant. Om jag ska döma efter beskrivningen så verkar det inte vara tänkt att bli en serie. När jag lite snabbt kollar vad den har för betyg på Goodreads så kan jag väl egentligen inte påstå att den lockar. Men jag vet ju att de där betygen egentligen inte betyder något för vad man själv kommer att tycka om en bok.

Så här står det på baksidan:

Ett dygn efter att tolvåriga Lena Karlsmark sagt hej då till kompisarna i stallet har hon fortfarande inte kommit hem. Cykeln har hittats övergiven vid en vägren. Erik Eriksson, som leder spaningsarbetet vid Enköpingspolisen, misstänker att hon utsatts för brott. En välkänd pedofil har uppehållit sig vid stallet.

När Erik kopplas bort från fallet och diagnosticeras med hjärncancer kan han ändå inte släppa utredningen. Tiden är nu knapp i dubbel bemärkelse: Erik har själv bara några månader kvar att leva - och för varje timme minskar chansen att hitta flickan vid liv.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Nattens öga av Cilla Börjlind & Rolf Börjlind

Författare: Cilla Börjlind & Rolf Börjlind
Titel: Nattens öga
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 341
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Rönning & Stilton 8
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2023 (min) 2023
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 november 2024




Första meningen: Boris satt stilla vid den sammetslena väggen, han var helt klädd i svart, intill stolen stod en skinande metallhink.

Baksidetext
När Olivia Rönning och Lisa Hedqvist intervjuar ukrainska flyktingar för att dokumentera övergrepp längs flyktvägen får de två poliserna höra talas om ett internationellt nätverk som organiserar människohandel. Vem är det som ligger bakom det?

Tom Stiltons partner Luna börjar misstänka att han haft del i ett spektakulärt dödsfall, men han tycks inte ha känt dåligt samvete för det. När polisen kommer för att förhöra honom ställs allt på sin spets. Kan hon alls älska en sådan man?

En man störtar ner från ett tak i centrala Stockholm efter att ha jagats av två män. Mannen går inte att identifiera. Vem är han och vem jagade honom?

Abbas, Toms och Olivias vän, får oväntat besök av sin mamma som han inte sett sedan han var barn – ett omskakande möte. Varför har hon sökt upp honom?

Allt har att göra med en lyxjakt på franska rivieran och en ovärderlig dyrgrip – ett försvunnet Fabergéägg som heter Nattens öga.

Min kommentar
En serie som man nog måste säga hör till mina favoriter är den om Rönning och Stilton. Jag tyckte det var dags att bli i fas i den så jag tog med åttonde delen, Nattens öga, i min Finish That Series-utmaning i år. Det har nästan blivit lite av en tradition nu, att när jag läser ikapp en serie så släpps det ytterligare en del. Så även den här gången, men det dröjer till slutet av maj nästa år innan den nionde delen kommer.

Det har gått ungefär 1,5 år sedan jag läste förra boken och precis som vanligt så hade jag glömt detaljerna. Då är det guld värt när de förklarande och förtydligande tillbakablickarna är på exakt rätt nivå. Både vad gäller mängd och detalj.

I förra boken saknade jag Tom och Abbas lite, de har båda större roller här. Det är bra för jag tycker om dem. Vi får veta lite mer om Abbas gåtfulla förflutna och så var det ju det där med Toms mörka hemlighet (som man ju känner till om man har läst de tidigare böckerna). Först tänkte jag att Lunas reaktion var gräsligt överdriven, men det är den ju faktiskt inte. Jag har svårt att ens börja fundera på den problematiken. Moral är jobbiga saker och en tvåfilig väg. Den ska ju inte bara funka åt ena hållet.

De återkommande karaktärerna blir mer och mer som vanliga människor. Jag gillar att det som, i de första böckerna, gjorde dem konstiga och för mycket (i andras ögon "intressanta") har nötts bort. De blir mer trovärdiga, lättare att relatera till och lättare att tycka om.

En del av kriminalhistoriernas uppdrag är ju, sedan Sjöwall & Wahlöös tid, att vara samhällskritiska och att ta upp aktuella händelser. Det tycker jag att även Börjlinds lyckas bra med. Den här historien är väldigt aktuell och jag blir så otroligt ledsen när jag läser om kriget i Ukraina och de öden som har blivit följden av det. Jag kan helt enkelt inte förstå hur man är funtad om man kan göra så mot andra människor. Världen är full av vidriga människor, som faktiskt har förverkat sitt existensberättigande. Här får några ett helt underbart och passande slut.

Något som ofelbart alltid gör mig irriterad och outsägligt trött är reaktioner av Mårtens sort. Det är som att alla, som inte tycker som Mårten, har fel och att demokrati bara gäller de som tycker likadant. Nu är det inte så demokrati fungerar och dessutom så är han helt fel ute. Det var många år sedan människorna slutade behandla varandra med respekt och värdighet. Det Sverige som Mårten refererar till försvann för över tjugo år sedan. Långt innan den, så kallade, bruna gasen svept in. Visst har det med orsak och verkan att göra, men han har helt fel på ordningen.

Nattens öga är en av de bättre i serien, tycker jag. Den är spännande, men inte direkt oviss. Vilket ju inte är nödvändigt, om allt görs på rätt sätt. Som här. Den känns också mindre spretig än vad böckerna brukar vara, det finns inga egentliga sidohistorier. Förutom de sedvanliga privatlivstrådarna då, men även de är på en lagom nivå.

Avdelningen för olika funderingar:
Jag funderade länge på det här med att de hade problem att få fram Jaceks efternamn. Det framkom aldrig om de ens kollade vem som hyrde lägenheten där han fanns. Eller vilket namn som stod för beställningarna till Foodora. Om inte jag är helt fel ute så måste man betala med kort då.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,89 i genomsnitt (beräknat på 942 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Nattens öga: Läsvärd eller inte

Tisdagstrion: Ljus på omslaget

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Ljus på omslaget

Ljus kan ju vara så många olika saker ... Min tanke var att jag ville ha "riktiga" ljus, alltså stearinljus. Typ. Jag insåg att det nog skulle bli svårt, eftersom jag inte kunde komma på ett enda omslag som hade det. Alltså tänkte jag ut en plan B. Som jag inte behövde 😁

1. Lånat silver och krossat glas av Ewa Klingberg är andra delen i Huskvarnaserien. En serie på tema, kan man säga, inte människor. Jag har länge tänkt att jag skulle läsa vidare i serien, men det har jag inte gjort än.

2. God jul av Jonas Karlsson var ju självskriven när jag fick syn på omslaget. En fantastiskt rolig bok om hur det kan gå till när man gör helt fel.

3. När månen skiner av Dean Koontz läste jag för nästan tjugo år sedan så jag kan inte påstå att jag minns den, men jag har gett den en fyra i betyg. Och omslaget passar ju.

TV-serie: Tunna blå linjen #3 (2024)

Titel: Tunna blå linjen
Originaltitel: Tunna blå linjen
Genre: Drama
Skapad av: Cilla Jackert
TV-bolag: Anagram Film
Skådespelare: Amanda Jansson, Oscar Töringe, Per Larsson, Charlotta Björck, Mustafa Al-Mashhadani
Premiär: 2024-09-27
Produktionsland: Sverige
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 58 min
Såg den på SVT Play november 2024





Handling
Det är deppigt och tröstlöst, droger och social misär, kvinnomisshandel och våldtäkter, självmord, överdoser och skolsprängningar och förnedringsrån. Missbrukare, fotbollshuliganer och barn som far illa. Och barn och unga som själva är kriminella eller på god väg att bli.

Ett samhälle och en stad i fritt fall, där eländet och respektlösheten och folk som filmar med sina mobiltelefoner är överallt, och poliser förväntas vara allt från tuffa brottsbekämpare till pedagogiska lekledare.

Och det är bara på jobbet.

Hemma är det inte heller så lätt.

Min kommentar
Tunna blå linjen, tredje och sista säsongen (sägs det vara i alla fall) var ju ett måste ett se. Eftersom jag inte gillar att se ett avsnitt i veckan så gjorde vi det taktiska valet att vänta tills alla avsnitt var ute.

När säsongen börjar så verkar det ha gått ett bra tag sedan slutet av förra. Det har hänt mycket i polisernas privatliv. Av någon anledning så hade jag glömt hur hemskt det var att titta på den här serien. Det är otroligt jobbigt och mentalt utmattande. För mig är det helt omöjligt att se mer än ett avsnitt per dag, på grund av att det är så nattsvart och deprimerande. Allt förstärks av att det är filmat som en dokumentär, med ganska kornig bild och ryckig kamera.

Jag blir så vansinnigt upprörd och ledsen över hur respektlöst folk beter sig. Hur mycket resurser som måste läggas på att ta hand om idioter. Folk och pengar som hade behövts för annat. För att göra det än värre så måste de inte bara ta hand om andras skit, de har ju också egna problem att fajtas med. Som inte heller är några struntsaker. Det är helt obegripligt att poliser orkar med allt.

Här finns inga enkla lösningar, vilket serien gör fullständigt klart. Här finns inget dömande, inga pekpinnar. Den visar bara verkligheten, sådan den nu är. I min hjärna blir det total system overload och jag har ingen aning om vad jag ska känna och tänka.

Sista avsnittet blir inte en favorit för mig. Åtminstone inte slutet. Visst, jag förstår att livet går vidare, men här blev det bara för mycket och kontrasten blev för stor. Ena sekunden var allt svartare än svart, i nästa var allt ljust och glatt. Värre än den värsta romantiska komedin.

Tredje säsongen av Tunna blå linjen är, tack och lov, tillbaka till det den var i första säsongen. Det är helt omöjligt att inte bli berörd. Att inte fundera på hur vi kom hit och vart vi är på väg.



På Trakt.tv har serien 3,7 i genomsnitt (beräknat på 81 betyg).
På IMDb har serien 8,0 i genomsnitt (beräknat på 5,9k betyg).
Jag ger den 5,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: The creator (2023)

Titel: The creator
Originaltitel: The creator
Genre: Science fiction
Regissör: Garteh Edwards
Manus: Chris Weitz
Skådespelare: John David Washington, Madeleine Yuna Voyles, Gemma Chan, Allison Janney, Ken Watanabe
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA
Längd: 136 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 25 oktober 2024




Handling
Under ett framtida krig mellan människor och AI, rekryteras Joshua, en hårdför före detta Special Forces som sörjer sin frus försvinnande, för att hitta och döda Skaparen, den svårfångade arkitekten bakom avancerad AI som har utvecklat ett mystiskt vapen med kraften att avsluta kriget - och mänskligheten själv.

Min kommentar
Ibland känns det jobbigare än det brukar att försöka hitta fredagsfilmen och jag hade väl i det närmaste gett upp när jag kom till Disney+ och hittade The creator, som har legat på vår lista ganska länge nu. En episk science fiction låter ju lovande. Men jag blev lite skeptisk när den fullständiga genren var sci-fi-actionthriller ... Mer är inte alltid bäst, men det fick bli den ändå.

Den enda tanke filmen egentligen skapar hos mig är att jag är så otroligt tacksam för att mina programmeringsfel inte kan orsaka en sprängning av Los Angeles (eller valfri annan storstad). Jag är också ganska övertygad om att jag hade haft svårt att, om jag hade lyckats med detta konststycke, rycka på axlarna och säga "men det var ju bara en bugg, det var inte meningen". Och dessutom se förorättad ut.

Filmen börjar bra, men sedan vet jag inte riktigt vad den vill. Det känns som att den vill berätta en historia lika storslagen som miljöerna, men manuset fixar inte det på långa vägar. För mig blir det som att den romantiserar allt som har med AI att göra. Det är dock en storslagen film med riktigt snygga miljöer. Och de där sanslöst härliga stridsvagnarna. Var de typ 5.0?

Under den snygga ytan så finns det tyvärr inte så mycket substans. Det här borde ha känts annorlunda, nyskapande och fräscht, men det blev bra konstigt. Man kan inte kalla något icke biologiskt för evolution (enligt SAOL: levande organismers förändring över lång tid). Det är ju som att kalla en dator eller en bil, eller en brödrost för evolution.

Det är så mycket som är ologiskt här och faktiskt även rent felaktigt. Framför allt så är filmen väldigt mycket för lång med sina dryga två timmar. Stundtals blir jag faktiskt lite uttråkad. Engagerad blir jag definitivt inte, men jag blir underhållen i alla fall.

Om The creator opartiskt ville skildra människa kontra AI så misslyckas den kapitalt. Den skapar ingen som helst eftertanke hos mig. Snarare blir jag mest irriterad över att det känns som propaganda (betald av Musk?). Jag hade hoppats på en smart och reflekterande film, men ack vad jag bedrog mig.


På Letterboxd hade den 3,3 i genomsnitt (beräknat på 358 685 betyg).
På IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 174k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Kärlek och andra mänskliga brister

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Först snöade det i tre dagar (töade och frös på i omgångar, så klart), men det var så vackert med så ovanligt mycket snö. Igår töade det, men solen sken ibland. I dag är det ösregn och 10 plusgrader. Jag önskar att vädret kunde bestämma sig för att det är vinter så vi slipper det här hattandet fram och tillbaka. Om snön bara får ligga så blir ju både väglag och humör mycket bättre.

När jag skulle välja ny bok att läsa så hade jag ännu inte fått den bok jag väntade på och hade hoppats börja med direkt, så det blev i stället Kärlek och andra mänskliga brister av Bethany Clift. Den har en väldigt annorlunda huvudperson och jag känner ett omedelbart släktskap med henne. Precis sådan hade jag blivit, om jag hade gett mig fritt spelrum.

Min smakebit är från sida 150:

"Berätta om dina föräldrar."
    "Jag har inga. Jag är föräldralös."
    Mr Hunter gör en paus.
    "Jag beklagar."
    "Varför det? Du kände dem inte."
    Vi sitter på en bänk i City Square. JaneDoes högkvarter ligger bakom oss. Jag har framgångsrikt lyckats undvika att prata med mr Hunter hela dagen, men till sist kom han ikapp mig och insisterade på att vi skulle inleda den här idiotiska processen. Det är sent på eftermiddagen och iskallt ute. En trist dimma ligger över allt och sveper in oss i ett lager av fukt. Jag känner inte av kylan. Jag har en duffelkappa av god kvalitet, mössa, handskar, halsduk och handskar. Mr Hunter är inte klädd för det här vädret. Han har en tjock röd tröja men hans yllerock är löjligt tunn.

Bok: Viskande skuggor av Jan-Philipp Sendker

Författare: Jan-Philipp Sendker
Titel: Viskande skuggor
Genre: Thriller
Antal sidor: 360
Originalspråk: Tyska
Originaltitel: Das Flüstern der Schatten
Översättare: Lisbet Holst
Serie: Kina-trilogin 1
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2007 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 november 2024




Första meningen: Han var liten.

Baksidetext
Journalisten Paul Leibovitz lever ensam i sitt hus på en liten ö utanför Hongkong. Isoleringen är frivillig, han sörjer sin döde son och vill behålla sina minnen av honom så rena som möjligt. Under en pilgrimsvandring möter han en amerikanska, Elisabeth Owens, vars 30-årige son försvunnit – och i värsta fall mördats – under en affärsresa i Kina. Paul bestämmer sig för att hjälpa Elizabeth att lösa mysteriet. Han kontaktar Zhang, en vän inom säkerhetspolisen, och tillsammans börjar de följa spåren som leder dem allt längre in i Kinas undre värld, en värld som befolkas av människor som inte väjer för någonting.

Min kommentar
Jan-Philipp Sendker är en författare vars böcker har synts precis överallt. Då kan det hända att man blir lite nyfiken. På bokrean 2019 hittade jag Viskande skuggor, som jag snabbt kollade upp och eftersom den är första delen i den serie som inte är kärleksromaner så slog jag snabbt till. I år tyckte jag att den har stått och väntat länge nog så jag tog med den i min Boktolva.

Det var lite oklart för mig när boken utspelar sig så jag kände att jag var tvungen att kolla upp det, med hjälp av de olika ledtrådar som fanns. Till exempel att det har gått 35-40 år sedan kulturrevolutionen, som enligt Google började 1966 och höll på i tio år. Huvudpersonen Paul hade bott i Hongkong i ungefär trettio år och kom dit 1975. Alltså borde boken utspela sig runt 2005. Det kändes rimligt.

Miljön är ju extremt spännande. Mest Hongkong med omnejd och även mycket Kina. Jag visste nog inte att det är så stor skillnad mellan dem. Jag hade lite svårt att förstå alla färjor mellan olika ställen, men när jag tittar på kartan så förstår jag. Om jag hade känt till området så skulle jag nog ha gillat att man får vandra på gatorna tillsammans med Paul.

Karaktärerna är inte speciellt många, snarare väldigt få. Jag gillar Paul och kan lätt relatera till det här med att mycket folk dränerar honom på energi. Hans andra påfund, att vältra sig i sorg och självömkan, förstår jag inte. Framför allt så är allt det väldigt utdraget. Men alla sörjer vi ju på olika sätt.

Ibland är det lite oklart när och hur saker händer. Vid ett tillfälle så följde Christine med Paul på färjan, men i nästa steg så är hon plötsligt inte med längre. Vart tog hon vägen? Medan jag läser så kan jag inte låta bli att tänka att det finns en anledning till att vanliga människor inte ska ägna sig åt detektivarbete. Herregud, hur dumt kan man bete sig?

Allt är så motsägelsefullt och då menar jag inte bara krocken mellan öst och väst. Ett hotell beskrivs, till exempel, som ett av stans bästa, men rummet Paul får är osannolikt sunkigt. Jag har aldrig bott i ett så sunkigt rum och jag har aldrig bott på ett hotell som ansetts som ett av stans bästa. Dessutom så knackar en läderklädd prostituerad på, klockan fyra på morgonen, och frågar om han vill ha "rumsbetjäning". Och så serverar de kall äggröra till frukost.

Deckarmässigt så är boken inte speciellt bra. Kanske borde författaren inte skriva i den genren. Eller kanske mer att de inte borde kallas för det. Anledningen till att Paul överhuvudtaget blir inblandad i detta är så oerhört krystad. Inte ber man väl första bästa landsman om hjälp med ett rent polisärende. Man går väl till ambassaden. Det är inte heller en smickrande bok för kineser, känner jag. Man får veta väldigt mycket (ibland för mycket). En hel del känner jag till, efter att ha haft flera kinesiska kollegor. En hel del var nytt för mig. Jag tycker det är intressant att se lite av Kina genom en västerlännings ögon. Ofta tycker jag att det är bättre så. Då får man den osminkade versionen.

Viskande skuggor är mest av allt en berättelse om Kina och, tyvärr, minst av allt en thriller. Särskilt spännande blir det aldrig, det är mest väldigt långrandigt och utdraget. Tempot är väldigt långsamt och tonen är nästan lite vemodig. Det som gör den lite bättre, men som inte alls har med genren att göra, är inblicken i både det historiska och moderna Kina.

På Goodreads hade den 3,67 i genomsnitt (beräknat på 2 106 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Viskande skuggor: Bokstunder, Bokdamen och Deckarhuset

Fullbordad utmaning 2024:2

I några år nu har jag insett att det här med att jag är beroende av serier är ett problem. Jag vet inte hur många jag följer och de har en tendens att inte bli färdiglästa. Trots att jag faktiskt gillar dem. Det kommer ju hela tiden nya serier... Alltså gör man en avsluta-serier utmaning!

I år var det faktiskt 10-årsjubileum för den här utmaningen och kanske borde man kunna tro att serierna börjar ta slut. Så är det inte. Det enda som har påverkats är egentligen antalet olästa i varje serie. Numera är det bara enstaka böcker, eftersom många serier har förekommit i den här utmaningen mer än en gång. Väldigt ofta kommer det en ny del när jag äntligen är i fas, så det är lite av en evighetsmaskin. Arton böcker verkar vara det optimala antalet, åtminstone ett tag till tror jag. Dessa arton böcker är fördelade på elva serier.

Böckerna jag läst är
Amanda Paller av Anna Karolina
#4. Mullvaden

Rönning & Stilton av Cilla Börjlind & Rolf Börjlind
#8. Nattens öga

Sam Berger & Molly Blom av Arne Dahl
#2. Inland
#3. Mittvatten
#4. Friheten
#5. Islossning

Crimson Lake av Candice Fox
#2. Redemption Point

Slough House av Mick Herron
#2. Döda lejon

Anna Fekete av Kati Hiekkapelto
#2. De försvarslösa

Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt
#8. Skulden man bär

Adam Fawley av Cara Hunter
#3. Ingen utväg
#4. All denna vrede
#5. Hela sanningen
#6. Mörkare än döden

Platserna av John Ajvide Lindqvist
#2. Rörelsen
#3. X - den sista platsen

Harry Hole av Jo Nesbø
#13. Blodmåne

Gunnar Barbarotti av Håkan Nesser
#8. Det kom ett brev från München

Drygt 83%, femton stycken, har fått en fyra eller högre i betyg i betyg, vilket är smått fantastiskt, men det är väldigt bra serier jag följer. Genomsnittet blir 3,91, som är en stor förbättring jämfört med tidigare år då det legat på knappt 3,8. Riktigt, riktigt bra!

Det här är definitivt en utmaning som passar mig riktigt bra och jag ska helt klart fortsätta med den. Ända tills alla serier tar slut. Vilka böcker som får vara med nästa år är faktiskt redan bestämt och det blir arton stycken även 2025, men då fördelade på fjorton serier. En av årets återkommer faktiskt nästa år.

Hett i hyllan #484

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi tar ett litet kliv till början av mars 2022.

I dina händer av Malin Persson Giolito var hett efterlängtad när den kom.

Nu, mer än två och ett halvt år senare, kan jag bara säga "Oj". Det trodde jag väl egentligen aldrig att den skulle hamna här. Jag var ju så sugen på att läsa den att jag köpte den själv, i stället för att önska mig den när jag fyllde år. Jag ser att den faktiskt skulle kunna platsa i en Vi möts igen-utmaning, men nästa år blir det något som liknar ett tema och då är den inte riktigt kvalificerad. Men det finns fler framtida teman där. Eller så bara läser jag den.

Så här står det på baksidan:

Redan någon timme efter larmsamtalet hämtas 14-åriga Dogge till förhör. Jämnåriga Billy är skjuten på lekplatsen där de brukade hänga som små, och Dogge höll i vapnet.

Den engagerade lokalpolisen, de ensamstående mammorna, ägaren av livsmedelsbutiken på torget – ingen är skonad i ett samhälle där gängvåldet tar över och barn dödar barn. Och vem tar ansvar för att det aldrig händer igen?

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Gravglänta av Mattias Edvardsson

Författare: Mattias Edvardsson
Titel: Gravglänta
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 331
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Brottsplats Söderslätt 1
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2024 (min) 2024
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 oktober 2024




Första meningen: Från hänggungan bredvid den blommande häggen hade Lola Falk fri utsikt över det böljande backlandskapet på andra sidan Grönbyvägen.

Baksidetext
En sen eftermiddag i maj 1989 försvinner åttaåriga Robin spårlöst när han leker kurragömma i skogen. Hans lekkamrater pekar snabbt ut en förövare, men den unga polisassistenten Gunni Hilding, som kastats in i utredningen av en tillfällighet, misstänker att de är på fel spår.

Fem år senare, under den heta VM-sommaren 1994, blir en turistande pojke bortrövad från campingen i det idylliska Beddingestrand. Gunni ser genast likheter med Robinfallet och hoppas att äntligen kunna avslöja sanningen. Men om hon har rätt innebär det att en mycket farlig man går fri på Söderslätt.

Min kommentar
Egentligen så var Gravglänta planerad som första bok i november, men när det var en vecka kvar av oktober och allt planerat (och lite till) var läst så tänkte jag att jag lika gärna kunde läsa den. För jag har ju verkligen sett fram emot det.

Faktum är att jag känner mig så oerhört tacksam och (nästan löjligt) stolt över att jag "upptäckte" Mattias Edvardsson långt innan alla andra gjorde det. Redan 2013, när jag läste hans första bok, Dit drömmar färdas för att dö. Resten är historia, kan man väl säga, och sedan dess slukar jag allt han skriver. Jag är så glad för att jag tackade ja till det där recensionsexemplaret, när den då okände författaren från Lund hörde av sig.

Jag är så svag för de skånska ord som dyker upp med jämna mellanrum. Ord som var helt okända för mig när jag flyttade till Skåne, men som nu är en så naturlig del i språket (det förstådda, inte talade). Även de tidsmarkörer som används lagom mycket gör mig glad (och nostalgisk). 1989 var ett bra år för mig och vem minns inte sommaren 1994 med ett lyckligt leende. Tidsmarkörerna kommer dessutom in helt naturligt. Som när någon tittar på TV eller lyssnar på radio.

Fokus här ligger på människorna. Vad det gör med de som på något sätt påverkas av ett brott. Visst är det en mördare som ska fångas, men förövaren är inte viktig. Inte hur eller varför. De viktiga är alla andra, som på olika sätt är offer. Jag får väldigt kraftiga vibbar av Kevinfallet och det är helt omöjligt att låta bli att fundera över hur många som sitter inspärrade (eller får sina liv förstörda) som har fallit offer för en sådan här psykolog. Inte ens jag ställer ledande frågor, när jag vill ha ett opåverkat svar. Och för varje oskyldig så springer det runt en mördare ute i det fria.

Allt sammantaget så är detta en smart historia. Inte spännande som i nagelbitare, utan mer för att man vill veta hur det ska gå för alla de här människorna. Som är helt vanliga. De är inte vridna ett extra varv för att bli "intressanta". Personligen tycker jag att verklighetstrogna karaktärer är betydligt mer intressanta än de tillskruvade.

Gunni är en bra huvudperson. Hon har en intressant bakgrund, som vi får veta mer om allteftersom. Hon har lämnat Jehovas vittnen, hela sin familj, och plågas av tvivel, ensamhet och känslan att inte höra till något större. Med tanke på cliffhangern i slutet så är det henne vi ska följa i de efterföljande böckerna. Det hoppas jag i alla fall.

Gravglänta är en mycket lovande första del i det som ska bli serien Brottsplats Söderslätt. Jag tror inte att jag vet någon annan författare som kan skriva som han (i så fall är det inte speciellt många). Vissa författare klappar hjärtat lite extra för och Mattias är en av dem. Egentligen är detta (precis som alla hans andra böcker) mindre deckare än relationsdrama. Det är vackert, berörande och inkännande.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,63 i genomsnitt (beräknat på 218 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Gravglänta: Lottens bokblogg, enligt O och och dagarna går

Tisdagstrion: Domstolar och rättsväsende

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Domstolar och rättsväsende

En liten, liten stund funderade jag på att välja tre böcker av John Grisham och så hade det varit klart. Men så gör man väl inte ...

1. Bekännelsen av John Grisham är en riktig blodtryckshöjare. Rättvisa som politik och annat obegripligt. Handlar om en man som sitter och väntar på att hans dödsdom ska exekveras.

2. Solstorm av Åsa Larsson måste ju vara med i en sådan här trio. Detta är första delen om Rebecka Martinsson, åklagare i Kiruna.

3. Smuts av Katarina Wennstam är första delen i serien om åklagaren Madeleine Edwards. Handlar om Jonas, vars karriär pekar rakt uppåt när han ska kommentera en traffickingrättegång på TV. Men kanske har han själv en del skelett i garderoben.

Film: Wolfs (2024)

Titel: Wolfs
Originaltitel: Wolfs
Genre: Actionkomedi
Regissör: Jon Watts
Manus: Jon Watts
Skådespelare: George Clooney, Brad Pitt, Austin Abrams, Amy Ryan, Poorna Jagannathan
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: Storbritannien, USA
Längd: 108 min
Serie: -
Såg den på Netflix 18 oktober 2024





Handling
En professionell fixare blir lejd för att sopa igen spåren efter en högt uppsatt kvinna hamnat i en problematisk situation. Men när en andra fixare dyker oväntat upp och de två “ensamma vargarna” tvingas arbeta tillsammans, hamnar deras natt utom all kontroll på sätt som ingen av dem hade förväntat sig.

Min kommentar
Det hade inte undgått mig att två av mina favoritskådisar är med i en ny film. Inte heller hade det undgått mig att kritikerna inte var så nådiga. När jag kollade upp filmen lite närmare så har den inte så dåligt betyg på filmsajterna. Inte speciellt många har egentligen bättre. Alltså fick det bli Wolfs.

Detta är en smårolig, småmysig, småcharmig film. Några av de roligaste scenerna är när de driver med sin ålder. Jag villar verkligen det. Det knakar lite överallt och de orkar inte riktigt med. De är ju ändå över 60 båda två, men de ser oförskämt bra ut. Fortfarande.

Clooney och Pitt är en underbar duo, där Austin Abrams gör entré och tillför en hel del färg. Det är en riktigt bra kemi i den trion. Men det räcker liksom inte. Ibland blir det på gränsen till hysteriskt (aldrig över) och ganska rörigt blir det också. Handlingen känns lite krystad. Framför allt lite tunn.

Dialogen, det som egentligen gör filmen, är rapp och kvick. Humorn ligger på en bra och angenäm nivå. Det finns några saker som jag inte vet om de är plot holes, eller om jag bara inte hann med. Vid speciellt ett tillfälle gick det undan ordentligt, men tempot är högt hela tiden.

Wolfs är väldigt stabil underhållning och helt klart sevärd, men trots att jag mycket väl kan tänka mig att se den igen så får den bara 3,5 i betyg. Slutar den med ett upplägg för en fortsättning? Kanske. Kommer jag i så fall att se den? Tveklöst ja.


På Letterboxd hade den 3,1 i genomsnitt (beräknat på 68 423 betyg).
På IMDb hade den 6,5 i genomsnitt (beräknat på 42k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Det kom ett brev från München

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Efter förra helgens äventyr så var energinivån i botten redan när den nya veckan startade, men det har gått förhållandevis bra ändå. Men i fredags stupade jag i säng redan klockan nio. Den här helgen har vi inte haft något alls planerat, bara småsysslor hemma, så energin borde fyllas på. Det som håller mig uppe nu är att om lite drygt en månad så kommer jag att vara ledig i nästan tre veckor.

Jag är i sluttampen på Det kom ett brev från München av Håkan Nesser, som är åttonde delen om Barbarotti. Boken är väldigt Nessersk och ordet luguber har förekommit två gånger (detta är alltså bra saker). Förmodligen läser jag ut den i dag och eftersom jag är i slutet på den så är det en hel del avslöjanden där jag befinner mig i boken just nu, så smakebiten kommer från ett tidigare avsnitt.

Min smakebit är från sida 286:

    Leif kastade en blick på Ludvig för att utröna om det möjligen var en planerad överraskning, ett nytt sångarpar eller så, men kunde av broderns förbryllade min dra slutsatsen att så inte var fallet. Spelet upphörde medan alla fyra stod stödda på sina klubbor och väntade på att någon eller några personer skulle dyka upp runt husknuten.
    Det var bara en. En man i trettiofemårsåldern, såvitt Leif kunde bedöma. Han var klädd i jeans, vit skjorta, röd scarf och en sladdrig svart linnekavaj, och det vilade något bekant över honom.
    "Helvete också", sa Louise.

Bok: Hembiträdets hemlighet av Freida McFadden

Författare: Freida McFadden
Titel: Hembiträdets hemlighet
Genre: Thriller
Antal sidor: 280
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The housemaid's secret
Översättare: Svante Skoglund
Serie: Hembiträdet 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2023 (min) 2024
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 oktober 2024




Första meningen: I kväll kommer jag att mördas.

Baksidetext
Millie har svårt att hitta en arbetsgivare som inte ställer för många frågor om hennes förflutna. Mirakulöst nog får hon ett perfekt jobb hos familjen Garrick som går ut på att städa deras påkostade takvåning med utsikt över hela staden och att förbereda exklusiva måltider i ett skinande blankt kök.

Men något känns fel. Millie har aldrig sett en skymt av mrs Garrick och från det låsta gästrummet hörs dämpad gråt. På fruns nattlinnen som lämnats i tvätten upptäcker Millie blodfläckar, och hon bestämmer sig för att knacka på. Men när dörren till gästrummet öppnas möts hon av en syn som förändrar allt.

Millie ställs inför ett dilemma. Hur ska hon kunna skydda mrs Garrick utan att röja sina egna hemligheter? Och hur långt är Millie beredd att gå för att Douglas Garrick ska få betala för det han gjort?

Min kommentar
I somras läste jag första delen i den här serien och då upptäckte jag att andra delen skulle komma redan i höst. Även om jag inte riktigt kunde greppa vad en fortsättning (det ska tydligen bli en trilogi) skulle kunna tillföra här så blev jag riktigt taggad. När Hembiträdets hemlighet dök upp som en överraskning från förlaget så hamnade den direkt i den prioriterade hyllan. Redan en månad senare så läste jag den.

Om man har läst (och gillat) första delen så kan man nog förstå varför jag var så sugen på denna. Trots det lite oklara om vad den skulle kunna handla om. Man kan egentligen sammanfatta denna lite kort. Det positiva är att den är exakt likadan som första boken. Det negativa är att den är exakt likadan som första boken.

Nackdelen med att skriva en bok med många twister, och sedan fortsätta på temat, är att man som läsare vet om det och är beredd. Eftersom man läser en bok så är det lätt att gissa vad som pågår. Till viss del. Man vet ju liksom vad det inte handlar om i alla fall. Överraskningsmomentet är dessvärre borta. Nu gör det inte speciellt mycket för det är ändå spännande, för jag fick ju inte riktigt ihop allt. Vissa saker stämde inte, tyckte jag, men allt får sin förklaring.

Hon är ju inte direkt någon människokännare, Mille. Vilket jag faktiskt tycker stämmer dåligt med hennes personlighet och tidigare upplevelser. Om något så borde hon ha lärt sig att inte dra förhastade slutsatser. Men hon verkar vara otroligt lätt att manipulera. Hennes snokande stör mig rejält och man kan väl bara hoppas att den personal som är hemma hos en själv ibland inte gör likadant. Jag blir inte lika engagerad i Milles öde den här gången, kanske mest på grund av att hon ältar för mycket. Det blir väldigt samma likadant och ganska tjatigt. Dessutom beter hon sig elakt och hemskt mot Brock. Han har inte på något sätt gjort sig förtjänt av det.

Titeln funderar jag på. Vad var hembiträdets hemlighet? Var det kanske det som man fick veta alldeles i slutet av boken? Jo, nu när jag tänker efter så var det väl den enda hemligheten vi fick veta. Vad gäller motivet så önskar jag att jag kunde säga att det var långsökt, men jag vet bättre än så.

Hembiträdets hemlighet är precis som en thriller ska vara, enligt mig. Tempot är högt och det händer något nästan hela tiden. Dock inte alls av actionsorten utan det som händer händer inne i huvudet. Jag älskar det. Och hur underbart skulle det inte vara att se de här böckerna som film. Tänkte jag. Och kollade upp på IMDb, där jag upptäckte att första filmen är i det som de kallar pre production. Tjoho!

På Goodreads hade den 4,24 i genomsnitt (beräknat på 837 645 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Hembiträdets hemlighet: Jag kan inte hitta någon.

Nytt i hyllan

Ibland blir livet mer än nödvändigt besvärligt för en läsare, som egentligen inte vill köpa så många böcker.

I somras läste jag första delen i den här serien, som redan den ställde till med en del problem (den finns inte som e-bok på Storytel eller bibliotek), men som jag hade köpt på bokrean för några år sedan. När jag tänkte att jag skulle läsa andra delen, Snöfall över strandcaféet, till jul så upptäckte jag att inte heller den finns på Storytel eller bibliotek. Egentligen så vill jag ju inte köpa fler böcker (bara de som jag verkligen, verkligen vill äga, men denna hör inte dit) så det ställde till det en del. Jag tyckte också att nästan 100 kronor var för dyrt för en bok som jag faktiskt inte ville äga. Bara läsa. Ett tag tänkte jag att jag helt enkelt skulle strunta i att läsa den. Jag har dock inte för vana att ge upp så till slut hittade jag den på Bokon. För 52 kronor.

Hett i hyllan #483

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Rent tekniskt så hör inte den här till bokrean, men den är köpt under bokrean i februari 2022.

Jag funderade länge innan jag beställde Felsteg av Maria Adolfsson.

Det här är då den första delen i den nästan löjligt omtalade serien Doggerland. En serie som jag ju då inte har läst, inte ens påbörjat. Egentligen är det helt obegripligt, men jag tror att det mestadels beror på att jag inte fattade vad det var för typ av böcker. Alltså dröjde det flera år innan jag kom mig för att köpa första delen. Jag har så smått börjat fundera på Boktolvan för nästa år och Maria Adolfsson finns med på långa listan, men det ser ut som att det stannar vid det. Den här gången.

Så här står det på baksidan:

Det är morgonen efter oistra, den stora ostronfesten i Doggerland. En kvinna vaknar bakfull på ett hotellrum, i sällskap med fel man. En annan kvinna hittas brutalt ihjälslagen i sitt kök. Kriminalinspektör Karen Eiken Hornby får i uppdrag att leda mordutredningen, som inte underlättas av att hennes arrogante chef varit gift med offret.

Kanske började allt redan i det märkliga kollektivet på sjuttiotalet. Kanske med ett telefonsamtal i våras. Kanske finns sanningen i byskvallret på puben Haren och Kråkan.

Karen inser att hon måste hitta ett alibi åt en av de misstänkta för att själv slippa skylta med sina misstag. Samtidigt växer en vänskap fram mellan henne och offrets dotter.

Karen Eiken Hornby har återvänt till Doggerland för att glömma sitt förflutna med hjälp av arbete, alkohol och män hon inte tycker om. Nu tvingas hon navigera mellan egna och andras felsteg.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: New York-trilogin av Paul Auster

Författare: Paul Auster
Titel: New York-trilogin
Genre: Drama
Antal sidor: 399
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The New York trilogy
Översättare: Ulla Roseen
Serie: -
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 1987 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 oktober 2024




Första meningen: Det var en felringning som var början till alltihop, telefonen som ringde tre gånger mitt i natten och så rösten i andra änden som frågade efter någon som inte var han.

Baksidetext
I första delen, Stad av glas, blir deckarförfattaren Quinn uppringd av någon som söker detektiven Paul Auster. Plötsligt finner han sig indragen i ett mysterium mer intrikat än något han själv kunnat tänka ut. I den efterföljande Vålnader vill White att Blue ska skugga Black och hålla honom under uppsikt så länge det blir nödvändigt. Från en lägenhet på andra sidan gatan kan Blue se hur Black sitter och skriver. Trilogin avslutas med Det låsta rummet. Fanshawe var berättarens vän under skoltiden men sedan förlorade de kontakten. Så kommer oväntat ett brev från Fanshawes hustru, som skriver att hennes man är försvunnen.

Min kommentar
För över tio år sedan läste jag en bok av Paul Auster, som inte alls passade mig. Eftersom så många verkar gilla hans böcker så tänkte jag att jag kanske borde ge honom ännu en chans (ibland har jag ju fel) och köpte New York-trilogin för många år sedan. När jag satte ihop min Vi möts igen-utmaning för i år så tyckte jag att han kunde platsa där.

I stort sett så är detta tre berättelser, men det är samma historia. Låter det märkligt? Bra. För det är boken också. Jag vet inte om man i det här sammanhanget kan tala om lösa trådar. Hela trilogin är en enda lång lös tråd. Det är oundvikligt att fundera över om han själv visste vad allt handlade om, hur allt hängde ihop. Jag känner mig ytterst skeptisk. Det är en fascinerande historia (eller tre, då), men den försvinner i bruset. Så otroligt många ord för att beskriva ... ingenting.

Vad boken handlar om är oklart. För det mesta är texten otaliga utvikningar och utbroderingar. Det är egentligen mer av det än handling. I stort sett är det en massa ovidkommande babbel. Jag har väldigt svårt för omständliga människor även i verkligheten. De bara slösar med min tid och energi.

För mig känns Paul Austers böcker lite som kejsarens nya kläder. Obegripligt och märkligt betyder inte per automatik bra. Detta är ganska tråkig läsning, men det händer att det glimrar till. Dock kan jag inte förmå mig själv att känna minsta engagemang. Ibland vet jag inte om han är medvetet rolig, men oavsett det så blir det lite småroligt vid vissa tillfällen. Speciellt när en läsares tyckande om en annan bok, Walden, tycks beskriva även New York-trilogin:

Thoreus ord tråkar ut honom och han har svårt att koncentrera sig. Hela kapitel passerar och efteråt inser han att han inte fått ut ett enda dugg av dem. ... Blue trodde att han skulle få en berättelse, men detta är i stället rena pladdret, ett ändlöst orerande om ingenting alls. (s 213).

Ibland gillar jag mystiskt och obegripligt, men här saknas någon typ av mening. Jag förstår inte alls varför karaktärerna känner och handlar som de gör. Det måste vara väldigt jobbigt att vara den här typen av människa. Största delen av texten är bara transportsträckor. Kontentan av det hela hade kunnat rymmas på ett A4-ark. Detta hade kunnat vara skrivet av någon som har rökat på. Rejält. Är det något jag inte gillar och inte sysslar med, inte heller i det verkliga livet, så är det fruktlösa gissningar och spekulationer.

New York-trilogin är som en experimentell övning i meta. Jag kan bara konstatera att han har en berättarstil som är så långt ifrån mig som man kan komma. Själv är jag ingen sökande person, snarare tvärtom (om pragmatisk är motsatsen). Förmodligen måste man vara det för att uppskatta detta. Nu har han fått två chanser, den gode Auster, och det blir inga fler.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,87 i genomsnitt (beräknat på 79 418 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om New York-trilogin: och dagarna går, Mösstanten och Bokblomma

Tisdagstrion: Fåglar på omslaget

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Fåglar på omslaget

Det här temat tänkte jag skulle bli svårt. Jag kom bara på en enda bok. När jag började gå igenom omslagen så hittade jag dock massor. Och så blev det svårt av en helt annan anledning. Dessa tre slutade det med.

1. Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami hade jag med i min Boktolva 2013 och jag var ganska orolig inför läsningen. Den är väldigt tjock och mina tidigare möten med asiatisk litteratur/film hade inte gått så bra. Men denna är väldigt bra. Märklig. Men bra.

2. Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyce är faktiskt ännu en bok som jag helt otippat tyckte riktigt mycket om. Även detta en Boktolva, fast 2015. Harold Fry ska bara gå och posta ett brev till en cancersjuk vän, men det slutar med en odyssé genom hela England.

3. Stark av Stephen King handlar om en författare, ett av King favoritteman tror jag. Denna skriver böcker under eget namn, som tyvärr inte säljer så bra, och andra böcker under pseudonym, som är väldigt populära. Han bestämmer sig för att ta död på sin pseudonym, men det går inte riktigt som han har tänkt sig.

TV-serie: Only murders in the building #4 (2024)

Titel: Only murders in the building
Originaltitel: Only murders in the building
Genre: Crime
Skapad av: John Hoffman, Steve Martin
TV-bolag: hulu
Skådespelare: Steve Martin, Martin Short, Selena Gomez, Eugene Levy, Eva Longoria
Premiär: 2024-08-27
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 40 min
Såg den på Disney+ september-november 2024





Handling
Traditionsenligt så avslöjade avslutningen på säsong tre vems mord som ska lösas i den fjärde. Men innan trion sugs in i den utredningen så ringer Hollywood. Någon har skrivit ett manus om den populära podden och deras utredningar.

Min kommentar
En av mina favoritserier är Only murders in the building. Den är något av det bästa/roligaste som finns just nu. När jag såg att fjärde säsongen kommit igång så började vi titta nästan direkt. Vilket inte blev så bra för jag glömde kolla om alla avsnitten var ute. Det var de inte. Nu gick det bra ändå, trots att jag ju så klart hann glömma en del.

Serien börjar nu bli så populär att andra kända personer vill vara med. Det tycker jag är kul. Bland annat så dyker självaste Melissa McCarthy upp som Charles syster. Hon är som vanligt lysande. Innan hon börjar spela över. Men hon gör det ändå så bra att det oftast är roligt.

Det bästa med den här serien är kemin mellan de tre huvudpersonerna. Jag bara älskar den. Det finns så mycket kärlek mellan dem. Nästan som syskon. Outsider-gänget i västra tornet är nästan lika kul och jag gillar dem. Hela den här byggnaden verkar vara bebodd av outsiders. Det tycker jag är fint.

I den här säsongen får vi trion gånger två för en annan version av trion gör entré. Det var kul, till att börja med, men det användes nog lite för mycket i min smak. När det blir för mycket buskis så tappar jag intresset lite.

Jag gillar att den här säsongen knyter an lite till den första och jag lärde mig, långt om länge, att man tydligen inte kan känna sig säker i vem som får sätta livet till. Egentligen är det en bra grej. Upplösningen är jag inte så glad i. Det twistades till det ordentligt där.

Fjärde säsongen av Only murders in the building känns förvånansvärt fräsch, fortfarande. Det är nästan lite overkligt att de lyckas hitta nya scenarion som inte känns (alltför) långsökta. Sista avsnittet slutar med det, numera, sedvanliga upplägget för en ny säsong. Det är faktiskt redan klart att det blir en femte.



På Trakt.tv har serien 3,95 i genomsnitt (beräknat på 6,2k betyg).
På IMDb har serien 8,1 i genomsnitt (beräknat på 172k betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Strul (2024)

Titel: Strul
Originaltitel: Strul
Genre: Actionkomedi
Regissör: Jon Holmberg
Manus: Jon Holmberg, Tapio Leopold
Skådespelare: Filip Berg, Amy Deasismont, Eva Melander, Måns Nathanaelson, Sissela Benn
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: Sverige
Längd: 98 min
Serie: -
Såg den på Netflix 11 oktober 2024





Handling
Han är skild, jobbar som säljare på en stor elektronikkedja och ser fram emot varannan vecka när han får umgås med dottern Julia. Plötsligt vänds livet upp och ner. Conny är på fel plats vid fel tidpunkt, blir oskyldigt dömd för mord och hamnar i fängelse. Där träffar han brottslingarna Norinder och Musse som misstar Conny för att vara pilot, yrket för hans ex-frus nya framgångsrika man Tomas. Conny blir en del av flyktplanen då han kommer att flyga "flyktplanet" ...men han behöver också hitta den rätte mördaren.

Min kommentar
Tidigare den här veckan så nämnde sambon Strul och undrade om vi skulle se den. Jag sa ett snabbt och tydligt "Nej!", eftersom originalet Strul är en favorit och jag är så less på alla re-makes som görs. Varför kan inte nutida manusförfattare hitta på något själva? Tänkte jag. Av någon oklar anledning så ändrade jag mig någon dag senare.

Nu, med facit i hand, så förstår jag faktiskt inte varför de valde att kalla detta en re-make överhuvudtaget. Det borde de inte ha gjort. Den är så annorlunda mot originalet att den lätt hade kunnat ses som en ny och annan film. Men ja, jag älskar blänkarna till Björn Skifs. Han gör till och med en cameo.

Början av filmen är riktigt bra och då känner jag mig lugnare. Tyvärr så blir det för tramsigt mot slutet, när de springer runt på hotellet. Där blir det buskisvarning. Utan det så hade jag kanske kunnat ge en fyra i betyg. Det känns som att den ville för mycket, tror jag.

Filip Berg, som jag tydligen har sett i ganska många filmer men inte kände igen, gör en riktigt bra Conny. Jag älskar hans förvirrade nördighet. Amy Deasismont gör det också bra och detta är det första jag ser henne i.

Tempot är högt genom i stort sett hela filmen. Den händer något nästan hela tiden. Ibland blir tempot till och med lite för högt, så det känns forcerat och småjäktigt. Jag gillar att de har moderniserat handlingen och lagt in lite teknikdetaljer. Men vad är det för hörlurar som Conny har? Jag skulle ge nästan vad som helst för hörlurar med så bra noise cancelling.

Strul är nog en ganska dum film, men väldigt underhållande. Den ger en del höga skratt (ja, faktiskt) och en del fniss. Mer behövs egentligen inte. En mycket positiv överraskning. Tänk bara inte för mycket, kuta dig bara tillbaka och åk med.


På Letterboxd hade den 2,8 i genomsnitt (beräknat på 1 998 betyg).
På IMDb hade den 6,2 i genomsnitt (beräknat på 2,4k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig