Bok: Sekten på Dimön av Mariette Lindstein

Författare: Mariette Lindstein
Titel: Sekten på Dimön
Genre: Thriller
Antal sidor: 540
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Via Terra 1
Förlag: Mörkersdottir Förlag
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2016
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 oktober 2023




Första meningen: Hon har legat vaken länge i mörkret.

Baksidetext
På en dimmig och vindpiskad ö utanför Bohusläns kust, har en New Age-rörelse slagit sig ner. Deras karismatiske ledare, Franz Oswald, har utvecklat en lära, ViaTerra, som sägs återställa själslig frid och kroppens naturliga balans. Rörelsen har en magnetisk dragningskraft på kändisar och makthavare i höga positioner. Sofia Bauman, som precis tagit sin universitetsexamen, blir fascinerad av Oswalds lära. Osäker på vad hon vill göra med sitt liv, och charmad av Oswald, antar hon hans jobberbjudande. Snart blir hon dock varse de enorma uppoffringar som engagemanget kräver. Och när sommaren ger vika och höstdimman driver in och slukar ön, börjar hon undra om hon blivit indragen i en sekt. Samtidigt anar hon att det finns en skillnad mellan rörelsens ansikte utåt och Oswalds avsikter, och ju fler stenar hon vänder på, desto mer ångrar hon sitt beslut. Men Oswald styr med järnhand och ett elstängsel har rests runt sektens ägor. Vägen tillbaka till ett normalt liv förvandlas långsamt till en mardröm. För ingen har någonsin lämnat Via Terra.

Min kommentar
Många var de som läste Sekten på Dimön när den kom. Och typ alla verkade vara överens om att den var vansinnigt bra. Själv köpte jag den när den kom i pocket och sedan har den blivit stående. Under åren som gått så har jag läst två andra böcker av Mariette Lindstein och de har varit bra, men denna tog det emot lite att börja läsa. För några år sedan plockade jag i alla fall fram den och ställde den i den prioriterade hyllan. När jag planerade vilka böcker jag skulle läsa i september så tyckte jag att det fick vara nog.

Från början har jag för mig att den här serien skulle bli en trilogi, men nu är det uppe i sju böcker. Något som påverkat min lust att börja läsa. Förmodligen så har min ovilja också haft sin grund i tjocklek, upphaussning och tema. Jag har så otroligt svårt för att tycka att psykopater är intressanta. För mig är de bara skrämmande och läskiga. Och tyvärr alldeles för vanligt förekommande i verkligheten för att jag ska tycka att det är spännande.

När jag började läsa så gav boken ett lite rörigt intryck. Jag tyckte det var oklart om saker hände nu eller om det var en tillbakablick. För att göra det värre så dök det upp kursiva kapitel med en jag-person med jämna mellanrum. Jag tyckte det var solklart vem denna jag var.

Det är fullt möjligt att det kan vara precis så hör, jag har inga egentliga problem att tro på det. Men det blir en aning för mycket, för snabbt. Personligen så tycker jag att en mindre psykopatisk ledare hade funkat mycket bättre. Antagligen vill jag ogärna tro att människor låter sig behandlas så här, utan att reagera. Samtidigt vet jag ju att gränserna för normalt hela tiden flyttas, tills de mest absurda saker verkar fullkomligt normala.

Sektens teser kan man, välvilligt, tolka som livsvisdom. För mig låter de som floskler. Historien tappar egentligen aldrig fart och det blir inte heller vare sig tråkigt eller ointressant, men likväl blir det lite för långt. Det blir en del upprepningar och ibland är det en aning för detaljerat.

Mitt största problem är nog Oswald själv, eller snarare hans helt osannolika karisma som får varenda kvinna på fall. Bara genom en enda blick. Visst kan säkert vissa män ha den effekten på vissa kvinnor, men inte alla. Och då menar jag verkligen alla. Män påverkas dock inte alls. Jag har ännu inte träffat på någon man (eller kvinna) med sådan dragningskraft och har nog svårt att tro att jag är ensam om det, men vem vet.

Jag önskar så att jag kunde hävda att det som händer i Sekten på Dimön aldrig skulle kunna hända i verkligheten. Tyvärr så räcker det ju att bara titta på nyheterna för att bli överbevisad. Världen är full av psykopater och andra vettvillingar. Om serien håller för sju delar återstår att se. Jag har i alla fall de fem första, men kanske skulle jag ha varit nöjd med bara den här första boken.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,70 i genomsnitt (beräknat på 4 355 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Sekten på Dimön: Boktanken, Sladdertackans bokblogg och Som en spegelboll

"Sprickor i jorden" av Mariette Lindstein

Författare: Mariette Lindstein
Titel: Sprickor i jorden
Genre: Thriller
Antal sidor: 494
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Pilgrimsfalkens väktare 2
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 maj 2019




Första meningen: Den sommaren åkte Carl och jag tillbaka till Sverige.

Baksidetext
Tvillingarna Alex och Dani försöker återhämta sig efter att Dani kidnappades av en elitistisk sekt. De lämnar Sverige och flyttar till ett hus vid havet i Kalifornien, USA. Men det visar sig vara svårt att bygga upp ett nytt liv. Dani har fött en son, men traumat från sektens våld har förändrat henne och gjort henne kallare och svårare att nå. Samtidigt förtränger Alex det hemska som har hänt och lider av flashbacks. Mitt i allt detta finns Carl, Alex chef och älskare, som gör allt för att beskydda dem. Men så en dag dyker en mystisk, karismatisk kvinna upp i deras liv. Hon påstår att hon arbetar med välgörenhetsarbete i en fråga som Carl brinner för. Och även Carl förändras.Garantierna för trygghet försvinner. En ny mardröm börjar. Sekten har nämligen ett nytt mål i sikte: Danis nyfödda son.

Min kommentar
För nästan exakt ett år sedan så läste jag första delen i den här serien, min första bok av Mariette Lindstein (nej, jag har inte läst serien om Via Terra, än). Den gav mersmak, skulle man kunna säga. Jag blev därför överlycklig när jag hittade Sprickor i jorden på hallgolvet.

Som vanligt har jag lite problem med att komma ihåg exakt vad som hände i förra boken, men de problemen var faktiskt inte speciellt stora den här gången. Händelserna i Vit krypta var ganska förankrade i mitt minne, märkte jag. Jag behövde bara små puffar i rätt riktning så var allt tillbaka.

I Sprickor i jorden befinner vi oss både i Sverige och USA, närmare bestämt San Francisco. Miljöbeskrivningarna därifrån är fantastiska och jag kan nästan känna solen och dofterna. För att inte tala om jordbävningen. Mariette gör ett jättejobb och lyckas faktiskt nästan sälja in San Francisco och då gillar jag ändå inte storstäder.

Jag vet inte om jag hade för höga förväntningar på den här boken, men jag tycker inte att den är lika spännande som förra delen. Sprickor i jorden är mer obehaglig än spännande. Det är ju inte heller fy skam, men jag tycker det går för långsamt. För mig är det för lite thriller och för mycket relationer och svartsjukedrama, de scenerna gör att jag tappar intresset en aning. Det blir lite som Nora Roberts, fast mycket bättre. Boken hade nog vunnit en del på att vara lite kortare.

Karaktärerna är tydliga och, tror jag, trovärdiga. Jag känner i alla fall att det är fullt möjligt att de här typerna existerar. I Sprickor i jorden tycker jag dock att både Alex och Dani ibland är mer än lovligt naiva (inte bara de, för övrigt), vilket jag inte tycker stämmer med det mesta av deras agerande. Jag tänker då speciellt på Alex och Sanctum. Det känns otroligt att de inte funderade på mobiltäckning och annat. Det gjorde jag. Carl och Alex har jag nog ganska svårt för, jag begriper mig helt enkelt inte på dem. Dani är väl den som känns mest äkta för mig. Något de alla har gemensamt är att de ibland känns överdramatiska, men det kan bero på att det nästan hela tiden blir fysiska reaktioner på känslor; blod som lämnar benen, hår som reser sig, luft som lämnar lungorna... Förmodligen är jag ensam om att störa mig på det, men jag gillar inte att bli påtvingad andras känslomässiga/fysiska reaktioner. De reaktionerna stämmer oftast inte med mina och då blir det fel för mig. Och så stör jag mig lite på de något olyckliga namnvalen, Alex/Axel. Så många gånger som jag inte direkt fattade vem jag läste om.

Det känns otroligt skönt att Mariette har med även kvinnor som är kräk och det är otroligt befriande att heller inte alla män är kräk. Det gör att jag har mycket lättare att ta till mig berättelsen och i mina ögon blir allt mycket mer trovärdigt när det är nyanserat.

Jag önskar så att hela temat var hittepå, men jag tror dessvärre att det knappt är överdrivet. Sekter och fanatiker finns överallt och de försöker alltid manipulera dig. Det här är viktiga böcker, förklädda till underhållning, som fler borde läsa.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,05 i genomsnitt (beräknat på 20 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Sprickor i jorden: Johannas deckarhörna, Bohyllan och Zellys bokhylla.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Vit krypta" av Mariette Lindstein

Författare: Mariette Lindstein
Titel: Vit krypta
Genre: Thriller
Antal sidor: 386
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Forum
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 maj 2018




Första meningen: Mannen med rånarluva smälter samman med skuggorna från träden.

Baksidetext
Alex och Dani är enäggstvillingar och oskiljaktiga sedan deras föräldrar övergivit dem. En midsommarnatt när de är 22 år försvinner Dani spårlöst. Man letar efter henne i flera månader utan att finna minsta ledtråd.

Omgivningen försöker få Alex att glömma det hemska som har inträffat, men hon får ett nervöst sammanbrott och ligger katatonisk på psyket i en hel månad. När hon skrivs ut har hon bara en enda tanke i huvudet: Att hitta Dani.

För att försörja sig medan hon letar efter systern tar Alex anställning på den mytomspunna dejtingfirman Ash & Coal. Det är där hon träffar den framgångsrika och attraktiva psykologen Carl Asher. Snart börjar märkliga saker att hända. Varför känner hon Danis närvaro i ett speciellt rum på firman? Vem är det som lämnar mystiska meddelanden i hennes lägenhet?

Alex misstänker att en ockult sekt har kidnappat Dani, men kan det verkligen stämma? Människor i hennes omgivning börjar ifrågasätta hennes mentala hälsa: inbillar hon sig allt? Plötsligt befinner Alex sig i ett farligt limbo där mycket tyder på att hon står näst på tur.

Min kommentar
Jag har väldigt länge velat läsa något av Mariette Lindstein och har faktiskt de två första delarna i hennes Via Terra-serie olästa i hyllan. Vit krypta hör inte till den serien utan den är fristående alternativt första delen i en ny serie. Är inte helt säker på vilket. I alla fall. När författaren hörde av sig och undrade om jag ville ha hennes bok så tackade jag naturligtvis ja. Sedan kunde jag inte hålla mig speciellt länge utan slukade den så fort tillfälle gavs.

Den här boken utspelar sig i Lund med omnejd och något jag är svag för är miljöer som jag känner igen. Det är inte speciellt många "utomhusscener", men en sak jag reagerade på var att en österrikisk restaurang besöktes. Naturligtvis var jag tvungen att googla och det finns mycket riktigt en sådan i Lund. Jag blev så nyfiken att jag faktiskt besökte den när min familj kom på besök för drygt en vecka sedan. Det tipset tackar jag för. En liten scen utspelar sig på Hovs hallar, som ju är en fantastisk miljö och jag har faktiskt bott på det hotellet.

Enäggstvillingar är ju fascinerande, för alla oss som inte har en, gissar jag. Bandet mellan syskon brukar ju vara speciellt, men här är det ännu starkare. För mig är det helt obegripligt att folk kan säga till Alex att glömma att hennes syster har försvunnit och gå vidare. Hur troligt är det att man själv skulle klara det? Stämningen genom hela boken är väldigt obehaglig och har alla kännetecken för en bra thriller. Jag kan riktigt känna maktlösheten och tvivlet på sig själv. Manipulativa människor skrämmer mig och det skrämmer mig att så många faller för det. Om något verkar vara för bra för att vara sant så är det ofta det.

Jag var ganska snabbt säker på vilken karaktär som stod för vad, ledtrådarna var väldigt tydliga. Det förtog absolut ingenting av spänningen att jag var övertygad om vem som var boven, jag visste ju inte hur allt skulle knytas ihop. Tyvärr tycker jag att det är för förklarande/övertydligt ibland. När någon kommer hem och upptäcker att någon har röjt runt i lägenheten så känns "Jag förstod genast att något var fruktansvärt fel" som en onödig kommentar. Förmodligen är det bara jag som är överkänslig mot sådant.

Något som jag generellt har svårt för i böcker är sexscener. Här är det väldigt gott om dem och de tillför inget till historien. Snarare tvärtom, de stjäl fokus från huvudtråden och tar bara för mycket plats.

Detta är definitivt inte det sista jag läser av Mariette Lindstein och hur var det nu... Är detta en ny serie?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 4,3 (beräknat på 13 betyg).
På Goodreads hade den 3,82 i genomsnitt (beräknat på 33 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Vit krypta: Johannas deckarhörna, Boklysten och Bokhyllan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.