"Försvunnen" av Mo Hayder

Författare: Mo Hayder
Titel: Försvunnen
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 423
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Gone
Översättare: Åsa Brolin
Serie: Jack Caffery 5
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 18 augusti 2018




Första meningen: Kriminalkommissarie Jack Caffery på Bristols kriminalrotel ägnade tio minuter åt att studera brottsplatsen i centrala Frome.

Baksidetext
Mörkret sänker sig över West Country när kriminalinspektör Jack Caffery anländer för att intervjua offret för en bilstöld. Han har utrett bilstölder tidigare, men det här är annorlunda. I det här fallet har bilen tagits med våld. Och i baksätet fanns en passagerare - en elvaårig flicka - som fortfarande saknas.

Snart börjar förövaren kommunicera med polisen: "Det har börjat", säger han. "Och det kommer inte bara plötsligt att ta slut, eller hur?" Caffery vet att det kommer att hända igen. Kidnapparen kommer att välja ut en annan bil, med ett annat barn i baksätet.

Jack Caffery är en skicklig polis med skarpa instinkter; den bästa, enligt vissa. Men den här gången inser han att något är allvarligt fel: Kidnapparen verkar hela tiden vara precis ett steg före polisen...

Min kommentar
Detta är den femte boken jag läser av Mo Hayder och även femte delen om Jack Caffery. Första boken var läskigt bra, men sedan har jag blivit lite, lite besviken på andra, tredje och fjärde, även om de inte var dåliga på något sätt. Av naturliga skäl så har det tagit emot en aning att läsa denna, den senast översatta i serien. Det gläder mig att kunna säga att här är Mo Hayder tillbaka så som jag vill ha henne.

En av anledningarna till att jag gillar den här bättre är nog att det är mindre fokus på det jag inte tycker om (Vandrande mannen, poliser som begår brott och kommer undan med det) och mer fokus på det jag faktiskt tycker om och anledningen till att jag läser deckare (problemlösning). Ytterligare en sak som är bättre i denna är att Caffery är mer sympatisk. Det kan bero på hunden eller för att han försöker interagera med barn. Han visar helt enkelt sin lite mer mänskliga sida. Då beter sig i gengäld Flea väldigt korkat. Det är inte alls så som jag har uppfattat henne.

Jag var nästan från början säker på hur det låg till, även om Hayder gjorde sitt bästa för att förvilla mig. Det förstörde inget alls, kanske var det till och med en extra krydda, eftersom jag hela tiden funderade på om det verkligen gick ihop om det var som jag trodde. Det stör mig lite att gärningsmannen beskrivs som supersmart, men jag tycker att h*n beter sig otroligt korkat och genomskinligt. Försvunnen är inte alls så rå och brutal som de tidigare böckerna, även om brottet är avskyvärt. I alla fall så är det inga blodiga detaljer. Eller jo, några så klart.

När upplösningen närmar sig så klarar jag inte av att lägga ifrån mig boken. Jag bara måste få veta om det slutar väl. De korta kapitlen hjälper till. Det här kan vara den bästa, hittills, i serien. Dock vet jag inte riktigt om jag uppskattar den lite övernaturliga tonen som återkommer med jämna mellanrum. Den stör inte alltför mycket i alla fall.

Jag funderade ett tag på om det här kanske var sista boken i serien, slutet hade passat som ett avslut. Även om nu ett par trådar fortfarande är olösta. Sedan upptäckte jag att sjätte delen släpptes, på engelska, 2013 och sjunde delen 2014. När översätts de? Jag vill ha dem nu!

Avdelningen för olika funderingar:
Här fanns det en del att fundera över... Synska poliser bland annat. På sidan 47 sägs det att brottsplatsundersökningen av Bradleys bil inte gav något. Problemet är att bilen inte hittades förrän på sida 61. Även tidsresor verkar vara inblandat. Vid ett tillfälle sitter Flea på puben klockan två. Några sidor längre fram går hon därifrån. Halv två. En felöversättning av half past two? Och vättar finns det tydligen också. Inte mindre än fyra gånger så används ordet vätte. När det är vette man menar.

Boktipsets estimerade betyg var 4,2 och genomsnittet 3,7 (beräknat på 7 betyg).
På Goodreads hade den 4,0 i genomsnitt (beräknat på 6 995 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Försvunnen: Vargnatts bokhylla, Läsa & Lyssna och Boktanken.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Hud" av Mo Hayder

Författare: Mo Hayder
Titel: Hud
Genre: Thriller
Antal sidor: 368
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Skin
Översättare: Anders Bellis
Serie: Jack Caffery 4
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 juni 2018




Första meningen: Mänsklig hud är ett organ.

Baksidetext
När en ung kvinnas ruttnande kropp återfinns nära ett järnvägsspår utanför Bristol antyder såren på hennes handleder självmord. Det är också just så polisen vill ha det: snyggt och prydligt och enkelt att lägga till handlingarna. Men kriminalkommissarie Jack Caffery tvivlar. Fler synbara självmord dyker upp, alla med kopplingar till Älvgrottorna, ett nästan bottenlöst system av översvämmade gruvor. Caffery börjar ana en skugglik, mystisk varelse, någon som håller sig gömd i mörkret och osedd kan ta sig in i folks hus.

Vid sidan av Caffery arbetar polisdykaren Flea Marley. Med sitt förflutnas trauman bakom sig har hon börjat undra om deras förhållande inte skulle kunna bli någonting mer än det yrkesmässiga. Men så upptäcker hon något som inte bara kommer henne obehagligt nära, det är så skrämmande att hennes liv aldrig kommer att bli detsamma.

Och den här gången kan ingen - inte ens Jack - hjälpa henne.

Min kommentar
Den första boken jag läste av Mo Hayder (Fågelmannen) var en riktigt bra och grotesk historia. De här tre senaste, som jag har läst, har inte klarat att leva upp till den nivån. Jag vet inte vad det beror på, men en anledning kan vara att åtminstone de två som ingår i serien The walking man egentligen inte har något fokus alls på att lösa brott. De handlar om allt annat än det.

Hud tar sin början bara ungefär en vecka efter där Ritual slutade, så det fallet nämns väldigt många gånger genom boken. Även om i stort sett ingen bryr sig om det, det är ju löst. Nästan. Jag, som känner mig väldigt illa berörd av poliser med dålig moral, mår dåligt hela tiden. I stället för att lösa brott så handlar det här om att dölja brott. Och komma undan med det. Nej. Det gillar jag inte alls. Myglande poliser är definitivt ingen favorit.

Jag gillar egentligen vare sig Flea eller Caffery. Eller sanningen är nog mer att jag inte är intresserad nog för att gilla dem. De är mer eller mindre ointressanta. Och väldigt, väldigt irriterande. I Ritual så störde jag mig väldigt mycket på tråden med den mystiska vandrande mannen. Han finns fortfarande med här, men det är inte alls lika mycket flum med honom. Tack och lov. Det är inte heller så många groteska detaljer i den här boken, eller så börjar jag bara bli van. Det kan vara vilket som.

Karaktärerna i övrigt är ganska intetsägande, man får inte veta speciellt mycket om någon. Men Fleas bror och hans flickvän Mandy, alltså... jag blir så arg så jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Och Flea agerar bara korkat i det sammanhanget.

Två, i mina ögon, gigantiska logiska fel förtar helt spänningen i slutet. I stället blir jag bara extremt irriterad. Upplösningen får liksom inte falla på så tydliga tankefel. Jag känner mig väldigt kluven till de här böckerna, men jag kommer alldeles säkert att fortsätta läsa. Jag har i alla fall en bok kvar i serien, som redan står i hyllan.

Avdelningen för olika funderingar:
De där två logiska felen? Jo, de kommer här, men eftersom de är att betrakta som spoilers så är de dolda.

[spoiler]1. I slutet av Hud så löser krockkudden i Fleas bil ut när hon kör på ett träd. Det är samma bil som Thom körde när han dödade Misty. Krockkudden borde ha löst ut även där och det hade varit svårt att dölja för polisen som följde efter honom.
2. När Caffery blir inlåst i avloppstrumman så nämns att låsanordningen sitter på utsidan, vilket ju är logiskt annars hade han ju bara kunnat öppna. När Caffery sedan stänger in sig själv i samma avloppstrumma så borde ju låset fortfarande sitta på utsidan. Vilket följaktligen gör det omöjligt för Caffery att ha stängt in sig där i väntan på räddning.[/spoiler]

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 och genomsnittet 3,3 (beräknat på 24 betyg).
På Goodreads hade den 3,83 i genomsnitt (beräknat på 5 194 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Hud: Läsa & Lyssna, hyllan och Vargnatts bokhylla.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Ritual" av Mo Hayder

Författare: Mo Hayder
Titel: Ritual
Genre: Thriller
Antal sidor: 406
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Ritual
Översättare: Anders Bellis
Serie: Jack Caffery 3
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 1 maj 2018




Första meningen: Någonstans mitt ute i den fjärran Kalahariöknen i Sydafrika, på den torra, ockrafärgade stäppen, finns en liten övervuxen damm i botten på en krater.

Baksidetext
Tre meter under vattenytan i Bristols hamn sluter polisdykaren Flea Marley sina fingrar om en avhuggen människohand. Dagen därpå återfinns även den andra handen - också den amputerad - och omständigheterna tyder på att offret fortfarande var vid liv när händerna avlägsnades.

Kriminalkommissarie Jack Caffery, nyligen inflyttad från London, får i uppdrag att utreda fallet. Sökandet efter offret leder honom och Flea till de mörkaste delarna av Bristol, en undre värld av drogmissbruk och misär där en uråldrig ondska tycks ha vaknat till liv.

Samtidigt hemsöks Flea av minnet av sina föräldrars tragiska död i en dykolycka två år tidigare.

Min kommentar
Jag har ju läst två böcker om Jack Caffery tidigare, som jag gillat, så förväntningarna var väl ganska höga när jag började läsa Ritual. Den är inte bara tredje delen om Jack Caffery utan någon envisas dessutom med att kalla den första delen i Walking man-serien. Något jag inte alls förstår. De handlar ju fortfarande om Caffery. Och Flea.

Vi har bytt London mot Bristol, men brottet är precis lika grymt och rått som de tidigare. Den här gången handlar det om svart magi och jag känner mig först lite tveksam till den lilla dragningen mot det övernaturliga. Jag gillar visserligen övernaturligt, rent generellt, när det handlar om myter och legender, men om magi liksom blir svaret på en deckargåta då sparkar jag bakut.

Till att börja med så sker berättandet i två trådar. Den ena handlar om Mossy och börjar i november, den andra, huvudhistorien utspelar sig ungefär ett halvår senare. Det är alltid tydligt när bytena sker så på det viset blir det inte rörigt. Det som däremot gör det lite rörigt är, bland annat, språket. I början känns det väldigt märkligt och det händer ganska ofta att jag får läsa samma mening flera gånger för att förstå. Ibland hjälper inte ens det. Kanske är det därför som drygt halva boken hinner gå innan jag kommer in i den.

Något annat som kan ha påverkat den röriga känslan är alla sidohistorier. Caffery har en. Flea har en. Och så naturligtvis den om den Vandrande mannen. Vad i hela friden gör den där? Jag tycker den tillför noll och intet. Det är inte heller speciellt lätt att tycka om huvudpersonerna. Jack har blivit en än större skithög och Flea, nej, jag får inget bra intryck av henne heller. Finns det inga poliser med "normal" bakgrund och "normalt" liv?

Trots att det känns som att boken mestadels går på sparlåga och aldrig riktigt tänder till så är det en spännande historia. Tyvärr saknas en del svar, som till exempel [spoiler]vem var nu skyldig till händerna utanför restaurangen och vart tog den läskiga brodern vägen?[/spoiler] Jag hoppas jag får svaren i nästa del för den tänker jag ju självklart läsa.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,9 och genomsnittet 3,2 (beräknat på 57 betyg).
På Goodreads hade den 3,75 i genomsnitt (beräknat på 5 906 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Ritual: Lottens bokblogg, Lingonhjärta och Vargnatts bokhylla.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Behandlingen" av Mo Hayder

Författare: Mo Hayder
Titel: Behandlingen
Genre: Thriller
Antal sidor: 436
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The treatment
Översättare: Anders Bellis
Serie: Jack Caffery 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2001 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 mars 2018




Första meningen: När alltsammans var över medgav kriminalkommissarie Jack Caffery, södra Londons beredskapsrotel för grövre brott, att av allt han sett i Brixton den där molniga julikvällen hade kråkorna varit det mest skakande.

Baksidetext
En man och hans hustru hittas inspärrade i sitt eget hem på en stillsam bostadsgata i södra London. De är gravt uttorkade, och de har blivit fastbundna och brutalt misshandlade. Mannen är nära döden. Men det ska bli ännu värre: Deras åttaårige son saknas. När kriminalinspektör Jack Caffery kallas in för att utreda visar det sig vara omöjligt för honom att förhålla sig kyligt och objektivt till brottet; likheterna med händelser ur hans eget förflutna är alltför stora. Och när han gräver djupare i fallet samtidigt som han försöker hålla ihop sin tillvaro trots de alltmer omskakande avslöjandena om hans eget liv så börjar den verkliga mardrömmen.

Min kommentar
Det har äntligen blivit dags att arbeta sig vidare i den här gamla serien om Jack Caffery, den destruktiva och labila polisen i London. Jag läste första delen för ganska exakt ett år sedan och man kan nog säga att den tog mig med storm. Kanske var mina förväntningar för höga nu när jag gav mig på Behandlingen, för den lyckades inte riktigt med samma sak.

Om man förväntar sig en sådan där lite myspysig brittisk deckare när man läser Mo Hayder så kan man nog bli överraskad. För att inte säga chockad. Här finns inget mysigt alls. Det är mörkt, skitigt och allmänt hemskt. Kanske är det inte så bra att erkänna att man gillar det, men det gör jag. I böcker då. Mo Hayder väjer inte för det riktigt otäcka, vilket temat i den här boken gör väldigt tydligt. Här handlar det om pedofili och till och med det hemska ämnet blir än vidrigare i Mo Hayders händer. Här finns en tvist som får mig att må illa av ångest.

Den röda tråden som började i Fågelmannen, den som handlar om Jack Cafferys bror, fortsätter här. Jag gillar, oftast, när det finns en bakgrundshistoria som sträcker sig över flera böcker, men den får inte hålla på för länge och den får definitivt inte ta för mycket fokus från fallet. Tyvärr tycker jag att det sker här. Ett tag verkade det som att lillebror-tråden skulle få sin upplösning, men så blev det inte. Inte för Caffery i alla fall. Läsaren fick dock veta vad som hände.

Om jag hade varit mer kräsmagad så kunde jag nog ha stört mig på groteska detaljer, men förutom att några faktiskt är onödiga så stör det mig inte. Desto mer stör det mig med alla dessa märkliga ord och saker som beskrivs, som till exempel en goniometer som finns i ett rum på sjukhuset. Varför? Är det verkligen viktigt? Vet Jack Caffery verkligen vad det är? Om han inte vet det så borde det inte vara med.

Jack Caffery själv har blivit än mörkare och mer labil än i förra boken. Jag tycker nog att det går lite över gränsen för att vara en arbetande polis. Och då har han ändå inte fått veta sanningen om sin bror. Hur ska han reagera då? Lite less är jag också på hans och Rebeccas destruktiva förhållande. De är verkligen inte bra för varandra. Rent allmänt så tycker jag att det är ett förfärligt supande, både privat och på jobbet. Hur i hela friden kan man orka med det? De dricker precis hela tiden.

Det som ändå stör mig mest är min undran om de verkligen fick rätt man. [spoiler]Det var ju den där Klare som i början hittade kameran med de avslöjande bilderna, sedan byggde han ett mörkrum för att framkalla dem. Om han hade varit gärningsmannen så borde han ju redan ha haft det där mörkrummet, det försvinner ju liksom inte bara för att man är schizofren. Däremot så hittade ju polisen urinen i hans lägenhet. Det går bara inte ihop. Är detta ett plothole?[/spoiler]

Jag har ju planerat att läsa resten av böckerna i serien i år och det ska bli väldigt intressant att fortsätta ta del av Jack Cafferys liv och leverne.

Boktipsets estimerade betyg var 3,6 och genomsnittet 3,6 (beräknat på 53 betyg).
På Goodreads hade den 4,03 i genomsnitt (beräknat på 8 085 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Behandlingen: Johannas deckarhörna, Vargnatts bokhylla och Boklysten.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Fågelmannen" av Mo Hayder

Författare: Mo Hayder
Titel: Fågelmannen
Genre: Thriller
Antal sidor: 375
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Birdman
Översättare: Peter Lindforss
Serie: Jack Caffery 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 1999 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 februari 2017




Första meningen: North Greenwich.

Baksidetext
En ung och ambitiös kriminalkommissarie som Jack Caffery får inte låta sig chockeras. Men en morgon kallas han till en öde utkant av sydöstra London, där fem svårt sargade kvinnokroppar påträffats, alla märkta med samma fruktansvärda signatur: en liten fågel insydd i bröstet. Och det är bara en tidsfråga innan den här nekrofila seriemördaren slår till igen.

Jack hemsöks dessutom av en gammal familjetragedi som han aldrig kunnat lösa: mysteriet med hans egen försvunne bror. Han kämpar med sitt förflutnas demoner, samtidigt som han mer eller mindre ensam ska jaga en av decenniets värsta psykopater.

Min kommentar
Mo Hayder har stått på min nyfiken-på-lista sedan jag fick Ritual för nästan fyra år sedan. Eftersom Ritual är tredje delen i den här serien och jag är manisk med att läsa serier i ordning så var jag tvungen att försöka hitta de båda första, vilket inte var så lätt. Detta är nämligen böcker med några år på nacken. Nu har jag i alla fall lyckats och äntligen har jag läst Fågelmannen, som jag har hört så mycket om.

Trots att äcklighetsfaktorn är väldigt hög så är boken inte alls så äcklig och hårdkokt som jag hade förväntat mig efter att ha lyssnat på många andra. Förmodligen säger det mer om mig än om dem. Det är detaljerade beskrivningar av lik, både ruttnade och färska, men det som jag tyckte var allra äckligast var när en brottsplatstekniker var tvungen att sticka ner armen i en toalettholk där det var ett ordentligt stopp. Blä!

Persongalleriet är vad man kan förvänta sig, men lite mer tillskruvat. Här finns den rasistiske polisen, som gör i stort sett vad som helst för att hans "magkänsla" ska få rätt, de vackra kvinnorna, som dessutom är prostituerade och polisen med det hemliga, tragiska i bagaget. För att inte tala om hans (Cafferys) flickvän Veronica. Hon är så läskig så jag blir lite rädd och jag förstår egentligen inte vad den historien gör här. Den tillför absolut ingenting, i alla fall inte i den här boken. Förutom det att det skrämmer mig att Caffery verkar tycka att det är fullständigt normalt med psykopatiska och hämndlystna kvinnor.

Språket är lite märkligt och jag vet ju inte om det beror på översättningen eller om Hayder skriver så där. Ibland är det kort och effektfullt, ibland är det snårigt och tillkrånglat. Det blir lite jobbigt att läsa när det byter skepnad så fullständigt.

Jag hade av någon anledning genrebestämt den här som deckare, men det är det inte i egentlig mening. Redan på sida 92 får man veta vem mördaren är och efter det får man tillbringa lite tid i hans/hennes huvud också. Det är alltid... intressant och lite skrämmande också.

Det är väldigt många dödsfall och en del allvarligt skadade också, men jag tycker inte att det blir spekulativt ändå. Det finns tillräcklig bakgrund för att täcka upp för det bestialiska. Förutom kanske de två sista och speciellt det allra sista som jag kände var väldigt onödigt och jag blev nog nästan lite chockad av det.

Nåväl, min första Mo Hayder är läst och gissa om jag är glad att jag har ytterligare tre av hennes böcker i hyllan redan.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 och genomsnittet 3,5 (beräknat på 100 betyg).
På Goodreads hade den 3,87 i genomsnitt (beräknat på 11 522 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Fågelmannen: Läsa & Lyssna, Vargnatts bokhylla och Johannas deckarhörna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.