Film: Världens värsta människa (2021)

Titel: Världens värsta människa
Originaltitel: Verdens verste menneske
Genre: Drama
Regissör: Joachim Trier
Manus: Eskil Vogt, Joachim Trier
Skådespelare: Renate Reinsve, Anders Danielsen Lie, Herbert Nordrum, Hans Olav Brenner, Helene Bjørneby,
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: Norge, Sverige, Danmark, Frankrike
Längd: 127 min
Serie: -
Såg den på Netflix 19 juni 2026




Handling
Krönikan om fyra år i Julies liv, en ung kvinna som navigerar i sitt kärlekslivs oroliga vatten och kämpar för att hitta sin karriärväg, vilket får henne att se realistiskt på vem hon egentligen är.

Min kommentar
Ofta tycker jag att det är roligt att ladda upp med filmer från det land som jag ska till på semestern. I år gick resan till Norge så jag slet för att hitta norska filmer att titta på innan. En av de som dök upp som ett av de bättre alternativen var Världens värsta människa. Den var klassad, bland annat, som romantisk komedi. Det tyckte jag kunde passa en midsommarafton.

Det känns som att det bara är att acceptera att moderna romantiska komedier inte alls är så som jag tycker att de ska vara. Om man kallar en film för romantisk (dram)komedi så får man nog räkna med att vissa tittares förväntningar blir helt felställda. Detta var inte romantiskt. Detta var inte roligt. Detta var bara drama.

Ingen av karaktärerna är speciellt trevlig. Alla är oerhört egocentriska. Alla bara försöker vara någon de inte är. Kanske förutom Aksel, men han försöker så desperat att vara djup att han bara blir patetisk. Jag kunde inte bry mig mindre om vad som händer dem. Jag kan dock inte klaga på skådespelarna, de är väldigt bra.

Förmodligen så beror hela det här problemet att jag inte alls kan relatera till det hör navelskåderiet, det skitnödiga och rädslan för att inte vara perfekt. Den yngre generationen kanske tycker att romantiska komedier ska vara så här. Det verkar ju onekligen så, eftersom alla vi väljer nu är sådana här. Jag funderar allvarligt på att sluta titta på nya filmer. Jag blir ju så besviken nästan varenda gång.

Jag tyckte att det var svårt att veta hur mycket tid som gått mellan varje "kapitel" och det gjorde mig förvirrad. Tydligen är det fyra år som går i hela filmen. Står det i beskrivningen, som jag inte hade läst innan. Det kanske hade hjälpt lite att veta det.

Världens värsta människa ger mig absolut ingenting. Den är ointressant och engagerar mig inte på något sätt. Den är dessutom otroligt lång och seg. Efter en timme var jag obeskrivligt less. Om jag hade haft minsta fallenhet för att bli deprimerad så skulle jag ha blivit det.


På Letterboxd hade den 4,1 i genomsnitt (beräknat på 986 798 betyg).
På IMDb hade den 7,7 i genomsnitt (beräknat på 129k betyg).
Jag ger den 2,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: A real pain (2024)

Titel: A real pain
Originaltitel: A real pain
Genre: Drama
Regissör: Johanna Runevad
Manus: Jesse Eisenberg
Skådespelare: Kieran Culkin, Jesse Eisenberg, Will Sharpe, Jennifer Grey, Kurt Egyiawan
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: USA, Polen
Längd: 90 min
Serie: -
Såg den på HBO 5 juni 2026





Handling
De omaka kusinerna David och Benji återförenas för en resa genom Polen för att hedra sin älskade farmor, men deras äventyr tar en mörk vändning när den udda duons gamla spänningar återuppstår mot bakgrund av deras familjehistoria.

Min kommentar
Varför jag valde A real pain som fredagsfilm är lite oklart, trots att det inte var så speciellt längesedan. Jag tror att jag fick uppfattningen att den var en komedi, eller åtminstone en dramakomedi och så handlade den om att de reser runt i Polen. Det är allt jag minns och jag tror nog att jag vill kalla det för falska grunder.

För mig är det oerhört märkligt att ha en brittisk guide på en sådan här resa till ett annat land, för att utforska sin bakgrund. Oavsett hur mycket han har läst om Östeuropa och judar så kan han aldrig förstå eller förmedla känslan. Det enda han kan göra är att rabbla fakta. Och det gör han.

Resandet runt i Polen var det inte så mycket bevänt med. De var en stund i Warszawa och sedan i Lubin. Jag hade önskat mig betydligt mer utemiljöer från Polen. Benji klagade också, hos sin guide, på att de inte fick träffa och umgås med några polacker. Det fanns massor av tillfällen till det. På tåget, till exempel. Då vet jag inte vad han gjorde. Eller kanske i stället för att gå upp på taket och röka på.

Det mesta av filmen går ut på att det gör ont att vara David. Därför önskar han att han var (mer som) Benji i stället. Att vara Benji gör också ont. Jag kan med största säkerhet påstå att det gör ont att vara människa. Det är liksom det som är grejen på något sätt. Gräset verkar alltid grönare på andra sidan, men är det väldigt sällan.

Benji är en sällsamt osympatisk person. Speciellt när han är ensam med undfallande David. Med alla andra är han oftast charmig och rolig. Tycker de. Och han. Jag kan inte relatera till någon av dem. De är bara jobbiga att titta på och halv hysteriska båda två. Däremot kan jag relatera till resan till sin bakgrund. Själv hade jag en infödd guide då, vilket garanterat förhöjde upplevelsen. Framför allt så förklarade den mycket om vem jag är som person. Inga sådana insikter drabbade varken David eller Benji.

Jennifer "nobody puts Baby in a corner" Grey hade en roll här. Jag kände inte igen henne, men namnet i rollistan var bekant och det var minsann hon. Det var längesedan det!

Personligen så skulle jag aldrig komma på idén att kalla A real pain för komedi. Den har inte en enda rolig sekund. Tror jag bestämt. Den är tvärtom riktigt tragisk.


På Letterboxd hade den 3,7 i genomsnitt (beräknat på 1 109 417 betyg).
På IMDb hade den 7,0 i genomsnitt (beräknat på 156k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Let him go (2020)

Titel: Let him go
Originaltitel: Let him go
Genre: Drama
Regissör: Thomas Bezucha
Manus: Thomas Bezucha, Larry Watson (bok)
Skådespelare: Kevin Costner, Diane Lane, Lesley Manville, Kayli Carter, Booboo Stewart
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: USA
Längd: 114 min
Serie: -
Såg den på Netflix 17 april 2026





Handling
Den pensionerade sheriffen George Blackledge och hans fru Margaret sörjer sin döda son och bestämmer sig för att lämna ranchen i Montana och åka till Dakota för att besöka sonens änka, som nu lever med deras gemensamma barn och ny man hos en familj som styrs med järnhand av matriarken Blanche Weboy.

Min kommentar
Eventuellt så kan jag ha nämnt det tidigare, att Kevin Costner har varit en stor favorit i väldigt många år. De filmer han är med i hamnar oftast på vill-se-listan. Så gjorde även Let him go, även om det nu har tagit ganska så många år innan den poppade upp till överst i listan. Den här fredagen så var det ingen annan film som lockade speciellt mycket och då var det äntligen dags.

Förmodligen reagerar jag inte alls som det är tänkt att man ska göra, för jag tycker att Margaret är en förfärlig människa. Hon är självgod, självrättfärdig och egoistisk. Det börjar redan när hon mästrar sin svärdotter, hon bryr sig inte ett dugg om Lorna. Där sätts hennes personlighet direkt för mig. Sedan blir det bara värre.

Skådespelarprestationerna går det inte att klaga på. Kevin Costner och Diane Lane har bra kemi. De känns verkligen som ett gammalt äkta par. Costner tar baksätet i den här filmen, även om han ibland tror att han är en superhjälte. Det är Lane som tar befälet och hon gör det på ett övertygande sätt, antar jag, efetrsom jag tycker genuint illa om hennes karaktär. Familjen Weboy känns lite som karikatyrer, men jag är helt säker på att sådana här människor existerar.

Det finns så mycket som inte går ihop i den här filmen, i alla fall inte i mitt huvud. De hade ingen plan. Alla tecken visade att de borde vända om. Margaret verkade tro att en mamma frivilligt lämnar ifrån sig sin son, bara för att farmor dyker upp och säger att hon vill rädda pojken. Jag förstår inte heller varför Weboys var så ovilliga att lämna ifrån sig Jimmy. Han var ju inte av deras blod. Något som verkade vara extremt viktigt för dem. Polisens agerande är också obegripligt. Skulle familjen Weboy vara respekterad? Eller var alla bara rädda för dem? Inklusive polisen?

Let him go börjar bra och första halvan är väldigt stämningsfull och nästan lite vacker. Sedan ändras tonen fullständigt och det blir en helt annan film. Som inte alls är lika bra. Nåväl, jag hoppas att Margaret blev nöjd med resultatet.


På Letterboxd hade den 3,26 i genomsnitt (beräknat på 27 499 betyg).
På IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 40k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Jay Kelly (2025)

Titel: Jay Kelly
Originaltitel: Jay Kelly
Genre: Drama
Regissör: Noah Baumbach
Manus: Noah Baumbach, Emily Mortimer
Skådespelare: George Clooney, Adam Sandler, Riley Keough, Grace Edwards, Stacy Keach
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA, Storbritannien
Längd: 133 min
Serie: -
Såg den på Netflix 20 mars 2026





Handling
En känd skådespelare reser genom Europa tillsammans med sin manager. Under resan konfronterar de båda tidigare beslut, prövar sina relationer till familj och vänner och ställs inför frågan vilket arv de lämnar efter sig, vilket gör att deras vänskap sätts på prov i oväntade sammanhang.

Min kommentar
I tre veckor blev filmen Jay Kelly av olika anledningar uppskjuten, men till slut var det dags att se den. Jag kan inte påstå att jag hade koll på vad det skulle vara för typ av film, men ordet komedi förekom flera gånger så det lockade. Och George Clooney.

Det här var inte alls den film jag förväntade mig, eftersom jag då fokuserade på "komedi". Speciellt rolig är den dock inte. Snarare tragisk och då inte ens tragikomisk. Kanske har jag aldrig reflekterat över hur en filmstjärnas liv kan tänkas se ut. Tänk att betyda så mycket för så många okända människor och i stort sett, i det här fallet, inget alls för sin familj.

Scenerna där Kelly tittar tillbaka på viktiga händelser i sitt liv gillar jag. Det kan nog vara det bästa sätt jag har sett att ordna tillbakablickar på. De scenerna sa mest om honom, tycker jag. Det jag gillade allra minst var det han gjorde mot sin yngsta dotter. Ett så grovt intrång i min integritet och mitt privatliv hade jag aldrig förlåtit någon. Inte ens min far.

Den ena karaktären efter den andra dyker upp. Och försvinner. Ofta utan att göra något avtryck alls. Vilket väl ganska tydligt visar hur Jay Kelly ser på människorna runt sig. Han behandlar andra som statister, vars enda uppgift är att serva och supporta honom.

För mig blir det lite som att George Clooney spelar sig själv. Något som han ju så klart är bäst lämpad för och gör bäst av alla. Jag kan inte tänka mig någon annan i den rollen. Adam Sandler håller sig väldigt lugn och det är egentligen honom jag känner allra mest med.

Filmen är på tok för lång, minst en halvtimme hade lätt kunnat ha skalats bort. Handlingen räcker definitivt inte till drygt två timmar och väldigt mycket känns som att bli skriven på näsan. Jag tror att alla förstår hur ensam Jay Kelly är. Den enda "vän" han har är en som tar 15% av hans inkomst, men som i gengäld får sätta sitt eget liv på paus. Hans manager.

Jay Kelly spretar väldigt mycket, åt alla tänkbara håll. Som att den inte riktigt kunde bestämma sig för vad den ville vara och visa. Den är, trots allt, en fin berättelse om hur de val vi gör påverkar oss och de runt omkring oss. Vissa val är oåterkalleliga och, förmodligen, oförlåtliga.


På Letterboxd hade den 3,32 i genomsnitt (beräknat på 189 339 betyg).
På IMDb hade den 6,5 i genomsnitt (beräknat på 38k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: The life of Chuck (2024)

Titel: The life of Chuck
Originaltitel: The life of Chuck
Genre: Drama
Regissör: Mike Flanagan
Manus: Mike Flanagan, Stephen King (novell)
Skådespelare: Tom Hiddleston, Chiwetel Ejiofor, Mark Hamill, Karen Gillan, Samantha Sloyan
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: USA
Längd: 110 min
Serie: -
Såg den på SF Anytime 20 februari 2026





Handling
När världen långsamt börjar falla sönder sitter läraren Marty Anderson i sin lägenhet och ser hur verkligheten krackelerar omkring honom. Internet försvinner. Nyheterna tystnar. Stjärnorna slocknar en efter en. Och överallt dyker samma namn upp: Charles “Chuck” Krantz.

Vem är han – och varför tycks hela världen tacka honom?

I The Life of Chuck, baserad på en berättelse av Stephen King, vecklas en till synes apokalyptisk historia ut baklänges. Det som börjar som slutet visar sig vara något mycket större – och mycket mer mänskligt.

En stillsam, existentiell berättelse om livets skörhet, minnets kraft och om hur varje människa rymmer ett helt universum.

Min kommentar
För två år sedan läste jag den ganska korta novellen Chucks liv, i novellsamlingen Blod säljer. Det var en annorlunda Stephen King-historia, lite på grund av att den berättas baklänges, men mest för att man inte förstår vad den egentligen handlar om förrän den är slut. När jag fick veta att The life of Chuck skulle filmatiseras så åkte den direkt upp på min lista. Jag orkade inte ens vänta tills den kom till en streamingtjänst, utan hyrde den på SF Anytime.

Om man förväntar sig skräck (det är ju trots allt en King) så förstår jag att man blir besviken och sätter ett lågt betyg. Det här är nämligen väldigt långt ifrån skräck. Det är en fin och hoppfull historia, väldigt vacker, och existentiell. Med en liten knorr.

Det här är en film om att leva fullt ut, att vara tacksam för det man får. Hur alla val man gör påverkar andra. Hur all samlad erfarenhet och möten med andra människor gör en till den man är. Om värdet av ett liv.

Självklart blir jag fundersam över att samma affischer hänger på anslagstavlan i trettio år och att ingen känner igen namnet Krantz. Det var ju ändå många som hade med familjen att göra. Faktum är att detta är fullkomligt logiskt. När man vet allt.

När eftertexterna rullade så upptäckte jag att jag helt missat Mark Hamill. Jag kände inte alls igen honom 😳. Många andra kände jag igen, men kunde inte placera. Däremot så är det så att alla är lysande i den här filmen. Och voiceovern gillar jag. Det är som att någon läser novellen för mig. Med bilder.

Sambon tyckte mest om andra akten, det var den enda som var glad. Han är allergisk mot allt svart och sorgligt och han missar hela poängen med filmen. Personligen så tycker jag bäst om första delen, om jag måste välja. Precis som när jag läste novellen. Att jag tyckte den var mer hoppfull och vacker beror nog på att jag visste lite om vad som väntade. Det som hände var ju inte okänt och överraskande. Ibland gör förförståelse att man kan uppleva något djupare i stället för starkare. Man sitter inte och försöker lista ut vad det är som händer. Man känner det.

The life of Chuck är en film som får mig att vilja bli en bättre människa. Det jag tar med mig är citatet "I am wonderful, I deserve to be wonderful, and I contain multitudes." Varenda människa är ett eget universum. När ett liv tar slut, gör ett helt universum det också. Kanske är det just därför som varje liv är oändligt.


På Letterboxd hade den 3,67 i genomsnitt (beräknat på 269 272 betyg).
På IMDb hade den 7,3 i genomsnitt (beräknat på 60k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: F1 (2025)

Titel: F1
Originaltitel: F1
Genre: Drama
Regissör: Joseph Kosinski
Manus: Joseph Kosinski, Ehren Kruger
Skådespelare: Brad Pitt, Damson Idris, Javier Bardem, Kerry Condon, Sarah Niles
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 155 min
Serie: -
Såg den på Apple TV+ 6 februari 2026





Handling
Sonny Hayes, kallad "den största som aldrig var", var Formel 1:s mest lovande fenomen på 1990-talet tills en olycka på banan nästan satte stopp för hans karriär. Trettio år senare är han en nomadisk förare-att-hyra när han kontaktas av sin tidigare lagkamrat Ruben Cervantes, ägare till ett kämpande Formel 1-team som är på gränsen till kollaps. Ruben övertygar Sonny att komma tillbaka till Formel 1, för en sista chans att rädda teamet och bli bäst i världen. Han kommer att köra tillsammans med Joshua Pearce, teamets heta rookie som är fast besluten att gå sin egen väg.

Min kommentar
En film som jag omedelbart blev sugen på att se när den kom är F1. Ja, delvis tack vare Brad Pitt, för jag är ju egentligen inget fan av bilsport, i någon form. Däremot så är jag riktigt svag för (sport)filmer där passionen för sporten är det viktigaste. Som i den här.

Det är en överdrift att påstå att jag någonsin har hängt med i racingvärlden, men ända fram till Ronnie Petersons död 1978 så tittade jag ibland på F1. Åtminstone slutet av loppen. Sedan blev jag avskräckt. När min syster några år senare började köra racing, dock inte F1, så följde jag den världen lite vid sidan om. Så ja, lite kan jag i alla fall.

Brad Pitt har jag alltid gillat, mer eller mindre, och han är väldigt bra i den här filmen. Kanske framför allt för att han spelar sin ålder. Men för mig kändes det lite som att han försökte vara Tom Cruise. Han har till och med samma ansiktsuttryck. Det är en jämförelse som han inte går vinnande ur. Skådespelarinsatserna är starka, tycker jag, rent generellt. Även om en del karaktärer inte ens har namn så lär jag ändå känna dem. Här finns även riktiga förare med, som spelar sig själva, och Lewis Hamilton står med som producent.

Jag känner mig tudelad till Hayes påhitt på banan. Det känns inte helt okej, men framför allt inte schysst. För att inte tala om hur tveksam jag är till om detta verkligen skulle tillåtas. Om man är intresserad så får man också en hel del information om sporten, i alldeles lagom mängd. Även humor finns det och en hel del roliga repliker. Min typ av humor, helt enkelt.

Filmen är lång, så klart, men det är inget jag egentligen tänker på. Jag tappar aldrig intresset och jag är engagerad hela tiden. Jag älskar teamkänslan, att helheten är större än de enskilda delarna. Förutsägbar är den, mycket, men det gör inget alls. Och traumatiskt var det att se olyckan på (det som skulle föreställa) Monzabanan.

F1 är mycket bättre än jag förväntade mig. Framför allt så hade jag inte räknat med att bli berörd, men det blev jag. Den är en riktigt bra blandning av spänning, information, humor och, faktiskt, romantik. Kanske är den inte helt trovärdig (ska kolla med min syster), men vem bryr sig. Den är riktigt bra.


På Letterboxd hade den 3,68 i genomsnitt (beräknat på 1 582 127 betyg).
På IMDb hade den 7,6 i genomsnitt (beräknat på 311k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: After the hunt (2025)

Titel: After the hunt
Originaltitel: After the hunt
Genre: Drama
Regissör: Luca Guadagnino
Manus: Nora Garrett
Skådespelare: Julia Roberts, Ayo Edebiri, Andrew Garfield, Chloë Sevigny, Michael Stuhlbarg
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA, Italien
Längd: 140 min
Serie: -
Såg den på Prime Video 30 december 2025





Handling
After the Hunt utspelar sig i en akademisk miljö där Alma, en etablerad och respekterad professor, konfronteras med sitt förflutna när en tidigare händelse plötsligt får ny aktualitet. Samtidigt följer filmen studenten Maggie, vars liv påverkas av ett uppmärksammat fall som skakar universitetet.

Genom parallella perspektiv skildras hur relationer, rykten och berättelser växer fram och får konsekvenser långt bortom den ursprungliga händelsen. Allteftersom olika versioner ställs mot varandra blir det tydligt hur svårt det är att avgöra vad som faktiskt hänt – och vem som äger rätten till berättelsen.

Min kommentar
När vi skulle välja årets sista film så kom vi ihåg att vi ju hade hittat en film med Julia Roberts, som ju har varit en stor favorit ända sedan Pretty woman. After the hunt har emellertid ett inte så bra betyg på filmsajterna och jag hade emellertid läst en del ganska så negativa recensioner så jag hade inte ens lagt till den på vår lista. Sedan tänkte vi att Julia Roberts ändå är Julia Roberts.

En detalj som fick mig att vara tveksam till filmen var att det nämndes att det mest var filosofiskt babbel. Nu är det visserligen en hel del filosofiska funderingar här, men egentligen mer moral och etik. Kanske är det därför som jag tycker att den är så intressant. Här finns så många repliker som får mig att bara nicka igenkännande. Som jag håller med!

Filmen är mycket tvetydig, vilket jag gissar är meningen. Man får inga entydiga svar, vilket jag gissar är anledning till att så många (yngre?) inte gillar den. I min värld är något sällan svart eller vitt, utan mer mittemellan. Beroende på vilket håll man tittar från. Här känns alla mer eller mindre opålitliga och man får tolka allt som man själv vill.

Skådespelarprestationerna är i toppklass, tycker jag. De flesta har jag faktiskt sett i annat, även om jag inte kommer ihåg dem. För mig är alltså alla utom Julia Roberts okända, men de är allihop fantastiskt bra.

Oavsett om det som Maggie anklagar Hank för är sant eller ej, så gör hon sig skyldig till exakt samma sak - övergrepp och intrång i den personliga integriteten - när hon snokar och stjäl tidningsartikeln. Men det verkar hon inte ens reflektera över. Just den händelsen bygger hela grunden till min tolkning. Att hon, utan att veta sanningen bakom tidningsartikeln, försöker efterlikna sin mentor och stora idol även i detta (och framför allt göra sig intressant), precis som hon gjort med allt från kläder och accessoarer till språk.

Slutscenen gjorde mig lite förvirrad och den var faktiskt mer än lovligt kryptisk. Faktum är att jag funderar en smula över varför det fanns det och vad det betydde.

Innan vi tittade på After the hunt så funderade jag på varför i hela friden Julia Roberts skulle vilja vara med i en så dålig film. Nu visade det ju sig att så inte var fallet. Den korta sammanfattningen torde vara att "jag bryr mig inte om vad som händer med dig, bara jag klarar mig/drar nytta av det". Även här är speltiden smått löjlig.


På Letterboxd hade den 2,9 i genomsnitt (beräknat på 163 278 betyg).
På IMDb hade den 7,4 i genomsnitt (beräknat på 148k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Goodbye June (2025)

Titel: Goodbye June
Originaltitel: Goodbye June
Genre: Drama
Regissör: Kate Winslet
Manus: Joe Anders
Skådespelare: Helen Mirren, Timothy Spall, Johnny Flynn, Kate Winslet, Andrea Riseborough, Toni Collette
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: Storbritannien
Längd: 116 min
Serie: -
Såg den på Netflix 25 december 2025





Handling
Det är nästan jul när en oväntad vändning i deras mors hälsa kastar fyra vuxna syskon och deras irriterande far in i kaos medan de navigerar genom en rörig familjedynamik inför en potentiell förlust. Men deras kvicktänkta mamma June orkestrerar sin försämring på sina egna villkor – med bitande humor, rak ärlighet och mycket kärlek.

Min kommentar
Julfimstittandet börjar komma till sitt slut, men under själva juldagarna vill jag ändå fortsätta. Problemet i år är att det faktiskt inte har släppts så många nya. Goodbye June hade premiär på självaste julafton. Varför är lite oklart för mig.

Faktum är att jag nog är lite tveksam till om det här manuset hade filmats, utan ändringar, om inte författaren varit son till Kate Winslet och Sam Mendes (vilket Joe Anders är). I det här skicket blir den bara okej och berör mig inte så som den hade kunnat och jag önskade.

Den här familjen är i sanning rent förfärlig. Allihop. De är så osannolikt egoistiska och självcentrerade. Sorgen gör att de vaknar upp, de tvingas till det, mer eller mindre. Min undran är bara varför mamma (som ju påstås vara kvicktänkt, rak och ärlig) väntade så här länge innan hon försökte fixa det som var fel.

I runt halva filmen sitter jag och funderar på vad i hela friden Julia kan ha gjort för att få Molly att avsky henne så innerligt. I mitt huvud måste det ju vara något mycket hemskt. Det visar sig att Julia [spoiler]inte har gjort något alls. Molly var sur på henne bara för att Julia helt enkelt var en bättre människa.[/spoiler]

Nu har jag ju aldrig legat på sjukhus i England, tack och lov, men har man verkligen eget rum på sjukhusen där? Vilken otrolig lyx. Sjuksköterskan Angel är fantastisk. Jag önskar att alla sjuksköterskor skulle vara så inkännande och lyhörda. Oavsett avdelning.

Filmen är alldeles för lång och det blir för utdraget. Väldigt mycket är bara upprepningar och det är till och med så att jag tappar fokus ibland.

Goodbye June är ingen julfilm för den som vill ha fluff och bli glad. Här finns överhuvudtaget inte någon som helst julstämning. I stället är det mörkt, sorgligt och, faktiskt, lite deprimerande. Det är en film film, ändå, om man väljer att se den så. Vilket jag gör.


På Letterboxd hade den 3,2 i genomsnitt (beräknat på 7 434 betyg).
På IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 2,3k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: We met in December (2025)

Titel: We met in December
Originaltitel: We met in December
Genre: Drama
Regissör: Jonathan Wright
Manus: Nina Weinman
Skådespelare: Autumn Reeser, Niall Matter, Kyana Teresa, Nora Sheehan, Tara Yelland
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 84 min
Serie: -
Såg den på SVT Play 13 december 2025





Handling
Annie och Dave råkar mötas under en mellanlandning strax före jul. Det blir kärlek vid första ögonkastet men eftersom de inte bytt telefonnummer så tappar de bort varandra. Tillbaka i Chicago börjar Annie och Dave varsin jakt för att återförenas och det enda de har att gå på är vaga ledtrådar från sina samtal om julplaner.

Min kommentar
Det är inte lätt att hitta vettiga julfilmer, men när man hittar en som har 7.0 i betyg på IMDb så blir man ju oerhört nyfiken. Så högt brukar de inte ligga, utan snarare under 6,0 (man kan ju också fundera lite på vad människor egentligen förväntar sig när de väljer att titta på en julfilm). Den här helgen blev det ingen fredagsfilm, men på lördagen så stod We met in December högst upp på listan.

Jag gillar upplägget i filmen, men jag har sett det många gånger förut. Och bättre. Rent generellt så är jag nog svag för serendipitet (jo, det är ett ord på svenska, det har jag kollat upp, men serendipity är ett av de finaste ord jag vet) och öde.

Mest uppskattar jag att de är lite äldre, 40+ (tror jag) i stället för 20+. Det gör det mer relaterbart för mig. Det är också befriande att de inte så mycket som kysser varandra (nästan i alla fall) på hela kvällen som de spenderar ihop. I stället bara pratar de och lär känna varandra. Jag tycker att de har en bra kemi och de är lätta att tycka om. Det gäller även för deras släkt och vänner. De är trevliga, stöttande och hjälpsamma.

Lite tjatigt blev det kanske med alla "nära" tillfällen, där de precis missar varandra. Antingen med ett par meter eller några sekunder. En eller två gånger hade inte gjort något, men nu blev det för mycket.

Sambon blev mycket frustrerad av att de inte hittade varandra direkt och visst var det lite irriterande hur tafatta de var i sitt letande. Jag hade hittat den jag letade efter mycket snabbare. Det finns ju en ny uppfinning som heter Internet. Det störde mig inte så mycket för jag tyckte att det som hände med dem under tiden var det intressanta, att de utvecklades rent personligt. Bara tack vare sitt slumpmässiga möte.

We met in December är en charmig film med ganska mycket julstämning. Det är snö, kallt och mycket pynt. Jag gillar att den slutar när den sluter. Perfekt så.


På Letterboxd hade den 3,0 i genomsnitt (beräknat på 556 betyg).
På IMDb hade den 7,0 i genomsnitt (beräknat på 752 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: The lost bus (2025)

Titel: The lost bus
Originaltitel: The lost bus
Genre: Drama
Regissör: Paul Greengrass
Manus: Brad Ingelsby, Paul Greengrass, Lizzie Johnson (bok)
Skådespelare: Matthew McConaughey, America Ferrera, Yul Vazquez, Ashlie Atkinson, Levi McConaughey
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 129 min
Serie: -
Såg den på Apple TV+ 8 november 2025



Handling
Under den stora skogsbranden i Paradise, Kalifornien 2018, den dödligaste i delstatens historia, är 22 grundskolebarn strandsatta på sin skola eftersom deras familjer inte kan hämta dem på grund av evakueringsorder. Nu måste en skolbusschaufför försöka köra barnen och en lärare i säkerhet medan skogsbranden rasar runt omkring dem.

Min kommentar
En film som jag kanske egentligen inte hade prioriterat, eller ens lagt till på vår lista, var The lost bus. Sedan upptäckte jag att den är verklighetsbaserad och handlar om en enorm skogsbrand. För mig är det oerhört svårt att motstå det även om det brukar medföra ångest och andra inte så bra känslor.

Precis som vanligt så undrar jag ju hur mycket som egentligen är sant i en verklighetsbaserad historia. Det visar sig faktiskt vara det mesta. I stort sett allt är sant, men ibland är det lite mer spännande än vad det faktiskt var. Då kan man ju undra hur spännande det kan bli att titta på en man som kör en buss. Hyfsat spännande, visar det sig.

Jag är ganska förvånad (och lite besviken) över att en film om en storbrand aldrig lyckas få mig att känna ångest och lite halvt panik. Det brukar, i sanningens namn, inte behövas speciellt mycket för det. Eld skrämmer mig. Mycket. Jag har ingen aning om vad som saknas. Eller så är det något som är för mycket i stället.

Mitt allra största irritationsmoment, som tar fokus från hela filmen, är min förundran hur man kan reagera så när en halvvuxen son, 15 år, kräks lite och har lite feber. Jag frågade faktiskt ChatGPT om detta (så stor var min bestörtning) och just detta verkar vara påhittat (att sonen var sjuk alltså). Reaktionen ska vara tillagd för att vi ska få en emotionell koppling till den oroliga pappan och tycka att han är en riktig hjälte som bryr sig så mycket om sin son. ChatGPT påstår att detta är en beprövad amerikansk berättartradition. Jag vet inte om ChatGPT har rätt, men det skulle förklara en hel del. I många filmer. För mig får det bara motsatt effekt.

Jag inser nu att det inte blir så mycket om filmen i sig, men så stort fokus hade faktiskt ovanstående. I mitt huvud i alla fall. Filmen är väldigt lång och lite väl utdragen, dock utan att bli tråkig. Själv hade jag nog velat ha lite mindre överdrifter och lite mer verklighet.

The lost bus är både spännande och otäck, när man får se vad som händer runt omkring, med alla brandmän, brandbilar och mycket eld. Mestadels får vi dock titta på en svettig och stelt stirrande McConaughey. Vilket inte alltid är så illa det heller.


På Letterboxd hade den 3,3 i genomsnitt (beräknat på 50 050 betyg).
På IMDb hade den 6,9 i genomsnitt (beräknat på 33k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Here (2024)

Titel: Here
Originaltitel: Here
Genre: Drama
Regissör: Robert Zemeckis
Manus: Eric Roth, Robert Zemeckis, Richard McGuire
Skådespelare: Tom Hanks, Robin Wright, Paul Bettany, Kelly Reilly, Lauren McQueen
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: USA, Kanada
Längd: 99 min
Serie: -
Såg den på Prime Video 15 augusti 2025





Handling
En odyssé genom tid och minnen, centrerad kring en plats i New Jersey där – från vildmarken, och sedan, från ett hem – kärlek, förlust, kamp, ​​hopp och arv utspelar sig mellan par och familjer över generationer.

Min kommentar
För några veckor sedan så såg jag reklam för en film som kallades för en ny Forrest Gump. Det tog inte många sekunder förrän den låg på vår lista. Sedan såg jag att Tom Hanks var med i den, dessutom, och då klättrade den ännu högre upp. Den här fredagen var det dags att se Here och det känns onödigt att påpeka att förväntningarna var höga. Mycket bättre än Forrest Gump blir det ju inte.

I början var det väldigt nära att jag gav upp. Jag blev otroligt stressad av alla dessa, som jag kallar, MTV-klipp. Vi gjorde extremt korta nedslag i alla möjliga tidsepoker. Fram och tillbaka. Det gjorde mig bara trött och förvirrad. Min avsky för det där hoppandet är innerligt och djupt. Jag erbjöd till och med sambon möjligheten att byta film, så jag kunde titta själv vid något annat tillfälle (en film med Tom Hanks struntar man inte bara i). Han nappade inte på det erbjudandet. Han sov i stället.

Efter något, frustrerande, tiotal minuter så lugnade det ner sig och jag kunde urskilja några historier. En del "boende" förstår jag överhuvudtaget inte varför de är med. De väldigt få och korta scener som de visas tillför absolut ingenting. Som, till exempel, nutidsfamiljen som kändes som att de var med bara för att göra allt politiskt korrekt. Jag är osäker på hur många scener de fick, men många var de inte och man fick inte veta något alls om den. Det kändes mest som att varenda scen med dem var med för att göra en poäng.

Personligen så tycker jag att det är alltför många inblandade. Man kunde hellre ha dykt djupare in i de trådar som faktiskt tillförde något. Och alltså ... stackars Margaret. Det var väl min enda tanke ett bra tag. Tänk att leva hela sitt liv som inneboende.

Hela filmen visar miljön/huset i en enda vinkel. Som att kameran sattes dit under dinosauriernas tid och sedan förblev där fram till nutid. Förvisso ett mycket annorlunda grepp, men jag hoppas verkligen att detta inte blir det nya normala för att göra film. Ibland önskar jag verkligen att hus kunde berätta sin historia.

Någon ny Forrest Gump är definitivt inte Here och jag skulle nästan kalla det för falsk marknadsföring. Onekligen ett intressant experiment, men jag vill inte se det igen. Den är vacker och en ganska fin historia, men den lyckas inte beröra mig och det skyller jag helt och hållet på hoppandet mellan alla tidstrådar. Jag hann aldrig landa ordentligt i någon av dem innan jag rycktes därifrån.


På Letterboxd hade den 3,0 i genomsnitt (beräknat på 104 601 betyg).
På IMDb hade den 6,3 i genomsnitt (beräknat på 24k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Nonnas (2025)

Titel: Nonnas
Originaltitel: Nonnas
Genre: Drama
Regissör: Stephen Chbosky
Manus: Liz Maccie, Jody Scaravella
Skådespelare: Vince Vaughn, Susan Sarandon, Talia Shire, Lorraine Bracco, Linda Cardellini
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 114 min
Serie: -
Såg den på Netflix 29 maj 2025





Handling
Joe Scaravella sörjer sin älskade italiensk-amerikanska mamma som precis dött. På en impuls köper han en gammal restaurang på Staten Island i New York och bestämmer sig för att hedra sin mammas minne genom att öppna en restaurang där maten lagas av äldre kvinnor, nonnas, precis som om det var servering i deras eget kök.

Min kommentar
Den här veckan blev det fredagsfilm även på torsdagen, det var ju Kristi himmelsfärdsdagen. Redan får någon vecka sedan la jag märke till Nonnas och den här dagen tyckte jag att den passade. Allt som är italienskt (nästan) lockar ju och vi behövde något som var lättsamt.

Vad jag inte visste när jag valde den här filmen var att den tydligen är baserad på en verklig historia. Precis som vanligt så funderar jag på vad som är sant och vad som är hittepå, det är ofrånkomligt. Efter att ha läst in mig på den verkliga historien så vågar jag påstå att den faktiskt är bättre än den de har hittat på.

Idén att låta "mormödrar" laga mat på¨en restaurang är inget annat än lysande. Vem älskar inte sin mormors (i mitt fall mammas, min mormor träffade jag aldrig) mat liksom. Framför allt grejen med att ta tillvara på den kunskap som äldre har, man är inte slut bara för att man är över 70. Jag förstår att konceptet är populärt och jag hade också gärna ätit på den restaurangen. Numer är det för övrigt nonnas från hela världen som lagar mat där, inte bara italienska.

Lite extra kul är ordkriget mellan nonna från Sicilien och nonna från Bologna. På vår rundresa i Italien bara veckor tidigare så fick vi för första gången höra talas om "motsättningar" och olikheter mellan italienare från olika regioner. Men så var det också första gången vi hade en italiensk reseledare.

Kärlekshistorien i filmen verkar vara påhittad och faktum är att den inte hade behövts alls. Nu är det inte särskilt mycket fokus på den så det stör egentligen inte. Det är bara det att allt blev så otroligt förutsägbart.

Det dummaste i hela filmen måste vara när Joey går till landets(?) mest kända matkritiker för att be honom komma till restaurangen för att äta och sedan skriva en recension. Denna matkritiker skriver om Michelin-restauranger. Om man öppnar en ny restauarang så är det kanske inte det man börjar med. Den biten är inte heller sann, tack och lov.

Nonnas är väldigt mysig och det är mycket fokus på mat. Jag hade gärna velat kunna känna dofterna, men jag blev hungrig ändå. Problemet är, som vanligt skulle jag nästan säga, att filmen är alldeles för lång. Det finns inte tillräckligt mycket handling till nästan två timmar. Förmodligen hade jag också gillat den sanna historien mer.


På Letterboxd hade den 3,2 i genomsnitt (beräknat på 47 311 betyg).
På IMDb hade den 6,9 i genomsnitt (beräknat på 22k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: A star is born (2018)

Titel: A star is born
Originaltitel: A star is born
Genre: Drama
Regissör: Bradley Cooper
Manus: Eric Roth, Bradley Cooper, Will Fetters
Skådespelare: Lagy Gaga, Bradley Cooper, Sam Elliott, Anthony Ramos, Alec Baldwin
Utgivningsår: 2018
Produktionsland: USA
Längd: 136 min
Serie: -
Såg den på Netflix 25 april 2025





Handling
Musikern Jack Maine blir förälskad i den kämpande artisten Ally. Hon har precis gett upp drömmen om att slå igenom som sångerska, när hon en dag upptäcks av Jack som hjälper henne in i rampljuset. Men när Allys karriär äntligen börjar ta fart så håller deras relation på att rasera – samtidigt som Jack kämpar mot sina inre demoner.

Min kommentar
Egentligen så hade jag tänkt att vi inte skulle ha sett en film den här fredagen, dagen innan vi skulle resa bort på semester. Lyckligtvis så kollade jag ändå runt och upptäckte då att A star is born snart skulle sluta streama. Redan om några dagar. Så det var bara att göra en omplanering och se den.

Första halvan av filmen är en solklar fyra. Andra halvan är inte alls lika bra. Filmen berör, ända fram tills det helt enkelt blir för mycket. Men ja, tårarna rinner i slutet. Ingen fulgråt. Bara en stilla ström.

Att Lady Gaga kan sjunga visste jag ju redan, men att hon även är en bra skådespelare kom lite som en överraskning. Hon är fenomenal i rollen som Ally. Jag tror på henne. Ett bra tag. Sedan har plötsligt hänt med hennes envisa vägran att förändra den hon är, att passa in i "popmallen". Utan någon som helst förklaring så blir hon en helt annan, ganska mainstream och ointressant, artist. I stället för den makalösa singer-songwriter hon var. Det kändes väldigt märkligt. Hon hade ju så sjukt mycket skinn på näsan.

Att Bradley Cooper är en bra skådespelare visste jag ju redan, men att han också kan sjunga så här fantastiskt det hade jag ingen aning om. För det är han som sjunger. Otroligt. När han och Lady Gaga sjunger duetten Shallow så är det gåshud. Deras röster passar så bra ihop. Underbart var det även att återse den gamla favoriten Sam Elliott, i en roll som Jacksons bror.

A star is born är en historia som har berättats ett otal gånger. Kanske är detta inte en nyskapande version, men det behöver den heller inte vara. Den berättar ändå en gripande historia om ett destruktivt förhållande, på ett väldigt bra sätt. Men varför så löjligt lång? Det finns ingen anledning att göra filmer på över två timmar.


På Letterboxd hade den 3,6 i genomsnitt (beräknat på 885 950 betyg).
På IMDb hade den 7,6 i genomsnitt (beräknat på 436k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Killers of the flower moon (2023)

Titel: Killers of the flower moon
Originaltitel: Killers of the flower moon
Genre: Drama
Regissör: Martin Scorsese
Manus: Eric Roth, Martin Scorsese, David Grann
Skådespelare: Robert de Niro, Leonardo di Caprio, Lily Gladstone, Janae Collins, Jillian Dion
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA
Längd: 206 min
Serie: -
Såg den på Apple TV+ 20 april 2025





Handling
I början av 1900-talet gör oljan medlemmarna av Osage Nation till några av de rikaste i världen. Urspungsamerikanernas plötsliga förmögenhet lockade omedelbart till sig vita inkräktare, som manipulerade, utpressade och stal så mycket Osagepengar de kunde innan de tog till mord. "Killers of the Flower Moon" är baserad på en sann berättelse och kretsar kring den osannolika romansen mellan Ernest Burkhart och Mollie Kyle.

Min kommentar
En film som har legat på vår lista väldigt länge, över ett år, är Killers of the flower moon. Två saker har avskräckt mig. Den främsta är Leonardo di Caprio, en skådespelare som aldrig har varit en favorit. Den andra orsaken var spellängden; nästan 3,5 timmar. Men nu var det påsk och jag tänkte att det får vara nu eller aldrig. Det blev nu.

När vi började titta så framgår det att detta är en verklighetsbaserad historia. Jag kan inte minnas att jag har hört talas om vare sig Osage-folket eller oljepengarna förut. Vilket kanske inte är så konstigt egentligen. Det här är nog inget som amerikaner vill prata högt om.

Trots den löjligt långa spellängden så är filmen aldrig tråkig. Upprepande ja, men inte tråkig. Det blir dock lite för mycket av samma sak för många gånger. Det är också väldigt tydligt, för tittaren, vad det är som pågår och vem som är hjärnan bakom det. Alla skurkar var lätta att känna igen. Det som är svårt att förstå är hur människor kan göra så här mot andra människor. Jag slutar nog aldrig förvånas över det.

För mig är det jobbigt att se Robert de Niro i en roll som ärkekräk. Bra gör han det i alla fall. di Caprio har jag redan nämnt inte är en favorit, men här är han verkligen inte bra. Hans tolkning av korkad verkar bestå av neddragna mungipor och framskjuten haka. Hans karaktär, Ernest, blir jag inte klok på. Så korkad kan väl ingen människa vara? Lily Gladstone, som spelar Mollie, är den som bär filmen. Jag blir så berörd av hennes (brist på) ansiktsuttryck. Det säger så mycket. Men om man inte har fattat efter tjugonde gången man ser henne så lär man inte fatta heller efter den femtionde. Eller hur många gånger det nu var.

Ett störningsmoment i filmen är alla dessa slumpmässiga bilder/scener som är inklippta här och där, mitt i något annat. Jag förstår dem inte. Är det saker som händer samtidigt eller vadå? De känns som förtydliganden av något som redan är extremt tydligt och klart. De stör mig, eftersom jag sedan sitter och funderar på vad de är och hur de passar in.

Killers of the flower moon är otroligt upprörande och jag blir så otroligt ledsen. Det finns inga ord som räcker till här. En film som påverkar mig så här mycket kan i alla fall inte få något annat betyg än en fyra. Trots spellängden. Det finns ingen som helst anledning, eller ursäkt, för en film att vara nästan 3,5 timmar lång. Då klipper man. Eller gör en serie.


På Letterboxd hade den 4,0 i genomsnitt (beräknat på 1 008 753 betyg).
På IMDb hade den 7,6 i genomsnitt (beräknat på 280k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: The six triple eight (2024)

Titel: The six triple eight
Originaltitel: The six triple eight
Genre: Drama
Regissör: Tyler Perry
Manus: Kevin Hymel, Tyler Perry
Skådespelare: Kerry Washington, Ebony Obsidian, Milauna Jackson, Shanice Shantay, Dean Norris
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: USA
Längd: 129 min
Serie: -
Såg den på Netflix 7 mars 2025





Handling
Under andra världskriget gick 855 kvinnor med i kampen för att lösa den treåriga eftersläpningen av obehandlad post. Inför diskriminering och ett land ödelagt av krig, lyckades de sortera mer än 17 miljoner brev.

Min kommentar
Egentligen så hade jag valt ut en annan film att se den här fredagen, men plötsligt så poppade The six triple eight upp. En film som jag la till på vår lista för någon vecka sedan och som tydligen var Oscarsnominerad nu i år. Visserligen bara för originalmusiken (och den vann inte heller), men ändå. Jag tyckte det lät som en historia värd att se.

En svart kvinna måste ha varit så långt ner på samhällsstegen som man kunde komma och det är svårt (omöjligt) att förstå hur det var. Mitt blodtryck steg vid ett par tillfällen, till rent farliga nivåer. Hur kan det egentligen vara möjligt att man (jag) aldrig har hört talas om detta tidigare? Det är ju en jättestor grej. Fick de verkligen inga brev?! Hur kan man inte veta att det är oerhört viktigt för moralen?

Min vana trogen så var jag ju tvungen att googla efter att jag hade sett filmen. Jag skulle så gärna vilja veta vilka delar som verkligen hänt och vilka som bara är där för den dramatiska effekten. Som det här med applåderna på skolan och järnvägsstationen. Gör amerikaner faktiskt så eller är det vad amerikaner tror att folk vill se? Själv blir jag bara extremt obekväm när fenomenet dyker upp.

Jag vill inte säga att filmen är för lång, det känns inte så, men den fokuserar på fel saker. Eller lägger för mycket kraft på fel saker. Det känns som att det viktigaste är att få fram budskapet och det görs på ett sådant sätt att karaktärerna mest känns som budbärare. Inte som människor. De vräker ur sig plattityder, floskler och självklarheter i parti och minut. Allt görs så extremt övertydligt. Något som inte alls hade behövts. Jag är säker på att verkligheten hade räckt, gott och väl.

Själva utförandet är förmodligen inte alls värd en fyra, men historien som The six triple eight berättar är det. Precis som skådespelarprestationerna. Det är dock, precis som vanligt, arkivbilderna som tar allra styggast. Det är då man verkligen förstår att detta faktiskt har hänt riktiga människor.


På Letterboxd hade den 3,2 i genomsnitt (beräknat på 65 940 betyg).
På IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 25k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Sommartider (2024)

Titel: Sommartider
Originaltitel: Sommartider
Genre: Drama
Regissör: Per Simonsson
Manus: Joakim Luciani, Per Simonsson
Skådespelare: Valdemar Wahlbeck, Lance Hedman Graaf, Ville Löfgren, Kulas Xawier, Phoenix Parnevik
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: Sverige
Längd: 97 min
Serie: -
Såg den på Prime Video 19 januari 2025





Handling
En berättelse om hur det legendariska bandet Gyllene Tider blev en av Sveriges största popsensationer. Per är en ambitiös outsider i skolan, som upptäcker vänner för livet genom musikens kraft när han hittar MP, Micke, Anders och Göran. Trots svårigheter slår bandet igenom i början av 80-talet, då deras hitlåtar om livet i en liten stad gjorde dem till en rikstäckande sensation.

Min kommentar
I somras, när Sommartider, gick upp på biograferna så var jag sugen på att gå på bio och se den. Så blev det inte och jag har väntat och väntat på att den skulle komma till en streamingtjänst. När den väl kom så kunde jag inte vänta, utan det fick helt enkelt bli en söndagsfilm också.

Så här är det. Jag var (är) ett Gyllene Tider-fan. Mitt flickrum var i stort sett tapetserat med bilder på dem. Och ja, jag var med ända från första början. När jag köpte det första albumet, samma dag det släpptes, så sa jag till mina kompisar att den där Per Gessle, han är ett musikaliskt geni. Med precis de orden. Alla skrattade. Hånfullt.

Musikbiografier verkar passa mig, åtminstone när de handlar om artister som har varit viktiga för mig. Och Gyllene Tider var det viktigaste av allt under några år på 80-talet. Så att det var en hel del som inte stämde i filmen var ju uppenbart, men att den är nästan sann framgår ju i undertiteln. Tidslinjen är inte direkt korrekt. Man kan kanske säga att filmen mer berättar hur det kändes, än hur det var. Visst hade det varit kul med en mer sann film, men detta funkar så bra så.

Castingen har man väl knappt kunnat missa en massa åsikter om, men jag tycker att den var bra. Utseendemässigt är det väl så nära man kan komma utan att klona. Några bra skådespelare var de dock inte, men däremot så fick de fram hur det var att vara ung på 80-talet. Till min stora glädje så fick min favoritlåt, Flickan i en Cole Porter-sång, vara med som ett litet embryo. Och Per Gessles lilla kameo fick mig att tjuta till.

Väldigt mycket av handlingen kom tillbaka till mig i ett "ja, just det, det minns jag ju" och det var verkligen som att förflyttas tillbaka till den tiden. Favoritscenen, som jag inte vet om den stämmer eller ej, är i inspelningsstudion när MP säger "Så här gör vi i Halmstad". Jag hoppas det är sant, jag vill det. Och de där planeringsteckningarna är de på riktigt? Det är nog det jag är allra mest nyfiken på.

När jag sätter betyg på Sommartider så är jag inte ett dugg objektiv. Det är en film som på ett prefekt sätt matchar låtarna och nostalgikänslan rusar genom taket. Jag ser den med ett leende på läpparna och mer än en tår i ögat.


På Letterboxd hade den 3,4 i genomsnitt (beräknat på 1 154 betyg).
På IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 1,1k betyg).
Jag ger den 5,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Juror #2 (2024)

Titel: Juror #2
Originaltitel: Juror #2
Genre: Drama
Regissör: Clint Eastwood
Manus: Jonathan A Abrams
Skådespelare: Nicholas Hoult, Toni Collette, J K Simmons, Zoey Deutch, Chris Messina
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: USA
Längd: 114 min
Serie: -
Såg den på Max 3 januari 2025





Handling
Medan han tjänstgör som jurymedlem i en högprofilerad mordrättegång, kämpar familjemannen Justin Kemp med ett allvarligt moraliskt dilemma... något han kan använda för att påverka juryns och potentiellt döma – eller befria – den anklagade mördaren.

Min kommentar
Juror #2 hade jag redan uppmärksammat och lagt till i listan, men när Lotten skrev positivt om den så hoppade den direkt upp till överst. Clint Eastwood, som har varit en favorit sedan jag såg Kellys hjältar i början av 70-talet, både regisserar och producerar. 94 år gammal, då.

Moraliska dilemman är ju ett av mina favoritteman och här finns riktigt mycket att fundera på. Jag har ingen aning om hur jag själv hade gjort. Att sätta en oskyldig människa i fängelse skulle ju inte kännas bra. Att sitta där själv skulle inte heller kännas bra.

Hur rättssystemet i USA fungerar är oklart. I Sverige måste man i alla fall anmäla om man tror sig ha kört på vilt. Om han hade gjort det så skulle inget av detta ha hänt. Men reasonable doubt finns väl egentligen även i det här fallet? Hur kan man vara 100% säker? Det är faktiskt detta som gör filmen så bra.

Det är en gedigen insats av skådespelarna, tycker jag. Allt från dialog till reaktioner/agerande känns trovärdigt. Nicholas Hoult har jag tydligen sett i en del filmer, bland annat som pojken i Om en pojke. Även då spelade han mot Toni Collette, men då som hennes son.

För att uppskatta Juror #2 måste man ha förmågan att sätta sig in i hur andra människor har det, att känna empati. Annars faller den nog platt. För oss andra är den riktigt obehaglig att se. Är sanning rättvisa?


På Letterboxd hade den 3,5 i genomsnitt (beräknat på 269 606 betyg).
På IMDb hade den 7,0 i genomsnitt (beräknat på 53k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig