Bok: Hjärtlinjer av Brit Bennett

Författare: Brit Bennett
Titel: Hjärtlinjer
Genre: Drama
Antal sidor: 362
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The vanishing half
Översättare: Sofia Nordin Fischer
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2021
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 november 2025




Första meningen: Morgonen då en av de försvunna tvillingarna återvände till Mallard sprang Lou LeBon hela vägen till dinern för att meddela nyheten, och än i dag, många år senare, minns alla chocken när den svettige Lou kom instörtande genom glasdörrarna, andfådd, med halslinningen mörk efter ansträngningen.

Baksidetext
Som tonåringar rymmer tvillingsystrarna Desiree och Stella Vignes till New Orleans. Där inser Stella för första gången att hennes hud är så ljus att andra människor kan ta henne för vit. Så snart hon upptäckt kraften i den förklädnaden finns ingen återvändo.

Tjugo år senare lär två unga kvinnor känna varandra i 80-talets Los Angeles. På ytan har de inte mycket gemensamt, men de delar samma rötter.

Min kommentar
Läsningen i oktober gick undan så när november började var jag redan på andra boken i novemberplaneringen; Hjärtlinjer. En bok som jag fick på läsretreaten 2022. Min tanke var då att jag skulle läsa den när den uppskjutna (pre-pandemi) USA-resan blev av. Nu vet jag inte när jag kommer dit så jag tyckte att det var lika bra att bara läsa boken.

Det finns en hel del att fundera över här, den stora springande punkten här tycks vara vilken färg man har på huden och hur det påverkar ens liv. Jag ska inte vara så förmäten att jag säger att jag förstår, för detta är något som jag förmodligen aldrig kan sätta mig in i och förstå. I alla fall inte på riktigt, att leva med det. Är man verkligen svart om ens hud är vit? Och spelar det egentligen någon roll?

För mig var boken jobbig att läsa. Jag älskar kronologi och den här boken är nästan motsatsen till det. Den består av olika delar, som till namn har olika årtal. Då man får förmoda att den ska utspela sig. En stor del av texten var dock tillbakablickar till vad som hänt långt tidigare. Detta plus perspektivbyten, som kunde ske lite hur som helst kändes det som, gjorde att det ibland var svårt att veta vilken "hon" som avsågs. Boken handlar ju om fyra olika kvinnor, som alla är berättare vid något tillfälle.

Boken belyser viktiga saker, som identitet. Vem är man, förutom färgen på ens hud? Om det inte syns på hudfärgen att man är svart och man inte berättar det för någon, då är det ju inget som märks. Ingen behandlar dig annorlunda. Vilket ju betyder att det inte är någon skillnad på människor, baserat enbart på hudfärg. Och en annan viktig frågeställning i boken: Om man inte vet att man är svart, är man det då ändå?

Hela den där fiktiva byn Mallard är som en by i en skräckfilm. Den påminner lite om samhället i The Stepford wives. På ytan är allt perfekt, men inget är som det verkar. De svarta i byn, som är så ljusa i skinnet att det inte syns, visar rasism mot de med mörkare hud.

Första meningen i boken förtjänar ett eget omnämnande, tycker jag. Det är i särklass den längsta första mening jag läst sedan jag började ha med den i inläggen. Det var i oktober 2011. Eventuellt är den längst, någonsin (kanske måste kolla upp Jack av Ulf Lundell).

Berättelsen i Hjärtlinjer är både bra och berörande. men sättet berättelsen presenters på passar inte mig speciellt bra. Det var en märklig bok. Medan jag läste den så tyckte jag att den var bra. När jag inte läste den så lockade den inte ett dugg. Jag inser ju att jag är hyfsat ensam om att inte tokhylla den här boken så om du inte har problem med kronologi, eller snarare bristen på den, så läs den för all del. Det är den värd.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,12 i genomsnitt (beräknat på 844 633 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Hjärtlinjer: Bokstunder, Bokdivisionen och Bokbesatt

Bok: Flickan med gåvorna av M R Carey

Författare: M R Carey
Titel: Flickan med gåvorna
Genre: Skräck
Antal sidor: 390
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The girl with all the gifts
Översättare: Johanna Svartström
Serie: Flickan med gåvorna 1
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2017
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 oktober 2025




Första meningen: Hon heter Melanie.

Baksidetext
Melanie är en mycket speciell flicka. Varje morgon väntar hon i sin cell på att dagens lektioner ska börja. När de hämtar henne håller en vakt en pistol riktad mot hennes huvud medan två andra spänner fast henne i stolen.

Flickan med gåvorna är en historia som utspelar sig i ett ödelagt England efter en zombieapokalyps. För de som hann stänga in sig finns det fortfarande hopp om en framtid och lilla Melanie visar sig vara nyckeln till allt.

Min kommentar
Ibland har man förutfattade meningar om böcker/genrer. Flickan med gåvorna är en bok jag tyckte att alla läste och alla älskade när den kom. Mot bättre vetande (förutfattade meningar) så köpte jag den. Sedan har den blivit liggande (förutfattade meningar). I år bestämde jag mig för att det fick vara nog och gå emot mina förutfattade meningar, så jag tog med den i min Boktolva. Ibland har man så fel.

Något jag överhuvudtaget inte gillar att vare sig läsa om eller se är [spoiler]zombies[/spoiler], så jag var mycket skeptisk när jag började. Men den här historien är inte som alla andra. Det är en väldigt annorlunda bok. Nästan vacker. (En del av) Människorna är hemskare än monster. Ett av monstren är mänskligare än den delen av människorna.

Själv visste jag ytterst lite om boken när jag började läsa, jag hade knappt läst baksidetexten. Jag tror att den vinner på det, så jag tänker inte berätta så mycket. Däremot så funderade jag en del på vad i hela friden boken skulle handla om, efter att jag hade kommit en bit in. Jag insåg ju att här måste det hända något omvälvande. Det gjorde det.

Beskrivningen av hur man på bästa sätt plockar ut en hjärna från en skalle, utan att skada den, är så otroligt detaljerad. Personligen så tycker jag inte att det är speciellt äckligt. Det är oblodigt och vetenskapligt, egentligen mer intressant än äckligt.

Man får inte speciellt mycket bakgrund här, vad det var som hände. Det har gått ungefär två decennier sedan det som hände hände och många minns inte ens hur det var innan. Jag saknar egentligen inte bakgrunden, man får en hel del antydningar, men jag undrar ju. Då kan man ju bli sugen på att läsa fortsättningen, eller prequel är den ju om man ska vara noga. I vilket fall så ska jag snart se filmen som baseras på den här boken. Den är ett måste.

Jag var fullständigt uppslukad av den här historien, från start till mål. Jag kommer nog aldrig att glömma vare sig berättelse eller karaktärer. De känslor som boken får mig att känna är så oväntade. Med tanke på vilken typ av bok det är.

Slutet på Flickan med gåvorna gör mig först förbannad. Sedan andlös. Det är ett fantastiskt slut. Genialiskt. Framför allt fullständigt oväntat. Tänk att jag fortfarande kan bli överraskad. Och fy för förutfattade meningar som nästan fick mig att inte läsa.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,95 i genomsnitt (beräknat på 242 876 betyg).
Jag ger den 5,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Flickan med gåvorna: Just nu - just här, I bokhyllan och Malinbooknerd

Fullbordad utmaning 2025:2

Detta är en sådan bra utmaning och förhållandevis enkel att det faktiskt är fjortonde året som jag kör den. Den startade hos enligt O och går ut på att läsa tolv nya författare under året och det är en utmaning som passar mig jättebra, eftersom jag oftast läser betydligt fler. Det brukar alltså inte vara någon utmaning i egentlig mening.

Min ambition brukar vara att blanda genrer och 2025 har jag satsat stenhårt på att välja böcker som kanske inte allihop ligger så långt utanför min comfort zone, men som åtminstone inte är deckare. Jag tycker faktiskt att jag har lyckats riktigt bra.

Den betygsmässiga träffbilden var i år ganska spretig. Lägsta betyget 2 och högsta 5 (jajamän!). Lite besviken är jag över att inte ens hälften av de tolv böckerna fick 4 eller högre i betyg, bara fem av dem lyckades med det. I gengäld så var det ju då en som fick 5, det händer inte varje år. Huruvida jag kommer att läsa något mer av någon är faktiskt lite oklart, men fem av författarna (Bäck, Carey, Catton, Dalton, Moyes) kan jag lätt se mig läsa ännu en bok av. Ingen av dem finns dock i min hylla.

Kanske beror det på att jag gick en bit utanför min comfort zone när jag valde böcker till utmaningen, men besvikelserna var betydligt fler i år än förra året. Två av dem (McGee, Thomas) kan jag nog med säkerhet säga att jag inte kommer att läsa igen. Fyra av dem (Avdic, Cronin, Harris, Ishiguro) kommer jag inte att prioritera att läsa mer av, men hittar jag något som verkar intressant så kan det så klart hända.

Betygen blev en 2:a, en 3:a, fem 3,5:or, fyra 4:or och en 5:a, vilket ger ett genomsnitt på 3,62. Ganska mycket sämre än förra året, då det var svindlande 3,75 (3,71 för 2023, 3,33 för 2022, 3,41 för 2021, 3,62 för 2020 och 3,71 för 2019). Det verkar ändå hålla sig hyfsat jämnt. En fullpoängare alltså, men lyckligtvis inte någon på andra sidan skalan.

Betyg 5

Betyg 4

Betyg 3,5

Betyg 3

Betyg 2

Bok: Choklad av Joanne Harris

Författare: Joanna Harris
Titel: Choklad
Genre: Drama
Antal sidor: 349
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Chocolat
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Choklad 1
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 1999 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 1 september 2025




Första meningen: Vi kom med karnevalsvinden.

Baksidetext
När Vianne Rocher och hennes dotter Anouk kommer till den lilla sömniga sydfranska byn blir livet aldrig sig likt för invånarna. Vianne förvandlar det nedgångna bageriet till den läckraste chokladbutik man kan tänka sig, fylld av utsökta godsaker.

Viannes underbara choklad ger byborna livsglädjen tillbaka, något som inte ses med blida ögon av prästen Reynaud. Han härskar över sin församling med järnhand och har kämpat mot frestelser och sinnliga begär i hela sitt liv. Vianne blir symbolen för allt han räds och föraktar och han bestämmer sig för att få bort henne från byn.

Min kommentar
För ungefär femton år sedan såg jag filmen Chocolat, som jag verkligen tyckte om. Just då hade jag ingen aning om att den byggde på en bok, vilket jag ju fick veta efteråt. På bokrean 2014 hittade jag boken Choklad och jag är helt säker på att jag köpte den i fast förvissning om att jag skulle läsa den nästan direkt. Så blev det ju inte riktigt, men nu är den i alla fall äntligen läst.

När jag började läsa så kunde jag inte låta bli att undra när i hela friden detta utspelar sig. Prästens och de andra bybornas beteende gjorde att jag tänkte att detta måste vara väldigt längesedan. En bit in så var det något, som jag inte längre minns vad det var, som avslöjade att detta sker i relativ nutid. Kanske 90-tal. Det är fullständigt obegripligt, för att inte tala om orimligt, men kanske är det så i små franska byar. I så fall är jag glad att jag inte bor där.

Historien är otroligt omständligt berättad. Den är väldigt ordrik och ganska många ord behövs egentligen inte. Många av dem är liksom samma sak som stod bara ett litet tag tidigare. Framför allt så är det löjligt mycket utsmyckningar och det är inte något som jag brukar uppskatta. Det funkade dock ändå hyfsat bra.

Värre är då att det blir för simpelt när de goda (de "fria" andarna) bara är goda och de onda (kyrkan och allt som hör därtill) bara är onda. Jag vet inte om det är författarens åsikter som lyser igenom (ropas i megafon), men det blir så tydligt att det nästan blir plumpt. Och i allra högsta grad irriterande. Det blir mer som en saga, där det viktiga blir budskapet, (sens)moralen, och berättelsen kommer i andra hand.

De två huvudpersonerna, Vianne och prästen, gillar jag inte alls. De är precis lika osympatiska och respektlösa båda två. Bara på helt motsatta sidor. Desto mer tyckte jag om Armande, Joséphine och Guillaume. De är mer i min smak vad gäller personliga egenskaper.

En hel del saker hintades det bara om, men det mesta fick man nog ganska klart för sig. Till slut. Normalt sett stör det inte mig när man berättar så här. Bara om man fortsätter att antyda, många, många gånger, innan man får veta. Precis som det görs i den här boken. Choklad och bakverk finns det i överflöd här och om du har svårt att motstå choklad så kanske du ska hoppa över denna. Turligt nog, för mig, så var det bara mörk choklad. Det tycker inte jag om.

Choklad är ett av de där sällsynta fallen när filmen är bättre än boken. Mycket bättre. Åtminstone som jag minns det. Jag måste kanske se om den nu, när jag har något att jämföra med. Och så en sak till: Ge för allt i världen inte hunden choklad 😲

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,96 i genomsnitt (beräknat på 130 097 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Choklad: Jag kan inte hitta någon.

Bok: 100 år med Lenni och Margot av Marianne Cronin

Författare: Marianne Cronin
Titel: 100 år med Lenni och Margot
Genre: Drama
Antal sidor: 376
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The one hundred years of Lenni and Margot
Översättare: Jessica Hallén
Serie: -
Förlag: Bazar Förlag
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 augusti 2025



Första meningen: När folk säger "terminal", tänker jag på en flygplats.

Baksidetext
Livet är kort. Ingen vet det bättre än 17-åriga Lenni som bor på en terminalvårdsavdelning på Glasgows sjukhus. När hon går med i en konstterapigrupp träffar hon Margot, en rebellisk åttiotreåring från avdelningen bredvid.

I väntan på det oundvikliga bestämmer de sig för ett gemensamt projekt: tillsammans ska de måla etthundra tavlor, en för varje år som de levt. Genom att gestalta och dela med sig av sina livsberättelser kommer de allt närmare varandra och Lenni inser vilken gåva livet kan vara även när det håller på att tas ifrån oss.

Min kommentar
Hösten 2021 hade Bokträff Skåne sin första sammankomst och jag var där. I utlottningen så vann jag 100 år med Lenni och Margot, en bok som jag är ganska säker på att jag aldrig hade hört talas om. Den lät inte som något som jag vanligtvis läser, men ändå väldigt lovande. I år tyckte jag att den hade väntat länge nog på att bli läst och tog med den i min Boktolva.

Efter att ha läst ett tag så visar det sig att Lenni har svenskt påbrå och jag kunde inte låta bli att undra om hon är det även i originalutgåvan eller om det är något som har ändrats i den svenska översättningen. Jag upplevde det som lite krystat och det fanns egentligen ingen anledning att hon skulle vara halvsvensk, men hon verkar vara det även i det engelska originalet. Vilken slump.

Boken börjar väldigt lovande, när vi bara hängde med Lenni (och fader Arthur). När Lenni och Margot plötsligt, utan att vi får veta någon egentlig anledning, blir bästa vänner och tillbakablickarna börjar så tappar jag intresset lite grann. För det är tillbakablickar, i Lennis och Margots liv, som är den här boken, skulle jag nog vilja påstå. Hur och varför de blir vänner, nutiden alltså, får vi inte veta. Inte heller vad de bygger vänskapen på. De målar och Margot berättar historier.

Trots att nästan alla tillbakablickar är Margots så tycker jag inte att jag får lära känna henne. Historierna hon berättar handlar nästan alltid om någon annan. Vad Margot ser i Meena och Humphrey får jag ingen som helst känsla för. Man får egentligen inte veta särskilt mycket om dem heller. Bara ätt de är annorlunda.

Med Lenni är det precis tvärtom. Det blir inte så mycket bakgrund (hon har jag bara levt i sjutton år, jämfört med Margots 83), men i nutiden bor vi i stort sett i hennes huvud. Jag gillar henne. Hon verkar vara en stark och levande person. Prästen Arthur är nog faktiskt min favorit, han är både ödmjuk och sympatisk. Jag får veta mer om honom, vem han är, än Margot, bara genom hans samtal med Lenni.

De där tillbakablickarna blev för många för min smak och än värre blev det när de i sin tur innehöll tillbakablickar. Vid ett tillfälle blev det nästan löjligt och väldigt överdrivet. En specifik historia berättades genom att vi fick följa två olika trådar, en "nu" och en några timmar tidigare. Varje sekvens var bara några meningar lång och det blev otroligt hoppigt. Det fanns ingen som helst anledning att hoppa fram och tillbaka så, det var liksom ingen speciellt spännande eller mystisk händelse som berättades. Det är inte en berättarteknik som passar mig, den gör mig bara jättestressad. Där och då tappade jag intresset på riktigt.

Jag trodde att det här skulle vara en bok som berörde mig, men det gjorde den inte. En specifik händelse fick det att kännas lite mer, men det gick över snabbt. Främst tror jag att det beror på att jag aldrig kände mig nära de här människorna. Jag förstår inte heller alltid Lennis och Margots agerande. Eller egentligen är det väl Lennis pappas agerande som jag inte alls kan greppa. Att ha en sjuk dotter handlar inte ett dugg om honom eller hans mående. Anhöriga som överger sina nära och kära bara för att de är sjuka och att det är så jobbigt att besöka dem på sjukhuset kan jag överhuvudtaget inte förstå. Att Margot överger sin man är lite mer förståeligt. Han skulle inte må ett dugg bättre av att hon stannade.

Med tanke på temat så borde 100 år med Lenni och Margot vara mycket berörande, men författaren lyckas inte få mig att bli intresserad av de här personerna. Historien är det egentligen inget fel på, men utförandet passar mig väldigt dåligt.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,29 i genomsnitt (beräknat på 123 702 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om 100 år med Lenni och Margot: Bokstunder, malins bokblogg och Marias bokhylla

Bok: Himlakroppar av Eleanor Catton

Författare: Eleanor Catton
Titel: Himlakroppar
Genre: Drama
Antal sidor: 1112
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The luminaries
Översättare: Ulla Danielsson
Serie: -
Förlag: Brombergs förlag
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 juli 2025




Första meningen: Det verkade som om de hade träffats av en slump, de tolv män som hade samlats i rökrummet på Crown Hotel.

Baksidetext
Året är 1866 och Walter Moody har som så många andra kommit till Nya Zeelands guldgruvor för att söka lyckan. Samma stormiga natt som han anländer stöter han på ett märkligt sällskap bestående av tolv män som har samlats för att i hemlighet diskutera en serie olösta brott. En rik man har spårlöst försvunnit, en prostituerad har försökt att ta sitt eget liv och en enorm förmögenhet har hittats hemma hos en alkoholiserad enstöring. Walter Moody dras snabbt in i ett äventyr som är lika komplext och gåtfullt som stjärnhimlen.

Min kommentar
Tegelstenar är något som ofta lockar mig, mer förr än nu, men det är något speciellt med att umgås med en bok i mer än några dagar. Himlakroppar är en av de tjockaste böcker jag har, 1112 sidor, men det som lockade allra mest med boken är miljön. Nya Zeeland. Så långt bort härifrån som man kan komma. När jag köpte den så tänkte jag väl inte att den skulle stå oläst i över nio år, men om jag ska vara helt ärlig så avskräckte både antal sidor och historien. I år tyckte jag att det var lika bra att ta med den i min Boktolva, så att den skulle bli läst.

Berättandet i den här historien påminner lite om Lydia Sandgrens Samlade verk. Boken är sanslöst ordrik och detaljnivån är smått löjlig. Till skillnad från Samlade verk så är Himlakroppar dock aldrig tråkig. Den har ett märkligt driv och håller mig fångad genom alla 1112 sidor. Den (påstådda) astrologiska aspekten förstår jag överhuvudtaget inte, men jag har förstått att den är exceptionell.

De första 500 sidorna utspelar sig under en enda dag, men det är en sanning med modifikation. Det sitter en handfull män, i ett rökrum på ett hotell, vid en brasa och där berättas om händelser fram till "nu". Det här är ju något som jag känner igen från "riktig" 1800-talslitteratur. Var och en berättar om sin upplevelse av allt som har lett fram till att de sitter här. Berättelsen är i "kronologisk" ordning, vilket betyder att en tråd avbryts mitt i och man byter berättare. Det ställer till lite problem för mig. När vi kommer tillbaka till den avbrutna berättelsen, kanske runt hundra sidor senare, så har jag hunnit glömma vad som hände i den.

På grund av antalet sidor och detaljnivån så var det omöjligt för mig att hålla reda på vem som sa vad när. Det är liksom svårt att komma ihåg någon liten detalj eller replik som hände för typ två böcker sedan (vilket ju 700-800 sidor är). Det var alldeles säkert viktigt för att förstå vad som hände.

Mot slutet så hoppar berättelsen tillbaka ett år i tiden. Då är det meningen att vi ska få alla svaren. Det tycker ju jag att man inte får. En del saker verkar faktiskt inte få någon förklaring, bara ett konstaterande, men jag låter det vara osagt. Om någon som har läst boken har några svar så är den personen välkommen att höra av sig.

Trots alla dessa sidor så är boken både lättläst och snabbläst. För en van deckarläsare så är persongalleriet angenämt litet, bara lite drygt tjugo karaktärer. Ingen av dem är väl egentligen riktigt sympatisk, men de är mer eller mindre intressanta allihop. Beskrivningarna av (speciellt) männen är detaljerade och känns lite ironiska. Det är faktiskt genomgående en humoristisk ton i hela boken, på ett väldigt lågmält sätt.

Lite kuriosa, som inte alls har med boken att göra. När jag var på Nya Zeeland så hittade vi ett litet galleri, där det fanns litografier av en lokal konstnär (jag köpte fyra stycken, som jag skickade hem med post). Den konstnären, Peter Arnold, föddes i den lilla byn där den här historien utspelar sig, Hokitika. Och vi måste ha åkt igenom den när vi tog oss från Franz Josef till Punakaiki.

Himlakroppar är en märklig bok. På något besynnerligt sätt så behövs alla de där sidorna och orden. Än mer besynnerligt är att det faktiskt är, i någon mening, njutbart att läsa. Ingen är egentligen mer förvånad än jag.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,75 i genomsnitt (beräknat på 84 358 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Himlakroppar: Ewelinas bokblogg, Tankar från mitt fönster och Fantastiska berättelser

Bok: Etthundra mil av Jojo Moyes

Författare: Jojo Moyes
Titel: Etthundra mil
Genre: Feelgood
Antal sidor: 384
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The one plus one
Översättare: Emö Malmberg
Serie: -
Förlag: Printz Publishing
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 juni 2025




Första meningen: Ed Nicholls drack kaffe med Ronan inne på utvecklingsavdelningen när Sidney kom in i rummet.

Baksidetext
Jess Thomas liv suger. Hennes man har stuckit och hon tvingas ha dubbla jobb för att försörja sina två barn. Styvsonen Nicky kommer ständigt hem från den ruffa kommunala skolan med nya blåmärken, och stänger in sig med datorn på sitt rum. Dottern Tanzie är lite av ett mattegeni, men när hon erbjuds en plats på en trevlig privatskola räcker pengarna inte till. Om hon inte kan vinna första pris i Skottlands matematikolympiad? Men Jess har varken bil eller pengar till tågbiljetter.

IT-miljonären Ed, med ett eget kaotiskt förflutet, blir av en tillfällighet deras riddare i skinande rustning. När han erbjuder sig att köra den lilla familjen, inklusive illaluktande hunden Norman, tvärsigenom England till Skottland är det hans första osjälviska gärning på åratal - kanske någonsin. Men kommer de att hinna? Och om de gör det - kommer deras problem att vara över?

Min kommentar
Många är de som läst och gillat Jojo Moyes, men själv har jag bara sett (och gillat) två filmer som baseras på hennes böcker. Trots att jag vann Etthundra mil i en utlottning för så länge sedan som, nästan, tio år. Till slut kändes det nästan löjligt att inte ha läst något av henne, så jag tog med boken i min Boktolva i år.

Feelgood är en svår genre att få till, åtminstone om den ska passa mig. Det krävs en del svärta för att det ska bli bra. Det finns det här. Alldeles lagom mycket och alldeles lagom svart. Det hjälper ju så klart till att man vet att allt kommer att lösa sig, något annat är inte möjligt i den här genren. En så otroligt söt historia, som på något sätt känns fullt rimlig.

Lite orolig blev jag allt i början, jag hade jättesvårt att komma in i den. Det kändes som att jag kastades rätt in i mitten av en historia. Utan att jag märkte det hade jag sedan plötsligt fallit som en fura. De här personerna, och det som händer (med) dem är helt omöjligt att inte sugas in i. Oväntat nog, för mig.

Den människotyp som Jess är brukar annars göra mig omåttligt irriterad. De där positiva, som bara ser möjligheter, aldrig problem. Skillnaden, tror jag, är att Jess erkänner problemen. Accepterar dem och försöker göra något åt dem. Hon gör kanske inte alltid rätt saker och det går inte alltid bra, men hon gör verkligen sitt bästa. Hon har dock några sidor som inte alls tilltalar mig (men som Moyes ändå får mig att inte bry mig om, så mycket). Hon har en liten översittartendens, eller hon tycker sig vara en bättre människa än rika. Bara av den anledningen att hon är fattig. Som att rika inte har jobbat hårt för att bli just rika (inte alla, jag vet, men några). Hon verkade inte heller vara rädd om andras grejer, på ett lite respektlöst sätt. Bara för att man har gott om pengar så vill man kanske inte att någon ska slänga upp sina smutsiga skor och fötter på instrumentbrädan i ens bil. Det hade inte jag heller uppskattat. Men jag gillar henne mer än jag ogillar henne. Mest för att hon aldrig förlorar sin stolthet.

Dottern Tanzie är underbar och jag kan lätt relatera till mitt tioåriga jag. Minus mattesnillet då. Styvsonen Nicky är så otroligt gullig och jag blir så förbannad när andra människor tycker sig ha rätt att ha åsikter om hur någon annan är. Det har de inte. Jag bara älskar hur Jess och barnen pratar med varandra. Så pratar man bara med människor som man är väldigt nära. Och tycker om.

Nästan mest av allt tycker jag att det är så skönt och befriande att läsa en bok där inte alla män är svin (här är det väl bara två som kan kvala in, tror jag). Inte heller är alla rika svin, tvärtom. Det känns riktigt, riktigt bra.

Etthundra mil är rolig, sorglig och berörande. I lika delar. Faktum är att feelgood knappt kan bli bättre än det här. Den lever verkligen upp till sin genre. Den får mig att må riktigt bra. Lite som en roadmovie, i bokform, kombinerad med en romantisk komedi. Ja. Den här filmen vill jag se.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,97 i genomsnitt (beräknat på 187 418 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Ung mans färd mot natt: Lottens bokblogg, Carolina läser och C.R.M. Nilsson

Bok: Vattnet drar av Madeleine Bäck

Författare: Madeleine Bäck
Titel: Vattnet drar
Genre: Skräck
Antal sidor: 421
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Vandrarna 1
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 31 maj 2025




Första meningen: Det var en kyrkjävel till att låta.

Baksidetext
Kroppen av en kvinna hittas vid Malmjärn i Gästrikland. Har det något med den illegala sprithandeln att göra? Eller stölden av den värdefulla madonnan i Ovansjö kyrka? Något har förändrats i bygden under den här helvetesvarma sommaren. Det känns i själva luften. Som ett elektriskt stråk av begär och desperation. Det som legat dolt i hundratals år har vaknat igen.

Min kommentar
Som jag minns det så var det mycket snack om Vattnet drar när den kom och det kändes som att alla läste den. Trots det så hade jag ingen koll på vad den egentligen handlade om. Bara att det skulle vara skräck. Den har legat där så tyst och fint på min läsplatta, men nu kände jag att den hade väntat tillräckligt länge och så tog jag med din i min Boktolva.

Den här boken är klassad som ungdomsbok och jag vill inte vara den som är den (jag läste själv otäcka historier när jag var "ungdom"), men den är mycket rå och brutal. Kanske inte så grafiskt våld, mer mellan raderna. Vilket på ett sätt gör det värre (tycker jag då). Det som stör mig mest är dock att det är så onödigt mycket sex. Och då menar jag inte erotik, utan väldigt brutalt sex. Ofrivilligt sex. Det kändes mest bara konstigt och inte alls nödvändigt.

I början av boken var jag mest förvirrad. Det var så många karaktärer, i så många olika trådar. Det kändes dessutom som att det var helt olika saker det handlade om och jag kunde inte hitta någon gemensam nämnare. Det klarnade efter hand och jag tror att man fick svar på de funderingar man eventuellt kunde ha (nåja, något ska ju sparas till efterföljande delar).

För mig så blev många av karaktärerna överdrivna, de är extremt utagerande. Samtliga får nog betraktas som lite stereotypiska och klyschiga. Det gör det hela lite mer svårsmält, men det går ner. Jag gillar egentligen ingen av de här personerna, så här långt. Gunhild ligger väl bäst till, men hennes (och alla andras) oförmåga att tala klarspråk stör mig nästan orimligt mycket. Jag blir mest bara irriterad.

För att vara en skräckhistoria så är den inte särskilt läskig, i mina ögon, utan mer spännande och intressant. Förmodligen är den saknade läskigheten på grund av att det här inte på något sätt handlar om vanliga människor, men i ovanliga situationer (som jag tycker är mest skrämmande). De här karaktärerna är högst ovanliga allihop och det gör att jag har svårt att relatera till dem.

Men seriöst, varför just katter? Det visade sig, tack och lov, inte vara så hemskt som det verkade, men just den biten var jag inte så glad i. Jag blev mest ledsen, kände jag.

Trots det som kan verka vara invändningar så är Vattnet drar en bra bok. Här är det inte det övernaturliga som är läskigt. Det är verkligheten som skrämmer mig mest. Svensk småstadsskräck, kanske inte när den är som allra bäst, men detta lovar gott inför fortsättningen. Som jag så klart kommer att läsa.

På Goodreads hade den 3,26 i genomsnitt (beräknat på 639 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Vattnet drar: Carolina läser, Boktanken och Tentakelmonster

Bok: Pojke slukar universum av Trent Dalton

Författare: Trent Dalton
Titel: Pojke slukar universum
Genre: Drama
Antal sidor: 479
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Boy swallows universe
Översättare: Tove Hellbom
Serie: -
Förlag: HarperCollins Nordic
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2019
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 maj 2025




Första meningen: Ditt slut är en död blå fågel.

Baksidetext
Brisbane, Australien, 1980-tal. Eli Bells liv är rätt komplicerat. Hans pappa har stuckit, hans mamma sitter i fängelse och hans styvpappa langar heroin. Den mest pålitliga vuxna i hans liv är Slim en ökänd brottsling med nationellt rekord i flest fängelserymningar som ser efter Eli och hans stumma geni till storebror.

Bortom den civiliserade världen, i en fattig förort till Brisbane, försöker tolvåriga Eli följa sitt hjärta och förstå vad som krävs för att bli en god människa. Men ödet ställer hela tiden hinder i Elis väg, det största av alla är Tytus Broz, Brisbanes mest beryktade knarkkung. Och än mer komplicerat kommer det bli. För Eli kommer snart att bli kär, tvingas konfrontera verkligt onda typer och slåss för att rädda sin mamma ur en riktig knipa. Om han bara lyckas med det, kanske hans dröm om att en dag bli en framgångsrik journalist kan bli verklighet.

Min kommentar
Under läsretreaten 2020, innan pandemin slog till med full kraft, så genomfördes det traditionsenliga pocketbytet. Den bok jag fick med mig var Pojke slukar universum. Just då var jag ganska nöjd med det, men sedan läste jag en inte så positiv recension om den, av en för övrigt pålitlig bokbloggare. Så det tog emot, plötsligt, men i år tog jag med den i min boktolva och i maj kraftsamlade jag.

Delvis självbiografisk sägs den här historien vara och det hade varit väldigt intressant att få veta exakt vilka delar som är självbiografiska. Jag hoppas att det inte är alltför mycket, för det här är egentligen en förfärlig berättelse och en förfärlig uppväxt för ett barn. Det är oklart för mig vad jag förväntade mig av den här boken och faktum är att jag nog inte heller vet vad jag faktiskt fick. Ibland är det svårt att avgöra vad som faktiskt händer och vad som bara är fantasier.

Jag gillar på riktigt att de flesta karaktärerna bara har hamnat lite snett, av nöd, men att de i grund och botten egentligen är bra människor. Förutom de rent onda då, för sådana finns det också (åtminstone en). Jag tycker om de här människorna och deras relationer. Favoriten kan nog vara Elis vänskap med den kriminelle Slim. Eller den kriminelle Alexander Bermudez. Och syskonkärleken mellan Eli och August. Ja, det är svårt att bara nämna en.

Eli som tolvåring känns eventuellt inte helt trovärdig. Han verkar mycket äldre. Det är ovanligt att man reflekterar över så svåra och tunga saker med de orden i den åldern. Ovanligt, men säkert inte omöjligt. Han är oerhört klok.

Allt detta utspelar sig på 80-talet, men det finns inte jättemånga tidsmarkörer. Vilket gör boken ganska tidlös på det viset. Faktum är att jag ofta glömmer bort att det är 80-tal. Det bjuds på många skratt, men allra mest allvar. Drogtema är ju ingen favorit för mig, men här finns ingen drogromantik (det är det som brukar störa mig mest) överhuvudtaget. Tvärtom. Det är mörkt, brutalt och smutsigt.

Förmodligen så finns det en del symbolspråk här, jag får den känslan i alla fall, och det är dessvärre helt bortkastat på mig. Jag har ingen som helst förmåga att översätta sådant. Nu är det inga problem för detta är bra ändå. Lite utdragen och lång är boken också, men det är omöjligt att säga vad som är för mycket, så det funkar.

Pojke slukar universum är en mycket annorlunda bok. Att genrebestämma den är inget annat än omöjligt. Kanske kan man kalla det magisk realism och jag får faktiskt vibbar av Haruki Murakami. Oavsett vad man kallar det så gillar jag det.

På Goodreads hade den 4,34 i genomsnitt (beräknat på 93 034 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Pojke slukar universum: Lottens bokblogg, Fru E:s böcker och Litteraturkvalster

Bok: Isola av Åsa Avdic

Författare: Åsa Avdic
Titel: Isola
Genre: Thriller
Antal sidor: 317
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -n
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 april 2025




Första meningen: De var två som skulle sköta det hela.

Baksidetext
Året är 2037 och Sverige har i ett par generationer ingått i Vänskapsunionen efter att murkuppen 1989 avvärjts.

Anna Francis anses vara en mycket duglig byråkrat och handläggare. Hon har också gjort sig skyldig till ett fruktansvärt misstag som hade kunnat kosta henne hennes karriär. Så när Ordföranden kallar blir hon överraskad.

Hon får ett erbjudande man inte kan tacka nej till, att trygga sitt liv efter några krävande dygn som observatör på en kursgård på en ö i skärgården. En person ska uttas till tjänstgöring i ett hemligstämplat projekt, och Anna Francis ska utvärdera hur en grupp människor beter sig när de utsätts för en oväntad stress. Men något går snett redan från början, och det som börjar som ett sociologiskt och psykologiskt test blir en livshotande situation både för henne och de personer som ska testas.

Min kommentar
Dystopier är ju något som jag går igång på och har nog alltid gjort. När jag fick ögonen på Isola inför släppet 2016 så blev jag så klart nyfiken. Det skrevs inte många svenska dystopier då (inte nu heller, om du frågar mig). På Bokmässan det året så inhandlades den, sedan gick den det dystra öde till mötes, som drabbar så många av mina böcker. Den blev stående. Tills nu.

I den här boken utspelar sig ett scenario för om Berlinmuren inte hade fallit och om Sverige i stället hade införlivats i Sovjet. Man skulle kunna kalla den för dystopideckare, för den är en mix av Christies Och så var de bara en och Orwells 1984. En blandning som har potentialen att bli riktigt bra, men som inte når ända fram till mål. Det finns en politisk underton genom hela boken, men inte någon egentlig politik. Vilket för mig är en bra grej.

Historien är intressant, men utförandet passar inte mig riktigt bra. Främst beror det på detaljnivån. Här finns detaljerade beskrivningar av hur man, exempelvis kliver in i en bil. Från att bilen saktar in till man öppnar dörren och till slut sätter sig. Och allt däremellan. Helt onödig information och det blir lite tjatigt. Egentligen så är detta en poänglös historia, man kommer inte fram till något, men jag är nog positiv till det också.

Karaktärerna är inte många (inte heller är de speciellt sympatiska) och det är bara de som befinner sig på ön som har namn. Jag tycker det var ett bra val att låta flera karaktärer vara namnlösa. Det förstärker känslan av att människor inte har något större värde under det här styret. De är bara umbärliga utförare. Jag saknar bakgrund till både karaktärer och händelser. En del saker jag behöver veta framkommer senare, men långt ifrån allt. Anna är väl den egentliga huvudpersonen och hon är den enda som har något som ens påminner om bakgrund. De andra känns som själlösa spelpjäser. Vilket väl i och för sig är precis vad de är.

Det är en väldigt obehaglig stämning i boken. Alla har en egen agenda. Alla spionerar på alla. Man kan inte lita på någon. Som läsare vet man inte ett dugg (nåja, vi känner ju till något om en av de andra karaktärerna, men det är allt) mer än huvudpersonen. Det är ett grepp som jag gillar. Dock hjälper det inte för det är inte särskilt svårt att gissa vad som pågår.

Isola känns i stort sett som ett avsnitt av TV-serien Deutschland 83, som att Sverige har blivit DDR. Redan 2017 sas det att Åsa Avdic skrev på en uppföljare, men jag kan inte se att någon sådan har kommit. Med tanke på slutet på den här boken så kunde det nog vara intressant att få följa vad som händer sedan.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,25 i genomsnitt (beräknat på 2 627 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Isola: Breakfast Book Club, Bokstapeln och DAST Magazine

Bok: Tusende våningen av Katherine McGee

Författare: Katherine McGee
Titel: Tusende våningen
Genre: Romance
Antal sidor: 427
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The thousandth floor
Översättare: Carina Jansson
Serie: Tusende våningen 1
Förlag: Gilla böcker
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2017
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 mars 2025




Första meningen: Ljudet av skratt och musik dog ut på tusende våningen och festen dog långsamt slut när till och med de stökigaste av gästerna slutligen stapplade in i hissarna och åkte ner till sina hem.

Baksidetext
Från tusende våningen är fallet högt. Manhattan, år 2118. Ett tusen våningar högt torn skuggar hela Brooklyn. I det finns allt man kan önska sig för den som har råd. Och det har Avery, vars familj bor på tusende våningen. Hon har allt, utom det hon egentligen vill ha. Nästan lika högt upp bor hennes bästa vän Leda. För att dölja sina egna hemligheter börjar hon ta reda på andras, genom att anlita hackaren Watt. Långt ner i huset bor Rylin, som kämpar för att försörja sig och sin lillasyster, efter att deras mor dött. Och Eris, som tvingas flytta från toppen till botten, när hennes familjs hemlighet avslöjas.

Min kommentar
Av någon anledning, som jag inte längre minns, så blev jag nästan omåttligt nyfiken på Tusende våningen när den kom. Det är ju ändå onekligen något som lockar (och skrämmer) med en byggnad som har tusen våningar. Naturligtvis antog jag att boken måste vara en science fiction (eventuellt dystopi) med den förutsättningen. Dessutom så utspelar den sig året 2118.

Det finns så många problem med den här boken. Droger, övergrepp, incest, otrohet, utpressning för att bara nämna några. Allt är skrivet som att det ska vara sexigt och hett. Det är det inte. Jag är verkligen inget fan av att läsa om drogande ungdomar, när det ses som något fullt normalt. Drogromantik är något som aldrig kommer att vara okej för mig. Ja, trots alla andra hemskheter som förekommer så är nog detta värst.

Byggnaden är väl det som egentligen är intressant i hela den här historien. Den är som en egen stad, men på höjden. Bara tanken på att bo i en så hög byggnad gör mig lite illamående. Ibland är det lite oklart huruvida de befinner sig i Tornet eller utanför (det går alldeles utmärkt att vistas i den "vanliga" staden). Platser verkar heta likadant och det finns parker och allt där, i Tornet.

Karaktärerna är inte alltför många, men inte en enda av dem är sympatisk. Här finns inte en äkta vänskap, på lika villkor. Alla utnyttjar varandra. Alla är mer eller mindre creepy. För att göra det hela än värre så uppfattar jag det som att det är meningen att man ska hoppas på att incestparet ska få ihop det. Vilket ju är förfärligt. Den enda karaktären som jag inte tycker intensivt illa om är Mariel. Hon ger ett närmast normalt intryck.

Vad gäller tekniken så är det ju svårt att veta hur den är om hundra år, men däremot så borde inte människans fysik ha förändrats nämnvärt. Så det finns en del orimligheter. Tror jag. Jag är ju ingen vetenskapsperson, men man borde kanske inte må speciellt bra om man, från normalt tryck, kliver rätt ut till 4000 m höjd. Då förutsätter jag ju naturligtvis att det finns tryckutjämning i hela byggnaden. Annars hade nog även hissturerna blivit rent farliga.

Tusende våningen är ingen science fiction, trots att den utspelar sig i framtiden och det finns fräck teknik, och ingen dystopi. Här är det glammigt och glittrigt. Detta är romance. När den är som sämst. Boken är lite naivt skriven, men det tänker jag inte klaga på. Jag accepterar den biten, detta är ändå en YA. Det kan ju hända att det utvecklar sig åt ett helt annat håll i efterföljande böcker, men det tänker inte jag ta reda på.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,66 i genomsnitt (beräknat på 46 922 betyg).
Jag ger den 2,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Tusende våningen: C.R.M. Nilsson, Midnattsord och Prickiga Paula

Bok: Never let me go av Kazuo Ishiguro

Författare: Kazuo Ishiguro
Titel: Never let me go
Genre: Science fiction
Antal sidor: 318
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Never let me go
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Serie: -
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (original) 2005 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 februari 2025




Första meningen: Jag heter Kathy H.

Baksidetext
Kathy, Tommy och Ruth växte upp på ett isolerat internat på den engelska landsbygden. De fostrades till att tro att de var speciella och att deras hälsa var viktig, inte bara för dem själva utan även för samhället. Men varför var de egentligen där? När Kathy i 30-årsåldern tänker tillbaka på sin uppväxt börjar hon minnas saker. Hon minns hur folk som sökte sig utanför internatets grindar inte kom tillbaka och hur människor som kom utifrån verkade vara livrädda för dem. När minnesbilderna fogas samman går sanningen så sakteliga upp för Kathy.

Min kommentar
Det kan ha varit 2011 som jag såg filmen Never let me go. Då hade jag ingen aning om att den baseras på en bok och det fattade jag nog först när Kazuo Ishiguro fick Nobelpriset. Eftersom jag kom ihåg (det som jag trodde var) slutet, som då fick mig att dra efter andan så köpte jag boken på bokrean 2019. Sedan har den, som många andra böcker, blivit stående oläst. I år tyckte jag att det äntligen kunde vara dags så jag tog med den i min Boktolva.

Det här med minnet är ju vanskliga saker, har jag upptäckt. Det som jag minns som slutet på filmen är knappt mitten av boken. Nu vet ju inte jag om filmen slutar där, eller hur uppbyggnaden är. Det minns jag inte, men jag har mycket svårt att tro att det slutar där i filmen. Tyvärr är det nog i alla fall så att boken blev lite förstörd av att jag visste vad det var som pågick. Ingen överraskning alls.

Först och främst: Jag har nästan löjligt svårt för den här typen av berättande, när någon återberättar en historia och det helt slumpmässigt hoppas vilt fram och tillbaka i tiden. Ofta startar berättaren med en tråd, som sedan övergår i en annan tråd, som även den, ibland, övergår i ytterligare en annan tråd. För att slutligen hoppa tillbaka till dit där vi började. Vid det laget så har jag redan hunnit glömma starten. Det börjar liksom med att berättas vad som kommer att hända, därefter händer det och sedan berättas om det som har hänt. Det blir lite för repetitivt för mig. Och rörigt.

De här människorna behandlas som boskap och det är svårt att låta bli att tänka på glada grisar, som får leva normala liv. Tills man dödar dem. Det känns så grymt att förleda människor på det viset, att vifta med ett vanligt liv framför ögonen på dem och sedan bara rycka undan det. Den vardagliga tonen gör det extra hemskt, att det liksom är normalt för dem att ses som reservdelar.

Berättaren är naiv och emotionellt underutvecklad, vilket ju är både trovärdigt och sannolikt, med tanke på uppväxten. Människan är så otroligt anpassningsbar och gränsen för normalt flyttar sig lätt och omärkligt. Det är inte alltid en bra egenskap. Allt som har hänt och händer i världen visar ju hur lätta vi är att manipulera och indoktrinera.

Personligen så hade jag velat ha mer bakgrund och gärna få veta exakt vad det var som de donerade. Tommy hade ju kvar njurarna, alla verkade kunna se som de skulle, lungor och hjärta är ju inte något bra att börja med. Så vad var det? Donera, förresten. Det är väldigt märkligt att kalla det för det. Ordet donation antyder vilja och frivillighet, tycker jag. Det var det ju inte riktigt tal om. Lite så är det förresten nu, i verkligheten, att något kallas för något annat än vad det egentligen är. Bara för att det låter bättre. Väldigt få som låter sig luras av det. Hoppas jag.

Never let me go lyckas inte riktigt beröra mig, förmodligen på grund av uppbyggnaden, och engagerar mig inte heller. Den är helt osentimental och det gillar jag. Filmen måste jag nog se om nu, jag minns den som bättre än det jag precis har läst.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,85 i genomsnitt (beräknat på 771 673 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Never let me go: Lottens bokblogg, Fiktiviteter och Stories from the city, stories from the sea

Bok: Slutet på mr Y av Scarlett Thomas

Författare: Scarlett Thomas
Titel: Slutet på mr Y
Genre: Fantasy
Antal sidor: 512
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The end of mr Y
Översättare: Øyvind Vågen
Serie: -
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2006 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 januari 2025




Första meningen: Du har nu ett val.

Baksidetext
Ariel Manto kan inte tro sina ögon när hon i ett litet antikvariat hittar Slutet på mr Y. Hon vet att den mer än hundra år gamla boken inte bara är extremt ovanlig, den sägs även bära på en förbannelse.

Med Mr Y under armen befinner sig Ariel plötsligt mitt uppe i ett hissnande äventyr på liv och död, i ett virrvarr av sex, agenter, kärlek och tidsresor. Har boken möjligen också något att göra med hennes handledare Burlems mystiska försvinnande?

Min kommentar
Årets första bok i min Boktolva bestämde jag, av okänd anledning, skulle bli Slutet på mr Y. Jag tror att undermedvetet så kände jag att detta är den bok jag är mest tveksam till i mina utmaningar. Om jag hade vetat att den är mer filosofisk än något annat så skulle jag nog inte ens ha köpt den. Filosofi var nog det ämne jag tyckte allra sämst om i skolan. Det är liksom inte alls förankrat i verkligheten. Bara vagt och flummigt. Min raka motsats.

Här finns massor av kvantteorier och ibland känns det som att jag befinner mig i Matrix. Vetenskap i skönlitterära historier är något som jag ofta uppskattar. Under förutsättning att den är på riktigt då. Här känns det mer som att författaren vill imponera på läsaren med hur mycket hon kan, i stället för att ha väl underbyggda teorier, men en historia blir vare sig smart, intellektuell eller vetenskaplig bara genom man att kastar ur sig namn på stora tänkare och nämner deras teorier. Det krävs mer än ord för att imponera på mig.

Ett tag när jag läste så undrade jag först när den egentligen utspelar sig. Det finns inga riktiga tidsmarkörer. De har visserligen både datorer och mobiltelefoner, men det verkar inte vara något som används speciellt mycket. Värre är det då med var den utspelar sig och då menar jag i vilken verklighet. Det verkar inte vara vår verklighet.

Jag är ingen vetenskapsmänniska, inte ens en naturvetare, men för mig består den här boken av det ena tankefelet efter det andra. Den mest grundläggande tesen, som de hela tiden bara säger är riktig, att tankar är materia, skulle jag nästan våga påstå är rent felaktig. Energin som överför tanken är materia, jonerna och molekylerna som kodar är också materia, men tanken i sig själv är dock en energisignal. Den har ingen massa i sig själv. Och då faller ju hela konceptet som ett korthus.

Konceptet kunde ha varit väldigt intressant, men jag blir så vansinnigt uttråkad av allt navelskåderi, svammel och långrandiga förklaringar. Både i monolog- och dialogform. En väldig massa sidor är, till exempel, en persons berättelse om sig själv för sig själv, om hur den personen har hamnat där den nu befinner sig. Detta vet ju så klart den här personen, i detalj, och det finns ingen som helst anledning att berätta det för sig själv. Detta är ett skrivknep som jag verkligen inte uppskattar, ens när en person berättar något väl känt för någon annan. Jag tycker inte ett dugg bättre om det när bara en person är inblandad.

Ibland är allt klart och tydligt. Ibland är det bara rörigt (och fel). På tal om fel ... Boken är erbarmligt dåligt korrekturläst och då är detta ändå pocketutgåvan. Vid ett tillfälle sa de att det var en storm på väg och att det kunde blåsa 400 sekundmeter (1 440 km/h, att jämföra med tryckvågen vid en kärnvapenexplosion som är cirka 1 000 km/h). Min tanke då var ett enkelt Lycka till!

Epilogen, så klart finns det en sådan, är förfärlig. All eventuell trovärdighet som författaren möjligtvis kan ha haft fram till dess försvinner snabbt och spårlöst. Jag blev mest irriterad, eller faktiskt upprörd.

Slutet på mr Y är lite som en blandning mellan en kurs i vetenskapsfilosofi och Gillian Flynn. Med tonvikt på det förra, tyvärr. Den är på tok för filosofisk (och teologisk) för min smak. Det finns en del intressanta tankar och idéer, men de försvinner i allt svammel. Detta verkar vara den enda av hennes böcker som har översatts till svenska. Det gör inget. Jag vill ändå inte läsa fler.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,77 i genomsnitt (beräknat på 17 865 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Slutet på mr Y: enligt O, med näsan i en bok och Ett eget rum