Bok: Tusende våningen av Katherine McGee

Författare: Katherine McGee
Titel: Tusende våningen
Genre: Romance
Antal sidor: 427
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The thousandth floor
Översättare: Carina Jansson
Serie: Tusende våningen 1
Förlag: Gilla böcker
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2017
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 mars 2025




Första meningen: Ljudet av skratt och musik dog ut på tusende våningen och festen dog långsamt slut när till och med de stökigaste av gästerna slutligen stapplade in i hissarna och åkte ner till sina hem.

Baksidetext
Från tusende våningen är fallet högt. Manhattan, år 2118. Ett tusen våningar högt torn skuggar hela Brooklyn. I det finns allt man kan önska sig för den som har råd. Och det har Avery, vars familj bor på tusende våningen. Hon har allt, utom det hon egentligen vill ha. Nästan lika högt upp bor hennes bästa vän Leda. För att dölja sina egna hemligheter börjar hon ta reda på andras, genom att anlita hackaren Watt. Långt ner i huset bor Rylin, som kämpar för att försörja sig och sin lillasyster, efter att deras mor dött. Och Eris, som tvingas flytta från toppen till botten, när hennes familjs hemlighet avslöjas.

Min kommentar
Av någon anledning, som jag inte längre minns, så blev jag nästan omåttligt nyfiken på Tusende våningen när den kom. Det är ju ändå onekligen något som lockar (och skrämmer) med en byggnad som har tusen våningar. Naturligtvis antog jag att boken måste vara en science fiction (eventuellt dystopi) med den förutsättningen. Dessutom så utspelar den sig året 2118.

Det finns så många problem med den här boken. Droger, övergrepp, incest, otrohet, utpressning för att bara nämna några. Allt är skrivet som att det ska vara sexigt och hett. Det är det inte. Jag är verkligen inget fan av att läsa om drogande ungdomar, när det ses som något fullt normalt. Drogromantik är något som aldrig kommer att vara okej för mig. Ja, trots alla andra hemskheter som förekommer så är nog detta värst.

Byggnaden är väl det som egentligen är intressant i hela den här historien. Den är som en egen stad, men på höjden. Bara tanken på att bo i en så hög byggnad gör mig lite illamående. Ibland är det lite oklart huruvida de befinner sig i Tornet eller utanför (det går alldeles utmärkt att vistas i den "vanliga" staden). Platser verkar heta likadant och det finns parker och allt där, i Tornet.

Karaktärerna är inte alltför många, men inte en enda av dem är sympatisk. Här finns inte en äkta vänskap, på lika villkor. Alla utnyttjar varandra. Alla är mer eller mindre creepy. För att göra det hela än värre så uppfattar jag det som att det är meningen att man ska hoppas på att incestparet ska få ihop det. Vilket ju är förfärligt. Den enda karaktären som jag inte tycker intensivt illa om är Mariel. Hon ger ett närmast normalt intryck.

Vad gäller tekniken så är det ju svårt att veta hur den är om hundra år, men däremot så borde inte människans fysik ha förändrats nämnvärt. Så det finns en del orimligheter. Tror jag. Jag är ju ingen vetenskapsperson, men man borde kanske inte må speciellt bra om man, från normalt tryck, kliver rätt ut till 4000 m höjd. Då förutsätter jag ju naturligtvis att det finns tryckutjämning i hela byggnaden. Annars hade nog även hissturerna blivit rent farliga.

Tusende våningen är ingen science fiction, trots att den utspelar sig i framtiden och det finns fräck teknik, och ingen dystopi. Här är det glammigt och glittrigt. Detta är romance. När den är som sämst. Boken är lite naivt skriven, men det tänker jag inte klaga på. Jag accepterar den biten, detta är ändå en YA. Det kan ju hända att det utvecklar sig åt ett helt annat håll i efterföljande böcker, men det tänker inte jag ta reda på.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,66 i genomsnitt (beräknat på 46 922 betyg).
Jag ger den 2,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Tusende våningen: C.R.M. Nilsson, Midnattsord och Prickiga Paula

"Snöfall över Göteborg" av Caroline Hurtig

Författare: Caroline Hurtig
Titel: Snöfall över Göteborg
Genre: Romance
Antal sidor: 91
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Kärlekens årstider 1
Förlag: Seraf Förlag
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 11 december 2021




Första meningen: Blåsten var av den sort som man nästan enbart finner i kuststäder, men framförallt i Göteborg.

Baksidetext
Matilda lever ett fritt och händelserikt liv. Ingen dag är den andra lik. Men en dag får hon ett oväntat meddelande. Ett som får henne att minnas en annan tid. En period i livet där hon älskade någon mer än allt annat. Men han lämnade henne och trots att det gått många år finns ärren kvar.

Sebastian ångrar beslutet han tog för så många år sedan. trots att han fått allt han velat ha utav livet är det ändå något som saknas. Men kommer hon att ge honom en ny chans?

Min kommentar
Inte heller i år verkade det bli någon bok med julstämning, men så fick jag ögonen på Snöfall över Göteborg och bestämde att den skulle passa alldeles utmärkt över Göteborgsbesöket i början av december. Trots att den är mer romance än feelgood. Tycker jag.

När jag började läsa så kände jag att det här kan gå bra. Första meningen fick mig att skratta. Hög igenkänning på den råa kylan i Göteborg. Märkligt nog så är det något som jag ibland kan sakna. Bara några sidor senare var jag osäker på om jag skulle klara att läsa den till slut. Grammatik är svårt. Uppenbarligen. Speciellt då det här med reflexiva pronomen och de/dem. Nu blev det inte fler än två av den sorten och båda var i början, så jag klarade att läsa resten.

Detta är en lite gullig och sockersöt historia. Samtidigt finns det en del som skaver, lite som ett sandkorn i ögat. Det stör mig oerhört mycket att det är Matilda som ändrar sig (andras barn räknas också som barn, tycker jag). Jag vet inte om jag hade varit lika storsint. Förmodligen inte. Om jag inte betydde mer då så duger jag inte nu heller, liksom. Och det här med Matildas föräldrar som bara klampar rätt in i hennes lägenhet, med egen nyckel. Utan att ringa på först. Nej. det är inte gulligt. Det är helt enkelt inte okej.

Även om det här kanske inte är rätt genre för mig så var det kul att läsa den i Göteborgstrakten, när snön faktiskt vräkte ner. Vilken tajming! Snabbläst är den också, man kan lätt läsa ut den på mindre än en timme. Julstämning blir det också och så som Matildas familj firar jul skulle jag också vilja ha det. Eller... så hade jag det i några år när min bror och jag kom hem över jul.

Kanske att jag är lite mer förlåtande eftersom det är jul och Göteborg i Snöfall över Göteborg. Med tanke på att det inte alls är min typ av bok så gick det här över förväntan. Om du gillar romance så tycker du nog ännu mer om den.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,88 i genomsnitt (beräknat på 26 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Snöfall över Göteborg: Ingen, än så länge.

"Du, bara" av Anna Ahlund

Författare: Anna Ahlund
Titel: Du, bara
Genre: Romance
Antal sidor: 339
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: Flexpärm
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 juni 2021




Första meningen: Första gången jag hör talas om Frank är en kväll i mitten av juni när jag sitter på en pinnstol i köket och är rädd att min syster ska klippa mig i örat.

Baksidetext
Du, bara är en romantisk och hjärteknipande historia om sextonåriga John som blir kär i den två år äldre Frank. Frank är oturligt nog redan är tingad av Johns storasyster Caroline. Och Caroline är van att få som hon vill. John är van att backa, men det tänker han inte göra nu. Dessutom har Frank en egen vilja. Och ett krossat hjärta i bagaget, vilket krånglar till saker.

Det handlar också om en bästis, ett båthus, en pappershandel, ett hustak med utsikt över hela Uppsala, Nick Drake, Räddaren i nöden, tusen papperstranor och trädgårdsrosor från Svartbäcken. Och så en hel del sex.

Du, bara är en smärtsamt ärlig och vacker debut om hur kärleken alltid gör som den vill.

Min kommentar
Du, bara var en rejäl snackis när den kom. Alla som läste den älskade den. Verkade det som. Jag blev ju så klart nyfiken så jag var med i en utlottning av den. Och vann. Sedan har den av okända och oförklarliga skäl blivit stående oläst. När jag uppfann den prioriterade hyllan så flyttade jag den dit. Det hjälpte fortfarande inte. Jag hade, på riktigt, tudelade känslor för den här boken. Innan jag ens hade läst den. Det där med tokhyllade och hajpade böcker är så jobbigt. Till slut hade den ändå stirrat tillräckligt länge på mig och jag plockade äntligen fram boken.

Egentligen blir jag mest ledsen över att jag alldeles uppenbart har flera dolda pärlor olästa i min hylla. Det är inte första gången som det visar sig att en hyllvärmare (denna är het även på andra sätt) är precis så där bra som typ alla andra tycker. Ibland har de alltså rätt, de där tokhyllarna. Även om jag kanske inte tokhyllar, men i alla fall hyllar.

Det tog inte speciellt många sidor innan jag övermannades av en rejäl melankoli. På ett bra sätt. Om det går. Jag kan så väl känna igen alla de där pirrande känslorna när man är himlastormande kär. Speciellt första gången. Det var en så vacker och berörande kärlekshistoria. En bit in i boken så blev det, tyvärr, mer som att läsa svenska folket sexvanor och där tappade boken mig. Jag gillar varken att läsa eller se så explicita sexscener. Personligen så föredrar jag att bara ana dem, inte få dem intryckta i hjärnan. Det är inte så att de är dåliga, i själva verket är de nog ovanligt bra, de är bara för många och för detaljerade för mig. Mot slutet så vände det och blev den där vackra kärlekshistorien igen. Tack och lov.

Karaktärerna är inte många och de är alla tonåringar (det förekommer en leende mamma, men det är ytterst korta och få glimtar). Huvudpersonen John är så extremt stark, så säker på vem han är och vad han vill. Jag önskar alla 16-åringar (och alla andra också) den säkerheten. Frank... ja, han är mörk och trasig. Jag kan visserligen förstå hans tankar, men inte hans agerande. Han blir ju själv den han avskyr. De där drama queen-tendenserna som förekommer har jag lite svårt för, men egentligen är det bara en scen som blir för teatralisk för mig. Johns kompis Elli är nog den jag gillar mest. John behandlar henne inte alltid väl, men hon är ett under av förståelse. Hon är alltid där för honom. Aldrig dömande. Bara full av kärlek. Det gäller för övrigt alla karaktärer. Utom Frank.

Det allra bästa med Du, bara är att det överhuvudtaget inte finns några problem förenade med att det är John och Frank som är kära. Två killar alltså. De är bara två personer som är kära. Det är oerhört befriande. Kärleken är tillräckligt komplicerad som den är.

På Goodreads hade den 3,83 i genomsnitt (beräknat på 909 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Du, bara: C.R.M. Nilsson, Bokhuset och booksessed.

"Med hjärtat som insats" av Simona Ahrnstedt

Författare: Simona Ahrnstedt
Titel: Med hjärtat som insats
Genre: Romance
Antal sidor: 365
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 24 januari 2021




Första meningen: Tom visade in honom i ett konferensrum.

Baksidetext
När Dessie och Sam var unga älskade de varandra till vanvett. Men på en fest krossades deras kärlek och brutalt drevs de isär. Ingen av dem har hämtat sig från sveken och lögnerna.

Femton år senare är Dessie säkerhetsexpert med erfarenheter från krigszoner över hela världen. Samtidigt som hon har en hög position i en våldsam bransch där kvinnor är sällsynta, kämpar hon med trauman som kan förgöra henne.

Sam var förortsgrabben som alla räknade ut. Efter Dessies svek var revansch länge hans drivkraft, och han har på egen hand skapat ett framgångsrikt hotellimperium. När Sam får mordhot riktade mot sig behöver han en livvakt. Ödet för Dessie i hans väg...

Det räcker med en blick så vet både Dessie och Sam vad som gäller. Den här gången spelar de med hjärtat som insats.

Min kommentar
När jag var i 20-årsåldern så läste jag ganska mycket romantik, eller tantsnusk som det hette då. Ganska snart så tröttnade jag på det och har aldrig hittat tillbaka. Ibland gör jag ett försök. Som nu, med Med hjärtat som insats, som är januaris bok i Feelgood-Kollektivet. Jag vill gärna ha det sagt på en gång, att jag inte är ett stort fan av genren...

Den allra främsta anledningen till att jag har svårt för romance är, så klart, just kärleksbiten. Jag har oftast svårt för den typ av människa som agerar helt och hållet utifrån sina känslor och vad den tror att någon annan har sagt eller gjort. Utan att bry sig ett uns om att ta reda på fakta. Något det så klart finns mängder av i den här genren kombinerat med att allt alltid bygger på ett kolossalt missförstånd, som hade kunnat undvikas om de bara pratade med varandra. Jag tycker oftast att det blir tramsigt.

Här blir det inte fullt så tramsigt, men hela grunden för historien är ju ett rent tjänstefel. Naturligtvis borde Dessie omedelbart ha berättat för sin chef att hon kände Sam, och hur. Man är aldrig någonsin livvakt åt en person man har en relation till/med. En annan sak i samband med detta är att, återigen för mig, så är särbehandling inte okej åt något håll. Det är vare sig rättvist eller jämlikt och dessutom blir det då svårt att förstå vilka regler som egentligen gäller. Så lite typiskt är det att mannen som ligger med sin klient får sparken, men inte kvinnan.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det när mannen i historien är urtypen för machoman, även om han också har en del känsliga sidor, men han är stark, snygg, framgångsrik, rik... you name it. Han vill så gärna vara, och beskrivs även som, oerhört miljömedveten. I nästa stund är han ute och lyxshoppar. Jag har egentligen inget emot den kontrasten, ingen kan ju göra allt men alla kan göra något, om det bara inte hade tryckts så mycket på hur väldigt duktig han är.

Dessie däremot... hon är inte ett dugg stereotypisk. Henne gillar jag. Oftast. Speciellt det att hon (lite) liknas vid Modesty Blaise, min stora favorit ända sedan jag träffade på henne för första gången på 70-talet. Dessie är inte ett dugg stereotypisk. Däremot så har jag svårt att förstå att någon som har den disciplin som en elitsoldat måste ha, helt kan tappa det så här. Bara på grund av en person.

Samhällspolitiska ämnen är inte lätta att skriva om, utan att komma med pekpinnar. Jag tycker att Simona Ahrnstedt lyckas ganska bra med det. Det är inget jag egentligen reagerar över, förutom vid det tillfälle då Sam beklagar sig över att alltid tillhöra en grupp. "Det där fattade inte etniska svenskar. Att man alltid representerade en grupp." Som att man tydligen automatiskt kan representera gruppen etniska svenskar då? Det blir nästan bisarrt. Om man förutsätter att allt dåligt som händer en beror på kön, ras, religion, sexuell läggning eller vad man nu kan komma på som skiljer människor åt så förenklar man det ordentligt.

Det är ju inte bara romance i den här boken, den innehåller också en liten thrillertwist. Ena delen av den var lite väl tydlig, den andra... kanske lite osannolik. Tyvärr så gör det också att slutet känns krystat och det blir lite för mycket. Tycker jag som läser många deckare/thrillers. Efter läsningen av Med hjärtat som insats inser jag i alla fall återigen att det här med romance inte riktigt är min grej.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,43 i genomsnitt (beräknat på 173 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Med hjärtat som insats: Lottens bokblogg, Bokdivisionen och Nellon bookish.

"Blackmoore" av Julianne Donaldson

Författare: Julianne Donaldson
Titel: Blackmoore
Genre: Romance
Antal sidor: 282
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Blackmoore
Översättare: Tove Janson Borglund
Serie: -
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2017
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 mars 2020




Första meningen: Trädlärkan sjunger av hjärtesorg.

Baksidetext
Kate Worthington känner sig själv och vet att hon aldrig kommer att gifta sig. Hon är rastlös och drömmer om att resa till Indien, mest för att komma ifrån sin trångsynta familj. Men det här är England på 1820-talet och det är inte lätt för en kvinna att resa ensam runt jorden. Kates mamma bestämmer att hon ska få resa om hon först får tre män att fria till henne. Kate åker till Blackmoore med ambitionen att snabbt förvrida huvudet på tre män och tacka nej till deras frierier. Men i Blackmoores vackra omgivningar blir inget som Kate har tänkt sig. Kanske är den man hon bestämt sig för att avvisa i själva verket den som skulle kunna göra henne fri?

Min kommentar
Förr, när jag var yngre alltså, så läste jag en del av det som nu kallas för romance och ofta var de även historiska romaner. Med åldern så avtog min lust att läsa den typen av böcker. Helt och hållet faktiskt. Jag tror inte att det finns speciellt mycket romance på den här bloggen, men av någon anledning så fick jag Blackmoore som ett överraskningsexemplar från förlaget. Det var ett bra tag sedan, men den här boken har verkligen inte varit högprioriterad. Till slut tyckte jag att det var lika bra att lägga till den på Boktolvan, så att den skulle bli läst. Det är grundförutsättningarna alltså.

Miljön är helt lysande. Här finns hedar, hav, klippor, ruiner och inte minst ett stort gammalt hus med lönngångar. Det hela utspelar sig i trakterna runt Whitby, där jag faktiskt har varit, och det är inte svårt att se allt framför sig.

Karaktärerna är inte många och inte heller i samma nivå som miljön. De känns närmast monokromatiska, väldigt enkelspåriga och simpla, helt utan spännande djup. De är antingen änglalika eller onda. De två mammorna som förekommer här är som karikatyrer och de är i sanning förfärliga. Kate upplever jag som oerhört naiv och omogen, med en total brist på konsekvenstänk. Maria känns som ett hysteriskt våp och Juliet St Claire hade även jag avskytt. Henry är som en marionett, där mamma håller i trådarna. Jag bryr mig egentligen inte om någon. Förutom katten då.

Blackmoore är oerhört förutsägbar och jag var egentligen aldrig spänd på hur det skulle gå. Det var liksom uppenbart ända från start. Den är ändå lite småtrevlig underhållning och om man gillar romance så är den förmodligen bra.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,17 i genomsnitt (beräknat på 22 457 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Blackmoore: Ewelinas bokblogg, Bokbesatt och Bokprinsessorna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Överenskommelser" av Simona Ahrnstedt

Författare: Simona Ahrnstedt
Titel: Överenskommelser
Genre: Romance
Antal sidor: 379
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Slottet Wadenstierna 1
Förlag: Damm Förlag
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2010
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 1 mars 2017




Första meningen: Planen var så enkel, så vacker.

Baksidetext
Det är i december 1880 på Operan de möts för första gången. Hon Beatrice Löwenström som bor med sin farbrors familj och som lever ett hårt hållet konventionellt borgarliv. Han karismatiske Seth Hammerstaal, stadens mest omtalade ungkarl, en av Sveriges rikaste män som aldrig har levt sitt liv efter någon regelbok.

Efter den kvällen tycks de ständigt korsa varandras vägar i Stockholms societet. Seth fascineras av Beatrices intelligens, frispråkighet och hon liknar ingen annan kvinna han tidigare mött. Det dröjer inte länge förrän Beatrice och Seth inser att de är involverade i en mycket komplicerad men passionerad romans.

Men det finns planer och överenskommelser som personer i Beatrices närhet har avtalat planer som varken innefattar frihet, lycka eller Seth.

Min kommentar
Jag har ju alltid hävdat att romance inte är en genre för mig, i alla fall sedan någon gång på 80-talet då jag läste en del av samma typ, men då kallades det tantsnusk. Men om man bara gör sådant man tror att man gillar så utvecklas man ju aldrig så därför gav jag mig på en svensk romance. Det visade sig att jag haft rätt hela tiden.

Efter bara några sidor så förstår jag varför andra gillar så mycket och faktum är att Beatrice har mig som i en liten ask efter att hon på sida 28 säger till mansgrisarna: Min erfarenhet säger mig att folk gärna väljer att se på saker och ting på ett sådant sätt att det passar deras intressen [...] De är bara mottagliga för information som bekräftar de åsikter de redan har format. Allt som talar emot struntar de i." Så sant och oroväckande aktuellt även på 2010-talet.

För egen del så är det på tok för många människor med på tok för krångliga namn och jag blir mest bara irriterad över alla missförstånd och förvecklingar. Detta är ju en genre som lite lever på stereotypa karaktärer (min åsikt) och det kan man nog kalla dem här. Alla kvinnor är strålande vackra och dessutom vidjesmala. Alla (goda) män är helt sanslöst manliga och stiliga. Seth är en, i mina ögon, knöl som utnyttjar en oskyldig flicka (han är runt 30 och hon bara 18) och om det är meningen att man ska dras med i passionen så missar boken helt det målet (ännu en gång, min åsikt).

Ibland är det bara tramsigt, ibland smäktande romantiskt, ibland heta sexscener och ibland blir jag så arg att jag var orolig att jag skulle spräcka blodådror. Om man gillar passionerad, alltomstörtande kärlek, förvecklingar i ett historiskt kostymdrama och ett litet inslag av perversa, maktfullkomliga män så är detta definitivt rätt bok. För mig är det precis sådan tantsnusk som jag nog överdoserade med på 80-talet.

Det blir inga fler romance-böcker för mig, men nu har jag i alla fall provat på det och vet att det helt enkelt är en genre som inte passar mig alls. Det relativt höga betyget får den bara tack vare Beatrice.

Boktipsets estimerade betyg var 3,9 och genomsnittet 3,6 (beräknat på 299 betyg).
På Goodreads hade den 3,99 i genomsnitt (beräknat på 672 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Överenskommelser: Lottens bokblogg, C.R.M. Nilsson och Lingonhjärta.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.