Bok: Låt mig vara av Clare Mackintosh

Författare: Clare Mackintosh
Titel: Låt mig vara
Genre: Thriller
Antal sidor: 431
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Let me lie
Översättare: Hanna Svensson
Serie: -
Förlag: Lind & Co
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 oktober 2025




Första meningen: Döden klär mig inte.

Baksidetext
För ett år sedan tog Caroline Johnson sitt liv, som ett tragiskt eko av sin makes tidigare självmord.

Nu är Carolines dotter Anna nybliven mamma. Anna saknar sina föräldrar, och särskilt sin mamma mer än någonsin, och börjar leta efter information om de två dödsfallen. Ju mer hon gräver i det hela, desto mer tveksam blir hon till det hon hittar. Frågan är om föräldrarna verkligen begick självmord. Efter hand blir Anna övertygad om att det är något helt annat som har hänt, och misstanken om att föräldrarna blivit mördade växer sig allt starkare. Men när Anna på allvar lyfter på locket till det förgångna utsätter hon sig själv och sin familj för en fara hon aldrig någonsin kunnat föreställa sig.

Min kommentar
För snart tio år sedan läste jag Clare Mackintoshs debut och man kan nog väldigt kort säga att den tog mig med storm. Även hennes andra bok var riktigt bra, men trots detta så har den tredje, Låt mig vara, stått och värmt min bokhylla i över sex år. När oktoberläsningen gick undan bättre än förväntat så tyckte jag att det minsann var dags att äntligen läsa den.

Hela läsningen höll på att ta en ände med förskräckelse. Helt oväntat dök det upp ett element som tycktes vara något som jag innerligt avskyr i den här typen av böcker. Sanningen är att jag blev löjligt irriterad, faktiskt ganska arg. Samtidigt tänkte jag att Clare Mackintosh är en alldeles för bra författare för att ta till sådana här tjuvknep. Och det är hon fortfarande. Nog sagt om detta.

Favoritkaraktär är den pensionerade polisen Murray Mackenzie. Han har överhuvudtaget ingen huvudroll, men det är ett riktigt fint porträtt av en människa som bryr sig. Det finns för få av den sorten i litteraturen. Ja, i verkligheten också. De andra karaktärerna är mer irriterande än något annat. Somliga mer än andra. Lite som myggor som man hör surra, men man ser dem inte.

Den svenska titeln missar en del i översättningen, vilket är lite tråkigt. Så kan det ju bli ibland när något egentligen inte går att översätta, men något bättre tycker jag nog att man hade kunnat hoppas på.

Helt ärligt så blev jag fullständigt lurad, ända från början. Jag misstänkte helt fel person. Sedan kom det en viktig ledtråd och då var jag henne på spåren. Trodde jag. Det gällde dock bara till viss del för hon lyckades vilseleda mig om upplösningen. Jösses, vad jag älskar när jag inte kan klura ut allt. Slutet lämnar en fråga obesvarad och det är meningen så. Man får själv komma fram till sin egen sanning. Jag vet vad jag tror.

Låt mig vara har en ganska lång uppbyggnadsfas. Jag gillar det. En thriller ska vara långsam, lite åt det eftertänksamma hållet. Annars är det en action och det passar inte alls lika bra som bok. Vilket får mig att fundera på varför de här böckerna inte har filmatiserats. Alla tre som jag har läst skulle passa förträffligt som film.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,80 i genomsnitt (beräknat på 43 096 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Låt mig vara: Vargnatts bokhylla, I heart fantasy och DAST Magazine

Bok: Jag ser dig av Clare Mackintosh

Författare: Clare Mackintosh
Titel: Jag ser dig
Genre: Thriller
Antal sidor: 424
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: I see you
Översättare: Mia Gahne
Serie: -
Förlag: Lind & Co
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 januari 2023




Första meningen: Mannen bakom mig står så nära att jag kan känna fukten från hans andedräkt mot huden på min hals.

Baksidetext
En dag upptäcker Zoe Walker ett foto på sig själv bland småannonserna i en Londontidning. Utan förklaring, utan hänvisning till någon hemsida. Det bara finns där - ett grynigt svartvitt foto och ett telefonnummer. Hon visar upp det för sin familj, men de är övertygade om att personen på fotot bara är någon som liknar Zoe. Dagen efter finns en ny annons på samma plats i tidningen med en bild av en annan kvinna. Och dagen därpå ytterligare en. Är allt bara ett misstag? Ett underligt sammanträffande? Eller är det någon som håller koll på dem... Zoe är fast besluten att ta reda på sanningen bakom bilderna.

Min kommentar
För så längesedan som sju(!) år läste jag Clare Mackintoshs debut, Jag lät dig gå, som var fantastiskt bra. Så klart köpte jag då hennes andra bok, Jag ser dig, ganska snart efter den kom ut. Sedan har den stått där i hyllan och sett ledsen ut. I år tog jag med den i min Vi möts igen-utmaning och nu är den läst. Jag blev inte besviken.

Den här boken har faktiskt exakt samma uppsättning av mina hang-ups som första boken. Det är osammanhängande, den ena lösryckta meningen efter den andra dyker upp. Det är lite som när någon pladdrar, helt planlöst. Tillbakablickar blandas friskt med nutiden och allt detta ger ett rörigt, nästan kaosartat, intryck. Även den här gången vänjer jag mig.

Det är inte speciellt många karaktärer här, men jag har ändå svårt att hålla isär dem. Speciellt Zoe och Kelly, av någon anledning. Zoe berättar i jag-form i presens och Kelly berättar i tredje person i preteritum. Om möjligt så blir jag ännu mer förvirrad när perspektivet skiftar. Zoe är jag inte så glad i, jag tycker hon hanterar vardagsproblemen på ett lite märkligt sätt. Bland annat så har hon två "barn", 22 och 19 år gamla. Tydligen kan de inte ens laga mat, det ska mamma göra när hon kommer hem jobbet. Nåväl, inte ens författaren verkar kunna hålla isär sina karaktärer. Kelly får vid ett tillfälle heta Kate och Zoes dotter Katie får vid ett tillfälle heta Kelly. Det gör det lite extra jobbigt.

Uppbyggnaden är lite för lång(sam) och en aning för pratigt blir det också ibland. Det är spännande när det väl sätter fart, dock inte av den nagelbitande sorten utan mer "jösses, vad läskigt att råka ut för detta". Jag var ganska tidigt ganska säker på vem förövaren var och jag var på rätt spår, men ändå fel. Kan man väl säga. Med facit i hand så inser jag att man fick många ledtrådar, men jag skyller på hjärntrötthet under en hektisk vecka. Men väldigt snyggt gjort. Jag uppskattar att bli överraskad. Upplösningen kastar väl ut all trovärdighet genom fönstret, men jag bryr mig faktiskt inte.

Jag ser dig är en annorlunda historia med en helt ny idé. Dessutom får man en härlig tvist på slutet, som faktiskt gav mig lite kalla kårar. Den fick mig också att börja fundera över hur förutsägbar jag själv är på väg till jobbet. Svaret är inte det jag vill ha efter att ha läst den här boken. Det är liksom, per definition, läskigt att åka kollektivt. Man har inte en aning om vilka personer man har så tätt inpå sig.

På Goodreads hade den 3,87 i genomsnitt (beräknat på 69 787 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Jag ser dig: Midnatts ord, malins bokblogg och Marklars.

"Jag lät dig gå" av Clare Mackintosh

Författare: Clare Mackintosh
Titel: Jag lät dig gå
Genre: Thriller
Antal sidor: 421
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: I let you go
Översättare: Mia Gahne
Serie: -
Förlag: Lind & Co
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 1 april 2016




Första meningen: Vinden får de våta hårslingorna att fastna i hennes ansikte och hon kisar för att slippa regnstänk i ögonen.

Baksidetext
Femårige Jacob och hans mamma är på väg hemåt en mörk och blöt novemberkväll. De har bara en kort bit kvar att gå när han plötsligt släpper taget om hennes hand och springer ut i gatan. Samtidigt kommer en bil körande i rasande fart och Jacob hinner inte undan. Föraren smiter och kvar på gatan ligger den döde pojken. Över honom hukar sig hans svårt chockade mamma. Hela hennes liv har krossats i ett ögonblick. Fallet hamnar på polisinspektör Ray Stevens bord. Han har inga ledtrådar men är fast besluten att hitta den skyldige, och är beredd att riskera allt för att skipa rättvisa åt en kvinna som drabbats av varje förälders värsta mardröm.

För Jenna är det omöjligt att fortsätta leva i hemstaden Bristol - hennes liv är ödelagt. Det enda hon vill är att lämna allt bakom sig och börja på nytt. Jenna flyttar till en liten by i Wales. Hon försöker desperat glömma sitt förflutna men jagas av fasansfulla minnen. Byns invånare undrar förstås vem hon är och varför hon sökt sig just dit. Men Jenna håller alla på avstånd, släpper ingen in på livet.

Medan polisen arbetar börjar Jenna långsamt tro på en framtid. Men är det alls möjligt att lämna ett liv för ett helt annat? Det förflutna kommer obönhörligt ifatt henne och dess konsekvenser är förödande.

Min kommentar
Den här boken är ganska ny, men ändå känns det som om att alla har läst den. Tokhyllad har den varit också och jag blir alltid lite skeptisk då och vet inte om jag ska eller inte ska läsa. Nu har även jag gett mig på den i alla fall. Jag tror det är bra att jag blir lite misstrogen, det får mig att sänka förväntningarna. Annars är det lätt hänt att en bok liksom blir sönderhypad.

I första delen (det finns två) berättas historien i två trådar; polisen och "jag", som får vartannat kapitel. Vem "jag" är får vi inte veta, knappt ens så mycket som hennes namn. Det är stora tidshopp mellan gångerna vi återkommer till en tråd, men på ett väldigt smidigt och naturligt sätt får vi veta när vi befinner oss. Personligen hade jag ändå föredragit om det hade angetts i en kapitelrubrik, det hade underlättat när man bläddrar tillbaka för att kolla upp saker och ting.

Efter drygt 150 sidor så har det fortfarande egentligen inte hänt någonting. Förutom själva olyckan då. Är det tråkigt och långsamt då? Nej, inte för en sekund blir jag uttråkad. Hela berättelsen osar av en ödesmättad stämning och det vibrerar av hemligheter. Precis så här ska en psykologisk thriller vara. En liten bonus, för mig som bara älskar allitteration, och jag vet inte om den bara finns i översättningen, men på sida 163 så blir jag alldeles lyrisk. Bara kolla: [...] de vildsinta vågorna vräker sitt vita skum [...]. Miljöbeskrivningarna är för övrigt fantastiska och jag blir väldigt sugen på att åka till Wales.

I slutet av första delen så kommer då den där twisten som alla pratat om. Jag blev inte speciellt förvånad av den (och inte heller av nästa, för det kommer flera). Allt tydde på detta [spoiler]"hon" i prologen vs "jag" i resten, olika efternamn, Jennas skrämda beteende, att bilen gasade...[/spoiler], men jag kunde inte riktigt få ihop alla detaljer. Jag måste säga att detta var extremt bra skött och när alla bitar faller på plats så blir det nästan som en aha-upplevelse.

I andra delen dyker det upp ännu ett "jag", en riktigt slemmig karl som man inte skulle vilja ta i med tång. Den här delen av historien är så otroligt gripande och upprörande att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Vid något tillfälle blir det väldigt rörigt med två "jag", men för det mesta var det inget problem med att hålla isär dem.

Karaktärsbeskrivningarna är riktigt bra och det känns faktiskt som att jag känner dem allihop. Däremot är inte alla lätta att tycka om, som till exempel polisen Stevens, som är en riktig mansgris. Han vill låta sin fru "slippa" jobba, bara för att han är så snäll och offrar sig. Usch! Hela sidohistorien med Stevens, hans son och det lilla embryot till otrohet känns onödig. För historien behövs den inte alls, det här är en så bra berättelse och den klarar sig utmärkt utan krystade kärlekshistorier.

Jag lät dig gå är tydligen Clare Mackintoshs debut och om hon skriver så här i sin första bok så undrar jag lite hur bra hon kan bli. Boken har jämförts med Gone girl och Kvinnan på tåget, men Jag lät dig gå är bättre. Mycket bättre.

Boktipsets estimerade betyg var 4,6 och genomsnittet 3,9 (beräknat på 51 betyg).
På Goodreads hade den 4,15 i genomsnitt (beräknat på 10 642 betyg).
Jag ger den 4,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Jag lät dig gå: Johannas deckarhörna, boktok73 och Bloggbohemen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.