Film: The Mauritanian (2021)

Titel: The Mauritanian
Originaltitel: The Mauritanian
Genre: Biografi
Regissör: Kevin Macdonald
Manus: Michael Bronner, Rory Haines, Sohrab Noshirvani, Mohamedou Ould Slahi (bok)
Skådespelare: Tahar Rahim, Jodie Foster, Benedict Cumberbatch, Zachary Levi, Shailene Woodley
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: Storbritannien, USA
Längd: 123 min
Serie: -
Såg den på Prime Video 22 maj 2026




Handling
The Mauritanian berättar den sanna historien om Mohamedou Ould Slahi, som hölls fången och torterades i det amerikanska fånglägret i Guantánamo Bay i tio år utan åtal eller rättegång. Efter att ha tappat tron ser han hopp i försvarsadvokaten Nancy Hollander och hennes kollega Teri Duncan, som möter otaliga juridiska hinder i sin strävan efter rättvisa.

Min kommentar
Det börjar nästan bli det nya normala, att jag bestämmer vilken film vi ska se för att sedan byta i sista stund. Så blev det även den här veckan. När jag såg att The Mauritanian bara skulle gå att streama i en vecka till så var det ju faktiskt tvunget att göra ett byte. När den nu har legat på vår lista så länge så får vi ju se den.

Jag visste nog inget om den här filmen när vi började titta. Om jag vetat något någon gång så hade jag glömt det. Detta är alltså en sann historia, baserad på en bok skriven av den som råkade ut för allt detta. Under eftertexterna så visas verkliga filmer. Det gör mig både ledsen och glad. Hoppfull.

För mig är det obegripligt att man inte bara kan överleva sådant här utan att dessutom gå vidare. För det verkar han ju faktiskt ha gjort. Förmodligen tack vare att han också har förlåtit dem, vilket är otroligt storsint. Inte heller förstår jag hur de som utsätter honom för allt detta kan leva med sig själva. Klarar de verkligen att se sig själva i spegeln? Kan de sova på nätterna? Det här ärbara fel. På så många sätt. Alldeles oavsett om man är skyldig eller oskyldig.

Jodie Foster är lysande, som vanligt. Tyvärr är det ju dock så att med henne i den rollen så blir filmen kanske lite förutsägbar. Om man då inte kände till historien innan, vilket jag inte gjorde. Tahar Rahim var mästerlig. Det måste ha varit en mycket svår roll att spela. Höll på att bli tokig på att jag så väl kände igen den som spelade Couch och nu känner jag mig lite smått dum. Det var ju Benedict Cumberbatch! Och Jodie Fosters assistent var ju Shailene Woodley, från, bland annat, Divergent. Det var fantastiskt skådespeleri av samtliga.

Något som gör mig oerhört glad och tacksam är att den som översatt filmen har tänkt själv, så att nine-eleven blir 11/9. Inte nionde november som det ju blir om man skriver på det amerikanska sättet. Det här har irriterat mig så mycket i andra filmer/böcker och det var så skönt att se att det faktiskt går att få rätt.

The Mauritanian är en väldigt lång film, men det märktes inte. Plötsligt var den bara slut. Det är en förfärlig film och den fick mig att må riktigt dåligt. den illustrerar på ett tydligt sätt hur amerikanskt rättsväsende fungerar. Någon måste stå till svars. Det är mindre viktigt att det är rätt någon.


På Letterboxd hade den 3,7 i genomsnitt (beräknat på 60 283 betyg).
På IMDb hade den 7,5 i genomsnitt (beräknat på 72k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Oppenheimer (2023)

Titel: Oppenheimer
Originaltitel: Oppenheimer
Genre: Biografi
Regissör: Christopher Nolan
Manus: Christopher Nolan, Kai Bird, Martin Sherwin
Skådespelare: Cillian Murphy, Matt Damon, Robert Downey Jr, Emily Blunt, Gustaf Skarsgård
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA, Storbritannien
Längd: 180 min
Serie: -
Såg den på SkyShowtime 5 april 2024





Handling
Historien om den amerikanske forskaren J. Robert Oppenheimer och hans roll i utvecklingen av atombomben.

Min kommentar
Jag var nog lite osäker på om jag ville se Oppenheimer, sedan gick den ju och vann Oscar för bästa film och jag försöker se de som gör det. Av en händelse så upptäckte jag att den streamade på en tjänst som vi har. Alla planer ändrades. Det var tur att vi började titta tidigt. Filmen är tre timmar lång..

I mitt tycke finns det ingen som helst anledning för någon film att vara tre timmar lång och denna hade lätt kunnat ha kortats ner till hälften, sedan kunde man ha lagt till andra intressanta saker så att den blev två timmar.

Om man, som jag, bara vet de mest grundläggande saker om Oppenheimer och atombomben så var det tufft att hänga med. Det kändes som att man förutsattes ha järnkoll på hans liv. Hela början på filmen (en timme, eller så) går igenom hela hans historia när han flyger runt i hela världen och träffar otaliga människor. Allt gick i ett rasande tempo så jag fick ingen ordning på någonting..

För att göra det hela ännu besvärligare så hoppar vi friskt fram och tillbaka i tiden, mellan tre(?) olika trådar. Jag hade ingen aning om när vi var i någon av dem, egentligen. Om det var före eller efter kriget. Om den svartvita tråden var före eller efter det i färg. Det var otroligt rörigt. En väldigt enkel och tydlig hjälp hade varit att visa ett årtal. Hela första timmen, ungefär, kändes nästan onödig..

Rollistan här är gedigen, minst sagt. Det vimlar av kända skådespelare. Det finns inget att klaga på där, det är fantastiskt välspelat. Oppenheimer verkar ha varit en mycket naiv person, idealistisk, med kass verklighetsförankring. Jag är osäker på om han verkligen trodde att atombomben skulle få slut på alla krig eller om det var en försvarsmekanism. Inte speciellt många av de andra karaktärerna får något kött på benen och det är rent hopplöst att hålla ordning på alla gubbar i kostym. Något känslomässigt djup finns inte (förutom när det gäller Oppenheimer) och det är svårt att veta vad de egentligen tyckte..

Tempot är genomgående underligt, tycker jag. Det går oerhört långsamt, men samtidigt så sker allt snabbt, när det väl händer något. Det mesta är bara prat, prat, prat. Visserligen ofta intressant, men väldigt högt över min kunskapsnivå..

Det hade varit mycket intressant att veta vilka delar i Oppenheimer som är fakta och vilka som är fiktion. Personligen så hade jag velat ha mer fokus på Oppenheimer och byggandet av bomben, i stället för hela bakgrunden i racerfart. Rent generellt så är det mer politik än bombbyggande. Det känns inte helt bra att sätta ett så här lågt betyg på filmen, men det är omöjligt för mig att sätta ett högre.


På Letterboxd hade den 4,2 i genomsnitt (beräknat på 2 026 834 betyg).
På IMDb hade den 8,3 i genomsnitt (beräknat på 708K betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: The tender bar (2021)

Titel: The tender bar
Originaltitel: The tender bar
Genre: Biografi
Regissör: George Clooney
Manus: William Monahan, J R Moehringer (bok)
Skådespelare: Tye Sheridan, Ben Affleck, Lily Rabe, Christopher Lloyd, Daniel Ranieri
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: USA
Längd: 106 min
Serie: -
Såg den på Amazon Prime Video 17 februari 2024





Handling
J R växer upp i en typisk amerikansk förstad inte så långt från New York under ett sorglöst 1970-tal. J R växer upp med en mamma, som går från jobb till jobb, samt en frånvarande pappa. Till slut ser sig mamman tvungen att flytta hem till sina föräldrar. Där hela släkten verkar husera. J R tyr sig till sin morbror Charlie, som äger den lokala puben The Dickens. Där lär sig J R allt man kan behöva veta om livet.

Min kommentar
The tender bar är en film som har legat väldigt länge på listan, men av någon anledning så har det inte blivit av att vi har sett den. Eventuellt så kan det vara så att den hamnade på listan bara för att George Clooney är regissör och Ben Affleck är med, för hur kul låter den? Egentligen?

Det finns ju ett talesätt som säger att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Den här filmen kan man säga illustrerar det, men här är det en bar. Filmen är otroligt berörande och jag blir alldeles varm i hjärtat. Jag önskar att alla pojkar i hela världen växte upp med sådana här manliga förebilder. Då hade världen varit en mycket bättre plats.

Kanske är filmens styrka att ingen egentligen framställs som offer, inte heller verkar de se sig själva som det. De accepterar skiten som händer dem, biter ihop och fortsätter jobba på. Trots allt elände så är det en hoppfull film, med massor av kärlek. Även kärlek till böcker, som verkar göra underverk.

Nu är jag ju förmodligen lite partisk, men jag tror att detta kan vara Ben Afflecks paradroll. Så olik annat han har gjort och han gör det mycket bra. Daniel Ranieri, som spelar unge J R, är lysande. Det verkar vara hans skådespelardebut, men jag är helt säker på att vi kommer att få se honom i mer filmer. Om han vill det själv.

Till och med sambon gillade den. Han varken somnade eller stirrade i sin mobil. Ett mycket gott betyg.

Det händer egentligen inte så mycket i The tender bar, det är en väldigt enkel och okomplicerad historia, som är både intressant och engagerande. Och berörande. Sa jag det? Bara för att man växer upp fattigt och utan pappa så betyder inte det att man blir en värsting. Det kan gå så här också.


På Letterboxd hade den 3,1 i genomsnitt (beräknat på 31 203 betyg).
På IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 33k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Hilma (2022)

Titel: Hilma
Originaltitel: Hilma
Genre: Drama
Regissör: Lasse Hallström
Manus: Lasse Hallström
Skådespelare: Tora Hallström, Catherine Chalk Lily Cole, Len Olin, Jazzy De Lizzer
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: Sverige
Längd: 120 min
Serie: -
Såg den på Viaplay 18 november 2022





Handling
En film om Hilma af Klint (1862-1944), den svenska pionjären inom abstrakt konst som först efter sin död har blivit erkänd, hyllad och en feministisk ikon.

Min kommentar
Jag har ända sedan filmen Gilbert Grape varit ett stort fan av Lasse Hallström. Kanske har jag inte sett exakt allt han har gjort, men det mesta. För någon vecka sedan fick jag nys om hans nya film, Hilma. Och så såg jag att man kunde streama den på Viaplay. Jag hade tänkt att vi skulle se en annan film denna fredag, men jag ändrade mig.

Låt mig första bara göra klart att jag vet absolut ingenting om Hilma af Klint, eller jo, jag vet att hon var en svensk konstnär. Men det är allt. Därför blev jag förvånad och, en stund senare, mycket förvirrad när alla pratar engelska. En dessutom med skotsk accent. Österrikaren pratade ju tyska och norrmannen engelska med (vad som skulle föreställa) norsk brytning. En svensk film om en svensk person, med en svensk regissör och med (många) svenska skådespelare blir bara konstig på engelska. Jag visste ju inget om de andra konstnärerna (heller), men Anna Cassel (som då pratade med skotsk accent) var ju också svensk. Vart åkte hon när hon åkte hem? Ja, det är typ sådant jag funderar på. I stället för att fokusera på filmen.

Hela familjen Hallström verkar vara inblandad och jag tycker det är smart att casta mor och dotter att spela äldre och yngre version av Hilma. Jag har inget att anmärka på skådespeleri i alla fall. Man verkar ha använt sig av gamla, autentiska filmer från Stockholm som man har lagt in Hilma på. Det ser lite konstigt ut ibland, men funkar mestadels ganska bra.

Det finns så mycket symbolism här att det kunde räcka till tio filmer och jag är inte så glad i att behöva gissa och tolka. Speciellt inte när jag tittar på en biografi. Jag är osäker på om jag förstår och jag vet inte hur jag ska tolka allt. Dock är känslan bra, men jag tror inte att jag tycker att Hilma är någon sympatisk person.

I början blir det lite rörigt, när filmen hoppar fram och tillbaka. Det tar ett tag innan jag är med på noterna. Lite kan jag tycka att den blir varken eller, när den försöker vara allt på en gång. Trots sina två timmar så skrapar den bara på ytan. Mycket tid slösas på ett lod som man hur många gånger som helst får se släppas i vattnet. Eller Hilmas syster som hoppar ner från ett träd.

Om Hilma är en svår eller konstig film kan jag inte svara på, men den är väldigt vacker. Den blir en grundkurs i Hilma af Klint, skulle man nog kunna säga och den gör mig nyfiken. Då har den väl tjänat sitt syfte, tänker jag. Det är riktigt svårt att sätta betyg på den så jag tar ett mellanting.



På Letterboxd hade den 3,0 i genomsnitt (beräknat på 116 betyg).
På IMDb hade den 6,6 i genomsnitt (beräknat på 118 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Jag är Zlatan (2021)

Titel: Jag är Zlatan
Originaltitel: Jag är Zlatan
Genre: Biografi
Regissör: Jens Sjögren
Manus: Jakob Beckman, Zlatan Ibrahimovic, David Lagercrantz (bok)
Skådespelare: Dominic Bajraktati Andersson, Granit Rushiti, Cedomir Glisovic, Merima Dizdarevic, Selma Mesanovic
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: Sverige | Danmark | Nederländerna
Längd: 110 min
Serie: -
Såg den på SF Anytime 12 augusti 2022


Handling
En sann underdogberättelse om killen från Rosengård som inte hade något men som fick allt. Med talang, med hårt arbete och trots motgångar vågade han tro på sig själv och sin livsdröm.

Min kommentar
När jag denna fredagen sa till sambon att jag inte visste vad vi skulle titta på så sa han Zlatan. Han hade en kod för att hyra en film på SF Anytime och ja, även om jag inte är Zlatans allra största fan så tycker jag att han har gjort en fantastisk resa. Och jag gillade verkligen boken som den här filmen påstås bygga på. Alltså fick det bli Jag är Zlatan.

Det går inte att undvika att jämföra bok och film och det blir dessvärre inte i filmens favör. Där boken fick mig att känna sympati och förståelse får filmen mig bara att bli irriterad på honom. Jo, jag blev irriterad även när jag läste boken, men jag kunde samtidigt förstå varför Zlatan agerade som han gjorde.

Jag blev förvånad över att större delen av filmen fokuserade på den minsta Zlatan (här kallad mini-Zlatan). Eller i alla fall hur han framställdes där. Tyvärr var den delen även den tråkigaste. Det känns som att filmen, väldigt övertydligt, vill visa att Zlatan har något slags diagnos och att hans beteende är ursäktat då. I boken var känslan mer att han lämnades vind för våg, att han helt enkelt oftast fick klara sig själv, att ingen tog hand om honom. Då tvingas man ju bli hårdhudad. Den äldre Zlatan är den som jag gillar mest och även den som känns mest lik.

Eftersom så mycket tid ägnas åt mini-Zlatan så är det massor som hoppas över. Jag skulle nog påstå att filmen blir helt obegriplig om man inte är Zlatanist eller har läst boken. Karaktären Zlatan blir väldigt grund och vad man än kan säga om honom så inte är det att han är grund. Det allra mest kantiga och mörka har polerats bort. Det hastas förbi i ren feelgood-anda. Det som ändå stör mig mest är att han framställs som en slarver/latmask. Hans kämpande och hårda jobb för att komma dit där han är missas helt. Som att han fick allt gratis, tack vare sin oerhörda talang.

Min upplevelse av Jag är Zlatan är att den har tagit den säkra vägen och blivit familjeanpassad och mer feelgood än tuff uppväxt. Trots sin hyfsat modesta speltid så känns filmen evighetslång och ja, jag blir uttråkad ibland. Sambon, som väl skulle kunna kallas Zlatanist, tyckte ännu mindre om filmen.



På Letterboxd hade den 2,9 i genomsnitt (beräknat på 1 044 betyg).
På IMDb hade den 6,3 i genomsnitt (beräknat på 1 519 betyg).
Jag ger den 2,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: A beautiful day in the neighborhood (2019)

Titel: A beautiful day in the neighborhood
Originaltitel: A beautiful day in the neighborhood
Genre: Biografi
Regissör: Marielle Heller
Manus: Micah Fitzerman-Blue, Noah Harpster
Skådespelare: Tom Hanks, Matthew Rhys, Chris Cooper, Susan Kelechi Watson, Maryann Plunkett
Utgivningsår: 2019
Produktionsland: USA
Längd: 109 min
Serie: -
Såg den på Amazon Prime Video 30 juli 2021





Handling
När en härjad, och ganska blasé, magasinreporter får i uppdrag att porträttera Fred Rogers överkommer han sin skepticism och lär sig om vänlighet, kärlek och konsten att förlåta av Amerikas mest älskade programledare.

En berättelse i tiden, om hur vänlighet kan vinna över cynism, som är baserad på en verklig historia om vänskapen mellan Fred Rogers och journalisten Tom Junod.

Min kommentar
En kort period nu så har vi Amazon Prime Video, igen, och då får man ju passa på att använda det. När jag hittade en helt okänd film med Tom Hanks så tvekade jag inte ens i fem sekunder. Jag kollade inte ens upp vad A beautiful day in the neighborhood handlade om. Så kan det bli när man har favoritskådespelare.

När filmen började så kände jag mig lite tveksam. Det kändes som ett barnprogram. När Tom Hanks sedan började sjunga så höll jag faktiskt på att stänga av. Vad jag inte visste då var att det här är en biografi, om en väldigt speciell person. Av förklarliga skäl så har jag aldrig sett det här (barn)programmet, vad jag vet så har det aldrig visats i Sverige (vi fick hålla till godo med tjeckiska program och Staffan Westerberg... nej, det fanns bra saker också). Jag hade heller aldrig hört talas om Fred Rogers, men jag är glad och tacksam för att jag fortsatte titta.

I början var jag nog mest förvirrad och undrade vad i hela friden det här var för något. Efter en inte alltför lång tid så var jag helt tagen och sedan var det inte speciellt långt till att vara oerhört berörd. På sätt och vis så gör jag därmed ungefär samma resa som den, till en början, skeptiske journalisten och det är nog det som gör hela filmen. Jag vet inte hur nära sanningen filmen är, men jag kan tycka att det är synd att Fred Rogers ibland framställs som... lite bakom. Kanske är det bara jag som uppfattar det så, men jag är ganska säker på att jag själv hade blivit fullkomligt tokig på någon som pratade med mig så som han ibland gjorde. Som att man var mindre vetande.

Man kan nog förledas att tro att filmen rekommenderar att man stänger in sina känslor, men vid närmare eftertanke så är det precis tvärtom. Däremot så handlar den om att man väljer vad man gör av/med det man känner. Det är en vacker film, med en riktigt fin ton och Tom Hanks är helt briljant.

A beautiful day in the neighborhood är en riktig liten pärla med ett riktigt fint budskap. Eller flera faktiskt. Förmodligen kan filmen användas som terapi och den lämnar mig med en önskan att bli en bättre människa. Det behövs fler Fred Rogers i världen!

Avdelningen för kuriosa:
Progammet A beautiful day in the neighborhood sändes mellan 1968 och 2001. 895 program. Helt fantastiskt! Synd att svenska barn inte fick se det.



På Letterboxd hade den 3,6 i genomsnitt (beräknat på 98 383 betyg).
På IMDb hade den 7,3 i genomsnitt (beräknat på 67 840 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Rocketman (2019)

Titel: Rocketman
Originaltitel: Rocketman
Genre: Biografi
Regissör: Dexter Fletcher
Manus: Lee Hall
Skådespelare: Taron Egerton, Jamie Bell, Richard Madden, Bryce Dallas Howard, Gemma Jones
Utgivningsår: 2019
Produktionsland: Storbritannien
Längd: 121 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 3 december 2020





Handling
Rocketman är en storslagen musikalisk fantasi om den otroliga historien kring Elton Johns genombrottsår. Filmen följer den fantastiska resan från det blyga pianospelande underbarnet Reginald Dwight till internationella superstjärnan Elton John. Denna inspirerande berättelse - tillsammans med Elton Johns mest älskade låtar som utförs av stjärnan Taron Egerton - skildrar historien om hur en liten stadspojke blev en av de mest ikoniska figurerna i popkulturen.

Min kommentar
Jag vet egentligen inte varför jag inte omedelbart kastade mig över den här filmen när den kom. Ända sedan jag hörde min första Elton John-låt (1973, när jag en eftermiddag klev på skolbussen spelades Goodbye yellow brick road, och ja, jag minns det som igår) så har jag varit ett fan. Han tonsatte i stort sett hela min uppväxt. Först tänkte jag att man kunde ju streama den, men sedan slog det mig... om jag äger Bohemian Rhapsody så måste jag ju bara äga även Rocketman.

Överraskande nog så är detta mer en musikal än en biografi. Berättartekniskt är den mer lik Mamma Mia än Bohemian Rhapsody. Musiken blir mer en del av berättelsen än att låtarna dyker upp i rätt ordning. Det gjorde mig lite besviken. Jag får känslan att man hastar över/förbi det som (trots allt) måste ha varit positivt och fokuserar bara på elände och svärta. För mig hade det varit mer intressant med ett annat fokus, mer om låtskrivande och mindre om knark och droger.

Jag kan inte påstå att jag har järnkoll på Elton John och då särskilt inte hans uppväxt. Om det var så han hade det som barn... jag blir så oerhört ledsen. Inget barn borde behöva ha det så. Som vuxen framställs han inte direkt i någon positiv dager, han är väldigt självömkande och ser sig själv som ett oskyldigt offer. Bernie Taupin verkar ha varit hans enda sanna vän och till och med han blir illa behandlad.

Taron Egerton gör rollen som Elton John bra, trots att han inte sjunger som Elton. Men det gör ju ingen. Jag gillar att filmen slutar där den slutar. Resten kan få komma i en annan film. Med mer fokus på musiken.

Elton John har massor av låtar som får mig att gråta bara jag hör dem så det blev en del tårar. Många gånger är det bara subtila referenser till någon låt, några få toner på ett ensamt piano. De flesta känner jag igen direkt. Kanske blir Rocketman bättre då, mer berörande.

P.S. Inget av mina nyckelord verkar passa in på filmen. Vilket inte alls antyder att filmen är dålig. Det är mina nyckelord som inte täcker in allt.



På Letterboxd hade den 3,7 i genomsnitt (beräknat på 191 930 betyg).
På IMDb hade den 7,3 i genomsnitt (beräknat på 130 977 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Le Mans '66 (2019)

Titel: Le Mans '66
Originaltitel: Ford v Ferrari
Genre: Biografi
Regissör: James Mangold
Manus: Jez Butterworth, John-Henry Butterworth, Jason Keller
Skådespelare: Christian Bale, Matt Damon, Jon Bernthal, Caitriona Balfe, Noah Jupe
Utgivningsår: 2019
Produktionsland: USA
Längd: 152 min
Serie: -
Såg den på DVD 4 oktober 2020




Handling
Baserad på den sanna historien om den legendariska bildesignern Carroll Shelby och den orädde föraren Ken Miles. Samtidigt som de kämpar mot sina inre demoner bygger de en revolutionerande racerbil för att göra det ingen trodde var möjligt – att utmana Ferrari under 24-timmarsloppet i Le Mans 1966.

Min kommentar
Trots att min syster (eller kanske tack vare) har tävlat i racing så har jag aldrig vare sig gillat eller förstått mig på det här med bilsport. Le Mans '66 var därför en film som jag faktiskt inte hade tänkt att se. Helt oavsett att Matt Damon är med. Sedan skrev Lotten om filmen och jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Så när sambon hittade filmen i bok- och filmbytarhyllan på sitt jobb så blev ordern omedelbart "Ta hem den!".

Något som alltid funkar och som alltid är detsamma, oavsett vad det gäller, är stor passion. Den kan jag förstå, vad den än handlar om. Och passion finns det i överflöd här. Då menar jag inte det som Henry Ford II och Leo Beebe (åh, vad han gjorde mig förbannad!) känner, där handlar det bara om kärleken till pengar och de kvalificerar sig inte. Jag pratar om det där som man verkligen brinner för, som man egentligen inte kan leva utan.

Matt Damon och Christian Bale lyser verkligen i den här filmen, den senare lite mer, men den kan bero på att Bales karaktär är betydligt mer... färgrik. Deras prestation och kemi är det som håller mig i stort sett trollbunden i 2,5 timme. Tonen de har när de pratar med varandra är obetalbar. Jag fick anstränga mig för att inte googla under själva filmen, för att kolla upp fakta. Risken var alltför överhängande att jag skulle få veta något som jag inte ville veta. Efter filmen, däremot, så tokgooglade jag.

Jag tycker det är bra att titeln ändrades till Le Mans '66, i stället för originalet Ford vs Ferrari. Det var liksom inte just den biten som var grejen. I alla fall inte för mig som icke-amerikan. Det är fantastiskt ändå att man kan göra en så här bra film av nästan ingenting. Mer än ett stort hjärta behövs egentligen inte, för då lyckas man beröra. Oavsett ämne.



På Letterboxd hade den 3,8 i genomsnitt (beräknat på 182 189 betyg).
På IMDb hade den 8,1 i genomsnitt (beräknat på 262 383 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Bohemian Rhapsody (2018)

Titel: Bohemian Rhapsody
Originaltitel: Bohemian Rhapsody
Genre: Biografi
Regissör: Bryan Singer
Manus: Anthony McCarten, Peter Morgan
Skådespelare: Rami Malek, Lucy Boynton, Gwilym Lee, Ben Hardy, Joseph Mazzello
Utgivningsår: 2018
Produktionsland: USA
Längd: 134 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 4 oktober 2019





Handling
Bohemian Rhapsody är en hyllning till Queen, deras musik och enastående sångare Freddie Mercury, som trotsade stereotyperna, rev upp konventionerna och blev en av världens mest älskade underhållare. Filmen följer bandets explosionsartade uppgång genom deras ikoniska låtar och revolutionerande sound, när bandet nästan splittras på grund av Mercuys urspårade livsstil och den triumfartade återföreningen under Live Aid då Mercury leder bandet i ett av de mäktigaste framträdandena i rockhistorien, samtidigt som han kämpar mot en livshotande sjukdom. Under tiden cementerar de arvet från ett band som fortsätter att inspirera outsiders, drömmare och musikälskare än idag.

Min kommentar
Jag har älskat Queen ända sedan jag var liten, tack vare en storebror som alltid spelade deras album. Bohemian Rhapsody är enligt mig världens bästa låt. När den här filmen kom visste jag att jag ju måste se den, men jag har varit lite orolig. Därför har den stått i filmhyllan och väntat ända sedan jag fick den när jag fyllde år i våras. Sista vardagen på semestern tog jag mod till mig. Det är svårt att skriva ihop det här, det mesta är ju redan sagt, men jag blev inte besviken. Inte det minsta.

Rami Malek är briljant i rollen som Freddie Mercury. Varenda rörelse är rätt. Resten av ensemblen hamnar lite i hans skugga, men alla är bra här. Kemin mellan bandmedlemmarna är enastående. Det är så tydligt att de behöver varandra för att skapa magin. Freddie Mercury måste ha varit en sällsamt ensam människan och han var inte alltid så lätt att tycka om. Alla händelser är inte korrekta och allt händer inte i den ordning som i filmen och jag tycker det är synd att de har förvanskat det hela lite. Det hade inte behövts. Sanningen är tillräckligt dramatisk.

Det känns lite onödigt att nämna att soundtracket är fantastiskt, det är ju mestadels Queens låtar som spelas. Själv gillar jag mest "gamla" Queen, men sambon som inte har samma historia som jag gillar mer det moderna. Flera gånger sa han, förvånat, "Men inte är väl detta en Queen-låt?". "Jodå", svarade jag. Varenda gång. Det finns nog inget annat band, som jag känner till, som har bytt stil så många gånger som Queen. Det som binder ihop allt är Freddie Mercurys speciella och oförglömliga röst.

Filmen är rolig, sorglig, berörande, upplyftande, dramatisk... Allt. Även om nu inte allt överensstämmer med verkligheten så betygsätter jag vare sig sanningshalten eller Freddie Mercurys liv. Bara filmen.



På Letterboxd hade den 3,4 i genomsnitt (beräknat på 212 748 betyg).
På IMDb hade den 6,6 i genomsnitt (beräknat på 382 694 betyg).
Jag ger den 5,0.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

Film: Lion (2016)

Titel: Lion
Originaltitel: Lion
Genre: Biografi
Regissör: Garth Davis
Manus: Luke Davis, Saroo Brierly (bok)
Skådespelare: Dev Patel, Sunny Pawar, Nicole Kidman, David Wenham, Rooney Mara
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: USA | Australien | Storbritannien
Längd: 113 min
Serie: -
Såg den på DVD 5 april 2019





Handling
Femårige Saroo bor i norra Indien och är en ovanligt vaken liten kille. Hans högsta dröm är att växa upp och kunna göra allt det som hans äldre bror kan. Efter att av misstag ha hamnat på ett tåg och somnat vaknar han upp ensam och förvirrad hundratals mil hemifrån. Ingen förstår vad hans säger, ingen verkar vilja hjälpa honom och han tvingas en tid att leva som gatubarn i ett inte helt ofarligt Calcutta. Saroo hamnar till slut på ett barnhem varifrån man försöker finna hans familj utan resultat och han blir så småningom adopterad av en australiensisk familj som ger honom all den kärlek och omsorg han så länge saknat. För att inte såra sina adoptivföräldrars känslor nämner Saroo sällan sitt tidigare liv och begraver sitt hopp om att någonsin återförenas med sin riktiga familj. När en studiekamrat många år senare föreslår att han ska försöka hitta sin hemby med hjälp av Google Earth tycker han att det är en galen idé, men tanken är svindlande och han gör sin första sökning med hjälp av de fragmentariska minnesbilder han kvar.

Min kommentar
Den här filmen har stått på min önskelista i evigheter, men jag har på något sätt alltid lyckats undvika att köpa den. När sambon skickade ett SMS med en bild på filmer han undrade om han skulle ta med sig hem från jobbet och denna var bland dem så blev jag otroligt glad. Nu har vi äntligen sett den.

Jag visste nog faktiskt inte vad den här filmen handlade om, av någon anledning så hade jag missat det. Inte ens att den var verklighetsbaserad hade jag snappat upp. Det första som slår mig är att jag nog inte vill tro på allt, bland annat alla dessa ohjälpsamma och rent av ovänliga människor. De förvånar mig. Inte ens jag hade varit så likgiltig om jag såg ett övergivet barn. Men kanske blir man så avtrubbad när det finns så många gatubarn. Man får väl i alla fall hoppas att det görs mer effektiva och noggranna eftersökningar nu.

Det är en väldigt sorglig historia som utspelar sig framför ögonen. Tempot är väldigt långsamt, men jag blir aldrig uttråkad. Det är inte speciellt mycket dialog utan stämningen får berätta i stället. Det blir väldigt effektfullt. Jag kan inte låta bli att undra lite över de väldigt tydliga och detaljerade minnesbilderna som Saroo har från när han var fem år gammal. Själv har jag knappt ett enda minne från då, det är bara väldigt speciella händelser som finns kvar. Däremot så har minnen triggats när jag har besökt min barndoms platser, men så var det ju inte här.

Sunny Pawar som den unge Saroo är helt fantastisk och i mina ögon är det han som stjäl showen. De andra är inte dåliga på något sätt, tvärtom, men Sunny Pawar sticker ut.

Det finns mycket att fundera över i den här filmen, trots att en del förmodligen är tillrättalagt. Personligen så hade jag uppskattat en mindre Hollywoodiserad version, men de autentiska bilderna i slutet knäcker mig nästan.



På Letterboxd hade den 3,8 i genomsnitt (beräknat på 88 833 betyg).
På IMDb hade den 8,1 i genomsnitt (beräknat på 178 535 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

Film: The glass castle (2017)

Titel: The glass castle
Originaltitel: The glass castle
Genre: Biografi
Regissör: Destin Daniel Cretton
Manus: Destin Daniel Cretton, Andrew Lanham, Jeannette Walls (bok)
Skådespelare: Brie Larson, Woody Harrelson, Naomi Watts, Max Greenfield, Sarah Snook
Utgivningsår: 2017
Produktionsland: USA
Längd: 121 min
Serie: -
Såg den på Viaplay 8 februari 2019




Handling
En ung kvinna växer upp i en dysfunktionell familj som ständigt är på rymmen från polisen. I en fattig miljö uppfostras hon och hennes tre syskon av en alkoholiserad men kärleksfull och påhittig pappa som berättar magiska historier för att distrahera barnen från allt elände, och en självisk, svag och konstnärlig mamma.

Min kommentar
För ungefär ett år sedan läste jag den här boken och jag blev väldigt berörd av den. När jag såg att den hade blivit film också så kände jag att jag bara var tvungen att se den. Nu upptäckte jag att den gick på Viaplay så en kväll när sambon var på afterwork så var det äntligen dags.

Som vanligt när jag ser en film där jag har läst boken så är det omöjligt för mig att inte jämföra dem. Stämningen från boken tycker jag de har lyckats ganska bra med, men filmen är betydligt snällare och mer tillrättalagd. Föräldrarna är inte på långa vägar lika hemska och egoistiska som i boken, speciellt mamman, men det var väl förmodligen inte politiskt korrekt att framställa dem så.

Jag minns ju inga detaljer från boken, men det känns som att det är väldigt mycket fokus på tiden "efter" i filmen. Eller så beror det på att de glimtarna var insprängda bland allt det andra. Barnens kärlek till föräldrarna tycker jag inte heller kommer fram riktigt, speciellt inte Jeannettes till sin far. Det här är så klart en hemsk och obegriplig uppväxt med en vuxens ögon, men en ganska lycklig med ett barns ögon. Det var ju inte förrän de blev lite äldre som de slutade lyssna på sagor och förstod hur galet allting var.

Skådespelarna är bra och det var speciellt intressant att se Woody Harrelson i en riktig karaktärsroll. Brie Larson är bra även hon. Hon gör den något kyliga och avtrubbade Jeannette fantastiskt bra. Jag kände bara igen henne till namnet, inte utseendet, och det visar sig att jag har sett henne i massor av filmer.

Om jag inte hade läst boken så skulle jag antagligen ha blivit mer berörd av filmen, men nu kände jag att det var så mycket som var annorlunda att det störde mig. I slutet av filmen, när eftertexterna rullar, så visas autentiska bilder/filmer och det gav onekligen en extra dimension. Det är då man förstår att detta faktiskt är sant.



Filmtipsets estimerade betyg var 4 (beräknat på 132 betyg).
På IMDb hade den 7,2 i genomsnitt (beräknat på 21 730 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.