Bästa irländska författaren/boken

Lyran har startat upp en ny veckoutmaning, den handlar om att plocka ut det bästa av någonting. Veckans uppgift: Berätta om den bästa irländska romanen/författaren ni läst..

En dag för sent, men jag kör ändå.

Det är ju lite pinsamt detta, men jag har inte läst speciellt många irländska författare. Sju stycken säger bokprogrammet. Det kan ju så klart ha slunkit ner någon innan jag började köpa böcker, men i så fall har jag ingen koll på dem (kollade på Wikipedia, men det visade sig att jag bara kände igen ett av namnen där som läst, men inte ägd). Så jag får ju helt enkelt välja mellan de jag har här hemma då.

Jag tror faktiskt det får bli Marian Keyes, det har ju ändå blivit åtta böcker av henne. Om jag ska gå efter betygen jag satt så verkar jag ha tyckt bäst om Vattenmelonen. Den minns jag som fantastiskt rolig (jag får ändå lägga in en brasklapp här, det var femton år sedan jag läste den). Den jag tänker på mest är dock Är det någon där? som helt slog undan fötterna på mig.

Om jag bara ska välja en bok, eller egentligen en novell då, så blir det Jonathan Swifts Ett anspråkslöst förslag. En helt fantastisk satir.

Bästa ödsliga huset

Lyran har startat upp en ny veckoutmaning, den handlar om att plocka ut det bästa av någonting. Veckans uppgift: Berätta om den bästa bok ni läst som utspelar sig i en fyr, ett ödsligt spökslott, en oåtkomlig fästning eller liknande..

Det här är jättesvårt, jag älskar ju ödsliga hus och har förmodligen läst hur många som helst om dem. Att komma ihåg någon när jag behöver den är svårare. Jag fick leta.

Till slut föll valet på Kvinnan i svart av Susan Hill, som kanske de flesta har hört talas om. En klassisk spökhistoria är det i alla fall, när den utspelar sig är lite oklart men jag skulle tippa på någon av de första decennierna på 1900-talet. Londonadvokaten Arthur Kipps får i uppdrag att åka till en gudsförgäten landsortsstad för att ordna upp ett dödsbo. Dödsboet består, bland annat av ett hus, Eel Marsh House, som ligger ute på sankmarkerna och ibland inte går att ta sig till (eller ifrån) på grund av tidvattnet.

Den här boken har blivit film också, men den gillade jag inte alls lika mycket.

Annars är nog mitt favoritödeshus ett verkligt sådant. En liten anekdot 😨

När jag var i tonåren, kommer inte ihåg hur gammal men jag körde moppe så jag måste ha varit över 15 i alla fall, så hittade mina kompisar och jag ett öde hus i skogen. Vi bestämde oss raskt för att göra det till vårt, för att ha fester helt ostört. De första gångerna gick allt bra, men sedan började det hända konstiga saker. Vissa blev plötsligt och utan anledning helt rabiata, andra började prata konstigt. Själv hallucinerade när jag körde på stigen dit så att jag föll med moppen. Vad som hände sista gången vi var där kommer jag faktiskt inte ihåg, jag minns inte om det var något speciellt, men vi lämnade huset snabbt. Så snabbt att jag glömde min bandspelare. Så länge den stod där så drömde jag mardrömmar varje natt och jag vägrade att åka dit själv. Min mamma fick köra mig och så fort jag hade hämtat bandspelare så upphörde mardrömmarna. När vi berättade för våra äldre syskon (vi som hade sådana) om huset, utan att berätta några detaljer, så sa de att där ska man inte vara. Det gick mängder av historier om det huset. Behöver jag säga att vi aldrig återvände?

Bästa konserten

Lyran har startat upp en ny veckoutmaning, den handlar om att plocka ut det bästa av någonting. Veckans uppgift: Vilken är den bästa konsert du varit på?.

Detta är nog den enklaste Det bästa hittills. Jag har varit på en del konserter i mitt liv, men det finns en som jag fortfarande tänker på, efter över 25 år. Problemet är att det nog inte går att berätta varför den är den bästa jag har varit på, det var liksom mer en känsla än något annat. Hur beskriver man en känsla?

Det var i alla fall någon gång mellan 1988 och 1994, jag minns inte exakt, men eftersom jag vet var jag bodde så vet jag att det var mellan de här åren. Jag gick på en Magnus Uggla-konsert i Scandinavium, Göteborg, ensam, eftersom jag är den enda Magnus Uggla-frälsta jag känner. Det var en helt magisk konsert, där Uggla själv knappt behövde sjunga något och vid ett tillfälle verkade han till och med bli lite rörd över att alla kunde texterna på hans riktigt gamla låtar. Höjdpunkten kom när vi sjöng Hand i hand och alla i ett fullsatt Scandinavium reste sig upp och tog grannen i handen. Och naturligtvis bytte Uggla Trelleborg till Göteborg i texten...

Jag förstår ju att detta inte låter så speciellt för den som inte var där, men jag gick i ett lyckorus i över en vecka efter den här konserten och, som sagt, jag tänker fortfarande på den.

Bästa nordiska TV-serien

Lyran har startat upp en ny veckoutmaning, den handlar om att plocka ut det bästa av någonting. Veckans uppgift: Berätta om den allra bästa nordiska TV-serie du sett!.

Det här är fruktansvärt svårt... Jag har ju tittat på TV-serier i runt 25 år och har följt otaliga, skulle man nog kunna säga. De flesta har i och för sig inte varit nordiska, men det är tillräckligt många av den sorten också.

En TV-serie som jag vet att jag verkligen såg fram emot varje avsnitt av var den danska Livvagterne. Den handlade om den danska säkerhetspolisen PET, som mest hanterar personskydd, terrorism och liknande. Den var ruggigt bra, men verkar inte ha slagit ordentligt, det blev bara två säsonger.

Jag vet att det finns väldigt många fler nordiska TV-serier, men jag kan inte komma på fler just nu. Förutom denna då kanske, som är ovanligt bra för att vara svensk.

Bästa romansviten

Lyran har startat upp en ny veckoutmaning, den handlar om att plocka ut det bästa av någonting. Veckans uppgift: Den bästa romansvit du läst.

Jag har läst väldigt många och helt ärligt så tänker jag sluta bry mig om att "bäst" är singular...

Den allra första jag läste var Kent-sagan av John Jakes, som på svenska består av sjutton delar. Min gudmor lånade mig de första delarna 1982 och jag slukade dem. Jag lyckades hitta alla delar det året, utom den första. Som jag ju självklart ville ha trots att jag redan hade läst den. Det tog mig ända till 2010 innan jag lyckades lägga vantarna på den och nu står hela serien komplett där i hyllan och jag blir lycklig varje gång jag tittar på den. Vad den handlar om?

Serien startar i Frankrike i mitten av 1700-talet för att gå vidare till USA och amerikanska revolutionen och sedan vidare i historien. Man följer, från början, Phillipe Charboneau som blir Philip Kent när han kommer till Amerika, sedan blir det en sorts släktkrönika. Böckerna gavs ut under 1980 och 1981 här i Sverige (förmodligen för att serien gick på TV här 1981, under namnet Oäktingen).

En romansvit av senare slag är Stephen Kings Det mörka tornet (ingen det bästa kan vara utan King). Nej, det här är ingen skräck. Detta är fantasy när den är som bäst. Här finns massor av referenser till Kings övriga verk och faktum är att han själv gör en kameo. Den första boken är... jag vill verkligen inte säga usel, men den är inte bra. Andra delen är lite bättre, liksom den tredje. Sedan bär det av... Nu i dagarna släpps del 4,5 äntligen på svenska, den har jag inte läst. Än. Så här beskrivs serien:

Roland av Gilead är den siste revolvermannen, den siste av de ljusets riddare som en gång kämpade för lag och rätt i en värld som gått vidare, förötts och förändrats och där tid och avstånd inte längre behållit sin forna innebörd.

Vi möter honom under hans jakt på mannen i svart, som kan besvara de frågor Roland måste ställa för att nå vidare i sitt sökande efter Det mörka tornet. Roland är viddernas man, en ensam hämnare och en godhetens förkämpe; en gestalt stigen ur myternas och legendernas värld. Men vi möter också dem som kommer i Rolands väg och som påverkar honom: Den ensamma Alice, som söker kärlek men finner död och pojken Jake, som blir Rolands följeslagare och öde.

Bästa tegelstenen

Lyran har startat upp en ny veckoutmaning, den handlar om att plocka ut det bästa av någonting. Det här är första gången jag hoppar på den, jag kunde inte motstå temat. Veckans uppgift: Den bästa tegelstenen.

Tegelstenar ja... eftersom min favoritförfattare är Stephen King så har det ju blivit några sådana. Att det ska bli en av hans böcker är nog ingen överraskning för någon. Att det dessutom blir Pestens tid (The Stand) borde egentligen inte heller vara oväntat...

Pestens tid läste jag i slutet av 80-talet och ända sedan dess så har den varit den bästa bok jag någonsin har läst. Det är ju full möjligt att jag inte skulle tycka det nu, efter runt 30 år, men jag tror inte att jag kommer att läsa om den. Jag vill minnas den som den var då.

Det här är ingen skräck, i egentlig mening, jag skulle kalla den mer fantasy. Och då inte bara på grund av alla som vandrar omkring nästan hela tiden. Vad den handlar om?

Efter att ett militärt forskningsprojekt kallat Project Blue gått fel sprids en ny superinfluensa över världen. Av allmänheten får viruset namnet Captain Trips och det är otroligt smittsamt. Trots myndigheternas försök att begränsa smittan med olika restriktioner och mörkläggningar blir katastrofen snart ett faktum. Människor dör som flugor och på bara 19 dagar slås 99,4 % av jordens befolkning ut. Städerna fylls snabbt av ruttnande lik och de överlevande börjar nu sin kamp för överlevnad.

Sakta börjar små grupper av överlevare samlas och man kan nog säga att det bildas fyra stycken. Tre av grupperna har gemensamma drömmar. De drömmer om en svart 108-årig kvinna från Hemmingford och de börjar vandra västerut. I kampen mellan det onda och det goda blir denna kvinna, Abagail Freemantle, kallad moder Abagail den andliga ledaren för dessa tre grupper.

Den fjärde gruppen har en helt annan ledare, Randall Flagg, och en helt annan agenda. Den håller till i Las Vegas. Dit de övriga tre grupperna är på väg...

Det är dock den "korta" versionen jag har läst, som med sina 834 sidor ändå kvalificerar sig som tegelsten. Nu finns det ju en lång version också. Faktum är att jag nog är lite, lite sugen på den...

Bästa brittiska TV-serien

Lyran har startat upp en ny veckoutmaning, den handlar om att plocka ut det bästa av någonting. Det här är första gången jag hoppar på den, jag kunde inte motstå temat. Veckans uppgift: Berätta om den allra bästa brittiska TV-serien!

Jag får något slags prestationsångest när jag får en uppgift som handlar om det bästa, det sämsta, älskar, hatar... och så vidare. För mig är det väldigt starka uttryck och det brukar ställa till med problem, speciellt när det handlar om bästa. Det är ju singular och det betyder en. I det här sammanhanget (som det är i nästan alla andra också) så är det omöjligt. Jag väljer tre och då tre helt olika genrer.

Den jag kom på först är ju självklart, för mig, Sherlock. Denna underbara serie med Benedict Cumberbatch som en modern version av Sherlock Holmes. Tyvärr har ju SVT inte längre råd att köpa in bra program så fjärde säsongen går bara på Netflix. Det är alltså bara att vänta på DVD-boxen.

En annan riktigt bra brittisk TV-serie är en jag nästan precis har sett, The Last Kingdom, som bygger på Bernard Cornwells böcker. Första säsongen utspelar sig 872 och kungadömet Wessex är hårt ansatt av danerna.

När jag satt och funderade över bra brittiska TV-serier så började jag tänka på att det ju måste finnas någon rolig också. Brittisk humor är ju något av det bästa jag vet. Då kom jag på att det fanns en serie i början av 2000-talet. Coupling. Något av det roligaste jag har sett. Tyvärr missade jag en hel del avsnitt i början, men sedan var jag fast. Den handlar om sex vänner och deras kärleksproblem, skulle man nog kunna säga.