Bok: Blodmåne av Jo Nesbø

Författare: Jo Nesbø
Titel: Blodmåne
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 540
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Blodmåne
Översättare: Per Olaisen
Serie: Harry Hole 13
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2023
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 januari 2024




Första meningen: "Oslo", sa mannen och höjde whiskyglaset till munnen.

Baksidetext
Harry Hole är i Los Angeles för att dricka sig till döds, efter att hans liv hemma i Norge slagits i spillror. Men han har en vän, en bedagad filmstjärna, som nu jagas av en knarkkartell som hon lånat pengar av. I Oslo står polisen handfallen efter att två kvinnor försvunnit från en kändisfest. När en av dem hittas mördad riktas misstankarna mot en känd fastighetskung, som till polisens stora förtret hyr in Harry Hole som privatspanare.

Tiden är knapp. I USA väntar kartellen, och i Oslo förbereder sig en gäckande hämnare för fler dåd. Ett team av vinddrivna existenser blir Harrys stöd i jakten på sanningen. Men de har inte mycket att gå efter, och snart skymtar blodmånen över staden.

Min kommentar
Ända sedan jag läste min allra första Jo Nesbø 2009, så har Harry Hole varit en av mina största favoritkaraktärer. Böckerna hamnar alltid hemma hos mig, på ett eller annat sätt. Så även Blodmåne, som jag fick när jag fyllde år förra året. Så snabbt brukar inte böcker bli lästa här, men jag kunde faktiskt inte vänta längre.

Efter att jag hade läst ett tag så tyckte jag att det här till största delen var en "vanlig" Nesbø. Många trådar och ordentligt tillskruvad intrig. Men, tyckte jag kaxigt, inte alls så klurig och oförutsägbar. Det kändes som att jag visste vem, redan från start. Så lurad! Och jag borde faktiskt ha vetat bättre. Men oj, vad jag gillar att bli förd bakom ljuset när jag försöker lösa en gåta.

Förra delen, Kniv, läste jag för lite drygt två år sedan och i vanlig ordning så har jag glömt en del av vad som hände där. Det är jobbigt att jag hinner glömma så mycket mellan böckerna, när de nu hänger ihop så tajt som de gör. Dock är Nesbø en mästare på att rekapitulera händelser på ett sätt som gör att man minns, utan att man egentligen märker det.

Det är i alla fall kul att träffa Harry Hole igen. Även om han är nersupen. Faktum är att jag nog är en aning less på Harrys dekisperioder. Jag tycker väl att han någon gång borde inse att han inte klarar att supa ihjäl sig. Eller faktiskt göra det ordentligt. Men nej, det vill jag ju inte. Lite tjatigt börjar det emellertid bli med att något traumatiskt händer honom, han försöker supa ihjäl sig, någon av hans vänner behöver hjälp, han ordnar upp sig och löser allt.

Harry Hole tror (ofta) att han inte har något kvar att förlora, men han har lika ofta fel. Att ha honom som vän är guld värt. Det finns nog ingen mer lojal person än Harry. Han har många som älskar honom, för han har ju ett hjärta av guld. Därmed har han också mycket att leva för.

Temat är så äckligt och sjukt. Jag önskar verkligen att jag kunde säga att det är ovanligt äckligt och sjukt, men då skulle jag ljuga. Men är det ens möjligt att göra som förövaren gjorde? Nej, jag vill inte veta. Jag orkar inte gå runt och vara rädd hela tiden.

Allt började lite väl långsamt och det tog ett tag innan boken kom igång ordentligt. Jag tappade väl inte intresset någon gång, men jag var inte heller helt fångad. I början då alltså. Sedan gick det undan. Så otroligt smart intrig och upplägg. En cliffhanger lämnas vi med också. Vem är mannen i prästkragen? Det känns på något sätt som att han hör ihop med en tidigare bok. Inget jag vet, bara en känsla som lika gärna kan vara fel.

Blodmåne blir till slut minst lika bra som de tidigare i serien och det är uppenbarligen inte den sista boken. Jo Nesbø säger att han vet hur allt ska sluta, men inte hur många böcker som krävs för att komma dit. Jag hoppas i alla fall att han har tänkt sig ett bra avslut för Harry. Det är han sannerligen värd.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,22 i genomsnitt (beräknat på 14 847 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Blodmåne: Kapprakt, Ljudboksbloggen och Boktanten

"Kniv" av Jo Nesbø

Författare: Jo Nesbø
Titel: Kniv
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 583
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Kniv
Översättare: Per Olaisen
Serie: Harry Hole 12
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 oktober 2021




Första meningen: En trasig klänning vajade från en gren på en murken tall.

Baksidetext
Harry Hole har förlorat allt. Han har blivit utkastad av Rakel, förlorat jobbet som utredare och dricker nu hårdare än någonsin. Bottenkänningen är redan ett faktum. Men när Harry vaknar en dag, kraftigt bakfull och med händerna och lakanen indränkta i blod, inser han att han ännu har en bit kvar att sjunka. De följande dagarnas händelser tvingar ut honom på en gastkramande jakt - inte bara på en ökänd gammal fiende, utan även på den mörka hemlighet som ligger dold i en natt han inte kan minnas.

Min kommentar
Jag har levt med Harry Hole i över tio år nu och jag inte tröttnat än. Långtifrån. Jag har haft en liten grej att jag inte har läst den senast utgivna innan jag har vetat att det skulle komma en ny. Med Kniv, som är tolfte delen, så har jag gått ifrån det. Jo Nesbø är nog den enda som vet om det blir en trettonde bok eller ej. Kanske inte ens han.

Denna hänger väldigt tajt ihop med den förra boken, Törst, som jag läste för drygt två år sedan. Även om jag inte minns några detaljer från den så minns jag faktiskt det stora hela. Det var en stor hjälp. Nesbøs böcker är tillräckligt komplicerade som det är. Faktum är att jag nog nästan hade glömt bort trådtätheten i en Harry Hole-bok. Hur man måste vara fokuserad. Hela tiden. För att inte missa något.

Som vanligt så pytsas ledtrådarna ut lite i taget. Både Harry Hole och jag hamnade ständigt i återvändsgränder (faktiskt hamnade Hole där oftare än jag). Efter runt två tredjedelar bestämde jag mig nämligen för vad som hade hänt. Det var fel. Och jag bara älskar det. Jag gillar (är det verkligen rätt ord?) också att Nesbø kan ta död på vem som helst. Det håller mig verkligen på tårna. Något jag däremot inte tycker om är allt som drabbar Hole, alltså, snälla, nu får det väl ändå vara nog med elände för honom?

Upplösningen känner jag mig tudelad till. Hjärtat är nöjt, men hjärnan tycker att så där kan man väl inte göra? Det här med vad man egentligen har "rätt" att göra när det gäller en genuint ond människa är svåra frågor. Har man alltid rätt att göra sig av med ren ondska? Harry Hole har ett rättspatos och en kompass som alltid visar vägen. Han kan visserligen göra fel saker, men i så fall är det helt klart av rätt anledning. Temat gör att det blir ovanligt mycket filosofiska funderingar och grubblerier. Jag vill inte säga att det var segt, men det är inte heller speciellt intressant. Efter n:te gången.

Huruvida Kniv inte bara är den senaste boken om Harry Hole utan också den sista vet jag alltså inte. Det skulle i alla fall kunna sluta så här. Utan att det skämmer något.

På Goodreads hade den 4,27 i genomsnitt (beräknat på 21 986 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Kniv: Lottens bokblogg, Romeo and Juliet och Kulturnästet.

"Törst" av Jo Nesbø

Författare: Jo Nesbø
Titel: Törst
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 585
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Tørst
Översättare: Per Olaisen
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 maj 2019




Första meningen: Han tittade in i ett vitt intet.

Baksidetext
En person hittas mördad i sitt hem. Kroppen är tömd på blod och polisen upptäcker bitmärken på halsen. Kan det handla om vampyrism – ett mycket omdiskuterat begrepp inom psykiatrin. Före detta utredaren Harry Hole övertalas att hjälpa till med fallet. Han vet bättre än många andra vad vissa människor är kapabla till, och flera av kriminalhistoriens värsta seriemördare var väl diagnostiserade som just vampyrister?

Men Harry har ett eget motiv för att hjälpa polisen – att fånga mannen som kom undan. Jaktinstinkten väcks till liv och återigen tvingas Harry offra något av sig själv i jakten på den gäckande mördaren.

Min kommentar
Man skulle kunna tro att man skulle vara lite less på den här serien om Harry Hole efter tio böcker. Man skulle också kunna tro att om man verkligen älskar de här böckerna så borde man redan ha läst denna elfte del som kom för två år sedan. Jag är inte ett dugg less på Harry Hole och jag ville inte läsa Törst innan jag visste om det skulle komma en ny bok. Jag vill ju liksom inte sitta där utan Harry Hole... Nu kommer det snart en ny del så nu var det fritt fram att läsa.

I början av Törst blir jag lite orolig. Det är jobbigt att läsa (lite märklig meningsbyggnad och liknande) och jag kommer inte alls in i boken. Allt löste sig dock med en längre lässtund. De här böckerna kräver en del, speciellt fokus, av sin läsare och det räcker liksom inte med en kvarts läsning i taget. När jag väl gett den mer tid så får jag ett annat problem i stället. Jag kan inte sluta läsa. Herregud, så spännande!

Många av karaktärerna är gamla bekanta och de kommer tillbaka till mig förvånansvärt snabbt (det är ändå nästan 4,5 år sedan jag läste Polis). Harry Hole själv är ju den som gör de här böckerna. Det är svårt att förklara för den som inte har läst dem hur speciell han är. Han är en person som jag gärna velat ha som vän. Det finns ingen mer lojal än han. Jag är hopplöst såld på Harry Hole. Det finns också en hel del nya, intressanta karaktärer, bland annat Anders Wyller som jag ser fram emot att lära känna bättre. Är han en ny Harry Hole? Och så kan jag inte låta bli att undra varför journalister i böcker/filmer alltid är så otroligt korkade och helt saknar förmåga till konsekvenstänk.

Det finns ingen som kan jonglera med olika trådar som Jo Nesbø. Han har en osviklig förmåga att inte på något sätt röja vem som är boven. Eller, en av dem vet man ju här, men vem mer? Jag kände mig misstänksam mot nästan alla. Egentligen var det bara en jag var säker på att det inte var, förutom Harry Hole själv då. Jag är fortfarande osäker på om min huvudmisstänkte var/är oskyldig. Boven, som man vet om, gillar Pink Floyds The Dark Side of the Moon, vilket måste betraktas som en positiv egenskap. Enligt mig är det ett av tidernas bästa album. Se där, nu fick du veta något nytt om mig också.

Jag känner mig alltid trygg i Nesbøs händer, jag är alltid 100% säker på att det inte kommer att finnas några logiska luckor. Däremot är jag alltid orolig för vem han ska ta död på. Jo Nesbø lyckas alltid behandla aktuella frågor och teman. Dessutom lyckas han alltid med konststycket att inte peka finger. Alla dessa saker gäller även för Törst.

Trots det lilla ljus som finns i Törst så blir mörkret bara mörkare och mörkare för varje bok. När slutet kommer (men... så kan det väl inte sluta!?) så är jag väldigt glad för att nästa bok bara är en månad bort.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,19 i genomsnitt (beräknat på 21 357 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Törst: Lottens bokblogg, Romeo and Juliet och Kulturbloggen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Polis" av Jo Nesbø

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 606
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Politi
Översättare: Per Olaisen
Serie: Harry Hole 10
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 december 2014






Första meningen: Den sov där inne, bakom dörren.

Baksidetext
När en Oslopolis hittas mördad vid samma datum och på samma plats där han många år tidigare utrett ett mord kan det knappast betraktas som en slump. Och när samma sak drabbar två andra poliser inom loppet av några månader är mönstret lika tydligt som skrämmande. Inget av de gamla brotten blev någonsin uppklarat. En brutal mördare med bestialiska metoder går lös.

Polisen står helt utan spår och, vad värre är, de saknar sin allra bästa utredare.

Samtidigt ligger en svårt skadad man i koma på sjukhuset. Ingen får veta hans namn. Inte ens de vaktande poliserna får komma patienten nära.

Min kommentar
Ja, jösses. Alla som läst Gengångare vet precis vilken enastående cliffhanger som avslutade den boken. Dog Harry? Om du fortfarande inte vet så har du uppenbarligen inte läst Polis. Det borde du göra. Och i det här inlägget får du i alla fall inte veta om han lever eller är död. Trots cliffhangern i Gengångare så har jag inte kommit mig för att läsa uppföljaren förrän 1,5 år senare. Eller kanske tack vare. Ville jag verkligen veta? Nu har jag i alla fall läst och nu vet jag.

Här dyker upp mängder av gamla bekanta och i de flesta fall känns det som att träffa gamla vänner som man inte sett på ett tag. En del av karaktärerna är dock inte speciellt sympatiska. Det är väldigt många personer, men många är som sagt redan kända och de nya introduceras på ett naturligt sätt och i ett lagom tempo. Den ena mer galen än den andra. Jag har aldrig problem med att hålla reda på vem som är vem. Det finns inte direkt några krystade karaktärer, alla tillför något, men minst en av dem hade inte behövts för själva intrigen.

Det är otroligt svårt att läsa i normal takt, jag vill hela tiden skumma texten för att få veta vad som hänt och ibland känns det som att jag faktiskt håller andan. De sista 100 sidorna är nästan som snabba ögonblicksbilder från minst tre olika händelser. Det är oerhört stressande, olidligt spännande och en rejäl pulshöjare.

Som vanligt är det fullständigt omöjligt att gissa vem som är mördaren, det enda jag vet när jag läser är att inget är vad det verkar vara. Här finns så många vändningar och villospår att jag ibland måste gå tillbaka och se vad jag har missat. Hela tiden är jag osäker på vem Nesbø ska ta livet av härnäst, för han kan döda vem som helst. Man kan inte vara säker på att ens favoriter överlever. Vid ett tillfälle vill jag bara ropa högt "Nej, nej, öppna inte!", men det gör h*n. Och sedan finns h*n inte mer, till min stora sorg.

När det gäller bra serier, som denna, så bör man läsa böckerna i ordning. Det händer så mycket med karaktärerna som förklarar sådant som händer sedan att det nästan blir omöjligt att hänga med annars. Om man känner att man absolut inte orkar med tio böcker, men ändå vill lära känna Harry Hole, så tror jag att det skulle funka att börja med Snömannen (sjunde delen), men efter den hänger alla böckerna väldigt tätt ihop. Dock rekommenderar jag att man börjar från början och i ordning. Jag vågar nästan påstå att Nesbø är oöverträffad vad gäller klurighet, intriger, överraskningar och att knyta ihop säcken. Jag älskar det.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 (beräknat på 263 betyg).
På Goodreads hade den 4,23 i genomsnitt (beräknat på 9470 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Polis: Lotten, Romeoandjuliet och Bokbrus.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Gengångare" av Jo Nesbø

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 561
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Gjenferd
Översättare: Per Olaisen
Serie: Harry Hole 9
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 maj 2013





Första meningen: Skriken kallade på henne.

Baksidetext
Harry Hole kommer tillbaka från Hongkong efter tre år. Han återvänder med ett enda ärende: att undersöka ett i praktiken uppklarat mord i narkotikamiljö eftersom han vägrar tro att polisen gripit rätt gärningsman. Han får snart träffa den misstänkte mördaren. Det är en pojke på arton år som han inte har sett på länge och knappt känner igen - Oleg, sonen till Harrys stora kärlek Rakel. I Oslo har polisen samordnat en stor insats mot narkotikaförsäljningen på gatorna och lyckats minska heroinet kraftigt. Men i dess ställe har fiolin dykt upp, en drog som ger färre dödsfall men är desto mer beroendeframkallande. Det som från början såg ut som ett vanligt drogrelaterat mord växer till en omfattning som Harry inte kunnat förutse.

Ett välorganiserat, våldsamt och väldigt farligt nätverk styr Oslo med järnhand. Ingen vill komma i deras väg och ingen vill avslöja något om dem eftersom det är med livet som insats.

Men alla spår pekar i en riktning - till mycket högt uppsatta personer i staden.

Min kommentar
Nionde boken om Harry Hole och de flesta andra deckarserier börjar kännas uttjatade och lite trötta vid det här laget. Så icke när det gäller Jo Nesbø. På något sätt lyckas han göra det nytt och ännu lite bättre. Det är helt enkelt olidligt spännande.

Jag är förbehållslöst helt förlorad i Harry Hole, vilket kanske färgar mitt omdöme, men det här är bra, kanske den bästa i serien. Hole är en underlig person, han är macho och stentuff (inget biter på honom, han syr ihop sina egna sår och även om han slagits nästan till döds så tar han upp jakten igen, senast dagen efter). Samtidigt är han en otroligt känslig människa, med stora, öppna sår i hjärtat. Han är extremt principfast och hans uppfattning om rätt och fel ruckar man inte på. Kort sagt, jag bryr mig om Harry och jag hade gärna haft en sådan vän. Han är definitivt någon att hålla i handen när åskan går och han går bokstavligen genom eld för nära och kära. För mig känns det här som en lite annorlunda Harry Hole-bok, med mörkare mörker och ljusare ljus.

De kursiva kapitlen, som jag generellt inte har något emot, tillför extra mycket i den här boken. Man kommer riktigt nära. Personteckningarna, som brukar vara bra, är ännu bättre. Jag tycker jag får lära känna alla karaktärerna, som är relativt och föredömligt få, på ett djupare plan. Till och med råttan, vilkens perspektiv gör det ännu läskigare. Om man nu ska leta efter något negativt så är det alla referenser i Oslo som gör det lite jobbigt att läsa, det hade hjälpt om man haft lokalkännedom, vilket jag inte alls har. Och kanske Harry Holes överlevnadsförmåga. Men jag är beredd att förlåta allt bara för att det är så bra, finurligt, genomtänkt, spännande, snillrikt, oförutsägbart... och helt enkelt alldeles lysande. Ett litet frågetecken bara; vem var egentligen mannen på kyrkogården i slutet?

Man alltså, slutet?! Hade jag inte hört så många desperata rop förra året när boken var ny så hade jag blivit helt förtvivlad. Allt är glömt och förlåtet Harry. Kom tillbaka!

Boktipsets estimerade betyg var 4.4. Jag ger den 4.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Gengångare: Bokbrus, Lotten och Booze'n'Books.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Pansarhjärta" av Jo Nesbø

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 647
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Panserhjerte
Översättare: Per Olaisen
Utmärkelser: -
Serie: Harry Hole 8
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (första) 2009 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhylla
Utläst: 9 april 2012

Första meningen: Hon vaknade.
Sista meningen: Han hade fått ett tips om en lovande häst i tredje loppet.

Baksidetext
Två kvinnor hittas mördade i Oslo, bägge har drunknat i sitt eget blod. Mysteriet som polisen står inför är att sticksåren i ansiktet på de döda har tillfogats från insidan av munnen.

Kaja Solness vid Oslopolisen skickas till Hongkong för att leta upp den man som är Norges enda specialist på seriemord. Den alkoholiserade polismannen har gömt sig någonstans i miljonstaden, på flykt från demonerna i ett tidigare mordfall, minnena av kvinnan han älskar och den kinesiska maffian. Hans namn är Harry Hole.

Högst motvilligt och tvärtemot ledningens uttryckliga order drar Harry igång en egen utredning tillsammans med Kaja. De hittar snart ett tydligt samband: Ett flertal personer, däribland de mördade kvinnorna, befann sig för en tid sedan på fjälltur och övernattade i samma stuga. Och en efter en mister de livet...

Min kommentar
Det här är den åttonde delen om den norske Harry Hole. Här finns mängder av referenser till den sjunde delen, Snömannen, som var den första boken jag läste av Nesbø. Det var drygt tre år sedan (pre-blogg alltså) så några referenser begrep jag ingenting av. Det gjorde inget, för allt annat var sig likt. Harry Hole är ensammare än någonsin och också mörkare, grymmare och listigare.

En av figurerna misstänkte jag nästan direkt och visst var h*n inblandad. Självklart gissade jag också rätt på mördaren, till slut hade jag ju gissat på alla. Och förkastat dem. Och misstänkt dem. Och förkastat dem. Faktum är att jag till slut blev lite trött på alla lappkast, ett tag visste jag knappt vad jag själv hette, och till och med tänkte jag vid ett tillfälle att "Nej, mig lurar du inte igen. Jag går inte på den twisten.". Och kanske börjar jag lära mig nu, för jag hade rätt. Men det blir för bra på något sätt, n:te gången han försöker vända på hela historien så hör jag faktiskt en liten suck som undslipper mig. I alla fall är det otroligt att Nesbø inte villar bort sig själv. Jag undrar om han har hela handlingen klar för sig när han börjar skriva eller om han kommer på efterhand. Talesättet Hur man än vänder sig har man rumpan bak är inte nödvändigtvis sant i Nesbøs böcker.

Harry Hole själv är som vanligt nästan övermänsklig och trots att han ibland egentligen vill ta livet av sig så kämpar han febrilt för att överleva vid andra tillfällen. Fram till slutet av boken hade jag egentligen inga invändningar mot hans göranden och låtanden, men mot slutet fick han nästan superhjältestatus. För min del så hade boken vunnit på att vara lite kortare, vissa avsnitt var lite för utdragna och faktiskt, lite långsamma.

Förresten, jag gillar verkligen den lilla detaljen som planterades alldeles i början för att sedan komma till nytta när det nästan var slut. Det är sådant som gör att jag fullständigt älskar Nesbøs böcker, hur mycket för mycket det än blir.

Boktipsets estimerade betyg var 4.3. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Pansarhjärta: Bokfetischist, Bokbrus och Snowflakes in rain.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Frälsaren" av Jo Nesbø

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 501
Serie: Harry Hole 6
Utgivningsdatum: 2005

Baksidetext
En man blir ihjälskjuten under Frälsningsarméns konsert, mitt i julstressen på Oslos mest kända gata. Brottet är obegripligt, vem vill se frälsningssoldaten Robert Karlsen död?

Bildupptagningar från platsen pekar ut en misstänkt, men polisens identifikationsexpert förvirras av att ansiktet förändrar sig från bild till bild. Snart visar det sig att man har att göra med en ansiktslös torped, känd som Lilla frälsaren under Balkankriget.

Att Robert Karlsen och Frälsningsarmén skulle ha något mörkt i sitt förflutna förefaller osannolikt, men Harry Hole och hans kollegor nystar långsamt upp en historia som leder dem in i Oslos mörka nattvärld. Genom stadens bistra vintergator går den andlöst spännande jakten på mannen utan ansikte. Och det är bråttom, för det är tydligt att mördaren inte har avslutat jobbet än...

Min kommentar
Nja, här blev det nog lite för många sidor. Ibland kändes det som att vi bara stod och stampade på samma plats, men i vanlig ordning är Nesbø i en klass för sig även när det är lite segt. Han verkar inte följa några "regler" alls och tar upp en del intressanta frågeställningar. Är det rätt att döda någon som inte gör moraliskt rätt och vem bestämmer vad som är det? Som vanligt är det ett helt koppel av människor med, några helt ovidkommande, och för mig känns det lite som att Nesbø stoppar in så mycket personer för att läsaren ska bli förvirrad. Nåja, jag tänker i alla fall fortsätta läsa Nesbø.

"Djävulsstjärnan" av Jo Nesbø

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 388
Serie: Harry Hole 5
Utgivningsdatum: 2003

Baksidetext
Semestertider i Oslo. En värmebölja håller staden i ett obarmhärtigt grepp. Polishuset står tomt sånär som på två personer: Karriäristen Tom Waaler och Harry Hole, vars uppsägning hänger i luften sedan han förgäves försökt bevisa att Waaler är skyldig till mord och vapensmuggling.

Då en ung kvinna hittas mördad, med en femuddig röd diamant under ögonlocket och ett avhugget pekfinger, tvingas Harry ta sig an fallet - tillsammans med Tom Waaler.

Mördaren slår till gång på gång efter ett till synes obegripligt mönster och paniken sprider sig bland allmänheten. Harry arbetar febrilt för att knäcka djävulsstjärnans symbolik. Samtidigt är det dags att göra upp med Waaler en gång för alla.

Min kommentar
Jösses, jag var helt lost... Nesbø kan verkligen sina grejer och det mest fantastiska är att säcken faktiskt knyts ihop i slutet. Inga lösa ändar som hänger och stör. Gillade verkligen upplägget och historien. Lite som den där filmen där mordplatsernas fönster bildade ett mönster... (?) Och stackars Harry Hole har det inte lätt, men han har lyckats nästla sig in i mitt liv. Det enda som jag upplever som lite jobbigt är alla människor som dyker upp, det är lite jobbigt att ha koll på allihop.

"Smärtans hus" av Jo Nesbø

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 426
Serie: Harry Hole 4
Utgivningsdatum: 2002

Baksidetext
I en banklokal i Oslo får chefen 25 sekunder på sig att tömma bankvalvet. Han behöver 31, vilket får rånaren att skjuta en kvinnlig anställd. Trots att allt finns på video står polisen handfallen inför det brutala mordet.

Samtidigt kallas Harry Hole till en brottsplats som visar sig vara exflickvännens lägenhet. Nu är hon död och Harrys ärkefiende Tom Waaler är inte sen att utnyttja det faktum att Harry var den som sist såg henne i livet...

För att rentvå sig tvingas Harry ta hjälp av Oslos mest fruktade bankrånare, en man som kontrollerar stadens undre värld från sin cell i fängelset. Samtidigt som huvudstaden skakas av ännu ett bankrån ger sig Harry ut på en desperat jakt på sanningen som för honom tillbaka till hans eget mörka förflutna.

Min kommentar
I denna fjärde Harry Hole-bok var jag mördaren på spåret ända från början, i ett av fallen. Så antingen har Nesbø legat av sig eller så har jag lärt mig läsa mellan raderna. Det här är verkligen bra, alla trådar knyts ihop och allt är en del av allt annat. Oerhört genomtänkt och det är beundransvärt att allt stämmer på slutet. Varenda liten detalj är viktig och inte bara utfyllnad. Undrar om historien med kollegan Tom Waaler ska bli en genomgående tråd i alla böcker? Ska han någonsin bli avslöjad? Ja, det är fyra utgivna böcker kvar i serien och jag ser verkligen fram emot att läsa dem.

"Rödhake" av Jo Nesbø

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 481
Serie: Harry Hole 3
Utgivningsdatum: 2000

Baksidetext
I Oslos nynazistiska kretsar styrs verksamheten med järnhand av någon med kodnamnet Prinsen. Harry Hole misstänker att denne Prinsen finns inom Oslo-polisen.

Under utredningens gång upptäcks en oväntad koppling till ett mörkt kapitel i landets historia - den grupp av norska frontmän som kämpade på Hitlers sida under andra världskriget. Allt tyder på att en av dem är tillbaka, som återuppstånden från de döda, för att hämnas. Denne vålnad skördar offer efter offer i ett helt lamslaget Oslo. Och detta är bara början, för allt tyder på att mördaren kommer att fullborda sitt blodiga verk den 17 maj...

Min kommentar
Den här var bättre än de två första, inte bara för att stackars Hole inte blev misshandlad till i stort sett död en endaste gång. Jag gillar verkligen Nesbøs kluriga upplägg och inte heller i den här boken blev jag helt säker på vem mördaren var förrän alldeles mot slutet. Det börjar kännas lite som Agatha Christie i det avseendet. Det som drar ner betyget är det jobbiga hoppandet mellan dåtid och nutid i nästan halva boken. Det blev alldeles för korta besök i varje tid för att man skulle ha en chans att komma in i det och det störde bara historiens flöde.

"Kackerlackorna" av Jo Nesbø

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 372
Serie: Harry Hole 2
Utgivningsdatum: 1998

Baksidetext
En politisk skandal hotar när Norges ambassadör i Thailand hittas mördad på ett hotellrum. Att statsministerns nära vän har foton på nakna småpojkar i sin portfölj får inte komma till allmän kännedom. På UD i Oslo vill man snabbt tysta ner mordet och i samråd med polisen skickas Harry Hole till Bangkok för att på ett diskret sätt hitta den skyldige. Väl på plats i den myllrande storstaden kämpar Harry för att vänja sig vid hettan, trafiken och ett liv utan alkohol.

För varje dag klarnar mystiken kring mordet allt mer - det är något oroväckande som pågår i den norska kolonin i landet. Ljusskygga personer vill hindra att sanningen ska komma fram och Harry förstår att han måste vara allt annat än diplomatisk för att lösa fallet.

Min kommentar
Ja, vad tycker jag egentligen om Harry Hole? En man som, i mitt tycke, har lika många liv som en katt. I varje bok, vad det verkar. Förutom det råa och överdrivna våldet som stackars Harry Hole utsätts för, utan att för den skull varken sakta ner eller få en sjukdag, så gillar jag det här. Jag gissar och gissar vem mördaren är och självklart är en av de jag gissat på också den skyldige, men jag vet inte helt säkert förrän strax innan det avslöjas, svart på vitt. Det känns uppfriskande, i en värld av förutsägbara deckare. Jag ser fram emot nästa del i serien.

"Fladdermusmannen" av Jo Nesbø

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 363
Serie: Harry Hole 1
Utgivningsdatum: 1997

Baksidetext
En ung norska, känd från tv, hittas död i Australien. Harry Hole skickas till Sydney för att bistå den australiensiska polisen i utredningen av mordet. Trots att han blivit tillsagd att hålla en låg profil hamnar Harry ändå mitt i händelsernas centrum. Snart förstår han och hans kollega, aboriginen Andrew Kensington, att de har att göra med en seriemördare. Efterforskningarna kring fallet öppnar Harrys ögon för landets rika historia och urbefolkningens fascinerande legender. Samtidigt leder sökandet honom till ett Sydney som aldrig omtalas i turistbroschyrerna; den undre världen med dess tvivelaktiga figurer och omoraliska affärer.

Min kommentar
I början kändes boken mest som en historielektion, vilket i och för sig är intressant, om man läser en historiebok. Var mest förvånad över att Harry Hole inte alls verkade tycka att det var konstiga och irrelevanta, just då, utflykter han blev medtagen på. Som läsare kunde man ju anta att de hade med upplösningen att göra. Gillade ändå boken och den var spännande, med minst en twist. Bara att ge sig i kast med resten av serien.