"Den sista utvägen" av Denise Mina

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 416
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Resolution
Översättare: Boel Unnerstad
Serie: Garnethill 3
Förlag: Minotaur
Utgivningsår: (original) 2001 (min) 2003
Format: Kartonnage
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 november 2014






Första meningen: Det var tyst i den grå korridoren.

Baksidetext
Trots att solen gassar över ett stekhett Glasgow genomgår Maureen O'Donnell en av sitt livs mörkaste perioder. Skatteskulderna är högre än inkomsterna; mannen som dödade hennes pojkvän skall ställas inför rätta och Maureen tvingas motvilligt till vittnesbåset; fadern som förgripit sig på henne har flyttat tillbaka till Glasgow för gott. Till råga på allt blir hon involverad i en tragisk familjefejd då en kvinnlig bekant plötsligt dör under oklara omständigheter.

Sakta men säkert inser Maureen att hon har dragits in i ett spel med mycket farliga aktörer, och denna gång finns det ingen som kan komma till hennes undsättning - hon måste själv finna en väg ut...

Min kommentar
Tredje och sista delen i serien om Maureen O'Donnell var jag egentligen inte alls lockad att läsa, eftersom jag inte gillat de två första speciellt mycket.

Det börjar bra, men sedan kommer det en lång och onaturlig sammanfattning av första boken, faktiskt den enda som är relevant i sammanhanget. Det blev väldigt tröttsamt, men det gick ju över hyfsat snabbt. Under läsningen kan jag inte låta bli att förundras över hur mycket som faktiskt händer denna stackars Maureen under bara ett år. Det är svårt att tro på det. Och man tycker att hon kanske borde bli lite mer försiktigt med tanke på allt som händer henne. Men nej då, hon bara klampar på.

Jag gillar inte Maureen, gillar henne inte alls. Inte heller gillar jag de val hon gör. Som till exempel det här med att allt går att lösa med en rejäl fylla. Jag får helt enkelt inte ihop personen Maureen, hon är otroligt motsägelsefull. Naiv och godtrogen, men ändå ganska paranoid och misstänksam. Smart, men korkad. Snäll och medgörlig, men ändå beredd att mörda. Stark, men full av självömkan. Jag tycker det är jättesynd att Maureen, som kändes så otroligt stark i första boken, plötsligt börjar se sig som ett offer.

Som vanligt i Denise Minas böcker så är det mörkt, dystert, fattigt och hopplöst. Desperationen hoppar ut från sidorna och slår en i ansiktet och personligen blir jag ganska less på hopplösheten. Även om någon försöker förändra, som i förbättra, sin situation, så är det alltid någon/något som förstör det. Någonstans måste det finnas en aldrig så liten ljusstrimma. Det finns det, men den kommer på tok för sent.

Allt knyts ihop på ett väldigt snyggt sätt. Alla frågor har fått svar. Förutom frågan vad i hela friden andra delen skulle vara bra för. Den tillförde absolut ingenting. Rent generellt så har nog Denise Mina aldrig varit så nära att få en fyra i betyg som den här boken, men den nådde inte riktigt ända fram.

Nu kan jag helt sanningsenligt säga att jag inte kommer att läsa en enda Denise Mina till. Alla böcker jag köpte på mig innan jag ens läst något av henne är nu utlästa och det får räcka så. De böcker jag läst tidigare har redan fått flytta hemifrån, det ska denna trilogi också få göra.

Boktipsets estimerade betyg var 4,0 (beräknat på 146 betyg).
På Goodreads hade den 4,05 i genomsnitt (beräknat på 1163 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den sista utvägen: Sladdertackans bokhörna, Marikas bokdagbok och Books ABC.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Exil" av Denise Mina

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 414
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Exile
Översättare: Boel Unnerstad
Serie: Garnethill 2
Förlag: Minotaur
Utgivningsår: (original) 2000 (min) 2003
Format: Kartonnage
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 oktober 2014






Första meningen: "Sparka på henne så får vi se", sa han.

Baksidetext
Inte nog med att Maureen O'Donnell blivit anklagad för mord, nu har dessutom fadern, som förgripit sig på henne under uppväxten, återvänt hem till Glasgow. Samtidigt har bästa väninnan Leslie blivit förälskad och tillbringar all sin tid med den nye pojkvännen.

När Ann Harris - klient på kvinnojouren där Maureen arbetar - plötsligt försvinner och hennes döda kropp en månad senare flyter upp på Themsens strand ser Maureen sin chans att fly hemstaden. Hon beger sig till London och hamnar där i en värld full av våld, svek och misstänksamhet. En efter en faller pusselbitarna på plats och Maureen börjar ana vad som egentligen hänt. Men tiden rinner iväg och hon måste få fram sanningen - till vilket pris som helst.

Min kommentar
Jag kan väl inte påstå att jag såg fram emot att läsa denna andra del i trilogin om Garnethill, men det tog inte emot heller. Efter den första delen hade jag ett litet hopp om att Denise Mina och jag i alla fall skulle kunna skiljas åt som vänner.

Det är tyvärr fortfarande så att sättet Mina skriver på, intrig och karaktärer inte alls passar mig, men att Denise Mina är en fena på att beskriva livets baksida och hur det är att leva där råder det inga som helst tvivel om. I första delen kände jag ett visst hopp, människorna hade goda sidor och kämpade på, men i Exil är det så mörkt och dystert att jag nästan blir deprimerad. Hennes beskrivningar av vissa karaktärer är helt enastående och den av Mark Doyle kan mycket väl vara den äckligaste jag läst.

Jag tycker att skrivsättet fortsätter att vara lite barnsligt och Maureen är otroligt naiv (och lite korkad), något som jag upplever som lite märkligt, eftersom hon ju levt i den här miljön med de här människorna i hela sitt liv. Ändå verkar hon tro att alla är goda, alternativt att inget ont kan hända henne. Det blev också en aning segt i början när hela Maureens bakgrund (allt som hände i Död i Garnethill) skulle rekapituleras. Det är möjligt att jag hade tyckt det var bra om det gått några år mellan läsningarna, men inte när det är så nära inpå. Där tappade jag nog lite intresse.

Hela historien är lite rörig och hoppig med en mängd karaktärer, vissa nämns bara vid namn en enda gång i början för att plötsligt dyka upp igen i slutet. Och då hade jag givetvis glömt allt om denne. Jag hade ingen lust att göra släktträd och annat för att ha koll på dem allihop. Det kändes också lite som att en del saker inte gick ihop riktigt, men flödesscheman orkade jag inte heller göra.

Något som gjorde det extra besvärligt att läsa var att det fanns väldigt många konstiga syftningar som gjorde att jag inte helt säkert alltid visste vilken han eller hon som menades. Det kan ju i och för sig lika gärna bero på översättningen, det vet jag inte, men irriterande var det.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,2 (beräknat på 177 betyg).
På Goodreads hade den 3,93 i genomsnitt (beräknat på 1629 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Exil: En full bokhylla är en rikedom och Sladdertackans bokhörna.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Död i Garnethill" av Denise Mina

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 396
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Garnethill
Översättare: Boel Unnerstad
Serie: Garnethill 1
Förlag: Minotaur
Utgivningsår: (original) 1998 (min) 2003
Format: Kartonnage
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 september 2014






Första meningen: Maureen torkade otåligt tårarna och tände en cigarett.

Baksidetext
Maureen O'Donnell har sannerligen haft sin beskärda del av problem - sexuella övergrepp, en tids vistelse på mentalsjukhus, ett jobb som är rena återvändsgränden och ett jobbigt förhållande som hon bestämt sig för att göra slut på. Men någon hinner före. En morgon då hon bakfull vacklar ut i vardagsrummet hittar hon sin gifte älskare fastbunden i en köksstol med halsen avskuren.

Polisen i Glasgow misstänker Maureen för mordet - och det gör även hennes familj. I panik börjar hon kartlägga den dödes sista dagar och kommer en fasansfull härva av lögner och våld på spåren. Då ytterligare ett lemlästat lik upphittas inser hon att hon måste hitta mördaren innan hon själv blir nästa offer...

Min kommentar
Tyvärr har jag en dålig vana att köpa på mig många böcker av en författare innan jag vet om jag gillar och, ännu mer tyvärr så går det inte alltid särskilt bra. Jag har läst fyra böcker av Denise Mina tidigare och inte varit speciellt glad i dem. Garnethill-trilogin kommer att bli hennes sista chans att övertyga mig och jag har nu läst första delen.

Den här boken liknar inte alls böckerna om Paddy Meehan eller Alex Morrow, i alla fall inte när det gäller karaktärerna. I den här boken ser inte kvinnorna sig som offer och de är verkligen inga mähä-iga varelser som bara går runt och oroar sig för vad andra kan tycka och tänka om dem. De är starka, envisa och självständiga. De försöker hela tiden göra något åt sin situation. Otroligt uppfriskande. Jag gillar det.

Här är det verkligen mörkt och dystert, det känns lite som en svart-vit film där det bara regnar. Ungefär allt elände som finns i världen finns i Glasgow; mord, våld, sprit, knark, incest... och så vidare. Men trots detta så genomsyras hela berättelsen av hopp, att man faktiskt kan förändra sitt liv. Bara man kämpar på. Jag gillar verkligen de där små detaljerna om gemenskapen mitt i allt det mörka, hur de hjälper och stöttar varandra.

Maureen är en karaktär som jag inte riktigt vet vad jag känner för. I början gillar jag henne och jag förstår hennes drivkraft, hon måste helt enkelt rentvå sig. Men sedan? Det är inte speciellt länge som polisen misstänker henne och då kan jag inte längre förstå varför hon är så vresig och samarbetsovillig. Förutom kanske en generell misstro mot polisen. Språket är lite pratigt och faktiskt en aning barnsligt, men jag har förstått det som att detta är Denise Minas debut så det kanske är förståeligt. Det är inte heller speciellt spännande, det mesta lunkar på i ett ganska långsamt tempo. Ibland blir det till och med lite tråkigt.

Bokens allra största stötesten är att Maureen får veta vem mördaren är en bit från slutet, genom att någon viskar namnet till henne, men läsaren får inte veta. Det blir faktiskt bara fjantigt och i stället för att bli några spännande sista sidor så är jag mest irriterad över detta.

Nåväl, även om jag inte är helt övertygad så ska det ändå bli intressant att läsa nästa del och få veta vart romansen som anas tar vägen.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 (beräknat på 274 betyg).
På Goodreads hade den 3,89 i genomsnitt (beräknat på 3611 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Död i Garnethill: Boktimmen, Återkomsten och The book pond.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"I midnattens stillhet" av Denise Mina

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 358
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Still midnight
Översättare: Boel Unnerstad
Serie: Alex Morrow 1
Förlag: Bonnier
Utgivningsår: (första) 2009 (min) 2009
Format: Inbunden
Källa: Bokhylla
Utläst: 15 december 2012





Första meningen: En orange plastpåse från Sainsbury's svepte för fulla segel längse med den mörka trottoaren.

Baksidetext
I ett av Glasgows lugna förortsområden får en familj sin söndagsmiddag förstörd när en gammal skåpbil tvärbromsar utanför på gatan och tre okända män tränger sig in i huset. Under pistolhot kräver de en miljon pund. Tumult utbryter, ett skott avlossas och tonårsdottern skadas. Männen kidnappar en av familjens äldre medlemmar och försvinner ut i natten.

Den kvinnliga polisen Alex Morrow sätts på fallet. Vilka är männen? Varför tror de att familjen har så mycket pengar i huset? Och varför tiger familjen som muren?

Min kommentar
Efter att nu ha läst min fjärde bok av Denise Mina så kan jag nog konstatera att detta är en författare som inte alls passar mig. Jag tycker helt enkelt inte om hennes sätt att skriva. Detta är ju en annan serie än den om Paddy Meehan, men mycket går igen.

Något som stör mig väldigt mycket är att det känns som att alla kvinnor är offer. De kan visserligen vara framgångsrika och kämpa på, men på något sätt är det någon annans fel att de har det som de har det. Lite är det just det där "kämpa på" som irriterar mig, de lever liksom alltid i motvind. Och av någon outgrundlig anledning så är det alltid irländare med i böckerna. Jag försöker förtvivlat få in i huvudet att det är i Skottland böckerna utspelar sig, men blir alltid förvirrad av alla irländare som dyker upp och vad har egentligen Denise Mina emot dem.

I just den här boken finns det dock mer att irritera sig på. Här finns lösa trådar som aldrig fick något svar, så vitt jag kan förstå. Vem låg egentligen bakom kidnappningen och från vem hade de fått tipset? Det insinueras också att något hänt Alex och hennes man, visserligen förstår man vad, men inte hur, när, varför. Karaktärerna blir väldigt grunda när man inte får någon bakgrundsinformation. Replikerna är ibland helt tagna ur luften och verkar inte alls ha något samband med resten av texten. Och ibland blir det bara konstigt. När Alex kommer hem en eftermiddag så säger hennes man, Brian, "Sandy...?" Vem f-n är Sandy? Upplösningen är otroligt krystad och har, för mig, ingen som helst trovärdighet.

Nu kan jag i alla fall med säkerhet säga att det inte blir fler böcker om vare sig Paddy Meehan eller Alex Morrow för mig. Ska bara läsa Garnethill-trilogin också...

Boktipsets estimerade betyg var 3.7. Jag ger den 2.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om I midnattens stillhet: Annika, Snowflakes in rain och Deckarsystrarna.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Sista andetaget" av Denise Mina

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 355
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The last breath
Översättare: Boel Unnerstad
Serie: Paddy Meehan 3
Förlag: Minotaur
Utgivningsår: (första) 2007 (min) 2008
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 november 2012





Första meningen: Terry Patterson hade aldrig varit så rädd som nu.

Baksidetext
Glasgow 1990. För Paddy Meehan är mord inget ovanligt - som reporter i Glasgow har hon mer eller mindre varit bosatt på brottsplatser - men hon är helt oförberedd när polisen knackar på hennes dörr med ett besked som sätter tillvaron i gungning.

Hennes före detta pojkvän och kollega har hittats naken, försedd med huva och skjuten genom huvudet. Allt tyder på att det är en kallblodig avrättning. Trots att de inte har sett varandra på ett halvår har han uppgivit Paddy som närmast anhörig. Det visar sig dessutom att han har testamenterat allt han äger till henne: ett stort gammalt hus och några resväskor fyllda med anteckningar.

När Paddy börjar granska omständigheterna kring mordet dyker överraskande uppgifter upp. Snart inträffar något som får Paddy att inse vilken risk hon tar genom att envist följa ett särskilt oroande spår. Inte bara hon själv svävar i stor fara, utan även den person hon älskar allra mest.

Min kommentar
Det här är den tredje boken jag läser av Denise Mina och jag gillar inte den heller. Det finns massor av anledningar, men den främsta är nog att jag faktiskt inte gillar Paddy.

Paddys stora problem här livet, som jag ser det, är att hon tror att hon är universums medelpunkt, alla tittar på henne och alla pratar om henne. Specifikt pratar de om och tittar på henne för att hon är så tjock. Det är ju möjligt att det är så i Skottland, men jag tycker att Paddy bryr sig på tok för mycket om vad andra möjligtvis kan tycka och tänka. Egentligen är det märkligt att någon som alltid gått sin egen väg lägger så mycket energi på det.

De två tidigare böckerna har jag läst med lite behållning, men denna är faktiskt obegriplig. Visst kan jag förstå kalabaliken till viss del, men därifrån till att Paddy och hennes familj betraktas som livsfarliga fiender är steget milslångt. Vilka kopplingar gjordes där, som jag helt missade? Det känns lite som att Denise Mina skrivit den här boken exklusivt för skottar, eller möjligtvis irländare, för här är det interna affärer till förbannelse och det refereras till händelser och personer som det verkar att man borde känna till. Och alla dessa tidningar som heter nästan samma och som dessutom har olika "vardagsnamn", jag kunde helt enkelt inte bringa reda i det.

Men vad som störde mig allra, allra mest, var det helt onödiga användandet av kolon. Efter bara fem sidor så hade jag stött på inte mindre än fem kolon (och ett semikolon) och det bara fortsatte. Kolon är inte som punkt eller komma, det är inte speciellt ofta man behöver det och personligen tycker jag att man då inte ska använda det.

Nu har jag inga fler böcker om Paddy Meehan stående i alla fall, men det finns fortfarande ett antal av Denise Mina olästa i hyllan. Jag hoppas de är bättre.

Boktipsets estimerade betyg var 4.1. Jag ger den 3.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Sista andetaget: Pocketblogg, It's read och Boksnoken.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Vargtimmen" av Denise Mina

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 358
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The dead hour
Översättare: Boel Unnerstad
Utmärkelser: -
Serie: Paddy Meehan 2
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (första) 2006 (min) 2007
Format: Pocket
Källa: Bokhylla
Utläst: 26 augusti 2012




Första meningen: Paddy Meehan hade det bra i baksätet.

Baksidetext
Paddy Meehan har avancerat från springflicka till reporter på tidningen Scottish Daily News i Glasgow. En kväll när hon är ute med jourbilen får hon tips om ett villabråk i ett av stadens finare kvarter. Bilen följer med polisen till den aktuella adressen och en välklädd man öppnar dörren. I bakgrunden syns en rädd, nerblodad kvinna. Mannen övertygar dock polisen om att det inte är någon fara och då Paddy försöker ställa några frågor trycker han 50 pund i hennes hand och ber henne hålla tyst.

Nästa morgon hittas kvinnan död. Det visar sig att hon varit en framgångsrik åklagare och att hon blivit torterad innan hon dog. När ytterligare en jurist hittas mördad upptäcker Paddy ett samband. Hon bestämmer sig för att ta reda på varför den misshandlade kvinnan inte tog chansen att fly när polisen kom. Snart nystas en historia upp som är långt mer komplicerad än vad hon kunnat ana – och som visar sig livsfarlig att blottlägga.

Min kommentar
Det här är alltså andra delen om tjejen som drömmer om att bli journalist och den utspelar sig 1984 i ett mörkt, kallt och fattigt Glasgow. Jag vet inte jag, men Denise Minas serie om Paddy Meehan verkar inte alls passa mig.

Tillbakablickarna är precis lagom många och detaljerade, i alla fall om det var ett tag sedan man läste första delen. Jag kom snabbt in i vem Paddy är som person, hennes familj och vad som hände i förra boken. Hennes "besatthet" av namnen Paddy Meehan (en man som suttit i fängelse, oskyldigt dömd) vet jag inte riktigt vad jag ska göra med, den känns å ena sidan som utfyllnad men å andra sidan förklarar den en del om vem Paddy (tjejen alltså) är.

Här är otroligt mycket sociala orättvisor, kvinnoförtryck och religionsmotsättningar, allt för att hålla människorna på plats. Det är mörkt och dystert och för en tjej i 20-årsåldern är det nästan omöjligt att slå sig fram i männens värld. Jag tycker det är helt otroligt att detta bara skulle vara knappt 30 år sedan, det känns som mycket längre tillbaka. Men Paddy kämpar på och slåss för sig och sina likar. Dessvärre tycker jag egentligen inte att Paddy är någon speciellt sympatisk person. Hon har fantastiska fördomar mot rika och hon utgår automatiskt från att alla människor är onda och vill henne illa. Det blir lite uttjatat efter ett tag. Vad mer som blir uttjatat är hennes viktnoja, hela tiden får vi veta att Paddy är tjock och vad hon tror att alla andra tänker om henne på grund av det.

Vad som störde mig allra, allra mest var översättarens envishet att skriva fönsterna och det är väldigt många fönster i bestämd form i den här boken. Det tog inte många sidor förrän jag nästan blev helt vansinnig på det.

Tredje delen står redan i hyllan, men sedan får det nog räcka med Paddy Meehan för mig. Om det finns fler böcker om henne.

Boktipsets estimerade betyg var 4.1. Jag ger den 3.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Vargtimmen: Ett hem utan böcker, Pocketblogg och Sladdertackans bokhörna.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Blodsarv" av Denise Mina

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 377
Originaltitel: The field of blood
Översättare: Boel Unnerstad
Serie: Paddy Meehan 1
Utgivningsår: (första) 2005 (min) 2007
Förlag: Månpocket

Baksidetext
Glasgow 1981. Den unga Paddy Meehan drömmer om att bli journalist och har precis fått sitt första jobb på en av stadens tidningar.

När den treårige Brian Wilcox försvinner och efter ett par veckor hittas brutalt ihjälslagen, riktar polisen genast misstankarna mot två tolvåriga pojkar. En av dem visar sig vara kusin till Paddys pojkvän Sean. Några dagar senare publiceras namn och bild på de båda pojkarna och alla tror att det är Paddy som ligger bakom - allt för att främja sin egen karriär.

I staden råder närmast lynchstämning mot förövarna. Men Paddy blir mer och mer osäker på att man hittat rätt gärningsmän. Utan stöd från kolleger eller familj ger hon sig ut för att ta reda på sanningen. Men hennes nyfikenhet är inte uppskattad och snart inser hon att det finns någon som är beredd att göra allt för att få stopp på hennes frågor.

Min kommentar
Nja, inte riktigt "my cup of tea", men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad jag inte gillade. Historien var bra, men kanske lite förutsägbar. I början av boken var jag riktigt förvirrad och undrade om jag kanske missat en del i serien. Alla släktförhållanden förklarades i sinom tid, men där var det lite för mycket. En annan sak som gjorde att jag hade lite svårt för boken var att jag kunde överhuvudtaget inte känna igen mig i varken det sociala livet eller i tankesätt. Det blir i vilket fall minst två böcker till om Paddy, så vi får väl se om jag ändrar mig.

Jag ger den 3.0

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.