Kommande böcker augusti 2026

Det kommer en del intressant även i augusti och faktiskt hela fyra måste-böcker. Många böcker var det också som inte riktigt tog sig in på listan, av olika skäl.

Sommaren 1986: Lovisa och Melinda av John Ajvide Lindqvist
Genre: Skräck
Serie: Sommaren (2)
Antal sidor: 418
Utgivningsdatum: 2026-08-14
Förlag: Ordfront förlag

Från Bokus
Sommaren 1985 var Live-Aid-sommaren. Sommaren 1986 är Tjernobyl-sommaren.

På Särsö förbereds midsommarfirandet, men ingen har glömt vad som hände föregående år. Helenas död. Sjöjungfrun som tonårsgänget hämtade hem till ön och gömde i Krutgubbens sjöbod.

Denna sommar följer vi elvaåringarna Lovisa och Melinda och deras nära vänskap i ett mystiskt barndomsland. De har sina rutiner och ritualer och sin hemliga koja. Nytt för i år är att Melinda har fått en optimistjolle. Havet lockar, och särskilt den förbjudna ön Svärtan där sjöjungfrun hittades. De måste dit!

Men allt har blivit allvarligare. Hur mycket får man leka när man är elva? Melindas föräldrar tvingar henne att plugga under sommaren, så att hon kan hoppa över en klass till hösten. Hon och Lovisa ska skiljas åt, det värsta tänkbara.

Finns lösningen att finna på Svärtan? Eller i det äldre gängets seanser i sjöboden? Vad gör nedfallet från Tjernobyl med det havsfolk som kanske finns under ytan?

Lovisa och Melinda tvingas korsa farliga gränser för att finna svaren och lösningarna. De har att hantera det äldre "Töntgänget", Galna Gunnel, samt Krutgubben och hans folkilskna hund Burken. Deras vänskap och mod sätts på prov när kärleken och döden blir realiteter i deras liv.

Auto-buy! Jag har inte börjat läsa den här serien än, men det spelar ingen roll.

---

Slam av Sara Strömberg
Genre: Kriminalroman
Serie: Vera Bengtsson (5)
Antal sidor: 368
Utgivningsdatum: 2026-08-25
Förlag: Modernista

Från Bokus
Det är en ovanligt stilla höstkväll i Jämtlandsfjällen när byborna i Ånn hittar ett skelett i en bil på botten av sjön. För femtio år sedan försvann norska strippan Selma ­Amdahl i byn. Är det hon som legat begravd i slammet alla dessa år?

Journalisten Vera Bergström börjar gräva i fallet och upptäcker att människor bär på smärtsamma minnen från sjuttiotalet då den lilla orten rymde ett porrhus, en missionsförsamling och ett behandlingshem för alkoholister. Trådarna tycks gå åt alla håll samtidigt.

Snart sker ett mord i nutid. Lilly Solheim, dottern till en ökänd, excentrisk konstnär som bodde i Ånn på sjuttio­talet, stryps till döds i sitt hem. För varje ledtråd Vera nystar upp dras hon allt djupare ner i lögnernas mörker. Sanningen är farligare än hon någonsin kunnat ana, och nästa offer är redan utvalt. Hon själv.

Medan hotet mot Vera växer sätts också kärleken mellan henne och Thomas på spel. Hur långt kan hon gå innan allt rasar?

Auto-buy! Jag har inte läst förra boken än, men jag vet ändå att jag vill läsa denna.

---

Där lyckan börjar av Lucy Diamond
Genre: Feelgood
Serie: -
Antal sidor: 400
Utgivningsdatum: 2026-08-06
Förlag: Printz Publishing

Från Bokus
Rachel och Becca är inte riktiga systrar - åtminstone inte enligt dem själva. De är styvsystrar, bor långt ifrån varandra och har väldigt lite gemensamt. Rachel är den framgångsrika: lyckligt gift med tre barn, ett stort hus och dessutom en imponerande karriär. Den konstnärliga Becca däremot hoppar från det ena hopplösa jobbet till nästa, delar en pytteliten lägenhet och har helt gett upp hoppet om kärleken.

De två har tappat kontakten, men när Rachel inte kommer hem en natt blir Becca inkallad för att hjälpa till. Väl på plats inser hon snabbt att systerns liv inte alls är så perfekt som det verkar. Rachels liv visar sig vara ensamt, barnen bråkar och den glamorösa karriären har fått sig en ordentlig törn. Och ingen verkar kunna svara på frågan, var är Rachel?

När Becca börjar reda ut Rachels hemligheter tvingas hon också konfrontera några obekväma sanningar om sitt eget liv?

Jag kan tänka mig att läsa fler av hennes böcker.

---

En sång för Emmy av Jessika Devert
Genre: Drama
Serie: Majornasviten (1)
Antal sidor: 300
Utgivningsdatum: 2026-08-11
Förlag: Printz Publishing

Från Bokus
Göteborg, 1989. Våren är på väg och Emmy ser fram emot en lång sommar med sol, musik och fest, gärna med bästa kompisarna Alexandra och Johan. Kanske lite kärlek också, som grädde på moset.

Framtiden tycks se ljus ut bakom hennes coola solbrillor, men det finns ett och annat moln? Att hon hoppat av gymnasiet utan att berätta det för sin mamma. Att hon i smyg drömmer om att sjunga i ett band, men att scenskräcken håller henne i ett järngrepp. Att hennes extraknäck kanske inte är helt lagligt.

Mellan jobb, fester och ett gäng snygga killar försöker Emmy navigera i vuxenlivet men trasslar in sig i föreställningar om vem hon vill vara och hur andra tycker att hon ska vara.

När Johan vill ha med henne i sitt band - och anmäler dem till Göteborgs största rockbandstävling - ställs allt på sin spets. Hur ska Emmys framtid se ut? Ska hon våga ta steget? Hur mycket är hon beredd att offra för att nå sin dröm?

Göteborg på 80-talet? Kan det bli bättre?

---

Kära Debbie av Freida McFadden
Genre: Thriller
Serie: -
Antal sidor: 336
Utgivningsdatum: 2026-08-14
Förlag: Modernista

Från Bokus
I flera år har Debbie Mullen kommit med råd och uppmaningar i spalten Kära Debbie, dit New Englands kvinnor vänder sig för att få stöd. Hon har fått höra otaliga historier om kvinnor som blivit ignorerade, nedvärderade eller misshandlade av sina män och hon har gjort sitt bästa för att vägleda dem i rätt riktning.

Men nu har Debbies eget liv kommit in i en destruktiv spiral. Allt tycks vara på väg att spåra ur: Hon har just förlorat sitt jobb. Något märkligt håller på att hända med hennes tonårsdöttrar. Och spårningsappen hon har installerat i makens telefon visar att han döljer något.

En dag har Debbie fått nog. Hon bestämmer sig för att följa sina egna råd – och visa hur det ser ut när en kvinna till sist tar rättvisan i egna händer.

Jo, de är ganska lika varandra i upplägget, hennes böcker, men jag kommer att fortsätta läsa dem. Tills jag inte vill det längre.

---

Kirurgen av M W Craven
Genre: Kriminalroman
Serie: Washington Poe (8)
Antal sidor: 480
Utgivningsdatum: 2026-08-27
Förlag: Modernista

Från Bokus
Washington Poe och Tilly Bradshaw har lämnat polisen för att arbeta som privatdetektiver i Carlisle. Men deras försök till en lugnare tillvaro avbryts abrupt när den tonåriga Esmerée Blue kliver in på kontoret. Hon hävdar att hon sett sin mamma, som hon trodde var död, i en våldsam pornografisk film. Men det enda spåret är en unik tatuering Esmerée hävdar att modern har under sin fot.

Sökandet leder Poe och Bradshaw rakt in i gapet på The Red Chamber, en hänsynslös grupp som handlar med exklusiva konkubiner. Kontrakten är livslånga och avslutas med rituella mord där offrens hud skördas som makabra troféer åt rika klienter.

När Esmerée kidnappas ställs Poe inför ett brutalt ultimatum: han har 48 timmar på sig att hitta modern och genomföra ett byte. För att rädda flickan tvingas Poe och Bradshaw ta till medel som tänjer på alla moraliska gränser, och utmana en fiende som är mer skrämmande än något de hittills har mött.

Auto-buy! Men den här serien är jag faktiskt i fas i.

Nyss - Nu - Nästa v31

Ett meme som väldigt ofta förekommer på Instagram är Last - Now - Next. Nu inför jag det på min blogg, under namnet Nyss - Nu - Nästa. Varannan torsdag kommer jag att lägga upp det här inlägget, som då varvas med Hett i hyllan övriga veckor.

Nyss: Mona Lisa Overdrive av William Gibson, tredje och sista delen i Neuromancer-trilogn. Jag ville så gärna tycka om den här klassikern, men av olika skäl så fungerade den inte jättebra för mig.

Nu: Dit lagen inte når av Anders Nilsson, tredje delen om Johan Falk. Som man väl kan säga har fått något av en revival de senaste åren. Glädjande nog. För mig i alla fall, som har varit fast i det universumet ända sedan första filmen kom.

Nästa: Historien om hotellet Två systrar av Annika och Jessika Devert, som är andra delen i Sardinön-spinoffen Hotellet Två systrar. Denna fick klämma in sig här för when in Göteborg ...

Bok: Blodsband av Jo Nesbø

Författare: Jo Nesbø
Titel: Blodsband
Genre: Drama
Antal sidor: 416
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Kongen av Os
Översättare: Per Olaisen
Serie: Kungariket 2
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2024 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 juni 2026




Första meningen: Alla har en svag punkt.

Baksidetext
Bröderna Carl och Roy Opgard har på många sätt varit framgångsrika i livet. Så mycket framgång som det är möjligt att ha i ett litet samhälle som Os. Carl driver det flotta spahotellet, medan Roy har ambitiösa planer på en nöjespark. Men eftersom det är troligt att den nya motorvägen kommer att läggas i närheten måste något göras, även om okonventionella metoder krävs. Som tur är har bröderna en del erfarenhet av sådant.

Samtidigt kan den lokale polisen tack vare ny teknik bevisa att bröderna sannolikt ligger bakom ett antal mord långt tillbaka i tiden. Och fler offer kommer det att bli.

Min kommentar
Jo Nesbø har en alldeles speciell plats i min favoritlista och när jag såg att det skulle komma en andra del om Roy och Carl Opgard så blev jag eld och lågor. Jag köpte den nästan direkt efter att den hade getts ut, men sedan blev den stående. Precis som böcker tenderar att bli här. Någon gång i höstas bestämdes att vi skulle åka till Norge på semester i år och då var valet av bok väldigt enkelt. Det fick ju helt enkelt bli Blodsband.

I böckernas värld har det gått ungefär åtta år sedan händelserna i Kungariket (i mitt liv har det gått nästan sex). Både Roy och Carl har gått vidare, byggt upp sina liv igen. Någon fristående bok är det i alla fall inte. Allt som händer här bygger på det som hände då. Man missar väldigt mycket om man läser denna utan att ha bakgrunden klar för sig. Mängden tillbakablickar är däremot på en bra nivå och de hjälper mitt minne att komma tillbaka.

Roy funderar mycket på (ältar) det som har hänt. Hur han har blivit som person och jag tycker mig ana att han inte är riktigt nöjd med den han nu är. Trots det så fortsätter han på samma bana eftersom han inte tycker sig ha något val. Vilket man ju alltid har. Gränsen för vad som är normalt fortsätter att glida. Den stora frågan är väl om Carl förtjänar att skyddas. Carl är nämligen ... Carl. Bara ännu mer än i Kungariket. Om man dödar alla sina fiender så har man ju inte längre några problem. Eller?

I den första boken tyckte jag om Roy och kunde helt klart sympatisera med honom. Hans sårbarhet, som han dolde bakom en hård yta, gjorde honom till en speciell person. Nu vet jag inte vad jag ska tycka om honom. Här passerar han en gräns där jag inte längre kan göra det. Nu lämnas jag snarare med frågan: När slutade jag heja på honom?

Jag vill inte säga att det är ett problem, men jag tycker att det är lite överdrivet och, förhoppningsvis, osannolikt när i stort sett alla, inklusive polisen, helt verkar ha tappat sin moraliska kompass. Om nästan alla karaktärer befinner sig någonstans i den moraliska gråzonen blir fokus inte "vem gjorde det?" utan snarare "hur långt är människor beredda att gå för dem de älskar eller för sig själva?" Natalie är kanske den enda som fungerar som ett moraliskt ankare, men hon gör det på ett annat sätt än man först väntar sig. Hon försöker inte skipa rättvisa, utan väljer i stället kärleken och relationerna.

Tempot är ganska långsamt, men det händer ändå mycket. På ett underligt eftertänksamt, nästan filosofiskt sätt. Nesbø verkar vilja skildra Os som ett slags slutet ekosystem där lojaliteten till familjen eller den egna vinningen alltid väger tyngre än lagen eller samvetet. Märkligt nog så är alla oerhört förlåtande, speciellt med tanke på hämndbegäret som alla verkar drivas av. Plötsligt så är allt bra. Allt är glömt och förlåtet.

Blodsband är egentligen mer ett familjedrama än en deckare, trots att mord och andra grova brott genomsyrar berättelsen. Originaltiteln är Kongen av Os och jag kan inte låta bli att tycka att det blir en helt annan bok bara genom titeln. Originaltiteln antyder att det här är en historia om makt och kontroll. Den svenska, däremot, ger skenet av familj och lojalitet och låter mer som en spänningsroman. Medan den norska mer låter som en modern tragedi. Vilket faktiskt ligger mycket närmare sanningen.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,98 i genomsnitt (beräknat på 8 870 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Blodsband: Lottens bokblogg, Boktanten och DAST Magazine

Tisdagstrion: Riddjur

Då är Tisdagstrion äntligen tillbaka igen, efter sommaruppehållet. Precis som vanligt sköts allt av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Riddjur

Lite klurigt tema och ibland är mina val kanske lite långsökta, men så får det vara.

1. Slöa hästar av Mick Herron handlar inte om hästar (men titeln innehåller riddjur), utan om misslyckade spioner. Det här är första delen i en fantastisk serie. Nu har jag visserligen bara läst de två första, för fler är inte översatta, men TV-serien är något av det bästa som erbjuds.

2. Den namnlösa staden av H P Lovecraft är den enda i den här trion som faktiskt innehåller ett riddjur utan att vara långsökt; en kamel. Huvudpersonen tar sin kamel och rider ut i ödemarken.

3. Eragon av Christopher Paolini handlar om drakar och de får väl också betraktas som riddjur. Första delen i en trilogi, eller ja, nu har det väl kommit en fjärde del också. Och en femte.

TV-serie: Line of duty #1 (2012)

Titel: Line of duty
Originaltitel: Line of duty
Säsong: 1
Genre: Crime
Skapad av: Jed Mercurio
TV-bolag: BBC
Skådespelare: Martin Compston, Vicky McClure, Adrian Dunbar, Lennie James, Jackie Laverty
Premiär: 2012-09-02
Produktionsland: Storbritannien
Antal avsnitt: 5
Avsnittslängd: ca 59 min
Såg den på SVT Play 9 juli - 13 juli 2026




Handling
Kriminalinspektör Steve Arnott omplaceras till anti-korruptionsenheten AC-12 efter att ha vägrat täcka upp för en misslyckad terroristrazzia. Där börjar han utreda den prisbelönte kommissarien Tony Gates, som misstänks för att stapla brott, alltså att manipulera statistiken för att det ska se ut som att hans team löser flest brott.

Min kommentar
För någon vecka sedan läste jag en krönika i GP om att Line of duty skulle vara världens bästa snutserie. Jag är inte nödbedd, utan la omedelbart till den på vår lista och den fick bli nästa serie att titta på.

Brittiska kriminalserier brukar vara riktigt bra, men första avsnittet fick mig att undra lite. Det kändes ryckigt och poliserna var ... ja, inte de vassaste knivarna i lådan. Redan andra avsnittet var mycket bättre och serien växte rejält. Eftertexterna antyder att historien är sann, men det är den inte. Själva skjutningen av en oskyldig är dock inspirerad av en verklig händelse.

Den stora frågan är, tycker jag, om det hade blivit så här illa om de inte hade börjat utreda Tony Gates. Grejen är ju lite den att när man vl har börjat ljuga så måste man fortsätta. Och så gräver man djupare och djupare. Sättet det slutar på för Gates är bara hemskt, men begripligt. Med tanke på slutscenen så kan man i alla fall snacka om att sila mygg och svälja kameler.

Inget är egentligen enkelt här och jag gillar det. Det gör visserligen att jag ofta blir förvirrad och osäker på vad jag ska känna och tänka, men samtidigt är det precis då det är som bäst. Man måste fundera lite och man hittar inte alltid ett självklart svar. Det är så lätt att ta ett litet kliv över linjen, ibland av oskyldiga anledningar. När det handlar om sådana som vanliga människor måste kunna lita på så blir det riktigt illa.

Det bästa med Line of duty är att allt inte är svart eller vitt, det finns en stor gråzon där emellan. Men korruption kan aldrig vara rätt, inte ens i det lilla. Det är ju så det oftast börjar.

Avdelningen för olika funderingar:
Det gjorde mig oerhört förvånad när jag såg att polisen använde kassettband i förhörsrummet. Var inte sådana omöjliga att hitta redan 2012?



På Trakt.tv har serien 4,2 i genomsnitt (beräknat på 2,6k betyg).
På IMDb har serien 8,7 i genomsnitt (beräknat på 81k betyg).
Jag ger säsongen 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Enola Holmes 3 (2026)

Titel: Enola Holmes 3
Originaltitel: Enola Holmes 3
Genre: Crime
Regissör: Philip Barantini
Manus: Jack Thorne
Skådespelare: Millie Bobby Brown, Louis Partridge, Himesh Patel, Sharon Duncan-Brewster, Henry Cavill
Utgivningsår: 2026
Produktionsland: USA
Längd: 108 min
Serie: -
Såg den på Netflix 1 juli 2026





Handling
Äventyret följer detektiv Enola Holmes till Malta, där hennes planer på att gifta sig grusas när Sherlocks försvinnande kastar henne in i ett farligt fall.

Min kommentar
Ganska tidigt så såg jag att Enola Holmes 3 skulle släppas 1 juli och jag tyckte att det kunde vara en perfekt film att se dagen efter att vi kommit hem från vår semester. Jag tyckte ju att första filmen var bra, även om den andra inte passade mig lika bra.

Själva fallet här är inte lika komplicerat som i, speciellt, den första filmen. Faktum är att det är ganska tunt. Inte heller handlingen är det inte så mycket bevänt med. Det känns helt enkelt inte så intressant. Jag blev inte direkt uttråkad, men inte heller särskilt engagerad. Något jag dock uppskattar är att titlarna inte är tillkrånglade, de är enklast tänkbara; 2 och 3 för andra respektive tredje filmen.

Enola fortsätter att bryta mot den fjärde väggen. Till skillnad mot många andra så gillar jag det greppet. Ganska mycket är ologiskt och en del är bara konstigt. Enola själv ägnar sig åt ogiltiga slutledningar av typen Om någon är en hund, så är den ett däggdjur. Det här är ett däggdjur. Alltså är det en hund. I hennes fall så blir slutledningen ändå rätt, men det är bara tur. Inte logik.

Det händer mycket och allt ser snyggt ut, men klippningen lämnar en del att önska. Kanske är det just klippningen som har ställt till det i handlingen. För hur hade Enola egentligen hamnat ute på klipporna när hon upptäckte att det brann i slottet och sprang tillbaka? Och vem ropade egentligen på hjälp när Enola slogs mot Moriarty? Både Sherlock och Lady Tewkesbury hade ju munkavle när de hittades. Det här är bara två av alla underliga saker man kan fundera på.

Enola Holmes 3 är ändå sevärd, tycker jag, men man får inte förvänta sig storverk. I mina ögon så har franchisen tappat lite av charmen och känns på gränsen till krystad. Jag skulle nog säga att det är den svagaste av de tre filmerna, men den är underhållande och den har sina roliga stunder.


På Letterboxd hade den 2,99 i genomsnitt (beräknat på 129 204 betyg).
På IMDb hade den 5,9 i genomsnitt (beräknat på 8k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på söndag: Mona Lisa Overdrive

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Den här helgen bestämde vi att vi inte orkade åka på någon utflykt. De närmaste veckorna är typ varenda helg inbokad, så det är skönt att bara vara hemma. Vi har dock en del projekt som vi borde ta tag i ... Veckan som kommer blir en kort en, tre och en halv dagar bara. Sedan bär det iväg till Göteborg.

Det var väl lika bra att ge sig på sista delen i Neuromancer-trilogin, Mona Lisa Overdrive, av William Gibson, tänkte jag. Det här visade sig vara något helt annat än vad jag hoppades och förväntade mig, men nu har jag snart tagit mig igenom alltihop.

Min smakebit är från sida 666:

När solen steg upp och det fortfarande inte fanns någon ström för 100-wattslamporna fylldes Gentrys loft av ett nytt ljus. Vintersolen gjorde konsolernas och hologrambordets konturer mjukare och lyfte fram ytstrukturen på de gamla böckerna som fyllde de sackande spånplattehyllorna längs västerväggen. Gentry vandrade ivrigt pratande fram och tillbaka så att den blonda tuppkammen gungade varje gång han svängde runt på sina svarta stövelklackar och hans upphetsning verkade motverka den kvardröjande effekten av Cherrys sömndiskar. Cherry satt på sängkanten och såg på Gentry men kastade emellanåt en blick på batteriindikatorn på bårens överbyggnad. Slick satt i en trasig fåtölj som de hade hittat på The Solitude och stoppat om med genomskinlig plast över valkar av gamla klädtrasor.

Bok: Låt mig berätta allt av Caroline Säfstrand

Författare: Caroline Säfstrand
Titel: Låt mig berätta allt
Genre: Feelgood
Antal sidor: 347
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hemligheternas ö 1
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2023 (min) 2024
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 juni 2026




Första meningen: Jag vill, vid snart fyllda åttio år, följa kvinnosakskämpen Ellen Keys ord: "Mod beror framför allt på viljan att vara modig."

Baksidetext
Ulrica bestämmer sig för att tillbringa två sommarveckor på den idylliska ön Ven, platsen som alltid rört upp så starka känslor hos hennes mor. Med sig har hon ett gammalt vykort som hon vet kopplar ihop henne med en mörk historia på ön, nu vill hon förstå hur. Mitt emot Ulricas stuga bor Bea, vars liv helt har stannat upp. När hon på radion hör en forskare prata om att alla människor bär på tretton hemligheter, fem så hemliga att vi aldrig berättar dem för någon, undrar hon över turisten på andra sidan vägen. Är hon verkligen här för naturens skull? För båda kvinnorna har livet nyligen skakats om, men en röst från det förflutna kanske kan leda dem in på nya vägar.

Min kommentar
Caroline Säfstrand har väldigt snabbt klättrar på listan över favoritförfattare och mitt mål är att läsa allt hon har skrivit. Eftersom jag hittade henne ganska sent så har jag en del att ta igen. När jag kände att jag behövde något mer lättsmält mellan två mer hårdkokta böcker så föll valet på Låt mig berätta allt. Första delen i serien Hemligheternas ö.

När jag läser den här typen av böcker så inser jag att det nog bor en liten, liten romantiker djupt inne i mig. Men dock inte en romantiker som går igång på romantik. Den är inte framträdande i den här historien och det är jag tacksam för. Man kan ju vara romantiker på andra sätt, gissar jag, och den här boken träffar rätt i hjärtat mot slutet. Fram till dess så var den "bara" bra.

Relationer finns det i mängder, av många olika sorter. Precis som vanligt så är de beskrivna på ett jättefint sätt. Liksom de olika karaktärerna och deras inre resa. Med undantag för Alva. Henne är det omöjligt att förstå sig på. Hur kan man inte bli nyfiken på sin bakgrund när man har växt upp med de historierna? Jag vet ju att det finns människor som inte alls reagerar som jag, men det här var faktiskt svårt att greppa. Även Ulrica, Alvas dotter, är svår att få kläm på. Hur kan man vara så bunden vid sin mamma när man är 45? Som att hon är kopplad och dresserad till absolut lydnad. Egentligen så vet jag ju att det finns sådana personer också, jag har ju till och med känt att par av dem. De flesta av oss bryter sig ju ändå loss, även om man har en så dominant och passivt aggressiv mamma. Speciellt när man får en egen familj. Men Ulrica missade tydligen det steget.

Bea är nog den karaktär som jag kan förstå mest. Den där förlamningen som kan drabba en när mattan plötsligt rycks undan under fötterna. Eventuellt så kan jag tycka att hon borde ha tagit sig i kragen tidigare, men vad vet jag. Valdemar är i alla fall min favorit. Han är en riktig dr Dolittle och jag hade gärna träffat på honom. Nu får jag väl nöja mig med att hoppas att han dyker upp i efterföljande delar.

Själva ön blir som en egen karaktär, väldigt fint och lockande beskriven. Däremot är det oerhört svårt att förstå varför ön varit förbjuden att ens besöka. Helt ärligt så hade jag väntat mig en mycket värre anledning till att mörka hela sin bakgrund. Det som händer är nog bara logiskt för en känslostyrd person, som dessutom inte har lärt sig att tänka själv. Antar jag. För en pragmatiker är det obegripligt.

Jag har varit på Ven två gånger, men faktiskt inte alls förstått grejen och om sanningen ska fram så har jag tyckt att ön är överreklamerad. Låt mig berätta allt fick mig att vilja åka tillbaka och försöka igen. Jag hoppas och tror att den här serien är liknande Vid livets vägskäl. Att böckerna hänger ihop bara genom miljö och/eller tema och att man i bästa fall får höra hur det går för de tidigare karaktärerna på något sätt. Det ser jag fram emot och andra delen står redan i hyllan.

På Goodreads hade den 3,70 i genomsnitt (beräknat på 489 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Låt mig berätta allt: Bokstunder, Bokdivisionen och malins bokblogg

Läsplanering augusti 2026

Snart är augusti här och dagarna börjar bli lite kortare, men än så länge är det sommar. Tycker jag. Varenda helg tycks vara uppbokad här så det blir nog dessvärre inte så mycket lästid. Det blir bara fyra planerade böcker, men jag tror nog att det ska finnas utrymme för fler.

• I dina händer av Malin Persson Giolito. Vi möts igen. Hyllvärmare.
• Kodnamn Verity av Elizabeth Wein. Boktolva. Hyllvärmare.
• Men inte om det gäller din dotter av Jan Guillou. Finish That Series. Hyllvärmare.
• Generation noll av Stefan Ahnhem. Finish That Series. Hyllvärmare.

Hett i hyllan #536

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje varannan under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Det är fortfarande många böcker kvar från när jag fyllde år i slutet av maj 2024.

Ända sedan jag läste den fantastiska serien om A-gruppen så har Arne Dahl stått med på min autobuy-lista, så Skaparen var även den självklar på min önskelista.

Den här boken har han visserligen skrivit ihop med Jonas Moström, som jag också har läst, men det spelar ingen roll. Nu har jag visserligen inte tyckt att Arne Dahls andra böcker kommit upp i samma nivå som A-gruppen, men det spelar inte heller någon roll. Jag hoppas fortfarande att det ska bli lika bra. Jonas Moström har jag inte riktigt kommit överens med så kombinationen är jag rejält nyfiken på. Detta är första delen i serien True fiction och det har hunnit komma ännu en del i den.

Så här står det på baksidan:

När den världsberömda deckarförfattaren Tom Borg gör research till sin nya roman på en exklusiv svartklubb i centrala Stockholm blir han vittne till det mord han just skriver om. Snart är han jagad både i fiktionen och i verkligheten. Var går egentligen gränsen? Vill han verkligen veta det?

Toms antagonist är den MMA-fightande polisen Olivia Woolf. Hon bär sin egen tvilling inom sig, har ett blått och ett grönt öga, och spöar på sin lediga tid upp våldtäktsmän som går fria.

Snart uppdagas det att Tom inte bara är jagad av polisen. En radikal grupp med egen agenda verkar ligga bakom händelserna som drivit Tom på flykt. Vem styr egentligen narrativet i den bok Tom arbetar med, och vem bär skulden när verkliga människor far illa?

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Maestro av Geir Tangen

Författare: Geir Tangen
Titel: Maestro
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 365
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Maestro
Översättare: Helena Sjöstrand Svenn
Serie: Gudmundsson & Skeisvoll 1
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 juni 2026




Första meningen: Den här morgonen, fyra dagar innan ljuset släcktes, stod journalisten Viljar Ravn Gudmundsson bredbent i sammanträdesrummet och njöt av atmosfären omkring sig.

Baksidetext
Journalisten Viljar Ravn Gudmundssons karriär är på väg utför. Förr var han den stora stjärnan på lokaltidningen i den norska småstaden Haugesund, och hade fullt sjå med att stå emot anbuden från Oslotidningarna. Men efter ett ödesdigert misstag går Viljar från stjärna till iskall på redaktionen. Samtidigt kämpar han privat med att ta hand om sin ADHD-diagnostiserade son, och inte minst med att hantera sina egna ångestattacker.

När Viljar en dag får ett mejl av någon som påstår sig vilja straffa människor som undkommit rättvisan, skickar han det bara förstrött vidare till polisen. Nästa dag hittas en kvinna mördad. Och snart trillar ännu ett kryptiskt mejl ner i Viljars inkorg ...

Lotte Skeisvoll leder polisutredningen. Många rynkar på näsan åt att hon 32 år ung blivit utnämnd till kriminalkommissarie, men Lotte själv – paragrafryttare och närmast tvångsmässigt överambitiös – tycker att hon borde ha fått chansen betydligt tidigare. Men nu möts hon av en gärningsman som ständigt verkar ligga steget före. Först när det framkommer att morden tycks spegla scener ur populära kriminalromaner står hon inför ett genombrott.

Min kommentar
För en faslig massa år sedan fanns det en norsk bokbloggare, som även skrev på en bok. Han heter Geir Tangen och boken han höll på att skriva var Mestro. Den kom ut på svenska 2018 och sedan dess har den faktiskt stått oläst i min hylla. Min plan var egentligen att läsa den under semesterresan till Norge, men sedan upptäckte jag att den inte fanns som e-bok och då fick jag göra en snabb omplanering och läsa den innan i stället. Det funkar ju det också.

Egentligen så är det här ett bra exempel på hur jag vill ha mina deckare. Ingen romantik överhuvudtaget. Minimalt med privatliv. Och så blir det nästan lite meta. Här finns många referenser till andra deckare. Till och med författarens eget namn är med. Jag gillar det.

Två huvudpersoner finns det och jag är inte så glad i någon av dem. Journalisten Viljar är inte särskilt sympatisk. Inte ens innan det där hände, som fick hans stjärna att dala. Polisen Lotte kan inte vara så lätt att jobba med. Enligt henne finns det bara två sätt att göra saker; hennes sätt och fel sätt. Om man slår upp tvångssyndrom så finns det en bild på henne där. På något skruvat sätt så gillar jag dem ändå. Jag kan känna med dem och de engagerar mig. Och kanske kan jag lite, lite relatera till Lotte.

Någon procedurdeckare är det inte. Faktum är att det inte finns några förhör alls och ingen utredning att tala om heller. Allt det sker när vi är någon annanstans. Det funkar bra det också. Morden är ganska råa, men jag tycker inte att vi får veta så mycket om dem. Förutom att de har hänt då och en övergripande bild. Inga blodiga detaljer alltså. Full av klyschor är den däremot, både vad gäller karaktärer, mordmetoder och mördare. När det är så här snyggt gjort, framför allt meningen(?), så blir det väldigt bra.

Vi får även ta del av mördarens tankar och det är väl något jag strängt taget inte är något fan av. Just den biten hade jag klarat mig utan. Dock ett plus för att de kapitlen inte är kursiverade. En då-tråd finns det så klart också. Något som tydligen är ett måste i en deckare. Det låter kanske som att det blir rörigt med alla olika trådar och berättare, men det är det inte.

Ungefär halvvägs in gissade jag mördaren. Jag minns inte vad det var som fick mig att haja till, men jag tror att det var något h*n sa. Det förstörde absolut ingenting. det fanns tillräckligt med annat som var ovisst och oväntat.

Maestro är en väldigt bra deckare och jag blev ju så klart sugen på att fortsätta läsa serien, men det visar sig bli oerhört svårt. Andra delen går inte längre att få tag i och den finns inte heller som e-bok att låna eller köpa. Det är inte alltid bra att vänta med att läsa böcker ...

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,60 i genomsnitt (beräknat på 1 251 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Maestro: Lottens bokblogg, Bokstunder och Boktanken

Böcker på rad

Nu när jag inte har någon återkommande Tisdagstrion, över sommaren i alla fall, så tänkte jag att jag får väl ordna några egna listor att ta till. Jag har samlat på mig några teman, åtminstone så de räcker i några veckor. Fem känns som ett lämpligt antal för det här.

Hur många olästa böcker jag än har hemma så lockar alltid de nya som släpps. De närmaste månaderna kommer en hel del som jag verkligen vill sätta tänderna i och det ger temat: Nya böcker jag vill läsa.

Även för det här temat så är böckerna betydligt fler än fem och jag hade ganska stora problem att välja vilka som skulle få vara med.

1. Flickorna vid altaret av Mattias Edvardsson
2. Den stora massan av Louise Penny
3. Kirurgen av M W Craven
4. Ängladåd av Tina Frennstedt
5. Andra världar än dessa av Stephen King & Peter Straub

Listan är nog faktiskt i något slags ordning och den enda anledningen till att Kings bok är sist är för att detta är den där Talisman-serien som jag inte har varit jätteglad i ...

TV-serie: En duktig flickas handbok i mord #2 (2026)

Titel: En duktig flickas handbok i mord
Originaltitel: A good girl's guide to murder
Säsong: 2
Genre: Kriminaldrama
Skapad av: Poppy Cogan, Holly Jackson (bok)
TV-bolag: BBC Three
Skådespelare: Emma Myers, Zain Iqbal, Asha Banks, Misia Butler, Jack Rowan
Premiär: 2026-05-27
Produktionsland: Storbritannien, Tyskland
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 47 min
Såg den på Netflix 1 juli - 7 juli 2026




Handling
Efter att ha löst Andie Bell-fallet är Pip fast besluten att åtgärda efterdyningarna - och hålla sig borta från ytterligare utredningar. Men när Max Hastings rättegång närmar sig försvinner plötsligt Connors bror Jamie och Pip hamnar i en kapplöpning mot klockan för att hitta honom.

Min kommentar
En andra säsong av En duktig flickas handbok i mord släpptes för ett tag sedan och, helt ärligt, så hade jag nog glömt att jag inte var så förtjust i den första. I stället kände jag mig ganska sugen på att se den, så den fick bli nästa att se.

De invändningar jag hade efter första säsongen stämmer faktiskt fortfarande (nu när jag har läst vad jag tyckte då), bara ännu mer. Här har vi någon som beskrivs som en exceptionell detektiv, men inget hon gör eller säger stödjer det påståendet. Snarare tvärtom.

Man skulle kunna tro att min största invändning är att det populära fenomenet ogiltiga slutledningar firar triumfer här. Ofta är det i stil med Jamie hade en kniv. Kniven hittas vid det öde huset. Jamie måste ha varit vid det öde huset. Vilket ju inte alls är en korrekt slutsats. Kniven kan ha hamnat där på många olika sätt. Och är det ens samma kniv? Beviskedjan är långt ifrån obruten.

Mitt allra största problem med den här serien är Pip själv. Hon är en sällsamt osympatisk person. Hon lyssnar inte på någon annan, det är bara hennes agenda som spelar roll. Lite som en elefant i en porslinsbutik. För i jakten på sanningen så får man säga och göra vad som helst. Oavsett hur andra drabbas. Hennes känsloläge är en ständig nia (på en tiogradig skala), men hennes ansiktsuttryck är nästan samma hela tiden. Ett som tycks säga att det är mest synd om henne. Hon har noll självinsikt. Även om den försiktigt försöker titta fram vid något tillfälle. Det är ett problematiskt beteende, som man bara förutsätts köpa, utan att ifrågasätta. Dessutom förväntas jag heja på någon som konstant beter sig illa, utan att denna någon reflekterar över det. Jag bryr mig inte ett dugg om hur det går för henne.

För att göra det än värre så tycker jag inte att Emma Myers spelar speciellt bra. Jag tycker att hon spelar över, med bland annat det ständigt höga känsloläget. Det kan ju vara så att det är meningen att hon ska vara sådan, men det funkar väldigt dåligt för mig. Jag verkar ju vara ganska ensam om att tycka så och kanske är det på grund av att jag inte är i rätt målgrupp. Kanske är det lättare för yngre att relatera till detta.

I En duktig flickas handbok i mord är allt drama och stora känslor utan några variationer. Det är bara utmattande. Handlingen i sig är både intressant, spännande och oviss. Saker som väger tungt för mig. Men Pip är så plågsam att titta på att jag knappt orkade se klart, än mindre engagera mig.



På Trakt.tv har serien 3,65 i genomsnitt (beräknat på 2,1k betyg).
På IMDb har serien 6,8 i genomsnitt (beräknat på 28k betyg).
Jag ger säsongen 2,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Världens värsta människa (2021)

Titel: Världens värsta människa
Originaltitel: Verdens verste menneske
Genre: Drama
Regissör: Joachim Trier
Manus: Eskil Vogt, Joachim Trier
Skådespelare: Renate Reinsve, Anders Danielsen Lie, Herbert Nordrum, Hans Olav Brenner, Helene Bjørneby,
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: Norge, Sverige, Danmark, Frankrike
Längd: 127 min
Serie: -
Såg den på Netflix 19 juni 2026




Handling
Krönikan om fyra år i Julies liv, en ung kvinna som navigerar i sitt kärlekslivs oroliga vatten och kämpar för att hitta sin karriärväg, vilket får henne att se realistiskt på vem hon egentligen är.

Min kommentar
Ofta tycker jag att det är roligt att ladda upp med filmer från det land som jag ska till på semestern. I år gick resan till Norge så jag slet för att hitta norska filmer att titta på innan. En av de som dök upp som ett av de bättre alternativen var Världens värsta människa. Den var klassad, bland annat, som romantisk komedi. Det tyckte jag kunde passa en midsommarafton.

Det känns som att det bara är att acceptera att moderna romantiska komedier inte alls är så som jag tycker att de ska vara. Om man kallar en film för romantisk (dram)komedi så får man nog räkna med att vissa tittares förväntningar blir helt felställda. Detta var inte romantiskt. Detta var inte roligt. Detta var bara drama.

Ingen av karaktärerna är speciellt trevlig. Alla är oerhört egocentriska. Alla bara försöker vara någon de inte är. Kanske förutom Aksel, men han försöker så desperat att vara djup att han bara blir patetisk. Jag kunde inte bry mig mindre om vad som händer dem. Jag kan dock inte klaga på skådespelarna, de är väldigt bra.

Förmodligen så beror hela det här problemet att jag inte alls kan relatera till det hör navelskåderiet, det skitnödiga och rädslan för att inte vara perfekt. Den yngre generationen kanske tycker att romantiska komedier ska vara så här. Det verkar ju onekligen så, eftersom alla vi väljer nu är sådana här. Jag funderar allvarligt på att sluta titta på nya filmer. Jag blir ju så besviken nästan varenda gång.

Jag tyckte att det var svårt att veta hur mycket tid som gått mellan varje "kapitel" och det gjorde mig förvirrad. Tydligen är det fyra år som går i hela filmen. Står det i beskrivningen, som jag inte hade läst innan. Det kanske hade hjälpt lite att veta det.

Världens värsta människa ger mig absolut ingenting. Den är ointressant och engagerar mig inte på något sätt. Den är dessutom otroligt lång och seg. Efter en timme var jag obeskrivligt less. Om jag hade haft minsta fallenhet för att bli deprimerad så skulle jag ha blivit det.


På Letterboxd hade den 4,1 i genomsnitt (beräknat på 986 798 betyg).
På IMDb hade den 7,7 i genomsnitt (beräknat på 129k betyg).
Jag ger den 2,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på söndag: Sommarhuset på stranden

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Igår gjorde vi en dagstur till Ystad. Jag blev så inspirerad när en kollega skickade ett foto för några veckor sedan där han åt en vräkmacka. Jag var helt enkelt tvungen att prova den själv. När jag sedan dessutom hittade ett glasställe, där man gör sin egen glass, så var utflykten fulländad.

När jag skulle välja nästa bok att läsa så tänkte jag mig en helt annan, men på grund av utflykten igår så fick jag tänka om. Den jag hade tänkt mig finns inte som e-bok och jag släpar inte med mig en fysisk bok på en dagstur. Det fick bli ett snabbt byte till Sarah Morgans Sommarhuset på stranden. Jag har förstått det som att den här författaren läser många en bok av både på sommaren och till jul, men detta är den första jag ger mig på.

Min smakebit är från sida 81:

Joanna grep hårt om den obekanta ratten.
    Hon var på väg tillbaka. Fast hon sagt att hon aldrig skulle göra det, fast hon lagt sitt gamla liv bakom sig, så åkte hon tillbaka. Det var ett logiskt beslut, för hon ägde ju ett hus i Silver Point. Det fanns ingen orsak till att hon inte skulle bo där ett tag.
    Ett ögonblick kände hon sig nästan illamående av skräck och försökte resonera med sig själv. Hur kunde minnena av det gamla livet möjligen vara värre än verkligheten just nu?

Bok: Fördelarna med en kollaps av Jonathan Tropper

Författare: Jonathan Tropper
Titel: Fördelarna med en kollaps
Genre: Drama (lad-lit)
Antal sidor: 319
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: One last thing before I go
Översättare: Erik MacQueen
Serie: -
Förlag: Gilla böcker
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 juni 2026




Första meningen: I dag är det tisdag, knappt tre veckor innan Silvers före detta fru ska gifta sig, och några dagar innan han trevande konstaterar att det inte är säkert att livet är värt att leva om man har levt det så uselt som han.

Baksidetext
Silvers liv har kollapsat. Inte nog med att han är en lönnfet överårig rockstjärna med en exfru som ska gifta sig med den perfekte mannen, och en tonårsdotter som råkat bli gravid, nu har han dessutom fått en mindre stroke. Alla i Silvers omgivning förutsätter att han ska genomgå operationen som kan rädda honom, men Silver är inte säker på om hans liv ens är värt att rädda. Samtidigt som han förbereder sig på att kanske dö förändrar stroken Silvers hjärna och ur hans mun kommer allt som han aldrig tänkt säga högt.

Min kommentar
Vis av skadan så har jag äntligen lärt mig att efter att jag har läst en Jan Guillou så behöver jag något mera lättsmält och gladare. Nu är väl egentligen inte Jonathan Tropper ett jättebra val om man vill ha något glatt, men det fick ändå bli Fördelarna med en kollaps. Den fjärde av hans böcker som jag läser.

Jonathan Troppers böcker liknar verkligen varandra, i alla fall tematiskt. Alla innehåller de, genomgående, tragiska män med relationsproblem. Må så vara med olika typer av relationer, det kan vara fru, barn, föräldrar, syskon, vänner. Oavsett vilken så har de problem med den. Hans böcker är roliga, men på ett sorgligt sätt. Det gäller även denna.

Silver är en patetisk man. Liksom de andra männen i gänget på Versailles, ett sanslöst deprimerande lägenhetshotell. Hur blev han egentligen sådan? Enligt hans ex-fru så var han i alla fall inte så här från början. Han är bara 44 år, men verkar tycka att filosofiska funderingar över om livet är värt att leva, om det inte har blivit som man har tänkt sig, är helt normala. Kanske är det lika bra att dö om livet är så kass. Eller borde man kanske ta sig i kragen och förändra det man inte är nöjd med. Han är i alla fall av den bestämda åsikten att om man är dödligt sjuk så får man bete sig hur som helst och säga vad man vill. Det märkligaste med Silver är nog ändå att alla kallar honom för Silver, inklusive hans dotter. Det är ju hans efternamn.

De flesta (alla?) karaktärerna är orealistiskt förlåtande. Jag hade nog haft problem att förlåta en hel del som händer här. Tropper lyckas i alla fall med konststycket att få mig att tycka om (nåja) dessa osympatiska och egocentriska karaktärer. Jag bryr mig i alla fall om hur det går för dem.

Dialogen är rapp. Kanske inte alltid så trovärdig, men underhållande. Samtidigt så är boken väldigt mörk. Här finns inte många (om några) glädjeämnen. Slutet vet jag inte hur jag ska tolka, men jag tycker ändå att det är ett bra slut.

Fördelarna med en kollaps kunde ha varit becksvart och faktiskt deprimerande, om det inte hade kombinerats med en rejäl dos humor. Det är allvarliga ämnen som levereras med en punchline, kan man nog säga.

På Goodreads hade den 3,78 i genomsnitt (beräknat på 20 524 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Fördelarna med en kollaps: Bokstunder, Boktanken och Romeo & Juliet

Litteraturens ABC - bokstaven C

Linda på bloggen enligt O har en rolig återkommande utmaning som heter Litteraturens ABC. Tanken är att man ska plocka fram en författare, en bok och en uppgift kopplade till ord som börjar på den aktuella bokstaven. Hon har kommit en bit in i alfabetet nu, men jag har bara kommit till C.

Berätta om en författare med för- eller efternamn som börjar på C

Jag har läst många bra böcker av många författare som har ett (efter)namn som börjar på C. Först tänkte jag ta en av mina gamla favoriter, men så föll ögonen på en hyfsat ny; M W Craven. Han skriver serien om Washington Poe och Tilly Bradshaw. De här två kan man kalla för en dynamisk duo. Ingen av dem hade varit varit något utan den andra. Tror jag. Tillsammans blir de fantastiska. Böckerna är råa och brutala, men på något sätt så blir det inte för mycket.

Berätta om en minnesvärd bok med en titel som börjar på C

Min favoritförfattare, Stephen King, har skrivit inte färre än tre böcker med titlar som börjar på C. Bara en av dem har fått full pott; Christine. Den där om den ondskefulla bilen. Jag har nog en grej med det, antar jag, för jag gillade även hans andra bok om en ondskefull bil. Strax efter jag läst den så körde jag, ensam, mitt i natten på en skogsväg när plötsligt musiken startade i stereon. Jag höll på att köra i diket. Ni som läst boken vet varför. I alla fall visade det sig att i mitt fall berodde det på att jag kört i ett gupp så bandet (ja, ni som är äldre vet vad det är) hoppade in och startade och inte på en ond bil.

Tipsa om ett litterärt verk som på något sätt kan kopplas till cirkusvärlden

Det här trodde jag faktiskt att jag skulle ha lite problem med, men det visade sig att jag hade flera att välja på. Jag håller mig dock till den jag kom på först, Nattens cirkus av Erin Morgenstern. Det här är en bok som typ alla läste för runt tio år sedan. Trots att jag aldrig har gillat cirkusar så kände jag mig manad att köpa. Egentligen så borde inte boken ha passat mig alls, men oväntat nog så gjorde den det. Hela boken bygger på en förtrollad stämning, som är omöjlig att beskriva. Det är lite som att gå i massor av fluffig snö. Minus kylan. Jag hade ingen aning om vart allt ska ta vägen och jag brydde mig inte. På ett bra sätt alltså.

Nyss - Nu - Nästa v29

Ett meme som väldigt ofta förekommer på Instagram är Last - Now - Next. Nu inför jag det på min blogg, under namnet Nyss - Nu - Nästa. Varannan torsdag kommer jag att lägga upp det här inlägget, som då varvas med Hett i hyllan övriga veckor.

Nyss: Giftmördaren av Sharon Bolton, som är andra delen i serien om Florence Lovelady. Jag gillar verkligen Sharon Boltons böcker, men den här serien har inte varit riktigt lika bra som hennes andra böcker. Dock så har hon en väldigt hög lägstanivå så ...

Nu: Sommarboken av Emilya Hall, som jag inte längre minns varför jag köpte på en bokrea för tio år sedan. Men nu läser jag den.

Nästa: Pojkvännen av Freida McFadden, en helt oplanerad läsning som jag tar till eftersom den sista planerade boken i juli ska läsas allra sist i juli.

Bok: Den enda segern av Jan Guillou

Författare: Jan Guillou
Titel: Den enda segern
Genre: Thriller
Antal sidor: 645
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Carl Hamilton 8
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 juni 2026




Första meningen: Att flå en människa är sällan nödvändigt.

Baksidetext
Jakten på en särdeles kallhamrad vapensmugglare engagerar de svenska, ryska och palestinska säkerhetstjänsterna. De yttersta besluten fattas visserligen i Pentagon, men efter en tuff expedition i Saharas glödheta öken och en skoningslös slutuppgörelse i Barcelona kan Hamilton för en gångs skull känna sig som en segrare.

Min kommentar
Den enda segern är den åttonde delen i serien om Carl Hamilton och den är, lite överraskande, en fortsättning på förra boken. Den börjar där där den förra slutade. Nu börjar jag i alla fall närma mig slutet på den här odyssén, mer än man kan tro kanske. Jag har ju tidigare läst de två efterföljande delarna och jag kommer inte att läsa dem igen. Även om de var bra.

Jan Guillou är speciell, i det att han använder namn på faktiska personer i handlingen. Särskilt politiker. Det är intressant och det funkar riktigt bra. Det är lätt att se dem framför sig och många gånger nickar jag igenkännande. Faktum är att storpolitiken känns högaktuell, fortfarande efter över trettio år, även om nu namnen är andra. Det är lite deprimerande att inget egentligen har förändrats.

I de första böckerna var det sjukt mycket politik, tyckte jag. Det är det säkert fortfarande, men nu tycker jag att den hålls på en lagom nivå för någon som tycker att politik är ointressant, men ett nödvändigt ont. Jag är emellertid inte så glad i hur vissa politiker framställs. Kanske är det sant. Eller så ogillar Guillou högerpolitiker i största allmänhet. Vilket förmodligen är mer sant. Eller ... nu när jag tänker efter ... politiker (punkt).

Åke Stålhandske är i stort sett inte med alls, medan Luigi fick en hel sidotråd. Däremot så var det verkligen på tiden att stackars Göran Karlsson fick vara med ute i fält. Motiveringen till varför hade gjort mig sjukt ledsen.

En hel del ointressant information trycks in. Mycket upprepas dessutom ett flertal gånger. Det är också några sidotrådar att fundera över. Som den med maffian. Varför var den med, kan man undra. Men tydligen så spelar den roll i den tionde boken, En medborgare höjd över varje misstanke. Som jag inte minns så mycket av. Det var nästan trettio år sedan jag läste den. Känslan jag fick var i alla fall att hela den historien bara var med för att raljera över polisens inkompetens, men den lämnade bara en bitter smak efter sig.

Kanske känns det lite märkligt att kalla de här böckerna för roliga, men det är de. Ofta. Han är så träffsäker, den käre Guillou. Inte så sällan slår dock humorn över i raljerande. Vilket inte alls är lika kul. Man får i alla fall ge honom att första meningarna, genomgående i hela serien så här långt, har varit mycket speciella och effektfulla. Han är ändå lite för ordrik, kanske lite för förtjust i att höra sin egen röst.

Den enda segern blir lite väl utdragen, speciellt med tanke på att den ju är en fortsättning på förra boken. Totalt blir det alltså drygt 1000 sidor om det här fallet. Nu ska jag i alla fall hoppa direkt vidare till elfte delen, utan att passera del nio och tio.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,60 i genomsnitt (beräknat på 452 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Den enda segern: Läsfåtöljens bokblogg

Böcker på rad

Nu när jag inte har någon återkommande Tisdagstrion, över sommaren i alla fall, så tänkte jag att jag får väl ordna några egna listor att ta till. Jag har samlat på mig några teman, åtminstone så de räcker i några veckor. Fem känns som ett lämpligt antal för det här.

Jag är ju fast i en hel del serier, men trots det så finns det en hel hög av dem som jag ännu inte påbörjat. Det kan ju vara ett bra tema, tänker jag: Serier jag vill börja läsa.

Det gick ju ganska snabbt att se att de här serierna är betydligt fler än fem, men dessa är de som eventuellt står högst upp. De är helt utan inbördes ordning.

1. Strindbergserien av Kristina Ohlsson
2. Doggerland av Maria Adolfsson
3. Cilla Fallander av Susanne Fellbrink
4. Asker av Anders de la Motte
5. Morden längs kartan av Christoffer Holst

En helt svensk lista blev det, märker jag. Det är nog faktiskt ingen slump, svenska författare står högt i kurs hos mig. För alla de här serierna gäller att jag har första delen (eller fler) i hyllan redan. Det är alltså bara att börja läsa ...

TV-serie: The Walsh sisters #1 (2025)

Titel: The Walsh sisters
Originaltitel: The Walsh sisters
Säsong: 1
Genre: Dramakomedi
Skapad av: Baserad på Marian Keyes romaner
TV-bolag: RTÉ One
Skådespelare: Danielle Galligan, Caroline Menton, Stefanie Preissner, Louisa Harland, Máiréad Tyers
Premiär: 2026-04-14
Produktionsland: Irland, Storbritannien
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 50 min
Såg den på TV4 Play 17 juni - 6 juli 2026




Handling
Fem irländska systrar i Dublin försöker hitta sin plats i livet. När en av systrarnas missbruk eskalerar utlöser det en rad händelser som skakar familjen och gamla sår rivs upp. En humoristisk, känslosam och smått kaotisk berättelse om komplicerad kärlek, smärtsamma livsvillkor och starka familjeband.

Min kommentar
Jag minns inte riktigt hur det gick till, men jag vet att jag letade efter något och plötsligt så dök det upp något som hette The Walsh sisters. Naturligtvis så var jag tvungen att kolla om det möjligtvis kunde vara Marian Keyes systrar. Och det var det ju. Eftersom jag inte hade någon serie på gång (som jag ser på egen hand) så började jag titta direkt.

Nu var det väldigt längesedan jag läste de här böckerna, mer än tio år sedan, men jag kom ihåg tillräckligt för att bli lite förvirrad. Det jag tittade på var inte alls samma som det jag hade läst. Denna första säsong är ett hopkok av flera böcker, mestadels En oväntad semester och Är det någon där? om man tänker på den generella handlingen. I övrigt är det inte så mycket som stämmer med böckerna. Det släppte jag dock ganska snabbt.

Handlingen är flyttad till modern tid, alltså nu på 2020-talet, med mobiler och datorer. Det hade nog känts konstigt om de inte hade moderniserat den och de teman som Keyes har i sina böcker, beroende, sorg, skilsmässa, självkänsla och familjerelationer, det fungerar på ungefär samma sätt nu som då.

Alla systrarna delar på rampljuset till skillnad från böckerna, där varje syster fick varsin bok. I serien blir det något slags blandning av allt, där vissa saker inte har hänt och med en hel del tillägg. Deras grundläggande personligheter känner man dock igen och helt automatiskt så fyller jag i det som saknas, som jag vet från böckerna. Kanske hade systrarna blivit så här, om de vuxit upp trettio år senare. Nästan som att man befinner sig i ett parallellt Walsh-universum, men där en del av de stora händelserna är samma. Samtidigt tycker jag att serien lyckades med en sak som gjorde att jag ändå ville se mer: kemin mellan systrarna. Jag köpte verkligen att de var en familj. De retades, pratade i mun på varandra, stöttade varandra och gick varandra på nerverna på ett väldigt trovärdigt sätt. Alla som har syskon kan nog relatera.

Mamma Walsh minns jag som ... speciell, men inte var hon väl en så här förfärlig människa? Visst hade hon väl några bra sidor också? Som att hon verkligen älskade sina döttrar. Det är inte alls konstigt att döttrarna inte mår särskilt bra. Jag vet inte om det är meningen att vara roligt. Själv tycker jag att det är mer tragiskt.

The Walsh sisters som serie har betydligt mer svärta och mindre chick-lit/feelgood än böckerna. Om man inte har läst dem så kan nog den här säsongen kännas väldigt stressad. Man hinner liksom inte fästa sig vid någon av dem. Det påstås vara en andra säsong på gång. Jag hoppas att man nu väljer att fokusera på en eller två systrar. Inte allihop.



På Trakt.tv har serien 3,55 i genomsnitt (beräknat på 28 betyg).
På IMDb har serien 7,0 i genomsnitt (beräknat på 788 betyg).
Jag ger säsongen 3,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig