"Mirakelverkstaden" av Valérie Tong Cuong

Författare: Valérie Tong Cuong
Titel: Mirakelverkstaden
Genre: Drama
Antal sidor: 261
Originalspråk: Franska
Originaltitel: L'atelier des miracles
Översättare: Sofia Strängberg
Serie: -
Förlag: Sekwa
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2014
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 18 november 2020




Första meningen: Den skarpa, stickande lukten trängde in i varenda cell i min kropp, sved i näsan och halsen och vällde i aggressiva vågor in i min sömndruckna hjärna.

Baksidetext
Mariette är historie- och geografilärare och gift med en narcissistisk politiker. Hon är på gränsen till utbrändhet och när klassens bråkstake går ett steg för långt gör hon något oerhört hon skickar honom nerför en trappa med en rungande örfil. Millie lever ett ensamt liv där vikariaten som sekreterare avlöser varandra. Men en kväll står hennes hus plötsligt i ljusan låga. Då vänder Millie flammorna ryggen och kastar sig ut genom fönstret. Monsieur Mike har deserterat från militären och har sedan dess gjort gatan till sitt hem. Överfallet från den stackars saten vars sovplats han stulit kommer som en blixt från klar himmel.

Precis när Mariette, Millie, och Monsieur Mike tror att allt är förlorat dyker Jean upp som svaret på deras böner och sträcker ut en hand. Det sägs att han uträttar underverk med dem han välkomnar till sin Mirakelverkstad, att han mot alla odds lyckas lappa ihop trasiga själar. Men kan man verkligen skapa sig själv på nytt utan att göra upp med sina gamla demoner? Den mystiske Jean drar i trådarna i en lek som blir allt farligare, och de boende på Mirakelverkstaden börjar ana att allt inte är som det verkar.

Min kommentar
Mirakelverkstaden har stått i hyllan i över nästan fem år och jag minns inte längre vad det var som lockade med den. Förmodligen är det någon bokbloggare som har läst och gillat, vilket har fått mig att vilja läsa den. Trots att den är fransk. För även om det har hänt flera gånger att jag har gillat franska böcker så fortsätter jag att hävda, med en dåres envishet, att det franska inte är något för mig. När det gäller den här boken så stämmer det. Nästan.

Direkt från start så får jag lite problem, det börjar liksom krypa i mig och jag trivs inte alls. Språket är tillkrånglat, utbroderat och väldigt franskt, i mitt tycke. Vilket betyder att det är oerhört pratigt och lite halvhysteriskt. Nåväl, jag vänjer mig och börjar uppskatta den lite humoristiska tonen som lyser igenom allt. Det som fortsätter att störa mig genom hela boken är att det är väldigt svårt att veta vilket som är dialog och vilket som bara är tankar. Ofta är det som att karaktärerna pratar med sig själva, inne i huvudet.

Huvudpersonerna är Millie, Mariette och monsieur Mike. Alla tre berättar de i jag-form och det funkar bra med alla perspektivbytena. Man får veta mer om dem genom tillbakablickar, med de där rösterna i huvudet, och informationen portioneras ut i små bitar. Även om man ganska snabbt förstår deras bakgrund. Jean är en annan viktig karaktär, men han berättar inte. Honom får vi bara möta genom de andras ögon. Dessvärre lyckas inte författaren få mig att bry mig om karaktärerna. De är för pladdriga, för franska helt enkelt. Jag blir vare sig nyfiken eller intresserad av vad som hänt eller kommer att hända dem. Mot slutet börjar det dessutom kännas som den där gamla ramsan "Jag gillar en kille som gillar en tjej som gillar en kille..." och så vidare.

Jag anar en symbolik här, men den går mig nog över huvudet. Det jag tar med mig är att man kan inte fly från sig själv. Man måste se sig själv i spegeln och acceptera den man är. Sedan kan man börja förändra sig. Det som i baksidetexten lät som något mystiskt eller som en möjlig twist, visade sig bli absolut ingenting. Jag vet inte riktigt vad boken vill säga. Att det inte finns några genuint goda människor? Att det är bättre att göra rätt saker av fel skäl än att göra ingenting alls?

Mirakelverkstaden börjar lite segt, men tar sig mot slutet. Sedan blir det lite väl mycket uppklarat. Det är en i grunden bra idé och historia, men utförandet känns lite hafsigt och slarvigt. Går det inte lite väl snabbt och lätt att fixa de här trasiga människorna? Det är i alla fall en optimistisk och hoppfull liten fransk bagatell, men den lyckas inte beröra mig.

På Goodreads hade den 3,12 i genomsnitt (beräknat på 514 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Mirakelverkstaden: Bokstunder, Johannas deckarhörna och Beas bokhylla.

Fullbordad utmaning 2020:1

Detta är en sådan bra utmaning och förhållandevis enkel att det faktiskt är tionde året som jag kör den. Den startade hos enligt O och går ut på att läsa tolv nya författare under året och det är en utmaning som passar mig jättebra, eftersom jag oftast läser betydligt fler. Det brukar alltså inte vara någon utmaning i egentlig mening.

Jag försöker alltid få ihop en bra blandning av genrer och allra helst ska det vara en typ av böcker jag inte brukar läsa. Själv tycker jag att jag har lyckats väldigt bra med blandningen och det har blivit allt från besvikelse till fullträff.

Även i år blev det så att jag hittade omedelbara favoriter. Två av författarna, Candice Fox och Sylvain Neuvel, var jag genast tvungen att köpa fler böcker av. Jag känner mig betydligt mer kräsen och återhållsam nu så det är egentligen bara de två jag vet med säkerhet att jag kommer att läsa mer av. Det finns dock en hel hög med författare som jag kan tänka mig att läsa fler böcker av, om jag ramlar över någon, som till exempel Jessie Burton, Sofia Lundberg, Luiza Sauma och Maggie Stiefvater. Kanske inte lika bra resultat som tidigare år, men jag är nöjd.

Så klart finns det ju då också de där besvikelserna och jag skulle bli förvånad om jag läste mer av Julianne Donaldson, vilket jag väl egentligen visste. Romance har inte passat mig på ganska många decennier. Att läsa Ciarán McMenamin var som att vara den enda nyktra på en fest där alla andra är dyngraka. Det var inte kul i den här versionen heller. Jag har alltid trott att jag gillar spionthrillers, men Manda Scott har fått mig att fundera på att revidera den uppfattningen.

Resultatet blev, betygsmässigt, en femma, en 4,5, tre fyror, tre 3,5, tre treor och en 2,5, vilket ger genomsnittet 3,62 som är lite sämre än förra årets 3,71. Det är ju fortfarande väldigt bra, tycker jag.

Betyg 5

Betyg 4,5

Betyg 4

Betyg 3,5

Betyg 3

Betyg 2,5

"New Yorks gudar" av Lyndsay Faye

Författare: Lyndsay Faye
Titel: New Yorks gudar
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 418
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The gods of Gotham
Översättare: Jessica Hallén
Serie: Timothy Wilde 1
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 oktober 2020




Första meningen: När jag satt vid skrivbordet i Graven och författade min första rapport, skrev jag: På kvällen den 21 augusti 1845 rymde ett av barnen.

Baksidetext
Året är 1845 och staden New York bildar sin första poliskår. Samma år drabbar den stora svälten Irland och dessa två händelser kommer tillsammans att förändra New York för alltid.

Irländaren Timothy Wilde jobbar som bartender och drömmer om att spara tillräckligt med pengar för att gifta sig. När en eldsvåda förstör stora delar av nedre Manhattan drabbas han hårt. Hemlös, arbetslös och vanställd ser han ingen annan räddning än att tacka ja till sin brors erbjudande om ett jobb inom poliskåren. Timothy hamnar i det ökända sjätte distriktet. En kväll under sin patrullering stöter han på en blodig flicka som berättar om de begravda kropparna norr om 23rd Street. Kampen för rättvisa kan komma att kosta honom livet.

Min kommentar
New Yorks gudar hörde jag så otroligt mycket bra saker om, då när den kom. Bara på hörsägen köpte jag den, skulle man kunna säga. Sedan blev den stående oläst i hyllan i (väldigt) drygt fyra år. Alltså tog jag med den i min Boktolva i år och efter att ha läst en riktigt mörk och eländig bok tyckte jag att jag inte orkade med en likadan till och så valde jag denna i stället. Aldrig anade jag att denna var ännu mörkare och än mer eländig.

Det är en ganska märklig känsla att läsa om ett Manhattan med åkrar och skog och det är helt klart att författaren gör ett bra jobb med att beskriva allt. Det är mörkt, det är skitigt, det är fattigt och eländigt. Det luktar illa eftersom alla häller allt de inte vill ha direkt ut på gatan. På vissa ställen står skiten upp till anklarna. Jag kan i stort sett se allt framför mig och till och med känna lukterna.

Mitt stora problem med den här boken är språket, jag har så otroligt svårt för det. Förmodligen är det vad andra skulle kalla poetiskt, men för mig blir det tillkrånglat, pretentiöst och segt. Jag vet inte om det är översättningen, men vissa meningar/stycken är helt obegripliga. Det är svulstigt och det är rikt utsmyckat med liknelser och krusiduller. Jag känner att jag måste ge ett exempel...(från sida 65)

Den tysta rännilen av honungsfärgat ljus rann tillbaka nedför trappan medan jag bytte förband på ansiktet i det annalkande gryningsljuset och njöt av en halvtimmes sval luft innan solen besmittade den.

Jodå, jag kan visst uppskatta den här typen av språk. Bara det inte blir för mycket av det. Nåväl, antingen vänjer jag mig efter ett (bra) tag eller så förändras språket, men mot slutet blir det likadant igen. För att spä på det lite så är alla mått i fot, vilket betyder att jag måste stanna upp och räkna ut hur många meter det handlar om. Det stör mig också.

Timothy Wilde är huvudpersonen och han är extremt lätt att tycka om. Han är en perfekt polis med en fantastisk iakttagelseförmåga och hög moral. Det händer att han gör fel saker, men då gör han dem av rätt orsaker. Ibland slår moralen lagen. Även hans bror Valentine är en spännande karaktär och deras relation är komplicerad. Minst sagt.

Jag gillar ändå tonen i boken, den är humoristisk och trots elände så kan jag inte låta bli att le. Här finns en del vändningar, några mer väntade än andra, men upplösningen var inte alltför överraskande. Till vissa delar inte alls.

New Yorks gudar utspelar sig 1845, men tragiskt nog så är den mer aktuell än någonsin. Hur jag ska göra med resten av serien har jag inte bestämt ännu. Som det känns just nu så är de senare delarna inte prioriterade. Dessutom tror jag att det återigen är så att förlaget har översatt första och andra delarna, men inte den tredje och sista.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,88 i genomsnitt (beräknat på 13 107 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om New Yorks gudar: Bibliotekskatten, Books ABC och Eli läser och skriver.

"Dödsritten" av Maggie Stiefvater

Författare: Maggie Stiefvater
Titel: Dödsritten
Genre: Fantasy
Antal sidor: 332
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The scorpio races
Översättare: Carina Jansson
Serie: -
Förlag: Ponto pocket
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 september 2020




Första meningen: Det är första dagen i november, så i dag kommer någon att dö.

Baksidetext
Varje höst går Scorpioloppet av stapeln på stranden nedanför Skarmouths vita klippor. Tusentals människor samlas för att se hästarna och havet som efteråt sköljer stranden ren från blod. Capaill uisce är bestialiska vattenhästar som är ofattbart snabba och extremt svåra att tämja. De dödsföraktande ryttarnas kamp om att ta kommandot över hästarna är våldsam ett nederlag innebär att hästen biter ihjäl ryttaren eller tar honom med sig ner i djupet. Vissa ryttare överlever. Andra gör det inte. Sean Kendrick, fyrfaldig vinnare av kapplöpningen, och Kate Puck Connolly, dess första kvinnliga deltagare, har båda mer att vinna och att förlora än någon annan ryttare någonsin haft. Men bara en kan segra.

Min kommentar
Maggie Stiefvater är en författare som jag har varit nyfiken på väldigt länge. Mest tack vare C.R.M. Nilssons envisa promotande. När jag hittade Dödsritten på bokrean för ganska många år sedan så köpte jag den direkt. Sedan har den stått där i hyllan, övergiven. I år tyckte jag att det var lika bra att ta med författaren i min Boktolva, så att den äntligen blev läst. Det är något jag inte ångrar. Myten/legenden om vattenhästar (påminner om vår egen bäckahäst) kan jag inte påstå att jag har hört talas om tidigare och i så fall definitivt inte i Stiefvaters version. Den är ett hopkok av många olika berättelser och hon har gjort det riktigt bra.

Jag uppskattar att vi uppenbarligen befinner oss i vår egen värld. Någonstans omkring Skottland eller Irland, skulle jag tippa på. Alla människor heter helt vanliga namn. Det är bara vattenhästarna är "onaturliga". När vi befinner oss är dock oklart. Det görs en hel del hokus pokus för att (försöka) skydda sig från dessa vattenhästar, men man får inga som helst förklaringar till cirklar som man spottar i, järn som läggs mot deras hud eller järneksbär som stoppas upp i deras näsborrar. Jag undrar så klart, men det stör mig inte. Faktum är att jag nog gillar det.

Egentligen så är detta samma historia som man har läst otaliga gånger förut; fattiga föräldralösa barn, rika svin, flicka möter pojke. Men samtidigt är detta så väldigt annorlunda. Jag är tacksam för att kärleken mellan flicka och pojke inte får så stort utrymme. Det är inte den som är det viktiga. I stället är det kärleken mellan ryttare och häst, kärleken till havet som är grejen. Det mesta, viktiga, sker mellan raderna, oskrivet. Effektfullt, och det är också dessa vackra monster placerade i vår egen värld.

Puck (eller Kate, som är hennes riktiga namn) är en av berättarna. Jag gillar henne. Kanske mest för att hon vägrar att se sig som ett offer. Och så har hon en väldigt lågmäld humoristisk sida. Även Sean, den andra berättaren, är lätt att tycka om. Det finns många här som jag gillar, som Pucks bror Finn, den amerikanska hästhandlaren och ja, nästan alla som figurerar faktiskt. Det finns några som är svårare att uppskatta, som till exempel Pucks andra bror, Gabe. Det han gör får mig att tappa hakan. Vem gör så? Och så finns det ju så klart de där som man mer eller mindre avskyr.

Det här är en väldigt vacker berättelse, men samtidigt hemsk. Den är både komplicerad och enkel. Jag tycker den är lite för utdragen, men jag upplever det aldrig som segt och tråkigt. Slutet är inte direkt puttenuttigt, men en aning sockersött är det allt.

Dödsritten är ingen nagelbitande spänning, utan mer en riktigt obehaglig känsla. Handlar den om hästar? Ja, på samma sätt som Fredrik Backmans Björnstad handlar om hockey.

På Goodreads hade den 4,08 i genomsnitt (beräknat på 95 415 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Dödsritten: C.R.M. Nilsson, Carolina läser och SweBookObsession.

"Ett frågetecken är ett halvt hjärta" av Sofia Lundberg

Författare: Sofia Lundberg
Titel: Ett frågetecken är ett halvt hjärta
Genre: Drama
Antal sidor: 356
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 augusti 2020




Första meningen: Det är skymning.

Baksidetext
Elin Boals lever det perfekta livet. Hon är framgångsrik fotograf i New York, hon är sedan länge gift med Sam och tillsammans har de sjuttonåriga dottern Alice. Men någonting har alltid saknats.

En dag får Elin ett brev från barndomsvännen Fredrik, han som en gång var hennes livlina under den fattiga uppväxten på Gotland. En röst från den barndom hon har gjort allt för att förtränga och som ingen annan känner till, inte ens hennes närmaste. Med det oväntade livstecknet kommer minnena och tankarna tillbaka. Det fjärmar henne allt mer från familjen och fyller henne med skam över det hon en gång gjorde, det som fick henne att fly och aldrig mer återvända.

Till sist förstår Elin att hon måste möta sitt förflutna för att kunna bli hel, för att rädda den familj hon har idag. Hon ger sig ut på en resa till en annan kontinent, men också till en annan tid och ett annat liv.

Min kommentar
För ett par år sedan dök det upp ett väldigt överraskande recensionsexemplar. Ett frågetecken är ett halvt hjärta av Sofia Lundberg hör väl inte direkt till min "vanliga" genre och det är nog en av anledningarna till att den har blivit liggande. Jag har förstått det som att väldigt många gillar hennes böcker så jag har ju inte kunnat låta bli att vara nyfiken. Trots allt. I år hamnade hon på min Boktolva.

Ett berättargrepp som det nästan har gått inflation i nu är att berätta en historia med tidshopp. Så även i den här boken. Boken börjar i New York 2017, men vi gör ganska snart ett rejält hopp tillbaka till 1979 och Gotland. Nutidens tråd berättas i presens och dåtidens i imperfekt, vilket ju faktiskt är helt naturligt. Det gläder mig att Sofia Lundberg behärskar de här bytena, de sker utan att det blir vare sig hoppigt eller rörigt.

Elin, som allt handlar om, är en ganska sorglig person. Hon gömmer sig bakom kameran och låter den vara något slags skydd mot verkligheten. I stället för att vara med i ögonblicket tar hon ett foto, så hon kan titta och komma ihåg sedan. Hon låter allt (jobbet) gå före sin familj. Elin är kanske lyckad, men långt ifrån lycklig. Hennes man Sam gör egentligen likadant, men ibland har han tid och då tycker han att även Elin ska ha det. Dottern Alice känns oerhört jobbig, med en ganska rejäl brist på inlevelseförmåga och empati. Hon beter sig mer som om Elins barndom är en spännande berättelse. Inte något som faktiskt har hänt på riktigt. Låter det som att jag inte gillar dem? Det är helt rätt uppfattat. Men ingen har rätt, ingen har fel.

Allt är väldigt långsamt berättat. Förutom slutet. Där går det minsann undan och jag kan tycka att det går för enkelt, för snabbt. Hela historien känns kanske inte osannolik, men det är lite märkligt att allt blev som det blev. Jag har nog ganska svårt att tro på att man klarar att leva ett halvt liv utan att kolla upp vad det har blivit av alla från barndomen. Speciellt i den mer "nutida" tiden, där information bara är ett musklick iväg. Själv har jag nog kollat upp alla jag kände när jag var yngre.

Ett frågetecken är ett halvt hjärta är en otroligt tragisk historia om att man inte kan fly sitt förflutna. Livet är inget man kan regissera till perfektion. I alla fall inte de andra människor som finns i det. Det finns något här som lyckas få mig att alltid längta tillbaka till läsningen. Jag känner mig generös och drämmer till med en fyra i betyg.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,73 i genomsnitt (beräknat på 631 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Ett frågetecken är ett halvt hjärta: Boklysten, Romeo and Juliet och Nilmas bokhylla.

"Skintown" av Ciarán McMenamin

Författare: Ciarán McMenamin
Titel: Skintown
Genre: Drama
Antal sidor: 265
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Skintown
Översättare: Erik MacQueen
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 juli 2020




Första meningen: Jag drömmer om dig.

Baksidetext
Vinny, 18, och bäste vännen Jonty sitter packade som sardiner i baksätet på en liten Vauxhall Nova. I bilen finns också Long Jim och Fat Davy, som normalt skulle kunna hota dem till livet, enkom för att deras föräldrar är katoliker. Men nu är de tillsammans på väg till ett rave, i turistorten Portrush, därför att Vinny och Jonty gått med på att sälja trehundra ecstasytabletter som två äldre protestantiska killar stulit från sina lojalistiska paramilitära knarklangarkompisar. Lyckas de sälja pillren är de lovade en slant tillräcklig för att äntligen fly den gudsförgätna håla de bor i. Skulle något gå snett bör de nog försöka fly i vilket fall.

Min kommentar
Skintown dök upp här som en överraskning för ett bra tag sedan nu. Med tanke på baksidetexten så har den inte verkat vara min typ av bok och därför har den heller inte lockat speciellt mycket. Samtidigt har jag ju blivit nyfiken på den, eftersom den beskrivs som humoristisk. Humor är ju väldigt vanskligt, det finns ju så många sorter, så även det har gjort mig lite tveksam, men nu var det äntligen dags.

Den lilla staden Enniskillen djupt inne i Nordirland, inte speciellt långt från gränsen till Irland, är verkligen ingen trevlig miljö att bo och leva i. I alla fall inte 1994, under det så kallade The Troubles, konflikten i Nordirland, när den här boken utspelar sig. Det är inte svårt att föreställa sig hur speciellt det måste vara att leva med rädslan att en parkerad bil ska explodera när man går förbi eller för att helt enkelt bli skjuten på grund av att man tror på fel saker. Hela boken är full av referenser till saker som blå och orange (som inte betyder ett dugg för mig) och förkortningar på olika... organisationer (som jag heller inte förstår). Den här biten är den bästa delen av boken.

Mitt stora problem med Skintown är det som jag nog måste kalla för drogromantik. Det hela boken går ut på är att hitta droger och bli så hög som möjligt. Det är fylletankar, slagsmål och över en fjärdedel av boken (75 sidor) handlar om en jävla ravefest. Man vet inte riktigt vad som faktiskt händer och vad som bara är hallucinationer. Det är svårt att hänga med i tankarna hos någon som är hög som ett höghus. Det är som ett enda långt delirium. Jag kan inte relatera alls till det här med droger och drogar gör de. Hela tiden. Alla sorter.

Dialogen är svårt att hänga med i och inte bara för att de som pratar är påverkade av ett eller annat. Eller allt. Det framgår sällan vem som säger vad. Om de är två funkar det, men tyvärr är de ofta fler. Humorn, om den finns här, är inte min typ av humor utan av den grabbiga, flåsiga sorten. Jag har personligen aldrig varit en tonårskille så jag kan inte relatera till det heller.

Att läsa Skintown är som att vara den enda nyktra på en fest där alla andra är dyngraka. Alla som varit det vet precis hur irriterande och dryga de där fulla människorna är.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,01 i genomsnitt (beräknat på 310 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Skintown: Den läsande kaninen, Boktugg och En trave böcker.

"Förrädare" av Manda Scott

Författare: Manda Scott
Titel: Förrädare
Genre: Thriller
Antal sidor: 563
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: A treachery of spies
Översättare: Kjell Waltman
Serie: Inés Picaut 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 juni 2020




Första meningen: Du begår ett misstag, litar på fel person, viker av till vänster i slutet av gatan i stället för till höger, och sedan är det för sent.

Baksidetext
En äldre kvinna hittas mördad i Orléans i Frankrike. Alla tecken som skulle ha kunnat avslöja hennes identitet har skickligt eliminerats, men dödsmetoden är mycket specifik: Hon har avrättats på samma sätt som förrädare avrättades av motståndsrörelsen under Andra världskriget. Spåren efter mördaren leder kriminalinspektör Inès Picaut tillbaka till fyrtiotalets Frankrike där män och kvinnor i motståndsrörelsen organiserade sig mot den nazistiska ockupationsmakten i en desperat kamp för överlevnad.

För att komma vidare med utredningen måste Picaut ta reda på vad som hänt i det förflutna. Ett nätverk av spioner börjar framträda, tillsammans med en intrig som sträcker sig tillbaka till mordoffrets ungdom: En tid när det upprättades oheliga allianser mellan ockuperade och ockuperande, då avtal upprättades och löften bröts.

Det förflutna har varit begravt i decennier och det finns de vars framtid är beroende av att det fortsätter vara så. Och som är beredda att döda för att bevara sina hemligheter.

Min kommentar
Spionthrillers är kanske inte min favoritgenre, men det beror egentligen mer på utförandet än på genren. Därför blev jag ju nyfiken på Förrädare när den kom. Att den sedan blev nominerad till Årets bästa till svenska översatta kriminalroman av Svenska Deckarakademin gjorde inte min nyfikenhet mindre. Till slut blev det då dags att ge sig på denna nästan-tegelsten. Jag vet helt ärligt inte var jag ska börja att berätta och det är möjligt att detta inlägg blir precis lika rörigt som boken.

Vi rör oss i flera olika tidstrådar; 1942, 1944, 1957, 2018, och förflyttar oss mellan flera olika platser; Skottland, Paris, London, gränsen mellan Frankrike och Schweiz. Det är ett evigt hoppande mellan då och nu, oftast är det tack och lov så att då rör sig framåt, men vid minst ett tillfälle så hoppas det tillbaka i tiden där också. Det är inte helt hopplöst att hänga med på den här biten, däremot så har jag riktigt stora problem att hålla isär karaktärerna. Det skulle i och för sig kunna bero på att jag inte bryr mig om dem. Trots allt det hemska som händer så kan jag inte uppamma något intresse.

Karaktärerna är många och flera av dem förekommer i flera eller till och med alla tidstrådar. Problemet är att de då kan heta något helt annat. Det känns som att alla heter många olika namn och dessutom verkar alla vara släkt med varandra. För mig, som känner mig överväldigad av släkt som är större än föräldrar och syskon, så blir det snabbt oöverskådligt med far- och morföräldrar, barnbarn, barnbarnsbarn, kusiner, gudföräldrar och gud vet vad. Det borde ha funnits med ett släktträd i boken.

Från start fick jag känslan av att ha ramlat in i mitten av en bok, vilket till viss del visar sig vara sant. Detta är nämligen andra delen om polisen Inés Picaut och det kommer mängder av referenser till saker som hände i förra boken (tror jag i alla fall att det gjorde). Det är dock inte det största problemet, den saknade biten där är ändå hyfsat enkel att fylla i själv. Mina svårigheter beror på att det känns som att det saknas information, framför allt i dialogerna, som ofta är krystade och dåliga. Alla pratar i gåtor. Någon kan plötsligt säga "Jag är ledsen." till någon annan, men för vad har man ingen aning om. Jag tycker ändå om att gissa ibland, men då vill jag ju ha något att gissa på, några alternativ liksom.

Språket är sirligt och tillkrånglat (som när något ligger söder och öster om staden, i stället för att helt enkelt använda sydost), ofta känns det som att författaren har kommit på en riktigt fin formulering och bara måste trycka in den. Oavsett om den passar eller ej. Dessutom verkar det som att hon har försökt få med precis allt som hon har researchat fram. Hela boken är full av märkliga uttryck och ordkombinationer (till exempel död brevlåda), som bara är konstiga och jag har ingen aning om vad de ska betyda.

Störande nog så kommer det vid flera tillfällen hela stycken med text på franska. Jag kan ju tycka att när jag läser en översatt bok så ska den vara just det, översatt. Visst, jag hänger med när det är enstaka ord, men jag kan inte franska så där blev jag ofantligt irriterad.

Förrädare kunde ha varit en riktigt spännande historia, den har verkligen potentialen, men den är på tok för lång och alldeles för tillkrånglad. Vid några tillfällen är jag på väg att ge upp. Något som jag aldrig gör.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,19 i genomsnitt (beräknat på 960 betyg).
Jag ger den 2,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Förrädare: DAST Magazine och Jazzsufiern.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Evelyn Hugos sju äkta män" av Taylor Jenkins Reid

Författare: Taylor Jenkins Read
Titel: Evelyn Hugos sju äkta män
Genre: Drama
Antal sidor: 431
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The seven husbands of Evelyn Hugo
Översättare: Birgitta Wernbro-Augustsson
Serie: -
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 maj 2020




Första meningen: Evelyn Hugo, filmlegend och namnet på allas läppar under sextiotalet, har just meddelat att hon kommer att auktionera ut tolv av sina mest uppmärksammade galaklänningar på Christie's till förmån för bröstcancerforskningen.

Baksidetext
Monique är inte direkt på topp. Hennes man har lämnat henne och hennes karriär som reporter har gått i stå. Så när den glamorösa Hollywoodstjärnan Evelyn Hugo kontaktar henne och vill att Monique ska skriva hennes livs historia så kunde ingen bli mer förvånad än Monique själv.

Varför har Evelyn Hugo valt just henne? Fast besluten att rädda sin karriär träffar hon skandaldrottningen och hör Evelyn Hugo berätta om livet i Los Angeles på 1950-talet och tiden fram tills hon valde att lämna rampljuset i slutet av åttiotalet. Samtidigt som Evelyn berättar om skoningslös ambition, oväntad vänskap och en stor förbjuden kärlek, så börjar Monique känna ett djupt band till skådespelerskan. Men när deras vänskap djupnar inser Monique att det faktiskt finns en anledning till varför Evelyn valde just henne. Något som kan komma att krossa henne.

Min kommentar
Evelyn Hugos sju äkta män dök upp en dag, som en överraskning (boken alltså, inte hennes sju äkta män) för ett bra tag sedan nu. Det är väl kanske inte en bok jag hade valt själv, men ibland tycker jag att det är kul/spännande/intressant att kliva lite utanför min lilla låda och läsa något som är lite annorlunda. För mig. Nog för att jag gillar att se på film, men den där Hollywood-världen är inte riktigt en värld jag gillar att läsa om.

Dessvärre tror jag att miljön här är ganska bra överensstämmande med verkligheten. Än mer då, på 60-talet. Det är minsann inte bara glitter, glamour och flärd, men det är det som syns utåt. Inåt är det något helt annat. För Evelyn handlar mycket om att dölja vem hon egentligen är. Det hjälper inte om man är rik och känd, snarare tvärtom, för lycka och kärlek kan inte köpas.

Jag vet nog faktiskt inte vad jag egentligen tycker om Evelyn och hennes val. Hon verkar i alla fall vara nöjd med dem, hon ångrar inte någonting och hon påpekar ett flertal gånger att hon hade gjort samma val igen om hon fått möjlighet. Det jag gillar och uppskattar med henne är att hon aldrig någonsin ber om ursäkt för den hon är.

Upplägget i boken är lite som att det finns en bok i boken, den som Monique skriver, och lite tidningsartiklar (som så klart oftast är åt skogen fel ute i sina gissningar/påståenden). Allt är inte vad det ser ut som. Jag förstår varför upplägget är som det är, men Moniques lilla sidohistoria blir lite som utfyllnad. Den är inte på långa vägar lika intressant, men även hon utvecklas.

Jag hade ganska snart en idé om vad det hela gick ut på. Jag hade fel. Grundligt fel. Det här var så oväntat och så makalöst snyggt. Och tragiskt. Alla möten får konsekvenser, bra eller dåliga. Ibland anar jag en del likheter med verkliga personer, men jag gissar att ingen är riktig, rakt av.

Evelyn Hugos sju äkta män är ingen banal historia. Den handlar om uppoffringar, ensamhet och sorg. Vad som är viktigast i livet, hur alla måste välja själva vad som gäller för dem och att det inte alltid går att jämka ihop två val.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,33 i genomsnitt (beräknat på 163 512 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Evelyn Hugos sju äkta män: Littermentärt, Fru E:s böcker och Livet enligt Jenny.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Sovande jättar" av Sylvain Neuvel

Författare: Sylvain Neuvel
Titel: Sovande jättar
Genre: Science fiction
Antal sidor: 343
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Sleeping giants
Översättare: Peter Samuelsson
Serie: Themisfilerna 1
Förlag: Brombergs
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 april 2020




Första meningen: Jag fyllde elva den dagen och pappa hade gett mig en ny cykel.

Baksidetext
Deadwood, South Dakota. Den lilla flickan Rose cyklar i kvarteren nära sitt hem när marken plötsligt försvinner under henne. Hon vaknar upp på botten av en djup grop. Väggarna runt henne glöder av mystiska inristningar. Räddningspersonalen som kikar ner i hålet möts av en chockerande syn: en liten flicka i en gigantisk hand av metall.

Sjutton år senare är mysteriet med det bisarra metallföremålet ännu inte löst. Forskarnas teorier och militärens undersökningar har inte kunnat förklara det märkliga. Men vissa slutar aldrig att söka efter svar.

Rose är nu en välutbildad fysiker och leder ett topphemligt team som försöker lösa gåtan med handen. De övervakas och intervjuas under arbetet av en anonym förhörsledare. Men samtidigt som forskningsteamet successivt närmar sig sanningen hopar sig frågorna: Ska handen användas för fredliga syften eller är det ett massförstörelsevapen? Finns det fler delar? Och vilka var egentligen här före oss?

Min kommentar
Sovande jättar hörde jag talas om för något år sedan och den lät precis som en bok för mig. Allt med den lockade och jag önskade mig den i julklapp. Min tomte är väldigt snäll så jag fick den. Nu har det gått 1,5 år sedan dess och när jag satte ihop årets boktolva så tyckte jag att det var dags att ta med en science fiction där.

Jag verkar ha haft absolut noll koll på boken för när jag började läsa så blev jag förskräckt. Boken består av förhörsprotokoll, olika loggar, lite dagboksanteckningar och någon enstaka tidningsnotis. Jag blev oerhört besviken och tänkte att nu är det kört. Detta är ett format som jag inte (oftast) gillar. Jag hade fel. Tydligen fungerar det om det är gjort på rätt sätt. Det här sättet. Detta. Är. Så. Bra. Det är svårt att förklara hur bra, men betyget talar ju sitt tydliga språk.

Sovande jättar har en svindlande start och det är otroligt fantasieggande. Det här lite korthuggna, militäriska sättet att berätta passar mig. På det viset får jag bara väsentligheter, bara det som är viktigt. Här finns till och med lite kärlekstrassel, men även det är centralt för det som händer. Ganska många mänskliga svagheter dras fram i ljuset, bland annat vad makt kan göra med en människa. En liten lektion i grekisk mytologi hinns med också.

Spindeln i nätet är den som sköter utfrågningen och han är bland det roligaste jag har träffat på i bokväg. Humorn är så torr att det knastrar om den. Precis som jag vill ha den. Men vem är den mystiske mannen? Får man ens veta att det är en man? Och vad står det egentligen i filerna som saknas (de är numrerade, men det fattas en hel del)?

För mig är det helt omöjligt att sluta läsa och när jag måste så längtar jag genast tillbaka. Boken slutar sedan med en cliffhanger av episka proportioner och jag vill genast fortsätta läsa nästa del. Som jag tyvärr inte äger. Än.

Sovande jättar refuserades av olika förlag över femtio gånger innan författaren gav ut den själv. Ungefär som Ensam på Mars. Vi vet ju hur det gick för den. Det får mig att undra vilka andra godbitar som undanhålls oss. Filmrättigheterna är sålda också. Gissa om jag ska se den.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,84 i genomsnitt (beräknat på 65 384 betyg).
Jag ger den 5,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Sovande jättar: Bokhuset, Carolina läser och Kulturnästet.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Crimson Lake" av Candice Fox

Författare: Candice Fox
Titel: Crimson Lake
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 364
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Crimson Lake
Översättare: Hanna Axén
Serie: Crimson Lake 1
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 april 2020




Första meningen: Jag hade oroväckande mörka tankar när jag hittade Kvinna.

Baksidetext
Sex minuter det var allt som behövdes för att ödelägga polisen Ted Conkaffeys liv. Åtalad, men inte dömd, för våldtäkt och misshandel av en 13-årig flicka lämnar han stadslivet och försöker leva undanskymt i närheten av krokodilträsken vid Crimson Lake. Människorna i byn inser dock snart vem han är, och de är beredda att gå långt för att jaga bort honom.

Amanda Pharrell vet hur det är att vara samhällets fiende. Efter att ha avtjänat ett långt fängelsestraff för mord på en gymnasiekompis har hon nu startat en privat detektivbyrå i området. När hon tar sig an fallet med den försvunne författaren Jake Scully inser hon att hon behöver hjälp av den ende i stan som förmodligen är mer hatad än hon själv Ted Conkaffey.

Min kommentar
Jag får nästan lite dåligt samvete när jag upptäcker att jag fick Crimson Lake som en överraskning från förlaget sensommaren 2018. Det känns som att det var alldeles nyligen. Lite märkligt är det att den har förblivit oläst så länge, den verkar ha många av de ingredienser som jag gillar. Och så utspelar den sig i Australien. I år satte jag upp den på min boktolva och det hjälpte.

Australien ja, det är en miljö som lockar och som har lockat ända sedan jag som tonåring såg Törnfåglarna. Dessvärre har jag aldrig lyckats ta mig dit, i den verkliga världen, utan har fått hålla tillgodo med resor i soffan. Med den här boken så är det faktiskt, kanske inte väl så bra, men bra i alla fall. Jag får en bra känsla för hur det ser ut, luktar, känns... ja, nästan som att vara där på riktigt. Detaljnivån är på en bra nivå, eller så beror det helt enkelt på hur det görs. Eller på miljön. Ibland känns det nästan som att det är bättre att sitta i säkerhet i sin egen soffa. De där krokodilerna är ett extra intressant inslag, men jag har aldrig gillat dem.

Det är ett annorlunda upplägg på den här historien. Amanda och Ted är två privatdeckare som gemensamt ska lösa ett fall, men samtidigt är båda två inblandade i varsitt fall, som handlar om dem själva alltså, och som känns lite ouppklarade. Låter det krångligt? Det var det inte och ingen är egentligen mer förvånad än jag, men det är så snyggt uppbyggt att det inte stör mig ett dugg.

Amanda och Ted är intressanta och speciella karaktärer och Amanda är det inget snack om, henne gillar jag. Ted är jag mer osäker på. Jag får lite dåliga vibbar av honom. Det känns lite märkligt att han, som påstår sig vara oskyldig till brottet han är anklagad för, inte tar med i beräkningen att Amanda kan vara oskyldig. Och hans relation med olika djur... jag får en känsla av att allt det där är med av en anledning. För att lura mig då, så klart. Men vem vet?

Spänningen var det inget fel på. Det var faktiskt löjligt spännande och det var helt omöjligt för mig att lägga ifrån mig boken. När jag hade kommit halvvägs så blev det sträckläsning. Detta trots att jag faktiskt var helt säker på ett av fallen. De andra två hade jag emellertid inte en susning om, även om nu ett rent tekniskt fortfarande är ouppklarat. Det är gräsligt bra gjort.

Crimson Lake var så bra att jag genast la till uppföljaren på önskelistan och meddelade sambon att den går bra att köpa till min födelsedag. Hoppas jag får ännu fler svar i den.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,97 i genomsnitt (beräknat på 5 751 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Crimson Lake: Johannas deckarhörna, Kulturnästet och Bokmalen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Blackmoore" av Julianne Donaldson

Författare: Julianne Donaldson
Titel: Blackmoore
Genre: Romance
Antal sidor: 282
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Blackmoore
Översättare: Tove Janson Borglund
Serie: -
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2017
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 mars 2020




Första meningen: Trädlärkan sjunger av hjärtesorg.

Baksidetext
Kate Worthington känner sig själv och vet att hon aldrig kommer att gifta sig. Hon är rastlös och drömmer om att resa till Indien, mest för att komma ifrån sin trångsynta familj. Men det här är England på 1820-talet och det är inte lätt för en kvinna att resa ensam runt jorden. Kates mamma bestämmer att hon ska få resa om hon först får tre män att fria till henne. Kate åker till Blackmoore med ambitionen att snabbt förvrida huvudet på tre män och tacka nej till deras frierier. Men i Blackmoores vackra omgivningar blir inget som Kate har tänkt sig. Kanske är den man hon bestämt sig för att avvisa i själva verket den som skulle kunna göra henne fri?

Min kommentar
Förr, när jag var yngre alltså, så läste jag en del av det som nu kallas för romance och ofta var de även historiska romaner. Med åldern så avtog min lust att läsa den typen av böcker. Helt och hållet faktiskt. Jag tror inte att det finns speciellt mycket romance på den här bloggen, men av någon anledning så fick jag Blackmoore som ett överraskningsexemplar från förlaget. Det var ett bra tag sedan, men den här boken har verkligen inte varit högprioriterad. Till slut tyckte jag att det var lika bra att lägga till den på Boktolvan, så att den skulle bli läst. Det är grundförutsättningarna alltså.

Miljön är helt lysande. Här finns hedar, hav, klippor, ruiner och inte minst ett stort gammalt hus med lönngångar. Det hela utspelar sig i trakterna runt Whitby, där jag faktiskt har varit, och det är inte svårt att se allt framför sig.

Karaktärerna är inte många och inte heller i samma nivå som miljön. De känns närmast monokromatiska, väldigt enkelspåriga och simpla, helt utan spännande djup. De är antingen änglalika eller onda. De två mammorna som förekommer här är som karikatyrer och de är i sanning förfärliga. Kate upplever jag som oerhört naiv och omogen, med en total brist på konsekvenstänk. Maria känns som ett hysteriskt våp och Juliet St Claire hade även jag avskytt. Henry är som en marionett, där mamma håller i trådarna. Jag bryr mig egentligen inte om någon. Förutom katten då.

Blackmoore är oerhört förutsägbar och jag var egentligen aldrig spänd på hur det skulle gå. Det var liksom uppenbart ända från start. Den är ändå lite småtrevlig underhållning och om man gillar romance så är den förmodligen bra.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,17 i genomsnitt (beräknat på 22 457 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Blackmoore: Ewelinas bokblogg, Bokbesatt och Bokprinsessorna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Kött och ben och vatten" av Luiza Sauma

Författare: Luiza Sauma
Titel: Kött och ben och vatten
Genre: Drama
Antal sidor: 232
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Flesh and bone and water
Översättare: Erik MacQueen
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 februari 2020




Första meningen: André, för några veckor sedan letade jag upp dig på nätet för första gången.

Baksidetext
André Cabral, läkare bosatt i London, har inte varit i hemlandet Brasilien på trettio år. Minnena från uppväxten i Brasilien kunde lika gärna varit någon annans tills det där brevet kom, som han burit med sig i veckor utan att berätta om det för någon. Den loja pendlingen mellan Ipanema och familjens lyxvåning, alla ansvarslösa fester i Rio, extrajobbet på hans pappas plastikkirurgimottagning och så hans hemliga förhållande med Luana, dotter till familjens hemhjälp. Oförmögen att stå emot brevets dragningskraft är André på väg hem, för att få fatt i sitt eget förflutna.

Min kommentar
Kött och ben och vatten är en bok som jag förmodligen inte hade plockat upp på eget initiativ. Författare från Brasilien läser i alla fall jag för sällan. Faktum är att jag tror att det aldrig har hänt tidigare. Därför blir jag glad när överraskningsböcker gör att jag tvingas ut från min bekväma bubbla för att läsa sådant som jag annars hade missat.

För det mesta befinner vi oss i Rio de Janeiro och det är nog egentligen miljön som gör den här boken intressant. Allt blir väldigt levande. Jag kan se färgerna, känna hettan och fukten. Mängder av spännande mat nämns och hade jag vetat vad alla rätterna var för något så skulle jag alldeles säkert ha känt dofterna av dem också.

Boken börjar lite rörigt, det hoppas vilt fram och tillbaka i tiden, mellan nutid och tillbakablickar. Antingen så går det över eller så vänjer jag mig för det är inget problem en bit in. Det här är en historia som man har läst hur många gånger som helst. Kärlek över klassgränserna är ju vanligt förekommande i litteraturen. Det gör det hela väldigt förutsägbart och sanningen är nog uppenbar för alla. Utom för André och han lillebror Thiago. De är naiva och lever i en helt skyddad miljö. Ändå kan jag inte låta bli att dras in i historien och trots att jag är ganska klar över många saker så är det ändå spännande.

Karaktärerna är inte många. André är den som berättar och han är ingen trevlig person. Jag tycker ändå inte illa om honom för han är inte en mansgris genom egen förskyllan. Detta är det enda han känner till och så han är uppfostrad (av hushållerskan, så klart). André och vännerna glassar på stranden, utan (riktiga) bekymmer och de tror sig veta allt, medan den inneboende hemhjälpen servar. Oavbrutet. Verkligheten och livet har dock en förmåga att komma som en överraskning för den som lever i en skyddad verkstad.

Detta är en väldigt långsam historia, nästan suggestiv. Språket är målande och jag fastnar speciellt vid liknelsen om ögon som limekött. Även om jag har svårt att föreställa mig ögon med den färgen.

Kött och ben och vatten är lite som en såpa, men utan att gå till överdrift åt något håll. Den innehåller allt.

På Goodreads hade den 3,61 i genomsnitt (beräknat på 545 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Kött och ben och vatten: och dagarna går och Den läsande kaninen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Bekännelsen" av Jessie Burton

Författare: Jessie Burton
Titel: Bekännelsen
Genre: Drama
Antal sidor: 447
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The confession
Översättare: Kalle Hedström Gustafsson
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 januari 2020




Första meningen: Den lördagen - tidigt om vintern en eftermiddag på Hampstead Heath - hade Elise egentligen väntat på någon annan.

Baksidetext
Tidig vinter 1980, i Hampstead Heath. Elise Morceau träffar Constance Holden och blir som förtrollad av henne. Connie är vågad och förförisk, en framgångsrik författare vars bok ska filmatiseras i en stor Hollywood-produktion. Elise följer med Connie till Los Angeles, en stad av swimmingpooler, grandiosa drömmar och sena tillställningar med glamourösa människor.

Men medan Connie stortrivs i den elektriska nya världen, där alla siktar mot stjärnorna och där ingen riktigt talar sanning, vet Elise inte hur hon ska föra sig. Och när hon under en fest råkar höra en konversation som ställer saker på ända, tar hon ett impulsivt beslut som kommer förändra hennes liv för all framtid.

Min kommentar
När Jessie Burtons Miniatyrmakaren kom så blev jag väldigt nyfiken på den och den var väldigt nära att bli reslektyren på en resa till Amsterdam. Jag valde en annan bok i stället och sedan föll Jessie Burton lite i glömska. Ända tills Bekännelsen ramlade ner i hallen. Jag tog med den i årets boktolva och där blev den först ut.

I Bekännelsen finns två olika trådar; en som börjar 1980, där Elise träffar Connie, och en som börjar 2017, där Rose letar efter sin försvunna mamma (Elise). Det är dessa tre kvinnor som är bokens huvudpersoner (det är egendomligt fritt från män, vilket inte stör, förutom det att de få som faktiskt finns verkar inkapabla till att ha ett känsloliv). De här tre kvinnorna är inte speciellt lätta att tycka om. De har komplicerade personligheter. Eller snarare så gör de allt komplicerat. Elise och Rose gör mig nästan tokig, de är sanslöst veliga och osäkra. Connie är den enda som tar för sig, men hon blir å andra sidan precis som en av de få männen i boken.

Språket är, oftast, medryckande och lättillgängligt. Ibland blir det dock lite pretentiöst och högtravande. Där tappar jag fokus. Ganska ofta känner jag att författaren vill tvinga mig att känna/tycka på ett visst sätt. Det här är dömt att misslyckas för jag kan tänka själv och i stället stör jag mig lite på det.

Mycket av handlingen verkar gå ut på sökandet efter sin identitet, vem man egentligen är och vad man egentligen vill. Det här är jag för gammal/pragmatisk för att förstå hur det ens kan behövas. Det är faktiskt så enkelt som att man bara känner efter. Funkar klockrent. Roses sökande efter sanningen är mycket enklare att förstå. En annan stor "grej" är moderskap. Alla kvinnorna har en relation till det, men ingen verkar nöjd. Oavsett vad de väljer. Slutet är öppet för egen tolkning. Jag gillar det och vet precis hur jag tolkar det.

Bekännelsen var en märklig läsupplevelse. Den var lite tråkig, men väldigt intressant. Tempot är olidligt långsamt, men historien höll mig (nästan) hela tiden i ett järngrepp. När jag skulle sätta ihop det här inlägget så läste jag lite vad andra tycker om den och jag blev lite förvånad. Många verkar lyriska över att boken beskriver kvinnor precis som de är. Det hoppas jag verkligen inte.

Jag tror att det kommer att bli så att jag vill läsa mer av Jessie Burton, för det här var, som sagt, en märklig läsupplevelse. Det gillar jag.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,08 i genomsnitt (beräknat på 2 475 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Bekännelsen: Snowglitter och hyllan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

Boktolva 2020

En av de riktigt bra utmaningarna som florerar i bokbloggosfären är Boktolvan, som har sitt ursprung hos enligt O. Den går ut på att läsa böcker av tolv författare som man ännu inte har läst någonting av. Jag har ytterligare ett krav, förutom att det ska vara en ny författare, så ska boken även finnas i min bokhylla. 2020 blir det något slags jubileum för det är tionde året jag kör den här utmaningen.

Bland böcker som jag räknar som hyllvärmare (köpta 2018 eller tidigare gäller för 2020) och som fortfarande är olästa hittar jag nära 200 nya författare. Det gjorde ju det hela lite mer komplicerat, men jag bestämde mig för att blanda de vanliga deckarna med böcker som kanske inte är vad jag brukar läsa.

Detta är de tolv nya författare och deras böcker som jag tänkt ge mig på nästa år:

Jessie Burton (Bekännelsen)
Valérie Tong Cuong (Mirakelverkstaden)
Julianne Donaldson (Blackmoore)
Lyndsey Faye (New Yorks gudar)
Candice Fox (Crimson Lake)
Taylor Jenkins Reid (Evelyn Hugos sju äkta män)
Sofia Lundberg (Ett frågetecken är ett halvt hjärta)
Ciarán McMenamin (Skintown)
Sylvain Neuvel (Sovande jättar)
Luiza Sauma (Kött och ben och vatten)
Maggie Stiefvater (Dödsritten)
Manda Scott (Förrädare)

Har du läst någon av dem? Vad tyckte du?