Film: Christmas class reunion (2022)

Titel: Christmas class reunion
Originaltitel: Christmas class reunion
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Jonathan A Rosenbaum
Manus: Robin Paul, Erin Rodman
Skådespelare: Aimee Teegarden, Tanner Novlan, Stephanie Bennett, Dejan Loyola, Maya Ford
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: Kanada
Längd: 80 min
Serie: -
Såg den på TV4 Play 26 december 2025





Handling
Det har gått femton år sedan high school och Elle ser fram emot att ordna en klassåterträff i juletid när alla är hemma i stan för att fira med sina familjer. Speciellt har hon sett fram emot att träffa sin ungdomskärlek Kam, men inget blir som hon har tänkt.

Min kommentar
På annandagen var det då dags för den sista julfilmen. Eftersom utbudet av nya julfilmer varit så snålt så var jag tvungen att hitta en äldre. Valet föll på Christmas class reunion. En film jag inte ens hade känt till om det inte hade varit för @enligto

För mig är det svårt att relatera till amerikanska värderingar. Vad som är viktigt. Här är det yta som är viktigast av allt, att man kan bräda sina gamla klasskompisar med en strålande karriär. Och en presumtiv pojkvän bedöms efter vilket jobb han har. Det stämmer inte alls med mitt synsätt.

Vissa sidohistorier förstår jag inte meningen med. Kanske är de där för att visa hur snabbt man faller tillbaka i sina gamla roller. Kanske är de där för att visa att man inte är samma person femton år senare. Kanske har de ingen mening alls. Jag har aldrig varit på någon klassåterträff så jag vet inte.

Själva återträffen var väldigt underlig. De hade inte mer än kommit dit förrän de började prata om att de måste avsluta. Så mycket jobb för ingenting, liksom.

Mycket av det som händer här känns väldigt konstruerat. Av vilken anledning man har sett behovet av det vet jag inte. Dessutom så händer en hel del fortfarande i luften när filmen är slut. Var inte Elle en högre chef på sitt jobb? Borde inte FBI har hört av sig till henne? Vad jobbade Elle med ett år senare? Gav hon upp hela sin karriär när hon fick en pojkvän? Hur gick det med Devlins dotter? Om man lägger in en massa sidotrådar så bör man också knyta ihop dem. Tycker jag. Paret med problem fick sitt avslut. Även den andra kompisen, Sam, fick ett avslut. Det är bara Elle och Devlin, som är huvudpersonerna, som blir hängande i luften.

Christmas class reunion är en trevlig film med en viss charm och lagom mycket av allt. Förutom jul då. Faktum är att den hade kunnat utspela sig precis när som helst. Förutsägbar är den också, men det hör ju till.


På Letterboxd hade den 2,7 i genomsnitt (beräknat på 763 betyg).
På IMDb hade den 6,1 i genomsnitt (beräknat på 1,3k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Champagne problems (2025)

Titel: Champagne problems
Originaltitel: Champagne problems
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Mark Steven Johnson
Manus: Mark Steven Johnson
Skådespelare: Minka Kelly, Tom Wozniczka, Astrid Whettnall, Sean Amsing, Flula Borg
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 99 min
Serie: -
Såg den på Netflix 22 december 2025





Handling
Sydney Price får uppdraget att resa till Frankrike för att förvärva ett välkänt champagnemärke innan jul. Eftersom hon har lovat sin lillasyster att ge Paris en kväll, då hon inte tänker på jobb, så ger hon sig ut för att se alla turistställen. Hennes första stopp blir en bokhandel och där träffar hon en charmig fransman, som tar med henne till platser som inte är rena turistfällor.

Min kommentar
En av de julfilmer som vi hade på vår lista med högst betyg på filmsajterna var Champagne problems, så jag hoppades väl en del på den. Eftersom jag har slutat läsa vad filmerna handlar om så blev jag lite överraskad när det bar iväg till Frankrike, men trots det så gillar jag den faktiskt.

Allt är väldigt, väldigt förutsägbart och jag kunde gissa allt. Då hade filmen bara börjat. Det stör mig inte ett dugg. Att fransmännen pratar franska uppskattar jag nästan orimligt mycket. Det är så mycket bättre än engelska med en dålig fransk brytning.

Miljön är vacker, men det är för mycket som bara ser konstgjort och märkligt ut. Som de alldeles perfekta granarna och den overkliga haren. Eller när Henri kör med "Citronen" i slutet. Ett plus är att den verkligen är filmad i Frankrike.

Bokhandeln där i början hade jag gärna besökt. Även den i slutet. Men jag är ju svag för bokhandlar. Historien är, i övrigt, full av klichéer och stereotyper, men det är lite det som gör den rolig.

Tyvärr så förstör Minka Kelly allt för mig och jag tycker att hon är mycket dålig. Varje gång hon pratade så kröp det i hela kroppen på mig. Som av en märklig slump så dök Tom Wozniczka upp i en serie senare på kvällen. Så märkligt det kan bli ibland. Det som räddar hela filmen är sidokaraktärerna. Roberto är helt galen, på ett bra sätt, och min solklara favorit. Han har de absolut bästa replikerna. Hur tysken Otto framställs är faktiskt, från början, rätt kul. Sedan blir det bara obehagligt. Jag funderade på om det var för att detta är en fransk film. Jag vet ju att tyskar inte är speciellt populära i Frankrike, men filmen är amerikansk. Allt känns som ett oprovocerat påhopp.

Om man gillar Paris, Frankrike och champagne så får man sitt lystmäte i Champagne problems. Det är inte direkt någon hög julstämning, men det finns en söt hund i alla fall och ytan är perfekt. Filmen är både rolig och charmig, utan Minka Kelly i den så hade den helt klart fått ett högre betyg.


På Letterboxd hade den 2,4 i genomsnitt (beräknat på 40 389 betyg).
På IMDb hade den 6,0 i genomsnitt (beräknat på 9,9k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Det kommer alltid en ny himmel (2025)

Titel: Det kommer alltid en ny himmel
Originaltitel: The life list
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Adam Brooks
Manus: Adam Brooks, Lori Nelson Spielman (bok)
Skådespelare: Sofia Carson, Sebastian de Souza, Connie Britton, Kyle Allen, José Zúñiga
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 125 min
Serie: -
Såg den på Netflix 1 augusti 2025





Handling
När Alex mamma dör får Alex inte något i arv, varken pengar eller företag. Bara sin gamla bucket list, som hon skrev när hon var tonåring. För att få sitt arv måste hon bocka av (nästan) alla punkter på listan. Inom ett år. För varje avklarad punkt får hon en DVD med meddelande från sin mamma.

Min kommentar
När fredagen kom så kände jag att vi båda behövde något ljus och glatt. Kanske en rom-com. Trots att vi har blivit ganska besvikna på genren det senaste decenniet eller så. Som av en händelse så hittade jag en på våra listor; Det kommer alltid en ny himmel.

Den här titeln blev jag väldigt fundersam över. I original heter den The life list. Hur i hela friden kan man få The life list till Det kommer alltid en ny himmel? Vad betyder det ens? Sedan ser jag att filmen baseras på en bok, med samma titel, både i original och på svenska. Jag förstår den inte. I alla fall, jag är ganska säker på att det ligger en liknande lista i min "minneslåda" i källarförrådet.

Sofia Carson, som spelar Alex, är inte en jättebra skådespelare, tycker jag. Hon verkar inte alls ha förmåga att visa känslor och är hon ens berör när hennes mamma har dött. Nåväl, det stämmer ju ändå ganska bra med min uppfattning om Alex. Hon är bortskämd och självcentrerad. Hon är så tydligt favoritbarnet (åtminstone mammans). Hon är solen som alla ska kretsa kring och kan inte se något från något annat håll än sitt eget. Och hur sårad hade inte jag blivit om någon av mina föräldrar lämnade filmer till något av mina syskon. Bara.

Då är Kyle Allen, som spelar Brad, mycket bättre på att agera. Han klarar av flera ansiktsuttryck och han känns faktiskt trovärdig. Han och Alex har en bra kemi. Och energi. Även Sebastian De Souza, som spelar Garrett, är väldigt bra.

Det är ganska uppenbart för mig att jag måste ha en svag punkt för historier om en död förälder och syskon. För mig så blir kvällen som syskonen har i huset det bästa i hela filmen. Den knäcker mig nästan. Det var nog först där som de blev en riktig familj. Där blev det väldigt berörande.

Det kommer alltid en ny himmel är söt, charmig, upplyftande och faktiskt lite inspirerande. Jag både skrattar och gråter (nästan). Den är väldigt förutsägbar, men det gör inget alls. Resan till det enda möjliga slutet är både bra och underhållande. En av de bättre rom-coms vi har sett de senaste åren.


På Letterboxd hade den 3,1 i genomsnitt (beräknat på 224 564 betyg).
På IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 31k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: La dolce villa (2025)

Titel: La dolce villa
Originaltitel: La dolce villa
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Mark Waters
Manus: Elizabeth Hackett, Hilary Galanoy
Skådespelare: Scott Foley, Maia Reficco, Violante, Placido, Guiseppe Futia, Simone Luglio
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 99 min
Serie: -
Såg den på Netflix 11 april 2025





Handling
Den framgångsrika affärsmannen Eric reser till Italien för att försöka stoppa sin dotter Olivia från sina planer attt restaurera en fallfärdig villa. Italien har dock andra planer för honom när det infriar sitt legendariska löfte om skönhet, magi och romantik.

Min kommentar
När La dolce villa dök upp på Netflix så bestämde jag, enhälligt, att den måste vi bara titta på innan vårresan till Italien. Först tänkte jag vänta till dagen innan vi skulle åka, men längtan till Italien blev helt enkelt för stor, så jag kunde inte hålla mig längre.

Vyerna i den här filmen är helt underbara och fullständigt överensstämmande med verkligheten. Vi passerade det här området (både det påstådda och det verkliga) på vägen mot vårt mål och jag skulle nog påstå att filmen representerar allt det jag ser som italienskt, inklusive god mat och gelato. Det mest minnesvärda är uttrycket il dolce far niente (det ljuvliga i att göra ingenting). Det är så man gör i Italien. Själv känner jag ett nästan oemotståndligt behov av att brodera det på en tavla och hänga upp på väggen.

Dottern Olivia lever visserligen inte helt i verkligheten, men hon har ju bevisat att hon klarar sig själv. Därför blir jag nästan omåttligt irriterad på pappa Eric (sanningen är att han gör mig skogstokig) i början. Bara (oinbjuden) klampa in så där och börja (försöka) styra och ställa i sin vuxna dotters liv. Blott baserat på vad han själv tycker och känner. Jag hade nog skickat hem honom. Mest gillade jag nog Antonia x 3. Tantfluencers. De var uppfriskande.

Det är ett helt ljuvligt hus på ett helt ljuvligt ställe och jag skulle också vilja köpa det för 1€. Det här är faktiskt en grej i Italien. De säljer gamla ödehus med det enda villkoret att renovera det inom en bestämd tidsram. Men den som gömde det underbara golvet och murade in stenugnen borde faktiskt få spöstraff.

En del scener blir på gränsen till tramsiga och lite märkligt pinsamma. Om man skulle spela filmklichébingo så skulle man inte bara få en rad, utan en full bricka. Men inget av det stör mig. Snarare är det nog vad jag förväntar mig av en sådan här film.

La dolce villa är både söt och charmig, lite smårolig, lite underhållande, lite romantisk. Helt enkelt lagom. Den fick mig att må bra till slut. Det bästa av allt? Italienarna pratade italienska, det gör mig riktigt glad.


På Letterboxd hade den 2,4 i genomsnitt (beräknat på 16 540 betyg).
På IMDb hade den 6,0 i genomsnitt (beräknat på 8,1k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Meet me next Christmas (2024)

Titel: Meet me next Christmas
Originaltitel: Meet me next Christmas
Genre: Komedi
Regissör: Rusty Cundieff
Manus: Molly Haldeman, Camilla Rubis
Skådespelare: Christina Milian, Devale Ellis, Tymika Tafari, Kofi Siriboe, Nikki Duval
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: USA
Längd: 105 min
Serie: -
Såg den på Netflix 15 december 2024





Handling
Laylas flyg på julafton blir försenat. I loungen träffar hon James, de får bra kontakt och upptäcker att de har gemensamma drömmar. Eftersom Layla är i ett lyckligt förhållande så blir det inget av det, men de lovar varandra att träffas nästa jul på den årliga julkonserten. Om de båda är singlar då.

Min kommentar
Definitionen av en dåre är ju att göra samma sak, men förvänta sig ett annat resultat. Man skulle kunna applicera det på det här med att titta på julfilm, men faktum är att jag nu anser att det har lossnat. Meet me next Christmas var den andra bra filmen i rad.

Till min stora överraskning och glädje så upptäckte jag att a cappella-gruppen Pentatonix, som spelar en stor och viktig roll i filmen, faktiskt är en verklig grupp. Varenda amerikan verkar ha hört talas om dem, men för mig var de helt okända. Men jag är rädd för att de nu kommer att dyka upp på en spellista nära mig. Passar riktigt bra nu över jul. Och jag hade gärna gått på deras konsert.

Grundhistorien har man sett förr, men inte riktigt i den här versionen. En del turer var väl inte direkt trovärdiga och kanske var de inte nödvändiga, men de etablerade karaktärerna. Jag förstod vilka de var och deras drivkrafter. Och helt ärligt, när det är så här bra, vem bryr sig?

Vad jobbade egentligen Layla med? Snobbig som hon var där i början. Jag gillade inte alls hur hon behandlade conciergen. Ända tills hon upptäckte att han var något annat. Lite märkligt är det också med kompisen som först klagar på att Layla prioriterar fel egenskaper hos pojkvänner. För att sedan, när Layla prioriterar rätt, klaga på det också.

Mycket handlar ju om tycke och smak, men denna är rolig, utan att vara tramsig (blir farligt nära under besöket hos Teddys familj) och romantisk, utan att vara sliskig. Den är synnerligen charmig och söt. Dessutom får den mig att må bra. Kemin mellan huvudpersonerna finns där. Väldigt tydligt för oss som vill se den. Den behöver inte ens en dipp, eftersom den börjar lite svårt.

Meet me next Christmas är precis som en julfilm ska vara. Jo, den är otroligt förutsägbar. Jag gissade slutet efter runt tio minuter, men resan dit är mycket underhållande. Denna får helt klart vara med och alternera med ett fåtal andra filmer, som återkommande julfilm.


På Letterboxd hade den 2,4 i genomsnitt (beräknat på 27 514 betyg).
På IMDb hade den 5,6 i genomsnitt (beräknat på 6,6k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Red, white & royal blue (2023)

Titel: Red, white & royal blue
Originaltitel: Red, white & royal blue
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Matthew López
Manus: Matthew López, Ted Malawer. Casey McQuiston (bok)
Skådespelare: Taylor Zakhar Perez, Nicholas Gallitzine, Uma Thurman, Sarah Shahi, Akshay Khanna
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA
Längd: 118 min
Serie: -
Såg den på Amazon Prime Video 30 augusti 2024




Handling
Efter att ett bråk mellan Alex, presidentens son, och Storbritanniens prins Henry vid ett kungligt evenemang blivit viralt, hotar deras långvariga fejd nu att slå in en kil i relationerna mellan USA och Storbritannien. När antagonisterna tvingas in i en iscensatt vapenvila börjar deras isiga förhållande tina upp och friktionen mellan dem skapar gnistor hetare än de någonsin förväntat sig.

Min kommentar
Det är många böcker som filmatiseras och i många fall så hoppar jag över att läsa boken för att se filmen. I stället. Även den här fredagen blev det en film som baseras på en bok. Vi behövde något lättsamt och (gärna) roligt, efter en riktigt jobbig vecka. Alltså valde jag Red, white & royal blue, som jag hört så mycket bra om.

Precis som för förra veckans film så har jag alltså inte läst den här boken heller. Jag inser att de inte alltid är det optimala valet att göra och nu i efterhand så tänker jag att det nog var synd att jag inte läste boken först. Då hade jag kanske varit mer välvilligt inställd till filmen.

Eftersom jag ju då inte har läst boken och har (gissar jag) en del bakgrundsinformation så saknar jag lite djup. Särskilt i karaktärerna, som jag inte alls får någon känsla för vilka de är. Det gäller i än högre grad för prins Henry. Om Alex får jag i alla fall veta att han gillar politik, men Henry är som ett blankt papper. Jag vet inte hur gamla de här killarna är, men jag tycker de är lite tramsiga och barnsliga i början. Det passar inte riktigt med deras ... uppfostran.

Personligen så hade jag önskat mig mer fokus på det vanliga livet, så vanligt det nu kan bli, när de träffas. Inte så mycket på att de genast kastar sig över varandra och sliter av kläderna. Men det är ju jag det. Och så skulle jag ju verkligen önska att britterna var så här öppna och toleranta när det gäller kungahuset. Kanske är de det. Jag är skeptisk. För mig är det obegripligt att någon kan tycka att de har något alls att göra med i vem någon i kungahuset blir kär i. Det kan ju visserligen bli problem med tronarvinge, dock kanske inte just i det här fallet. Prins Henry var ju inte näst på tur. Men det där kan man säkert lösa, på ett sätt som även passar för de kungliga.

Som vanligt så tycker jag att allt läser sig lite för snabbt och lätt, men det var ju en no-brainer när Stephen Fry dök upp som kung. Då förstår man ju att det ska bli bra. Han skulle aldrig ta en roll där han tvingar sitt barnbarn att bli straight. Inbillar jag mig.

Red, white & royal blue är charmig, hoppfull, men tyvärr inte jätterolig. Om britterna hade den gjort den så skulle den nog ha varit roligare. Kan jag inte låta bli att tänka. Den gjorde mig ändå glad och jag mådde bra av den.


På Letterboxd hade den 3,2 i genomsnitt (beräknat på 382 043 betyg).
På IMDb hade den 7,0 i genomsnitt (beräknat på 53k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: A tourist's guide to love (2023)

Titel: A tourist's guide to love
Originaltitel: A tourist's guide to love
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Steven K Tsuchida
Manus: Eirene Donohue
Skådespelare: Rachael Leigh Cook, Scott Ly, Ben Feldman, Missi Pyle, Quinn Truc Tran
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA
Längd: 96 min
Serie: -
Såg den på Netflix 24 maj 2024





Handling
Efter ett oväntat uppbrott från en femårig relation accepterar Amanda, chef på ett stort reseföretag, ett uppdrag: att inkognito åka med en rundresa i Vietnam med ett företag som hennes chef vill lägga bud på. Längs vägen upplever hon spontana äventyr, eftersom resplanen inte alltid fungerar. Resan går utanför den upptrampade stigen, vilket till en början ställer till med problem för Amanda, som varken gillar spontanitet eller tappad kontroll.

Min kommentar
Den här fredagen hade jag plockat ut tre olika filmer, samtliga romantiska komedier (typ), på tre olika streamingtjänster. Sedan fick sambon välja streamingtjänst. Han valde Netflix och det var där A tourist's guide to love fanns. Så kan man faktiskt också lösa problemet med fredagsfilm.

Jag är osäker på om jag hade koll på att resan skulle gå till Vietnam. Då hade den nog faktiskt klättrat i filmlistan. Vietnam har alltid lockat mig, det verkar så otroligt vackert där (och god mat finns det också). Den här filmen är som en lång reklamfilm för Vietnam, för ovanlighetens skull så är den nämligen inspelad där den påstås utspelas. Så lockelsen blev inte direkt mindre av den här filmen.

Detta kan nog kvalificera sig som den mest underliga rundresa jag någonsin har sett. Ibland trodde jag nästan att det bara var reseledaren och en resenär med på resan. De andra är knappt med, inte ens som bakgrund nästan. För mig blir det lite märkligt att en reseledare har tid att ägna i stort sett all tid åt en enda deltagare. Om jag hade varit en av de andra så skulle jag inte ha uppskattat det. Men än märkligare är det nog att, som en helt vanlig resenär, ge reseledaren en mapp med utflyktsmål och rutt.

Även i något så lättsamt som en romantisk komedi så finns det en del tänkvärt att hämta. Som den självklara skillnaden mellan en turist och en resenär: A tourist wants to escape life. A traveller wants to experience it. Och att det borde vara så att alla resebolag ansträngde sig för att få in lite av det autentiska i landet man besöker. Alltså inte bara besöka de vanliga turistfällorna. Och att det är bra att alltid ha en plan B. Här är det mest det oförutsedda som håller sig kvar i minnet.

Hela filmen så funderade jag på varför i hela friden han som spelar John (Ben Feldman) var så bekant. Nu när jag skulle skriva ihop det här inlägget så upptäckte jag att det ju är han som är med i Superstore. Även Rachael Leigh Cook, som spelar Amanda, har jag tydligen sett i en film för några år sedan, men jag kan inte påstå att jag minns vare sig henne eller filmen. I övrigt så tycker jag att alla gör en bra insats. De kan ju inte hjälpa att manuset inte är trovärdigt.

A tourist's guide to love är underhållande, förutsägbar (så klart) från start till slut och inte helt utan charm. Historien och upplägget är dock så osannolikt osannolikt att det bara blir konstigt för mig.


På Letterboxd hade den 2,4 i genomsnitt (beräknat på 7 845 betyg).
På IMDb hade den 5,8 i genomsnitt (beräknat på 7,1K betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Upgraded (2024)

Titel: Upgraded
Originaltitel: Upgraded
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Carlson Young
Manus: Christine Lenig, Justin Matthews, Luke Spencer Roberts
Skådespelare: Camila Mendes, Archie Renaux, Marisa Tomei, Lena Olin, Anthony Head
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: USA
Längd: 105 min
Serie: -
Såg den på Amazon Prime Video 3 maj 2024




Handling
Ana är en ambitiös praktikant som drömmer om en karriär inom konstvärlden samtidigt som hon försöker imponera på sin krävande chef Claire. När hon har uppgraderats till första klass på en arbetsresa träffar hon stilige Will, som missförstår och tror att Ana är sin egen chef – en vit lögn som sätter igång en glamorös kedja av händelser, romantik och möjligheter, tills hennes "oskyldiga" lögn riskerar att komma fram.

Min kommentar
För ganska längesedan nu så blev jag tipsad om Upgraded, jag minns inte längre vem. Tanken var att den skulle bli fredagsfilmen den veckan, men så har det kommit några andra filmer emellan. Nu var det äntligen dags för en romantisk komedi.

Frågan jag ställer mig under och efter filmen är om det verkligen är så vanligt att man ljuger så om sig själv. Det händer ju väldigt ofta på film i alla fall. Eller ljuger och ljuger, hon rättar inte ett missförstånd. Det verkar så dumt att ljuga om man hoppas på mer än en trevlig bekant under en flygning. Annars med. Faktiskt.

Men, är inte det Lena Olin?! utbrister jag plötsligt. Och jo, det var det ju. Tänk att se henne i en Prime-film. Kul också att hitta Saoirse-Monica Jackson från Derry girls här. Inklusive den härliga dialekten. Anthony Head spelar en betydligt trevligare person än vad han gjorde i Ted Lasso och jag tror minsann att han är min favoritkaraktär här. Huvudpersonerna då? Jo, de är också bra och jag tycker nog att de har bra kemi.

Vi måste prata om Anas förfärliga kollegor. Det blir lite Askungen och elaka styvsystrar av det hela. Jag har nog aldrig förstått det där med att vissa känner sig manade att alltid sparka neråt. Det borde nästan vara straffbart att bete sig så där. Jag hade gjort exakt som kvinnan i incheckningsdisken, om jag hade haft möjlighet. Kanske ändå inte så märkligt att de är som de är, med tanke på att chefen inte är mycket bättre. Det är inte direkt någon hälsosam arbetsmiljö.

Förutsägbar, jo det är den allt. Man vet precis hur den ska sluta. Direkt från start. Jag tycker det kommer med genren och det är faktiskt något i alla fall jag förväntar mig. Men filmen och jag är inte riktigt överens om huruvida Ana utnyttjar familjen. Hon bad inte om en enda grej, vad jag kan komma ihåg. De erbjöd sig. Kanske en marginell skillnad, men tillräcklig för mig.

Upgraded var nog vad doktorn ordinerade den här fredagen. Den är rolig, charmig och underhållande och får mig att må bra (förutom de de där hemska kollegorna, men det löser sig ju). Den är betydligt närmre än 4 än 3,5 så jag avrundar uppåt. Jag kan mycket väl tänka mig att se om den.


På Letterboxd hade den 2,8 i genomsnitt (beräknat på 134 138 betyg).
På IMDb hade den 6,1 i genomsnitt (beräknat på 20K betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Jag vill ha dig tillbaka (2022)

Titel: Jag vill ha dig tillbaka
Originaltitel: I want you back
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Jason Orlay
Manus: Isaac Aptaker, Elizabeth Berger
Skådespelare: Charlie Day, Jenny Slate, Scott Eastwood, Gina Rodriguez, Manny Jacinto
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: USA
Längd: 117 min
Serie: -
Såg den på Amazon Prime Video 9 februari 2024





Handling
Peter och Emma trodde att deras livs största ögonblick väntade dem – äktenskap, barn och ett hem i förorten – tills att deras respektive partners dumpar dem. Livrädda att de har missat chansen till evig lycka bestämmer sig Peter och Emma för en galen plan i hopp om att vinna tillbaka sina ex. Det får med oväntade resultat.

Min kommentar
En film som legat länge på listan är Jag vill ha dig tillbaka. Kanske mest beroende på att den går på Amazon Prime Video, eftersom jag inte alltid hinner till den streamingtjänsten innan jag har bestämt mig för en film att se. Nu läste jag i någon recension att det var den bästa romcom vederbörande hade sett på länge och betyget på filmsajterna är hyfsat högt för den här typen av film, så jag kände att det kunde vara dags.

Det kan vara så att jag inte har sett den här historien någon gång tidigare, vilket ju skulle göra den till ny. Att gå ihop med en annan dumpad för att få tillbaka den som dumpat en är kanske så man skulle vilja göra, men man låter bli. För galen är man ju inte.

En romcom ska ju vara förutsägbar (eller brukar vara i alla fall) och det gäller även den här filmen. Humorn är lite för plump ibland, för mig, men lika ofta så är den rolig. Det är lite åt det grabbiga hållet, Inklusive flåshumorn.

Först när jag skulle skriva ihop det här inlägget upptäckte jag att jag har sett samtliga de fyra huvudpersonerna i en hel del annat, men jag kände inte igen någon av dem. Dock kändes han som spelar Noah så otroligt bekant. Det visar sig att det är Clint Eastwoods son och ja, han är väldigt lik sin far. De gjorde det bra allihop, tycker jag. Peter och Emma har bra kemi, alla utom de själva kan se det. Lite läskigt är det ändå att de som har absolut bäst kemi är Emma och den tolvårige Trevor. Inte alls på något sliskigt sätt, utan bara fint. Jag önskar att alla barn hade en sådan vuxen i sina liv.

Filmen är på tok för lång. Efter runt 1,5 timme (som borde vara maxlängd för en romcom) börjar jag ledsna och bli otålig. Det mesta gick på tomgång och vi kom liksom inte vidare. Det stod och stampade ett bra tag, men sedan utmynnade allt i det perfekta slutet. Jag gillar verkligen att filmen inte fortsätter och gör allt övertydligt. Det räckte så bra där.

Jag vill ha dig tillbaka är charmig och lite lagom underhållande. Mest får den mig faktiskt att vilja se Little shop of horrors igen.


På Letterboxd hade den 3,2 i genomsnitt (beräknat på 53 616 betyg).
På IMDb hade den 6,5 i genomsnitt (beräknat på 23k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Den statistiska sannolikheten för kärlek vid första ögonkastet (2023)

Titel: Den statistiska sannolikheten för kärlek vid första ögonkastet
Originaltitel: Love at first sight
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Vanessa Caswill
Manus: Katie Lovejoy, Jennifer E Smith (bok)
Skådespelare: Haley Lu Richardson, Ben Hardy, Rob Delaney, Jameela Jamil, Tom Taylor
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: Storbritannien, USA
Längd: 91 min
Serie: -
Såg den på Netflix 13 oktober 2023




Handling
Idag borde vara en av de värsta dagarna i tjugoåriga Hadley Sullivans liv. Efter att ha missat sitt flyg, med bara fyra minuter, är hon fast på JFK-flygplatsen och sen till sin fars andra bröllop, som äger rum i London och involverar en blivande styvmor som Hadley aldrig ens har träffat. Sedan träffar hon den perfekta pojken i flygplatsens stökiga miljö. Han heter Oliver, han är brittisk och han sitter på hennes rad. En lång natt på planet passerar på ett ögonblick och Hadley och Oliver tappar bort varandra i flygplatskaoset vid ankomsten. Kan ödet ingripa för att föra dem samman igen?

Min kommentar
Det höll på att gå illa med Den statistiska sannolikheten för kärlek vid första ögonkastet. Utan att fråga om det var en film som jag ville se så valde sambon just den att titta på under flygning. Han vill ju så klart inte se om den direkt utan jag skulle försöka komma ihåg den för att se någon gång när sambon inte var hemma. Lägligt nog så inträffade det bara en vecka efter att vi hade kommit hem. För en gångs skull så blev jag glad över att sambon skulle på AW.

Romantiska komedier är ju ibland inte det, i alla fall så är det ovanligt med en bra kombination av de två. För ovanlighetens skull så är detta precis den typ av romantik som jag faller som en fura för. Den ödesbestämda. Den som trotsar allt. Både avstånd och tid. Egentligen så borde jag inte gilla det, men faktum är att jag har upplevt den själv, kan man nog säga. Och jag är så glad att jag berättade om det när det hände, för annars hade det faktiskt låtit som en efterkonstruktion. Jodå, det bor nog allt en liten, liten romantiker i mig. Långt därinne.

Jo, den är förutsägbar, men det är ju ändå det som gör att den kvalificerar sig som en romantisk komedi. Det är ju ett kriterium, på ett vis. Det stör mig i alla fall inte ett dugg. Huvudpersonerna är så charmiga och jag tror verkligen på dem. Och så är ju så svag för nördar, det gör ju sitt till. Här finns, som en bonus, två väldigt bra bakgrundshistorier. De känns trovärdiga. Jag gillar speciellt far-/dotterrelationen, hur den beskrivs. Ovanligt nog så tycker jag om alla, vilket inte händer särskilt ofta. Den där återkommande "ödesgudinnan", eller berättaren om man så vill, är en kul grej.

Det hade ju inte blivit någon lång film om de hade gjort rätt i första skedet. Normalt sett, när man ska byta nummer, är väl att man skickar ett SMS till den andra. Då har ju båda numret, lätt och smidigt. Jag har nog inga egentliga problem att tro att det kan gå så snabbt som en Atlantflygning, det kan till och med gå ännu snabbare. Det är inte kvantiteten (av tiden då) som gör det, utan kvalitén. Det kan ju förstås bli svårt med ett förhållande med en hel atlant emellan, men jag tror på dem. Det fanns ju också en naturlig anledning att bo på båda ställena.

Den statistiska sannolikheten för kärlek vid första ögonkastet är så fin och den får mig att må riktigt bra. Trots att inte ett öga var torrt. Ingen sentimentalitet, åtminstone inte av den sockersöta sorten och det är ett stort plus. Jag kan helt klart tänka mig att se den igen. Högst troligt så gör jag det. När jag behöver något som får mig att må bra. Eller bättre än bra.



På Letterboxd hade den 3,1 i genomsnitt (beräknat på 60 857 betyg).
På IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 22k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Love is in the air (2023)

Titel: Love is in the air
Originaltitel: Love is in the air
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Adrian Powers
Manus: Adrian Powers, Caera Bradshaw, Katharen McPhee
Skådespelare: Delta Goodrem, Joshua Sasse, Roy Billing, Steph Tisdell,Simon Brook McLachlan
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: Australien
Längd: 88 min
Serie: -
Såg den på Netflix 6 oktober 2023




Handling
Sedan hennes mammas död har Dana ägnat sig åt Fullerton Airways och mammans dröm om ett regionalt flygbolag som tillhandahåller viktiga tjänster till avlägsna australiensiska samhällen. Den orädda bushpiloten blandar sightseeingflyg med medicinska resor och postleveranser, samtidigt som hon bråkar med sin pappa om att balansera medkänsla med vinster.

I det avlägsna London försöker William vinna respekt från sin far, affärsmogul och chef för ITCM Financial. När han letar igenom företagets portfölj upptäcker William att Fullerton Airways knappt håller sig flytande och rekommenderar att ITCM stänger ner det och tar bort dess tillgångar. Som ett test på sin förmåga skickas William till Australien för att kolla böckerna och avveckla företaget. Vad William inte har räknat med är charmen, hos både piloten och samhället. Nu måste han bestämma sig om han ska uppfylla sin fars förväntningar eller följa sitt hjärta ...

Min kommentar
Fredagsfilmen dagen efter vi kommit hem från semestern var inte jättesvår att välja. Vi var båda trötta (och lite nedstämda, eftersom semestern ju var slut) så vi behövde något som fick oss att må bättre. Love is in the air verkade ha förutsättningarna för det.

För att räknas som en romantisk komedi så, tycker jag, krävs det förutsägbarhet. Denna klarar förutsägbarhetstestet med glans. Vi behövde inte titta många minuter förrän vi hade gissat slutet.

Australien har en nästan löjlig lockelse på mig och det kan vara så att allt därifrån mäts efter en annan måttstock. Vyerna är i alla fall helt fantastiska. Ibland känns det som en reklamfilm. Om man vill vara snäll så är den här historien lite annorlunda, tack vare att piloten är kvinna. Så även mekanikern. Annars är det samma likadant som i otaliga filmer.

En romantisk komedi måste även innehålla en liten dipp och jag undrade faktiskt vad den skulle kunna bli. När den dök upp så tänkte jag att det var en evinnerlig tur att den inte blev större. Där fanns ju ingen som helst anledning att bli sårad eller arg. Det kändes faktiskt lite krystat. Men det brukar det ju göra.

Dialogen är överraskande fri från pinsamheter och det är bra nivå på romantiken. Det är inte så cheesy som det kan bli om det vill sig illa. Det är hyfsat bra kemi mellan de två huvudpersonerna, men är de inte lite väl vackra ...

Jag tycker det är mycket upplyftande att se ett samhälle där folk bryr sig och hjälper varandra. Det får mig att bli på bra humör. Jag gillar verkligen människor som inte bara tänker på att tjäna pengar. Man får hemskt gärna slänga in lite filantropi, det smäller högt i min bok. Kombinationen av de två är ju förstås det optimala.

Love is in the air är mysig, lättsam underhållning och mycket lättsmält. Helt ärligt så minns jag inte om den var riktigt rolig någon gång, men jag har vissa bilder av åtminstone fniss. Man får precis vad man förväntar sig, varken mer eller mindre. Inga överraskningar, inget oväntat.



På Letterboxd hade den 2,4 i genomsnitt (beräknat på 1 290 betyg).
På IMDb hade den 5,6 i genomsnitt (beräknat på 2,3k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Wedding season (2022)

Titel: Wedding season
Originaltitel: Wedding season
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Tom Dey
Manus: Shiwani Srivastava
Skådespelare: Pallavi Sharda, Suraj Sharma, Arianna Afsar, Sean Kleier, Veena Sood
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: USA
Längd: 98 min
Serie: -
Såg den på Netflix 21 juli 2023





Handling
Pressade av sina invandrarföräldrar att hitta en make/maka, låtsas två indisk-amerikanska singlar dejta för att överleva en sommar av bröllop – men finner sig själva falla för varandra när de kämpar med att balansera vilka de egentligen är med vilka deras föräldrar vill att de ska vara.

Min kommentar
Wedding season hade legat länge på listan på Netflix, men den lockade inte riktigt. För ett tag sedan läste jag ett positivt omdöme på Instagram (tack @malinsbokblogg) och filmen åkte direkt upp, överst. Så det fick bli fredagsfilmen, vilket passade bra, eftersom vi egentligen inte orkar med något annat än lättsam underhållning just nu.

Jag kan nog inte påstå att jag har sett speciellt många Bollywood-filmer, men jag är nästan säker på att jag aldrig har sett en amerikansk Bollywood-film tidigare. Det får man nog säga att detta är. Här vimlar det av klyschor, men en kliché blir ju en kliché av en anledning och efter att jag jobbat med två indiska kvinnor (båda i arrangerade äktenskap) så vet jag ju att det ligger ett uns av sanning i detta. Många (inte bara indier) verkar tro/tycka att man bara kan bli lycklig om man är gift.

Huvudpersonerna är osannolikt charmiga och väldigt lätta att tycka om. Även om Asha gör det lite svårare för en. Bara för att man är en ambitiös arbetsnarkoman så bör man kanske inte sitta med sin laptop och jobba, på ett bröllop. En rejäl förolämpning mot brudparet i mina ögon. Hur kan hon komma undan med det? Nåväl, bra kemi har de där två också. Systerns (helvita) blivande man, Nick var kul. Han hade den roligaste repliken: Keep calm and curry on, som fick mig att bryta ihop. Hans ansträngningar för att bli mer indisk var fantastiska och han bröllopslöfte var obetalbart. Egentligen var det nog han som var den roligaste i hela filmen.

Föräldrarna var betydligt svårare att gilla och förstå sig på. De ville ju bara väl (får man väl ändå förutsätta i alla fall), men det är min bestämda åsikt att man visst kan bli lycklig utan att ha vare sig man/fru/barn. Om mina föräldrar hade varit som de här två uppsättningarna så är jag osäker på om jag hade besökt dem överhuvudtaget. För mig är deras beteende en anledning att säga upp kontakten.

Om man påstår att Wedding season inte är förutsägbar så ljuger man. Den klarar förutsägbarhetskravet för romcoms med råge. Den är mysig, gullig och charmig. Många överdrifter är det här, men det är det som gör allt extra tydligt. Och kul. Det är inte ofta jag tycker det är för lite dans i en film, men jag hade förväntat mig mer. Dock fick jag mitt behov tillgodosett under eftertexterna.



På Letterboxd hade den 3,0 i genomsnitt (beräknat på 22 945 betyg).
På IMDb hade den 6,3 i genomsnitt (beräknat på 10k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Aloha (2015)

Titel: Aloha
Originaltitel: Aloha
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Cameron Crowe
Manus: Cameron Crowe
Skådespelare: Bradley Cooper, Rachel McAdams, Emma Stone, Alec Baldwin, Bill Murray
Utgivningsår: 2015
Produktionsland: USA
Längd: 105 min
Serie: -
Såg den på Netflix 16 juni 2023





Handling
En hyllad militärentreprenör återvänder till platsen för sina största triumfer i karriären och återansluter till en gammal, men aldrig glömd, kärlek samtidigt som han oväntat faller för den ambitiösa stridspiloten som tilldelats honom som vakthund.

Min kommentar
Efter att ha sett en deprimerande TV-serie så kände vi nog båda att vi behövde något mer lättsmält och underhållande. Tack vare Lotten så upptäckte jag att vi hade missat en romantisk komedi med en hel del kända skådespelare. Alltså fick det bli den något till åren komna Aloha.

Efter inte speciellt många minuter så gissar vi hur det ska sluta. Vi gissade rätt. Filmen klarar alltså förutsägbarhetstestet för en romantisk komedi. Tyvärr så kan filmen inte riktigt bestämma sig för att det är det den vill vara, utan den försöker också vara en thriller och samhällskritisk. Plus då den romantiska komedin. Den vill helt enkelt för mycket.

Det är en lite gullig och lite rolig berättelse vi får titta på, men Allison skrämmer mig faktiskt en aning. Hon känns som en personlighet passande för en stalker alternativt mördare. Man väver också in lite hawaiianska myter och legender, som ibland blir lite krystat, men oftast funkar det.

Dialogen känns stolpig och är ibland knappt förståelig. Faktum är att den ordlösa konversationen mellan Brian och Woody är tydligast av alla och även filmens höjdpunkt. Filmens lågvattenmärke var när de sprängde det de sprängde med hjälp av en enorm ljudfil. Kom de verkligen inte på något bättre sätt? Och då menar jag de som skrev manuset.

Jag förväntade mig inga underverk av Aloha, bara en stunds underhållning och det var precis det jag fick. Filmen är orimlig och ologisk, makes no sense, för att använda ett bra uttryck. Den är både bisarr och underlig, men på något konstigt sätt ändå okej.



På Letterboxd hade den 2,2 i genomsnitt (beräknat på 63 343 betyg).
På IMDb hade den 5,4 i genomsnitt (beräknat på 69k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Faraway (2023)

Titel: Faraway
Originaltitel: Faraway
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Vanessa Jopp
Manus: Jane Ainscough, Alex Kendall
Skådespelare: Naomi Krauss, Goran Bogdan, Adnan Maral, Artjom Gilz, Bahar Balci
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: Tyskland
Längd: 109 min
Serie: -
Såg den på Netflix 24 mars 2023





Handling
Zeynep är på bristningsgränsen. Hon är utarbetad och hennes man, dotter och gamla pappa kör med henne. Hennes mors död och begravning är sista droppen som får bägaren att rinna över. Zeynep lämnar, på en impuls, München och åker till en ö i Kroatien. I huset, som hennes mor köpte i hemlighet och testamenterade till henne, hoppas hon hitta sinnesro, frihet och sig själv. Om bara inte den gamla ägaren, Josip, fortfarande bodde kvar där.

Min kommentar
Ibland är det mer än normalt svårt att välja fredagsfilm. Så var det den här dagen. Det enda jag egentligen visste var att jag behövde något lättsamt och när jag hittade Faraway på listan så kändes det som att den skulle kunna passa. Romantiska komedier brukar gå hem, i alla fall så att man blir nöjd.

Den här filmen är något så ovanligt som en film om mogen kärlek, eller vad man nu ska kalla det. Huvudpersonen är runt 50. Det känns ändå som att det börjar bli lite vanligare och det passar mig bra. Jag är lite less på tonårskärlek och det drama som följer på den. Här är det betydligt lugnare. Eller nja, men det är i alla fall helt andra kriser.

Humorn är lite flåsig och det är lite för många förvecklingar. Mot slutet kom en scen som var på revynivå. Några skratt blev det ändå. Handlingen är något osammanhängande och det var mycket som inte gick ihop. Andemeningen gillar jag i alla fall. Macron-skämtet, eller snarare förolämpningen, förstod jag inte. Jag fick googla och ja, jag förstår precis varför Zeynep blev så arg. Det var fullständigt berättigat.

Skådespeleriet är inget att skriva hem om och det var väl egentligen ingen som var riktigt trovärdig. Även om jag hejade på Zeynep (och Josip). Däremot kan jag inte för mitt liv förstå varför Zeynep var så otroligt otrevlig mot Josip i början. Han var ju den snällaste människa man kan tänka sig.

För mig är det svårt att inte fundera på var de egentligen befinner sig. Både på riktigt och vad det ska föreställa. Det ställde till det lite för mig. Bland annat kunde jag inte för mitt liv få ihop exakt var det där huset låg (i förhållande till allt annat). Ibland var det jättelångt till byn. Ibland var det typ nästgårds. För att inte tala om hur märkligt det är att ta en ort som faktiskt finns (Luč), som det stod när Zeynep började köra), som ligger längst in i landet, på gränsen till Ungern. Alltså så långt från vatten som man kan komma. Och bara flytta den till havet. Tvärs över hela landet.

Faraway är lite berörande, lite rolig, ja, helt enkelt lagom av allt. Det är ingen film jag kommer att minnas om ett tag, men den var underhållande för stunden. Och så fick den mig att vilja åka tillbaka till Kroatien. Det var så vackra vyer.



På Letterboxd hade den 3,1 i genomsnitt (beräknat på 1 446 betyg).
På IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 2 467 betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Your place or mine (2023)

Titel: Your place or mine
Originaltitel: Your place or mine
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Aline Brosh McKenna
Manus: Aline Brosh McKenna
Skådespelare: Reese Witherspoon, Ashton Kutcher, Zoe Chao, Theo Martin, Wesley Kimmel
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA
Längd: 111 min
Serie: -
Såg den på Netflix 3 mars 2023





Handling
Debbie och Peter är bästa vänner och varandras totala motsatser. Hon längtar efter rutin med sin son i LA och han trivs med förändring i NY. När de byter hus i en vecka upptäcker de vad de tror att de vill kanske inte är vad de verkligen behöver.

Min kommentar
Det var dags att utse fredagsfilmen och jag handplockade två som sambon fick välja mellan. Hans val föll på Your place or mine, en film som jag först tvekade om jag verkligen ville se (betygen är ganska låga), men så var det någon som skrev positivt om den på Instagram. Mer behövs egentligen inte för mig. Ibland är jag glad för det. Som nu.

Den här filmen är otroligt förutsägbar, redan från start vet man hur det ska sluta. En romantisk komedi som man inte kan gissa slutet på inom max tio minuter (högt räknat) har misslyckats. Enligt mig. Det är ju precis vad jag vill ha när jag tittar på den här typen av film. Däremot så har jag nog aldrig tidigare sett en romantisk komedi där det presumtiva paret knappt har en enda scen ihop.

Nog för att jag gillar båda huvudpersonerna, men den som blir min favorit är Minka. Alla behöver en Minka i sitt liv, är jag beredd att påstå efter att ha sett den här filmen. Böcker spelar också en roll i handlingen, vilket gör den i det närmaste oemotståndlig. Jag gillar speciellt kommentarerna om de färgsorterade böckerna i hyllan. Favoritscen blir på rullbanden på flygplatsen. Hysteriskt roligt. Dessutom har nog den här filmen den mest logiska och minst krystade anledningen till den obligatoriska dippen som jag har sett på länge. Om inte någonsin.

Jag gillade faktiskt detta mer än vad jag trodde och hoppades. Det är mysigt, underhållande och roligt. Jag skrattar flera gånger. Den får mig att må bra. Förutom när det handlar om hur mamma Debbie behandlar sin son Jack. Stackars barn. Mitt hjärta blödde för honom och det var nog det som satte djupast spår i mig. Tack och lov så kom Peter till Jacks räddning.

Ett tips till dig som inte gillar romantiska komedier, som brukar spy din galla över förutsägbarhet och annat: Se inte Your place or mine. För det är nämligen precis vad du får då. Själv är jag glad för att genren verkar återhämta sig och på väg att bli som den var när den var som bäst.



På Letterboxd hade den 2,4 i genomsnitt (beräknat på 58 784 betyg).
På IMDb hade den 5,6 i genomsnitt (beräknat på 24 880 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Ticket to paradise (2022)

Titel: Ticket to paradise
Originaltitel: Ticket to paradise
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Ol Parker
Manus: Ol Parker, Daniel Pipski
Skådespelare: Julia Roberts, George Clooney, Arielle Carver-O'Neill, Maxime Bouttier, Billie Lourd
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: USA, Storbritannien
Längd: 104 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 17 februari 2023





Handling
Det skilda paret David och Georgia hamnar oväntat på ett gemensamt uppdrag: att hindra sin förälskade dotter Lily från att göra samma misstag som de anser att de själva gjorde för 25 år sedan.

Min kommentar
Jag vet att jag har nämnt det förut, att jag inte längre köper speciellt många filmer (vilket jag gjorde förr, då samlade jag även på den sortens ... media). När jag hittade Ticket to paradise, långt tillbaka i december, så var jag bara tvungen att förhandsboka den. Bara en av Julia Roberts eller George Clooney hade varit tillräckligt för att få mig att köpa filmen. Båda samtidigt var som att hitta ett två-för-ett-erbjudande.

Den korta versionen av det här inlägget är att detta är rom-comens återkomst. Med råge. Och äntligen. Jag har inte sett någon riktigt bra (då menar jag en som jag kan tänka mig att se igen) romantisk komedi sedan Rewrite, tror jag. Det var nästan tio år sedan.

Efter bara några minuter så berättar jag för sambon precis vad som kommer att hända och hur det kommer att sluta (jag har rätt). Det gör inget alls. Resan dit är både underhållande och rolig. En riktig humörhöjare. Det är lättsamt, otroligt charmigt och många rejäla skratt. En hel del som händer verkar vara improviserat, det vill säga oväntat, på ett bra sätt. Många reaktioner kändes äkta.

Handlingen är inte på något sätt unik och om jag ska vara helt ärlig så är det nog egentligen Julia Roberts och George Clooney som gör filmen. Utan dem hade det förmodligen blivit platt fall. de har en härlig kemi och oslagbar tajming. Tack och lov för riktiga filmstjärnor!

Filmen känns också lite som en reklamfilm. Vyerna är helt magiska. Dock är det inte Bali vi ser, utan faktiskt Australien. Man kan ju undra varför Lily inte kunde ha åkt på semester till Australien i stället, men då hade ju allt det andra fallerat. En annan invändning skulle kunna vara att man väljer att se det som att Lily ger upp sin karriär för en mans skull. Så ser inte jag det. Jag känner det mer som att hon är en av de lyckliga som faktiskt hittar sin plats i världen. Ska hon då inte få följa sin önskan? Bara för att hon är en utbildad kvinna och förväntas jaga en karriär.

Ticket to paradise och kommentarerna jag läst om den får mig återigen att fundera över varför man ser den om man verkligen avskyr rom-coms. Och varför, när man ändå ser den, verkar förvänta sig något djupt och världsomvälvande. Jag förväntar mig bara underhållning. Det får jag. Missa inte heller att det kommer bloopers under eftertexterna.



På Letterboxd hade den 2,9 i genomsnitt (beräknat på 78 255 betyg).
På IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 41 024 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Tack för senast (2022)

Titel: Tack för senast
Originaltitel: Tack för senast
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Moa Gammel
Manus: Maren Louise Käehne, Ella Lemhagen, May el-Toukhy
Skådespelare: Lisa Carlehed, Oscar Töringe, Christian Hillborg, Liv Mjönes, Johannes Kuhnke
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: Sverige
Längd: 90 min
Serie: -
Såg den på Viaplay 1 januari 2023




Handling
Tack för senast är en romantisk komedi om den 37-åriga sjuksköterskan Klaras jakt på kärlek och lycka. Det är en berättelse om ett kompisgäng där sjuksköterskan Klara står i centrum som den ständiga singeln som längtar efter den stora kärleken. Frågan är bara om det perfekta förhållandet finns, eller om det är en myt? Filmen är en hyllning till 90-talets romcoms och berättas genom nio kapitel som utspelar sig vid olika fester och högtider.

Min kommentar
Vi behövde en film på nyårsdagen (dock inte till kebabpizzan, men väl kebabtallriken) och jag letade faktiskt ett bra tag innan jag hittade något som kändes rätt. Tack för senast lät som något som kunde vara en bra start på filmåret. Först när jag skulle skriva ihop det här inlägget uppmärksammade jag att den faktiskt är helt ny, men bygger på den danska filmen Lång historia kort, från 2015.

Upplägget i filmen är att man tittar in vid olika högtider. Nio olika nedslag blir det och allt utspelar sig under ett knappt år. Tror jag. Det räcker med de här glimtarna för att fullt ut förstå de olika personerna och deras drivkrafter/rädslor. Jag gillar det (och det påminner mig om någon amerikansk film, med största sannolikhet New years' eve).

Klara är en ganska vanlig person, hon har fastnat lite i tiden och letar efter den perfekta kärleken. Som ju så klart inte finns. Där är det lite svårt för mig att förstå affären med en gift man, som är så långt ifrån perfekt man man tänkas komma. Det är lätt att känna igen de olika karaktärerna, även om många (de flesta?) är något överdrivna. Jag har flera av dem i min närhet, eller kanske snarare har haft. Man får hänga med det här kompisgänget och även om det nu faktiskt är Klara och Victor som ska vara huvudpersoner så är det just kompisgänget som är behållningen. Ingen av dem har det egentligen bra, men alla vill ge sken av det.

Jag måste bara nämna Oscar Töringe, som är bra, men det är så märkligt att höra honom prata ... inte skånska. Varje gång han pratar låter det som en dialekt som definitivt inte är en infödd stockholmares. För min del så hade det varit klart bättre om man gett honom en bakgrund som inflyttad, men det kan ju vara på grund av att han är så starkt förknippad med Tunna blå linjen. Numer.

Tack för senast är ovanligt bra och ohysterisk för att vara svensk. En hel del pinsamheter och genanta situationer serveras, på en lagom nivå utan behov av skämskudde. En bagatell, som på något skruvat sätt får mig att må bra.



På Letterboxd hade den 3,0 i genomsnitt (beräknat på 75 betyg).
På IMDb hade den 5,5 i genomsnitt (beräknat på 233 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: I believe in Santa (2022)

Titel: I believe in Santa
Originaltitel: I believe in Santa
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Alex Ranarivelo
Manus: John Ducey
Skådespelare: Christina Moore, John Ducey, Sashin Bhatt, Lateefah Holder, Matthew Glave
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: USA
Längd: 90 min
Serie: -
Såg den på Netflix 16 december 2022





Handling
Lisa har dejtat Tom i fem månader när hon till sin fasa inser att han fullkomligt älskar högtiden hon avskyr. Är det dags att ge julen en andra chans?

Min kommentar
Den här fredagen var det nära att inte bli någon julfilm. Eller film alls, faktiskt. Vi befann oss på hotell och wifin var så dålig att den hela tiden kopplade ner. Sambon kollade hur mycket mobildata han hade och bestämde att det gott och väl räckte till en film. Vi tog första bästa i listan och det råkade vara I believe in Santa.

Som julfilm gör den sig ganska bra, om man tittar på de yttre attributen. Som massor av julpynt, snö och juliga aktiviteter. Till detta kommer en helt annan sida, som jag nog inte sett i någon annan film. Någonsin. Budskapet är högt och tydligt. Nästan för tydligt.

Lisa vill gärna vara en öppen och inkluderande person, men det ställs på sin spets och hon visar vem hon egentligen är. En ganska inskränkt och fördömande person. Lisas dotter tycker jag nog bara synd om. Alla barn förtjänar att få fira en riktig jul. Tom ... ja, vad ska man säga om honom. Det är i sanning svårt att ta in en fullvuxen person som tror på Tomten. Jag kan ju erkänna att Toms allmänna kärlek till besatthet av julen är lite för stor. Även för mig. Men man behöver ju faktiskt inte älska allt hos en människa. Både Lisa och Tom är i stort sett endimensionella och jag tycker nog egentligen mer om deras respektive sidekick. De verkar mer sympatiska.

Personligen så tycker jag nog ändå att det är lite överdrivet att göra slut med en i övrigt perfekt partner, bara för att han råkar tro på Tomten. Det handlar ju ändå om en enda månad om året. Det finns ju viktigare saker att bygga ett förhållande på. Som vanligt så ligger väl den önskvärda nivån på julfirande någonstans mittemellan. Lite kuriosa ... Lisa och Tom har inte någon speciell kemi, ingen som alls förklarar det som händer i slutet. För mig så hade det varit mer troligt att Tom och hans kompis Assan hade varit ett par. Det visar sig att de som spelar Tom och Lisa faktiskt är gifta i verkligheten. John Ducey, som spelar Tom, har också skrivit manus. Lisas anledning till att avsky julen är nog den mest krystade jag någonsin har hört.

Att jämföra Tomten med religion är nog högst ovanligt och en aning kontroversiellt. Jag förstår liknelsen och faktum är att jag sa det till sambon, till och med innan det dök upp i filmen. Ja, det är väl egentligen nästan samma sak och ingen begär några bevis för att det finns en Gud. En invändning mot Tomtens existens skulle ju kunna vara att om han fanns så skulle det finnas miljontals inlägg i sociala medier om att oförklarliga julklappar har dykt upp under granen. Men, men ...

Jag har svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om I believe in Santa. Den svävar mellan att vara en magisk kombination av galen ambition på berättande och bisarrt äkta sentimentalitet. Det finns mycket att invända och även mycket att applådera. Äsch, se den själv om du är nyfiken.



På Letterboxd hade den 1,6 i genomsnitt (beräknat på 1 681 betyg).
På IMDb hade den 4,5 i genomsnitt (beräknat på 1 164 betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam