TV-serie: The chair company #1 (2025)

Titel: The Chair company
Originaltitel: The Chair company
Säsong: 1
Genre: Komedi
Skapad av: Zach Kanin, Tim Robinson
TV-bolag: HBO
Skådespelare: Tim Robinson, Lake Bell, Joseph Tudisco, Glo Tavarez, Lou Diamond Phillips
Premiär: 2025-10-13
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 28 min
Såg den på HBO 9 september - 13 september 2026




Handling
Ron Trosper arbetar på ett företag som utvecklar köpcentrum och har precis fått ansvar för ett stort nytt projekt. Efter en viktig presentation kollapsar hans kontorsstol under honom, vilket blir början på en besatt jakt efter svar. När försöken att ta reda på vad som egentligen hänt leder till allt märkligare upptäckter börjar Ron misstänka att det finns en större konspiration bakom den trasiga stolen.

Min kommentar
En serie som jag la till på vår lista för ganska längesedan är The Chair company. Den översållades med lovord och hade (har fortfarande) ett riktigt högt betyg på alla sajter man kan hitta. Jag kände väl att vi behövde något kul så jag valde den som nästa serie.

Den här serien är ännu ett exempel på att höga betyg inte automatiskt betyder att jag kommer att tycka om den. Tvärtom så kan den vara ett perfekt exempel på den nya "moderna" humorn, som jag förstår noll och intet av. Och lite provocerad blir jag när man visar upp Rooster som en liknande serie. Rooster är allt det som The Chair company inte är.

Överdrivna karaktärer har jag aldrig varit förtjust i. De blir liksom mer buskis än faktiska människor. Och den här serien har väldigt mycket gemensamt med buskis. Efter första avsnittet förstår jag inte Ron alls. Den enda gången jag kan relatera är situationen på restaurangen. Hans reaktion på den läskiga servitrisen. I alla fall till en början, men även här urartar det snabbt.

Generellt så har jag inget emot obekväma situationer, som är så pinsamma att man vrider sig i soffan. Men här är det beyond obekvämt. Allt bara eskalerar. Det kommer ingen urladdning/befrielse. Den som gör att man kan skratta och gå vidare. Ett stort problem är också att ingen pratar. Alla skriker sina repliker. Som ofta består av könsord eller andra skällsord och svordomar. Om alla skriker hela tiden så hör man till slut ingenting.

Jag förstår vad serien vill göra och den tar upp en del märkliga beteenden i samhället, vilket gör den väldigt samtida. Men det betyder inte att jag behöver tycka om det. Allt är så otroligt överdrivet, vad gäller allt egentligen. För mig är det inget likhetstecken mellan konstigt och bra.

Jag önskar att det fanns någon subgenre som kunde tala om vilken typ av humor det handlar om för det finns inget roligt i The Chair company. Om man då inte har exakt den sortens humor. Problemet är inte genren. Problemet är The Chair company.

På Trakt.tv har serien 3,55 i genomsnitt (beräknat på 1,5k betyg).
På IMDb har serien 7,3 i genomsnitt (beräknat på 20k betyg).
Jag ger säsongen 1,0

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

TV-serie: Rooster #1 (2026)

Titel: Rooster
Originaltitel: Rooster
Säsong: 1
Genre: Komedi
Skapad av: Bill Lawrence, Matt Tarses
TV-bolag: HBO
Skådespelare: Steve Carell, Charly Clive, Danielle Deadwyter, John C McGinley, Maximo Salas
Premiär: 2026-03-09
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 31 min
Såg den på HBO 25 maj - 29 maj 2026




Handling
På ett universitetscampus försöker en författare balansera sitt yrkesliv med en allt mer komplicerad relation till sin dotter. Mellan föreläsningar, skrivande och vardagens små konflikter tvingas han konfrontera gamla beslut och nya förväntningar. Serien följer deras försök att förstå varandra i en miljö där familjeliv, identitet och akademiskt liv ständigt kolliderar.

Min kommentar
En serie som direkt dök upp på min radar var Rooster och den hamnade omedelbart på listan över serier vi väntar med att börja titta på tills sista avsnittet har släppts. När det i slutet av maj var dags att starta med en ny serie så hamnade den plötsligt överst. Komedier står väldigt högt i kurs här, just nu.

Efter att vi hade sett ett par avsnitt så noterade jag att Bill Lawrence, en av de som skapat Ted Lasso och Shrinking, är inblandad även i Rooster. Det förklarade faktiskt en hel del. Det är ungefär samma ton och ungefär samma humor här som i de två. Och den är minst lika bra.

De olika relationerna som skapas (eller redan finns) är det som gör serien så bra, tycker jag. Far- och dotterrelationen mellan Greg och Katie är riktigt fin. Det är även relationen som växer fram mellan Greg och studenten Tommy. Den är så stark att Katie till och med, ironiskt, kallar Tommy för lillebror.

Karaktärerna är både roliga och intressanta. Nästan alla olika typer finns och nästan alla går att tycka om. Med undantag för två. Steve Carell är fullständigt briljant i rollen som den lite daterade pappan och föreläsaren på universitetet. Det är ju han som har huvudfokus, men bifigurerna är minst lika roliga, som den värdelöse säkerhetsvakten, den gränslöse rektorn, den fulla hockeytränaren med flera. De gör ibland saker som nästan kräver skämskudde, men jag har en viss förståelse för dem.

Dialogen är rapp och späckad med one-liners. Till och med temalåten I played the fool, framförd av (den före detta frontfiguren i R.E.M.) Michael Stipe och Andrew Watt nämner one-liners. Det roligaste är nog dock när Greg åker runt med sin fatbike och gör roliga ljud. Så enkelt och så roligt. Varenda gång.

Rooster är så varm och kärleksfull, den känns helt enkelt äkta. Och den får mig att må så otroligt bra. Man skulle kunna säga att den visar upp det roligaste med generationskrockar och det omöjliga navigerandet, för den lite äldre generationen, mellan alla kobbar och skär i PK-havet. Att det blir en andra säsong är redan bestämt. Den ser jag verkligen fram emot.



På Trakt.tv har serien 3,95 i genomsnitt (beräknat på 15,7k betyg).
På IMDb har serien 7,6 i genomsnitt (beräknat på 16k betyg).
Jag ger säsongen 4,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: Running point #2 (2026)

Titel: Running point
Originaltitel: Running point
Säsong: 2
Genre: Komedi
Skapad av: Ike Barinholtz, Mindy Kaling, Elaine Ko
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Kate Hudson, Drew Tarver, Scott MacArthur, Brenda Song, Fabrizio Guido
Premiär: 2026-04-23
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 29 min
Såg den på Netflix 25 april - 3 maj 2026




Handling
När pressen ökar både på och utanför planen står Isla Gordon inför sin hittills största utmaning. Med mästerskapet inom räckhåll, nya maktspel i kulisserna och familjeband som sätts på prov måste hon bevisa att hon verkligen hör hemma i toppen. Men i en värld där lojalitet snabbt kan bytas mot ambition väntar en säsong fylld av skarp humor, oväntade konflikter och höga insatser – både i styrelserummet och på basketplanen.

Min kommentar
En bra grej med Netflix är att de brukar släppa alla avsnitt i en serie på en gång. Så man slipper vänta. Det gällde även andra säsongen av Running point, en serie som verkligen överraskade när vi såg den förra våren. Det var bara att börja titta och fortsätta i den takt vi ville. På drygt en vecka såg vi alla tio avsnitt.

Min allra första reflektion är att det känns som att serien har blivit mer plump och hysterisk. Det är inte bara en känsla, tyvärr. Manusförfattarna tar ut svängarna mer och vridit till allt minst ett extra varv. Många skämt är riktigt billiga och, mer som regel än undantag, under bältet. Flertalet av karaktärerna beter sig mer än lovligt korkat och ogenomtänkt.

Kemin mellan karaktärerna är bra. De flesta är ju syskon och den känslan har de hittat. Men varför framställs Jackie hela tiden som ganska dum? Det blir sällan roligt i de scenerna. En ny karaktär dyker upp, Luke McShay, spelad av Scott Speedman. Jag höll på att bli tokig för han var så löjligt bekant, men jag kunde inte placera honom. Det visar sig att han är med i Grey's anatomy. Det är ju doktor Nick! Det ska bli intressant att se vart det tar vägen där.

Här finns en faslig mängd olika sidotrådar. Vissa av dem kunde med fördel ha valts bort. Eller åtminstone justerats lite. Serien skrapar fortfarande bara på ytan, det blir ingen djupdykning i några problem. Tack och lov. Det är ju ändå en komediserie, men lite mindre trams hade varit önskvärt.

Sista avsnittet är det bästa. Då får de som förtjänar det en riktig tillbaka-kaka och allt ordnar upp sig till slut. Trodde man. Det allra sista som händer blir dock en ordentlig cliffhanger.

Andra säsongen av Running point har tyvärr gått lite åt ett annat håll än vad jag hade hoppats. Många karaktärer har blivit mer extrema versioner av sig själva och det blir mer kaos och helt enkelt för mycket ibland. Ibland känns det som att det är en dramaqueen-översvämning som pågår, men på något udda sätt så känns det ändå trovärdigt. Det handlar ju om en hel hög med divor. Jag hoppas att nästa säsong återgår till som det var i den första. Att det blir en nästa förutsätter jag.



På Trakt.tv har serien 3,75 i genomsnitt (beräknat på 1,6k betyg).
På IMDb har serien 7,3 i genomsnitt (beräknat på 25k betyg).
Jag ger säsongen 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: Shrinking #3 (2026)

Titel: Shrinking
Originaltitel: Shrinking
Säsong: 3
Genre: Komedi
Skapad av: Brett Goldstein, Bill Lawrence, Jason Segel
TV-bolag: Apple TV
Skådespelare: Jason Segel, Harrison Ford, Jessica Williams, Luke Tennie, Christa Miller
Premiär: 2026-01-28
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 11
Avsnittslängd: ca 38 min
Såg den på Apple TV+ 12 april - 18 april 2026




Handling
Efter att ha konfronterat sina tidigare trauman och äntligen kunnat sörja sin fru Tias död på riktigt, försöker Jimmy nu lista ut hur han ska gå vidare. Jimmy verkar dock hellre vilja hjälpa sina patienter, sin dotter och sina vänner än sig själv. Men med Alice som snart ska börja på college har han inget annat val än att försöka fortsätta leva sitt liv – fullt ut, och så lyckligt som möjligt.

Paul känner att det nog är dags att pensionera sig, men vem är han om han inte är terapeut? Vad ska han göra? Och var? Och mottagningen, vad ska hända med den?

Min kommentar
Som jag har längtat och väntat på den här säsongen av Shrinking. Det krävdes nog all karaktär jag har att vänta på att alla avsnitt skulle släppas innan vi började på den. Det är nämligen ett måste, serien är helt omöjlig att sluta titta på när man väl har börjat.

Det är så uppfriskande att se en serie där folk verkligen bryr sig om varandra. De finns alltid där, med stöttning eller vad man nu kan tänkas behöva, utan att man ber om det. Serien handlar ju mycket om att gå vidare och i den här säsongen kan man verkligen snacka om att gå vidare. Alla gör det.

Kemin mellan alla karaktärer är magisk och kan nog inte beskrivas med något annat ord än äkta. Deras olika relationer är närmast ett smörgåsbord av alla som finns. Jag tycker nog bäst om far-dotterrelationen, mellan Jimmy och Alice. Den har blivit så fin nu, efter att ha varit så katastrofal i första säsongen. Det är uppenbart att Jimmy är huvudpersonen här, men det är Paul, i form av Harrison Ford, som är själva kärnan som allt kretsar kring. Han är så suverän i den här rollen.

Grannparet Liz och Derek får mer fokus, känns det som (inklusive deras odrägliga söner), men speciellt Derek, som jag tycker har växt ordentligt. Från att ha varit en lite udda figur i bakgrunden så har han klivit fram och blivit sin egen. Liz är, ofta, en hemsk person, som gör fel saker, men av rätt anledning. Även Gaby är en ganska hemsk personlighet. Brian tog det mig ett tag att reda ut hur han hörde hemma i det här gänget. Han är extremt jobbig, men ganska kul.

Michael J Fox dyker överraskande upp, som Parkinsonpatient. Jag blir så glad, men samtidigt så ledsen av att se honom. Men han kan det fortfarande.

Shrinking är en av de bästa serierna som erbjuds nu och jag tror att vartenda avsnitt berör på, på olika sätt. Det blir liksom skrattgråt av det, men slutresultatet blir alltid att jag mår bra. När sista avsnittet är slut så hade man lätt kunna tro att det tar slut här, men jag vet ju att det ska bli (minst) en säsong till. Min undran är nu hur man går vidare efter den här säsongsavslutningen.



På Trakt.tv har serien 4,05 i genomsnitt (beräknat på 5,8k betyg).
På IMDb har serien 8,1 i genomsnitt (beräknat på 122k betyg).
Jag ger säsongen 4,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: Zoey's extraordinary playlist #1 (2021)

Titel: Zoey's extraordinary playlist
Originaltitel: Zoey's extraordinary playlist
Säsong: 1
Genre: Dramakomedi
Skapad av: Austin Winsberg
TV-bolag: NBC
Skådespelare: Jane Levy, Skylar Astin, Alex Newell, Peter Gallagher, Lauren Graham
Premiär: 2021-09-18
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 12
Avsnittslängd: ca 43 min
Såg den på Netflix 29 mars - 4 april 2026




Handling
En ung kvinna upptäcker att hon har förmågan att höra människors innersta tankar i form av sånger och musikaliska nummer.

Min kommentar
I väntan på att andra serier ska få alla avsnitt släppta så letade jag efter något som skulle återupprätta tron på TV-serier. Och göra oss på lite bättre humör. En serie som har legat att tag på vår lista är Zoey's extraordinary playlist, som jag uppfattade som en komedi, men den visar sig ha en ganska rejäl dos svärta också.

Ja, jag blev lite förvånad över att den också, tydligen, var en musikal. Nu gjorde det ingenting, för det hör liksom till handlingen. Eller vad man ska säga. Den korta versionen av den här recensionen är: Åh, precis vad vi behövde!

Zoey är, från början, en ganska självupptagen och egoistisk person. Hon blir dock en bättre människa tack vare sin "superkraft". Hon börjar se andra människor. Bry sig om dem. Jag gillar verkligen hur hon börjar interagera med andra och få en relation till dem. Hennes relation till pappan är så otroligt fin och jag blir så berörd av det som händer. Det lilla triangeldramat som uppstår på hennes jobb uppskattar jag inte alls. Det hade jag helt klart kunnat vara utan.

Jag älskar karaktärerna, de är så otroligt charmiga. Att huvudpersonen Zoey är programmerare kom som en mycket trevlig överraskning. Förmodligen tillför det en del för både sambon och mig. Hon gör den lite nördiga personlighetstypen mycket trovärdigt. Lauren Graham, som jag inte visste skulle vara med, gör i stort sett samma karaktär som hon brukar. Jag blir lite förvånad över att Mary Steenburgen gör en så svag insats. Hon brukar väl vara bra. Kompisen Mo är bara fantastisk. Han stjäl varenda scen han är med i. Alla skulle behöva en Mo i sitt liv! Och till sången ... alla sjunger bra, men Skylar Astins röst är inget annat än fantastisk. Jag skulle lyssna på den hela tiden.

Zoey's extraordinary playlist är, framför allt, rolig, men även lite sorglig. Bra musik är det också. Jag blir varm i hela kroppen av den här serien. Även om jag blir ledsen ibland så får den mig att må bra. En serie som får mig både att skratta och gråta måste ju ha ett högt betyg.



På Trakt.tv har serien 3,85 i genomsnitt (beräknat på 1,1k betyg).
På IMDb har serien 8,1 i genomsnitt (beräknat på 20k betyg).
Jag ger säsongen 4,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: How to get to heaven from Belfast #1 (2026)

Titel: How to get to heaven from Belfast
Originaltitel: How to get to heaven from Belfast
Säsong: 1
Genre: Komedi
Skapad av: Lisa McGee
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Roisin Gallagher, Sinéad Keenan, Caoilfhionn Dunne, Natasha O'Keeffe, Bronagh Gallagher
Premiär: 2026-02-12
Produktionsland: Storbritannien
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 50 min
Såg den på Netflix 8 mars - 16 mars 2026



Handling
Tre vänner återförenas efter att en gammal klasskamrats död förvandlar en vaka till ett mörkt mysterium. De ger sig ut på ett spännande äventyr över Irland, där de pusslar ihop gåtfulla sanningar.

Min kommentar
Bara tack vare titeln så lockade How to get to heaven from Belfast och eftersom jag uppfattade det som att det var en komedi så tyckte jag att det var läge att se den när vi behövde muntras upp. Om det är en komedi så är det väldigt mörk humor, men det finns minsann ett mysterium också, en mörk hemlighet och spänning.

Redan när vi började titta så tyckte vi att det här påminner ganska mycket om Derry girls. Det visar sig att det är samma manusförfattare och det är inte utan att det märks. Mycket. Saoirse-Monica Jackson, Erin i Derry girls, dyker upp i en biroll som Feeney, en mycket udda figur. Det är inte den enda beröringspunkten mellan serierna. Vid något tillfälle blir det nästan lite meta.

Från början fattar man (jag) absolut ingenting. Allt är mystiskt och ovisst (till och med genren). Ibland slår den över lite mot det hysteriska hållet, men vem hade inte varit hysterisk under de här omständigheterna. Det är i alla fall en mycket snyggt berättad historia, med ett fantastiskt soundtrack. Som dessvärre lyser med sin frånvaro de två sista avsnitten.

Skådespelarinsatserna är fenomenala. Allihop är så trovärdiga. Trots att de inte på något sätt är som folk är mest. De som syns mest är de tre gamla vännerna, som är en osannolik men dynamisk trio. Deras olikheter är det som gör allt så bra. Till detta lägger vi, bland annat, Booker, som är så obehaglig, men den som skrämmer mig allra mest är Feeney.

Slutet på How to get to heaven from Belfast mer än antyder att det kommer en andra säsong. Om jag inte har fattat helt fel så är den redan på gång. Jag ser fram emot den.



På Trakt.tv har serien 3,7 i genomsnitt (beräknat på 360 betyg).
På IMDb har serien 7,4 i genomsnitt (beräknat på 8,5k betyg).
Jag ger säsongen 3,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: Loot #3 (2025)

Titel: Loot
Originaltitel: Loot
Säsong: 3
Genre: Komedi
Skapad av: Matt Hubbard, Alan Yang
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Maya Rudolph, Michaela Jaé Rodriguez, Nat Faxon, Joel Kim Booster, Ron Funches
Premiär: 2025-10-15
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 27 min
Såg den på Apple TV+ 6 januari - 13 januari 2026




Handling
Vi fortsätter att följa Molly Novak när hon fortsätter att navigera sitt nya liv efter skilsmässan och sin enorma förmögenhet. Samtidigt som hon fördjupar sitt engagemang i sin välgörenhetsstiftelse ställs hon inför nya professionella och personliga utmaningar. Säsongen fokuserar på relationer, ansvar och vad det innebär att försöka göra gott i världen – utan att tappa bort sig själv på vägen.

Min kommentar
Många serier verkar ha kraftsamlat och släpper en ny säsong ungefär samtidigt, vilket ju ställer till problem för någon som följer en hel del. En av de serierna är Loot. Den fick äran att vara först ut bland dem, eftersom jag tyckte att vi behövde en komedi nu.

Den här serien har väl alltid spelat på fördomar och stereotyper, men det har samtidigt funnits något slags handling. Denna tredje säsong har man stoppat in så mycket fördomar så att det är proppfullt och man fokuserar helt och hållet på att driva med dem. Vilket ju också är kul. Då och då. Men den där lilla detaljen med handling har man helt glömt bort.

Jag gillade ju Molly förut, men nu har hon blivit så extremt överdriven. Hennes personlighet nu går inte heller ihop med hur hon tydligen var i början. Då, när hon träffade Nicholas och anställde honom. De två personerna har en milsvid avgrund mellan sig och jag har svårt att se att ens personlighet ändras så radikalt i vuxen ålder.

Alla har för övrigt blivit mer eller mindre korkade och vansinnigt ytliga. Här finns inga intressanta sidospår, ingen spännande bakgrund, trots att det ju finns hur mycket som helst att utforska. Som Sofias relation till sin syster, till exempel.

Man försöker så desperat att vara rolig att det nästan blir lyteskomik över det hela. Då tappar man mig. Den enda som var lite kul den här säsongen var Howard. Och den där festen som Maro ordnade hemma hos Molly.

Tredje säsongen av Loot har en annorlunda humor, mer simpel, än de två tidigare säsongerna. Eller så har jag bara tröttnat. Det är för billiga och för plumpa skämt. Sedan blixtrar det till emellanåt och blir vad det en gång var. Tyvärr alldeles för sällan. Sambon somnade, utan undantag, under varje avsnitt. Med tanke på slutet så lär det komma ännu en säsong.


På Trakt.tv har serien 3,4 i genomsnitt (beräknat på 952 betyg).
På IMDb har serien 6,8 i genomsnitt (beräknat på 17k betyg).
Jag ger säsongen 3,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: Hjem til jul #3 (2025)

Titel: Hjem til jul
Originaltitel: Hjem til jul
Genre: Komedi
Skapad av: Kristian Andersen, Amir Shaheen, Per-Olav Sørensen
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Ida Elise Broch, Felicia Danielsson, Gard Løkke, John Carew, Janne Heltberg
Premiär: 2025-12-12
Produktionsland: Norge
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 31 min
Såg den på Netflix 15 december - 20 december 2025




Handling
Johanne, som nu är närmare 40 än 30, är hjärtekrossad efter uppbrottet med Jonas och trött på att vara singel. Hon får chansen att prova på en chefsposition, som är mycket krävande och hjälper familjen mer än hon hjäper sig själv. Hon slits mellan att våga älska igen och att finna sin plats i livet. Gärna med en ny romans, men troligare med en ny kaosartad jul i sikte.

Min kommentar
Till min stora förvåning och ännu större glädje så upptäckte jag att det skulle komma en ny säsong av den norska serien Hjem til jul. Det dröjde inte många dagar efter premiären förrän vi började titta. Egentligen så ville jag se alla avsnitt på raken, men jag tvingade mig att dra ut på det lite i alla fall.

Det är så kul att träffa Johanne igen! Men hur roligt det än är så hoppas jag verkligen att det inte blir fler säsonger nu. Jag tycker att vi lämnar Johanne, här och nu. Jag vill så gärna att hon ska vara lycklig. Det förtjänar hon.

Johanne är en av de finaste personer jag har sett på TV. Hon har en sällsam förmåga att krångla till det och att hamna i tokiga situationer. Hennes självkänsla är så låg, helt obefogat, men jag kan samtidigt förstå det. Hennes familj tar henne för självklar och gör egentligen inget för att hjälpa henne. Själv försöker hon så febrilt att få alla andra att vara lyckliga, men glömmer att hennes största ansvar är mot sig själv. Det går så långt att hon till slut kollapsar.

Förhastade beslut är också något som hon är bra på. Och att dra förhastade slutsatser. Jag förstår överhuvudtaget inte hur hon kunde missförstå hela den där situationen med sitt nya romantiska intresse. Det fanns ju bara ett sätt att tolka teckningar och allt annat personen gjorde/ställde upp på.

Bo är nog det stora lyftet den här säsongen. Så speciell och snäll. Även Johannes nya svenska kollega, Vera, är ett riktigt bra tillskott. Hon är rena motsatsen till Johanne och tar tag i de eventuella problem som Johanne skapar.

Jag var tvungen att kolla upp var serien är filmad och det verkar vara så att exteriören är från Røros. Ett världsarv 40 mil från Oslo. Jag skulle också vilja bo så och den här byn är ett möjligt resmål någon gång.

Tredje säsongen av Hjem til jul är den klart bästa. Den är varm, rolig och lite sorglig. Jag blir inte bara varm i hjärtat, utan i hela kroppen. Helt enkelt en perfekt avslutning, som jag ju då hoppas att det är.


På Trakt.tv har serien 3,75 i genomsnitt (beräknat på 672 betyg).
På IMDb har serien 7,7 i genomsnitt (beräknat på 19k betyg).
Jag ger den 5,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: Man vs baby #1 (2025)

Titel: Man vs baby
Originaltitel: Man vs baby
Genre: Komedi
Skapad av: Rowan Atkinson, William Davies
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Rowan Atkinson, Sunetra Sarker, Angus Imrie, Ellie White, Susannah Fielding
Premiär: 2025-12-01
Produktionsland: Storbritannien
Antal avsnitt: 4
Avsnittslängd: ca 29 min
Såg den på Netflix 11 december - 13 december 2025





Handling
Begreppet "julstök" får en helt ny innebörd för Trevor när han får en borttappad bebis på halsen, samtidigt som han blir erbjuden ett välbetalt jobb som husvakt i en lyxvåning mitt i London.

Min kommentar
I väntan på att den julserie som vi egentligen vill se skulle börja streama så hittade jag Man vs baby. Tydligen är detta något slags uppföljare till Man vs bee, som jag inte har sett. Något jag förmodligen inte kommer att göra heller.

Hela grunden för historien är ologisk, långsökt och inte ett dugg trovärdig, men det är ju vad man förväntar sig kanske. Serien är väldigt snabbtittad, fyra korta avsnitt på knappa halvtimmen (det sista är lite längre) och vi hade nog sett alla avsnitt på ett bräde om vi inte hade stoppats av att Internet gick ner.

Rowan Atkinson spelar en nästan normal person, med betoning på nästan. Jag tror knappt att han kan spela mer normal än så här. Ingen kan i alla fall som han visa så mycket bara genom ansiktsuttryck.

Trevor är en väldigt påfrestande och ensam man. Det är oklart vilket av dem som inträffade först. Han hanterar ingenting förrän det blir ett problem. Och då blir det akut. Ibland beter han sig så korkat att man bara vill skrika åt honom och det blir lite buskisartat när han gör osedvanligt dumma saker. Han är ändå snäll och vill väl, men det blir ofta fel. Även när han gör rätt så blir det galet. Kan man nog säga utan att överdriva.

Man vs baby är otroligt förutsägbar. Varenda "twist" förutsåg vi och då blir det ju inte så roligt, när man inte blir överraskad en enda gång. Slapstick är väl inte en favorit, men om jag ska tycka att det är lite kul så krävs det betydligt mer. Någon Mr Bean är det i alla fall inte.


På Trakt.tv har serien 3,5 i genomsnitt (beräknat på 241 betyg).
På IMDb har serien 6,6 i genomsnitt (beräknat på 3,4k betyg).
Jag ger den 3,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: It's always sunny in Philadelphia #1 (2005)

Titel: It's always sunny in Philadelphia
Originaltitel: It's always sunny in Philadelphia
Genre: Komedi
Skapad av: Glenn Howerton, Rob McElhenny
TV-bolag: FX
Skådespelare: Charlie Day, Glenn Howerton, Rob McElhenny, Kaitlin Olson, Mary Elizabeth Ellis
Premiär: 2005-08-04
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 7
Avsnittslängd: ca 22 min
Såg den på Disney+ 5 september - 7 september 2025





Handling
Fyra egocentriska vänner driver en irländsk pub i Philadelphia och försöker hitta sin väg i vuxenvärlden av arbete och relationer. Tyvärr leder deras förvrängda åsikter och osäkra bedömningar dem ofta till problem, vilket skapar en myriad av obekväma situationer som vanligtvis bara blir värre innan de blir bättre.

Min kommentar
En serie som jag vet finns, men som jag av oklar anledning aldrig känt mig sugen på att se, är It's always sunny in Philadelphia. Men så började vi titta på dokumentären Welcome to Wrexham, där Rob McElhenny (en av skaparna till It's always sunny) är med och det gjorde oss nyfikna på annat med/av honom. När vi då kände att nu behöver vi något roligt, så tyckte jag att det kunde vara dags.

Nu vet inte jag hur resten av säsongerna är (det finns just nu sjutton totalt, men fler är på gång), men denna första är så osannolikt politiskt inkorrekt att till och med jag blir lite chockad och vrider på mig en aning i soffan. Vi var rörande överens om att det här aldrig hade kunnat slå nu, tjugo år senare.

Det här gänget på fyra gör precis vad som helst om det kan ge dem en fördel. Alldeles oavsett om det blir en nackdel för någon av de andra tre. Faktum är att de nog tycker att det blir ännu bättre om något blir sämre för de andra. Med sådana vänner behöver man faktiskt inga fiender. De är egentligen ganska hemska människor allihop. Intressant nog så spelar Rob McElhenny, en av skaparna alltså, det största äcklet i serien. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Han verkar ju helt normal i Welcome to Wrexham. Men där är han å andra sidan sig själv.

Tydligen så är karaktärernas ålder närmare 30 (tror att en av dem sa att han var 28 och de andra ä i samma ålder), vilket är oerhört svårt att tro för mig. Å andra sidan så hade vi i flera år en granne som var i den åldern och han betedde sig nog ungefär så här. Det mest positiva man kan säga om gemenskapen är att de åtminstone har en härlig kemi. Allt känns väldigt äkta. Hur otroligt och hemskt det än låter.

Min känsla är att manusförfattarna har valt ut de mest känsliga och stötande ämnena som de kan komma på och så har de gjort ett totalt opassande manus om det. Vilket faktiskt blir ganska kul. Jag kommer förmodligen alltid att tycka att inget ämne är för allvarligt för att skämta om (vissa kan vara för tidiga). Livet blir så otroligt tufft, tråkigt och tillknäppt om man inte vågar skratta åt eländet. Och det det är ju ändå genom humorn som man kan få fram den bästa samhällskritiken. Tycker jag.

Hela första säsongen av It's always sunny in Philadelphia består av bara sju avsnitt, på vardera lite drygt tjugo minuter. Så det går undan att se den, även om man (jag) inte orkar se alltför många avsnitt i följd. Det kan faktiskt bli för mycket. På dessa sju avsnitt kommer det upp många ämnen som är mer eller mindre olämpliga. I alla fall 2025. Det ska bli väldigt intressant att se om det fortsätter så här eller om tonen blir lite mildare. Jag har i alla fall hört att första säsongen är en av de sämre.


På Trakt.tv har serien 4,3 i genomsnitt (beräknat på 12,1k betyg).
På IMDb har serien 8,8 i genomsnitt (beräknat på 272k betyg).
Jag ger den 3,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: Ghosts #1 (2021)

Titel: Ghosts
Originaltitel: Ghosts
Genre: Komedi
Skapad av: Joe Port, Joe Wiseman
TV-bolag: CBS
Skådespelare: Rose McIver, Utkarsh Ambudkar, Brandon Scott Jones, Rebecca Wisocky, Richie Moriarty
Premiär: 2021-10-07
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 18
Avsnittslängd: ca 21 min
Såg den på Netflix 3 augusti - 8 augusti 2025




Handling
Det unga paret Samantha och Jay ärver en herrgård som råkar vara hemsökt av ett helt hushåll med spöken. Omedvetna om sina osynliga inneboende, planerar de att förvandla det till ett B&B. Men allt blir mycket mer komplicerat när Samantha plötsligt kan se andarna efter att ha slagit i huvudet.

Min kommentar
En serie som jag la till på vår lista, trots att jag kanske inte var jättelockad av den, är Ghosts. När behovet av komedi hade växt, lavinartat, så tänkte jag att vi väl ändå kunde ge den en chans. Jag är så glad för det.

Tydligen så är detta en re-make av den brittiska serien med samma namn. En serie som jag tyvärr har missat, helt och hållet. Det är lite trist, för den brittiska verkar vara ännu mer omtyckt än den amerikanska. Denna är dock bra nog. Men kanske kommer jag att försöka hitta originalet någon gång.

Jag hade nog egentligen inte koll på vad den här serien handlade om, men jag gillar verkligen konceptet med spöken från olika tidsperioder. Här finns en viking från 1000-talet, en medlem av Lenape-stammen från 1500-talet, en soldat från det amerikanska inbördeskriget (1700-tal), en överklasskvinna från 1800-talet, en jazzsångerska från 1920-talet, en hippie från 1960-talet, en scoutledare från 1980-talet och en finansvalp från 1980-talet. Dessutom så finns det några till som dyker upp emellanåt. Och så det levande paret, givetvis.

Bara alla kulturkrockar som uppstår mellan spökena är vansinnigt underhållande, men man får med många aktuella saker också. Och allt som har förändrats över decennier och sekel. En hel del märkliga situationer blir det och ibland även pinsamma. Jag gillar nästan alla "standardspöken", de är helt underbara och det är omöjligt att välja en favorit. De är så olika och roliga på olika sätt. De spöken som dyker upp och "gästspelar" har jag, så här långt, inte varit så glad i. Det är också dessa avsnitt som är mindre bra.

Säsongen består av arton väldigt korta avsnitt och vi tittade alltid på tre i stöten. Det tog alltså bara sex dagar att se hela säsongen. Att det var riktigt underhållande hjälpte ju till, så klart. Naturligtvis så finns det ett eller ett par avsnitt som inte är lika bra/kul, men förvånansvärt många av de arton är synnerligen roliga. Ibland är det farligt nära (eller strax över) gränsen till buskis, men det är så korta stunder att det inte stör nämnvärt.

Ghosts är lite som Friends, fast med spöken, och den är en rejäl humörhöjare. Jag tycker det är lite ovanligt med en komedi som är "snäll" för, trots allt, så bygger den på vänskap och att hålla ihop. Det är bara lite synd om Jay, som står utanför alltihop.


På Trakt.tv har serien 3,85 i genomsnitt (beräknat på 1,8k betyg).
På IMDb har serien 7,9 i genomsnitt (beräknat på 43k betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: Space force #2 (2022)

Titel: Space force
Originaltitel: Space force
Genre: Komedi
Skapad av: Steve Carell, Greg Daniels
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Steve Carell, John Malkovich, Ben Schwartz, Tawny Newsome, Diana Silvers
Premiär: 2022-02-18
Produktionsland: Kanada, USA
Antal avsnitt: 7
Avsnittslängd: ca 27 min
Såg den på Netflix 6 juli - 12 juli 2025





Handling
Efter debacklet på månen där Kina plötsligt dök upp är astronauterna tillbaka på jorden. För general Nairds del blir det dock inte bättre. Först får han och hans kollegor stå till svars inför försvarsministern.

Efter utfrågningen i Pentagon fortsätter problemen för Naird, Dr. Mallory och alla andra på huvudkontoret. Tillsammans försöker de lösa alla problem som kommer i deras väg. Oavsett om det handlar om att ha en middag med utsända från Kina, nedskärningar eller hackerattacker. Samtidigt försöker Naird göra sitt bästa med familjen där frun sitter i fängelse och hans dotter missköter skolgången.

Min kommentar
Tiden går så fort och det nästan är obegripligt att det har gått fem år sedan vi såg första säsongen av Space force (sedan kommer man ihåg att två av de åren är de "försvunna åren"). Jag vet ju att jag la märke till när andra säsongen kom och att jag har sett den där på listan, men hela tiden tänkt att den skulle få ligga där och gotta till sig lite. Det hade den gjort nu.

Det som stör mig allra mest med den här serien är att man aldrig får veta varför general Nairds fru sitter i fängelse. Fortfarande inte alltså. Dessutom så serveras man flera oförklarade informationsbitar om andra saker. Kanske var planen att förklara allt i sinom tid, i senare säsonger. Så blev det dock inte för serien är nu nedlagd. Trots det tydliga upplägget för en tredje säsong.

Här är det inte fokus på någon övergripande historia, eller röd tråd. Många olika saker händer och de har oftast inte något som helst samband. Det blir lite lösryckt och osammanhängande. Ungefär som en stå-uppare med bara one-liners, vilket ju också är kul. På sitt sätt. Det blir en hel del skratt, men mellan skratten är den inte speciellt mycket.

Sammansättningen av karaktärer är bra (men underlig). De är så olika, men ändå lika. Skådespelarprestationerna är riktigt bra, det är bara synd att de egentligen inte får tid att briljera på riktigt. Och det övergår mitt förstånd hur man kan slarva bort någon som Lisa Kudrow på det här sättet. Det är nästan kriminellt. Dessa skådespelare förtjänar i alla fall ett bättre manus än detta.

Jo, Space force är väldigt rolig. Lite galen. Ibland lite för galen. I det stora hela tycker jag att andra säsongen är bättre än den första, det mest galna är borta. Det är en underhållande och sevärd serie, som passar utmärkt att sträcktitta på tack vare de korta avsnitten.


På Trakt.tv har serien 3,25 i genomsnitt (beräknat på 4,6k betyg).
På IMDb har serien 6,7 i genomsnitt (beräknat på 74k betyg).
Jag ger den 3,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: Running point #1 (2025)

Titel: Running point
Originaltitel: Running point
Genre: Komedi
Skapad av: Ike Barinholtz, Mindy Kaling, Elaine Ko
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Kate Hudson, Drew Tarver, Scott MacArthur, Brenda Song, Fabrizio Guido
Premiär: 2025-02-27
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 30 min
Såg den på Netflix mars 2025





Handling
Isla, den enda systern i en familj av bröder, är ambitiös och ofta försummad av resten av familjen. Men när hennes bror tvingas avgå från sin position som president för Los Angeles Waves utser han henne i sitt ställe. Nu när hon tar steget in i familjeföretaget kommer hon att behöva bevisa för sina skeptiska bröder, styrelsen och den större idrottsgemenskapen att hon är rätt val för jobbet. Under seriens gång bestämmer hon sig för att göra just det – särskilt i sportens oförutsägbara, mansdominerade värld.

Min kommentar
I väntan på att alla avsnitt av en annan serie ska ha släppts så jagade vi en hyfsat kort att titta på. Bara några dagar innan vi började leta så hade ögonen fallit på Running point och den blev så klart intressant direkt när jag såg att Kate Hudson var med. Så den fick det bli.

Jag skulle nog inte kalla detta för en sportserie, det är inte jättemycket basket. Det är människorna som är i fokus. Basketlaget hade kunnat vara vilket (mansdominerat) familjeföretag som helst. När jag skulle sätta ihop det här inlägget så upptäckte jag att serien är (löst) baserad på Jennie Buss historia. Hon är ägare till LA Lakers. Med den vetskapen så kommer ju serien i ett annat ljus.

Alla karaktärer är bra castade, tycker jag. De har bra kemi och funkar bra ihop. Syskonrelationerna är spot on. Med vissa överdrifter, så klart. Detta är ju en komedi och utan överdrifter blir det liksom inte speciellt roligt. Jag gillar verkligen de här udda och galna figurerna. Till och med bröderna.

Man bjuds inte direkt på några överraskningar. Det enda som var lite oväntat var väl Jackie. Det skulle kunna vara så att man kallar serien för stereotypisk, men jag tycker inte det. Den hanterar uppfattningen om stereotyper och visar upp fördomar så att man kan skratta åt dem. För de flesta kommer faktiskt på skam. Samtliga karaktärer är mer än vad man tror.

Running point är ingen ny Ted Lasso. Långt ifrån. Men den är bra, rolig och charmig, underligt nog, på sitt sätt. Enkel humor och enkel handling. Precis vad jag ville ha. Det är redan klart att det blir en andra säsong och den ser jag fram emot.


På Trakt.tv har serien 3,8 i genomsnitt (beräknat på 462 betyg).
På IMDb har serien 7,5 i genomsnitt (beräknat på 8,4k betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: Unstable #2 (2024)

Titel: Unstable
Originaltitel: Unstable
Genre: Komedi
Skapad av: Victor Fresco, John Owen Lowe, Rob Lowe
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Rob Lowe, John Owen Lowe, Sian Clifford, Lamorne Morris, Emma Ferreira
Premiär: 2024-08-01
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 24 min
Såg den på Netflix mars 2025





Handling
Ellis knuffar sin motvilliga son mot rampljuset på Dragon Industries eftersom bioteknikföretagets framgång betyder nytt blod – och nya rivaliteter.

Min kommentar
Jag tyckte att det kändes som en bra idé att försöka se klart på serier som vi påbörjat och med det menar jag att titta på nya/senare säsonger. Unstable såg vi första säsongen av förra vintern, så det är inte speciellt längesedan, men det känns liksom bra att avsluta något.

Att jag inte verkar minnas något alls av hur sista avsnittet slutade förra säsongen är, när det gäller den här serien, inte alls något problem. Det finns inte någon egentlig handling, vågar jag nog påstå. Märkbart är i alla fall att den här säsongen har valt en helt annan riktning än den vi var på väg mot i den förra. Vilket inte alls är positivt.

Det som var lite mer åt det seriösa hållet i första säsongen är helt borta i den här andra. Nu försöker serien bara att vara rolig. Dessvärre försöker man alldeles för mycket och för desperat. Man kan förledas att tro att det händer massor av saker, men när allt är slut så har vi egentligen inte rört oss framåt alls.

Serien är dock inte helt utan komiska inslag. En del scener är roliga och oftast innefattar de Anna. Hon är min solklara favorit. Det är så befriande med det svalt brittiska mitt i allt det hysteriskt amerikanska.

En del nya karaktärer dyker upp och om jag ska vara helt ärlig så tillför de inte jättemycket. Peter är ju så klart en sympatisk person och jag gillar det som antyds hända mellan honom och Anna, men det är inte mycket mer. Georgia däremot, hon är en förfärlig människa. Jag kommer aldrig att tycka om den här personlighetstypen eller tycka att de är roliga. Inte ens lite. Faktum är att det känns som att det nu är fler irriterande karaktärer än roliga.

Unstable är ett ganska bra exempel på vad som kan hända när man gör en komedi helt utan svärta. Det blir helt enkelt inte så kul. Åtminstone inte när det är övertydligt när det är meningen att man ska tycka att något är roligt. Vilket det tyvärr inte alltid är. Någon tredje säsong blir det inte och jag är inte speciellt förvånad.


På Trakt.tv har serien 3,25 i genomsnitt (beräknat på 4,8k betyg).
På IMDb har serien 6,7 i genomsnitt (beräknat på 11k betyg).
Jag ger den 3,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: Shrinking #2 (2024)

Titel: Shrinking
Originaltitel: Shrinking
Genre: Komedi
Skapad av: Brett Goldstein, Bill Lawrence, Jason Segel
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Jason Segel, Harrison Ford, Jessica Williams, Luke Tennie, Christa Miller
Premiär: 2024-10-16
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 12
Avsnittslängd: ca 35 min
Såg den på Apple TV+ november-december 2024





Handling
Vi gräver djupare i karaktärernas komplexa emotionella landskap. Jimmys resa av helande och självupptäckt fortsätter, med nya utmaningar och möjligheter som uppstår genom hans oortodoxa terapeutiska metoder. Dynamiken i Jimmys relationer står i centrum, vilket ger grogrund för både komiska och dramatiska ögonblick.

Min kommentar
Jag nästan jublade när jag såg att andra säsongen av Shrinking hade börjat streama. Denna har blivit den nya favoriten efter Ted Lasso. Men återigen gjorde jag misstaget att börja titta utan att först kolla att alla avsnitt var på plats. Det blev ett långt och oönskat uppehåll. Den här serien vill man binge watcha.

De här människorna är faktiskt helt galna. Det går liksom inte att påstå något annat. Samtidigt så är alla så underbart mänskliga. Samtliga har problem, mer eller mindre allvarliga, och serien hanterar alla jobbiga saker med humor. Dock utan att på något sätt förminska problemen.

Relationerna är det som jag älskar mest i den här serien. Sett utifrån så kan man kanske förledas att tro att de är elaka mot varandra, men man pratar inte så med människor som man inte är riktigt bekväm med. Alla utvecklas genom sina relationer, de lär av varandra. Familj är ett så mycket vidare begrepp än mamma-pappa-barn. Man behöver inte alls vara släkt.

Det som gör serien så bra, för mig, är att alla säger vad de faktiskt tänker. De är ärliga (även om de inte säger allt de tänker). Det finns inget utrymme för tramsiga missförstånd. Allt känns äkta och trovärdigt, även om somligt är drivet till sin spets.

Även om serien egentligen handlar om Jimmy så stjäl Harrison Ford varenda scen han är med i. Jag bara älskar honom i den här rollen. Det känns som att han inte behöver spela alls. Brett Goldstein (från Ted Lasso) dyker upp och hans historia är så hjärteknipande sorglig. Det är så viktigt att försöka förlåta. Hat bara förstör för en själv. Det gräver ur ens själ.

Jag hade kunnat fortsätta att skriva om den här serien hur länge som helst, men det är bättre man kollar in vad jag skrev om första säsongen. Allt stämmer fortfarande.

Shrinking får mig att må nästan orimligt bra. Se där, terapi hjälper. Åtminstone i den här formen. Humorn är, typ, brittisk, trots att serien är amerikansk och ironin är i högform. Den här säsongen var till och med bättre än den första och glädjande nog så är en tredje på gång.


På Trakt.tv har serien 3,95 i genomsnitt (beräknat på 3,0k betyg).
På IMDb har serien 8,1 i genomsnitt (beräknat på 86k betyg).
Jag ger den 5,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: Hjem til jul #2 (2020)

Titel: Hjem till jul
Originaltitel: Hjem till jul
Genre: Komedi
Skapad av: Kristian Andersen, Amir Shaheen, Per-Olav Sørensen
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Ida Elise Broch, Oddgeir Thune, Felix Sandman, Gabrielle Leithaug, Edward Schultheiss
Premiär: 2020-12-18
Produktionsland: Norge
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 29 min
Såg den på Netflix december 2024





Handling
Johanne har nu blivit halvt sambo med sin läkarkollega Henrik. Det kommer ganska snart grus i maskineriet och Johanne blir singel igen. Lagom till jul så kan jakten på en ny pojkvän återigen börja.

Kärleksbekymmer, julstress, vänner som flyttar och en familj som håller på att splittras tär på Johanne. Hon "löser" det med sprit och fånigheter, nya tatueringar och en intensiv längtan efter en pojkvän.

Min kommentar
Julserier är en riktigt bra nymodighet. Speciellt om de är så bra som Hjem till jul. Förra året såg vi första säsongen och nu var det dags för den andra. Som vanligt så har jag glömt en del, men det mesta verkar ha kommit tillbaka längs vägen.

Johanne fortsätter att känna sig ensam. Trots att hon faktiskt har ett gigantiskt socialt nätverk, med massor av människor som bryr sig om henne. På riktigt. Men någon pojkvän lyckas hon inte fånga/behålla. Det gläder mig, mycket, att hon inte är så desperat att hon nöjer sig med någon som inte är bra. Det går på ett nafs att se alla avsnitten och det vill man, för man bara måste få veta vad som händer.

Det är inte bara ensamhetskänslan som känns igen från förra säsongen. Johanne fortsätter också att fatta de mest överilade (och korkade) beslut. Gärna när hon är (väldigt) onykter. Hur bra idéer man än, själv, tycker att man får då så vet vi nog alla att de inte alls brukar vara det. I vilket fall, det måste vara påfrestande att vara så fullständigt känslostyrd. Att överhuvudtaget inte tänka efter innan man gör något. Det här borde rimligtvis störa mig oerhört mycket, men det går inte att värja sig mot charmiga Johanne. Hon är så genuint snäll och varm. Hon bryr sig.

Den nya grannen Nick är ett riktigt trevligt nytillskott. Han är en precis likadan personlighet som Johanne. Kanske lite mer tillförlitlig. Edward Schultheiss, som spelar Nick, har en osviklig tajming.

Hjem til jul är en ganska så tillskruvad historia, men den lyckas alltid hålla sig på rätt sida gränsen. Mest tack vare att den skildrar det tokroliga med så mycket värme och kärlek. Mycket julstämning får man på köpet också. Och det bästa av allt; en tredje säsong är på gång och sägs komma nästa år.



På Trakt.tv har serien 3,75 i genomsnitt (beräknat på 521 betyg).
På IMDb har serien 7,7 i genomsnitt (beräknat på 17k betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

TV-serie: Loot #2 (2024)

Titel: Loot
Originaltitel: Loot
Genre: Komedi
Skapad av: Matt Hubbard, Alan Yang
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Maya Rudolph, Michaela Jaé Rodriguez, Nat Faxon, Joel Kim Booster, Ron Funches
Premiär: 2024-04-03
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 28 min
Såg den på Apple TV+ maj-juni 2024





Handling
Säsong två börjar där första säsongen slutade och på typiskt Molly-manér. Hon gör sin egen version av Vogues "73 Questions" när hon visar upp sitt extravaganta hem. Hennes natt med John är nu ett misstag i det förflutna, och det är dags att förankra sig i rollen som övervakare av The Wells Foundation. Hon måste också förverkliga sin avsikt att donera varje cent som hon äger till stiftelsens uppdrag.

Min kommentar
Första säsongen av Loot var ju en mycket trevlig överraskning. Bra komedier växer ju inte på träd, direkt. När jag såg att andra säsongen skulle få premiär i april så började jag direkt planera för att se den så snart som möjligt.

Den här serien har lite samma känsla som Ted Lasso och Shrinking. Den får mig att må bra, men rent handlingsmässigt är de inte ett dugg lika. Märkligt nog så är samtliga de här tre Apple TV+-produktioner. Kan det vara så att de har hittat formeln och hemligheten bakom komedier?

Annars så började inte andra säsongen så bra och jag blev faktiskt lite besviken på de första avsnitten. Jag vet inte vad det var, men något stämde inte riktigt. Det bättrade sig ordentligt, kan man säga. Jag minns inte hur det var i första säsongen, om de andra karaktärerna fick så mycket utrymme. Det är i alla fall när de kliver fram som det blir kul på riktigt här.

Varenda karaktär är extremt överdriven, men ändå på något sätt trovärdig. Det är nog tack vare skådespelarinsatserna. Förutom att vara överdrivna så är de också väldigt olika varandra. Förmodligen är det därför de är ett så bra team (och så kul att titta på). Den här säsongen får vi en djupare känsla för karaktärerna runt omkring. Mer bakgrund och kunskap om vilka de är och vad som driver dem. Serien vinner onekligen på det.

Molly är betydligt mer nedtonad, inte så nollställd och naiv utan mer självsäker. Hon är så otroligt färgrik. Nicholas, Howard och Sophia får alla egna storylines och faktum är att det nästan är mest underhållande att följa dem. Nicholas och Howard är nog de som är roligast. De är en fullständigt otippad duo, men a match made in heaven. Arthur är nog min favorit, han är den enda som är åtminstone lite "normal". De enda som inte får egna historier är Ainsley och Rhonda. Kan man nu hoppas att de får mer utrymme i en eventuell tredje säsong?

Loot har mycket mer spets den här säsongen, tycker jag och budskapet är mycket tydligare. Bara för att man förverkligar sig själv så behöver man inte sluta bry sig om andra. Sista avsnittet slutar, så klart, med en cliffhanger så jag hoppas att det kommer en tredje säsong.



På Trakt.tv har serien 3,4 i genomsnitt (beräknat på 509 betyg).
På IMDb har serien 6,8 i genomsnitt (beräknat på 13k betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam