torsdag 26 maj 2022

Hett i hyllan #354

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Och så förflyttar vi oss till maj 2018.
Precis som boken förra veckan så dök I Tanger av Christine Mangan upp som en överraskning från förlaget.

För mig var boken helt okänd när den ramlade in här och blurben på framsidan... ja, den både avskräcker och lockar. Donna Tartt-delen är den som avskräcker, mitt enda (bok)möte med henne gick inte så bra. Gillian Flynn och Hitchcock lockar ju och Patricia Highsmith har jag ingen egentlig åsikt om. Någon bok har jag inte läst av henne, dock har jag sett The talented mr Ripley som film och den är ju bra. Förhoppningsvis slår det positiva ut det negativa här och jag ska ju snart läsa den. Den är nämligen med i min Boktolva i år.

Så här står det på baksidan:
Året är 1956. Den sista person Alice Shipley förväntar sig att möta när hon anländer till Tanger är Lucy Mason. Efter olyckan har de inte pratat med varandra. Ändå står Lucy där, i ett försök att ställa saker och ting till rätta. Det borde göra Alice glad hon har ännu inte anpassat sig till livet i den marockanska staden och är rädd för att ge sig ut i den fruktansvärda hettan. Lucy alltid självständig, alltid orädd hjälper henne att lämna lägenheten. Men snart börjar en kvävande känsla ta över Alice. Hon känner sig kontrollerad. Och plötsligt försvinner Alices man John spårlöst. Alice börjar ifrågasätta allt omkring sig: relationen med sin påträngande vän, beslutet att alls flytta till Marocko och hela sin egen verklighetsuppfattning. Det vilar en ondska över Tanger.
Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 25 maj 2022

Bok: Rosieeffekten av Graeme Simsion

Författare: Graeme Simsion
Titel: Rosieeffekten
Genre: Feelgood
Antal sidor: 414
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Rosie effect
Översättare: Marianne Mattsson
Serie: Don Tillman 2
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2016
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 maj 2022




Första meningen: Apelsinjuice ingick inte i fredagsschemat.

Baksidetext
Don Tillman har gift sig med sin Rosie och de har flyttat till New York, där båda forskar vid Columbia University. Don har svårt att passa in i sociala sammanhang och försöker desperat upprätthålla sitt strukturerade liv som styrs av scheman, listor och rutiner. Det går helt överstyr när Rosie meddelar den glada nyheten: hon är gravid!

Att bli förälder är svårt för vem som helst att förbereda sig på, men för Don är det nästan oöverstigligt. Han måste nu se till att Rosie inte äter något olämpligt, räkna ut att han förväntas vara med vid ultraljudet, och han får mycket men kanske inte så god hjälp av sina sex vänner. Den blivande pappan leds in på helt fel banor och när han till slut inser det är det kanske för sent. Då riskerar han åtal, landsförvisning och värst av allt: att förlora Rosie.

Min kommentar
Ibland stöter man på böcker som är väldigt annorlunda mot allt annat man har läst. Så var det med Projekt Rosie, första delen i den här serien om den specielle Don. På Bokmässan 2016 hade jag sådan tur att Rosieeffekten fanns i en goodiebag som jag fick på ett feelgoodmingel. Trots att jag då verkligen gillade förra boken så har det dröjt så hör länge innan jag kom mig för att läsa nästa. Nästan på dagen fem år efter att jag läste Projekt Rosie så tog jag mig an uppföljaren Rosieeffekten.

Problemet, eller vad man ska kalla det, med så här speciella böcker är att överraskningsfaktorn är borta när man läser ytterligare en bok. Jag är ju beredd på Don och hans... speciella natur. Följden blir ju så klart att det inte blir riktigt lika kul och omtumlande som första boken, men det här är fortfarande både speciellt och bra. Kanske på ett lite annat sätt också, med betydligt mer mörker.

Den stora känslan jag tar med mig är att jag blir oerhört irriterad på Rosie. Under inga omständigheter får man göra som hon och det finns inga ursäkter. Än mindre när det handlar om någon som Don. Just den här biten, med vad Rosie faktiskt gör, tycker jag inte processas överhuvudtaget. Det bara nämns i förbigående. Jag tycker Don tar det förvånansvärt bra ändå och han går genast in i problemlösningsmode. Dessvärre löser han problemen på ett sätt som genomsnittliga människor inte gör.

Ännu värre är det att Rosie plötsligt inte tycker att Don duger. Det kan ju inte komma som en överraskning att han är som han är. Hon vet ju det och har vetat hela tiden. Det är synd om Don när inte ens hans fru, som ju faktiskt har levt med honom ett bra tag, förstår honom. Till detta läggs något som måste vara en av litteraturens allra sämsta psykologer; Lydia. Vilken i sanning förfärlig person hon är. Hon borde inte få jobba med människor. Alls.

Jag kan så känna igen mig i Don. Hans ibland, enligt andra, konstiga reaktioner. Att han inte agerar på känslor utan på rationella tankar. Det betyder verkligen inte att han inte känner något. Bara att han inte visar det som andra. Han är verkligen en favoritkaraktär och vi behöver fler Don i världen. Många fler.

Rosieeffekten är kanske korrekt klassad som feelgood, men det är helt klart inte den glättiga, tramsiga sorten. Det finns faktiskt en tredje del också, men den har inte översatts. Frågan är om den blir det och om jag i annat fall ska läsa den på engelska. För läsa den vill jag.

Goodreads hade den 3,62 i genomsnitt (beräknat på 121 743 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Rosieeffekten: Bokblomma, med näsan i en bok och Endast eböcker.

tisdag 24 maj 2022

Tisdagstrion: Himmel & helvete (i titel, handling eller på omslag)

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Himmel & helvete (i titel, handling eller på omslag)

Ett klurigt tema, minst sagt. Här försökte jag bara hitta de bästa böckerna som kunde sägas höra till temat.

1. Demonologi för nybörjare av Caroline L. Jensen handlar om Gud, som har gått in i väggen, och Beelzebub som planerar ett uppror mot Satan. Det låter kanske konstigt, men det här är faktiskt en hejdlöst rolig bok. Precis min typ av humor.

2. Något krystad kanske, men jag tycker att Under kupolen av Stephen King platsar här. Det finns många "religiösa" karaktärer här och att bli instängd i en kupol måste väl kunna betraktas som ett helvete. Om inte annat så hävdar jag att det är himmel på omslaget. Detta är i alla fall en helt fantastisk bok av King. En av hans allra bästa.

3. Himmel & helvete av John Jakes... ja, hur den passar in behöver väl ingen förklaring. Tredje delen i serien Nord & Syd som utspelar sig under amerikanska inbördeskriget.

måndag 23 maj 2022

TV-serie: Ted Lasso #1 (2020)

Titel: Ted Lasso
Originaltitel: Ted Lasso
Genre: Komedi
Skapad av: Brendan Hunt, Joe Kelly, Bill Lawrence
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Jason Sudeikis, Brett Goldstein, Hannah Waddingham, Juno Temple, Nick Mohammed
Premiär: 2020-08-14
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 30 min
Såg den på Apple TV+ maj 2022





Handling
Ted Lasso lämnar en framgångsrik coachkarriär inom amerikansk fotboll för att flytta till England och ta över ett fotbollslag – trots noll erfarenhet. Kan han vinna de cyniska spelarna och tveksamma fansens förtroende?

Min kommentar
För ett bra tag sedan nu så fick sambon tips om Ted Lasso av en kollega. Vi la till den på listan i avvaktan på att vi skulle skaffa Apple TV+ igen. Helt ärligt så hade jag inga intentioner att titta på serien. I bästa fall tänkte jag ge den ett avsnitt och sedan säga att det räckte så. Mer fel ån så har jag nog egentligen aldrig haft.

Nej, det här är inte en serie om fotboll. Det är en serie om hur man blir en bra människa. Så väljer jag att se det. Jag har alltid varit av åsikten att en chef måste kunna det som han är chef över, eller hur man ska uttrycka det. Jag är beredd att revidera den åsikten efter en säsong. På sätt och vis. Ted Lasso må veta noll och intet om fotboll, men han är en stjärna när det kommer till ledarskap.

Från början, kanske i några minuter, så tyckte jag eventuellt att den där Ted Lasso nog kunde bli för mycket. Det visar sig att det är fullständigt omöjligt att inte gilla honom. I stort sett alla karaktärer här är fantastiska och även om någon ibland beter sig dumt så gillar man dem ändå. Jag skulle vilja hänga med de här människorna. Ha dem i mitt liv.

Humorn är av den härliga sorten. Den som inte är rolig på någon annans bekostnad, utan bara genuint rolig. Det kan kanske komma som en överraskning att det kan finnas språkförvecklingar i en serie där alla pratar engelska, men det gör det. Då tänker jag inte (bara) på fotbollsuttryck. Hejdlöst roligt! Jag har inte skrattat så mycket på väldigt länge.

Det finns så mycket värme och kärlek i den här serien att det bara osar ut från skärmen. Aldrig är mitt hem så tryggt, ljust och glatt som efter ett avsnitt av Ted Lasso. Han får mig att vilja bli en bättre människa. Något jag gärna vill (och behöver) ta till mig är att när man gör fel så får man chansen att lära sig något nytt. Att växa. Det är så ovanligt och faktiskt ganska upplyftande att tillåtas tycka om en god människa.

Frågan är inte om vi ska se andra säsongen av Ted Lasso, utan mer om vi ska se den nu direkt. Det här är roligt, berörande, inspirerande, sympatiskt, kärleksfullt, charmigt... jag kan hålla på hur länge som helst... Precis vad man kan tänkas behöva i de mörka tider vi lever i. Fler Ted Lasso åt mänskligheten!



TV Time har serien 9,7 i genomsnitt.
IMDb har serien 8,8 i genomsnitt (beräknat på 179 793 betyg).
Jag ger den 5,0.
Serien är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

Film: Bigbug (2022)

Titel: Bigbug
Originaltitel: Bigbug
Genre: Komedi
Regissör: Jean-Pierre Jeunet
Manus: Jean-Pierre Jeunet, Guillaume Laurant
Skådespelare: Isabelle Nanty, Elsa Zylberstein, Claude Perron, Stéphane De Groodt, Youssef Hajdi
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: Frankrike
Längd: 111 min
Serie: -
Såg den på Netflix 6 maj 2022





Handling
År 2045 finns AI överallt. Så mycket att mänskligheten litar på den för att tillfredsställa alla behov och varje önskan, även de mest hemliga och ogudaktiga.

I ett lugnt bostadsområde bestämmer sig plötsligt fyra inhemska robotar för att ta sina herrar som gisslan i deras eget hem. Inlåsta tillsammans tvingas nu en omaka samling människor och androider att stå ut med varandra i en allt mer hysterisk atmosfär.

Utanför huset försöker Yonyx, den senaste generationen av androider, ta över. När hotet närmar sig letar människorna efter en lösning samtidigt som de försöker att inte bli tokiga på varandra.

Min kommentar
Det var redan fredag eftermiddag när jag kom på att jag inte hade valt ut någon film till kvällen. Det blev till att snabbt titta över listan på Netflix, jag brukar börja där eftersom de har mest. Även om det inte alltid är bäst. Efter lite letande hittade jag den franska filmen Bigbug och jag tänkte att det nog var dags att se den. Franskt funkar inte alltid för mig, men skam den som ger sig.

Detta är så oerhört mycket satir att det nog faktiskt närmar sig för mycket. Eller så blir det bara värre i kombination med det franskt hysteriska. Här trängs absurd humor med filosofiska diskussioner. I fars-tappning.

En del av reflektionerna var tänkvärda, som till exempel humorprogrammet Homo Ridiculus. När man vänder på rollerna så blir det så tydligt hur fel saker och ting är och hur illa människor beter sig mot djur. Jo, jag skrattar faktiskt några gånger, men filmen känns lite som en sketch som håller på för länge. den har inte i närheten av tillräckligt med innehåll för nästan två timmar.

De "mänskliga" skådespelarna är inget vidare, i alla fall inte i mina ögon. Förmodligen är de bättre med franska ögon. Androiderna/robotarna är så klart betydligt bättre. Det är de ju alltid. Einstein påminner mig om något en någon annan film. Han är som en kopia, men jag kan inte komma på vilken film det är.

Jag tror att filmen hade vunnit på om man hade plockat bort åtminstone ett par karaktärer och fokuserat på några få. Då hade man också hyvlat bort en del sidohistorier. Man behöver liksom inte ta med allt man kommer på.

Egentligen så är Bigbug en briljant satir, bara för mycket av extra allt. Den får inget högt betyg, men jag vill ändå rekommendera den. Om man gillar satir.



Letterboxd hade den 2,4 i genomsnitt (beräknat på 7 375 betyg).
IMDb hade den 5,4 i genomsnitt (beräknat på 6 937 betyg).
Jag ger den 2,5.
Filmen är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

söndag 22 maj 2022

Smakebit på søndag: Olympia

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

En oplanerad helg! Eller nja, det är en sanning med modifikation. Nästa helg är det dags för undertecknad att ha sitt första kalas på tre år. Och det blir nästan rekordmånga som kommer. 19 stycken. Min mamma och syster kommer dessutom redan på fredagen. Det kräver en del planering och förberedelser, även värdparet vill ju kunna umgås med gästerna på själva kalaset, så det är vad helgen ägnas åt. Och hockey-VM. Hur konstigt det än kan låta, i mitten av maj. Det blir nog inte så mycket läst, tror jag.

När jag såg att Mons Kallentoft släppte sin nya bok i Herkulesserien (som den hette de sex första delarna, nu heter den tydligen Zackserien) för ett litet tag sedan så insåg jag att jag ännu inte läst den förra delen, Olympia, som då är den sjätte delen och den första han skrivit utan medhjälpare. Lägligt nog så har jag redan läst klart de planerade böckerna i maj, så det var bara att plocka upp den.

Min smakebit är från sida 246:
Zack känner en varm hand greppa hans.
    Fingrar som av tvinnad ståltråd drar honom uppåt.
    Ur röken framträder Deniz ansikte.
    Hon hjälper honom upp över kanten till den raserade vägbanan, bort från lågorna där nere på vattnet.
    "Det där kunde ha gått illa", säger hon när de dragit sig undan en bit, till en plats där röken är mindre tät.
    "Tack."
    "Ingen orsak."
    Ett avslitet ben i en svedd uniform ligger några meter bort. De vänder instinktivt bort ansiktena och flyttar sig längre bort från avgrunden.

lördag 21 maj 2022

Bok: Morsarvet av Christina Granbom

Författare: Christina Granbom
Titel: Morsarvet
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 263
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Mildred Carlesten 1
Förlag: Hoi Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 maj 2022




Första meningen: Förödmjukelsen brände.

Baksidetext
Mildred Carlesten kommer efter en tid som polis i Stockholm till den lilla byn Kungsör. Med sig i bagaget har hon ett trasigt förhållande och skulden över att i tjänsten ha skjutit ihjäl en människa.

När två kroppar hittas skändade i skogarna runt byn verkar spåren först inte leda någonstans. Mördaren finns inte i några register och dessutom verkar mer än en person vara inblandad.

Kyrkoherden i byn erbjuder sig att hjälpa till. Känslorna mellan dem växer och Mildred börjar åter tro på kärleken, trots hans uppenbara problem att handskas med sin hårda uppväxt. Kan han hjälpa henne att lösa fallet?

Efter hand skönjer Mildred ett mönster. Gärningsmannen är besatt av synd och rening. Och han är inte färdig än …

Min kommentar
Även Morsarvet är en bok från Bokmässan, dock från 2014 och från ett bokbord på ett bokbloggarmingel. Varför just denna blev ett av mina val minns jag inte längre. Det kan vara så att Kungsör lockade, en stad jag aldrig varit i och egentligen inte känner till. Beskrivningen är ju inte heller helt olockande.

Jag kan börja med det som är bra. Ovanligt nog så finns det en syskonrelation här som är bra. Hur ofta händer det egentligen? Det finns också en grupp kvinnor med, som faktiskt stöttar varandra. Båda dessa saker känns bra och uppfriskande.

Det blev en ganska rejäl uppförsbacke för boken efter att hela starten går ut på att förklara saker för mig. Bland annat verkar det vara nödvändigt att förklara att polisens jobb består av förhör och insamling av information. Suck. Tyvärr så fortsätter detta genom hela boken, men då oftast som långrandiga bakgrundshistorier för kreti och pleti.

Karaktärerna är många. Otroligt många. Den ena människan efter den andra kastas in i handlingen. Vare sig de behövs eller ej. Alla verkar de ha något att säga och alla (känns det som) åtföljs av en bakgrundshistoria. Nåväl, de är åtminstone vanliga människor och inga superhjältar på något sätt. Bara helt ointressanta för historien. Om det någon gång skulle komma i närheten av att bli spännande så dyker det ofelbart upp en lång och onödig utläggning. Gärna då om en karaktär som även den är onödig. Det är otroligt många omotiverade avstickare och det spretar åt alla håll och kanter.

Trots alla dessa bakgrundshistorier så känns det som att jag inte vet något om någon. Inte ens huvudpersonen. Jag får ingen känsla alls för dem. En massa saker bara berättas för mig, men de visas liksom aldrig. Jag blir aldrig nyfiken, inte ens intresserad. Var det ens meningen att man skulle undra vem som var skyldig? I så fall bör man inte göra det så tydligt vem det är.

Morsarvet är ju en debut så det är klart att den inte är perfekt, men den passar inte mig speciellt bra. Det är på tok för många sidohistorier, som inte tillför något. Varken till historien i sig eller den så kallade lokalfärgen.

Avdelningen för olika funderingar:
Boken är riktigt dåligt korrekturläst. Det saknas ord och det är felstavningar. Ibland verkar tiden gå baklänges också, vi börjar nämligen i maj, går vidare till juni, men plötsligt är vi tillbaka i maj.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,38 i genomsnitt (beräknat på 12 betyg).
Jag ger den 2,5.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Morsarvet: Johannas deckarhörna, Midnattsord och Barnboksbloggen.

fredag 20 maj 2022

Fem en fredag v 20: Om

I dag tänkte jag återigen hänga på Fem en fredag som utgår från elisamatilda. Varje fredag lägger hon upp fem frågor som vi ska svara på. Det låter kul, även om jag tror att det ibland kan bli svårt.

Veckans tema är Om

Om du kunde se en film igen för första gången, vilken skulle det vara?
Jag tror att jag måste välja Memento, men det finns egentligen massor av filmer jag skulle vilja se för första gången igen. Alla de där man blir överraskad av något helt oväntat.

Om du kunde begå ett brott och inte åka fast, vad skulle du göra?
Förmodligen något som har med stjäla pengar att göra. Eventuellt stjäla någons bostadsrätt, men det verkar jättesvårt.

Om du skulle vara expert i ett ämne, vilket skulle det vara?
Programmering, som jag ju jobbar med 😁

Om du kunde skriva en toppsäljande bok, vad skulle du skriva om?
Jag hade faktiskt en bokidé i min ungdom. Den skulle handla om en ung kille som spelar hockey, men blir svårt skadad. Någon annan idé har jag inte.

Om du kunde lägga till en sak i din dagliga rutin, vad skulle det vara?
En timmes total tystnad.

torsdag 19 maj 2022

Hett i hyllan #353

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Då har vi tagit oss förbi bokrean och förflyttat oss till april 2018.
De försvarslösa av Kati Hiekkapelto dök upp som en överraskning från förlaget.

Det här är andra delen i serien om Anna Fekete, polis någonstans i Finland. I höstas läste jag första delen och blev inte direkt förtjust. Något som så klart ligger den hör boken till last nu. Jag känner mig inte speciellt sugen på att läsa den, men den är i alla fall ganska tunn. Och det har ju hänt förut att andra boken övertygar. Nu när jag tänker efter så borde jag nog läsa den snart.

Så här står det på baksidan:
När en äldre man hittas död på vägen - synbarligen påkörd av en ungersk au pair - är polisen Anna Fekete övertygad om att incidenten rymmer mer än vad en första anblick ger sken av.

När hon börjar nysta upp vad som blir ett alltmer komplext fall leds hon längs ett dödligt spår, där olaglig invandring, droger och - till sist - mord hotar inte bara hennes trosföreställningar, utan också hennes liv.

Annas partner Esko är indragen i en separat, men lika farlig utredning av ett invandrargängs förehavanden, där utvisningsorder och räder orsakar en växande spänning och resulterar i desperata handlingar - både från gängmedlemmar och från polisen. Sen hittas en blodig kniv i snön, och de två utredningarna löper samman på sätt som ingen kunde ha föreställt sig. När trycket stiger blir det uppenbart att det inte nödvändigtvis är tillräckligt för Anna och Esko att de har lagen på sin sida.
Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 18 maj 2022

Bok: Genom paradiset på en spikmatta av Jannice Eklöf

Författare: Jannice Eklöf
Titel: Genom paradiset på en spikmatta
Genre: Feelgood
Antal sidor: 237
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Hoi Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 april 2022




Första meningen: Svärande springer jag runt hörnet av vårdcentralen med sådan fart att babyskyddet nästan snurrar i luften.

Baksidetext
Den hetsiga och ocensurerade Stella känner att hennes liv som nybliven mamma inte riktigt blivit som hon tänkt sig. Såriga bröstvårtor, sömnbrist, känslor av otillräcklighet och så sambon Magnus som retar gallfeber på henne. Hon ser därför extra mycket fram emot den första mammaträffen på BVC där hon kan få dela samma upplevelser. Sist in i rummet möts hon av en samling perfekta uppenbarelser till mammor. Är de klonade? Träffen hon haft så höga förväntningar på blir ett totalt fiasko.

Stella behöver ventilera sin tankar och startar därför en anonym blogg. När hon förstår att hennes egen mamma är en av dem som flitigt kommenterar blogginläggen får hon en chock. Det visar sig att mamman har ruvat på en hemlighet under hela Stellas liv. Kaoset är ett faktum.

Livet blir inte lättare av att en av de andra kvinnorna i mammagruppen hyser ett oförklarligt agg mot henne och ger märkliga kommentarer om en "Magnus". Dramatiken ökar ytterligare när det visar sig att Magnus samtidigt börjar få hemliga sms. Döljer han något, har det ett samband?

Med hormonerna rusande i kroppen tvingas Stella inse att den första tiden som mamma blir långt mer omtumlande än hon någonsin kunnat föreställa sig.

Min kommentar
När jag helt oplanerat råkade vinna en seminariebiljett till Bokmässan 2016 så att jag var "tvungen" att åka dit så besökte jag ett feelgoodmingel. Där fick vi en goodiebag som heter duga, den var sprängfylld och knäckte nästan min resväska. Genom paradiset på en spikmatta var en av de böcker som fanns där och när jag plötsligt kände att det var dags för något mer upplyftande än mord och elände så plockade jag fram den.

Kanske (förmodligen) uppskattar man den här boken än mer om man har eller har haft småbarn och har erfarenhet av mammagrupper. Själv kan jag inte relatera till något av det. Det enda jag har märkt är att det oftast är andra kvinnor som klankar ner på kvinnor som inte beter sig som de ska och då specifikt om det inte är "bra" mammor. Man kunde ju önska att man stöttade varandra i stället. Nåväl, jag tror det vore bra med fler "inlägg" av den här sorten.

Det är inte speciellt många karaktärer här, men det är ganska många osympatiska sådana. Eller nej, egentligen inte, men några av dem har vissa osympatiska drag. Främst gäller det Stella själv, hennes sambo Magnus och hans mamma Bodil. Det är verkligen inte lätt att tycka om dem. Personligen så tycker jag det är ett under att Magnus, efter sju(?) år, inte har lärt sig att höra av sig när han blir sen. Inte heller verkar han ha lärt sig att berätta om sina planer innan de är ett faktum. När det gäller Stella och hennes svärmor så är de som magneter som stöter ifrån varandra. De visar väldigt tydligt att som man behandlar andra blir man själv behandlad.

Dialogen är lite flåsig och krystad, inte alltid men ganska ofta. I övrigt gillar jag tonen och den är rolig. Ofta. Jag gillar speciellt att den inte är det minsta tillrättalagd. Historien lyckas inte riktigt beröra mig, vilket ju även feelgood behöver göra för att den ska vara riktigt bra. Det kan bero på det flåshurtiga, men också att det inte finns tillräckligt med svärta, eller ens rätt sorts svärta. Med det sagt så hade boken klarat sig utmärkt utan galen-kvinna-tråden. Då hade familjehemligheten kunnat få mer utrymme. Nu hastas den bara förbi, härligt okomplicerad. Som det ju så klart också kan vara.

Genom paradiset på en spikmatta är en underhållande historia och om jag någon gång upptäcker att det har kommit en fortsättning på den här historien så är det fullt möjligt att jag läser den. Och titeln alltså... hur underbar är inte den? Känslan kan appliceras på många företeelser, inte bara mammarollen.

Goodreads hade den 3,08 i genomsnitt (beräknat på 12 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Genom paradiset på en spikmatta: Stories from the city, stories from the sea, Ugglans bokhylla och Kulturkollo.

tisdag 17 maj 2022

Tisdagstrion: Böcker med parallella berättelser/flera tidsplan

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Böcker med parallella berättelser/flera tidsplan

Jag tycker att var och varannan bok numer har parallella berättelser och/eller flera tidsplan. Något jag egentligen inte alls gillar. Eller jo, det gör jag, men det är så lätt att det blir både konstigt och komplicerat (=dåligt). Det måste göras rätt för att det ska bli bra, vilket verkar vara svårt. Här är i alla fall tre exempel på bra.

1. Den gode lögnaren av Nicholas Searle som kanske hade oddsen emot sig, men som var briljant. Här finns två tidstrådar; nu och då, som dessutom går baklänges. Ett grepp som jag verkar gilla.

2. Större än störst av Andreas Roman har inte visats upp här på bloggen på ett bra tag, men nu är det dags. En helt magisk bok om vänskap, att växa upp och om drömmar. En tråd handlar om huvudpersonens barndom, den andra om nu.

3. 22/11 1963 av Stephen King innehåller tidsresor, minsann. Av titeln så kan man kanske ana vad den handlar om, i dåtidstråden.

måndag 16 maj 2022

Film: The dry (2020)

Titel: The dry
Originaltitel: The dry
Genre: Crime
Regissör: Robert Connolly
Manus: Robert Connolly, Harry Cripps, Jane Harper (bok)
Skådespelare: Eric Bana, Genevieve O'Reilly, John Polson, Keir O'Donnell, BeBe Bettencourt
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: Australien
Längd: 117 min
Serie: -
Såg den på Viaplay 29 april 2022




Handling
Poliskommissarie Aaron Falk återvänder till sin hemstad, efter att ha varit borta i över 20 år, för att vara med på begravningen av sin ungdomsvän Luke. Luke som påstås först ha dödat sin fru och sin son för att därefter ha tagit sitt eget liv. När Falk motvilligt går med på att stanna kvar och undersöka brottet öppnar han upp ett gammalt sår - den 17-åriga Ellie Deacons död. Falk börjar snart ana att dessa två brott, med decennier emellan, på något sätt hör ihop. När han kämpar för att bevisa inte bara Lukes oskuld utan också sin egen ställs han mot de förutfattade meningar invånarna har mot honom och den undertryckta ilskan från en vettskrämd by.

Min kommentar
Förra hösten läste jag boken Hetta för att jag upptäckte att den skulle bli film. Sedan har jag mer eller mindre glömt bort det. Tills den dök upp på Viaplay, då jag la till den på vår lista. När det inte fanns fler måste-se-filmer så var det då äntligen dags att se The dry.

När vi började titta så sa jag till sambon att jag inte kom ihåg någonting, vilket var helt sant just då. Efter ett tag (egentligen när en specifik karaktär dök upp första gången) så triggades minnet igång och allt kom tillbaka. Snabbt och väldigt tydligt. Vilket jag nog egentligen tycker var synd.

Miljön är helt fantastisk, jag kan verkligen känna både torkan och hettan. Vyerna är magiska, så otroligt stort och tomt där är. Och torrt. Och varmt. Förmodligen en passande film att se under smällkalla vintern. Småstadskänslan kommer fram perfekt. Övergivenheten. Stoltheten.

Detta är en väldigt långsam och lågmäld film, det händer inte speciellt mycket. Thriller skulle jag absolut inte kalla den, det är den alldeles för ospännande för (och då menar jag den spänning som på engelska kallas suspense). Någon sådan tycker jag inte det finns alls. Däremot så är den spännande om man menar intressant. Man hoppar mellan då och nu, pusselbitar putsas ut och det gäller att inte tappa fokus. Som sambon gjorde och han blev uttråkad.

Här finns inga storvulna gester, inga överdrivet dramatiska scener, men framför allt så syns inte "det vackra folket" till överhuvudtaget. Inga bildsköna människor alls. De gamla ser gamla ut och inga perfekt stylade hemmafruar så långt ögat kan nå. De är som vem som helst. Inget är förskönat och det är så uppfriskande att se en "ärlig" film. Tyvärr så är den också lite för lång och håller inte riktigt hela vägen.

The dry får en fyra för den enastående stämningen och miljön. Jag tycker den är lite bättre än boken, eller åtminstone lika bra och jag upplever det som att filmen följer boken på ett bra sätt.



Letterboxd hade den 3,4 i genomsnitt (beräknat på 14 291 betyg).
IMDb hade den 6,9 i genomsnitt (beräknat på 22 893 betyg).
Jag ger den 4,0.
Filmen är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

söndag 15 maj 2022

Smakebit på søndag: Den andra kvinnan

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Nu börjar den där jobbiga tiden, med födelsedagar i ett pärlband. Efter att ha varit utan detta i två år så trodde jag nog att jag skulle uppskatta allt lite mer. Det gör jag kanske, men jag tycker det är otroligt stressande när varenda helg, och lite till, ägnas åt att träffa människor. Mina batterier laddas när jag är själv, så man kan nog säga att jag förmodligen kommer att gå på ångorna de närmaste veckorna.

Trots att vi bara är i mitten av månaden så har jag påbörjat majs sista planerade bok, Den andra kvinnan av Greer Hendricks och Sarah Pekkanen. Vi har inte fått någon bra start, boken och jag. En av karaktärerna har på bara några tiotal sidor bytt namn tre gånger. Eller ja, alltså namnet är väl egentligen samma, men stavningen skiljer. Kanske är jag konstig, men det stör mig helt osannolikt mycket.

Min smakebit är från sida 82:
Jag vrider på huvudet och ser moster Charlottes silhuett. upplyst av hallampan där hon står i dörren. Jag vet inte hur länge hon har stått där eller om hon sett att jag har legat och stirrat i taket.
    "Mår du bättre?" Hon kommer in i rummet och drar upp persiennerna. Solen strömmar in och jag rycker till och håller för ögonen.
    Jag har sagt att jag har influensan. Men moster Charlotte har teorier om hur känslor och kroppslig hälsa hänger ihop - hur de förra lägger krokben för kroppen och bryter ner den. Hon hade trots allt inte bara tagit hand om mig, utan även min mor under hennes perioder.

lördag 14 maj 2022

Bok: Försvunnen av Tina Frennstedt

Författare: Tina Frennstedt
Titel: Försvunnen
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 412
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Cold Case 1
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 april 2022




Första meningen: Orkanen Rut dundrade in mot den skånska kusten.

Baksidetext
En 19-årig kvinna försvinner en sommarnatt på Österlen. Fallet blir aldrig uppklarat. Sexton år senare härjar en dansk serievåldtäktsman i Malmö. Till en början famlar polisen i mörkret, men ett DNA-spår gör att man kan dra kopplingar till det gamla försvinnandet.

Tess Hjalmarsson, kriminalinspektör och chef för Skånes cold case-grupp, tar sig an fallet. Hon brinner för att utreda gamla fall och att slutligen kunna ge anhöriga svar på vad som egentligen hände.

Parallellt kämpar Tess med sitt ganska misslyckade privatliv och en barnlängtan som ser ut att gå i kras efter att flickvännen har lämnat henne.

Min kommentar
Jag har nog alltid gillat att läsa böcker som utspelar sig i bekanta miljöer (där jag bor eller vistas tillfälligt) så när Försvunnen (utspelar sig i Malmö och på Österlen) släpptes i början av 2019 blev jag genast sugen. Några veckor efter släppet så lottades boken ut (tillsammans med ytterligare två böcker som utspelar sig i Skåne) Och jag vann. Sedan rönte den ju samma öde som så många andra böcker som flyttar hem till mig. Den står oläst i hyllan. När vi för ett tag sedan åkte på en hotellweekend i Trelleborg så tyckte jag att det var nära nog och den fick åka med mig.

Jag känner mig nog lite grinig när jag klagar på att början av boken är väldigt detaljerad. Det känns som att författaren försöker få in så mycket det bara går och då gärna mycket ovidkommande och ointressant. Här är det två olika fall, som plötsligt får en koppling. Men hör de verkligen ihop? Jag tycker det här är riktigt snyggt gjort. Även om jag gissade rätt förövare ganska tidigt. Helt säker var jag dock inte förrän mot slutet.

Miljön är då Malmö samt Österlen och även om jag inte är jättehemma på något av ställena så känner jag igen mig. Det är bra beskrivet och detaljerna är på en angenäm nivå. Lite kul är det att ångloket som går där på somrarna nämns. Det har jag varit sugen på att åka, länge. Någon gång blir det säkert av.

Karaktärerna är ganska många, men det blir aldrig rörigt. En del förekommer bara en kort liten stund. Tess, huvudpersonen kan man väl säga, verkar vara en bra polis. Sitt privatliv är hon betydligt sämre på. Där är hon irriterande svag, men högst verklig. Hennes kollega Marie var jag inte så glad i från början. Hon hade ett beteende som fick alla taggar att åka ut. Allt eftersom så förändrades det och jag både gillar och uppskattar att författaren lyckades omvända mig. Så till den milda grad att hon nästan var en favorit mot slutet. Det är en väldigt bra idé att göra Tess och Marie så olika att det ibland gnisslar i maskineriet. Det blir mer dynamiskt och så blir de ett väldigt bra radarpar. Några av karaktärerna i polishuset verkar vara planterade för efterföljande delar, man får inte veta något alls om dem.

Största fokuset ligger på polisarbetet. Det uppskattas, mycket. Jag föredrar att grotta ner mig i förhör och analys framför att matas med privata problem. Vilket det ju så klart blir också, konstigt vore det ju annars. Privatlivet hänger ju liksom med hela tiden och Tess relationsproblem är svåra att undvika. De hålls dock på en bra nivå. Det blir också en del fokus på de offer som finns i fallet, hur anhöriga och anklagade drabbas. Tyvärr så kommer också den där tröttsamma och uttjatade personliga inblandningen, med den tillhörande faran för eget liv. Jag önskar så att det slutade vara standard i deckare.

Ett par reflektioner blir det och det är intressant att skjutningarna i Malmö slätas över som inte så vanligt och bara i begränsade områden, alltså inte så farligt för "vanligt" folk. Fyra år senare kan man väl säga att den inställningen inte gick så bra med den logiken. Vissa händelser tycker jag att man inte får någon förklaring på, som det här med vem som egentligen läcker uppgifter. En annan sak jag funderade på, eller... jag ställer mig ytterst frågande och fullständigt oförstående till att Kim Larsen skulle räknas som en märklig musiksmak 2002. Det här är då en högst personlig reflektion.

Försvunnen är inspirerad av fallet med Helena Andersson, som försvann i Mariestad 1992. Det är alltså ingen "fallstudie" eller så kallad gissningslek. Vilket jag nog trodde, men det gör inget alls att jag trodde fel. Det här är en väldigt bra debut och jag kommer helt klart att läsa vidare i serien.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,65 i genomsnitt (beräknat på 1 135 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Försvunnen: Bokstunder, Tankar från en samlares hjärna och Tofflan.

fredag 13 maj 2022

Köpta böcker 😲

Det var ju faktiskt så sent som i förra veckan som jag beklagade mig över att jag inte ville köpa böcker. Alltså inte ville-fick, utan ville-kände-för. Då blir ju så klart det logiska att jag omedelbart köper ett par. Men jag skyller på att det var fantastiska klipp.

Jag läste precis Tina Frennstedts debut (Försvunnen) och den var så bra att jag kände att jag absolut villhövde äga resten av serien också. Väg 9 är andra delen och den hamnade i min varukorg. Efter att Christoffer Carlsson återupprättade sin ära (hos mig då) så köpte jag Brinn mig en sol, som sägs vara andra delen i Hallandssviten. Och ja, han är ju som bäst när han skriver om Halland. Tycker jag.

torsdag 12 maj 2022

Hett i hyllan #352

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Tro det eller ej, men här är den sista olästa från bokrean 2018.
Jag minns inte riktigt vad det var som lockade med Flickorna på Englandsbåten av Lone Theils.

Det kan ha varit det där med Englandsbåten som lockade. Stora färjor är något jag åker med skräckblandad förtjusning, nästan. Det kan ha också ha varit att det är en dansk deckare, vilket jag brukar gilla. Och så är det tydligen också första boken i en serie. Det verkar ha kommit fem delar, men bara två är översatta till svenska. Andra delen släpptes på svenska 2017 så det ser ju inte ut som att det blir fler där. Plötsligt är jag inte så sugen på att läsa den längre...

Så här står det på baksidan:
Två danska flickor försvann spårlöst på en färja till England 1985. Många år senare dyker ett foto av dem upp i en gammal resväska i en second hand-butik i den lilla engelska kuststaden Brine. Journalisten Nora Sand som arbetar i London för den danska tidningen Globalt börjar nysta i historien. Hon beger sig till Danmark för att undersöka flickornas brokiga bakgrund på en ungdomsinstitution. Snart dras hon in i ett fall med en ohygglig seriemördare som avtjänar ett livstidsstraff på det beryktade fängelset Wolf Hall. Samtidigt som hennes ungdomskärlek dyker upp oväntat i London gräver Nora så djupt i det gamla fallet att hon till sist får anledning att frukta för sitt liv.
Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 11 maj 2022

Bok: Hyresgästerna av Sarah Waters

Författare: Sarah Waters
Titel: Hyresgästerna
Genre: Drama
Antal sidor: 600
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The paying guests
Översättare: Ylva Mörk
Serie: -
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 april 2022




Första meningen: Barbers hade sagt att de skulle komma vid tre.

Baksidetext
London 1922. Kriget har vänt upp och ner på allt och svept med sig pojkar och män. De kvinnor som nu måste leva vidare gör det i en helt ny värld som också bjuder nya friheter.

I ett stort hus i den burgna Londonförorten Camberwell bor Frances Wray med sin mor, mrs Wray. Deras liv har förändrats drastiskt. Familjens män har stupat och för att klara hyran blir mor och dotter nu tvungna att ta in hyresgäster. Ett ungt par ur den lägre tjänstemannaklassen, Lilian och Leonard Barber, flyttar in. In kommer den nya världen och dess sociala spänningar. Och när Frances, som är en modern kvinna med moderna idéer om kärlek, kommer allt närmare Lilian, påbörjas ett kammarspel som ska explodera med oförutsedda konsekvenser som följd.

Min kommentar
För åtta (jösses, vad tiden går) läste jag min första bok av Sarah Waters och jag tyckte den var ganska bra. Alltså inhandlades Hyresgästerna på en bokrea några år senare. Och så blev den stående oläst i hyllan. Mycket på grund av bokens omfång, 600 sidor är väl egentligen inte speciellt mycket, men i kombination med att jag läste en del mindre bra recensioner så lockade den inte jättemycket. Då är det perfekt läge för min utmaning Vi möts igen.

Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig när jag började läsa. Egentligen är det så jag vill ha det. Det blev i alla fall lite som att läsa tre böcker i en. Från början är det ett alldeles vanligt historiskt drama jag läser. Plötsligt blir den en erotisk roman och ytterligare en stund senare så förvandlas allt till ett rättegångsdrama. Lite får jag känslan att författaren själv inte visste vad hon ville med boken. Alternativt att hon ville skriva i så många genrer som möjligt. Samtidigt.

Man får en bra inblick i 20-talets värld och då extra mycket om hur det var att vara rik/förnäm och ramla ner på samhällsstegen, till "botten". Det traumatiska i att behöva ta in hyresgäster, att beblanda sig med pöbeln. Oron som mamma Wray känner över att grannarna ska se att dottern Frances själv städar och fixar i huset. Lite samma tema som i Främlingen i huset och det gäller för övrigt även själva huset. Allt detta sätter stämningen på ett väldigt bra sätt. Tidsandan blir på något sätt än mer träffsäker av många lustiga och lite oroväckande tvärsäkra påståenden om dåtida sanningar om lite allt möjligt. Hundra år senare vet vi ju att de hade fel.

Detaljnivån är på en extrem nivå, åtminstone i början. Det känns som att allt beskrivs, ända ner till minsta knapptryckning för att koka te. Intrycket blir att det är väldigt pratigt och repetitivt. Samma våndor. Samma ältande. Jag får faktiskt lite Raskolnikov-känsla av Frances. Kapitlen är dessutom evighetslånga och det hjälper inte heller till. I mitt tycke så borde boken ha kortats ner, rejält.

Kärlekshistorien är jag inte ett dugg intresserad av och särskilt inte när den går över i sexscener. Jag känner mig nog mer överrumplad än chockerad, men detta är inte ett tema som jag väljer själv och jag vill nog helst ha chansen att välja bort erotiska romaner, men det är ju lite svårt när man inte på förhand vet vad boken handlar om. Eller det framgår inte någonstans faktiskt. För min del så är allt det som händer runt omkring det som är intressant.

Hyresgästerna är till slut bättre än vad jag trodde, men jag hade nog uppskattat boken mer om det moraliska dilemmat hade drivits till sin spets. Nu tycker jag att författaren tog den enkla vägen ut.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,44 i genomsnitt (beräknat på 77 170 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Hyresgästerna: Lottens bokblogg, enligt O och Johannas deckarhörna.

tisdag 10 maj 2022

Tisdagstrion: Trafikljus (en röd, en gul & en grön bok)

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Trafikljus (en röd, en gul & en grön bok)

Så klart fick jag problem med det här temat, extra svårt blev det när jag la på kravet att boken ska ha fått minst en fyra i betyg. Och så ville jag ju egentligen ha helt enfärgade böcker, men det fick jag kringgå lite. Jag kan i alla fall konstatera att det är ont om färg i min bokhylla...

1. Liseys berättelse av Stephen King är den bok som fick mig att förstå att King var tillbaka igen, efter sin ganska långa svacka. Jag gillade verkligen den. Och nu tittar jag faktiskt på TV-serien.

2. Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole var det evigheter sedan jag läste, men jag minns den som fantastiskt rolig.

3. Ensam kvar av Rhiannon Navin dyker upp ofta i olika sammanhang här på bloggen. Det är den helt klart värd. Den handlar om vad som kan hända efter en skolskjutning, hur det kan drabba en familj som inte längre är hel.

måndag 9 maj 2022

TV-serie: Lisey's story (2021)

Titel: Lisey's story
Originaltitel: Lisey's story
Genre: Skräck
Skapad av: Stephen King
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Julianne Moore, Clive Owen, Jennifer Jason Leigh, Dane DeHaan, Joan Allen
Premiär: 2021-06-04
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 50 min
Såg den på Apple TV+ april-maj 2022





Handling
Lisey Landon förlorade sin man Scott för två år sedan, efter ett tjugofemårigt äktenskap av djup och ibland skrämmande intimitet. Scott var en prisbelönt, bästsäljande romanförfattare och en mycket komplicerad man. Tidigt i deras förhållande, innan de gifte sig, visste Lisey att det fanns ett ställe Scott gick till - ett ställe som både skrämde och helade honom, kunde äta honom levande eller ge honom de idéer han behövde för att leva.

Nu är det Liseys tur att möta Scotts demoner, att åka till den där skrämmande platsen som kallas Boo'ya Moon. Det som börjar som en änkas försök att sortera i sin berömda mans papper blir en nästan ödesdiger resa in i det mörker han bebodde.

Min kommentar
Det var nog närmare ett år sedan nu som jag upptäckte att Lisey's story skulle bli TV-serie. Den åkte ju så klart rätt upp på listan. Tyvärr så går den på en så obskyr streamingtjänst som Apple TV+ och det är inte en som vi har hela tiden. Där finns inte så mycket att se, så man får samla på sig lite och köra ett race när man har tillräckligt mycket. Det tyckte jag att vi hade nu.

Jag läste den här boken 2008 så jag minns inte några detaljer alls, men det var den boken som fick mig att förstå att King äntligen var tillbaka efter x antal flumår. För mig känns det i alla fall som att serien följer boken till punkt och pricka, vilket kanske inte är så konstigt. Det är King själv som har gjort adaptionen av denna hans egen favoritbok. Kanske var det fel val att låta honom göra detta.

Det kan vara svårt att hänga med om man inte har läst boken. Eller om man tappar fokus. Det senare är väldigt lätt hänt för tempot är olidligt långsamt i första halvan. I andra halvan är det bara långsamt. Allt förklaras dock en bit in i serien, men då kan det vara för sent om man är som min sambo. Som blev fullständigt uttråkad. Han tyckte inte att det hände någonting, men det gjorde det. Det hände massor, men mest inne i huvudet. En bättre lösning hade nog varit att berätta en del viktiga saker lite tidigare. Det ska inte vara ett krav att man har läst boken.

Julianne Moore är riktigt bra och så är även Joan Allen. Jennifer Jason Leigh blir jag inte alls imponerad av. Kemin mellan samtliga karaktärer känns bra. Dane DeHaan känns så väldigt mycket för mycket att jag nog inte kan ha en vettig åsikt om hans agerande.

För mig blir inte den visuella versionen av Lisey's story lika lyckad som boken, det är svårt att överföra allt till bilder. Som skräck är den egentligen inte speciellt bra, men den är både vacker och hemsk. Väldigt mycket King. Allt förklaras inte och det behövs inte heller. Jag gillar det så. Man ska bara åka med. Inte ifrågasätta några hur eller varför.



TV Time har serien 7,86 i genomsnitt.
IMDb har serien 5,8 i genomsnitt (beräknat på 5 266 betyg).
Jag ger den 3,5.
Serien är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

Film: Finch (2021)

Titel: Finch
Originaltitel: Finch
Genre: Science fiction
Regissör: Miguel Sapochnik
Manus: Craig Luck, Ivor Powell
Skådespelare: Tom Hanks, Caleb Landry Jones, Marie Wagenman, Lora Martinez-Cunningham, Oscar Avila
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: USA
Längd: 115 min
Serie: -
Såg den på Apple TV+ 14 april 2022





Handling
På en postapokalyptisk jord lär sig en robot, byggd för att skydda livet för sin skapares älskade hund, om livet, kärleken, vänskapen och vad det innebär att vara människa.

Min kommentar
Av någon underlig anledning så verkar Tom Hanks bara göra filmer som visas på Apple TV+ numer. Det tycker jag är jättesynd för han är en av de där skådisarna som jag vill se precis allt av. Tack och lov så har vi möjlighet att ha den streamingtjänsten, också, men bara ibland. Vilket betyder att man får samla på sig lite filmer/serier att se. Finch hamnade på listan för ett bra tag sedan, men nu var det dags att ha Apple TV+ ett tag.

Filmen får, till slut, en fyra i betyg, men det är precis på gränsen. Kanske är den bättre om man inte har sett Castaway för denna är nästan likadan. Bara i en annan miljö. Det blir lite som en mix av I am legend och Castaway, men utan zombies, action och spänning.

Man får egentligen inte veta vad som har hänt, bara lite i tillbakablickar och bara i stort. Det funkar bra, även om i alla fall jag undrar i början. Vi rör oss framåt i ett närmast sävligt tempo och det händer inte mycket. För mig känns det trovärdigt, det sker ju inte så mycket när man är ensam.

Tom Hanks är så klart bra, men frågan är om inte hunden är bättre. Roboten Jeff är riktigt bra gjord, han är nästan verklig, och många fler finns inte med i filmen. Det finns en del komiska scener, mest tack vare roboten Jeff. Hans resa från orörlig metallklump till, typ, ett barn i mellanstadieåldern är kul.

Man skulle kunna tro att detta är en dystopi, men jag tror inte att jag vill kalla den för det. Det tycker jag att den är för ljus och glad för. Eller nej, det är den kanske inte, men den är helt klart inte tillräckligt mörk. En familjefilm som passar alla, kan man nog kalla den. Egentligen är detta en film om en ensam och rädd människa och jag kan inte förstå hans val att förbli ensam. Att överleva känns inte tillräckligt, i alla fall inte i resten av ens liv. Till vad, liksom?

Jag vet inte riktigt vad Finch vill vara för typ av film, men det är nog faktiskt oviktigt. Den är i alla fall mer söt än hemsk, mer melankolisk än spännande, väldigt lågmäld och lite vacker också.



Letterboxd hade den 3,4 i genomsnitt (beräknat på 34 881 betyg).
IMDb hade den 6,9 i genomsnitt (beräknat på 74 350 betyg).
Jag ger den 4,0.
Filmen är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

söndag 8 maj 2022

Smakebit på søndag: Den tunna blå linjen

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Ännu en vecka har gått och även om jag verkligen gillar våren så gör allt pollen mig nästan tokig. Här har inte regnat på... jag vet faktiskt inte när det regnade sist så det är helt gult ute. Ögonen rinner nästan dygnet runt. Det hade ju kunnat regna på natten, tycker jag.

I dag blir det en smakebit ur den sista(?) delen om Leo Junker, Den tunna blå linjen av Christoffer Carlsson. Jag kommer nog inte att börja läsa den förrän i morgon, men ändå. Och nej, den har inget med TV-serien Tunna blå linjen att göra. Den tunna blå linjen är en symbol för polisen och de som stöder dem. Så det är ett uttryck, kan man väl säga, och en flagga också faktiskt.

Min smakebit är från början av boken:
Det kommer ett brev med posten.
    Kuvertet är vitt, litet som ett vykort och stämplat i Stockholm. Mitt namn och min adress är skrivna med opersonliga versaler i blått bläck.
    Det är lunchtid och en tillfällighet att jag är hemma när det trycks genom brevinkastet tillsammans med resten av dagens post. Jag ska just återvända till jobbet så jag tar bara brevet, lägger det i fickan och ger mig av.
    Sedan glömmer jag det.

lördag 7 maj 2022

Bok: Marvatten av Ann Rosman

Författare: Ann Rosman
Titel: Marvatten
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 419
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Karin Adler 7
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 april 2022




Första meningen: Han visste att det var helt fel ställe att lägga dem på.

Baksidetext
1867 totalförstörs flera kvarter i Marstrand av en våldsam brand. Många familjer ställs på bar backe. Johanna, som för en tid sedan kommit som ung piga till Marstrand för att arbeta hos den ogifte guldsmeden, är en av de drabbade. Men var branden en olyckshändelse?

Till samma plats flyttar Lotta nästan hundrafemtio år senare för att driva ett hotell. Kriminalinspektör Karin Adler har nyligen fått sitt första barn och är föräldraledig. Hemma i Marstrand blir hon bekant med Lotta. Samtidigt kopplas Karins poliskollegor, Robert och Folke, in på en arbetsplatsolycka. En matros har omkommit på ett lastfartyg. Eller ligger det ett brott bakom dödsfallet? Och är alla de övningar som Sjöfartsverket gör med sin räddningshelikopter verkligen slumpmässiga?

Min kommentar
Marvatten köpte jag strax efter den släpptes, men trots att den var en väldigt efterlängtad bok så har den fått stå och mogna i hyllan i 1,5 år. Vilket egentligen är ganska kort tid, om man jämför med hur länge andra böcker får vänta. Kanske har jag varit lite orolig också, för jag blev lite, lite besviken på den förra delen.

Det är lite lustigt med de här böckerna, men det är nästan lika spännande att läsa efterordet som det är att läsa boken. Att få veta vilket som bygger på verkliga händelser och vilka människor som faktiskt har funnits är på riktigt fantasieggande. Jag blir dessutom alltid sugen på att åka till Marstrand när jag läser Ann Rosman. Jag önskar så att hon hade varit guide på skolresorna dit när jag var liten/ung. Eller i alla fall någon som gjorde historia levande på samma spännande och intressanta sätt.

Det är inte jättemånga karaktärer här och man skulle nog nästan kunna säga att Karin Adler har en biroll i sin egen serie. Det gör inte mig något, jag är nog egentligen inte så glad i henne. Detsamma gäller nog resten av persongalleriet i nutidstråden, en historia som gör mig mest trött. Så gnälliga människor och så uttjatade "problem". Jag funderar också lite på under vilka förutsättningar Mattias och Lotta köpte hotellet. Vem ville egentligen detta? Vems idé var det? Hur var tanken? Vem skulle ta hand om allt? Inklusive barnen? Det måste man ju liksom komma överens om innan.

Som vanligt är den historiska delen bäst och helt klart mest intressant. Kopplingen mellan dåtid och nutid finns där också, om än kanske inte så stark, men den känns helt naturlig. Det märks att researchen är grundlig och det är precis lagom nivå på faktabitarna. Framför allt så vävs de in på ett bra sätt.

Nutidshistorien känns dock lite krystad, i alla fall vad gäller brottet. Och blev det brottet ens uppklarat? Vem kanske man fick veta, men varför? Det känns väldigt oklart. Den stora frågan är nog ändå varför i hela friden [spoiler]attackerade Mark Henrik[/spoiler]? Men vem bryr sig, det är den historiska, verkliga delen som trollbinder mig. Jag fortsätter envist att häva att nutidstråden inte behövs överhuvudtaget.

Marvatten är mycket bättre än förra boken och det känns bra att ordningen är återställd. Nu undrar jag bara om det blir fler böcker i serien. Hoppas det. Eller... för min del funkar det bra med en helt historisk bok också.

Goodreads hade den 3,86 i genomsnitt (beräknat på 148 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Marvatten: Tofflan, Tankar från en samlares hjärna och Feministbiblioteket.

fredag 6 maj 2022

Lite nytt

Förmodligen är det något fel på mig, men jag har ingen lust att köpa böcker 😱 Att önska mig till min födelsedag går dock bra. Tack och lov. Men det stör mig att jag hela tiden är så "förståndig" och tänker att nej, men den boken behöver jag ju inte äga... I alla fall, ibland så dyker det upp överraskningar och de är i alla fall fortfarande lika roliga att få.

Jag är ganska säker på att jag la märke till Damaskus av Iben Albinus när jag gick igenom kommande boksläpp. På vilka grunder jag inte tog med den i min lista... ja, det minns jag faktiskt inte. Den har ju egentligen alla trigger-ord man (jag) kan önska sig. Dansk, debut, thriller, konspirationer... och så vidare. Nåja, nu har jag den ju och det är ju bra. Tack till Modernista!

torsdag 5 maj 2022

Hett i hyllan #351

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Dags för den nästsista olästa från bokrean 2018.
Även den här veckan är det en bok av Karin Slaughter, De fördärvade.

Jag har inte läst speciellt många böcker av Karin Slaughter, men de jag har läst har gett mersmak. Det är ofta både rått och brutalt, men ändå ganska elegant. Och framför allt inte övertydligt. Som jag minns det. Nu är det ett tag sedan jag läste något av henne, tre år verkar det ha gått. Helst vill jag ju läsa den där evighetslånga serien om Will Trent, som jag bara har läst första delen i. Den här boken tillhör dock inte den serien utan sägs vara fristående.

Så här står det på baksidan:
Det är 1974 och Atlanta skakas av ett brutalt polismord. Den unga och nyexaminerade polisen Kate Morton kastas in i en mansdominerad polisvärld full av sexism och rasism. Hon har bestämt sig för att trotsa sin priviligierade bakgrund och gå sin egen väg men undrar nu om hennes första dag på jobbet också kommer bli den sista?

Maggie Lawson, Kates nya partner, kommer från en polisfamilj och är van att ständigt måste hävda sig inför deras cyniska blickar. När Kate och Maggie exkluderas från jakten på polismördaren når deras ilska, frustration och stolthet slutligen kokpunkten.

Har de modet som krävs för att inleda en egen utredning? Och är de beredda att riskera allt för att bevisa att de har vad som krävs?
Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.