Bok: Fjärilseffekten av Karin Alvtegen

Författare: Karin Alvtegen
Titel: Fjärilseffekten
Genre: Drama
Antal sidor: 255
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Brombergs
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 oktober 2023




Första meningen: Flera döda i svår tågolycka.

Baksidetext
En bil krockar av en oförklarlig anledning med ett tåg. Elva människor dör. Vad ledde fram till olyckan? Finns det något som ett exakt startögonblick? Vem mer än bilens förare bär skulden?

Bodil är 55 år gammal när hon drabbas av en obotlig sjukdom. Hon bestämmer sig då, efter ett långt och krävande äktenskap, att lämna sin man. Själv börjar hon förbereda sig på att inte längre finnas. Tanken på döden skrämmer henne inte men hon behöver förstå varför livet blev som det blev. Varför har hon så ofta gjort det som förväntats av henne istället för att göra det hon själv faktiskt vill?

Bodil bestämmer sig för att försöka närma sig sin högpresterande dotter Viktoria, som präglats hårt av uppväxten med en dominant far och en undfallande mamma. Men innan hon hinner berätta om sin sjukdom bryter Viktoria kontakten. Fjärilseffekten handlar om att våra gärningar verkar långt utanför våra egna liv. Om den fria viljans kamp mot barndomens kraft, och om vår ovilja att försonas med tillvarons villkor. Att vi alla en gång måste ta farväl av livets angelägenheter.

Min kommentar
För en väldig massa år sedan (15!) läste jag Karin Alvtegens S-böcker. Jag tyckte om dem, väldigt mycket. Därför är det ju självklart att jag vill läsa allt hon skriver, vilket ju tyvärr inte längre är så mycket på grund av hennes sjukdom. Kanske är det därför jag har låtit Fjärilseffekten stå oläst så länge, för efter denna har jag inget mer oläst av henne.

I Karin Alvtegens böcker handlar det om vardag och vanliga människor, det är liksom hennes signum, och det är också det som gör att det är så intressant att läsa. Det blir lätt att relatera, trots att jag inte känner igen mig i den här berättelsen.

Det är inte många karaktärer med här, i stort sett är det bara de tre det handlar om. Och så en del bifigurer. Den som berör mig mest är Viktoria. Hon har ett så klassiskt duktig-flicka-syndrom att det gör ont i hjärtat. Tänk så lätt den där osäkerheten förs vidare från generation till generation. Relationen mellan mor och dotter beskrivs på ett sätt som känns. Både Bodil och Viktoria är väldigt tydliga, men Marcus får jag egentligen inte veta något om. Jag förstår inte varför han gör som han gör. Hans berättelse är också den som jag tycker minst hör ihop med de andras.

Krister, som egentligen faktiskt inte ens är med, tar störst plats. Han är en rent förfärlig människa. Han använder härskartekniker till fulländning. Det är svårt att förstå att en sådan person kan hitta någon att gifta sig med. Det är svårt att förstå att någon stannar kvar hos en sådan man. Dessutom förs den skeva relationen vidare till parets barn. För barn gör ju inte som du säger, utan som du gör. Och det gör mig mest ledsen av allt, att föräldrarnas misstag upprepas av barnen när de har blivit vuxna.

Boken består mest av tillbakablickar och de förklarar hur allt och alla blev som det/de blev. Lite trist tycker jag nog att det är med en sådan typ av historia, när allt liksom berättas för mig, men det är mycket intressant. Och berörande.

Fjärilseffekten visar visserligen fjärilseffekten, att precis allt vi gör får konsekvenser, men det blir för långsökt. Alla val och beslut känns inte riktigt förankrade och det hela blir en aning fragmentariskt. Allt hänger inte heller ihop riktigt. Eller så har jag redan glömt det.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,58 i genomsnitt (beräknat på 506 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Fjärilseffekten: malins bokblogg, En fiktiv resa och enligt O

Fullbordad utmaning 2023:1

Du vet hur det är. Det kommer så mycket nytt och spännande att man på något sätt glömmer bort de där författarna som man kanske bara har läst någon enstaka bok av, men som man verkligen gillade. På något sätt har det känts som att de alltid får stå åt sidan, jag vet ju att de är bra, till förmån för det okända som kanske blir en ny favorit. Och så där håller det på.

Enda lösningen var att helt enkelt göra en utmaning för att hitta tillbaka till de där gamla favoriterna, eller i alla fall de jag ville läsa något mer av. Så föddes Vi möts igen. Detta är sjätte året och det har fungerat alldeles lysande. Även om de kanske borde ha varit fler, men sex stycken tycker jag är ett rimligt antal.

2023 blev det följande författare:
Karin Alfredsson (Skrik tyst så inte grannarna hör)
Karin Alvtegen (Fjärilseffekten)
Carina Bergfeldt (Fotografiet)
Kristin Hannah (Himmel över Alaska)
Cara Hunter (I mörkret)
Clare Mackintosh (Jag ser dig)

I denna sjätte upplaga blev det författare som inte har speciellt mycket gemensamt. Här finns allt från författare som jag har bara har läst en enda bok av till sådana som jag har läst många av. De flesta av dem har jag verkligen gillat, men för en så tog det emot ganska rejält.

Kristin Hannah var den författare som fick en andra chans och hon förvaltade den på ett mycket bra sätt. Det är fullt möjligt att jag kommer att läsa något mer av henne, men det är inget som är prioriterat. Hon finns i alla fall på min radar.

För Carina Bergfeldt handlade det inte om en andra chans, eftersom jag tyckte mycket om den enda jag bok jag hade läst av henne. Här blev det nästan ett motsatt resultat, för denna andra var inte jättebra. Jag kan ändå tänka mig att läsa mer.

Även när det gäller Cara Hunter så var det andra boken jag läste och den första tyckte jag om, väldigt mycket. Det gjorde jag även om denna. Vilket är tur, för jag har (nästan) resten av serien i hyllan redan.

Karin Alfredsson, Karin Alvtegen och Clare Mackintosh var jag ganska säker på att jag skulle fortsätta gilla och jag hade rätt. Detta är författare som är självklara att läsa mer av.

Slutresultaten är att jag inte kan plocka bort någon författare ur min vill-läsa-mer-av-lista. Fyra av författarna är jag säker på att jag kommer att läsa fler böcker av. De andra två kommer jag kanske inte att prioritera, men om de släpper något som låter intressant så kommer det inte att ta emot att läsa.

Betygssnittet för 2023 blev 3,75, vilket är bättre än 2022 då det blev 3,5.

Bok: Fotografiet av Carina Bergfeldt

Författare: Carina Bergfeldt
Titel: Fotografiet
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 335
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Anna Eiler 2
Förlag: Bookmark Förlag
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 augusti 2023




Första meningen: Hon brukade nästan aldrig gå på skolans fester.

Baksidetext
Inslingrad i näckrosornas stjälkar ligger en styckad kropp. Ett styckmord får invånarna i Skövde att hålla andan. Inte minst drabbad känner sig reportern Julia Almliden som har personliga skäl att oroas av upptäckten. Polisassistenten Anna Eiler får i uppdrag att utreda fallet, och en efter en kommer gruvliga hemligheter ur det förflutna upp till ytan. Men vad är det som gör att alla vittnen vill skydda den man som skadat så många?

Min kommentar
För sex år sedan läste jag första delen i den här serien och då hade jag precis upptäckt Carina Bergfeldt, när hon rapporterade från det kommande presidentvalet i USA i stort sett varenda dag. Hon har ett sätt att förklara saker så att det både blir intressant och lätt att förstå. Det tyckte jag att hon gjorde även i boken. Det dröjde ändå sex år innan jag tog tag i andra delen, Fotografiet.

Nu, med facit i hand, så borde jag verkligen ha läst böckerna mer tätt inpå varandra. Upplösningen där spelar nämligen en väldigt stor roll här. Man skulle kunna säga att den är nyckeln till den här historien. En av dem i alla fall. Så, nej, fristående är den helt klart inte. Och ska du läsa dem, läs båda utan något längre uppehåll mellan dem.

Den här historien tar inte tag i mig på samma sätt som första boken gjorde. Det är något som saknas/skaver. Det skulle kunna vara att karaktärernas privatliv tar för stor plats (farligt nära ältande, faktiskt), men jag tror inte att det är hela förklaringen. Det är något med själva intrigen. Den känns väldigt tunn och inte speciellt trovärdig.

Ett återkommande problem genom hela boken var att jag blandade ihop karaktärer. Några av dem har på tok för lika namn. Några av dem är inte alltför tydliga. Många av dem låter precis likadant. Det gör det lite svårt att hänga med i vem som gör/säger vad.

Efter att ha gått tillbaka och kollat lite i förra boken så upptäckte jag att upplägget är samma i dem. Här finns ett jag, som är mördaren och samtidigt en av karaktärerna. Jag gillar egentligen upplägget, men önskade så att jag hade kommit ihåg Fadersmord. Kapitlen är korta och i stället för att höja tempot så gör de ibland extremt korta kapitlen att det blir lite rumphugget. Jag hinner inte alltid fånga upp tråden innan det är dags att byta igen.

När boken var slut så kände jag mig lurad. Och inte på ett bra sätt, Mer förd bakom ljuset. En karaktär visste ju, men dennes tankar och agerande var som att den inte visste. Det var först många timmar efter att den var utläst som det slog mig att förra boken, Fadersmord, hade med saken att göra. Om jag hade kommit ihåg upplösningen där så skulle ju allt ju ha varit solklart. En hel del var egentligen oklart här, inte heller det på ett bra sätt.

Trots det bra och viktiga temat i Fotografiet så engagerar det inte riktigt. Det kan också bero på att jag inte alls gillar självutnämnda hämnare, de bara skrämmer mig. Slutet får mig att tro att det borde ha blivit ännu en bok i serien. Allt är inte helt avslutat. I alla fall inte det som allt började med.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,27 i genomsnitt (beräknat på 168 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Fotografiet: Tankar från en samlares hjärna, Fru E:s böcker och En Lundabos betraktelser.

Bok: I mörkret av Cara Hunter

Författare: Cara Hunter
Titel: I mörkret
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 367
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: In the dark
Översättare: Jan Risheden
Serie: Adam Fawley 2
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 juli 2023




Första meningen: Visst var det någon som sa att april är den grymmaste månaden?

Baksidetext
En kvinna och ett barn hittas, svårt medtagna men vid liv, inspärrade i en källare. Ingen vet vilka de är och den förvirrade, äldre mannen som äger huset säger att han aldrig har sett dem. Grannarna är chockade hur har detta kunnat hända på deras lugna gata?

Kriminalkommissarie Adam Fawley gör ett genombrott i utredningen när det uppdagas att en annan ung kvinna och ett barn försvann i samma område för flera år sedan. Men inget är vad det först ser ut att vara och Fawleys eget förflutna gör sig påmint i jakten på en samvetslös förövare.

Min kommentar
För fem år sedan läste jag första delen i den här serien och blev alldeles såld. Under åren som gått så har jag köpt på mig de senare delarna, men utan att läsa dem. I år var det äntligen dags, när jag tog med I mörkret i min Vi möts igen-utmaning. Det verkar vara enda sättet att få läst halvt bortglömda favoritförfattare.

Förväntningarna var skyhöga, så klart. De kanske inte infriades helt, den här delen var inte lika berörande som den första, men oj, så bra det är. Psykopater, som det handlar om här, är inte ett favorittema. De gör mig bara frustrerad och arg. Trots att det är många inblandade så blir det lite som en pusseldeckare och det är jag ju svag för.

Ett extra stort plus blir det för poliser som faktiskt är poliser, utreder brott. För utreder är precis vad de gör. Det är en lång och mycket slingrande väg mot upplösningen. Eller kanske mer en labyrint. Ibland hamnar vi i en återvändsgränd och får gå tillbaka några steg. Allt sker på ett naturligt sätt och känns inte ett dugg krystat. Fokus byts när ny information kommer fram.

De många turerna och vändningarna får mig nästan att byta den jag misstänkte från första mötet, men jag håller envist fast vid min magkänsla. Som visar sig vara rätt. Även om sanningen var betydligt hemskare än vad jag kunde föreställa mig. Det är inte dåligt att lyckas med det. Det blev ju egentligen två fall som polisen jobbade med och jag hade rent generellt lite svårt att hålla isär dem. Förmodligen var det inte bokens fel utan min brist på fokus.

Den löpande texten blandas med tidningsartiklar, brottsplatsskisser och sociala medier. Även detta sker på ett naturligt sätt. Och så de där förhörsprotokollen, som jag gillar särskilt mycket. Det är verkligen ett smidigt sätt att förmedla information utan långa, tröttsamma dialoger. En liten tråd blir hängande i luften, den med [spoiler]studenterna i grannhuset[/spoiler]. Deras inblandning kom aldrig fram. Nu påverkade det inte slutresultatet, men ändå.

I mörkret är ju bara den andra boken jag läser, men jag funderar på om det här är Cara Hunters grej. Att inte komma till ett riktigt avslut. Jag gillar det i alla fall, när det görs så här bra. Nu kan jag bara hoppas att det inte tar fem år tills jag läser den tredje boken. Min plan är att ha med serien i min Finish That Series-utmaning nästa år.

Avdelningen för olika funderingar:
Men helt seriöst ... tog de verkligen inget DNA-prov på den som hade ramlat ner för trappan? Det känns högst besynnerligt att förutsätta en identitet. Baserat på vad? Inget ansikte fanns ju kvar.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,23 i genomsnitt (beräknat på 15 194 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om I mörkret: Lottens bokblogg, Bokstunder och Just nu - just här.

Bok: Himmel över Alaska av Kristin Hannah

Författare: Kristin Hannah
Titel: Himmel över Alaska
Genre: Drama
Antal sidor: 541
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The great alone
Översättare: Camilla Jacobsson
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 19 april 2023




Första meningen: Den våren föll regnet i kraftiga vindbyar som fick takpannorna att skallra.

Baksidetext
Det blir inte första gången trettonåriga Leni flyttar när hennes impulsive pappa bestämmer att familjen ska bosätta sig i Alaska. Han vill att de ska göra ett nytt försök på ett nytt ställe, för att försöka få ordning på allt. Också Leni hoppas att tillvaron ska bli bättre i den ärvda stugan i vildmarken – så mycket stormigare kan det i alla fall inte bli. Den första tiden verkar lovande. Men när vintern kommer sänker mörkret sig över familjen.

Min kommentar
För nästan exakt tio år sedan läste jag en bok av Kristin Hannah, som jag inte gillade speciellt mycket. Under åren som gått så har jag sett att många ändå gillar hennes böcker och när sambon hittade Himmel över Alaska i bokhyllan på jobbet (där de fick plocka med sig, om de ville) så sa jag till honom att ta den. Just den verkade många tycka om. I år fick hon vara med i min Vi möts igen-utmaning.

Jag har så länge jag kan minnas varit lockad av Alaska och jag kan inte påstå att den lockelsen blev mindre efter att ha läst den här boken. Tvärtom, faktiskt. Naturen är en minst lika viktig karaktär som människorna och här kryllar det av otroliga miljöbeskrivningar. Om jag hade haft obegränsat med semester så skulle jag omedelbart bokat den där resan som jag har kikat på så många gånger. En sak som jag ställer mig lite frågande inför är att det görs så stort nummer av de långa och mörka vintrarna. Homer, staden som ligger i närheten, ligger på 59:e breddgraden. Då hamnar man ungefär i höjd med Stockholm. Efter lite googling så verkar vädret vara i det närmaste likvärdigt. Kanske måste man vara amerikan för att tycka att det är svårt att leva med.

Ett av mina stora problem med den förra boken jag läste av henne var att hon verkligen utnyttjade det här med att trycka på "rätt" knappar. Ofta. Det är något jag ogillar väldigt mycket, eftersom jag känner mig manipulerad då. Det blir så otroligt amerikanskt och dramatiskt, ofta lämnar det bara en fadd smak i munnen. Historien hade klarat sig utmärkt utan det. Den har tillräckligt med substans och är helt klart tillräckligt hemsk. Faktum är att jag nog blir lite avtrubbad av alla hemskheter som händer och jag kan inte ta till mig allt.

Det känns som att relationerna är trovärdigt beskrivna. Kanske är det lätt att fördöma mamma Coras oförmåga att lämna sin man Ernt, men jag tror att det kan vara svårt att se det onormala när man är mitt i det. Gränserna flyttas hela tiden och till slut blir det liksom normalt. Det är i alla fall mycket komplexa relationer i den familjen. Det gör på riktigt ont i hjärtat av att läsa hur de behandlar Ernt med silkesvantar, hur de smyger omkring i hörnen och tassar på tå för att inte reta upp honom. Ingen ska behöva ha det så.

Man skulle kunna kalla den här boken för en studie i hur illa det kan gå när man inte har någon psykvård. Jag är inte jätteinsatt i hur soldaterna som kom tillbaka från Vietnam behandlades, men jag har förstått det som att det är något av en skamfläck i den amerikanska historian. Här är det dessvärre också så att sjukdomen förstärks av andra människor, som uppmuntrar sjuka tankemönster. Foliehattar, konspirationsteoretiker och fanatiker gör mig alltid rädd. Det är nästan det som skrämmer mig mest och här finns det några av den sorten. De är så otroligt passionerade i sin tro. Tänk om de hade lagt den energin på något vettigt.

Kristin Hannah förvaltar sin andra chans ganska väl med Himmel över Alaska, även om jag tycker att boken ofta balanserar på det alltför sentimentalas gräns och ibland tippar det över på fel sida. Allra värst blir det de sista 150-200 sidorna eller så, då blir det på tok för tårdrypande. Utan det så hade det här varit en riktigt bra historia. Här visas i alla fall mänsklighetens bästa och värsta sidor.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,39 i genomsnitt (beräknat på 637 998 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Himmel över Alaska: Lottens bokblogg (engelsk upplaga), Bokstunder och Barnboksbloggen.

Bok: Skrik tyst så inte grannarna hör av Karin Alfredsson

Författare: Karin Alfredsson
Titel: Skrik tyst så inte grannarna hör
Genre: Drama
Antal sidor: 363
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Bokfabriken
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 mars 2023




Första meningen: Redan vid soluppgången var det varmt.

Baksidetext
Allt kommer att ordna sig. Roger är omtänksam och uppvaktande och har vigt sitt liv åt att hjälpa afrikanska kvinnor ur fattigdom. Han ser på Ellinor med en blick som säger att han vill ha henne, att hon är hans. Du kanske ska flytta med till Afrika? Rogers erbjudande blir lösningen på den ekonomiska knipa Ellinor har hamnat i. Hon lämnar frisörsalongen och Stockholm och flyttar med till Zambia.

Efter ett liv i fattigdom i Lusakas slumområden får änkan Loveness ett liknande erbjudande. Siame är välklädd, snäll mot barnen och har en tjänstebostad hos svenska ambassadens biståndsråd. En riktig bostad. Med en dörr som går att låsa. Allt kommer att ordna sig.

Min kommentar
Det var ganska många år sedan jag senast läste något av Karin Alfredsson. Hennes böcker om läkaren Ellen Elgs arbete runt om i världen har varit riktigt bra. Skrik tyst så inte grannarna hör släpptes redan 2017 och hör inte till den serien, utan den är helt fristående. Den har stått i hyllan i fem år, men nu tyckte jag att det räckte och tog med den i min Vi möts igen-utmaning.

Titeln är kanske lite för avslöjande, man förstår ju vad den handlar om utan att ens öppna boken. Eftersom jag ändå hade gissat att den på något sätt skulle behandla kvinnors utsatthet, precis som alla hennes andra böcker, så spoilade den i alla fall inte det. Samma problem i två olika kulturer och världsdelar.

I samtliga böcker jag har läst av Karin Alfredsson så har ett specifikt problem haft "huvudrollen", om man kan uttrycka sig så. Här finns ingen sådan, alla problemställningar får lika mycket utrymme. Vilket gör att de alla blir biroller. Allt skrapas bara på ytan och det finns ingen tid för någon djupdykning. Det blir för ytligt.

Karaktärerna av ett liknande bekymmer. Det är ju olika personer som har de olika problemen och jag kommer egentligen inte någon inpå livet. Det är lite ironiskt att Ellinor reagerar så starkt på olika traditioner i Zambia, som vi ser som kvinnoförnedrande, men inte alls märker hur hårt hållen hon själv är. Men det är väl precis så det är, man blir hemmablind. De enda som får något djup att tala om är faktiskt de två männen; Siame och Roger. Man får följa med i deras märkliga tankar, det gör att de får substans, i takt med att deras komplexitet växer. Båda är utomordentligt duktiga på sina jobb och väldigt rättrådiga där. Vilket ju tyvärr inte följer med dem hem.

Slutet blir lite abrupt och faktiskt en aning problematiskt. Jag gillar att samtliga kvinnor reser sig till slut, men hoppsan, vad snabbt och lätt det gick. Jag får en lite dålig smak i munnen av det förenklade slutet. Om det vore så enkelt så borde ju fler kvinnor lämna sina misshandlande män. På något sätt så förminskar det problemet, även om det inte alls är intentionen. Jag föredrar att försöka se det som att det görs så enkelt för att inspirera utsatta kvinnor, som ett "titta här, så här lätt är det". Till syvende och sist så handlar det väl mest om att helt enkelt bestämma sig.

Jag vill verkligen inte påstå att jag blev besviken på Skrik tyst så inte grannarna hör, men det känns som att hela livet och vardagen har tryckts in i en och samma bok. Här finns vartenda problem man kan komma på, som kvinnomisshandel, HIV, albinos, biståndsproblematik, miljöförstöring, vidskepelse, ojämlikhet och förmodligen några till. Visst består ett vanligt liv av allt det, men det blir helt enkelt för mycket när det ska rymmas på lite drygt 350 sidor i en bok.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,44 i genomsnitt (beräknat på 367 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Skrik tyst så inte grannarna hör: En Lundabos betraktelser, Ewelinas bokblogg och Bloggbohemen.

Bok: Jag ser dig av Clare Mackintosh

Författare: Clare Mackintosh
Titel: Jag ser dig
Genre: Thriller
Antal sidor: 424
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: I see you
Översättare: Mia Gahne
Serie: -
Förlag: Lind & Co
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 januari 2023




Första meningen: Mannen bakom mig står så nära att jag kan känna fukten från hans andedräkt mot huden på min hals.

Baksidetext
En dag upptäcker Zoe Walker ett foto på sig själv bland småannonserna i en Londontidning. Utan förklaring, utan hänvisning till någon hemsida. Det bara finns där - ett grynigt svartvitt foto och ett telefonnummer. Hon visar upp det för sin familj, men de är övertygade om att personen på fotot bara är någon som liknar Zoe. Dagen efter finns en ny annons på samma plats i tidningen med en bild av en annan kvinna. Och dagen därpå ytterligare en. Är allt bara ett misstag? Ett underligt sammanträffande? Eller är det någon som håller koll på dem... Zoe är fast besluten att ta reda på sanningen bakom bilderna.

Min kommentar
För så längesedan som sju(!) år läste jag Clare Mackintoshs debut, Jag lät dig gå, som var fantastiskt bra. Så klart köpte jag då hennes andra bok, Jag ser dig, ganska snart efter den kom ut. Sedan har den stått där i hyllan och sett ledsen ut. I år tog jag med den i min Vi möts igen-utmaning och nu är den läst. Jag blev inte besviken.

Den här boken har faktiskt exakt samma uppsättning av mina hang-ups som första boken. Det är osammanhängande, den ena lösryckta meningen efter den andra dyker upp. Det är lite som när någon pladdrar, helt planlöst. Tillbakablickar blandas friskt med nutiden och allt detta ger ett rörigt, nästan kaosartat, intryck. Även den här gången vänjer jag mig.

Det är inte speciellt många karaktärer här, men jag har ändå svårt att hålla isär dem. Speciellt Zoe och Kelly, av någon anledning. Zoe berättar i jag-form i presens och Kelly berättar i tredje person i preteritum. Om möjligt så blir jag ännu mer förvirrad när perspektivet skiftar. Zoe är jag inte så glad i, jag tycker hon hanterar vardagsproblemen på ett lite märkligt sätt. Bland annat så har hon två "barn", 22 och 19 år gamla. Tydligen kan de inte ens laga mat, det ska mamma göra när hon kommer hem jobbet. Nåväl, inte ens författaren verkar kunna hålla isär sina karaktärer. Kelly får vid ett tillfälle heta Kate och Zoes dotter Katie får vid ett tillfälle heta Kelly. Det gör det lite extra jobbigt.

Uppbyggnaden är lite för lång(sam) och en aning för pratigt blir det också ibland. Det är spännande när det väl sätter fart, dock inte av den nagelbitande sorten utan mer "jösses, vad läskigt att råka ut för detta". Jag var ganska tidigt ganska säker på vem förövaren var och jag var på rätt spår, men ändå fel. Kan man väl säga. Med facit i hand så inser jag att man fick många ledtrådar, men jag skyller på hjärntrötthet under en hektisk vecka. Men väldigt snyggt gjort. Jag uppskattar att bli överraskad. Upplösningen kastar väl ut all trovärdighet genom fönstret, men jag bryr mig faktiskt inte.

Jag ser dig är en annorlunda historia med en helt ny idé. Dessutom får man en härlig tvist på slutet, som faktiskt gav mig lite kalla kårar. Den fick mig också att börja fundera över hur förutsägbar jag själv är på väg till jobbet. Svaret är inte det jag vill ha efter att ha läst den här boken. Det är liksom, per definition, läskigt att åka kollektivt. Man har inte en aning om vilka personer man har så tätt inpå sig.

På Goodreads hade den 3,87 i genomsnitt (beräknat på 69 787 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Jag ser dig: Midnatts ord, malins bokblogg och Marklars.

Vi möts igen 2023

Något jag har märkt sedan jag startade den här bloggen är att gamla favoritförfattare får stryka på foten till förmån för nytt och spännande. För att inte tala om alla de författare som jag gillat efter att ha läst bara en enda ynka bok av dem. Den här utmaningen är till för att råda bot på det problemet.

I denna sjätte upplaga har jag valt författare som inte har speciellt mycket gemensamt. Ett par har jag läst många böcker av, de andra har jag bara läst en enda bok av. För någon är det tio år sedan jag läste författaren, för andra är det bara fyra år sedan, och allt däremellan. Fem av dem har jag längtat efter att läsa igen, en tar det emot ganska mycket att ge en andra chans.

De författare och böcker jag har tänkt mig är följande:
Karin Alfredsson (Skrik tyst så inte grannarna hör)
Karin Alvtegen (Fjärilseffekten)
Carin Bergfeldt (Fotografiet)
Kristin Hannah (Himmel över Alaska)
Cara Hunter (I mörkret)
Clare Mackintosh (Jag ser dig)