måndag 31 januari 2022

TV-serie: Intelligence #2 (2021)

Titel: Intelligence
Originaltitel: Intelligence
Genre: Komedi
Skapad av: Nick Mohammed
TV-bolag: Sky One
Skådespelare: David Schwimmer, Nick Mohammed, Jane Stanness, Sylvestra Le Touzel, Gana Bayarsaikhan
Premiär: 2021-06-08
Produktionsland: Storbritannien
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 22 min
Såg den på C More januari 2022





Handling
Jerry fortsätter sin arbetsinsats på GCHQ. Den här gången är det ryssarna som ställer till det när de tar över ett kärnkraftverk och hotar att kortsluta det så man får en katastrof som får Chernobyl att framstå som en picknick. Till råga på allt gör de det med ett program som Jerry skapat. GCHQ har nu chansen att bli hjältar om bara Jerry kan komma på vilket lösenord han satte på programmets bakdörr.

Min kommentar
Hemmajobbandet fortsätter och serietittandet på lunchen går vidare. Det är ibland svårt att hitta serier med avsnitt som man hinner med att se, de ska ju helst inte vara mer än runt 25 minuter. Intelligence hör till de serier som kvalar in här och även om jag inte var stormförtjust i första säsongen så ville jag gärna se hur det skulle gå för idioterna på GCHQ.

Kanske har jag vant mig vid imbecillerna för jag tycker det här är riktigt kul nu. Jag tror att första säsongen överraskade mig, jag var inte beredd på korkade myndighetspersoner. Den här säsongen var jag beredd och nu såg jag serien mer för vad den är.

David Schwimmer får verkligen visa vilken utomordentlig komiker han är. Hans tajming och minspel är obetalbara. Hans karaktär Jerry måste ha det största egot som någonsin har skådats. Dessutom har han en väldigt skev världsbild. Nick Mohammed, som spelar Joseph, växer den här säsongen. Inte i intelligens dock. De andra i teamet gör inte så stort väsen av sig i den här andra säsongen.

Den enda som verkar någorlunda normal är chefen, Christine, ovanligt nog. Förutom när det gäller hennes relation till dottern Evelyn, som måste vara den lataste (och mest korkade) assistenten ever. Du kan ju kanske föreställa dig replikskiftena som uppstår mellan alla dessa knäppskallar. De är ibland hårresande och alltid osannolika.

Andra säsongen av Intelligence överraskade mig positivt. Det är mycket bättre kemi mellan karaktärerna nu och det gör det hela bättre och roligare. Jag hoppas på en tredje säsong.

Säsongsavslutning: [spoiler]Joseph har fått sparken från GCHQ på grund av inkompetens. Jerry har blivit förlåten av NSA och erbjuden en tjänst där. Joseph håller en avskedsfest hemma hos sig. Om den är för honom eller Jerry är inte helt klart, ens för honom själv. När Jerry går ut för att fundera på vart hans liv är på väg blir han kidnappad av ett okänt gäng i skåpbil. Kan det vara ryssarna som kommit på att han är skaparen av mjukvaran Eternal Blue?[/spoiler]



TV Time har serien 7,08 i genomsnitt.
IMDb har serien 6,2 i genomsnitt (beräknat på 3 423 betyg).
Jag ger den 4,0.
Serien är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

Film: Kate (2021)

Titel: Kate
Originaltitel: Kate
Genre: Action
Regissör: Cedric Nicolas-Troyan
Manus: Umair Aleem
Skådespelare: Mary Elizabeth Winstead, Woody Harrelson, Miku Patricia Martineau, Tadanobu Asano, Jun Kunimura
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: USA
Längd: 116 min
Serie: -
Såg den på Netflix 7 januari 2022




Handling
Den skickliga lönnmördaren Kate ska utföra sitt sista uppdrag innan hon drar sig tillbaka. När hon misslyckas med uppdraget att mörda en medlem av yakuzan i Tokyo inser hon att hon har blivit förgiftad. Hon har nu ungefär 24 timmar på sig att hitta sin mördare och utkräva hämnd innan hennes alltmer försämrade hälsotillstånd leder till hennes död.

Min kommentar
Det var dags att välja fredagsfilm. Jag plockade ut två och lät sambon välja mellan dem. Han valde Kate. Med motiveringen att nu har det varit så mycket fluff och julfilmer så det var dags för något mer actionliknande. Jag var på.

Det började hyfsat lovande, trots att temat här har setts i otaliga filmer. Man kunde ju alltid hoppas på någon ny vinkling eller liknande, men nej, här finns inget nytt. Allt är gammal skåpmat. Inget kom som någon överraskning. Inte ens vem som låg bakom allt. Det var uppenbart redan när filmen började.

Jag vet inte om det är en trend, men det verkar som att filmmakare tycker att ju mer våld desto bättre. Det tycker inte jag. Frossande i våld, för dess egen skull, är något jag inte klarar. Här tillför det absolut ingenting. Enda gången som övervåld funkar för mig är i kombination med en rejäl dos humor (tänk Tarantino). Humor är något som överhuvudtaget inte finns i den här filmen. Inte så mycket som ett leende blir det. Det är tydligt att detta vill vara en seriös film.

Handlingen är det inte mycket bevänt med. Om man inte uppskattar att titta på oändliga slagsmål och blod som sprutar så finns det egentligen inte så mycket mer. De har i alla fall inte gått i fällan och gjort filmen över två timmar lång, men för handlingen hjälper det inte. Den räcker inte till. Förmodligen är det meningen att man ska heja på Kate, men jag lyckas inte känna något alls för henne. Varken sympati eller motvilja. Inte något alls. Jag brydde mig helt enkelt inte tillräckligt.

Det är ju så klart smått löjligt att prata om trovärdighet när det gäller en sådan här film, men jag kan inte låta bli. Det känns inte realistiskt att Kate lyckas slå ner typ 30 man, ensam, för att en liten stund senare knappt klara av att slå ner en enda kille. Ytterligare en stund senare så slåss hon återigen mot flera stycken. Trots att hon knappt kunde ta sig fram för egen maskin i scenen innan.

Kate hade kunnat vara så mycket bättre, om den hade haft en historia som hängde ihop mer. Det här kändes mer som en odyssé i våld, utan det så hade den fått ett bättre betyg.



Letterboxd hade den 2,9 i genomsnitt (beräknat på 41 298 betyg).
IMDb hade den 6,2 i genomsnitt (beräknat på 51 528 betyg).
Jag ger den 2,5.
Filmen är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

söndag 30 januari 2022

Smakebit på søndag: Felet med Eden

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Igår läste jag ut Felet med Eden av E P Uggla, en ny dystopisk ungdomsbok. Jag tror att det ska bli en serie av detta och det handlar om världen efter en dödlig epidemi. Och då menar jag dödlig. Nästan alla är döda, utom de riktigt unga. Min smakebit kommer härifrån, trots att jag har läst ut den. Jag tycker smakebiten är ganska tydlig med hur världen, eller i alla fall Eden, ser ut efter pandemin.

Min smakebit är från sida 36:
    "'Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.' Ett samhälle som bygger på sådant här är dömt att fall. Iris, ge mig ett exempel på varför."
    Iris skjuter upp ur bänken och ställer sig bredvid den i något som liknar givakt. Ava kan inte se hennes fräkniga ansikte men känner igen den satta figuren och det rödbruna håret.
    "Ja, magistern. Om man tittar på en normalfördelningskurva för intelligens är det tydligt att det finns fler lågintelligenta människor än högintelligenta. De kommer att rösta på andra lågintelligenta människor för att de ska bli ledare. Och då förlorar demokratin allt värde. För länderna kommer bara att ledas av lågintelligenta ledare eller ledare som är tillräckligt manipulativa och korrupta för att ändå få makten."

lördag 29 januari 2022

Läsplanering februari 2022

Februari är på ingång så det är dags för planeringen. Om det blir som jag hoppas så kommer det att bli en hel del lästid. Vad passar bättre då än en tegelsten av kungen själv.

Den fallande detektiven av Christoffer Carlsson. Finish That Series. Hyllvärmare.
Törnrosor av Stephen King & Owen King. Hyllvärmare.
Croissants till frukost av Annika Estassy. Hyllvärmare.
Arrowood av Mick Finlay. Boktolva.

fredag 28 januari 2022

Kommande böcker februari 2022

Som vanligt i februari så är det inte så många nya spännande böcker som släpps. Jag lyckades ändå hitta några och en av dem är ju på riktigt efterlängtad.

Fallvind av Maria Adolfsson
Genre: Kriminalroman
Serie: Doggerland 5
Antal sidor: 320
Utgivningsdatum: 2022-02-08
Förlag: Wahlström & Widstrand

Från Bokus
Två ungdomar hittas döda med bara ett dygns mellanrum i Doggerlands huvudstad Dunker. Karen Eiken Hornby är föräldraledig och inte alls nöjd med att behöva återgå i tjänst. Särskilt inte för att arbeta ihop med den tillknäppta Astrid Nielsen, som inte vill berätta varför hon sagt upp sig. Snart börjar de dock misstänka en koppling mellan dödsfallen. Frågan är om fler står på tur och varför någon bevakar Karen.

Jag är nästan löjligt nyfiken på den här serien. Nu är den redan uppe på femte delen...



I dina händer av Malin Persson Giolito
Genre: Thriller
Serie: -
Antal sidor: 350
Utgivningsdatum: 2022-02-28
Förlag: Wahlström & Widstrand

Från Bokus
I Våringe är det lätt att dö, men jävligt svårt att leva. Redan någon timme efter larmsamtalet hämtas 14-åriga Dogge till förhör. Jämnåriga Billy är skjuten på lekplatsen där de brukade hänga som små, och Dogge höll i vapnet.

Den engagerade lokalpolisen, de ensamstående mammorna, ägaren av livsmedelsbutiken på torget - ingen är skonad i ett samhälle där gängvåldet tar över och barn dödar barn. Och vem tar ansvar för att det aldrig händer igen?


För att inte tala om hur nyfiken jag är på denna.



Möten i skymningen av Moa Eriksson Sandberg
Genre: Drama
Serie: Ellens val (5)
Antal sidor: 250
Utgivningsdatum: 2022-02-09
Förlag: Lovereads

Från Bokus
Året är 1916. Ellen och Carl har förlovat sig, men kommer de att kunna gifta sig som planerat när Carl drabbas av en familjetragedi? Samtidigt får vännen Ingeborg reda på att hennes stora kärlek Anton har förlovat sig med någon annan. Ingeborg vill inte ha det liv Anton kan erbjuda - men hon vill heller inte mista honom. Gerda däremot har aldrig varit förälskad men en dag träffar hon nattfjärilen Serafia - en kvinna som får henne att omvärdera allting i livet. I en värld där nytt och gammalt möts börjar kvinnor upptäcka nya vägar. Men ingen väg är utan svårigheter.

Första delen har jag läst och den gav faktiskt mersmak.



Självmordshuset av Charlie Donlea
Genre: Thriller
Serie: Rory Moore & Lane Phillips (2)
Antal sidor: 450
Utgivningsdatum: 2022-02-14
Förlag: Jentas

Från Bokus
I den vildvuxna utkanten av campusområdet runt Westmont PreparatorySchool i Indiana ligger en övergiven lärarbostad, ett hus som eleverna olovandes använt som nattlig festlokal och som blivit platsen för en livsfarlig lek.

För ett år sedan dog två elever brutalt och ohyggligt i huset. En lärare dömdes för morden, men trots domen kvarstår både obesvarade frågor och olösta mysterier framför allt varför tre av de som överlevde mordnatten senare har återvänt till huset för att begå självmord.

Nu anlitas den välkände profileraren Lane Phillips som rådgivare till en viral podcast som handlar om morden på skolan. Han inser snabbt att mysteriet skulle vara ett idealiskt problem för Rory Moore, hans partner men också forensisk rekonstruktör med en kuslig förmåga att hitta och lägga pussel med de detaljer som andra utredare missat.

Ju mer Lane och Rory upptäcker om skolan och dess elever, desto mer övertygade blir de om att den livsfarliga leken inte har upphört. Och att de som deltar kanske omöjligt kan vinna eller ens överleva.


Men... vad är detta? En författare/serie som jag helt har missat. Det låter ju riktigt intressant.

torsdag 27 januari 2022

Hett i hyllan #337

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Då har vi äntligen kommit till 2018, i början av februari.
Caipirinha med döden av Maria Ernestam plockade Ulrica ut åt mig. Faktiskt.

Under den där fantastiska (nästan) årliga läsretreaten i Varberg (som jag längtar sjukt mycket efter nu) får man ju plocka med sig ett antal böcker hem. Man bara strosar runt bland alla bokhyllor och tusentals böcker och väljer helt fritt. Det kan ju lätt bli för mycket så rekommendationer är guld värda. Den här boken låter väldigt annorlunda och lite märklig, men jag provar gärna. Och Döden har jag ju läst en bok om/med tidigare så...

Så här står det på baksidan:
När Ericas sambo Tom berättar att han vill ta en paus i deras förhållande rasar hela Ericas värld. Hon som trodde att deras liv tillsammans var perfekt! Sent en kväll när Erica tröstat sig med några glas vin ringer det på dörren. Utanför står en stilig man som presenterar sig som Döden. Och utan att Erica riktigt har förstått hur det gått till, har hon bjudit in honom.

Döden visar sig vara en charmerande man som gärna lagar fantastiska middagar och vet att uppskatta livets goda. Dessutom är han en bra lyssnare och beter sig alltid som en oklanderlig gentleman. Inte konstigt att Erica låter sig charmas. Men att inleda en relation med Döden får alltid oanade konsekvenser...
Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 26 januari 2022

"Vinnarna" av Fredrik Backman

Författare: Fredrik Backman
Titel: Vinnarna
Genre: Drama
Antal sidor: 712
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Björnstad 3
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 januari 2022




Första meningen: Alla som kände Benjamin Ovich, i synnerhet vi som kände honom bra nog för att bara kalla honom Benji, visste nog innerst inne att han aldrig var en sådan som skulle få ett lyckligt slut.

Baksidetext
Det här är en liten berättelse om stora frågor: Vad är en familj? Vad är en hockeyklubb? Vad är ett samhälle? Och vad är vi redo att offra för att skydda dem?

Det har gått två år sedan allt som ingen vill tänka på hände, alla har försökt gå vidare men något med den här delen av skogen låter oss aldrig riktigt göra det. Vi är en stad med sorg i hjärtat och våld i luften, vi älskar sagor med lyckliga slut men innerst inne visste vi nog alltid att det här inte var en sådan. Det börjar med en storm, den här gången, och slutar med en eld. Någon som har varit borta länge är på väg hem. Någon begravs. Någon blir kär, någon drömmer om NHL och någon drömmer om hämnd. Någon sover rygg mot rygg med sin bästa vän, någon försöker laga sitt äktenskap och någon försöker rädda sina barn. Någon hatar, någon slåss, någon tar ett skjutvapen och går mot en ishall. Allt vi kämpat för kommer inte överleva, alla vi älskar kommer inte bli gamla.

Så vad är en familj? En hockeyklubb? Ett samhälle? De är summan av våra val. Vad är vi redo att offra för att skydda dem?

Allt. Bara allt.

Min kommentar
Björnstad var den första boken jag läste 2020. Vi mot er var den första boken jag läste 2021. Efter att jag hade läst den så blev jag lite ledsen för jag trodde att det skulle ta ett bra tag till innan den tredje och sista delen kom. Min glädje visste inga gränser när jag upptäckte att den släpptes i höstas och det var så självklart att Vinnarna skulle bli första boken 2022.

Det är omöjligt för mig att göra den här boken rättvisa. Jag är tyvärr inte alls lika bra som Backman på att använda ord. Jo, han är lite ordrik, den käre Backman, men orden är så olidligt vackert sammansatta. Och ja, han upprepar saker. Många gånger. Och jodå, han använder sig av tricket att antyda att något hemskt kommer att hända senare. Inte alltid vad och inte alltid vem. Jag är både van vid det och uppskattar det. Om det görs på rätt sätt. Backman gör det inte bara rätt, han är en mästare. För mig funkar allt detta och allt blir till och med mer effektfullt. Mest på grund av att jag får känna alla känslor själv. Och det gör jag.

Karaktärerna i de här böckerna är de som gör hela berättelsen så speciell. Många fattar helt korkade beslut, av helt korkade anledningar. En del har uppenbarligen inte lärt sig att tänka själva. Jag kan inte ens döma någon av dem. De menar väl allihop och som vanligt så är vägen till helvetet kantad av goda intentioner. För mig är det oerhört lätt att relatera till allt som händer där. Till och med hatet mellan hockeyklubbarna. För några år sedan bodde jag i en annan stad, i en annan kommun. Där fanns två hockeylag. Det ena, från den större orten men sämre och styvmoderligt behandlat (det som jag höll på) och det andra, från den mindre orten, som var bättre och fick all uppbackning. Det var inte riktigt så illa som i Björnstad och Hed, men det var alltid obehagligt att åka till deras hall på bortamatcherna. Rädd var jag kanske inte, men oerhört vaksam. Det hände att man fick en del ganska rejäla sparkar i ryggen om man hade fel person bakom sig på läktaren.

Trots att det egentligen inte händer någonting så händer det massor. Mycket av det är outtalat, mellan raderna. Man måste föreställa sig själv. Runt halvvägs så börjar jag nästan bli lite less, då känns det som att vi inte kommer framåt alls. Det är fel. Vi befinner oss bara i stormens öga. Tråden med Matteo tycker jag är på gränsen till onödig. Det räcker och blir över som det är. Men det kan också bero på att jag vet vem som kommer att ta död på vem.

Jag vet inte hur karln gör, men han lyckas med konststycket att krossa mitt hjärta. Varenda gång. Förmodligen beror det på att något som är så fint samtidigt kan vara så fult. Precis som det ju är med alldeles vanliga människor. Det tar på krafterna att känna så här motstridiga känslor, att faktiskt förstå allas drivkraft: varför de gör så otroligt korkade saker. Samtidigt som de gör så osjälviska och fina saker.

Ingen författare kan få mig att känna så mycket som Backman. Han får mig att både skratta som ett barn och fulgråta. Ibland båda samtidigt. Jag förstår verkligen att man bränner sitt ljus i båda ändarna om man känner som man måste göra för att kunna skriva så här. Jag hade aldrig orkat det. Kanske kan man sitta där och inbilla sig att vi inte alls lever i en värld där sådant här kan hända, att den inte alls är så grym. Det måste vara skönt att leva i den världen. Själv behöver jag bara öppna en tidning för att inse att det är precis så här illa.

Vinnarna är som en käftsmäll och liknas nog mest vid att någon håller ditt hjärta i handen och klämmer åt. Hårt. Den får, precis som de tidigare böckerna, 4,5 i betyg, men hela trilogin får en solklar femma. Återigen så är helheten större än delarna.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 4,51 i genomsnitt (beräknat på 586 betyg).
Jag ger den 4,5.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Vinnarna: Lottens bokblogg, C.R.M. Nilsson och Vargnatts bokhylla.

tisdag 25 januari 2022

Tisdagstrion: Frukt eller bär

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Frukt eller bär (i handling, titel eller på omslag).

Jag var nästan redo att ge upp när jag kom på ett tema i temat; Joanne Harris Choklad-serie 😁 Ingen av dem har jag läst.

1. Choklad är en frukt, såtillvida att den är trädets frukt. Första delen i Choklad-serien. Jag har bara sett filmen. Den var fantastisk.

2. I persikoträdets skugga är ju självförklarande. Tredje delen i Choklad-serien.

3. Smultrontjuven behöver heller ingen förklaring. Fjärde delen i Choklad-serien.

måndag 24 januari 2022

TV-serie: Beforeigners #2 (2021)

Titel: Beforeigners
Originaltitel:Fremvandrerne
Genre: Science fiction
Skapad av: Anne Bjørnstad, Eilif Skodvin
TV-bolag: HBO
Skådespelare: Nicolai Cleve Broch, Krista Kosonen, Hedda Stiernstedt, Tobias Santelmann, Ragnhild Gudbrandsen
Premiär: 2021-12-05
Produktionsland: Norge
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 45 min
Såg den på HBO januari 2022




Handling
Motsättningarna mellan framvandrarna och de nutida fortsätter. Lars, nutidsmannen, kämpar även med familje- och missbruksproblem. Och Alfhildr – sköldmön från vikingatiden – beter sig alltmer underligt. De teknikfientliga neo-ludditerna smider onda planer. Och Olav Haraldsson tar till allt mer drastiska metoder för att bevisa att han faktiskt är Norges gamle kung och nationalhelgon Olof den helige.

Säsongens kriminalhistoria, för det finns det ju en, handlar om ett brutalt mord i Oslo som med kopplingar till 1800-talets England väcker frågan: kan Jack the Ripper ha gjort en tidsresa till nutiden? Lars och Alfhildr inser snart att de bara kan lita på varandra om de ska lyckas hitta mördaren.

Min kommentar
Efter att vi hade sett klart på första säsongen av Beforeigners, i mars 2019, så sas det att det skulle komma en fortsättning. Jag hoppades så att det inte skulle dröja alltför länge. Sedan kom det där viruset som ändrade världen och satte allt på paus. När jag nu i höstas såg att andra säsongen var på gång så sparade jag det mejlet och tittade på det flera gånger i veckan. Jag försökte planera in så att vi skulle kunna se den ganska snabbt efter att den släpptes. Det gick ganska bra.

Det här är en serie som inte alls bryr sig om något så futtigt som genrer. Här finns nog allt och jo, det spretar kanske lite, åt alla möjliga håll, men se det gör inget. Hur ska man inte kunna gilla en serie som är både science fiction, deckare, komedi, drama och allt däremellan.

Vissa delar/trådar är nästan på gränsen till för mycket, som Oden och den alternativa verkligheten. Nästan hela sista avsnittet känns lite krystat. Jag kan inte riktigt förstå varför man la tid och kraft på det. Det tillför inget, tror jag, eller i alla fall så kan inte jag se det. Jack the Ripper-tråden är svindlande och jag tycker det är kul att de plockat in ett verkligt fall. Tanken där är sannerligen svindlande och det är inte alltid lätt att hänga med i alla turer med framvandrare och bakvandrare. Och fram och tillbaka.

Min solklara favorit här är den fantastiska Alfhildr, jag bara älskar hennes karaktär. Hon känns så äkta och riktig. Så fort hon är i bild så lyfter allt. Kemin mellan henne och Lars är riktigt bra också. De andra är inte på något sätt dåliga, men de är överglänsta.

Serien håller en humoristisk ton genom alla avsnitt utan att det påverkar seriositeten. Det som är roligast är alla dessa kulturkrockar som uppstår. Dessa kan givetvis direktöversättas till vår egen verklighet. Mest av allt uppskattar jag ändå att det inte finns (knappt) ett spår av romantik.

Ända sedan jag la tid på att se sex säsonger av Lost, utan att allt gick ihop i slutet så har jag en inneboende oro att det ska hända igen. Jag kan bara hoppas att detta inte blir en ny Lost och jag håller tummarna för att manusförfattarna inte ska få hjärnsmälta. Med tanke på hur sista avsnittet slutar så vågar jag nästan tro att de ska få ihop det här. Slutet är i alla fall en gigantisk cliffhanger.

Andra säsongen av Beforeigners är minst lika bra som den första. Kanske är den lite rörigare, men också roligare, modigare och knasigare. Det är redan klart att det ska bli en tredje och jag hoppas verkligen att jag inte behöver vänta lika länge på den.

Det är omöjligt att sammanfatta avslutningen, men jag gör ett försök. [spoiler]Alfhildr och Jack the Ripper klashar och orsakar en spricka i tiden och vi hamnar i en alternativ verklighet. Den här biten är helt onödig och inte nödvändig att gå in på. Däremot så visar det sig att polisen Alex jobbar ihop med de brittiska poliserna. Den gigantiska cliffhangern är att de får svar på Alfhildrs DNA-prov. Med 25% matchar den Lars. Är Alfhildr Ingrids dotter?![/spoiler]



TV Time har serien 9,14 i genomsnitt.
IMDb har serien 7,8 i genomsnitt (beräknat på 9 529 betyg).
Jag ger den 4,5.
Serien är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

Film: Encanto (2021)

Titel: Encanto
Originaltitel: Encanto
Genre: Animerat
Regissör: Jared Bush, Byron Howard, Charise Castro Smith
Manus: Jared Bush, Byron Howard
Skådespelare: Stephanie Beatriz, María Cecilia Botero, Jessica Darrow, Diane Guerrero, John Leguizamo
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: USA
Längd: 112 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 6 januari 2022




Handling
Högt upp i bergen i Colombia finns en förtrollad plats kallad Encanto. Här, i ett magiskt hus, bor den extraordinära familjen Madrigal, där alla bär på fantastiska förmågor. Styrka, kontroll av vädret, fantastisk hörsel, tala med djur. Alla utom Mirabel, som trots det snart inser att hon kan vara familjens sista hopp.

Min kommentar
Ja, jag tittar på Kalle Anka varje julafton. Låt oss bara få det sagt på en gång. Varje år får man ju, förutom de gamla vanliga filmerna, även en smakbit på årets Disneyfilm. Den här gången var det Encanto. Den lilla snutten man fick se lockade mig inte precis att titta på filmen, men sedan ändrade jag mig. Många verkade ju ge den högt betyg.

Det finns egentligen mycket att säga om den här filmen, men jag är ingen proffstyckare så jag har lite svårt att få fram, i ord, vad jag tyckte. Det är mer en känsla. Lite "kul" är det att det första jag sa till sambon var "vilken press". För det är det den handlar om. Bland annat. Om familjens förväntningar. Om hur vägen till helvetet är kantad av goda intentioner. Om hur man inte låtsas om eller pratar om det som inte "passar in".

Filmen är väldigt fin, både vad gäller animering och historia. Och färgerna alltså. Det är så vackert. Dock är det inte lika mycket äventyr som man kanske förväntar sig. Den här är mer om människan och hur vi förväntas vara. En talang är visserligen en gåva, men man får göra vad man vill av den. Och man behöver inte bara göra den, hela tiden. Inte heller kan man lite på att andra människor, med sina talanger, ska fixa alla problem man själv kan ha.

Det vimlar av karaktärer här och tyvärr så hastas vissa bara förbi. Luisa är, så klart, en favorit. Ibland känns det som att filmen rusar fram som ett snabbtåg. Ändå är den nog lite längre än vad som är brukligt. Tyvärr är den inte lika humoristisk som de här filmerna brukar vara. Det enda roliga är egentligen när tigern vill äta upp råttan. Musiken är jag inte heller speciellt glad i, men det brukar jag inte vara.

Magin ligger i sammanhållningen, familjen. Eller vilka relationer man kan tänkas ha. Gamla abuela var så rädd för att något skulle förändras att hon höll på att krossa familjen. Man kan inte tvinga andra att leva som man själv gjorde. Först och främst lever man för sig själv.

Jag blev så ledsen på de andra i familjen, de var så elaka mot Mirabel. Bara för att hon inte kunde göra så extrema saker som de. Det finns ju liksom andra talanger än att vara stark, ha perfekt hörsel eller förmågan att tala med djur. Alla talanger är inte grandiosa. Allt viktigt är inte stort.

Encanto är en annorlunda Disneyfilm och jag är lite osäker på om mindre barn kan uppskatta vad den handlar om. På det djupare planet. Men man kan bara njuta av färgerna också. Och jag vill helt klart tala om Bruno.



Letterboxd hade den 3,7 i genomsnitt (beräknat på 189 771 betyg).
IMDb hade den 7,3 i genomsnitt (beräknat på 67 959 betyg).
Jag ger den 4,0.
Filmen är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

söndag 23 januari 2022

Smakebit på søndag: Nödrop

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Igår var det första dagen på väldigt länge som vädret visade sig från sin bästa sida. Sol, i stort sett vindstilla och temperaturen strax under noll. Det gjorde att den traditionella långpromenaden faktiskt blev njutbar. Härligt!

Nu på morgonen började jag läsa Nödrop av Grethe Bøe. En bok jag hoppas mycket på för den låter väldigt spännande. Och kanske lite mer aktuell än vad man kan önska. Den utspelar sig under en tid när relationen mellan Ryssland och Nato nått sin absoluta fryspunkt och ett nedskjutet plan orsakar en storpolitisk kris.

Min smakebit är från bokens början:
Tystnaden vibrerade över öknen av tätt packad is. Gnistrande snökristaller dansade lätt kring kvinnan som låg där ensam mitt ute på den vidsträckta isen. Den smärtsamma andningen var knappt märkbar. Hon kämpade för att inte förlora medvetandet. Hon lyssnade, så som hon i barndomen brukat ligga stilla och lyssna i vinternatten. Går det verkligen att höra snö falla?
    Med stela rörelser lyfte hon handen för att titta på klockan. Glaset var krossat, visarna stod stilla och markerade ögonblicket då allting exploderade. Men kompassen hade otroligt nog överlevt, och nu pejlade den in sig mot norr. Det var dit Ylva skulle. Hon måste ta sig hem, hem till Norge.

lördag 22 januari 2022

"Bokhandeln på Riverside Drive" av Frida Skybäck

Författare: Frida Skybäck
Titel: Bokhandeln på Riverside Drive
Genre: Feelgood
Antal sidor: 445
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 31 december 2021




Första meningen: Under några lycksaliga sekunder hann Martinique tänka hur glad Sara skulle bli för det vackra omslaget till nyutgåvan av Mrs Dalloway, men sedan kom den brutala verkligheten i fatt henne.

Baksidetext
Charlotte är för ung för att vara änka, för ung för att förlora den hon älskar. I sitt vilsna tillstånd tar hon en paus från sitt framgångsrika företag och söker ro på den skånska landsbygden. Men så får hon får ett oväntat besked, hon har ärvt ett hus i London av en moster hon knappt visste att hon hade. Och huset inrymmer en bokhandel.

Inställd på att sälja huset flyger Charlotte till England, där den konkursfärdiga Riverside Bookshop och den excentriska personalen verkar bortom all räddning. Men trots att Charlotte inte vet något om hur man driver en bokhandel växer snart en gemenskap med den motsträviga personalen fram. Samtidigt som Charlotte kämpar för att rädda bokhandeln inser hon att det är något som inte riktigt stämmer. Varför har Charlotte aldrig fått träffa sin moster och vad är det för mörk hemlighet som döljer sig i huset?

Min kommentar
Jag har tidigare läst två böcker av Frida Skybäck, de två första delarna i serien om systrarna Stiernfors, som är... historisk romance får man nog kalla dem. Bokhandeln på Riverside Drive sas vara feelgood, men jag tror faktiskt inte att jag hade brytt mig om vad det var för genre. En bok med ordet bokhandel i titeln blir automatiskt intressant. Den har stått länge i bokhyllan, trots det, men i slutet av året tyckte jag att jag, som uppladdning inför en bok jag gissade skulle vara jobbig att läsa, behövde lite må-bra läsning.

Det här är egentligen en riktigt tragisk historia, förklädd till feelgood. Jag gillar svärta i feelgood, eller faktiskt nästan kräver det, men här är det en helt annan nivå på feelgoodsvärta. Här är det oåterkalleligt och omöjligt att fixa till. Det lämnar en väldigt besk smak efter sig.

Karaktärerna är inte speciellt många och jag gillar dem. Eller gillar och gillar. De är speciella och somliga av dem är rent elaka och en del av dem gör rent korkade saker. Oftast kan jag dock förstå nästan allt de gör. Förutom systrarna Kristina och speciellt Sara, dem kan jag inte förstå alls. Jag kan inte låta bli att fundera över om det är en slump att Charlotte heter Charlotte för jag kom helt osökt att tänka på spindeln Charlotte i Fantastiska Wilbur (Charlotte's web). Båda spinner sitt nät, sitter uppe i hörnet och övervakar allt och fixar till det mesta.

Det blir en del ältande i den här boken. Vissa saker upprepas ett par gånger för mycket, med nästan exakt samma ord. Många gånger antyds att det är något mystiskt med Charlottes mans död och där blir det en riktig antiklimax. När vi ändå är inne på saker som stör mig så kan jag ta upp det där med gasspisen. Vid ett tillfälle i boken så går strömmen och då undrar Charlotte hur man har lagat mat. Några sidor senare så nämns faktiskt gasspisen. En normal gasspis fungerar även utan ström.

För mig är det här lite för fluffigt och rosaskimrande. Romantikdelen hade jag hellre klarat mig utan och det hade varit bättre att bara fokusera på vänskapen som växer fram. Det som ändå stör mig allra mest är det som systrarna gjorde mot varandra. I min värld är det oförlåtligt och det allra sista Sara hittar på i dåtidstråden blir liksom droppen som får bägaren att rinna över. Att det sedan framställs som att Charlotte ska vara tacksam för att Sara lät henne ärva bokhandeln... det är lite väl magstarkt för mig. Jag har nog svårt att se det romantiska i det hon gjorde.

Rent generellt så har jag nog lite problem med att se Bokhandeln på Riverside Drive som en feelgood. Dåtidstråden är så långt ifrån feelgood att det torde vara motsatsen. Bokhandeln och katten utjämnar dock det mesta av det. Och bokhandeln alltså, den skulle jag så gärna besöka.

Goodreads hade den 3,47 i genomsnitt (beräknat på 1 804 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Bokhandeln på Riverside Drive: Lottens bokblogg, C.R.M. Nilsson och Nilmas bokhylla.

fredag 21 januari 2022

7 frågor om böcker och läsning

Gissa var jag har hittat den här taggen! Jajamen, hos Vargnatts bokhylla så klart.

1. Hur hittar du nya böcker att läsa?
Förlagens hemsidor och andra bokbloggare står väl för det största inflödet. Problemet är väl att jag hittar för många nya böcker att läsa...

2. Hur kom det sig att du började gilla att läsa?
Jag vet inte. Mitt minne sträcker sig inte så långt tillbaka. Jag har alltid läst.

3. Hur har din smak för litteratur förändrats under åren?
Jag tror faktiskt inte att den har förändrats speciellt mycket. Den stora skillnaden är nog att jag har högre krav på böcker nu.

4. Hur ofta köper du böcker?
Alldeles för sällan. Alternativt alldeles för ofta. Det beror på vem man frågar. Jag försöker hålla mig till bokrean i februari och två-tre gånger till per år. Ja, det här är ju på tok för sällan.

5. Hur kom det sig att du började bokblogga?
Jag ville ha något att göra och lära känna olika bloggverktyg. Eftersom det enda jag har att skriva om, som eventuellt skulle kunna vara av intresse för någon annan, är böcker så blev det det.

6. Hur reagerar du om du inte tycker om slutet på en bok?
Även om jag inte gillar det så kan jag (oftast) förstå varför författaren har valt det. Så jag reagerar inte på något speciellt sätt.

7. Hur ofta bläddrar du fram och smygtittar på slutet av en bok?
Aldrig. Det är faktiskt sant.

torsdag 20 januari 2022

Hett i hyllan #336

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Till slut, den sista olästa från julen 2017 och faktiskt också från hela 2017.
Tusende våningen av Katharine McGee verkar ha det mesta som jag vill ha i en bok.

Jag minns inte längre var jag såg den först, men jag tror mig minnas att den lockade mig med en gång. Vad kan liksom gå fel med framtidsskildring, familjehemligheter och skillnader på folk och folk? Detta är också första delen i en serie, men dessvärre så verkar inte de efterföljande två böckerna vara översatta till svenska. Så... ännu ett dilemma med hur jag ska göra. Eller det kanske löser sig av sig självt. Om jag inte gillar den.

Så här står det på baksidan:
Från tusende våningen är fallet högt.

Manhattan, år 2118. Ett tusen våningar högt torn skuggar hela Brooklyn. I det finns allt man kan önska sig för den som har råd. Och det har Avery, vars familj bor på tusende våningen. Hon har allt, utom det hon egentligen vill ha. Nästan lika högt upp bor hennes bästa vän Leda. För att dölja sina egna hemligheter börjar hon ta reda på andras, genom att anlita hackaren Watt. Långt ner i huset bor Rylin, som kämpar för att försörja sig och sin lillasyster, efter att deras mor dött. Och Eris, som tvingas flytta från toppen till botten, när hennes familjs hemlighet avslöjas.
Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 19 januari 2022

"13 svarta sagor om superhjältar"

Författare: Anna Jakobsson Lund / Johannes Pinter / Lupina Ojala / Oskar Källner / Johan Ring / Claes-Magnus Bernson / Markus Sköld / Anna E. Wahlgren / Love Kölle / Finn Cederberg / Patrik Centerwall / Lova Lovén / Christian Johansson
Titel: 13 svarta sagor om superhjältar
Genre: Science fiction
Antal sidor: 255
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Swedish Zombie
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 december 2021

Baksidetext
Superhjältar. De finns överallt. Från Stockholm till Vindeln. Under steampunkigt 1800-tal och i framtiden. De håller Sverige fritt från superskurkar och faror. Deras kamp är inte enkel, och de är inte alltid så starka som omvärlden önskar. De slåss också mot inre demoner, migrän och IBS.

I den här antologin ger tretton av Sveriges mest spännande författare sin bild av en svensk superhjälte, som är både mänskligare och mer komplex än vi är vana vid.

Min kommentar
Jag brukar ju läsa noveller mellan böcker, som en smakrensare. Lite som ingefära mellan olika sushibitar. Så blev det även när det gäller 13 svarta sagor om superhjältar. Det funkar alldeles ypperligt och speciellt när man, som jag, inte är helt såld på superhjältar är det lätt att man överdoserar. En novell då och då är nog bra både för mig och för novellerna.

Alla novellerna i den här antologin ligger mellan en tvåa och en fyra i betyg. Jag skulle inte kalla någon för dålig, utan ett sämre betyg betyder bara att den har passat mig mindre bra. Någon av novellerna förstod jag nog inte alls.

Under läsningen började jag fundera på om jag möjligtvis har missuppfattat superhjälte. För mig är en hjälte något bra och kan, per definition, inte vara en bov. Ingen av dem är i alla fall den vanliga glamorösa typen av superhjälte. Alla har de vanliga vardagliga problem. En del av novellerna liknar varandra, vilket inte alls är speciellt konstigt. Ämnet är ju ganska så smalt. Men rent generellt så är det tretton olika tolkningar av vad en superhjälte är.

Läsningen börjar väldigt bra, med två favoriter. Den första är Mantlarna av Anna Jakobsson Lund och jag känner igen hennes sätt att skriva. Berättandet känns så enkelt. Inget förklaras. Det behöver inte förklaras. Allt blir så tydligt i hur karaktärerna agerar. Allt liksom bara är. Slutet var oväntat och inte det jag ville ha, men jag gillar att överraskas. Den andra är Bräckan av Johannes Pinter, om den (o)frivillige hjälten. Den ackompanjeras av ljudeffekter (bara i text dock). Det hör ju verkligen hemma i en berättelse om superhjältar. Det gör även den lilla dosen torr humor.

Antologin avslutas också på topp, med ytterligare två favoriter. Den sista exorcisten av Lova Lovén är en komplett historia. Den har början, mitten och slut. Ett riktigt bra slut, för övrigt. Den är kanske inte direkt läskig, med mina mått, men den är helt klart spännande. Strega av Christian Johansson är den allra sista novellen och den är så där härligt oviss. Är detta en superhjälte eller är det ett offer? Jag vet vad jag tror i alla fall.

I 13 svarta sagor om superhjältar finns det något för alla och det är riktigt kul med superhjältar i Sverige.

Goodreads hade den 3,49 i genomsnitt (beräknat på 35 betyg).
Jag ger den 3,0.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om 13 svarta sagor om superhjältar: Tentakelmonster, I bokhyllan och Barrikaden.

tisdag 18 januari 2022

Tisdagstrion: Mamma, pappa, barn

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Mamma, pappa, barn.

Usch, vilket svårt tema. Jag vet inte alls hur jag ska tänka här.

1. Mamma, pappa, barn av Carin Gerhardsen är dock omöjlig att motstå för temat. Detta är andra delen i Hammarbyserien, som består av åtta väldigt bra böcker.

2. Ensam kvar av Rhiannon Navin kan nog också platsa här. Den handlar om vad som kan hända efter en skolskjutning, hur det kan drabba en familj som inte längre är hel. Otroligt bra bok.

3. Norrlands svårmod av Therése Söderlind kvalificerar sig också. Det är i alla fall föräldrar och barn inblandade. Och familjehemligheter. Den som berättar är Anna, vid 6, 7, 13 och 23 års ålder. Så bra!

måndag 17 januari 2022

Film: The suicide squad (2021)

Titel: The suicide squad
Originaltitel: The suicide squad
Genre: Actionkomedi
Regissör: James Gunn
Manus: James Gunn
Skådespelare: Margot Robbie, Idris Elba, John Cena, Joel Kinnaman, Daniela Melchior
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: USA | Kanada | Storbritannien
Längd: 132 min
Serie: -
Såg den på HBO 1 januari 2022





Handling
Amanda Waller är ledaren för projektet Task Force X – där de utvalda går under benämningen The Suicide Squad- en grupp livsfarliga fångar från anstalten Belle Reve som får en chans att korta tiden på sina straff om de tackar ja till ett farligt uppdrag. Detta uppdrag består denna gång av att undanröja alla bevis på den topphemliga forskning som går under namnet Project Starfish. Denna forskning pågår på sydamerikanska ön Corto Maltese ledd av den Amerika-vänliga regimen som nu övertagits av Amerika-hatare i en militärkupp vilket skapat problemen våra antihjältar nu stås inför att lösa.

Min kommentar
Jag tror att det kom ett mejl från HBO med tips om ganska många nya filmer. Även om jag kanske inte gillade den första filmen om Suicide squad speciellt mycket så kollade jag upp den här nya, The Suicide squad, och upptäckte att den hade ett väldigt högt betyg. Skam den som ger sig, tänkte jag. Nog. Den fick bli årets första film.

Alla känner nog till definitionen av galenskap; att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda resultat. Förmodligen betyder det att jag är galen, för jag fortsätter att titta på de här superhjältefilmerna och förväntar mig att jag ska gilla dem. Den här filmen är dock bättre än den första, men förmodligen faller allt eftersom jag fortfarande fattar absolut noll och intet av premisserna.

Början av filmen får mig nästan att ångra att jag började titta överhuvudtaget. Det är bara en massa splatter. Karaktärer dödas på helt vansinniga och slumpmässiga sätt. Allehanda kroppsdelar flyger kors och tvärs. Det blir egentligen inte bättre, om jag ska vara ärlig, men kanske vänjer jag mig.

Här finns, bland annat, en haj. Som går på två ben. Och pratar (hjälpligt). Med Sylvester Stallones röst. Lite udda är det att den/han nästan är bäst i hela filmen. Mot slutet tycker jag ändå att det tar sig. Den där gigantiska sjöstjärnecyklopen gör underverk. Där klevs liksom gränsen över så mycket och så tydligt att det faktiskt blev roligt. Jag skrattar i alla fall. Flera gånger.

Jag minns att jag tyckte att det var väldigt mycket överspel i den första filmen och så är det även här. Förmodligen är det meningen att det ska vara så. Detta är ju trots allt en serietidning, bara i filmformat.

Humorn är all over the place, kan man nog säga. Det finns både den brutala pang-på humorn, splatterhumor, den mer subtila sorten och one-liners. Alla sorters humor helt enkelt. Kanske är det därför den ändå lyckas få mig att skratta. Om man avfyrar det ena skämtet efter det andra, av alla typer av humor, så träffar man ju rätt ibland. Det är ju liksom oundvikligt.

Trots att det nog bara är att acceptera att det mesta av humorn i The Suicide squad inte passar mig så kan jag ändå förstå att andra tycker att detta är fantastiskt bra. Det hänger bara på humorn. Men nu får det nog räcka med filmer om den här självmordsgruppen för mig.



Letterboxd hade den 3,7 i genomsnitt (beräknat på 418 685 betyg).
IMDb hade den 7,3 i genomsnitt (beräknat på 274 480 betyg).
Jag ger den 3,0.
Filmen är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

söndag 16 januari 2022

Smakebit på søndag: Gudarna vaknar

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Januari kämpar på och jag med. Julpyntet är nu nedplockat och jag sa till det, innan jag låste förrådet, "Vi syns om elva månader.". Nu har vi fått se solen lite, men då har det å andra sidan blåst storm. Inte så mycket så att det har ställt till det, men tillräckligt för att man ska kasta ett extra öga på träden när man är ute och går.

Gudarna vaknar av Sylvain Neuvel, är andra delen i serien som heter Themisfilerna. Upplägget är lite annorlunda, för allt är utskrifter av förhör och liknande. Något jag vanligtvis inte gillar, men här funkar det. Det funkar så bra att första delen fick full pott av mig. Denna är nog inte riktigt lika bra, men det är ju svårt att leva upp till en perfekt bok. Jag läste faktiskt ut den igår, helt enkelt för att jag inte kunde sluta läsa, men smakebiten kommer därifrån ändå.

Min smakebit är från sida 246:
- Utomjordingarna förintade just Madrid.
 
- Det gjorde de inte alls, dr Franklin. Inte alls.
 
- Titta! Det finns inget kvar. Absolut ingenting.
 
- Jag är medveten om att Madrid är utplånat. Jag säger bara att utomjordingarna inte bär skulden. Vi gjorde det själva.
 
- Vad menar du? Var det vi som bombade Madrid?
 
- Vi gjorde mer än så. För cirka tjugo minuter sedan släppte en amerikansk -2 Spirit en B83 termonukleär frifallsbomb på 1.2 megaton över Spaniens huvudstad. Ingen explosion observerades, inte heller något svampmoln. Bara en elektromagnetisk puls som slog ut nästan all elektronik i hela Spanien och ett skarpt vitt ljus, cirka trettioåtta kilometer i diameter, som täckte hela staden i ungefär tre sekunder. När skenet försvann fanns ingenting kvar. Bara en gigantisk robot som stod på botten av den största grop som någonsin skådats.

lördag 15 januari 2022

"Ett gott nytt år" av Malin Stehn

Författare: Malin Stehn
Titel: Ett gott nytt år
Genre: Drama
Antal sidor: 408
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 december 2021




Första meningen: När Nina kommer in i sovrummet står jag framför garderoben.

Baksidetext
17-åriga Jennifer försvinner från en fest. I en annan del av staden skålar hennes mamma Lollo in det nya året med sina gamla vänner, Nina och Malena. De har inte så mycket gemensamt längre, men familjernas nyårsfirande är fortfarande tradition.

När föräldrarna vaknar efter en kväll med för många glas och lite för mycket ärlighet är mardrömmen ett faktum.

Försvinnandet sätter vännernas värld i gungning och mörka hemligheter tvingas upp till ytan. Hur väl känner de varandra? Och vad hände egentligen på nyårsnatten?

Min kommentar
I höstas var jag på en författarträff i bokhandeln, där Mattias Edvardsson och Malin Stehn var med. Jag kollade så klart upp Malins bok Ett gott nytt år innan, men bestämde mig för att jag inte behövde ha den. Sedan visade det sig att boken fick ungefär de bästa rekommendationer en bok kan få. Om Mattias säger "Läs!" då läser jag.

Nu, med facit i hand, så visar det sig att det här faktiskt var helt rätt beslut. Dessutom är nog detta samma genre som Mattias Edvardsson skriver. Vilken det nu är. Familjedrama kombinerad med psykologisk thriller, kanske. Eller den nya genren domestic crime. Spela roll. Bra är det i alla fall.

Jag ska väl erkänna att boken nästan hamnade på minus redan när den började. Det finns nämligen tre berättare, vilket inte är något problem, men alla tre berättar i jag-form. Där drog jag nästan öronen åt mig. Efter ett tag tänkte jag inte ens på det, så det måste ha varit bra gjort. Några tillbakablickar blir det, men i huvudsak sker allt i kronologisk ordning. Så skönt!

Det är inte speciellt många karaktärer, men ingen av dem är egentligen särskilt lätt att tycka om. Nina är en riktig hönsmamma. Även åt sin man. Hon höll på riktigt på att göra mig tokig med sitt tjat. Om hennes man Fredrik verkligen hade haft utmattningssyndrom så gjorde hon det inte ett dugg bättre. Lollo och Max handlar bara om yta. Dottern Jennifer känns mer som en accessoar, eller en statuspryl. Precis som villan i Klagshamn. Något som man bara har, som hör till.

Något jag funderar på under läsningen är varför man fortsätter med de där festerna, när man inte ens gillar att umgås. Om man bara träffas till midsommar och nyår kan man ju knappast kallas för vänner. I alla fall så krackelerar både gammal vänskap och relationer när den ena hemligheten efter den andra dras ut i ljuset och den snygga ytan putsas bort. Små pusselbitar dyker upp och ska passas in på rätt ställe. Vilket inte alltid är så lätt. Ibland ser de ut att passa på ett ställe, men ibland ska de vara på ett helt annat ställe. Jag bestämde mig nästan direkt för vad som hade hänt, men ändrade mig bara en bit längre in. När det blev väldigt uppenbart att det var meningen att man skulle tro just det. Jag hade ändå inte rätt. Det uppskattar jag. Mycket.

Mot slutet blir det lite väl mycket. Många hemligheter och en del agerande som jag inte vare sig förstår eller sympatiserar med. Det är inte osannolikt på något sätt, men lite över gränsen. Fram till dess så låg den nog faktiskt och nosade på en 4,5:a i betyg.

Ett gott nytt år är spännande, oviss och snabbläst. Jag hoppas verkligen att Malin Stehn fortsätter att skriva böcker för vuxna.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,54 i genomsnitt (beräknat på 96 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Ett gott nytt år: Stories from the city, stories from the sea, malins bokblogg och Vargnatts bokhylla.

fredag 14 januari 2022

Årets första nya

Jodå, även i år så har jag målet att vara ytterst restriktiv vad gäller införskaffande av nya böcker. Det tog, trots det, inte speciellt lång tid innan årets första dök upp.

Cilla och Rolf Börjlinds serie om Stilton och Rönning är en som jag följer. Nästan i fas är jag också, men den sjätte delen är ännu inte läst. När jag då upptäckte Den barmhärtige samariten, som är sjunde delen, på rea på Adlibris så högg jag som en kobra. Den stod ju ändå på önskelistan. Nu är den här i alla fall och jag får väl ta med serien, igen, i min Finish That Series-utmaning. Nästa år kanske.

Till min stora överraskning så dök det upp en bok till. Bödlarnas profetia av Ricky Strandberg, som jag inte kände till alls, ramlade ner på hallmattan en vacker dag. En svensk debutant, tydligen. Skräck påstås det vara också. Eller kanske mer en spökhistoria. Den är ganska tunn så den borde vara snabbläst. Tack till Modernista!

torsdag 13 januari 2022

Hett i hyllan #335

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Detta är den näst sista som är oläst från julen 2017.
Dark matter av Blake Crouch hörde jag så mycket om när den kom.

Det jag oftast hörde om den här boken är att den var annorlunda och kanske lite konstig. Oftast lockar det mig. I alla fall när den verkar vara annorlunda och konstig på ett sätt som passar mig. Något annat som är märkligt är att det inte alls känns som att det var fyra år sedan jag fick den, men jag är känd för att inte ha någon tidsuppfattning. Åtminstone inte i det här avseendet. Det känns som att jag har alldeles för många, alldeles (potentiellt) för bra böcker liggande. Hur jag ska ta mig an det här problemet har jag ingen aning om.

Så här står det på baksidan:
Vetenskapsmannen Jason Dessen spåddes en lysande framtid men allt förändrades när hans flickvän blev gravid. Istället för en framgångsrik karriär är han vid 40 års ålder fysiklärare, pappa till Charlie och gift med Daniela.

Är du nöjd med livet? Det är bland det sista Jason hör innan han slås medvetslös. När han vaknar är han fastspänd vid en bår och omringad av främlingar i skyddsdräkter. En man han aldrig har sett tidigare ler mot honom och säger Välkommen tillbaka. Men Jason känner inte igen sitt liv. Han har hamnat i en värld där hans fru inte är hans fru och hans son aldrig blivit född. Jason själv är inte en vanlig lärare utan ett uppmärksammat geni som har åstadkommit något revolutionerande. Något som borde vara omöjligt.

Är det hans gamla liv som är falskt, eller det nya? Jason ger sig ut på en resa för att hitta tillbaka till sin familj. En resa som tvingar honom att konfrontera de mörkaste sidorna av sig själv, samtidigt som han kämpar mot en skrämmande, till synes oslagbar fiende.
Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 12 januari 2022

"Gryningsjakten" av Anna Kuru

Författare: Anna Kuru
Titel: Gryningsjakten
Genre: Thriller
Antal sidor: 236
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Kirunatrilogin 3
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 december 2021




Första meningen: Dag blir till kväll blir till natt.

Baksidetext
Det är med blandade känslor Allis kliver av planet i Kiruna efter sin semesterresa. Hon har sett fram emot att vara utvilad när hon återvänder till sitt jobb, men tankarna på allt som hänt kommer tillbaka. Vem var egentligen Raumo? Vilka var hans föräldrar, de som hoppas att han ännu lever? Vardagarna flyter på men Allis längtar bort igen. Av sin chef på bilprovningen får hon ett erbjudande om en plats i älgjaktlaget. Allis tackar ja och när höstvindarna sveper genom Kiruna ger hon sig åter ut i skogen. Det blir en stunds andrum innan tystnaden bryts av grannlagets jägare som dricker för mycket. Alkohol och jakt hör inte ihop, inte på något sätt.

Och gruvberget i Kiruna rör på sig. Får marken att skaka och Allis att minnas. Driver fram sådant som gömts under många år. Händelser som gjort Allis till den hon är - och gör hennes hämnd oundviklig.

Min kommentar
De två första böckerna i den här serien har varit riktigt bra och när tredje delen, Gryningsjakten, släpptes i höstas så köpte jag den. Den som följer mig vet att böcker har en tendens att bli stående olästa i fyra-fem år, men det här är så bra att jag läste boken bara två månader efter att jag köpte den.

Eftersom den här trilogin inte på något sätt är fristående så drabbas jag lite av mitt största problem när det handlar om serier, jag minns inte allt som har hänt. Jag blir lite förvirrad ett tag, men det mesta kommer tillbaka hyfsat snabbt. Det hjälper ju till att det inte direkt vimlar av karaktärer här. Även baksidetexten gör mig en aning förvirrad och då tänker jag specifikt på hämnddelen. Eller är det en hämnd mot män i allmänhet, som diffus grupp, som menas?

Karaktärerna är som sagt inte speciellt många och då måste man ändå räkna både naturen och gruvan till dem. Jag brukar ju påstå att jag inte gillar miljöbeskrivningar, men det är inte helt sant. När de görs på det här sättet så är det bara att låta sig njuta av dem. Allis är som hon har varit hela tiden och jag tror inte att jag någonsin har stött på en karaktär med så mycket integritet. Och då menar jag i betydelsen att ha ett skydd utåt. Inte så mycket den rättrådiga och hederliga. Hon har egentligen för mycket av den för sitt eget bästa, tror jag. Det känns lite märkligt att vara på samma sida som en mördare. För det är hon ju faktiskt. Och inte bara en enda person heller. Det görs dock ingen stor grej av det utan det är mer som i förbigående.

För det mesta så får vi följa Allis, så klart, men även läskiga Jonas, Allis chef Anna, en man som bara kallas "mannen" samt Raumos föräldrar Aarno och Helmi får vara med i egna trådar. Det blir aldrig rörigt och det är alltid tydligt vem som berättar. Det blir också en hel del tillbakablickar, mest till Allis uppväxt. Där finns förklaringen till att hon blev som hon blev, kanske. Med tanke på att hennes farfar verkar ha varit en bra man så borde hon kanske inte utgår från att alla män är svin. Även om de hon träffar gör sitt yttersta för att bevisa att de är just det.

Personligen så önskar jag mig fortfarande någon karaktär som inte är läskig/otrevlig och då speciellt en man som inte är ett kräk. Det hade varit trevligt. Det finns ju faktiskt sympatiska män. Också. Jag brukar föredra en mer nyanserad bild, det ger en bättre effekt när det finns motsatser.

Jag tycker inte att det är lika ödesmättad stämning här, men i övrigt är det ungefär likadant. Det är så uppfriskande med en författare som inte ordbajsar, som vågar skriva kort och inte berätta allt i klartext. Det känns som att varje ord är vägt på guldvåg.

Gryningsjakten är ett bra och värdigt avslut på den här trilogin och jag kommer nog att sakna Allis, men jag ser med spänning fram emot vad som än kan komma från Anna Kurus penna.

Goodreads hade den 3,65 i genomsnitt (beräknat på 26 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Gryningsjakten: Kapprakt, Tankar från en samlares hjärna och Den läsande kaninen.