Titel: Jellicoe Road
Genre: Drama
Antal sidor: 351
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: On the Jellicoe Road
Översättare: Katarina Kuick
Serie: -
Förlag: Gilla böcker
Utgivningsår: (original) 2006 (min) 2014
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 maj 2016
Första meningen: Det tog min pappa hundratrettiotvå minuter att dö.
Baksidetext
Som barn överges Taylor på 7-Eleven av sin mamma. Sex år senare börjar det förflutna komma ikapp henne då ännu en person i Taylors närhet försvinner, och en annan återvänder. Samtidigt pågår gängkriget på Jellicoe internatskola för fullt och ett manuskript visar sig innehålla nyckeln till Taylors förflutna. Vilka var barnen som var med om det fruktansvärda för 22 år sedan? Är deras öden sammanflätade med Taylors?
Jellicoe road är inte bara en suggestiv spänningsroman som håller läsaren i ett kompromisslöst grepp. Det är också en vacker, skakande och intrikat skildring om två generationers vänskapsband som visar hjärtskärande likheter med varandra. Ett finmaskigt nät som spänner över tid och rum. Berättelsen kan börja.
Min kommentar
Jellicoe Road. En bok som blev så hyllad för något år sedan att det var i stort sett omöjligt att låta den passera. Jag har dragit mig för att läsa den. Mest för att det är otäckt att läsa en bok som i stort sett alla bara älskar, men också för att samma människor sagt att den är svår att komma in i. Jag vet inte vad jag förväntade mig, men det var fel.
För mig räckte det att läsa prologen (du kan hitta den i smakebiten, se länk nedan) för att veta att detta skulle gå bra. Så här ska man använda en prolog! Den är helt fantastisk och efter det var jag ju bara tvungen att läsa vidare. Jag vet inte om jag blev besviken där i början för jag tyckte inte alls att det var krångligt eller segt. Det gick inte speciellt många sidor innan jag hade klurat ut hur allt hängde ihop, det enda jag inte var säker på var vem som var vem. Personligen tycker jag den "twisten" var ganska uppenbar.
Det kändes lite som att kastas tillbaka till barndomen och leken Röda vita rosen. Eller varför inte verklighetens Sockerbitarna och bananerna, som de hette där jag bodde tills jag var fem. Själv var jag av förklarliga skäl inte en del av det kriget, men min storasyster var och hon har berättat hårresande historier om vad de gjorde mot varandra. På riktigt.
Jag gillar att allt inte förklaras och förklaras igen, man får inte ens hela bakgrundshistorien, men den är så solklar (trots sin frånvaro) och det är så skönt att slippa läsa sådant som man begriper ändå. Här vimlar också av referenser till Dödssynden (Harper Lee) och det är ju extra kul, när man har läst den. Jag gillar karaktärerna, att de känns så riktiga. Vilket ju kan bero lite på att den där leken påminner så mycket om våra egna lekar när jag växte upp. Skogen var vår bästa lekplats. Inte när vi var sjutton kanske, men ändå... Jag ställer mig lite frågande till sidospåret med seriemördaren och kan inte för mitt liv begripa vad den skulle vara bra för. Berättelsen hade varit precis lika bra utan den biten.
Visst är boken bra, till och med riktigt bra, men fantastisk tycker jag inte att den är. Inte heller kommer jag att gå och grunna på den i framtiden. För det var den alldeles för förutsägbar. Och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den del som jag ser som lite övernaturlig. Det känns i alla fall riktigt bra att ha läst den. Och gillat. Nu ska jag se om jag kanske ska leta upp någon annan bok av Melina Marchetta.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
Boktipsets estimerade betyg var 4,3 och genomsnittet 3,16 (beräknat på 285 betyg).
På Goodreads hade den 4,15 i genomsnitt (beräknat på 35 415 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
| Tråkig | Fantasirik | |
| Rolig | Klurig | |
| Trovärdig | Förutsägbar | |
| Osannolik | Välskriven | |
| Romantisk | Dåligt språk | |
| Sorglig | För lång | |
| Spännande | För kort |
Andra som bloggat om Jellicoe Road: Lotten, C.R.M. Nilsson och Carolina läser.
Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.
