Bok: Mord och ingen julefrid

Författare: Inger Frimansson / Arne Dahl / Amanda Hellberg / Åke Edwardson / Lisa Förare Winbladh / Johan Theorin / Camilla Läckberg / Dag Öhrlund
Titel: Mord och ingen julefrid
Genre: Kriminal
Antal sidor: 175
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Bokförlaget Semic
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 31 december 2024


Baksidetext
En fantastisk samling nervkittlande kriminalnoveller skrivna av några av Sveriges absolut främsta deckarförfattare: Arne Dahl, Åke Edwardson, Inger Frimansson, Lisa Förare Winbladh, Amanda Hellberg, Camilla Läckberg, Johan Theorin och Dag Öhrlund.

Min kommentar
Varje jul så tänker jag att jag borde läsa mer julböcker och gärna även noveller. I januari förra året så var jag så förutseende att jag köpte antologin Mord och ingen julefrid, som jag då tänkte jag skulle ta mig an när december kom. Den här typen av antologi verkar ha kommit ut med väldigt ojämna mellanrum och just denna är från 2021. Det ska ju inte spela någon roll, för böcker är ju ingen färskvara.

Precis som vanligt i en novellsamling eller antologi så är det både högt och lågt. Det ska ju helst finnas något för alla och det gör det nog här. Någon av novellerna förstår jag inte alls, men så brukar det vara. Något jag tänkte på under läsningen var att jag hade förväntat mig betydligt mer mord/brott. Och definitivt mer jul.

Om det är meningen att detta ska vara nervkittlande kriminalnoveller (som det ju faktiskt står i beskrivningen) så är det ett gång som kanske inte passar in så bra. Novellen ABC passar dock inte in överhuvudtaget. Jag förstår inte alls vad den gör här. Inte ett enda brott inom synhåll. Inte en enda nervkittling heller. Den handlar om någon som heter Astrid och har skrivit ett manus om en Pippi Långstrump, som aldrig har blivit utgivet. I stället står hon och säljer batikkläder på en marknad.

Två av novellerna är riktigt bra. Chokladasken av Amanda Hellberg är den enda med en knorr på slutet. Den hör tydligen till Ulltunasviten och nu blir jag ju på riktigt sugen på att läsa de böckerna. Jag vet ju att jag har gillat hennes skräckböcker. Den andra som är jag vill nämna här är Änkornas kafé av Camilla Läckberg. Vilken affärsidé hon har kommit på! Tyvärr så är ju titeln ganska avslöjande, men novellen är ändå riktigt bra.

Rent generellt så är många av novellerna väldigt vaga. Så vaga att de varken blir spännande eller otäcka. Bara irriterande. Till exempel Här och nu av Arne Dahl och Tomten kommer av Åke Edwardson skapar fler frågor än svar. Inga svar alls, om jag ska vara ärlig. Kanske är det bara är jag, men jag behöver något slags bakgrund att hänga upp historien på och det får jag inte alls här. Det är ju så klart svårt att få med på bara några sidor, men det finns ju många som klarar det. Även de här två författarna som har skrivit andra bra noveller.

Jag måste bara nämna också ... en av mina exter är att samla på roliga, påhittade (hoppas jag) namn. I Svindlande affärer av Dag Öhrlund figurerar en Inge Munther, som nu får göra, exempelvis Inge Naning sällskap i min samling. Tack!

Mord och ingen julefrid blir nog den sista novellsamlingen av den här typen för mig. På något sätt så verkar det vara viktigare att ha med kända författare än att novellerna är bra. Eller ens passar in.

På Goodreads hade den 2,79 i genomsnitt (beräknat på 19 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Mord och ingen julefrid: Mina skrivna ord och bokbesatt

Bok: Det trettonde fallet av Åke Edwardson

Författare: Åke Edwardson
Titel: Det trettonde fallet
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 392
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Erik Winter 13
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 september 2022




Första meningen: Winter hade druckit en snabb kopp kaffe på Málagas flygplats som vuxit sig stor under de tjugofem år han lyft och landat.

Baksidetext
Kriminalkommissarie Erik Winter har varit hos familjen i Marbella. På planet hem lägger han märke till ett tyst par. I Sverige hamnar han i bilen efter dem. Plötsligt gör parets bil en våldsam gir och kör med fruktansvärd kraft in i klippväggen. Kvinnan i bilen heter Sara Brendner. Samma Sara Brendner blev trettio år tidigare vittne till det våldsamma mordet på hennes pappa, ett mord som aldrig klarades upp.

Min kommentar
För drygt 20 år sedan läste jag min allra första Åke Edwardson, den första delen i serien om Erik Winter. Min enda anledning för det var att boken utspelade sig i Göteborg. Min kära gamla hemstad, som jag lämnade för ... alldeles för längesedan. Det trettonde fallet borde så klart ha lästs i Göteborg, men Spanien är också närvarande här och det var dit jag var på väg.

Jag älskar verkligen Edwardsons miljöbeskrivningar av Göteborg och havet. Som vanligt så är det en ynnest att vandra omkring på välbekanta (och även obekanta) platser i staden. Ibland får man ett tips på ställen man kan besöka för ett mål mat. Bland annat ett tvättäkta arbetarfik, med rejäla mackor. Som finns på riktigt. Självklart blir det ett besök där nästa gång jag kommer till Göteborg. Mat är för övrigt en stor ingrediens i den här boken, många recept får man. Visserligen spännande (och vad det verkar även goda) recept, med tillhörande dryckestips, men det är ju ändå inte Erik Winters receptbok jag läser.

Under läsningen får jag vibbar av både Nesser och Kallentoft. Den förra både vad gäller typ av historia (den påminner lite om Fallet G) och många udda uttryck och ord, som exempelvis bespoken, som jag var tvungen att googla. Den senare vad gäller tankar/flum/filosoferande. Här finns också många utdelade kängor till mångt och mycket, bland annat till David Lynch. Oftast genom humoristiska betraktelser och/eller kommentarer.

Det är otroligt svårt att tycka om Erik Winter. Svårare än vanligt, faktiskt. Från början var han ändå möjlig att sympatisera med. Han är så helt osannolikt snobbig, med sin mat, sin musik, sin whisky ... ja, allt. Mer än någonsin. Jag hade nog kunnat leva med det, om han inte samtidigt hade varit nedlåtande mot alla som inte delar hans "fina" smak. Den enda möjliga och rätta smaken. Enligt Winter då. Enligt mig så är det på tok för lite Halders och Djanali och alldeles för mycket av den filosoferande, grubblande och flummiga Winter. Jag upplever det som att det är Winter som är det viktiga i den här historien. Inte brottet. Tack och lov så dyker det upp två nya karaktärer, Dick och Lena, som är intressanta.

Slutet är väldigt abrupt och jag är osäker på om allt faktiskt klarades upp. Tröttnade Edwardson månne på historien? Det känns i alla fall som att jag har fler frågor än svar och allt känns så vansinnigt långsökt. Vad hade Miltons Mekaniska i Göteborg för band till Värnamo? Varför dödades Jonas och Ylva? Och Lukas? Och hans pappa? Varför försökte Sara ta livet av sig? Det känns som att det saknas information, men det är fullt möjligt att den fanns här. Ibland var jag dock så uttråkad att jag inte minns vad jag läste. Ibland glimrar det emellertid till och blir både spännande och intressant.

Från början var det sagt att serien skulle bestå av tio böcker. Varken mer eller mindre. Tio böcker var också antalet när alla trodde att det var slut. Efter några år så dök det plötsligt upp ytterligare två böcker och åtta år efter det dök överraskande nog Det trettonde fallet upp. Vilket ju gör att det finns tretton böcker i serien. Är det nu äntligen slut på Erik Winters saga? Jag har ingen aning, men jag hoppas det.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,23 i genomsnitt (beräknat på 65 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Det trettonde fallet: Kapprakt, Tankar från en samlares hjärna och Karins boktips.

"Marconi Park" av Åke Edwardson

Författare: Åke Edwardson
Titel: Marconi Park
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 344
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Erik Winter 12
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 december 2017




Första meningen: Kriminalkommissarie Erik Winter kände doften av våren som var på väg i år igen, halleluja.

Baksidetext
Det börjar bli vår i Göteborg, och Erik Winter känner hur hans sinne blir lättare när dagarna blir längre. Men verkligheten hinner ikapp honom, som den ständigt gör. En tidig morgon står han i ett värdelöst ljus under en värdelös himmel och ser ner på ett lik av en man som dött en våldsam död. En plastpåse har trätts över mannens huvud. På mannens kropp ligger en avriven bit kartong på vilken någon med bred pensel skrivit en versal bokstav. Det blir fler offer, i Göteborg och Stockholm, med samma sorts våldsamt tecknade lappar. Samtidigt som Winter lägger pussel med bokstavslapparna för att kunna utläsa ett ord, försöker man alltmer desperat finna ett samband mellan de mördade. Det är ett mysterium. Marconi Park, som är ett bostadsområde i Göteborg, har fått ge namn åt den tolfte romanen med Erik Winter i huvudrollen.

Min kommentar
Min avsluta-serierutmaning är en riktig höjdare och serier avslutas på löpande band. Nu har jag återigen kommit till slutet i den här serien. För andra gången alltså. De två sista böckerna har stått olästa i hyllan väldigt länge. Av många olika skäl. Tolfte delen om Erik Winter, i en serie som skulle bestå av tio böcker, är tyvärr den svagaste av dem allihop.

Miljön är som vanligt fantastisk. Jag tror inte det finns någon som kan beskriva mitt älskade Göteborg som Åke Edwardson kan. Jag får alltid en känsla av hemma när jag följer karaktärerna på Göteborgs gator. Den här gången blir det extra nära eftersom jag bodde i Frölunda mina sista år i Göteborg. Om jag hade känt till Stockholm så hade jag fått mitt lystmäte även där, för här finns en cykeljakt genom i stort sett hela stan. Tyvärr är den på tok för lång. Både i tid och sidor.

Jag vet inte riktigt vad som har hänt med språket, men jag tycker det har förändrats en hel del. Speciellt i de två senaste böckerna. Tyvärr till det sämre. Det är mycket svammel och lösryckta meningar, många flummiga tankar och dialogerna känns krystade och rumphuggna. Det flummiga kan så klart bero på Erik Winter själv, han har nämligen blivit otroligt luddig i sina tankar och jag börjar helt ärligt bli less på hans grubblande. Jag får lite känslan av ett jättekliv mot det mer pretentiösa.

Det är väldigt mycket stå-och-stampa-på-samma-fläck här, kanske främst av alla förhören där de förhörda knappt säger ett ord. De för inte på något sätt historien framåt och det känns lite onödigt att ha med dem. I alla fall så många. Och långa. Motivet tänker jag inte ens gå in på.

Kanske har det förekommit en del antydningar tidigare, både om Erik Winters barndom och Ringmars son, men i så fall har de gått mig obemärkt förbi. Om de inte har funnits där så blir jag irriterad på riktigt. Man kan inte slänga in sådant i sista boken och inte knyta ihop det. Marconi Park tycker jag, som sagt, är den klart svagaste i hela serien. Jag vill inte kalla den ett hafsverk, men den har inte samma substans som de tidigare. Inte heller verkar de ha lagt energi på att korrekturläsa ordentligt. Det finns en del motsägelsefulla uppgifter, till exempel en familj som på en sida består av man, fru och dotter för att några sidor längre fram vara barnlös och ännu några sidor längre fram har frun en son med en annan man. Suck.

Den här boken ger mig inget avslut på något sätt, vare sig på fallet eller Erik Winter. Om serien nu är slut. Samtidigt som jag hade önskat att det slutat på något annat sätt så hoppas jag att det är slut på riktigt nu. Kanske hann tiden ikapp mig, kanske var inte saknaden så stor som jag trodde, men tiden hann i alla fall i kapp Erik Winter. Det är dags att låta honom vila i frid nu.

Boktipsets estimerade betyg var 2,9 och genomsnittet 2,8 (beräknat på 86 betyg).
På Goodreads hade den 3,14 i genomsnitt (beräknat på 93 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Marconi Park: och dagarna går, Bokbabbel och Tankar från en samlares hjärna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Hus vid världens ände" av Åke Edwardson

Författare: Åke Edwardson
Titel: Hus vid världens ände
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 413
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Erik Winter 11
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 november 2017




Första meningen: Han hade börjat räkna stenarna i Paseon.

Baksidetext
Efter tio romaner med kriminalkommissarie Erik Winter lämnade Åke Edwardson honom liggande på botten av en swimmingpool i en turistort i Spanien, Nueva Andalucía. Vi visste inte om han var död eller levande. Men nu vet vi. Erik Winter klarade sig, men alla år som kriminalkommissarie vid polisen i Göteborg hade tagit ut sin rätt. Han var mycket nära en irrebarabel hjärnblödning, och fick finna sig i att kliva av, att vila.

Efter två år är Erik Winter tillbaka i tjänst, någorlunda återställd men med en obotlig tinnitus som ständigt sällskap. Aneta Djanali är där, Fredrik Halders är där, Bertil Ringmar är där, allt är nästan som vanligt. Och knappt har han hunnit börja jobba igen förrän det där alltför bekanta obehaget kryper in i hans tankar.

För det första fall han får är ett synnerligen obehagligt mordfall nära Stora Amundön i södra Göteborg. En kvinna och hennes två små barn hittas brutalt knivmördade i ett hus på ön, i ett hus vid världens ände. Men mirakulöst nog hittar man också ett spädbarn vid liv i ett av rummen i husen, medtaget av uttorkning men oskadat.

Vem mördade familjen så besinningslöst? Och varför skonades babyn? Var det för att barnet skulle få leva eller för att det skulle dö en utdragen plågsam död?

Min kommentar
Erik Winter är inte död! Det trodde jag och många med mig efter slutet i den tionde delen. Den som skulle bli den sista. Sedan fegade Åke Edwardson ut, eller vad man ska säga, och skrev åtminstone två böcker till. Detta är alltså elfte delen och den utspelar sig ungefär två år efter Den sista vintern.

Anledningen till att jag började läsa de här böckerna var faktiskt att de utspelar sig i Göteborg. Jag flyttade ju ifrån min kära hemstad 1998 och blev överlycklig när jag kunde återvända dit med hjälp av Åke Edwardson och Erik Winter. Det är som vanligt helt fantastiskt att gå omkring på Göteborgs gator, höra alla ljud (spårvagnarna är allestädes närvarande), se alla platser och känna lukten av havet. Jag bara älskar det.

Den här serien är kanske inte den "vanliga" deckaren, den fokuserar väldigt mycket på huvudpersonens inre liv och Erik Winter har till och med blivit ännu mörkare. Om det nu är möjligt. Han grubblar mycket och hans tankar drar ofta åt det filosofiska hållet. Whiskyn, jazzen och maten är också närvarande. Winters kollegor har även de blivit mörkare och mer filosofiska, vilket känns lite märkligt, men jag kan köpa det. Ibland känns det nästan som att man befinner sig i någons feberdröm, så förvirrat kan det bli när det är som värst.

För mig var det lite som att möta en gammal vän och jag kom snabbt in i det Winterska universumet igen. Jag kände igen i stort sett allt, förutom att det nog var mer av allt än i de tidigare böckerna. Rent generellt kan man nog säga att jag inte borde ha gillat Hus vid världens ände, den innehåller så mycket av sådant som jag inte tycker om. Det är mycket upprepningar, många feberdrömslika funderingar, det är olidligt långsamt och mycket händer bara i huvudet. Ändå gillar jag. Det är något här som gör att jag bara inte kan sluta läsa. Visst, det är långsamt, men det är eftertänksamt och det är väldigt spännande. Det enda som egentligen stör mig är dialogerna. De känns som kulsprutor, men de är ändå långsamma. Mycket märklig sensation.

Jag hade kommit nästan ända till slutet när jag tänkte att det var så skönt att poliserna varken var personligt inblandade eller i livsfara. Det skulle jag aldrig ha gjort. Så blev det ju naturligtvis även här och jag börjar bli outsägligt less på det. Synd att det spårade ur på slutet.

Kanske beror det här otippade gillandet på att jag helt enkelt har saknat Erik Winter, men jag är glad att jag har en bok kvar att läsa.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,3 (beräknat på 81 betyg).
På Goodreads hade den 3,43 i genomsnitt (beräknat på 136 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Hus vid världens ände: Boksnoken, Tankar från en samlares hjärna och LitteraturMagazinet.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Svart advent" svenska deckareliten skriver nordic noir

Författare: Inger Frimansson / Magnus Montelius / Åke Edwardson / Malin Persson Giolito / Cilla Börjlind & Rolf Börjlind / Stieg Larsson / Dag Öhrlund / Maj Sjöwall & Per Wahlöö / Åsa Larsson / Anna Jansson / Veronica von Schenck / Johan Theorin / Eva Gabrielsson / Carin Gerhardsen / Sara Stridsberg / Henning Mankell & Håkan Nesser / Tove Alsterdal / Katarina Wennstam
Titel: Svart advent
Genre: Kriminal
Antal sidor: 376
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Bookmark Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 december 2015

Baksidetext
Arton berättelser. Arton kusliga möten, ofta med oväntade utgångar. En djupdykning i nordisk noir som inte lämnar någon läsare oberörd. Svart advent har redan gjort internationell succé och hittills sålts till mer än femton länder.

Det är bara i Svart advent du kan läsa om julafton då Kurt Wallander och Van Veeteren blir insnöade vid vägs ände och får spela kort med Henning Mankell och Håkan Nesser.

Stieg Larsson skriver om framtiden i en aldrig tidigare utgiven novell och Sjöwall/Wahlöö minns ett möte med en skamlös man på en båt. I Åsa Larssons snötyngda morddrama är det inte den norrländska kylan som ger kalla kårar…

Varje berättelse gömmer en ny värld, fylld med dramatiska öden. När svenska deckareliten tar till pennan är det inget som är riktigt så enkelt som det verkar. Aldrig förr har så många av Sveriges främsta deckarförfattare gått att läsa i en och samma bok.

Min kommentar
Den här antologin köpte jag 2014, inte bara för att den sas innehålla hela svenska deckareliten utan även för att den säljs till förmån för Sveriges Stadsmissioner. För varje såld bok skänks fem kronor. Det är ju ett berömvärt ändamål och kan man förena nytta med nöje så är det ju ännu bättre.

Dock blev den inte läst 2014, jag köpte den i början av december och kände inte att jag hade riktigt med tid att ge mig på ett gäng noveller just då. I år var jag förberedd...

Som vanligt, skulle jag nog vilja säga, är det väldigt skiftande kvalitet på novellerna. Förmodligen är det så för att det ska finnas något för alla, det som inte jag gillar faller någon annan på läppen.

Min solklara favorit är Se till mig som liten är av Malin Persson Giolito och handlar om mamman som går på julmarknad med sin dotter. Plötsligt har dottern försvunnit. Den här är så lurigt skriven att jag faktiskt inte vet om den är läskig eller trevlig. Slutar den lyckligt eller ej? Det här är faktiskt det första jag läst av Malin Persson Giolito, men jag har två böcker stående i hyllan och jag ser verkligen fram emot att läsa dem.

Ännu en favorit är Sent ska syndaren vakna av Katarina Wennstam. Den handlar om polisen Charlotta Lugn som på självaste julafton får en bekännelse rörande ett gammalt, oläst mord. Nu har jag inte läst böckerna om Charlotta Lugn, men visst måste det vara samma polis? Men denna utspelar sig i Göteborg (en oväntad bonus), så jag gissar att den måste ligga före romanerna. I alla fall så är den väldigt mörk. Egentligen gillar jag inte slutet, det blir för enkelt för de inblandade, men förmodligen är det det mest trovärdiga.

Både Se till mig som liten är och Sent ska syndaren vakna fick faktiskt full pott av mig. De som jag tycker var väl över medel är Ett alibi åt señor Banegas av Magnus Montelius (väldigt suggestiv och småläskig), Aldrig i verkligheten av Åke Edwardson (noveller verkar vara hans grej, jag tror jag läst två nu och de har varit riktigt bra), Superhjärnan av Stieg Larsson (japp, Millenium-Stieg, läskigt och intressant tema som kanske inte ligger så långt bort i framtiden), Postskjutsen av Åsa Larsson (som vanligt fantastisk miljö), Jungfruns hämnd av Johan Theorin (äntligen lite öländsk mysrys och Gerlof), Pauls sista sommar av Eva Gabrielsson (Millenium-Stigs sambo, som minsann kan skriva hon också, ännu en novell som jag inte vet om den slutar bra eller dåligt), Ett osannolikt möte av Henning Mankell & Håkan Nesser (väldigt meta, Van Veeteren, Wallander, Nesser och Mankell träffas på en pub) och Återförening av Tove Alsterdal (väldigt fantasieggande och mysrysig).

Ett par av novellerna förstår jag inte alls, precis som det brukar vara och någon kan jag undra vad den gör i den här boken som beskrivs som nordic noir. De flesta novellerna är inte egentliga deckare, de är nog mer åt skräckhållet, men inte riktigt det heller. Så nordic noir passar nog faktiskt riktigt bra. En del är berättelser med välkända huvudpersoner, som Maria Wern, Gerlof och kanske då även Charlotta Lugn. Generellt sett så gillar jag det greppet.

John-Henri Holmberg berättar lite om det svenska deckarundret i ett eget kapitel först i boken. Det är nog det bästa "förord" jag har läst. Även om jag sparade det till sist. I slutet av boken kommer det författarpresentationer, som också är väldigt intressant att läsa. Det här är en antologi som är en bra presentation av den svenska deckareliten.

Och så håller jag på att bli tokig på blogspot som inte låter ha fler än 200 tecken, sammanlagt, i etiketterna. 21 författare blir betydligt fler, kan jag säga. Jag fick inte ens plats med alla de som redan har etiketter i mitt moln...

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 2,77 (beräknat på 9 betyg).
På Goodreads hade den 3,47 i genomsnitt (beräknat på 261 betyg).
Jag ger den 3,5 (ett genomsnitt räknat på sammanlagt betyg dividerat med antal noveller därefter avrundat till närmaste "halvtal").

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Svart advent: Mysterierna..., Jennies boklista och DAST.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Möt mig i Estepona" av Åke Edwardson

Genre: Thriller
Antal sidor: 278
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Leopard Förlag
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 januari 2015






Första meningen: Vågorna är större ljudet av bränningarna är starkare än vilken dag som helst.

Baksidetext
Peter Mattéus är en framgångsrik företagare i reklambranschen. Men när han en dag får ett kuvert med nytagna bilder på sin familj och en nyckel till en förvaringsbox förstår han att tiden hunnit ikapp honom. Han tvingas till den spanska Solkusten och ställs inför ett val som betyder liv eller död.

Det enda som kan rädda Peter och hans fru Rita är det förflutna, men det förflutna är hans största fiende.

Min kommentar
Jag har tidigare läst och tyckt om alla böcker om polisen Winter, i alla fall innan Åke Edwardson bestämde sig för att fortsätta skriva på den redan avslutade serien (jag har elfte delen, men den är oläst) därför blev jag väldigt nyfiken på Möt mig i Estepona när den kom. Av olika anledningar så har den förblivit oläst i min hylla, men nu har jag till slut läst den.

Det här är inte ett dugg likt böckerna om Erik Winter, inte ens i närheten. Allting är väldigt diffust, nästan svamligt och farligt likt en feberdröm med realistiska hallucinationer. Ofta är det väldigt rörigt och förvirrande. Meningarna är ömsom korta, ömsom långa, ibland utan kommatering, ibland fullständigt obegripliga. Mycket av historien får vi oss berättat genom korta ögonblicksbilder direkt från huvudpersonens hjärna. Det ger i bästa fall en känsla av att befinna sig inne i huvudet på honom och man kommer honom väldigt nära. I värsta fall blir det bara konstigt och svårläst. För mig funkar det ungefär till halvvägs in i boken, sedan blir det bara jobbigt.

Huvudpersonen är inte direkt sympatisk och han går mest runt och gnäller över sitt öde och upprepar allt andra säger. Det gör mig bara trött. Lite extremt torr humor lyckas jag hitta också, eller kanske man ska kalla det ironi/sarkasm. Beskrivningen av flygplatsernas "självincheckning" och det gränslösa Europa, där man fortfarande måste lämna in passet på hotellet, får mig att le igenkännande.

Här finns inte mer än en handfull karaktärer och boken är på bara knappt 300 sidor, men den är ändå fullspäckad. Det går att klämma in mycket på så få sidor om man kan sitt hantverk. Vad det är som får mig att vilja läsa vidare vet jag faktiskt inte, förmodligen är det något med stämningen som gör att jag helt enkelt måste fortsätta. Jag vet egentligen inte om det är spännande, men det är svårt att lägga ifrån sig boken. Slutet känns lite som att det redan är anpassat för att bli manus till en Hollywoodfilm.

Det är inte lätt att reda ut vad jag egentligen tycker om Möt mig i Estepona, men jag är glad att jag har läst den och den är klart läsvärd. Speciellt om man gillar hallucinatoriska feberdrömslika historier.

Boktipsets estimerade betyg var 2,9 (beräknat på 53 betyg).
På Goodreads hade den 2,53 i genomsnitt (beräknat på 17 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Möt mig i Estepona: Bokberoende, Tankar från en samlares hjärna och Bokslukerskan.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"De odöda" en skräckantologi

Genre: Skräck
Antal sidor: 156
Originalspråk: Svenska och engelska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Semic
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 december 2013






Baksidetext
Isande skräckberättelser av våra bästa författare!

Skräcktrenden har nått Sverige! Under de senaste åren har en mängd skickliga skräckberättare etablerat sig.

Vi har samlat skräckberättelser av de allra bästa: John Ajvide Lindqvist, Johan Theorin, Åke Edwardson, Amanda Hellberg, Anders Fager, Andreas Roman och Caroline L. Jensen. Dessutom de klassiska skräckförfattarna Edgar Allan Poe och H P Lovecraft samt en spöklik historia av Selma Lagerlöf. Läskig underhållning av högsta kvalitet!

Min kommentar
Skräck är min egentliga favoritgenre, men det är oerhört svårt att hitta en bra skräckroman nu för tiden. Jag gillar mest den subtila sorten och splatter göre sig icke besvär. När jag började läsa denna var jag lite orolig eftersom jag hört både bu och bä om den. Själv hamnade jag nog någonstans mitt emellan.

Min första fundering gällde emellertid varför i hela friden man stoppar in två gamla amerikanska noveller bland dessa svenska (att man tagit med en gammal Selma Lagerlöf är också ett frågetecken, dock bara ett litet). Det är som att man tror att de moderna svenska skräckberättarna inte räcker till. Men det gör de. Det är i och för sig ganska ojämn skrämselkvalitet på berättelserna, men det är väl för att det ska finnas något för alla.

Sju års olycka av Caroline L. Jensen gillade jag, men den var lite för mycket splatter för mig. Slutet däremot är helt underbart, även om det är förutsägbart. Den börjar i alla fall med att en spegel beter sig konstigt, den krullar sig och håller på. Till slut spricker den. Och det visar sig att det finns något där inne. Som vill komma ut. Jag gillar när man tar vardagliga saker och gör dem skrämmande. Jag har läst en annan novell av henne också, Söker sig hem, och jag kan nog tänka mig att det blir fler.

Andreas Romans novell Alla sorters monster var också bra. Fyra män hyr en stuga vid en sjö. De är där för att pilka en helg. Men de har inte räknat med att det bor något annat än fisk i sjön. Eller? Jag kunde ha uppskattat den mer om det inte hade varit så mycket "Lars sa...", "Janne tänkte...", "Gilbert sa...", "Jesper sa...". För att inte tala om att Janne förmodligen hette Bo från början, för något var inte långt Jannert och någon rullade ihop sig till en Jannell. När man gör Sök och ersätt så bör man kolla att allt blivit rätt efteråt. Skrämmande. Typiskt sådant som drar ner betyget rejält.

John Ajvide Lindqvist har jag läst och uppskattat tidigare och hans Equinox är kanske lite för grotesk för mig, men egentligen den enda novellen som skrämmer mig lite. Den handlar om en kvinna som blir ombedd att se till grannens hus under tiden de är bortresta. När hon gör det upptäcker hon att hon gillar att snoka och börjar ta sig in i andras hus. I ett av dem hittar hon en naken, död man.

Mina självklara favoriter, och det inte för att de innehåller otäcka monster och är äckliga, är Amanda Hellbergs och Åke Edwardsons noveller. Sparven och svärdet (Hellberg) utspelar sig 1648 där Jarl försöker lösa mysteriet med den försvunne Herr Leif. Hans vän Kasper försökte berätta något på sin dödsbädd. Jag vet inte hur hon gör, Amanda Hellberg, men hon lyckas fängsla mig från första meningen. Miljö och karaktärer är knivskarpa. Jag kan riktigt känna dofter och höra elden knastra. Ingen riktig skräckhistoria dock, men det gör inget för stämningen är som den ska vara. Fönstret (Edwardson) handlar om en man som står och tittar ut genom sitt fönster. Han ser en familj gå där nere på gatan, en mamma och tre barn. Flera år går, men familjen ser exakt likadan ut. Denna älskade jag. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör den så speciell, men stämningen och mystiken är på topp.

Den enda novell som egentligen inte tilltalade mig var Anders Fagers Vilen och jätten. Jag förstår helt enkelt inte meningen med den. En massa krigare är ute på mossen för att döda en jätte. Alla är döda utom Vilen. Och jätten. Nej, gillar den inte och det får mig att fundera på om jag verkligen ska läsa hans novellsamlingar.

Boktipsets estimerade betyg var 3.7. Jag ger den 3.5 (ett genomsnitt räknat på sammanlagt betyg dividerat med antal noveller därefter avrundat till närmaste "halvtal").

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om De odöda: Eli, I Elinas hylla och med näsan i en bok.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.